”Det är alltid killarna det är synd om?”

Jag har inget emot killar, eller män, faktiskt, och verkligen inte. Jag drar inte alla över en kam heller, och ser gärna fler killar inom ridsporten men uttalanden som det min dotter slapp ur sig här om dagen gör att man suckar lite uppgivet. Hon har plöjt idel romaner i sommar, om unga människor (alldeles för mycket äldre än henne själv tycker mamman men det är som det är med den saken) förstås, som blir kära, inte vill leva, gå i skolan eller på andra sätt tar sig fram i livet. Och kommentaren, som ni förstått av rubriken, var egentligen en iakttagelse; det är alltid killarna som har det struligt, och som tjejerna ska förstå och stötta? Jag lyssnade och tänkte att så skrivs historia, så upprätthålls könsroller, stereotyper och så formas tillvaron, och formar oss, till att tro att det är normalt, så som det ska vara och till och med det självklara, så att vi inte ens ser det. Vad mer skrivs på våra näsor, eller in i våra medventanden, och blir till det för givet tagna? Och, som jag brukar säga, i stallet bryts det där, den gängse och o så stigmatiserade bilden slås i krasch, roller vänds ut och in, omprövas, och får sig i alla fall en törn. Det finns ju forskning på det där också. Apropå forskning har jag förmånen att ha Gunilla Silfverberg som en utav kursledarna på en forskningsetik-kurs jag försöker ta nu. Det är en ynnest, och extra roligt för att hon leder ett projekt om hund och häst i vård och omsorg, detta på hennes omfattande yrkes-etiksarbete. Etik är ju hur intressant som helst, och borde vara något vi talar långt mer om i vardagen.

Annars flyr jag vardagen så mycket jag kan nu. Eller försöker göra hästar och stall till en större del av den. Ponnyn Silver som förgyllde hela sommaren hänger med, vi kan inte sluta helt enkelt. Jag kan inte sluta för då blir obalansen för stor. Dottern rider ibland, och jag där emellan. Idag tog vi oss ut på stubbåkern herr Silver och jag. Den goa herren känner inte, eller inser inte, att han är till åren kommen och han trampade på, frustade och längde stegen så det stod härliga till. Man borde rida ute, och inte på ridbanan, mycket mer än vad man gör. Jag vet folk som gör det, och det har mycket av gången gratis. Eller gratis, man får ju rida sig blå för att få samling och form, i alla fall på de piggelin-hästar jag sitter på, när man är ute och motorn blir ännu starkare, men då har man också gången på köpet. Och lite magmuskler kanske. Faktum är att insidan av låren får sitt också, det känner jag sedan gårdagens övning med den aldrig misströstande ridlärar-Carina och den stora herr numer 18-åring som jag brukar sitta på. ”Nu ska han ta vikt på alla fyra!” Inget tvärande för att slippa bära sig någonsin ever och så vidare, och jag red så svetten och snoret rann. Och så plötsligt, hjälp vad häftigt med balansen, lättnad i munnen, hästen bar sig själv och jobbade inunder sig mer och jag kände mig hur snygg som helst. Det är bara hästar som kan få en dit. På Silver-ritten idag följde fika i solen, vilken september!, och livet är helt klart värt att levas. När jag senare hämtade nöjda ungar på ridskolan, också de lite svettiga, med lys i ögonen, då kändes allt verkligen helt okej.  

Allt gott, mumsa på äpplen med hästarna och samla soldagar

 Susanne Larsson, ponnymamma, författare inom funktionshinder-

området på gång också med noveller om ungdomar och hästar

 

Finns man utan uppkoppling?

Jag slår igång datorn. plinget som bekräftar uppkopplingen med resten av världen dröjer. Fan! Jag väntar, trummar med fingrarna på bordet, inget händer. Kollar iPhonen, hur många staplar? 2, borde funka. Det plingar. Snabbt otåligt, börjar knappa. Öppnar Google, datorn jobbar, jag trummar, väntar. Har jag kaffe i muggen? När har den tröga datorjäv… sådär! Skriver sökordet. Jag trummar. Märker att jag slår hårdare nu, ihärdigare. Reser mig till slut medan jag säger, slöa satans dator! Jag befinner mig på Gotland, i mitt hus som ligger invid en liten oljegrusväg strax utanför en socken som i sin tur ligger mitt på ön. Ska man prata i telefonen här får man stå på ett ben bredvid brunnen efter att man sprungit runt huset och ropat Hej knäckt och ryckt i den tredje grenen från marken som vetter norrut, i det gamla äppelträdet! På ett ungefär. Så när man ska ut på nätet tar det sin lilla tid. Särskilt när det inte finns något nät indraget och man är tvungen att dela internet med sin iPhone som har lika bra mottagning som en kalksten. Det lustiga är att efter någon vecka släpper det. Inte uppkopplingsproblemet alltså. Det finns kvar, tro mig! Men trummandet och otåligheten. Tar bara några få dagar. Slår igång datorn, kollar iPhonens uppkoppling, allt ska funka. Går till köket och häller upp en mugg nybryggt, tar en lov ut och sippar sol och kaffe. Lyssnar på grannens tupp och lamm. Går in igen och kollar. Inte än, ok. Ställer muggen på bordet och förbereder öppna spisen för kvällen. Rakar bort sotet, rullar in kottar i tidningspapper för att ha som tändning och lutar några klabbar mot varandra. Kollar igen. Japp, nu funkar det. När det gått ytterligare någon vecka kommer jag på mig med att bara sitta och tänka medan dator och iPhone jobbar för att få mig uppkopplad. Jag har slutat trumma, får inte längre puls för något jag inte kan påverka.

