VÅR DEBUTANT ELISABETH SOMMARSTRÖM FÅR TOPPBETYG FÖR SIN UNGDOMSROMAN!

”Vissa böcker kryper in under skinnet, detta är en sådan. Det är som en mardröm, presenterat vackert och klokt men ändå så oerhört smärtsamt. Allt har en mening och det visar sig vart efter man läser. Ponnyn som kunde skratta och gråta är en välskriven bok som är svår att släppa.”

//Publiceras i BTJ-häftet nr 1, 2019. Lektör: Ewa Wendt

Annonser

De lider i skolan i tysthet men kraschar hårt hemma.

Diagnoser diagnoser. Så många som säger att de finns i överflöd, att det är en trend, att de inte finns. Jag håller inte med någonstans.

Igår kväll var jag i Malmö och föreläste om ”Flickor har också adhd”. Efter att föreläsningen var klar kom det fram några mammor som berättade sina hjärtskärande historier över hur deras döttrar inte får rätt hjälp och stöd för att de inte har fått diagnos än. En mamma kan knappt sluta gråta när hon berättar hur förtvivlat läge det är för ena dottern som inte vill leva längre. Hon är bara nio år och de har inte ens fått komma till BUP. Skolan ser inget, men flickorna lider hemma. För de är mästare på att maskera sina unikiteter inför omgivningen. Det är hemma de går sönder. De kraschar och föräldrarna får plocka ihop smulorna. När föräldrarna orkar vill säga.

Jag tycker att de som inte behöver en diagnos eller de som inte vill ha en diagnos, ska sluta lägga skuld på de som vill och behöver en diagnos. Kan vi inte hjälpa varandra istället?

Sedan 2010 har jag varit aktiv inom Hjärnkoll och Attention och har under dessa år träffat tusentals människor med diagnoser. Allt från ocd, adhd till schizoaffektivt syndrom. Alla fantastiska kämpar i sina egna liv. Alla med sina strategier. Alla med sina utmaningar och svårigheter som gör sig påminda titt som tätt. Ingen av de som jag mött har sagt att de hellre hade varit utan en diagnos. Ingen. Att man kanske skulle önska att vara utan sina svårigheter – ja, det hör jag ofta. Men diagnosen behövs för att kunna använda rätt verktygslåda.

Om man har svårt att läsa behöver man veta om man har ett synfel eller om det är dyslexi, för man behöver olika typ av hjälp och stöd då. Så enkelt är det för mig.

Skitenkelt!

I vår familj älskar vi våra diagnoser

Love, peace and adhd will change the world.

/Jessica Stigsdotter Axberg
aka MrsHyper

Vi människor älskar att kategorisera

pexels-photo-678308

”Vad handlar din bok om?”

”Lina + Rymden = Tobbe” handlar om Tobbe som är mobbad i sin skola, samtidigt som han är bästa kompis med den populära tjejen Lina. Han lever i två världar, som långsamt börjar bli svåra att hålla isär.

”Lina + Rymden = Tobbe” handlar om Theodora som är kär i sin bästa tjejkompis Lina, samtidigt som hon försöker göra allt för att inte visa det. Hon lever i två världar, som långsamt börjar bli svåra att hålla isär.

Nej, det blev inte fel när texten klistrades in. Det är samma historia – i samma bok.

Först i slutet när läsaren får reda på att Tobbe är en tjej, går det att läsa om hela boken med nya ögon. Då märker läsaren snabbt att ingen kallar ”Tobbe” för sitt riktiga namn (Theodora). Alla säger ”Öh Rymden!” eller ”Du där” och hennes mamma säger ”min älskling”. Den enda som säger ”Tobbe” är hon själv och Lina. Det är en hemlighet mellan dem.

Boken blir två berättelser i en. Bara för att vi i slutet, plötsligt ser allting med andra ögon.

Vi människor älskar att kategorisera. Sortera våra intryck, skapa oss en snabb överblick, en uppfattning. Verkligheten är ofta mer komplex än så. En tjej kan gå i högstadiet, vara kär i en tjej, ha en kille som är kär i henne, samtidigt känner hon sig utanför, fast inte på det sättet lärarna uppfattar.

