Hur kan det få fortsätta?

Nu har fiktionen blivit påtaglig verklighet och bubblan är på väg att brista.

IMG_0486-1.jpg

För mer än tio år sedan började jag arbeta med det som resulterade i ungdomsromanen Bränd. Berättelsen har ingen verklighetsbakgrund, men jag visste att det här finns på riktigt och att det är ett djupt rotat tabu. Boken kom ut 2014 och visst blev det en del reaktioner då, men det som händer nu är något helt annat.

brand_framsida.jpg

Hela idrottsrörelsen förnekar att det förekommer sexuella övergrepp på unga inom verksamheterna.

”Jo, det finns nog. Eller kanske. Men inte hos oss.”

Även inom ridsporten är det officiella resonemanget likadant. Ändå vet ”alla” att det alltid har förekommit och att det fortfarande förekommer på många ställen. Några förövare är faktiskt fällda i domstol och ytterligare ärenden har nått högsta ledningen inom Svenska Ridsportförbundet. Men inget händer. Det som dyker upp tystas ner och de drabbade offras för den vackra fasadens skull.

Den femtonde februari kom det första inlägget på Ponnymammans blogg med rubriken ”Hur kan det få fortsätta, SvRF?”. Sedan har det rullat på dag för dag och fått otroligt stor spridning i sociala medier. Svenska Ridsportförbundet har tvingats att agera.

Ulrika ”Ponnymamman” Fåhraeus har väl underbyggda inlägg i den här frågan och ett kontaktnät som växer explosionsartat. Människor hör av sig på olika sätt. ”Alla som vet” har fått en kanal och ger Ulrika mängder av information om vad som händer och har hänt på ridsportens bakgård. Dessutom har några drabbade sett en möjlighet till kontakt med en trovärdig och högt respekterad person som är beredd att lyssna.

Inom idrottsrörelsen är beroendeförhållandet en viktig del i det som ger makt, snärjer och möjliggör övergreppen. Det ökar också skammen och för de allra flesta blir det omöjligt att berätta. Det blir en tung och livslång börda.

Nu görs en förändring möjlig tack vare starka och modiga människor, både de som står längst fram och tar debatten och de drabbade som förstår att de inte är ensamma och därför vågar ta kontakt. Nu får det vara slut med lock att lägga på detta tabu. Vi har alla möjlighet att stå upp för vettiga värderingar och börja prata om det här. Det första steget är taget. Låt oss alla fortsätta framåt för alla de som drabbats och för att inga fler ska bli offer.

Marianne Wallin

Kärringar (och män också) med krut i

Oj oj vilken vecka. Att svälja att män som Trump kan bli kallade ledare kräver sin kvinna, och sin man. Inte fullt lika allvarligt, fast jo, fast på ett annat sätt och egentligen kanske det finns beröringspunkter, är den våg av hån och kritik som vällt över idrottsverige då en stor idrottsman (hugaligen, tänk om det varit en kvinna från ridsporten som vann Jerringpriset, då hade kanske tsunami inte räckt som beskrivning, och GRATTIS Peder Fredriksson).

Man borde vara så cool som den ridhuschef som blev intervjuad i Teve, som menade att kalabaliken och kritiken är skrattretande, men det är jag inte. Visst, det ÄR patetiskt, men också sorgligt och riktigt irriterande att vi inte kommit längre. Tänk att andra, också idrottsmän- och kvinnor(!), reagerat negativt istället för att heja på (något som ändå folket väljer?), av lojalitet med ett område som behöver mer plats i media, i kommuners budgetar, i arbetsmiljösammanhang, som möjlighet till rehabilitering, sett ur ett genusperspektiv och ja, you name it? Kära någon och suck ända ifrån magen.

