Blod, svett och glädjetårar

Blod för att jag lånat ut handskarna till dottern, svett för att jag är otränad, och för att det är värmerekord, och glädjetårar för ja, det finns att vara glad över. När det också finns att vara ledsen över, som det ju ofta gör, då fäller man extra lätt en tår också när något är kul, fint, starkt eller ja ni vet, det bara kommer ibland. På väg in i den där åldern också, så både svettas och tåras det lite väl tycker jag. I det första syftar jag på härligt utmanande kvällsdressyrkurs som nyss gick av stapeln. Från att inte få ihop koordination- och motorik i ridningen, gilla och fatta med huvudet, men inte få kroppen att lyda, när det gäller vår nya linje på ridskolan, till att flyta fram, med stöd i båda tyglarna och i alla fall stundvis känna att det går att länga ut, och samla ihop, utan större krusiduller. På ridskolan jobbar instruktörerna hårt nu utifrån tanken om att man ska ha hästen med sig, arbeta med naturlighet, flow, avspänning och samling om vart annat, rida mer på ytterhjälper för att få en häst som går på båda tyglarna och i balans. De går på kurs, och kommer hem och lär oss, precis som det ska vara. Så kul, så svårt, och så inspirerande. Och hästarna? De älskar det ju förstås.

Dottern och kompisen hjälpte till på ett barnläger här om veckan, så rackarns duktiga, och som belöning fick de en långtur i skogen på ponnyer som, också de, verkade som de aldrig gjort annat. Det blev sista goa hästhelgen innan bete och riktigt sommarlov och det värmer fortfarande i magen. Nu är det så varmt att ridning känns överskattat. Apropå denna värme, kan det inte bara ta och regna lite nu, eller inte lite, mycket? Till och med katten är trött och grinig och det här liknar ju ingen sort. Jag tar det, kalla mig tråkig, men alltså detta är oroväckande, och i alla fall för mig, väldigt varmt.

Desto roligare då att skriva häst-noveller för Min Häst som jag gör när jag inte skriver annat. Roligt för att det för många av oss, så som det var i de yngre åren, är en helt nödvändig tidning. Så var det för mig då, dottern har passerat det stadiet nu, och det skulle vara roligt att höra dagens unga. Jag drömde, lärde mig något, njöt av teckningarna och ja, som sagt, nödvändig. Apropå skriva så har även berättelsen om Ella som tycker att hon redan kan rida kommit blivit till bok nu. Kommer i slutet på augusti på fina Kikkuli förlag. Boken har kommit till med bästa fotografen Göran G Johansson och hans magiska fotografier. Vi fick vara med i lokalblaskan här om dagen, med prat om boken, och sporten förstås. Den fina och braiga, som vi som håller på inte kan vara utan. Läs artikeln om du vill!

https://www.lt.se/artikel/kultur/hastar-och-ridning-i-ny-bilderbok-man-kan-lasa-tillsammans-och-fantisera-mer-bara-genom-bilderna

Nu ska jag härda ut i värmen, jag vill inte klaga för jag tänker på alla som har djur och oroar sig för foderbrist, på alla gamla eller andra som inte så lätt kan ta hand om sig själv som förstås kan få det än jobbigare när termometern klättrar upp över 30-strecket. Låt oss värna miljön, hjälpa varandra, och komma ihåg att ge hästarna vatten i hagarna. Snart vänder det, det måste det, och snart blir det fin och krispig sensommar, början på hösten, och då är det fint att rida igen. Jag längtar.

Susanne Larsson

Stallmamma som skriver för funktionshinderområdet,

och om hästar och ungar förstås.

Annonser

Vad jag tänker på när jag tänker på jobb

 

quote-chalk-think-words

Jag har sagt upp mig, jag har sagt upp mig, jag har sagt upp mig!

 

Jag är galen. Ingen tvingade mig. Nu ligger jag på småtimmarna och snurrar i sängen och försöker tänka ut en lösning. Sparpengarna räcker ett kort tag.

 

För fyra år sedan gav jag ut en bok om ADHD och autism. I efterordet gav jag goda råd. Jag skrev:

”Försök behålla ditt jobb även om det är svårt. Med pengar kommer en möjlighet att styra över sitt liv och kanske kunna köpa hjälp och avlastning.”

 

HAHAHAHA

Det är alltid så mycket lättare att ge goda råd till andra.