Vi kom tillbaks till stan, Västerås, igår. Efter ca 6 veckor i huset på Gotland. Slog just igång datorn för att göra ett helt annat inlägg här på Kikkulibloggen, och märkte direkt skillnaden. Skulle Googla en sak för inläggets räkning. Hann knappt släppa enterknappen innan Google var igång. Skrev sökordet och fick 39 000 träffar på 0,13 sekunder. Jag hann inte ens ta en sipp kaffe! På något vis gick det med blixtens fart att åter igen hamna i den otåliges lunk. Bam, öppna e-post, bam, kolla hur många olästa, bam, checka FB, inlägg, Twittra, trycka gilla här och där, svara på mail, skicka bekräftelser! Pulsen är tillbaks, fantasin försvinner tillsammans med lugnet.

Så här är det kanske inte för alla. Men jag känner hur uppkopplingens hastighet tar musten ur mig. Hur den på något vis påverkar mig att vilja ha allting ännu snabbare. När den nu kopplat upp sig så jädrans fort kan jag väl inte bara sitta där och sippa kaffe utan att utnyttja det?! Statsnät, 100 gig! ADSL, 20 gig! Min iPhone har hundratals gånger större kapasitet än datorerna som skickade iväg Armstrong till månen 1969! Och då kan man inte bara sitta och sippa kaffe utan att utnyttja hastigheten! Smidigheten! Har vi utvecklat all den här tekniken för gäves?! Nej just det, så skriv ett sökord nu för bövelen! Vilket skiter vi i, så länge du håller igång systemet!

Längtar tillbaks till ön. Flyttar dit nästa sommar. Kommer skaffa den slöaste uppkopplingen som finns. Vore jag inte blind skulle jag slåss för röksignaler! Jag finns trots att jag inte är uppkopplad

Hästarna balanserar mig

Jaha, då är det dags att bli vuxen igen, ta tag i livet, röja bänken, plocka upp högarna…och öppna kalendern. Det låter som om förfallet har varit totalt och så illa är det inte. Jag har både kikat i kalendern och faktiskt jobbat en del på semestern men ändå. Den knappt skönjbara diskbänken var nästan sann. Jag fick ett par dagar utan barn som jag inte räknat med och då kan jag njuta av att låta det liksom gro igen, av att inte förbereda, tänka, ordna och få till snygga tallriksmodellen (den nya lchf-inspirerade då)-måltider och hålla snyggt. Eller i alla fall framkomligt. Nu är hon på ingång och det duger inte att käka middag i ridbyxor hela tiden. Middag och middag men ändå. Leverpastejsmackor och nötter. Snabbt och gott. Mer tid över till annat. Hästarna till exempel. Den här sommaren som varit lite ledsam av olika skäl, har jag varit extra glad för de häst- och stallmöjligheter jag fått. Utöver de vanliga menar jag. Hästarna i sig, solvarma, sommarfeta gosiga hästar som är glada att få komma in en stund, och stå i svala stallet och slippa flugor och sol de njuter och njutningen är ömsesidig. Hästarna, mock- och ridning, och fina möten på stallgången har balanserat mig mer än någonsin.

Själva ridningen har ju till stor del handlat om att få lite ordning på en tossig, arbetsvillig, väldigt stark och i behov av mjukgörande stor herr d-ponny Silver. Fina matte Anne ger mig förtroendet och det har hållit mig igång i sommar! Tossiga ponnyn går som tåget och är hur tjusig som helst. I dagarna har också den riktigt stora herr 17-åringen, som väl nu är 18 när jag tänker efter, fått börja röra på sig. Idag baxade vi oss runt i stora hagen och hittade varandra igen. Flaxandes efter flugor, hukandes för grenar (man kommer ändå upp i trädtopparna på de där långbenta!) sen på skön skogstur, satt jag och funderade på hur man kan ägna sig åt sporter som liksom bara handlar om en själv. Vi fnissade gott, hon som var med på stallets fina fux och jag. Vi är väl själva sådana fullblodsegoister som lägger tid i stallet men jag vet att jag drivs av att det handlar om en individ till. Att jag mår gott av att hästen mår gott. Och sen är det barnen, familjerna, tonåringarna, som man ändå är någon för när man jobbar i stallet (idag sa en sexåring på ridskolans läger: och vem är du egentligen?!). Underbart. Och det får vara ok med andra sporter också.