Jag drog runt i ridhuset och mockade bajs här om kvällen, när tonåringarna hade hoppträning. Jag och den ridhuschefen tillika ridläraren var ungefär lika förbannade båda två, men också hoppfulla för att det blivit debatt, uppslutning och fokus på frågan. ”Hoppas politiken tar bollen” typ. ”Att ridsportförbundet och alla vi inom området sluter upp och slutar vara så himla tacksamma och arbetsvilliga”, typ. En blick på de rödrosiga, fokuserade och jäkligt modiga tonåringarna, jag behöver inte säga att de var övervägande tjejer, räckte för att påminna sig om hästens, och ridningens, betydelse för utvecklingen, självkänslan och frågan om att kunna leda sig själv och den varelse man har under sig. Ett par dagar efter fick jag mig själv en duvning, privatlektion, svettigaste stunden på hela veckan, och himlen för ögonen när hästen bär sig själv och mig framåt i en rörelse som flyger. Jag har koordinerat mina rörelser, använt mina muskler till den grad att jag knappt kan gå när jag sitter av och fokuserat min tankeverksamhet och fått ihop allt, friskvårdad för flera dagar framöver, stärkt så att hela dagen går som en dans och åter igen tagen över vad, precis som du sa Peder Fredriksson, kontakten med hästen gör och kan leda till. Man kan gilla olika saker, men låt det vara just så, fotboll för den som vill, brottning för den som gillar det, ridning för oss som är frälsta och ja, så kan det fortsätta. Om inte toleransen och solidariteten finns inom sporten, hur kan vi då tro att den ska finnas i övriga samhället? 

Susanne Larsson, hängiven ponnymorsa och ryttare, snart med bok om tonåringar och ridning på Kikkuli och doktorande med brukarinflytande inom LSS-området i fokus.

 

BRA JURIDISK HJÄLP FÖR HÄSTÄGARE

hastjuridik_framsida

HÄSTJURIDIK I VARDAGEN

Frida Treschow
Pris: 220 kr
(Häftad) Ålder: Vuxen

Hästjuridik i vardagen är en enkel guide för hästägare om vad som gäller och vad som är viktigt att tänka på i olika situationer.

Boken omfattar bland annat viktiga områden och avtal om vad som gäller om du ska:

  • Köpa eller sälja häst
  • Låna ut din häst på foder eller själv bli fodervärd
  • Ta hjälp av en beridare eller någon som förmedlar hästköpet
  • Hyra ut stallplatser eller stå inackorderad i ett stall
  • Ha din häst på bete

Beställ boken direkt från förlaget genom att maila till info@kikkuli.com. Du får boken på lådan inom 3-5 dagar.

RECENSIONER AV BOKEN

”Hästjuridik i vardagen” är precis vad det låter som en guide i juridik som du kan läsa en eller flera gånger, för att få en översikt av ämnet och undvika energikrävande och kostsamma tvister i framtiden. Men den är också värd att spara i bokhyllan och återkomma till när nya situationer uppstår, eller när det är dags att skriva ett avtal.”
Hippson.se

”Det här är en bok som har något att ge många inom hästbranschen och underrubriken, en praktisk guide för hästägare, stallägare och ryttare, stämmer väl.”
Tidningen Ridsport

”Hästjuridik är en praktisk vägledning för oss hästmänniskor, skriven på ett lättförståeligt sätt med bra konkreta tips och exempel. Du får en bra grund i ämnet Hästjuridik och den ger dig hjälp att undvika dyra och onödiga hästtvister.”
Hästfocus

Det snöar på tvären men va gör väl det?

Idag fick jag rida med ”stortjejerna”. Tonåringar, som ridit länge, som rör sig vant i stallet, putsar sina stövlar och kommer varje lördag. De ler glatt när de förstår att jag ska få knö mig in i deras grupp, jag och farbror Franko, den stora, snälla, och heta farbror Franko. Jag missade ridhustiden i morse, och ficka av snälla ridläraren haka på en grupp där de inte var så många, och glad i hågen vandrar jag neråt ridhuset i grupp. Och i snö som piskar på tvären men som alltid när man är glad, och tacksam över det man har, så gör det inte så mycket. Bra kläder gör ju sitt till förstås. 