 

Jag är en boll som inte längre går att trycka ner i ett fyrkantigt hål. Jag är inte ensam. Många av mina bekanta är utmattade, deltidssjukskrivna, utförsäkrade eller ligger och snurrar på nätterna över att inte någonsin få ihop logistiken.

 

Men det var inte bara logistiken som gjorde att jag inte stod ut. I själva verket var det också något helt annat, nämligen KASAM, känslan av sammanhang och mening.

 

När tillvaron skärps så skärper man själv till sig.

 

Det blir svårt att bry sig om ifall ett företag går med två eller fyra procents vinst. Det känns oöverstigligt att sitta på jobbet åtta timmar en vanlig dag då livet brister där hemma och man skulle kunna damma av uppgifterna minst lika bra på halva tiden och sedan göra större nytta där man behövs bättre. Det blir svårt att försvara det tidsslöseriet trots att man behöver pengarna.

 

Nu tänker jag, och jag vet att det är naivt, att jag bara ska vara där jag gör nytta. Jag hoppas att någon vill köpa min tid när de verkligen behöver den, då de är tidspressade eller arbetsöverhopade och behöver en person till i laget. Där vill jag vara. En tillfällig resurs. Och däremellan ett stöd hemma.

 

Jag vet att det är naivt. Men jag vill prova.

 

P.S. Jag är skiträdd! Jag hade en hög lön så det borde betyda att min tid var värd något för någon, men säker kan man inte vara.

 

/Anja Wikström

Ridlägertider, hej hej!

20

Hej på er, mitt i ridlägertider! Ja för här på ponnyridskolan i Södermanland är sommaren alltid lika med ridläger till hundra procent och det är definitivt årets höjdpunkt även för oss som har det som arbete. Hos oss bedriver vi ridläger hela sommaren så när som på en ledig vecka mitt i. Vi turas om lite, jag och min personal ansvarar för olika läger, även om jag ju har det övergripande ansvaret för helheten alltid. Jag är inne på min andra ridlägervecka nu. Förra veckan hade jag ridläger för 7-12-åringar och denna vecka för så små barn som 3-5-åringar. Det sistnämnda är lite av min särskilda specialitet också inom den akademiska världen, så man kan verkligen säga att jag denna vecka befinner mig mitt i mitt eget forskningsfält. Mycket inspirerande! Mot slutet av sommaren tar jag mig an tonåringarna. Alla åldersgrupper är förstås lika roliga att arbeta med, och jag tänker att variationen verkligen gör att jag utvecklas i mitt yrke, varje dag!

Att hitta den perfekta balansen mellan upplevelse och utbildning är nog ridundervisningens utmaning i allmänhet och ridlägrets allra viktigaste uppgift i synnerhet. Ett riktigt bra ridläger innehåller upplevelser som blir minnen för livet och utbildning som ligger rätt placerat i förhållande till varje elevs aktuella utvecklingszon. Dessutom innebär varje ridlägervecka tydliga grupprocesser, från en tyst och blyg första samling genom alla faser till ett ibland ganska tårfyllt farväl. Det gäller att hålla balansen även i det! Det är inte alltid plättlätt och i ärlighetens namn faktiskt ganska svårt ibland. Men övning ger definitivt färdighet och med ett leende på läpparna och ett lösningsfokus i blicken kommer man riktigt långt. För trots allt är det så, att vårt arbete är någon annans drömsemester – tänk vilket förtroende vi får att förvalta!

En annan otroligt viktig sak en ridlägersommar innehåller är utveckling av de unga ledarna. Varje vecka hänger i stallet inte bara ridlägerelever utan också ett gäng yngre ledare. Min verksamhet har en tydlig ledstjärna som säger ”att leda är att låta andra leda – och växa”. Jag i min roll som ledare skall inte bara leda utan också handleda och utbilda nya ledare. Först och främst tänker jag att ledarskap innebär att föregå med gott exempel. Så som jag vill att mina yngre ledare ska vara, så ska jag också visa mig själv! Näst efter det kommer förtroende och ansvar. För att skapa sig den rutin och erfarenhet en ledarroll kräver, behöver man börja någonstans. De yngre ledarna behöver veta att jag tror på dem, att de är kompetenta och att de kan lyckas. Det är fantastiskt att se vad ett sådant förhållningssätt kan göra med en ung människa! Rätt förvaltat blir också det ett minne för livet.