Vid bokläsning i skolan önskar jag att det var standard för en lärare att fråga ”Vad hade hänt om det varit en tjej istället för en kille?” eller tvärtom. För i nästan samtliga fall handlar det om att det inte hade varit någon skillnad, även om många säkert innan upplevde det som en stor skillnad.

Det var det jag ville skapa. Jag vill skaka om förutfattade meningar. Det normala underlandet besöks av konstiga Alice. Det är exakt samma berättelse som innan, oavsett om Tobbe är en tjej eller kille, men vi ser den plötsligt i ett annat perspektiv. Varför är det så?

”Min bok handlar om en tjej som lever i två världar, för hon inte har kommit ut än.” Så skulle jag enkelt kunna svara när någon undrar vad min bok handlar om, men det är inte det boken handlar om.

Eller… jo… kanske det också… men så mycket mer än så!

/Gustaf Lindmark

 

KLAUSTROFOBI


AH


”Jag är ute och går i vinterkylan, och jag har klaustrofobi.

För när det blir så här bitande kallt ute, så påminns jag om att jag behöver en varm plats att krypa in i om kvällen. 

Och jag påminns om att jag har en sådan plats just för att jag har pengar. 

Och jag påminns om att jag har pengar just för att jag har ett jobb. 

Och jag påminns om att jag har ett jobb just för att någon varit villig att ge mig ett jobb. 

Jag inser att jag kan hålla den bitande kylan ute, för jag har varma kläder. 

Och jag inser att jag kan stilla hungern när jag kommer hem, för jag har mat i kylen. 

Och jag inser att jag kan gå lugnt där jag går på den frostiga gatan, för det är ingen som jagar mig. 

Jag inser att jag kan le när jag går upp för de hala trappstegen till ytterdörren, för därinne väntar någonting varmt och tryggt. 

Jag inser att jag kan hålla huvudet högt och bröstet varmt, för jag är nära människor som lyfter mig och älskar mig. 

Och jag får klaustrofobi, därför att jag inser hur beroende jag är av alla de här sakerna. Inser hur många behov som trängs inuti mig på en och samma gång. 

Och jag påminns om allt det där som kan tas ifrån mig. 

Jag påminns om att det finns de som inte har det som jag har.  

Och fastän jag har varma kläder så huttrar jag. 

Och fastän ingen jagar mig så känner jag mig jagad. 

Och det gör ont när jag tänker på alla som glöms bort. 

Det gör ont när jag tänker på hur rädd jag är för att själv glömmas bort.

För det finns någonting långt mycket farligare än hala trappor, frostiga gator och vinternätter

– något som jag tror tar fler liv än någonting annat –

och det är människor som sitter i varma hus och glömmer av människorna utanför.”

Det är många år sedan jag skrev den här texten, men den känsla som beskrivs ovan känns lika påtaglig varje år. Känner du igen dig; du som läser?
Det här är förresten en av de texter som kommer att finnas med i min kommande bok.

/Angelica Håkansson

 

Men det är inget man pratar om …

girl-447701_960_720

Jag var 9 år gammal första gången den oväntade gästen jag aldrig ville möta kom. Ångesten.
Längst bak i pärmen med alla mina texter hittade jag en liten lapp där rangliga bokstäver bildade orden “Jag vill dö”. Jag hade signerat lappen med mitt namn och min ålder.
Jag lät papprets skrynkliga yta möta mina nu 36 åriga fingrar och den gulnande färgen stack i mina ögon.
Jag började minnas alla de gånger som jag tänkt tanken på att försvinna. Som om jag inte var värd att finnas till. Det där tunga som gjorde det tungt att fortsätta. Det kändes alltid som om man kämpade mot något jag aldrig kunde vinna.
Idag inser jag såklart att varje dag som jag fortsatte leva är en vinst i sig.

Ångesten vann inte då.
Det går som små ilningar genom kroppen rakt upp i knoppen som i sin tur skickar signaler till tårkanalerna.

Jag ser hur ögonen blir blanka av de tårar som försöker tränga sig ut.

Hur blev det så här?

Vem delar ut livets ryggsäckar och bestämmer vilka som ska ha tunga och vem som ska tvingas bära tyngst?