Hästar och ridning är inte på liv och död, jag vet, och världen brinner och många lider jag vet det också. Jag tänker mycket på eländet, är rädd och våndas. Tänker och gör väl en del även om man alltid kan och skulle kunna göra mer. Jag tänkte också på alla de jag jobbar med och för, inom funktionshinderområdet häromdagen. Jag gick på stan och folk tittade till på mig när jag kom i kjol (jo det är sant, jag vägrade ha långbyxor en dag) och mina på apoteket inhandlade stödstrumpor. Jag måste ha dem och har valt att säga ok, istället för att gnälla så mycket över det. Kopplingen handlade om att vara tittad på, att sticka ut lite från det gängse, och i det bli kategoriserad. Likaså har det pågått ett smärre krig här på min radhusgata. En tant är arg på hur en annan tant bygger sin veranda, eller hur barnen leker på gatan. För att inte tala om min katt (som springer i buskarna, för bajsar verkar han göra i skogen tack och lov). Hon har på riktigt dragit ner stämningen här i sommar, och folk simmar över hav, om det inte drunknar och dör, för att ta sig levande ur ett helvete ingen skulle vilja vara i. Och ja, så där kan man ju hålla på, och därför, för att allt det där svåra finns, så är jag glad över stunderna i stallet, och på hästryggen. Och ok då, några stunder har jag haft med goa vänner också, även utanför stallet. Jag gillar er också. Och era glada hundar, snälla höns och lata katter.

Nu drar allt igång igen så sakteliga. Många är vi som börjat, eller börjar jobba igen och jag ser fram emot att få ta mig upp i någon slags form, att få jobba under lite längre pass med hästarna och känna hur rörelserna blir större och allting sitter där det ska till slut. Eller ja, i alla fall nästan. Kanske är det kämpandet för att komma dit som är grejen ändå. Ni vet, målen är vägen och allt det där kloka man försöker tänka. Kämpa ska jag med hästnovllerna också, de ska ut i höst och måste putsas till. Klappa alla goa fina hästar som kämpar med oss, eller utmanar oss så att vi får öva på att bli lite bättre. Dag för dag.

Susanne Larsson, ponnymamma och författare med forskarambitioner inom funktionshinderområdet

 

Vindspel som guidar

Vi har vindspel i trädgården. Ett som är gjort av lite större rör i någon slags metall. Trots dess storlek ger den ifrån sig en dov mjuk klang. Den hänger i ladans södra hörn. Ett annat, gjort av betydligt mindre metallrör, har sin plats i regntaket utanför ytterdörren. Ett vackert spel, skirt och krispigt. Vid verandadörren hänger det minsta av 3 vindspel vi har i trä. Den ger ifrån sig ett ljud där det låter som om man skurit bort toppen och botten och bara behållit mellanregistret. Blåsten når inte riktigt dit, så ljudet den ger ifrån sig är försiktigt, nästan lite tvekande. På ena hörnet av huset, det östra, hänger det mellanstora träspelet. Lite mer botten, fortfarande ingen diskant. I äppelträdet mot den lilla oljegrusvägen, inne bland grenarna, har vi det stora trävindspelet. Riktig botten, märkligt nog även lite topp. Det ger ifrån sig ett nästan trolskt ljud när det spelar.
Jädrans vad med vindspel! Borde plinga och klonka i tid och otid. Tricket är att hänga de så vinden bara når ett i taget beroende på vindriktning. Sen spelar de som sagt inte så starkt. Ett svagt klonk här och ett pling där. Nästan så trädkronornas löv överröstar spelen när det blåser. Vindspelen hjälper till att hålla energin kvar i huset eller trädgården och man hänger de utanför dörren eller i fönstren. De skapar en skön harmonisk stämning när de sjunger tillsammans med fåglarna och fyller trädgården med lugn. Det kallas Feng Shui, jag kallar det guidning. För mig är vindspelen inte bara rogivande, de guidar mig också genom trädgården med sina olika toner. Som blind har jag med hjälp av den kontroll på var jag är. Det är ingen park vi har storleksmässigt. Men det räcker att jag vrider mig runt ett par varv, lyfter upp något, flyttar på ett bord, för att jag ska tappa orienteringen. Visst, om det inte blåser något, spelar de inte. Men vi har huset på Gotland, och där är vindfria dagar sällsyntare än fettfria chips. Har ett par vindspel kvar att hänga upp. Ett i snäckskal och ett fjärde i trä. Vi har konsert varenda afton och somnar alltid med drömska toner i sinnet.

Bedårande Bonnie och Silver

Sommaren överaskade mig i år (också). Maj försvann  och det grämde mig, förstås. Med  näsan knappt över vattenytan och precis på håret tog jag mig igenom ett par obligatoriska- och en fördjupningskurs på forskarutbildningen, till det ska läggas ett par konferenser och inflammation i käken. Huga huga. Men juni trängde sig på och blev till juli och kvällarna pockade på, viskade om viktiga saker, om vördnad för magin i naturen och ett budskap om att stanna upp. Käk-inflammationens gick över och jobb-toppen planade ut. In i schemat smög sig två ponnyer, Silver och Bonnie. Vita som snö och till åren komna, välutbildade, med humör och en godhet som smälter hjärtan. Till och med tonårshjärtat här hemma. Jag som jämt tänkt att jag är både för tung och lång fick ge mig och vi travar glatt på, både de och jag. Tack till era mattar Anne och Marie som tycker det är roligt att vi rider, jag och den lilla (snart tonåriga) ungen här hemma.