Så, med ett leende på läpparna, ett lösningsfokus i blicken och med en tro på de unga ledarna kastar jag mig nu åter igen ut i ridlägersommaren. Mitt arbete som kanske är just din drömsemester. Tack snälla för det förtroendet!

/Maria Falck

 

Att få vara delaktig 

hand

Det var fredagen före skolavslutningen. Jag skulle hämta min dotter tidigare från fritis. Hon stod vid staketet med elevassistenten som hade armarna i kors. Klasskompisarna hoppade och dansade till musik. Elevassistenten frågade min dotter minst två – tre gånger om vad hon ville göra. Hon svarade snällt som flickor gör. Att hon vill bara sitta. Hon vill ju inte vara till besvär. Hon har en muskelsjukdom som gör att orken tar slut helt plötsligt. Helt tvärt.

Jag lever också med ett funktionshinder. Jag har också varit barn. Jag har också stått på samma skolgård som min dotter gör nu. Fast det var fyrtio år tidigare. Dåtidens elevassistenter var mer uppmanande och tyckte att man skulle i största mån klara sig själv. Man hade ett funktionshinder skulle man övervinna sina hinder. Det var målet då.

Jag tittade på elevassistenten och dottern och tänkte berätta hur han borde göra och hur han borde tänka. Men jag gjorde aldrig det. Inte i den stunden. Men en dag kom dottern hem och sa att elevassistenten tycker att hon ska gå på toaletten själv. Det gör ju de flesta som går i hennes klass, förutom den där spastiske pojken som inte kan styra sina händer och fötter. Då ser man ju att han behöver all praktisk hjälp. Däremot är min dotters muskelsjukdom oförutsägbar. Orken kan när som helst ta lut och hon blir sittande och orörlig.

Som den där sportlovsdagen när fritidsavdelningen var i pulkabacken och elevassistenten glömde ta med hennes rullstol för att det var för mycket snö. Hon tvingandes pulsa i djup snö och framme vid backen tog orken slut för lek. Efter den dagen fick hon stanna hemma och vila upp sig.

Jag kunde inte längre tiga när hon gång på gång berättade hur hon ramlat, hur hon inte fick hjälp med kläderna för att hinna hänga med sina kompisar på rasten. Jag målade upp en bild för mig att hon blev sittandes ensam i ett hörn. Hon tyckte att jag skulle komma till skolan och skälla ut elevassistenten när han inte hjälpte henne. Jag gjorde aldrig det. Istället skrev jag långa mejl och förklarade hur hennes ork kan ta slut. Det slutade med både lärar- och rektorssamtal.

Att leva med en kropp som inte hänger med i andras tempo, innebär att någon annan måste vara den som hjälper fram till andra. Det krävs av en elevassistent att han lägger undan sina fördomar, sin bekvämlighet och gör det möjligt för min dotter att vara delaktig.

/Mika Ihanus, blivande författare på Kikkuli Förlag

Annorlunda light

hiker-1149898_960_720

I en tid då vi alla letar efter vår identitet och intresserar oss för alternativa livsstilar, för att rädda våra relationer, vår hälsa och vår självkänsla har vi också börjat intressera oss för det som är ”annorlunda” och kanske också i många fall, traumatiskt. Det känns konstigt att inte ha något bagage, någon story som gör oss mer intressanta. En lycklig barndom skriver inga böcker, en pubertet utan hormonsvall känns näst intill förlorad, det eviga sökandet måste hitta återvändsgränder. Håret måste ändra färg fler gånger än en kameleont, hjärtat måste krossas åtminstone ett par gånger, vi måste skolka och umgås med fel människor och vara farligt nära gränsen och irra bort oss i tillfälligt mörker och minst en Inter-rail och måste klaras av innan steget in i vuxenvärlden tas med blytunga steg. Sen kan vi säga att vi alltid känt oss annorlunda, kanske att vi förstår världen på ett djupare plan, att vi är empater och intuitiva och medkännande och att vi förstår. Att vi förstår hur det är att vara annorlunda.