Mitt hjärta som tvingas bära tusentals kilo och som tilldelas fler i samma takt som det lättar. Nej! Ingen tid att andas och vila för henne!

Visst finns det stunder då jag levt i stillhet, i alla fall på ytan.

Inom mig har det alltid varit kaos. Som en evig eld att bränna sig vid. Så mycket känslor, alltid. Explosiva, stundtals med trasiga telefoner och glas som kraschat i väggen.
Ofta är det inuti som gör så förbannat ont att det tillslut blir outhärdligt. Nästan för tungt för att leva.

Men det är inget man pratar om…

Människor frågar i förbi farten hur det är. Man svarar att det är bra, det är fint och man frågar lite trevligt tillbaka, så som man ska göra.

Sanningen är att just idag borde jag ha legat kvar i sängen och stängt ute världen. Just idag orkar jag egentligen inte allt det jag måste göra.

Men det finns ingen paus knapp för livet. Livet händer här och nu och man måste fortsätta gå.

Jag äts upp inifrån varje gång jag tvingas att kippa efter luft. Jag försöker räkna ner, försöker andas lugnt, jag försöker då och då lyssna på en röst som ber mig sluta ögonen och känna vågor av lugn…

När trycket lättat väntar jag på nästa gång det tar tag i mig.

Idag är jag inte en 9åring som inte förstår mig på de där känslorna. Jag är inte 13 åringen som tryckt i mig några piller. Inte heller är jag 15 åringen som försökt dränka det mörka i en flaska vin.
Idag känner jag mig själv och jag känner ångesten och kan alltid härleda den vidare till händelser som utlöser det onda.
Idag är jag mamman som kämpar för att inte låta mitt eget barn gå genom livet ensam med känslan av att inte orka. Jag torkar tårar och försäkrar om barnets värde. Jag lämnar aldrig barnets sida om hen inte vill det själv. Jag ringer samtal och sitter i möten. Jag läser spaltvis om insatser, förhållningssätt om tips och tar till mig råd från andra som likt mig själv går igenom en stormig vardag.

Det finns inte längre utrymme för att vara någonting annat än den tigermamman som jag blivit.

Ibland får jag en stund för mig själv och då dyker den upp, ångesten. Det blir helt mörkt och alldeles sorgligt inuti. Tankarna bråkar med varandra och hur jag än försöker kan jag inte höra eller lyssna in en enda.
Som en snöstorm i april där jag funderar på vad som egentligen hände när känslorna tvingas tillbaka längst in till förmån för det där mötet, nummer två under denna vecka som skall hållas.

Jag är trött. Hur mycket jag än försöker sova så blir jag aldrig tillräckligt pigg för att orka. Orka ta tag i träningen, äta rätt, promenera. Varje tanke och varje känsla blir till ett extra kilo som min kropp får bära.

För varje person som pratar om inställning, som pratar om att hitta det inre lugnet blir jag ännu mer stressad. Jag vet ju exakt hur och vad jag ska göra. Men när benen inte bär upp mig så blir frustrationen av att inte ta sig dit ännu starkare.

Jag är tacksam över den sten jag burit hela livet. Tacksam att det gett mig vetenskapen av vad som krävs av mig som mamma och vuxen till ett litet barn som mår precis som jag mådde då.
Jag har verktyg i min ryggsäck som bara erfarenheten kan ge.
Så jag gör det på mitt sätt, i den ordning som krävs.

Först måste det till balans som bara ett ordentligt samhällsstöd kan ge.
Först utkämpar vi en kamp mot resurser och politiska beslut.
Sedan kan vi sluta flyta på vattenytan och istället börja simma mot land.

Ångesten vinner inte denna gången heller.

/Anna Carlsson

 

Att känna sig dömd av andra

woman-2696408_960_720

När min son var i fem-sexårsåldern bestämde jag mig för att sluta skämmas för såväl hans som mitt eget beteende.