.ella och silverUtöver glädjen (och träningsvärken) över de två Bonnie och Silver, om man tar damerna först, så är det som vanligt med stall, man möts över gränserna och har hästarnas bästa för ögonen som gemensamt intresse. Man jobbar med olika saker, är i olika åldrar och ingenting spelar roll. Det är hur man tar hand om sin häst, hanterar hästar, sköter stallet och förmår att göra sitt men också hänga med det kommer an på. Befriande. Jag som hängt vid en dator hela våren njuter extra av stallmiljön nu och känner en sådan tacksamhet över att få ta del, och bidra och ha möjligheten att snusa på en hästmule även under sommaren då ridskolan är stängd. Det gör något med mig, som jag har med mig även utanför stallet sen. Något som är svårt att förklara men som alla som får sig en buff ibland, som tar om en nosrygg och burrar in näsan bakom hästens näsborre och med vilje drar in lukten och som inte knorrar över dammet som letar sig in i öron och de egna näsborrarna, känner väl. Allt det där ska jag se om jag lyckats fånga i de noveller som ligger och väntar i byrålådan, som ska ses över och skickas in för bearbetning i början av hösten. Sommarjobb helt enkelt. Förutom att få lufta två fina fyrbenta nu och då.

Ha det väldigt fint i sommar

Susanne Larsson, ponnymorsa och författare för funktionshinderområdet med forskarambitioner

Tanken

Jag kisar. Undersöker med blicken. Memorerar. Hur ser hon ut? Brunt hår, blå ögon tror jag. Håller upp fotot mot ljuset, granskar. Det där då, plockar upp ett nytt, 2 bäbisar. Jag vänder blad och går sakta igenom fotografierna. Medan jag ser hur de små barnen sida för sida växer upp till unga män, suddas blicken av tårar. Barnen är mina, sist jag såg de var de runt 1 och 2 år gamla. Missförstå mig inte nu för guds skull! Jag har varit deras pappa hela tiden. I början bodde de varannan vecka hos mig och varannan hos sin mamma. Men sedan x antal år bor de heltid hos mig. Men sist jag såg de med mina ögon, innan synen försvann helt, var för ca 18 år sedan.

Jag sitter och funderar över hur det skulle vara ifall jag plötsligt skulle få min syn tillbaka. Hur jag förmodligen skulle vara tvungen att förändra bilden totalt av mina söner, rent utseendemässigt alltså, och även av i princip alla mina vänner och familj.

Hm, jag bläddrar vidare. Det där måste nog vara mitt x, och det där min morfar. Honom känner jag igen, han är sig lik, 20 år äldre bara. Flapp, nästa sida. Jädrar vad fint jag bor! Fast det är inte helt olikt det jag föreställt mig i och för sig. Det där måste vara min mamma, också 20 år äldre.
Jag plockar fram min iPhone, använder fortfarande Voice over, har inte riktigt fått snits på pekfingermetoden än. För att inte tala om hur man använder datormusen! Jösses! Pilen far fram och tillbaka som en durasellkanin! Jag bläddrar fram bilden av min Kärlek. Där, det måste vara hon! Vacker, både i själen och utseendet. Bäst jag pluggar in hur hon ser ut. Skulle kanske inte vara så fiffigt nu när jag ser, att möta henne på stan och inte säga hej. Med tanke på att vi är sambos och allt menar jag.
Hm, så det är så här Facebook ser ut alltså? Lustigt, jag har gjort mig en helt annan bild av det. Jaja, bara att vänja sig.

Jag tar upp fotoalbumet igen. Min mormor, känner igen. Mina kusiner, känner igen Fredda, men de andra… har växt för mycket, blivit vuxna kvinnor. Bläddrar tillbaka till mina söner. Kan inte slita blicken från de 2 unga männen. Tårarna rinner igen. Så mycket jag missat, så stiliga de är. Jag ser ut genom fönstret och kan inte sluta titta. Suger in allt som en torr svamp. Måste lära mig avståndsbedömning igen. Törs jag prova cykla? En fluga landar på bordet och jag följer nyfiket dess promenad över bordsduken. Jag tar på mig jumpadojjorna och går ut. En granne står och grejar med backspegeln på sin bil, han tittar upp och jag fångar hans blick. Jag nickar ett hej. Han nickar tveksamt och en gnutta häpet tillbaks. Jag flinar och promenerar vidare. En annan granne vattnar rabatten. Jag sneglar mot henne, ser hur hon förbereder sig för att hälsa på sin blinda granne. Jag förekommer med ett, härligt väder idag! Hon ler och säger att det minsann är på tiden. Hm, hon var inge kul att luras med. Tar omedvetet kortrundan jag brukar gå med hunden. In genom den lilla skogsdungen, ut på cykelbanan, ner mot fotboll och tennisplanen. En boll kommer rullande. Jag kisar mot solen och ser någon vinka, kollar bollen och laddar på en bredsida med vänstern. Det var länge sedan sist och jag vet i fasen om jag skulle skjutit sämre när jag var blind. Jag tittar upp mot dungen där hunden brukar göra sitt. En lyktstolpe? Det var som tusan, visste inte att… och vad med buskar! I mitt inre har det varit en rätt ren slänt med bara ett par träd. Den här är smockfylld med sly och tät vegetation. Jag svänger runt hörnet, går av cykelbanan och ut på en villagata. Ljuden är de samma. Förvånat märker jag hur många som är ute på sina uppfarter och trädgårdar utan att höras. Varför, funderar jag, har ingen sagt hej tidigare när jag passerat med ledarhunden? Nu, när jag tittar rakt på dem nickas och les det. Jag ser ner i marken, funderar medan jag undviker en hundbaja.