Men sanningen är att vi bara vill vara annorlunda light. Vi vill inte vara barnen som går hemifrån på morgonen utan frukost och en kram. Vi vill inte vara mamman som har tre barn att försörja och en förskjuten kota i ryggraden och tre räkningar hos inkasso. Vem vill vara hemlös och uteliggare, vem vill vara papperslös flykting? Vem vill ha tatuerade siffror på armen och minnen så smärtsamma att de inte kan uttryckas i ord. Vem vill vara mobbad för att en inte kan läsa, för att en inte kan sitta still när det känns som eld brinner i lederna och myror kryper inuti skelettet? Vem vill vara så annorlunda att det inte finns ett förflutet som gränsar till nuet, ett ”då” som inte längre finns. Alla vill ha KÄNT sig annorlunda men vill inte VARA annorlunda. det är bara så länge annorlunda är modernt som det också känns charmigt att berätta om sin plågade uppväxt och salta lite extra för effekt.

Det finns så många människor som är annorlunda. Om en räknar funktionsvarianter, diagnoser, sjukdomar och utsatthet som annorlunda. Men de är annorlunda hela tiden, inte annorlunda ”light”…

/Paula Barte

 

5 av 5 för novellsamlingen

sus

villivonkansbooks
Tio noveller om ungdomar, hästar och ridning samlat i en liten bok. Hästar, hästar, hästar, för mig finns det inget bättre. Redan som tvååring blev jag besatt av hästar och idag 38 år senare, är det fortfarande likadant. Dessa fina noveller skulle mitt 10-åriga jag ha slukat och läst om och omigen. Känslan för hästen, miljöerna och hela sammanhanget är oerhört bra fångat. Även som vuxen slukade jag dessa noveller och drömde mig bort. Läser sällan noveller, men är de i den här stilen läser jag dem mer än gärna! En perfekt bok att sätta i händerna på de yngre hästälskarna! Ett extra plus i kanten är att den inte känns särskilt tjejig, här är det även killar som gillar hästar och längtar till stallet! Rekommenderas!
Den får full pott 🐴🐴🐴🐴🐴 i betyg (av 5) 👌

En fin bok med tydligt barnperspektiv

skall

barnbokstips
Otto kommer hem och hittar sin mamma gråtandes i köket. Det känns konstigt när vuxna gråter. Mamma berättar att hon har fått cancer och behöver opereras. Vi får följa Otto, hans känslor och funderingar när mamma opereras, är trött och sjuk, tappar håret på grund av cellgifterna och hur skönt det känns när mamma börjar må bättre igen. Barnen tyckte boken var bra och lite sorglig. Vi pratade om cancer och de vi känner som haft cancer och blivit friska, men också om de som förlorade kampen. En fin bok med tydligt barnperspektiv och som jag tror många familjer med en vuxen som har cancer kan känna igen sig i. Böcker kan vara en tröst och när man kan känna igen sig kan man förhoppningsvis känna sig mindre ensam.
Illustrationerna visar Ottos vardag med en sjuk mamma och speglar hans känslor. En bok vi rekommenderar! Det enda jag störde mig på eftersom jag själv äntligen lärt mig säga förskola istället för dagis är att just ordet dagis används i boken. En liten sak kanske men jag vet att det är viktigt för förskolepersonal och det är ju faktiskt rätt lätt att byta ut dagis mot förskola.
Oavsett en fin och bra bok om en skitsjukdom som drabbar för många familjer!

Sluta med napp

snutta

barnbokstips

Börja sluta snutta är en av flera i en serie peppböcker för de yngre. Böckerna vill väcka barns motivation i olika vardagliga situationer. I den här boken handlar det om att sluta med napp. Boken är på rim och det gillar vi! Konkreta tips på hur man kan ta tag i det här med att sluta med napp och det finns ju några som behöver napparna mer. Vilka får ni se om ni läser boken!

Tur är det att Lea och Elliot har varandra

lea

prickenskompisar

Se upp för pirater! När Lea och Elliot är och badar händer de mest underliga saker. Helt plötsligt befinner de sig på Nilen och måste slåss mot både krokodiler och starka strömmar. Tur är det att Lea och Elliot har varandra så de kan hjälpas åt med dessa faror! 🐠🐟🐠 ”Lea Lejontämjare på badhuset” av Lotte Lannerberth och Johanna Rehn

Fin och mysig

lull.jpg

barnbokstips

Superfin hästbok för de minsta barnen! Maria Andersson Keusseyan har både illustrerat och skrivit. Vi älskar hennes stil här hemma och det här är en fin och mysig bok om hästar och stallet. Rekommenderas verkligen till alla yngre barn vare sig man gillar hästar eller ej! Nu längtar vi efter häst ännu mer!