Klädfyllot – en shopaholic på avgiftning



Recension:
”Boken är intressant och det skulle förvåna mig om inte författaren kommer synas i tv-soffor och sprida sitt budskap brett då det är angeläget och viktigt. Insikten om att köpberoende har samma mekanismer och funktion som alkohol- eller spelmissbruk kan säkert vara en ögonöppnare för många läsare, som till exempel svårighet att reglera beteenden och önskan om snabb tillfredsställelse. Genom författarens psykologsamtal får vi även en insikt i var lösningen kan finnas för de som är shopaholics.”

Publiceras i BTJ-häftet nr 18, 2021.
Lektör Helena Kubicek Boye

Ännu en viktig bok om att ha en diagnos

RECENSION av Inger Lindberg, BTJ
Tillsammans med dottern Maya har författaren Malin Roca Ahlgren skapat ännu en viktig bok om att ha en
diagnos, denna gång ADD. I tjugo korta, lättlästa kapitel, alla med en uttrycksfull tecknad illustration i
gråskala, möter läsaren elvaåriga Molly. Insiktsfullt och inkännande skildras Mollys vardag både hemma och i
skolan, hennes tankar om tillvaron, och hur tungt det är när orken tar slut.
Stort fokus ligger på Mollys skolsituation där både kamrater och lärare ofta har svårt att förstå hennes
problematik.

Boken vänder sig främst till barn med ADD-diagnos med förhoppning om att få erfara att man duger som man är och
också uppleva acceptans och förståelse från omgivningen. Mollys tunga ryggsäck är viktig såväl för den med
diagnos som utan – här ges insikter som leder till kunskap och förståelse. I boken finns ett faktaavsnitt om
ADD, och exempel på extra anpassningar och särskilt stöd i skolan.

Publiceras i BTJ-häftet nr 16 2021.

Vi grät när vi läste boken


Mollys tunga ryggsäck är skriven för att barn ska känna att diagnoser inte är något att skämmas för, utan bara ett annat sätt att fungera på, för de behöver ha en god självkänsla, och därför behöver de få rätt förutsättningar och förståelse från omgivningen.

Vi grät vid några tillfällen. Så många barn som får utstå denna kamp.

Perfekt bok att läsa tillsammans och prata och diskutera kring.

Läs hela recensionen på Anettes_lilla_bibliotek på Instagram –>>

Med ADD har man ingen gaspedal

Vad är egentligen skillnaden mellan ADHD och ADD?
”Med ADHD har man en extra gaspedal, men med ADD kan man ha en extra bromspedal”.
Det säger Malin Roca Ahlgren, författare och skribent, som är mamma till barn som har ADHD och ADD. Här berättar hon och dottern Maya Roca Ahlgren, musikstudent, om vad diagnoserna innebär, och vilket stöd man kan behöva.

https://www.tv4play.se/program/nyhetsmorgon/med-add-har-man-ingen-gaspedal/13346039

Våga vara annorlunda!

Recension:
I vardagliga situationer får vi följa Egon och hans stöttande pappa när de försöker tackla Egons tvångstankar. Berättelsen slutar i dur. Egon övervinner en av sina rädslor och lyckas stävja en annan – denna gång vinner Egon över tvånget. Även faktatexten avslutas i hoppfullhet, det finns behandling och mediciner.

Carina Stahres seriealbumsinspirerade illustrationer i bleka pastelltoner i färgskalan beige, grönt och gult bildar fond till accenter i rött och svart. Författaren Annelie Strömbergs bok är lika angelägen som högaktuell med ett budskap som lyder: Lagom behöver varken vara rätt eller norm – våga vara annorlunda!

Helhetsbetyg: 4.

Publiceras i BTJ-häftet nr 13, 2021.
Lektör Maria Nestorzon

Recension – Kära dagbok av Sofia Hedman

Kära dagbok.

Jag hatar att fylla 13.

Jag hatade att vara 12 också.

Jag hatar att ha glasögon.

Jag hatar skolan.

Jag hatar skavsår.

Så böjar Sofia Hedmans bok ”Kära dagbok” Som släpptes år 2015 på Kikkuli förlag.

En bok om den trettonåriga namnlösa karaktären som är trött och less på det mesta. Hon saknar sin pappa och sin bror som inte finns längre. Hon är trött på att sin mamma dricker vin varje kväll, och hur vinglasen bara ökar i mängd för varje kväll som går. Hon är även trött på skolan och alla dumma tjejer som går där, hon är ganska trött på att vara tjej helt och hållet faktiskt.

Boken utspelar sig i hennes pappas och brors död eftermäle och den beskriver den turbulenta tiden som följer med en skarp och smärtsam ärlighet som får en att reagera.