Tillbaka i vardagsrummet bläddrar jag vidare i albumet och försöker lägga ansikten och platser på minnet.

Ibland drömmer jag om att det skulle kunna bli så här, fast jag vet att det aldrig kommer ske. Min syn är borta och kommer aldrig mer igen. Jag har accepterat det och lärt mig leva i det läget. Mina sorkar frågade mig en gång för några år sedan, när de var runt 9-10 år vad jag skulle göra om jag fick synen tillbaks. Jag minns inte mitt svar men vet att vi satt och pratade om det ett tag när den ena plötsligt sa, Men pappa, om du skulle få synen tillbaks, skulle du ju liksom inte längre vara min pappa.
Jag förstod exakt vad han menade. Den kommentaren har hjälpt mig ur många tunga stunder.

Mössboll

Vi hänger vid affären och kollar in badisar som iklädda färgglada shorts och solglasögon kliver av cyklar eller går ur stekheta bilar för att läska sig med glass innan åkturen med öns enda kvarvarande gamla ånglok. Vad ska vi göra? Frågan hänger i luften, vi är 11 år och uttråkade. Klättra upp på en av tågvagnarnas tak och smygåka fram till gamla eken? Cykelcross i skogen vid soptippen? Varpa? Allt är tråkigt, solen slår hetta över grus och ängen och vi vill bara till havet och bada, men ingen ska dit.
Fler av socknens ungar dyker upp. Sladdar med sina cyklar, säger tja medan de går in i affären för att köpa glass. Jag kastar småsten mot en affisch som sitter på anslagstavlan på andra sidan vägen. Den tunna smällen när en av stenarna träffar mitt i prick får alla ungar som sitter på trappen att samla sten och börja kasta. När vi tröttnat på att peppra bilden på cirkustältet hoppar vi upp på cyklarna och sätter av mot kyrkan. Någon svänger plötsligt av ner mot gamla dansbanan och fotbollsplanen. Alla följer efter. Något på gång? Vi hamnar i en lång rad, kanske 10 ungar, 10 cyklar. Någon slags telepati utväxlas och följa John har inletts. P, som är längst fram i ledet svänger av in mellan träden och börjar cykla slalom mellan buskar och stammar. Leken övergår snabbt till en tävling där det handlar om att lägga sig först för att styra ledet. Vi sladdar, hojtar, skrattar och skäller. Någon cyklar omkull och det omisskännliga ljudet av tunga ut och inandningar mellan hopslagna tänder avslöjar att det gjorde ont. Ännu ett skrammel. Ett dovt dunkande läte följt av ett, uff! En till har fallit. Det går fort nu. Benen pumpar som pistonger, jag lägger ner cykeln, sladdar runt en stam, rätar upp, pressar ner tramporna. I ögonvrån ser jag att U stannat och hänger flämtande över styret. Jag rundar en enorm syrenbuske och ser rakt in i B:s ögon. Skit också, han har rundat busken från andra hållet! Instinktivt svänger jag åt höger. Styrena slår ihop. Bam, hjulet vrider sig blixtsnabbt åt vänster och jag flyger över ramen och landar på bröstet. Gräset är fuktigt och skuggan under träden har gjort marken lite svampig och mjuk, så fallet tar rätt bra. Jag reser mig snabbt och ser hur B trasslar sig ur Syrenbusken. Gick det bra? Jo. D kommer cyklande och skrattar så han nästan trillar av. Ni skodd sett eir sjelve! Du flöig, och du… hahaha! Vi lät de skratta. B visade upp något som av någon anledning fick alla att skratta ännu högre. En stickad mössa med 2 stickade vantar i. Måste ha legat där sen i vintras. Mössboll, säger någon? Va? Få hit. T tar mössan, plockar fram ett snöre, alla ungar med självaktning har alltid ett snöre i lommen, drar ett par varv runt mössan och vantarna och knyter åt. När han är klar visar han upp sitt verk innan han slänger upp den i luften och kickar till den med ordet, mössboll!
Vi delar upp oss i 2 lag. Pekar på 2 träd som får bli ena målet och ett annat par som står lite på sniskan men får duga som det andra. Mitt på planen finns lite buskar, ett och annat rabbishål och ett par kraftiga ekar. Vi räknar om vilket lag som ska börja, slänger upp mössbollen i luften och sätter igång. Regler skapas under spelet.