När man rider i grupp, jag gör inte det så ofta, då tar det alltid lite tid innan man är igång, då hann kläderna som hunnit bli lite blöta ändå, göra sig påminda. Den råa, och ridhuskalla, luften smög sig in i märg och ben och jag tänkte i mitt stilla sinne att jag kunnat sitta uppe på det varma kontoret och pratat och fikat med mina stallmamma-vänner och myst. Det tog ridlärar-Ulrika ur mig snart. Att baxa runt Franko som blir ännu större på rakt spår, så där hyfsat i form, utan att trixa som man gör när man rider själv och inte har någon att ta hänsyn till, värmer upp en frysbox.

Passet avlöpte väl, det var hur roligt som helst, tonårstjejerna, det var bara tjejer i den här gruppen, annars har vi en och annat hugad kille i ridgrupperna, var så duktiga, och coola, och jag njöt i fulla drag. Trav över bommar på böjt spår, och så några språng över krysshinder, också på böjt spår, inget hokus pokus eller fantastiskt i sig, bara så häftigt att få göra i grupp. En grupp som samspelar, med deltagare som ler när man håller på att krocka, som frågar hur det gick när hästarna skrittas av, med en ridlärare som går runt och ger alla feed-back och kollar läget efter passet och ja, som sagt, klart uppvärmd. Eftersom Franko tycker mycket om att hoppa, även om det bara blir över ett litet kryss på en ridskole-lektion, så lufsade vi glada upp till stallet efter en timmes ansträngning och stimulans. Där fortsätter det goda med ungar, föräldrar, stallvärdar som engagerar sig och bistår (som det krävs i de flesta sporter och som jag anser klart överträffar att sälja korv och underkläder men jag är ju också hästbiten) och hästar som hummar när man kommer. Kanske för att få mer hö, kanske för att de har det bra, och faktisk gillar oss tvåbenta som finns runt omkring dem.

Ella och Carerra

Uppe i stallet ser jag också min egen dotter, och andra barn och ungdomar som rör sig, några runt hästarna och jobbet som ska göras, några i värmen på kontoret och andra kastandes snöboll på planen vid sidan av stallet. Olika åldrar, inte ”fixade” utan helt ärligt rätt skitiga, med stallkläder (som inte lyser av märken och dyra inköp) och just i rörelse. Som förälder till en som precis som många andra tillbringar en del tid framför datorn, är man glad varje gång de rör sig, samspelar med levande varelser och inte bryr sig ett jota om hur de ser ut.

Jag tänker vara nöjd hela kvällen. Lika nöjd som Franko var när han mumsade kraftfoder och fick klia sig mot mig så att jag blev inte bra smutsig utan också nersmetad med hans svett också.  

Ta det lugnt innan jul, ha det fint, och jag hoppas vi hörs snart. 

Susanne Larsson, författare inom funktionshinderområdet, forskarstuderande för dito och en hängiven ponnymorsa 

Ps. Novellerna som skulle ut före jul, är på gång, och vi siktar på januari, det ska också bli kul! Ds.

 