En kan tydligt känna hennes smärta blandat med en likgiltighet som är svår att sätta i ord. Det som gör denna bok så tydlig är att den är baserad på författarens verklighet.

Boken väcker viktiga tankar om död, utanförskap med också hur livet kan bli bättre. Det är en väldigt ärlig skildring av en människas natur, och hur ensamheten kan bryta ner oss fullständigt men också hur enkla vänliga handlingar kan lyfta upp oss från det allra mörkaste platser vi har inombords. Denna bok är viktig för den skildrar något som jag tror varje tonåring någon gång känner, att en är konstig, ensam och att en inte passar in. Jag tror denna bok kan vara en ljusglimt för just dem stunderna när dessa känslor blir för starka. Men också en väg in i sin tonårings tankar, vilket Sofia har lyckats fånga.

Söker du en ljusglimt eller insikt, så är denna text något du skulle uppskatta. Jag tycker texten är viktig och bör uppmärksammas, då den behandlar ämnen som går oss oftast förbi, fast som finns kring oss konstant.

Gästinlägg Supermamsen: En 16-årings liknelse om skolans stöd

Bild fotograferad och redigerad av min 16-åring

”Jag är 16 år och var “hemmasittare” i ca fyra år. Beroende på hur du lever och hur du tänker så kommer du döma mig som person utifrån det faktumet. Låt bli. Ge mig en chans och läs vad jag har att säga. Det tar verkligen inte lång tid. 

Idag fungerar min skolgång. Jag har anpassat schema utifrån mina behov, men alla har inte den turen. Vänta… jag vet inte om tur är rätt ord. Låt oss istället säga det stödet, något som borde vara självklart. Men det är inte självklart för alla.

Tänk dig skolan som en verkstad. Varje elev är en bil med behov att lagas eller skötas om på ett visst sätt (jag säger inte att en elev behöver lagas, endast i denna liknelse). Verkstaden och företaget som äger verkstaden gillar att poängtera att ”I denna verkstad har alla samma förutsättningar”. Vilket till viss del faktiskt är sant. Varje bil som kommer dit är trasig, majoriteten har endast en liten repa, men det finns fortfarande ett stort antal med andra skador, t ex en med ett hål i taket, en annan med en trasig ratt, andra med icke-fungerande motorer. Alla bilar åker till verkstaden för reparation. Mekanikerna reparerar däremot endast repor. Så vart ska alla andra bilar ta vägen? 

Tänk dig att alla bilar åker till verkstaden varje dag. Bilarna med repor blir reparerade varje dag och blir hela och nöjda. Men dom med större skador, vad händer med dom? Till en början åker dom dit, alla har ju “samma förutsättningar” för trots att dom inte blir nöjda, får alla sina repor reparerade. Men vad för nytta gör verkstaden om deras skador inte blir reparerade? Verkstaden har rätt. Alla har ju samma förutsättningar att alla, oavsett färg på bil, oavsett modell, faktiskt får sina repor reparerade. Men andra behöver mer. Jag är inte här för att endast döma och klaga på verkstaden, för trots att jag skulle vilja, så är inte felet helt deras.

Jag nämnde att verkstaden ägs av ett företag. Och detta företaget bidrar inte med pengarna och verktygen för att verkstaden ska kunna reparera alla. Och tack vare det faktumet så uppstår “hemmasittare”. Dvs en bil (elev) som inte får reparationen (stödet) som behövs. Jag sa att alla har samma förutsättningar. Vilket till viss del är sant, och samtidigt verkligen inte. För alla repareras trots allt, men tack vare hur majoriteten är repareras alla exakt likadant, och inte olika beroende på varje bils skador.

Varför skulle en bil åka tillbaka till en verkstad om verkstaden inte ger bilen hjälpen den behöver?

Om verkstaden är skolan och om bilen är eleven, så är bilens ägare i detta fall vårdnadshavaren. En bilägare kan göra research och leta upp manualer och instruktioner och köpa delar för att laga bilen själv. Något som kommer ta extremt mycket tid och energi från bilägaren, vissa orkar, andra inte. Det optimala vore om bilen kunde repareras av ett proffs i verkstaden. Men om bilen är tillräckligt sönder, hur ska den ens klara av att ta sig till verkstaden? Det absolut bästa vore om en bärgningsbil eller liknande skulle kunna komma och hämta (stötta) bilen (eleven) och hjälpa den till verkstaden (skolan). Men med vilka pengar? Verkstaden har inte råd, och företaget som äger verkstaden gör ingen vidare insats för att finansiera sådana hjälpmedel. Detta leder till att mekanikerna (lärarna) sitter utan resurser att göra något. Dom kan ta eget initiativ och hjälpa, men dom har fullt upp med sina andra bilar (du vet dom med endast små repor). Vissa kanske har tiden, eller vill ta tiden och hjälpa, och det bästa vore om företaget anställer fler på verkstaden och finansierade det som krävdes för att ge alla bilar den reparation som dom behöver, men som sagt, resurser och pengar.