Jag är Johan Cruyff. Vi hette samma sak, räckte för mig. Alla ropar ut vilka de är medan mössbollen far fram och tillbaka mellan buske och pinn.
Fopp! Ett sus genom publiken, när bollen slår i målstolpen. Vi kastar oss, glider på det fuktiga gräset, ropar och svär, kämpar för laget. Det är på allvar, som det mesta är för små tävlande sorkar. Diskussioner om hur vida man får eller inte får glidtackla. Om bollen var inne eller…! Som riktiga proffs släntrar vi några meter efter att vi lirat mössbollen till en medspelare. Iakttar spelet, gör bedömningar och sätter fart. Hit! Här! Mäh va fa…! Speil! Spring! Målet är fritt! Skjut!
Det slår oss aldrig att bara några få meter åt sidan, kanske 25, ligger en riktig fotbollsplan. Med riktiga mål. Linjer, målgård, hörnstolpar och mittprick. En av oss bor ungefär 100 meter från planen och har en äkta läderputa. Det skulle tagit ungefär 1 minut och 30 sekunder att hämta bollen. Eller så är det helt enkelt kanske roligare att lira mössboll. Inga regler, inget uppstyrt.
Jag får bollen, ser mig omkring och den där pirrande känslan av att det finns en möjlighet att göra mål, drar genom kroppen. S står framför deras trädmål, jag är ensam. D rusar mot mig snett in från höger. Jag sätter fart. 10 meter kvar. Mitt lag hojtar. Skjut! Sätt den! D komma! S ser mig rakt in i ögonen, koncentrerad som bara en 11 åring kan vara. Jag är vänsterfotad vilket är förvirrande för en del. De har väl kanske svårt att avgöra var jag tänker lägga kulan. Jag hör D närma sig skrämmande snabbt och vet att jag måste dra iväg en sula nu om det ska bli något. Jag trycker ner foten under mössbollen, tittar åt vänster och på en nanosekund ändrar jag beslutet att luras genom att se åt vänster och skjuta åt höger, och drar iväg skottet åt samma håll jag tittar. Bedömningen var rätt. S tar ett staplande steg åt höger, märker mitt dubbeltrick och kastar sig tillbaks. Centrifugalkraften gör dock att han fortfarande har fart åt höger och resultatet blir att han hänger liggande still i luften i 1 sekund innan han faller till marken med en duns.
Mössbollen slår hårt i innersidan av trädstammen och studsar in bakom S där han ligger och kippar efter andan. Tjut och skrik! Visslingar och glädjerop! Jag och Cruyff satte den, stenhårt stolpe in, rätt upp i nättaket! Uihooo!

Vi håller på Sverige idag mina vänner. 2-1 till Gulblått mot Italien, är mitt tips. Bör kanske tillägga att jag aldrig vunnit på tipset…

En flugas dagbok

Ut genom dörr, tvärt höger tvärt vänster tvärt höger igen! Upp och ner! Sikta, iväg, blixtsnabbt! Måste ut! Där, utgång, en hel vägg som är ööfmfmfm! Faller förvirrad, bam, ner på fönsterbräda. Ruskar på huvudet, försöker fokusera. Tittar åt 8 håll samtidigt, blir illamående. Vad hände? Jag flög därifrån, vänder mig och kikar bortåt, allt är suddigt. Tittar snett uppåt och ser att världen finns där ute. Testar vingarna försiktigt. Harklar mig och siktar. BAM, tvärstopp igen! Men va i helv… Det ska gå! Jag ser ju att ute finns där… ute! Bam bam bam bam bam bam. Vad flyger jag in i hela tiden!? Det finns ju inget där! Vem fan… bam bam bam bam bam bam! Upp ner, nu jädrar ska jag ut! Höger vänster höger vänster upp ner bam bam bam! Mås…te vi… la! Flämt. En jätte! Aaaaaa! Jag sticker! Där finns ett annat ute! Hoppas jag hinner dit innan jätten kommer ifatt mig och spfpfpfmfmfmf! Faller igen. Vad i… nu ser jag bubblor över allt. Vad hände? Det gick inte att flyga ut genom det där ute heller! Någon stoppar mig hela tiden! Aaa, jätten kommer! Ojajoj, jag vinglar, groggy, kan inte riktigt resa mig efter senaste smällen mot utestopparen! Ser åt 8 håll samtidigt igen, kräks lite. Skäms. Vad gör han? Tar tag i den tomma öppningen till ut och… och… Öppnar det igen! Han öppnar det som redan är öppet! Jag måste… vad gör han nu? Böjer sig ner mot mig! Ett gigantiskt och fult ansikte! Han… Aaa… öppnar munnen och…! En varm vindpust kastar ut mig ivärlden! Jag sprattlar och försöker få ordning på vingarna när blåsten skickar in mig i garageporten. Satan, svalorna är på hugget, måste vara regn i luften, bäst att flyga lågt. Fortfarande lite yr sedan smällarna jag fick tidigare. Ooo jädrar, där gled en svala alldeles för nära! Tar av här, törs inte vara runt de här buskarna för mycket. Svala nr 2, iii, phiew, hann precis ducka. Har de fått ungar eller något, sakrans vad de är på!? Ser åt 8 håll samtidigt igen, måste sluta med det. Där kommer 3 svalor i full fart! Nu jädrar gäller det att få sprätt på vingslagen ifall man vill ha en hel häck i sommar! Höger vänster upp och ner! Gäller att trixa lite! De är inte så lättlurade! Jag har nog aldrig sett fåglar flyga så snabbt förut! Måste gömma mig! Aaa! Panik! Eh eh eh ditåt! Vänster, full fart, in genom en glipa höger vänster, kastar 5-6 snabba blickar bakåt, phiew, de försvann! Sätter mig och vilar. Flämt. Ok, var är jag? Känner kanske svagt igen det där som står på mark… aaaaaa! Jätten! Snabbt iväg! Där har vi ut! Hoppas bara inte att pfpfpfmfmfmf! Segnar sakta ner på fönsterbrädan. Är det en déjà vu eller har jag varit här tidigare… eller är det samma sak? Jätte öppnar än en gång det där som redan är öppet. Den gigantiska munnen, den varma vinden och vips, ute igen i världen och friheten!

