En bok med hopp om förändring

Jag har vid olika tillfällen fått frågorna ”Varför skrev du boken?” och ”Hur orkade du skriva en bok mitt i allt det jobbiga?”
Jag har försökt skriva boken som jag själv önskar hade funnits när vi hade det som tuffast. Jag har skrivit boken för att jag innerligt hoppas att vår berättelse ska leda till en förändring och förbättring. Vi är inte ensamma om vår resa tyvärr. Diskussionen kring en tillgänglig skola behövs från politiker- till pedagognivå. Hur ska vi skapa en skola som alla förmår genomgå med hälsan och självkänslan i behåll? Mina killar kraschade båda av utmattning i mellanstadiet. Många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har en haltande skolgång. Detta är tydliga tecken på att något måste göras. Jag hoppas att våra erfarenheter kan bidra till den diskussionen.

Jag hoppas också att boken kan ge stöd och igenkänning till dem som lever liknande liv och kanske bidra med tips och idéer.

Hur orkade jag skriva boken? Jag orkade inte låta bli att skriva den! Jag såg tydligt att det finns mycket att förändra och förbättra. Jag vet att vi är alltför många föräldrar som blir misstrodda och skuldbelagda när våra barn inte mäktar med skolan och inte passar in i skolans mall. Jag kände att jag var tvungen att göra något. Jag började med bloggen som egenterapi. Efter ett tag fick bloggen många läsare och sen föddes idén om en bok. Kikkuli Förlag trodde på mitt bokmanus och det är jag så tacksam för.

Jag önskar att politiker, handläggare på socialtjänsten, handläggare på Försäkringskassan, rektorer, pedagoger och anhöriga läser boken. Jag brukar inte be läsare dela inlägg så ofta men nu ber jag er. Dela så att boken når dem som behöver mer kunskap och förståelse. Dela så att boken når ut och bidrar till diskussion.

Boken är dedikerad till mina älskade barn men skriven för alla barns skull.

Boken finns på Adlibris och Bokus. Nu även som e-bok.

Hästen är PoÄngen

Så har vi varit på Ängen igen, hos Camilla Parniak som lär ut akademisk ridkonst, eller kanske en mix av mycket, jag vet inte, men kroppsmedvetenhet, centrering och kommunikation står i fokus. Hästen är poängen, det håller jag med om, det kommunicerar, för mig, och som jag uppfattar till exempel Erica Hagström jag hänvisat till tidigare, att det finns, och ska tas, andra vägar än de gamla invanda om ryttaren som ”ledare”, som någon hästen ska lyda och leverera till. Det betyder inte att man inte kan ha mål, att man vill utvecklas, det betyder inte att jag fattar att jag har ett omdöme när det gäller somligt som hästen inte har eller att hon eller han alltid får bestämma. Det betyder att jag förstår att hästen också har ett omdöme när det gäller mycket, ibland bättre än mitt, att den har känslor och som vilken individ som helst, att den vill respekteras, hinna förstå, och i mångt och mycket ha ett val.

Ella på ÄngenIMG_0505

Grejen är som jag förstår, och upplever det, att lyckas vi samspela här, så når vi mål, kanske högre mål, och dessutom kan vi ha kul på vägen. Vem gör inte bättre ifrån sig om man förstår, har kul, om man är trygg och kan påverka? Jag hör ofta erfarna ryttare säga att deras häst gillar att arbeta, att den vill göra rätt, på så vis kommer den också att välja att visa upp sig om man håller på med sådant ibland.

Den här gången fick jag med mig dottern, hennes kompis och vår gemensamma vän sen länge och som ganska nyligen börjat rida. Runt benen hade vi även kelpin, odågan och charmtrollet Eros. Ingen av oss lämnar stället oberörd. Eros vet jag inte, för honom var det nog ännu ett ok men lite knäppt hästäventyr men vi tvåbenta bubblar i bilen hem. Kompisens mamma som också var med härdar ut.