Majoriteten av bilägarna som har bilar på verkstaden sitter hemma i sitt nötskal och är nöjda med verkstaden, alla bilar repareras likadant, rättvist, och dom har bilar som kommer hem och mår bra. Men dom som har mer än repor, är det konstigt att dom inte är nöjda? Dom som har en paj dörr, en rykande motor, ett punkterat däck och en trasig bagagelucka, men som ändå bara får sina repor reparerade precis som alla andra, har dom då verkligen samma förutsättningar att bli lagade om endast repan fixas men inte det andra som behöver lagas? Är det rättvist?

Jag var en av bilarna utan däck och med en överhettad motor. Mina föräldrar gav all hjälp dom kunde. Men det räckte inte.

Jag var dum nog att trots att jag åkte till en verkstad med bra resurser, så var jag inställd på att reparera endast mina repor, precis som alla andra, för det var det jag ville – vara som alla andra. På grund av det gled jag runt med mina skador och låtsades vara som alla andra, men innerst inne behövde jag mer. Min motor överhettade och mina däck ramlade av. Men dom andra visste inget. Jag dolde det bra, men till slut gav motorn upp på mig. Då var jag fast där hemma med en rykande motor, utan någon hjälp av verkstaden att ta mig dit.

Min mamma är pedagog, så jag vet behovet av mer resurser och pengar. På grund av det finns det tusentals som åker runt med skador som inte blir reparerade. Alltså elever med behov av bättre anpassade förutsättningar. Man bedöms i skolan av hur duktig man är, och hur mycket man kan, men alla lär sig olika. Så hur kan man bedöma alla rättvist om den hjälp dom får inte är det?

Det finns många liknelser jag kan dra som exempel för detta ämne, t.ex ett sjukhus och en doktor. Varje patient som kommer blir behandlad för huvudvärk säger vi, men dom med brutna ben, vad för nytta gör det med en huvudvärkstablett? Löjliga liknelser, möjligtvis, men det är så det känns. 

Du kan gå tillbaka till ditt nötskal om du vill, om det är därifrån du kom. Om inte,  låtsas inte att alla har samma förutsättningar, för det har dom inte. 

Förresten – ni som gillar ordet skolk. Sök på skolk och kolla Wikipedia. Där har ni definitionen av skolk. Om ni inte orkar har ni här en sammanfattning: skolk är ogiltig frånvaro avsiktligt. Det jag har pratat om är inte skolk. Om ni vill ha en koppling till min barnsliga liknelse, då är skolk en bil med endast repor som inte åker dit ändå.

Allt detta är väldigt simplifierat, och det finns så, så mycket mer. Psykisk ohälsa, brist på stöd, utmattning. Jag är inte så kunnig själv faktiskt, min mamma kan mer. Hon tog sig tiden att leta upp manualer och ritningar för att göra allt i sin kraft för att hjälpa mig.

Allt detta är byggt på min egen erfarenhet, för i slutändan, vad mer kan jag utgå ifrån? Jag dömer ingen. Men jag uppmanar er, låtsas inte som om allt är perfekt, för det är det tyvärr inte. Tusentals har lidit och lider fortfarande som jag har gjort, och värre.

Är du i en position i makten att göra något, vad väntar du på? Helt seriöst. Du nekar tusentals elever utbildning. Varför?

Tack.

/ En före detta “hemmasittare”

Recension: Vingklippt längtan av Sara Salander

Sara Salander skrev år 2019 boken Vingklippt längtan. Här får vi följa Luna, som bor med sin mamma, pappa och hunden Bosse på Lugna gatan. Lunas pappa äger ett bokförlag och hennes mamma är läkare. Luna själv är lite av en konstnär och skapar vackra akrylmålningar som hon aldrig blir riktigt nöjd med. I hemmet är allt bra för Luna, det är hennes fristad. Men i skolan har hon inga vänner, och en stor grupp av klasskompisarna trakasserar henne dagligen med elaka kommentarer eller utfrysning. Den värsta av mobbarna heter Katja. Luna börjar hata sig själv och det dröjer inte länge innan hon börjar skära sig. Hennes få ljusglimtar i livet är sin hemliga förälskelse i klasskompisen Anton och sin älskade hund Bosse. Mobbningen blir värre och med det självskadebeteendet. Men en kväll sker något hemskt. Bosse försvinner och Lunas liv vänds upp och ner. Men kanske till det bättre trots allt!