Sådana där stunder

I morse när jag stegade genom sommarhagen för att på ängen allra längst bort hitta en samling sömniga herrar for tacksamheten genom bröstet på mig. Inte bara det, som alltid när jag gör saker jag tycker om, vill jag göra mer. ”Skulle jag inte ha en häst på halvfoder?”, ”Skulle jag i alla fall inte kunna rida två dagar i veckan?” eller, som ofta ”tänk att bo lite mer så här, nära med djur och nära natur?” Jag påminde mig om att vara i nuet och närmade mig de sömniga, solvarma och snart sommarlovslediga ridskolehästarna som förgyller vår tillvaro i veckorna. Min, eller min, min medryttar-på-lördagar-häst Franco, han låg utsträckt med huvudet i en grästuva och hade inga som helst planer på att ut och guppa med mig. De övriga, de som stod och hängde i solen tittade nyfiket, pockade på en godbit, snusade mig över ryggen och såg ut att skratta när jag försökte övertala Franco om att det skulle bli kul att ut och rida lite. Snart var han på benen ändå, den gode gamle Franco, och mumsade på moroten som legat i fickan på mig. Vi masade oss i sakta mak upp emot stallet och fick som vanligt, Franco, inte jag, en massa glada småbarn omkring oss när vi gick in i stallet. ”Får jag klappa!”, ”Åh, vad stor!”, ”Vilken fin häst!”. Småbarn på väg in till ponnyer som ska sadlas, tränsas och göra sitt på nybörjarlektionerna som går av stapeln varje lördagsmorgon. Stämningen är obetalbar. Ögon som lyser, mammor och pappor som kämpar, stallvärdar som myser och hjälper till och som vet att om en stund ska de ta förmiddagens första kopp ute i solen. Själv tar jag mig upp på hästryggen så småningom, för första gången på flera veckor efter en hiskelig arbetstopp och en rejäl käk-inflammation som höll på att ta knäcken på mig. Det är underbart, faktiskt, på riktigt, samspelet med på hästen, naturen, motionen och hur arbetet utmanar mig, både fysiskt och psykiskt – det gäller att tänka, förstå hästen, koordinera och balansera. Jag tänker på vad jag får skäll om när jag rider lektion för Carina som guidat mig i några år nu, och övar mig, så 46 år jag är. På daggvåt ridbana, med sol i ryggen känner jag att det trots allt, ändå, finns stunder.

ella och millimeter

En stund var det här om helgen också. Minihoppning som liksom alltid fylldes till brädden med ryttare i alla storlekar. De första, som knappt galopperar självständigt än, som storögda tar sig fram mot ridlärar-Lotta som med van hand guidar både barn, häst och publik. Min unge satt på den heta Pride, som hon nyligen lärt sig rida i grupp och under ”vanliga” omständigheter, som dagen till ära och med läktaren i åsynen tog ifrån tårna och helst hade sprungit genom väggen för att slippa ifrån allithop. Nervös var han, men med min lilla fia som ändå lärt sig att man måste vara lugn när hästen är rädd, Lottas kloka instruktioner och godmodiga tålamod och en publik som hade vett att vara tyst så gick det bra. Den goa ungen, och många fler därtill, tog sig en efter en runt banan, fick sig applåder, en rosett på slutet och växte flera centimeter. Tack vara supportande föräldrar fick många också en go fika i kafeterian hos Gun, stormorsan som alltid står där, och fikade stolta och nöjda på läktaren när de större ryttarna flög med sina hästar över de upphissade hindren. Tänk vad en ridklubb och eldsjälar som kan något kan åstadkomma. De bidrar till sådana där stunder som fastnar, betyder något och leder vidare. Mindre fantastiskt och kanske inte så bidragande men ändå, är det också att se katten sträcka ut sig i gräset, att själv få slumra till i solen och för en stund lämna måsten, borden och annat som trycker på i vardagen. Speciellt när man ridit eller jobbat i stallet. Trött i kroppen, lite smutsig, lite hungrig och jäkligt nöjd.