Hästarnas obönhörliga krav på att vi gör rätt, samtidigt som de säger ok till att hänga med oss ett tag, Camillas kunskap och förhållningssätt, där respekten för hästen kommer långt upp på listan, hennes smittande energi och envetna försök att göra bättre ryttare av oss – ett besök på Ängen ger alltid mersmak, och mycket nyttigt att öva vidare på. Jag trodde dottern som fick kämpa ett tag för att hitta rätt skulle svikta lite i tron på sig själv, eller sättet att tänka, men icke, hon fattade poängen😊, hade idéer om hur hon skulle komma till avslappning och reagera snabbare när det behövs och hon gillade sammanhanget där det är ok att vara olika. Kompisen som var med för första gången gillade det lilla pigga kallblodssto hon fick rida.

Annars är det som vanligt, jag har för mycket, känner för mycket och stånkar på i tillvaron, men på hästryggen, och i stallet, går pulsen ner. Nu väntar jag, på så vis är inget som vanligt, på att få hänga mer med min gamla vapendragare Herr sjuttonåring som blivit 22. Det kommer att blanda upp tillvaron som annars handlar mycket om att vara anhörig och jobba med text text text. Jag går mot färdigställande av forskningsprojekt och avhandling om självbestämmande för personer med intellektuell funktionsnedsättning vilket är hur meningsfullt som helst men, jag ser fram emot att ha mer tid i stallet, och att skriva mer om hästar igen.

Fortsatt skön sommar

Susanne Larsson

Stallmorsa som inte behöver vara så mycket morsa längre

Recension från två perspektiv: Sluta spela! Sluta störa!

slutaspelaslutastora_500Pappa och jag läste bilderboken ”Sluta spela! Sluta störa! Den är bra. Mamma tjatar ofta om att vi spelar för mycket och jag tycker att hon tjatar. Pappa tjatar också. Boken handlar om Kimmy. Hon tycker om att spela. Det gör jag också. Kimmy spelar på sin mammas telefon. Man kan inte stänga av spel bara. Det gör Kimmys mamma och det gör min mamma ibland också. Då blir jag arg. Mamman vill spela kort och Kimmy gör det med mamman. Sen sitter mamman med sin mobil. Är det bra? Varför är det skillnad? Bilderna var bra och sagan också.
// Philip 7 år

Jag satt och tjuvlyssnade i köket medan Philip och hans pappa läste bilderboken. Den var rätt träffande. Vi pratar mycket om vad vi ska ha för regler när det kommer till spel och ena veckan tycker vi att vi har vettiga regler och sedan fungerar det inte alls. Ofta använder vi vuxna vår mobil de dagar som barnen har skärmfritt och det är egentligen inte ok och något vi får tänka om angående. Längst bak i boken finns det frågor man kan diskutera och Philip och pappa G hade en lång diskussion angående hur det funkar och varför Philip tycker vissa saker. Frågor som Kimmys mamma tog mobilen från Kimmy. Var det rätt eller fel? Kimmys mamma säger att det inte är bra att spela för mycket. Vad tror du hon menar? Vad är för mycket? Behöver man ha regler angående skärmtid? Ska barn och vuxna ha samma skärmtid? För oss blev det en bra diskussion.

// AC (mamma)

Läs recensionen på Boktipsets hemsida –>>

Betyg: 4 av 5 stjärnor

 

 

”Ön” – en Astrid Lindgrensk melodram

ön_framsida”Det är en bok som får mig att tänka på två giganter. Astrid Lindgren för det melodramatiska upplägget med svartaste svärta och ljusaste pastelljus. Mångfalt prisbelönte Shaun Tan för att hans barnböcker känns som att de riktar sig till en vuxenpublik. ”Ön” lider mindre av det än Shaun Tan. Men det är inte helt enkelt att befria sig från känslan av att denna bok är gjord i syfte att förklara flykt och att skapa ett samtal om att flykt ibland är nödvändigt.”, skriver kulturredaktör Fredrik Björkman i sin recension av boken ”Ön” i  Arbetarbladet.

Läs hela recensionen här –>>

En riktigt medryckande spökhistoria för alla som gillar hästar

Brudnäbben_framsidaNu har jag läst Brudnäbben – en spökhistoria, av Elisabeth Sommarström. Historien är en klassiker: Två bästisar åker på ridläger, men givetvis är det inte vilket ridläger som helst. Ridlägret äger rum på Ekehovs slott, som visar sig vara ett slott med en mörk historia. En historia som ingen längre vill kännas vid. Här finns den stränga ridläraren, kompisen som sviker, rika flickan med egen tävlingsponny, den märkliga tjejen som luktar svett, snygga killen som alla tjejer på lägret blir kära i och omtänksamma tant Tora, som gärna bjuder på både klokheter och nybakade bullar. Och en vit dam i ett fönster. Spökar det?