Vingklippt längtan är en fängslande ungdomsbok med viktiga ämnen som både unga och vuxna kan lära sig något ut av. Den bör läsas för att skapa en större medvetenhet kring hur mobbning påverkar människor och även hur passiv mobbning kan se ut. När Luna blir mobbad så är det ingen annan i klassen som säger till och med ensamheten blir hennes tankar om sig själv bara värre. Boken skildrar även hur svårt det kan vara för föräldrar att hantera ett barn som mår dåligt. Salander har en talang för att skildra livet på ett realistiskt vis, där inget scenario kan tänkas vara överdrivet eller påhittat. Boken är lång men med ett lättläst och varierande språk. Snart släpper Salander sitt nästa verk Evig önskan, vilken är uppföljaren till denna bok. Där får vi följa Lunas plågoande Katja. Den får man bara inte missa!

Recension: Olika som bär av Henry Bronett

Olika som bär är en bok som består av tio korta berättelser. Tillsammans utgör de en hyllning till allting som gör varje människa speciell. Karaktärerna i de här sagorna har alla sina små egenheter. En del är rädda för någonting, en del har speciella behov, en del har funderingar som kring sådant som inte alla har, och en del har unika traditioner. Boken uppmanar barnen att fundera kring vad det innebär att vara en unik individ, och att försöka förstå och respektera andra människors egenheter. Boken inkluderar också frågor som kan användas som underlag för diskussion efter varje berättelse.

Berättelserna är ofta formulerade på ett sätt att de uppmanar barnen att tänka själva och ställa sina egna frågor kring det som de har läst, vilket innebär att berättelserna fungerar utmärkt som underlag för att diskutera diverse frågor. De ämnen som tas upp sträcker sig från det lilla till det stora, från det glädjefyllda till det svåra. Ibland är de frågor som ställs mycket oväntade och fantasistimulerande. Bronett förlitar sig mycket på barnets egen förmåga till fantasi och empati, och är mer intresserad av att låta barnets tankar föras dit de vill än att komma med enkla lösningar och svar. Det här är ett kreativt sätt att uppdatera den klassiska fabelberättelsen och göra dem mer relevanta för de situationer som kan uppkomma i dagens skola. Berättelserna fungerar att läsas i skolan som en del av undervisningen, så väl som av föräldrar hemma.

Olika som bär är en mycket finstämd och känslig bok, som inbjuder till diskussioner om allt från värdet av dagdrömmeri och att springa av sig, till vad vänskap kan vara, och hur man kan övervinna en rädsla. Oavsett vilken diskussion man som lärare eller förälder vill väcka, så är sannolikheten stor att man hittar en berättelse om det i den här boken.

Recension: Ponnyn som kunde skratta och gråta av Elisabeth Sommarström

Den här boken, som har några år på nacken, är en mörk, skimrande spökhistoria som tål att upptäckas igen. När trettonåriga Fanny plötsligt dör i en olycka flyttar hennes själ in i hennes ponnys Jonnas kropp. Medan hennes anhöriga kämpar med sorgen, så försöker Fanny anpassa sig till sin nya existens. Fanny upptäcker att världen är en betydligt mer komplicerad plats än hon tidigare har anat, och hon tvingas att ställa sig själv grundläggande existentiella frågor om döden, ansvar, empati, och hur man kan finna mening i ett liv när existensen som man kände den plötsligt är borta för alltid. Ponnyn som kunde skratta och gråta är en märklig och fascinerande uppväxtskildring som ger den typiska hästbokens konventioner en mörk och spöklig vändning. Det är också en meditation över hur vi människor förhåller oss till andra levande varelser, och hur vi ofta tolkar djur och natur fel på grund av vår bristande insikt och inskränkthet. Läsaren tvingas att se världen med andra ögon, och att ställa sig frågor om det man ser. Trots att berättelsen innehåller mycket svärta, så är den också bitvis mycket humoristisk. Fanny har visserligen blivit en ponny, men hon är också fortfarande en tonårstjej med en tonårings alla funderingar kring kärlek och vänskap. Det här är en drabbande berättelse om mörkret och kampen som ligger precis bortom vårt synfält. Det är någonting så speciellt som en hästbok som får läsaren att se världen på ett nytt sätt. Att ha befunnit sig i Fannys värld är en erfarenhet som den unga läsaren sannolikt kommer att påverkas länge av. Det är både en medvetandegörande berättelse om hur vi behandlar andra levande varelser och hur vi värderar olika erfarenheter och liv, och en spökhistoria som får en att titta upp från boken och undra om man verkligen är ensam.