Vi är mer än det man ser

Jag är hård. Rockmusikant. Skämtar brutalt. Har en attityd långt från tveksamhet. Vet vad jag vill ha och ge. Sitter i logen med en öl. Laddar inför gig. Solbrillor på. Hatten doftar läder. Min gitarr är träig och lite kantstött. Har kavlat upp skjortärmarna så tatueringarna syns. Boots och jeans. En god vän sa till mig för ett tag sedan att det i alla fall inte finns en tvekan om att jag är CIS och hyfsat politiskt inkorrekt. Vad CIS nu är? Vi skrattar högljutt backstage. Laddar. Nervös har jag inte varit för att uppträda sedan mycket länge tillbaks. Är så avslappnad att jag ibland skulle behöva en kick för att komma igång innan gig. Narkotika har aldrig varit något alternativ. Jag vill få mina kickar nykter.
Så det har hänt att jag bara för att få en kick, bli lite nervös, har klivit upp på scenen med halvfärdiga låtar. Enda till publiken tyckte det var kul och jag gjorde en grej av det. Då försvann nervositeten även där. Bara att acceptera läget, jag blir aldrig nervös, punkt slut. Alla pratar, kul publik, full rulle ikväll. Jag är en av de, en i gänget. En av alla de akter som ska uppträda. Min tur. 30 minuter som ska fyllas med min akustiska gitarr och röst. Jag hör mitt namn presenteras. Publiken applåderar och visslar. Stämningen är god. Ingen av oss artister är särskilt känd. Konserten är ett välgörenhetsgig. Ett bra ställe att visa upp sig. Jag reser mig, fäller ut käppen och tar min gitarr. Det blir tyst i logen. Ingen har haft en aning om att jag är blind, eftersom jag suttit ner hela tiden. Någon harklar sig. Någon annan reser sig och frågar om jag behöver hjälp till scenen. Dörren är 2 steg bort, följs sedan av en korridor på ytterligare några steg. Som i sin tur leder ut på baksidan av scenen där en massa bråte finns som är rätt bra då jag kan använda mig av det för att hitta till den öppna scenen. Jag har varit på stället sedan långt innan soundcheck och orienterat mig. Har kollat scenkant, stålställningar och draperier bakom scenen och memorerat vägen till micken. Korridor, ett draperi sen höger till jag kommer till en slags stålkonstruktion, då vänster till nästa draperi, runda det åt höger sen syns jag för hela publiken, ungefär 3 steg rakt på till micken. Om ingen flyttat den förstås. Det är ok, säger jag och ler. Den image jag eventuellt skapat under tiden backstage försvinner. Från kul hårding i hatt och solbrillor till blind och funktionsnedsatt på mindre än vad det tar att säga boots. Jag kliver ut på scenen, tar ett snedsteg och publiken tittar intresserat. En konsert med en massa lokala band och en blind musiker. Min personlighet raderas ut i samma sekund det visar sig att jag inte ser. Jag är varken arg, bitter eller ens ledsen. Det jag däremot vet är att för att folk ska se igenom funktionshinderfiltret som automatiskt och helt omedvetet slås igång när man ser en rullstol eller blindkäpp, och upptäcka ens en tiondel av min personlighet, måste jag visa den tio gånger mer än alla andra. Vi är alla mer än det som syns.

Stallet – trots gegga och mörker

Nu vill jag grina. Ok Trump vann det amerikanska valet, det har vi redan grinat över, inte för att de missnöjda och dåligt fördelade inte ska bli hörda, inte för att etablissemanget, och vi som har det ok ändå, inte ska lyssna på dem som inte har, eller fått det man vill ha och behöver, men för vad som ändå är steg tillbaka ifråga om tolerans och det öppna samhället till för alla. Nu vill jag också grina jag över att granen, den stora fru Gran på baksidan i parken, sågas ner. Det är kattens favoritplats, under grenarna längst ner alltså. Både när regnet piskar och han vill skydda sig, eller när jag kommer gående och han övertalar mig att leka med honom. En sån fin park, som blir av med en ståtlig gran, och får nya moderna leksaker som förändrar hela bilden. Lite svårt är det att hänga med och bara gilla läget. Alldeles oavsett katten.

Men, vad gör man. Man tröstar sig med lite hästar och goa människor, vad katten gör vet jag inte, han löser det nog men lite deppig tyckte jag han såg ut här nyss. Tröst fick jag tidigare ikväll i stallet. Ridläraren ömsom röt och uppmanade och ömsom berömde så att de fina stor-tjejerna växte ännu mer. De kan så mycket nu, sitta fint, hålla ordning på händerna, koordinerar hjälper och klara lektioner utan tillstymmelse till stopp i flödet. Förr, vi som satt på läktaren red lika mycket vi, vi som rider i vanliga fall i alla fall, och ville så gärna att de då ganska små liven skulle få ut den bångstyriga ponnyn på spåret, få upp den i den hett eftertraktade galoppen eller hålla sig kvar i sadeln då den pep förbi hinderstöden och bommarna som låg på marken mellan dem. Nu går det bättre, med takt, både framåt och åt sidan. Rödrosiga, tjejerna alltså, ingen tanke på att vara snygga och bara sig själva kliver de sen iväg uppåt stallet till med de nu så lydiga ponnyerna som till och blivit lite svettiga. Lycka. I alla fall för en ponnymorsa, eller morsor, vi är några stycken. Ponnyfarsan som också sitter på läktaren, han verkar också nöjd.