 

Brudnäbben är en riktigt spännande sommarlovsbok! En välskriven bok med medryckande flyt som jag gärna sträckläste. Plötsligt är jag 13 år och kommer precis ihåg hur pirrigt det kändes att åka på ridläger och få en egen ponny, som inte alls beter sig som i dagdrömmen. Det är fina beskrivningar av hur det känns att för första gången vara kär, eller ha en svikande bästis som fått upp ögonen för en ännu roligare kompis. Elisabeth Sommarström har fångat känslorna på pricken.

Historien utspelar sig i mitten av 1970-talet, och kryddas med tidsenliga detaljer som låtar av Ted Gärdestad, jordgubbskräm av pulver, en superhemlig dagbok med lås, polaroidbilder, fruktsoda och Date-deodorant. Men det spelar egentligen ingen roll om du är barn av den tiden, eller är uppvuxen i en tid med hundratals likes på Instagram, egen blogg och hemlagad pesto – det här är en riktigt mysig och medryckande spökhistoria för alla som gillar hästar.

// Maria Luthelius, författare

Nyttan med fantasi

Bild: Pixabay

Vi har alla förmågan att fantisera, ändå kopplas fantasi huvudsakligen till barn.

För barn är att fantisera lika naturligt som att andas. De glider in och ut ur fantasilekar lika omedvetet som en tvåspråkig växlar mellan språk. Alla som har sett ett barn leka förstår att det finns så mycket mer än det vi ser. En stor del av det som försiggår sker i fantasin. För att ta språkliknelsen igen: barnen pratar två språk samtidigt och du som bara förstår ett missar hela poängen.

Genom leken övar barn sig på att vara människa i denna värld och genom leken konstruerar de sig själva. Fantasileken erbjuder också ett tryggt sätt att utforska mod och ger skydd mot en överväldigande värld. Även i vuxen ålder har vi stor nytta av fantasi. Om du kan visualisera och föreställa dig framgång är chansen större att det går dig väl. Och med hjälp av fantasi får du starkare upplevelser.

Häromdagen fick jag lyssna till ljudföreställningen Blackout av ljuddesignern Tim Bishop. Jag satt i en fåtölj med hörlurar och ögonbindel och lyssnade bland annat till ljud från gatan och ett regnoväder. Det regnade så kraftigt att jag kunde känna kylan från regndropparna som studsade mot asfalten. Och jag kände doften av den fuktiga luften. Hur är det ens möjligt? Enligt Tim Bishop fyller vår hjärna i luckorna. Tar man bort synintrycken jobbar våra övriga sinnen desto hårdare för att förstå vad det är som händer.

En gång satt jag på mörkerrestaurangen Unsicht-Bar i Berlin. Det var kolsvart och fast jag inget såg kunde jag lätt ge en bild av rummet. Jag hade inte bestämt allt, som exempelvis färgen på servetterna, men om jag skulle få se servetterna i verkligheten är jag säker på att jag skulle säga: ”Så där såg de inte ut i mitt huvud.” Att gå på mörkerrestaurang gör man förstås främst för smakens skull. Maten smakar förvånansvärt mycket godare när du inte kan se den. Det beror på att du anstränger dig desto mer för att smaka eftersom du vill veta vad du stoppar i dig.

På samma sätt fungerar det med skönlitteratur. När du ligger i hängmattan och läser kan du varken se, höra, dofta, känna eller smaka. Men om författaren är skicklig på att gestalta får du viss information och sedan fyller du i luckorna så du kan se handlingen framför dig. Karaktärerna och miljön blir verkliga i din fantasi och du kan därmed befinna dig i två världar samtidigt; i den verkliga världen och i den fiktiva. På så vis kan du öva dig på att vara människa i denna värld, precis som barnen gör.

/Lotte Lannerberth

Lotte Lannerberth är författare till Leaböckerna på Kikkuli förlag.

Lollo söker – ett omdöme om boken

lollosoker_framsidaChristina Fredriksson har läst boken Lollo söker av Malin Roca Ahlgren och skriver i sitt omdöme om den att hon tyckte att ”boken var väldigt rolig och underhållande”.