Vi som har barn med npf-diagnos vet att de ofta beter sig på ett sätt som sticker ut. De kanske pratar för högt eller springer runt för mycket. De undviker ögonkontakt och verkar inte lyssna på vuxnas instruktioner. Kanske avbryter de med olika infall eller vägrar vara med på vissa aktiviteter. Det här kan väcka reaktioner och vi känner oss ibland dömda av vuxna runt omkring. Men varför känner vi oss kritiserade av andra? Barnens agerande kan kännas som en reflektion av föräldraskapet. Har vi ett barn som är följsamt och lugnt innebär det att vi har lyckats. Har vi ett barn som beter sig annorlunda kan vi därmed känna oss misslyckade när vi ser andras blickar på familjen.

Varför är det egentligen så viktigt för oss att få andra människors gillande? Visst kan vi förstå varför det är angeläget med människor som står oss nära men vi har ofta ett behov av att rättfärdiga det vi gör även inför främlingar. Personer vi möter en gång i livet och aldrig kommer att se igen. Visst är det märkligt?

Förklaringen finns i vår biologi och när vi känner till det kan vi lättare frigöra oss från behovet av att få andra att tycka att det vi gör är rätt. Sedan 40 000 år sedan har vi blivit utrustade med en hjärna som tar sociala relationer på stort allvar. Då när vi levde på savannen var det en livsnödvändighet att vi fick tillhöra flocken. Vår hjärna skannar därför hela tiden efter tecken på att det finns hot mot att få tillhöra gruppen. När sådana tecken hittas larmar hjärnan och stressystemet aktiveras. När vi däremot gör saker som passar in i normen och får andras gillande triggas istället belöningssystemet och vi mår bra. Tänk dig fikarummet där du instämmer i gruppens allmänna mening. Det känns bra, du känner att du är en del av gemenskapen.

Då är det lätt att förstå vad som händer när våra barn inte förmår att hantera (för andra) vardagliga aktiviteter och vi hanterar situationen med den strategin vi vet fungerar men som inte är den omgivningen förväntar sig. Vi bryter mot normen och vi känner oss dömda. Ibland får vi också höra mer eller mindre välmenta kommentarer om vad vi borde göra och hur vårt barn borde göra. Människor som inte känner oss men som tycker att ”det kanske vore en bra idé att uppfostra barnet!” Ord från dem som inte vet vad vi går igenom, vad vi gjort och hur vi valt. För det är lätt att vinna matchen från åskådarbänken. Det är annat att ständigt vara i de här situationerna. Våra barn tar inte hänsyn till om vi har en dålig dag, om vi är slutkörda, arga eller ledsna. Och tyvärr verkar okända människor inte göra det heller.

Vi är inte rustade för att ignorera sådana kommentarer. Utan träning går de rakt in i oss och gör oss stressade, arga eller frustrerade. Vi kan inte få alla att förstå och det är heller inte rimligt att lägga den energin på en okänd person på tåget som fäller elaka kommentarer. Det blir lättare om vi har accepterat våra barns svårigheter och är tillfullo trygga med hur vi måste hantera dem. Och det blir lättare när vi accepterar att andra inte förstår (även om man önskar att de då kunde hålla sina tankar som just tankar!).

När min son var i fem-sexårsåldern bestämde jag mig för att sluta skämmas för såväl hans som mitt eget beteende. Jag insåg att jag kunde välja att acceptera att andra inte förstod vår situation. Att de inte hade samma erfarenhet som jag och att deras eventuella fördömanden fick stå för dem. Jag hade lärt mig en läxa av ödmjukhet inför de svårigheter som finns med barn med diagnos. Andra vuxna hade inte det och det fick vara deras resa att göra. Beslutet innebar en lättnad även om det inte gjorde mig helt immun mot stressande situationer. Jag kunde lättare behålla lugnet och inte bli stressad i utmanande situationer. Som så många gånger upptäckte jag att vägen till sinnesro går via acceptans.

 

/Jill Nyqvist

 

Nu släpps en ny sajt – den största hästbokhandeln i Sverige

 

girl-3551832_960_720

Här kan man hitta hästböcker från samtliga förlag. Alla samlade på en och samma bokhandel.

Smidigt eller hur?

Sajten erbjuder ett brett sortiment, allt från 0-3 årsböcker till faktaböcker för vuxna. Välkomna in och surfa runt, och sprid gärna sajten så att fler får veta att den nu finns.