För övrigt är det väntans tider här. Jag knåpar och ojar mig över kurser på forskarutbildningen, skrivuppgifter som känns så galet svåra att jag undrar om det ändå inte fattas något där uppe, men lite, eller ganska mycket, gläds jag åt att de noveller jag jobbade klart i somras, nu äntligen ska komma ut. Jag gillade att skriva dem, och är väl lite glad över hur de tog sig. Bilderna i dem, av Göran G Johansson, är fantastiska, och jag hoppas att några till tycker lika mycket om bra foto som jag. Kikkuli Förlag ger ut och det är jag stolt över. Smakprov nedan i novellen om Sebbe som är storebror och följer med sin lillasyster till stallet. _dsc0053

Ha det gott i stallet. Blött, kladdigt och geggigt och alldeles underbart. 

Susanne Larsson, författare, forskarstuderande och stolt ponnymamma.

 

”Det är alltid killarna det är synd om?”

Jag har inget emot killar, eller män, faktiskt, och verkligen inte. Jag drar inte alla över en kam heller, och ser gärna fler killar inom ridsporten men uttalanden som det min dotter slapp ur sig här om dagen gör att man suckar lite uppgivet. Hon har plöjt idel romaner i sommar, om unga människor (alldeles för mycket äldre än henne själv tycker mamman men det är som det är med den saken) förstås, som blir kära, inte vill leva, gå i skolan eller på andra sätt tar sig fram i livet. Och kommentaren, som ni förstått av rubriken, var egentligen en iakttagelse; det är alltid killarna som har det struligt, och som tjejerna ska förstå och stötta? Jag lyssnade och tänkte att så skrivs historia, så upprätthålls könsroller, stereotyper och så formas tillvaron, och formar oss, till att tro att det är normalt, så som det ska vara och till och med det självklara, så att vi inte ens ser det. Vad mer skrivs på våra näsor, eller in i våra medventanden, och blir till det för givet tagna? Och, som jag brukar säga, i stallet bryts det där, den gängse och o så stigmatiserade bilden slås i krasch, roller vänds ut och in, omprövas, och får sig i alla fall en törn. Det finns ju forskning på det där också. Apropå forskning har jag förmånen att ha Gunilla Silfverberg som en utav kursledarna på en forskningsetik-kurs jag försöker ta nu. Det är en ynnest, och extra roligt för att hon leder ett projekt om hund och häst i vård och omsorg, detta på hennes omfattande yrkes-etiksarbete. Etik är ju hur intressant som helst, och borde vara något vi talar långt mer om i vardagen.

Annars flyr jag vardagen så mycket jag kan nu. Eller försöker göra hästar och stall till en större del av den. Ponnyn Silver som förgyllde hela sommaren hänger med, vi kan inte sluta helt enkelt. Jag kan inte sluta för då blir obalansen för stor. Dottern rider ibland, och jag där emellan. Idag tog vi oss ut på stubbåkern herr Silver och jag. Den goa herren känner inte, eller inser inte, att han är till åren kommen och han trampade på, frustade och längde stegen så det stod härliga till. Man borde rida ute, och inte på ridbanan, mycket mer än vad man gör. Jag vet folk som gör det, och det har mycket av gången gratis. Eller gratis, man får ju rida sig blå för att få samling och form, i alla fall på de piggelin-hästar jag sitter på, när man är ute och motorn blir ännu starkare, men då har man också gången på köpet. Och lite magmuskler kanske. Faktum är att insidan av låren får sitt också, det känner jag sedan gårdagens övning med den aldrig misströstande ridlärar-Carina och den stora herr numer 18-åring som jag brukar sitta på. ”Nu ska han ta vikt på alla fyra!” Inget tvärande för att slippa bära sig någonsin ever och så vidare, och jag red så svetten och snoret rann. Och så plötsligt, hjälp vad häftigt med balansen, lättnad i munnen, hästen bar sig själv och jobbade inunder sig mer och jag kände mig hur snygg som helst. Det är bara hästar som kan få en dit. På Silver-ritten idag följde fika i solen, vilken september!, och livet är helt klart värt att levas. När jag senare hämtade nöjda ungar på ridskolan, också de lite svettiga, med lys i ögonen, då kändes allt verkligen helt okej.  