Vi är glada för att Christina delade med sig av sitt omdöme och önskar henne en trevlig sommar!

Vill du veta mer om boken ”Lollo söker”? Här hittar du info om den –>>

Från manus till färdig bok

Kajsa Hallström bloggar om arbetet med att illustrera Kittelbubblor

Några veckor innan jul förra året fick jag ett glatt mail från Anna Lärk Ståhlberg , förläggare här på Kikkuli Förlag, där hon frågade om jag ville illustrera ”Kittelbubblor”, skriven av Lotte Lannerberth. Jag gillade manuset från första stund, en väldigt fin historia som belyser viktiga ämnen, så jag sa ja! I det här första blogginlägget tänkte jag berätta lite om min skissprocess och hur jag och Lotte har jobbat tillsammans hittills.

Först började jag och Lotte att bolla idéer och tankar. Hur ska karaktärerna se ut? Hur är deras personligheter? Och eftersom huvudkaraktären Ella sitter i rullstol var det väldigt viktigt att lekplatsen och miljön de är i, är realistisk och tillgänglig, och att Ellas funktionshinder är trovärdigt gestaltat. Här var Lotte till stor hjälp, då hon har både familj och vänner med bra kunskap i ämnet och kunde bidra med referensbilder och input. Så jag satte igång att skissa på tjejerna och samlade ihop alla referenser jag behövde. Jag brukar också planera ut hela boken i mindre frimärksbilder (thumbnails). Dessa är väldigt grova och snabba och egentligen bara till för mina egna ögon, men de ger mig en bra överblick över handlingen och gör det lättare att se boken som en helhet och inte bara uppslag för uppslag. Jag försöker tänka att det ska vara en bra variation i illustrationerna, att perspektiven inte är detsamma hela tiden och att där är ett bra flöde framåt. Dessa bearbetas sen mer med arbetets gång.

Sedan sätter skissandet igång på riktigt! Jag jobbar digitalt i Photoshop, så det är väldigt enkelt att succesivt jobba fram bilderna lager för lager. Det första lagret består i princip bara av streckgubbar som fungerar lite som placeholders, sen jobbar jag upp detaljnivån därifrån. Att ha allt digitalt underlättar också när jag behöver göra ändringar eller vill prova alternativa lösningar.

När första skissomgången var klar skickade jag alltihop till Lotte som fick ge feedback. Och ungefär där är vi nu i processen. Lite ändringar har redan gjorts och ett par återstår att göras.

I nästa del kommer jag att visa hur färgprocessen ser ut, så håll utkik på bloggen senare i sommar!

Stort tack till Lotte och Anna som har gett mig förtroendet att illustrera den här fina boken!

/Kajsa Hallström

Från manus till färdig bok

Lotte Lannerberth bloggar om bokprojektet Kittelbubblor

Ett uppslag ur Kittelbubblor. Illustratör: Kajsa Hallström

Kittelbubblor har tagit mig 4 år att mejsla fram och än är boken inte klar. Jag säger ”mejsla” istället för ”skriva” för det känns som jag är en stenhuggare.

I början var stenen stor och vacker. Den hade ingen tydlig form, men den hade potential. Jag började hugga och när jag kände mig klar visade jag stolt upp den. Åskådarna gick runt stenen och kliade sig i håret. De visste inte från vilket håll de skulle beskåda den. Besviken lämnade jag stenen till förmån för andra projekt. Efter ett halvår sprang jag på den igen (stenen var ju liksom ganska stor och i vägen). Jag insåg att åskådarna haft rätt; den var otydlig. Med ny entusiasm plockade fram verktygen och satte igång. Nu då? Nej, det blev inga stående ovationer nu heller. Jag lämnade stenen igen och så där höll det på tills dagen jag kände mig helt nöjd och förlaget sa ja.

Happily ever after? Njae, boken saknade ju illustrationer. Att välja illustratör är både roligt och lite ångestfyllt. Men när valet väl är gjort är det bara för författaren att slå sig ner i baksätet och njuta av resan. Självklart kommer det gupp på vägen, det gör det alltid. Man behöver ta ställning till saker man inte tänkt på och texten kanske måste ändras lite för att text och bild ska samspela. Men det är bara kul att skapa tillsammans och när väl skissandet är klart kommer färgen och jag säger bara: att få se sin älskade sten få färg – det är magi.