Snart är det terminsavslutningar, lärare och ridlärare som ska få choklad, det blir sommarlov, kanske ridläger eller i alla fall någon slags semester. Ta vara på alltihop, det ska jag försöka med. 

Susanne, ponnymamma som rider

 

I parken ovanför hamnen…

Vi sitter i parken ovanför hamnen. Gotlandsfärjan har precis lagt till och det myllrar av förvirrade förväntansfulla turister som trampar fram med tunga väskor och barn med lågt blodsocker i släptåg. Bilarna försvinner upp längst backen för att sen snabbt sprida ut sig på ön, full fart mot stugbyar och kampingplatser. Jag är 13, mina sysslingar är 14 och 16. Det är rätt sent, runt 23 skulle jag tro. Vi har följt med de vuxna till stan, de ska äta middag och vi fick hänga i Visby om vi lovade att inte hitta på något bus.
Vi tjuvröker. Försöker se oberört coola ut när det dyker upp 3 tjejer. De är fnissiga och sjunger osynkroniserat på en Ledinlåt. Deras högklackade sandaler knastrar i gruset när de stannar framför oss. Jag tittar storögt upp på de med cigaretten hängande slappt mellan tummen och pekfingret. Min äldsta syssling, han som är 16, harklar sig och säger hej. Guuu så söt! De pekar bortåt grusgången. En tant, minst 30, rastar sin hund. En liten spattig sak som ser ut som en ekorre. Jag är helt fängslad av de tre. Uppslukad av deras dofter, hårsspray, tuggumidoftande parfym och läppar som glänser av läppglans med hallonsmak. De var stora, vuxna och erfarna. Minst 18, kanske till och med 20! Efter att de tjutit gullidej till ekorrhunden, vänder de sig till slut mot oss. De beter sig lite märkligt, fulla kanske. En av dem klämmer ner sig mellan mig och min yngsta syssling, tittar på min cigarett och utbrister, Du är för liten för att röka! Jag tittar på cigaretten, ner i gruset, upp på henne. Förnedringen är total. Om jag tar ett bloss kommer alla tycka det är fånigt. Låter jag bli ser det ut som om det räckt med att en tonårstjej sagt en mening till mig för att jag ska vekna. Hennes väninnor tar fram egna cigaretter och min äldsta syssling fumlar snabbt fram tändaren. Han börjar bete sig lite flamsigt. Säger något som ska föreställa ett skämt. Skrapar med foten i gruset, kommer på sig och försöker få det att se manligt ut, misslyckas. De tycker han är söt. Åh, vad söt han är! Fniss fniss. Tjejen som sitter mellan mig och min yngsta syssling säger något igen. Jag ser på henne. Va? Hon ler, men jag hör inget. Ser bara hur hennes läppar rör sig. De fascinerar mig, hennes läppar. Fullsmetade med så mycket läppglans att om jag drar fingret över dem skulle nog kladdet räcka till att täcka hela mitt ansikte. Jag höjer blicken och ser på hennes ögon. Jädrar vad med smink. Glänsande Blått. Ser ut som färgen på en spyfluga, tänker jag och flinar. Jag har rökt längre än du, säger jag plötsligt och blir själv förvånad över mina ord. Hon blinkar snabbt ett par gånger och särar lätt på läpparna.
Rörelser i ögonvrån. Äldsta sysslingen fimpar bakom ryggen och trampar med klacken. Yngsta reser sig och tittar på mig. Skickar signaler jag inte förstår. Han nickar svagt upp mot torget. Jag sneglar ditåt och blir iskall. De vuxna är på ingång. De korsar just i detta nu gatan för att möta upp oss på avtalad tid. Jag smyger ner cigaretten bakom benet, under parkbänken och plattar till den med skon. Försöker fråga med ögonen, vad göra? Som en panter smyger äldsta förbi yngsta medan han mumlar något. I en enda rörelse reser jag mig och glider upp bredvid mina sysslingar. Som en enhet sveper vi sen över gräset bort mot gången som leder till trappen ner mot hamnen. Jag kastar en snabb blick över axeln. De vuxna ser sig omkring, kollar klockan och snurrar ett varv för att se om de kan upptäcka oss. Tjejerna ser faktiskt rätt häpna ut. Ena sekunden sitter vi där, nästa, borta.
Vi hoppar ner för trappen, rusar bort mot Donners torg, svänger snabbt tillbaks åt höger och lugnar ner stegen när vi närmar oss parken från andra hållet. Vi möter tjejerna, på väg mot Strandgatan. Dubbe, eller någon annan bar där de kan festa och ha kul. De ser oss inte ens. Vi kliver in i parken, 3 oskyldiga pojkar som just gått en promenad genom Almedalen, klivit in genom Strandporten och sprungit sista biten för att hinna i tid. Ledsen att vi är lite sena, ja nu är det verkligen dags att åka hem, mmm, vi har haft kul, nejdå, inget bus.

I bilens baksäte sneglar vi på varandra och flinar.