Allt gott, mumsa på äpplen med hästarna och samla soldagar

 Susanne Larsson, ponnymamma, författare inom funktionshinder-

området på gång också med noveller om ungdomar och hästar

 

Finns man utan uppkoppling?

Jag slår igång datorn. plinget som bekräftar uppkopplingen med resten av världen dröjer. Fan! Jag väntar, trummar med fingrarna på bordet, inget händer. Kollar iPhonen, hur många staplar? 2, borde funka. Det plingar. Snabbt otåligt, börjar knappa. Öppnar Google, datorn jobbar, jag trummar, väntar. Har jag kaffe i muggen? När har den tröga datorjäv… sådär! Skriver sökordet. Jag trummar. Märker att jag slår hårdare nu, ihärdigare. Reser mig till slut medan jag säger, slöa satans dator! Jag befinner mig på Gotland, i mitt hus som ligger invid en liten oljegrusväg strax utanför en socken som i sin tur ligger mitt på ön. Ska man prata i telefonen här får man stå på ett ben bredvid brunnen efter att man sprungit runt huset och ropat Hej knäckt och ryckt i den tredje grenen från marken som vetter norrut, i det gamla äppelträdet! På ett ungefär. Så när man ska ut på nätet tar det sin lilla tid. Särskilt när det inte finns något nät indraget och man är tvungen att dela internet med sin iPhone som har lika bra mottagning som en kalksten. Det lustiga är att efter någon vecka släpper det. Inte uppkopplingsproblemet alltså. Det finns kvar, tro mig! Men trummandet och otåligheten. Tar bara några få dagar. Slår igång datorn, kollar iPhonens uppkoppling, allt ska funka. Går till köket och häller upp en mugg nybryggt, tar en lov ut och sippar sol och kaffe. Lyssnar på grannens tupp och lamm. Går in igen och kollar. Inte än, ok. Ställer muggen på bordet och förbereder öppna spisen för kvällen. Rakar bort sotet, rullar in kottar i tidningspapper för att ha som tändning och lutar några klabbar mot varandra. Kollar igen. Japp, nu funkar det. När det gått ytterligare någon vecka kommer jag på mig med att bara sitta och tänka medan dator och iPhone jobbar för att få mig uppkopplad. Jag har slutat trumma, får inte längre puls för något jag inte kan påverka.

Vi kom tillbaks till stan, Västerås, igår. Efter ca 6 veckor i huset på Gotland. Slog just igång datorn för att göra ett helt annat inlägg här på Kikkulibloggen, och märkte direkt skillnaden. Skulle Googla en sak för inläggets räkning. Hann knappt släppa enterknappen innan Google var igång. Skrev sökordet och fick 39 000 träffar på 0,13 sekunder. Jag hann inte ens ta en sipp kaffe! På något vis gick det med blixtens fart att åter igen hamna i den otåliges lunk. Bam, öppna e-post, bam, kolla hur många olästa, bam, checka FB, inlägg, Twittra, trycka gilla här och där, svara på mail, skicka bekräftelser! Pulsen är tillbaks, fantasin försvinner tillsammans med lugnet.