Tack Kajsa Hallström för att du blåser liv i Kittelbubblor.

/Lotte Lannerberth

Lotte Lannerberth är författare till Leaböckerna på Kikkuli förlag.

Gästinlägg: En 15-årig hemmasittares perspektiv

Texten nedan är skriven av min 15-åring Emil. ❤

Foto av Emil

”Jag är hemma majoriteten av alla veckodagar, jag sitter och antingen tittar på TV:n eller sitter vid min dator. Jag tänker på skolan och känner mig ensam. Jag sitter och väntar på nästa dag men nästa dag blir ännu ett misslyckat försök att ta mig till skolan.

Mamma och pappa stöttar och uppmuntrar mig dagligen, vart jag ser misslyckanden ser dom förbättring och stolthet. Dom kämpar minst lika mycket som mig och lyckas hålla sig positiva trots hårda tider.

Jag är femton år och har ADD och går i 8:an, jag har varit hemma till och från sedan 5:an. Jag har varje år kommit tillbaka men blir tillslut utmattad. I början av 7:an var jag väldigt optimistisk och positiv för ett nytt år och ny skola. Allting fungerade bra, några från min förra klass var där men jag fick även nya vänner som inte var alls medvetna om min tidigare frånvaro. Ämnena fungerade för mestadels bra. I SO, Svenska, Engelska och Bild var mitt presterande minst lika bra som alla andra trots all min frånvaro men Matte, NO och Slöjd var svårare. Tillslut tog det stopp, skolan hade bestämt att jag inte skulle gå heltid men jag var bestämd och ville gå som alla andra. Idag förstår jag att gå som alla andra är inte rimligt och kommer kanske aldrig bli. Som mamma brukar säga “ditt hundra procent är kanske 70”.

Som jag nämnde tidigare så går jag idag i 8:an, nästa år börjar jag i 9:an och sedan året därefter gymnasiet. Jag har i dagsläget inga betyg i något ämne. Skolan och mina föräldrar tror om jag kommer till skolan och jobbar så har jag alla förutsättningar i världen att få betyg i 9:an och komma in på gymnasiet.

Sedan två månader tillbaka har skolan gett mig möjligheten att plugga hemifrån dom dagar jag inte kommer dit, vilket är nästan alla. Detta är något jag tidigare inte fått göra då skolan tycker jag ska komma dit och jobba.
Jag känner själv att plugga hemifrån får mig att känna att jag gör något bra och nödvändigt. Det känns även som om det kickar igång min hjärna igen efter ha varit inaktiv så länge.
Jag vill verkligen plugga och få ny kunskap. Jag gillar skolan men problemet är orken och låsningar.

Just nu är jag i en period i livet då jag grubblar mycket. Jag tänker på hur saker kunde blivit ifall jag saktade ner i 5:an och gick ett eget schema. Även hur saker hade blivit ifall när jag var hemma hade jag pluggat mer än vad jag gjort och även tagit mer ansvar.
Det känns som 4 år av mitt liv är bortkastat. Som om jag missat så mycket med mina vänner i skolan och vänner jag har förlorat. Jag vet att jag har haft många bra stunder med min familj och även vänner men när man mår dåligt så är det svårt att se något annat.

Jag har genom dessa år känt mig ensam med detta liv och har även låtsats för mina vänner jag spelar med som inte går i min skola att allting är som vanligt och att jag är i skolan dagligen utan problem. Jag ljuger om det för att jag är rädd för reaktionen jag kommer få och vad dom kommer säga.
Jag tycker att skolan och lärande är grymt viktigt men jag tror inte att skolans scheman och uppbyggnad är gjort för oss alla.

Jag skriver det här för att visa personer som gått igenom liknande att dom inte är ensamma. Att när livet ser som mörkast ut måste man fortsätta igenom den mörka tunneln för att tillslut finna ljuset. Jag kommer aldrig sluta försöka, jag har en vision om mitt liv och jag kommer se den besannas oavsett vad, och jag hoppas du gör detsamma.
Sluta aldrig försöka, tillslut finner du ljuset.

Skrivet av en person som vill dig väl.
/ Emil”

Om ni vill läsa mer om Emil och vårt liv köp gärna min bok.