Om du letar efter en bok som du inte hittar, låt oss gärna få ta del av den informationen då, så ska vi ordna så att din favorithästbok också finns med.

 

www.hastbokhandeln.se

www.facebook.com/hastbokhandeln

www.instagram.com/hastbokhandeln

info@hastbokhandeln.se

 

Vem eller vad gör henne till en mobbare?

sara
Jag har läslov och äntligen tid för mina egna manus. Under terminen hinner jag inte så mycket mer än att jobba, läsa, recensera böcker och jobba lite till. Förutom den tid som går åt till familjen och vardagssysslorna såklart. Men det är tydligt ändå, som lärare går det att jobba hur mycket som helst. Det är en hårfin balansgång mellan att göra för mycket eller inte prestera bra. Jag, som person, vill alltid ligga på topp. Hellre är jag lite bättre än bäst på det jag gör än kommer taskigt förberedd. Kanske därför som jag har varit utmattad tre gånger redan, även fast det är en annan historia. Nu vill jag istället fokusera på det som får mig att må bra och som ger mig energi. Läslovet, som jag väljer att även kalla för skrivlovet kom verkligen som en räddande ängel. Nu äntligen har jag tid för reflektion, inspiration och kreativitet och det är underbart.Jag har plockat fram ett gammalt manus som har legat och skrotat på min drive ett tag nu. Sist jag skrev hatade jag min text från djupet av mitt hjärta. Allt var värdelöst, ansåg jag. Vartenda ord. Men nu … det är riktigt bra och sedan jag börjat redigera texten lyfter den ännu mer. Att skriva är verkligen som medicin för självkänslan. Det går upp och det går ner. Ibland går det ännu djupare, nästan bottenlöst, för att sedan gå upp igen. Som värsta, bästa berg-och-dalbanan. Hisnande. Den där skrivprocessen som är som livet själv med sina med- och motgångar. Just nu skriver jag på den fristående uppföljaren till Vingklippt längtan. En ungdomsbok som ges ut via Kikkuli Förlag 2019. Som jag längtar!

Uppföljaren som har arbetstiteln Älska, glömma … handlar om utanförskap, ångest och mobbning, men är också hoppfull och lyfter ämnen som kamratskap, kärlek och positiv förändring. Vingklippt längtan handlar även den om utanförskap och mobbning, men också om självskadebeteende, hundar, vänskap och kärlek. I den får vi följa Luna som är mobbad, bland annat av Katja. I uppföljaren, som jag hoppas blir minst lika bra eftersom jag såklart vill få även den utgiven, får vi istället möta Katja och får reda på varför hon mår så dåligt. Vad eller vem gör henne till en mobbare?

/Sara Salander

Hon gick sönder i skolan

 agnes

För ett tag sedan träffade jag en liten flicka på sju år. Hon har varit utmattad i ungefär ett år nu. På grund av detta har hon bland annat mist sin lekfullhet, blivit oerhört ängslig och mycket trött. En av de sakerna som jag lade mest märke till var att hon hade på sig hörselkåpor. Vilket, enligt hennes mamma, berodde på att hon blivit extremt ljudkänslig. Efter att vi hade umgåtts i ungefär två timmar tog hon av sig dem, varpå hennes mamma kommenterade att det sällan sker. Att ett barn på sex år ska behöva vara med om en sådan sak på grund av skolan är inte okej.

Det pratas ofta om att antalet lärare i Sverige minskar för att de blir sjukskrivna på grund av stress och därmed slutar att jobba som lärare. Däremot nämns det nästan aldrig att det även finns ett högt antal barn som blir utmattade på grund av skolan och all stress den orsakar. Det är klart att ingen ska behöva bli utmattad, varken som barn eller vuxen. Men när ett barn som går i skolan faller ihop för att stressnivån är för hög borde man backa några steg och se vad man kan göra för att undvika att det händer igen. Ett barn ska inte behöva genomgå så mycket stress.

Stress är något man som människa bör undvika så mycket som möjligt. Utmattningssyndrom, vilket är en stressrelaterad psykisk ohälsa, är en av de vanligaste anledningarna till sjukskrivning. Det är även en diagnos som är svår att återhämta sig från. Det finns en liknande diagnos vid namnet Utmattningsdepression, som i sig förklarar dess betydelse.