Så här är det kanske inte för alla. Men jag känner hur uppkopplingens hastighet tar musten ur mig. Hur den på något vis påverkar mig att vilja ha allting ännu snabbare. När den nu kopplat upp sig så jädrans fort kan jag väl inte bara sitta där och sippa kaffe utan att utnyttja det?! Statsnät, 100 gig! ADSL, 20 gig! Min iPhone har hundratals gånger större kapasitet än datorerna som skickade iväg Armstrong till månen 1969! Och då kan man inte bara sitta och sippa kaffe utan att utnyttja hastigheten! Smidigheten! Har vi utvecklat all den här tekniken för gäves?! Nej just det, så skriv ett sökord nu för bövelen! Vilket skiter vi i, så länge du håller igång systemet!

Längtar tillbaks till ön. Flyttar dit nästa sommar. Kommer skaffa den slöaste uppkopplingen som finns. Vore jag inte blind skulle jag slåss för röksignaler! Jag finns trots att jag inte är uppkopplad

Hästarna balanserar mig

Jaha, då är det dags att bli vuxen igen, ta tag i livet, röja bänken, plocka upp högarna…och öppna kalendern. Det låter som om förfallet har varit totalt och så illa är det inte. Jag har både kikat i kalendern och faktiskt jobbat en del på semestern men ändå. Den knappt skönjbara diskbänken var nästan sann. Jag fick ett par dagar utan barn som jag inte räknat med och då kan jag njuta av att låta det liksom gro igen, av att inte förbereda, tänka, ordna och få till snygga tallriksmodellen (den nya lchf-inspirerade då)-måltider och hålla snyggt. Eller i alla fall framkomligt. Nu är hon på ingång och det duger inte att käka middag i ridbyxor hela tiden. Middag och middag men ändå. Leverpastejsmackor och nötter. Snabbt och gott. Mer tid över till annat. Hästarna till exempel. Den här sommaren som varit lite ledsam av olika skäl, har jag varit extra glad för de häst- och stallmöjligheter jag fått. Utöver de vanliga menar jag. Hästarna i sig, solvarma, sommarfeta gosiga hästar som är glada att få komma in en stund, och stå i svala stallet och slippa flugor och sol de njuter och njutningen är ömsesidig. Hästarna, mock- och ridning, och fina möten på stallgången har balanserat mig mer än någonsin.

Själva ridningen har ju till stor del handlat om att få lite ordning på en tossig, arbetsvillig, väldigt stark och i behov av mjukgörande stor herr d-ponny Silver. Fina matte Anne ger mig förtroendet och det har hållit mig igång i sommar! Tossiga ponnyn går som tåget och är hur tjusig som helst. I dagarna har också den riktigt stora herr 17-åringen, som väl nu är 18 när jag tänker efter, fått börja röra på sig. Idag baxade vi oss runt i stora hagen och hittade varandra igen. Flaxandes efter flugor, hukandes för grenar (man kommer ändå upp i trädtopparna på de där långbenta!) sen på skön skogstur, satt jag och funderade på hur man kan ägna sig åt sporter som liksom bara handlar om en själv. Vi fnissade gott, hon som var med på stallets fina fux och jag. Vi är väl själva sådana fullblodsegoister som lägger tid i stallet men jag vet att jag drivs av att det handlar om en individ till. Att jag mår gott av att hästen mår gott. Och sen är det barnen, familjerna, tonåringarna, som man ändå är någon för när man jobbar i stallet (idag sa en sexåring på ridskolans läger: och vem är du egentligen?!). Underbart. Och det får vara ok med andra sporter också.