Symtomen man får när man blir utmattad varierar från person till person. Symtom som påverkar en fysiskt, psykiskt och socialt. Sömnbrist och stor brist på energi som kan leda till att man inte alltid orkar äta som man borde, ljud- och ljuskänslighet och minskad hjärnkapacitet. Dessa är några symtom som sliter ganska mycket på en både fysiskt och psykiskt, och de kan påverka ens sociala liv ganska rejält.

Det är sant att stress kan vara bra i vissa situationer där den hjälper dig att föras framåt. Kroppen kan klara av stressiga situationer så länge de inte blir långvariga och bara om det finns tid för återhämtning. Att bli utmattad fungerar i princip som att bära på något tungt. Ju tyngre det blir ju jobbigare blir det och efter ett tag säger kroppen ifrån. Om man då struntar i den varningen och fortsätter att lasta på kommer det till slut att bli för mycket för kroppen och den kommer att falla ihop. När man går i skolan kan det vara svårt att hitta ett tillfälle att återhämta sig, det finns alltid något som måste göras och det kan leda till att man redan som barn har en stor risk att bli stress-sjuk.

Jag själv har varit på gränsen till utmattning två gånger under min skolgång. Bortsett från det kommer min erfarenhet av ämnet från mina föräldrar, då de båda varit utmattade i flera år.

Enligt något som mamman till flickan jag tidigare nämnde sa, finns det många barn som inte sjukskrivs, för att blir de sjukskrivna är de inte skolans ansvar längre och skolan bör lära sig att undvika och i värsta fall hantera en sådan situation. Flickan är ett bra exempel på det.

Många av de barn som blir utmattade är barn som redan har det svårt i skolan. För de blir det även svårare att återhämta sig tillräckligt för att komma tillbaka till skolan. Idag finns det alldeles för många barn i denna situation, trots det är det allt fler som går sönder.

/Maya Roca Ahlgren

 

Kids med annorlundaheter är fettskitbra för vår fyrkantiga värld.

 

mimi

Det är temat i alla mina kapitelböcker.

Jag skriver för att kidsen ska känna sig stolta över deras olika annorlundaheter, för att de är unika, och fettskitbra och bidrar med massor till den trånga gatan som världen går fram på. Jag skriver för barnen, om barnen, ur deras perspektiv. Med hopp om att göra deras liv lättare. De där kidsen som inte passar in, de som känner sig annorlunda och fel.

Som liten eller ung är det så lätt att tänka att det är något ”fel” på en, när en tänker och fungerar annorlunda än de jämnåriga. Att få veta att ”felet” faktiskt stavas begåvning kan vända livet totalt. Den generella inställningen till kids med en intellektuell begåvning är mer oproblematisk internationellt och man borde här hemma också se dem mer som en självklar tillgång till den nationella utvecklingen.

Som lärare är det inte självklart att se de här klipska ungarna då de lätt utagerar av tristess, därför anser jag att lärarutbildningen bör uppdateras om hur elevers kognition påverkar deras inlärningsförmåga.

Som förälder anser jag att det är viktigt att vara påläst. De kan sluka enormt mycket energi både vad gäller deras kunskapstörst men även med sitt mående. Att “explodera” hemma, efter en lång dag i skolan är inte ovanligt. Som mamma blir en också ofta ifrågasatt av skola och omgivning, så att få begåvningen utredd precis som vi fått med ADHDn var en lättnad. Jag kom i kontakt med psykologen och särbegåvningsexperten Anita Kullander, och gick därefter med i hennes nätverk Filurum, vilket i sin tur ledde till omfattande självstudier på temat. Även Roland Perssons forskning kan rekommenderas.

Inom kort kommer jag ut med en ny bok på temat, med titeln Mimis särskilda begåvning. Den har granskats av Anita själv, av Mensa samt av en rektor som har en av sveriges bästa skolor för särskilt begåvade. I den ger jag både perspektiv som barn/ung, som förälder och som pedagog.

Håll utkik.

/Malin Roca Ahlgren