Hästar och ridning är inte på liv och död, jag vet, och världen brinner och många lider jag vet det också. Jag tänker mycket på eländet, är rädd och våndas. Tänker och gör väl en del även om man alltid kan och skulle kunna göra mer. Jag tänkte också på alla de jag jobbar med och för, inom funktionshinderområdet häromdagen. Jag gick på stan och folk tittade till på mig när jag kom i kjol (jo det är sant, jag vägrade ha långbyxor en dag) och mina på apoteket inhandlade stödstrumpor. Jag måste ha dem och har valt att säga ok, istället för att gnälla så mycket över det. Kopplingen handlade om att vara tittad på, att sticka ut lite från det gängse, och i det bli kategoriserad. Likaså har det pågått ett smärre krig här på min radhusgata. En tant är arg på hur en annan tant bygger sin veranda, eller hur barnen leker på gatan. För att inte tala om min katt (som springer i buskarna, för bajsar verkar han göra i skogen tack och lov). Hon har på riktigt dragit ner stämningen här i sommar, och folk simmar över hav, om det inte drunknar och dör, för att ta sig levande ur ett helvete ingen skulle vilja vara i. Och ja, så där kan man ju hålla på, och därför, för att allt det där svåra finns, så är jag glad över stunderna i stallet, och på hästryggen. Och ok då, några stunder har jag haft med goa vänner också, även utanför stallet. Jag gillar er också. Och era glada hundar, snälla höns och lata katter.

Nu drar allt igång igen så sakteliga. Många är vi som börjat, eller börjar jobba igen och jag ser fram emot att få ta mig upp i någon slags form, att få jobba under lite längre pass med hästarna och känna hur rörelserna blir större och allting sitter där det ska till slut. Eller ja, i alla fall nästan. Kanske är det kämpandet för att komma dit som är grejen ändå. Ni vet, målen är vägen och allt det där kloka man försöker tänka. Kämpa ska jag med hästnovllerna också, de ska ut i höst och måste putsas till. Klappa alla goa fina hästar som kämpar med oss, eller utmanar oss så att vi får öva på att bli lite bättre. Dag för dag.

Susanne Larsson, ponnymamma och författare med forskarambitioner inom funktionshinderområdet

 

Vindspel som guidar

Vi har vindspel i trädgården. Ett som är gjort av lite större rör i någon slags metall. Trots dess storlek ger den ifrån sig en dov mjuk klang. Den hänger i ladans södra hörn. Ett annat, gjort av betydligt mindre metallrör, har sin plats i regntaket utanför ytterdörren. Ett vackert spel, skirt och krispigt. Vid verandadörren hänger det minsta av 3 vindspel vi har i trä. Den ger ifrån sig ett ljud där det låter som om man skurit bort toppen och botten och bara behållit mellanregistret. Blåsten når inte riktigt dit, så ljudet den ger ifrån sig är försiktigt, nästan lite tvekande. På ena hörnet av huset, det östra, hänger det mellanstora träspelet. Lite mer botten, fortfarande ingen diskant. I äppelträdet mot den lilla oljegrusvägen, inne bland grenarna, har vi det stora trävindspelet. Riktig botten, märkligt nog även lite topp. Det ger ifrån sig ett nästan trolskt ljud när det spelar.
Jädrans vad med vindspel! Borde plinga och klonka i tid och otid. Tricket är att hänga de så vinden bara når ett i taget beroende på vindriktning. Sen spelar de som sagt inte så starkt. Ett svagt klonk här och ett pling där. Nästan så trädkronornas löv överröstar spelen när det blåser. Vindspelen hjälper till att hålla energin kvar i huset eller trädgården och man hänger de utanför dörren eller i fönstren. De skapar en skön harmonisk stämning när de sjunger tillsammans med fåglarna och fyller trädgården med lugn. Det kallas Feng Shui, jag kallar det guidning. För mig är vindspelen inte bara rogivande, de guidar mig också genom trädgården med sina olika toner. Som blind har jag med hjälp av den kontroll på var jag är. Det är ingen park vi har storleksmässigt. Men det räcker att jag vrider mig runt ett par varv, lyfter upp något, flyttar på ett bord, för att jag ska tappa orienteringen. Visst, om det inte blåser något, spelar de inte. Men vi har huset på Gotland, och där är vindfria dagar sällsyntare än fettfria chips. Har ett par vindspel kvar att hänga upp. Ett i snäckskal och ett fjärde i trä. Vi har konsert varenda afton och somnar alltid med drömska toner i sinnet.