Mot framtidens ridskola!

huvudbild

Idag ska jag ta er med in i min fantastiska värld, till mitt favorit- och specialområde: Pedagogisk rid- och teoriundervisning på ridskolan!

För att bli ridlärare behöver man först och främst kunna rida själv. Det är en grundförutsättning för att komma in på ridlärarutbildningar. När man har tillägnat sig kunskapen för egen del är nästa steg att kunna föra vidare kunskapen till andra. För att kunna föra vidare kunskapen till andra räcker det inte med att kunna föra kunskapen vidare på den nivå och på det vis man själv lärde sig den.

Huvudsyftet med att föra vidare kunskap är inte själva utförandet ”utlärningen”. Huvudsyftet med att föra vidare kunskap handlar om att mottagaren uppfattar budskapet, kan ta det till sig och använda det. Däremellan tror jag att man lätt kan gå vilse, i alla former av utbildningsverksamhet!

Till detta tankesätt finns ett mycket bra och tänkvärt citat av den danske filosofen Sören Kirkegaard:

”Om jag vill lyckas med att föra en människa till ett bestämt mål, måste jag först finna henne där hon är och börja just där. Den som inte kan det, lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra. För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad hon gör, men först och främst förstå det hon förstår. Om jag inte kan det så hjälper det inte att jag kan och vet mera.”

Min tolkning är ungefär följande: Som ridlärare har man en stor kunskapsbank – ingen tvekan om den saken. Utmaningen är inte att äga kunskapen och att servera den korrekt. Det har ingått i alla ridlärarutbildningar i alla tider att lära sig det.

Utmaningen idag ligger istället i att uppfatta var någonstans eleven befinner sig i förhållande till ridlärarens kunskapsbank. Att förstå det eleven förstår och att därifrån ta eleven vidare. Om ridläraren börjar för högt över elevens startnivå kommer det att skapas ett tomrum mellan ridlärarens startnivå för utlärning och elevens startnivå för inlärning. Då får man inte ut så mycket som man skulle kunna få ut av relationen ridlärare – elev. Kunskap går till spillo!

Det låter lätt när man sammanfattar det på detta vis. Det är allt annat än lätt i verkligheten! Men oj så intressant! Och någonting som verkligen är min drivkraft. Att alltid utveckla förmågan – både hos mig själv och hos andra – att göra kunskap tillgänglig på en mängd olika vis. Och med utgångspunkt i en mängd olika startnivåer.

Därför blir jag alltid extra glad varje gång detta uppmärksammas lite extra inom ridsporten. Alldeles nyligen fick jag frågan om jag skulle vilja komma på en av distriktets anordnade ridlärarträffar i vår, och prata om pedagogisk rid- och teoriundervisning för små barn. På den kurs för ridskolechefer jag var i förra veckan fick jag också positiv återkoppling av några kurskamrater i det att jag ofta skriver om ämnet.

Det känns väldigt inspirerande och härligt att pedagogiken börjar ta allt mer plats på ridskolan. Jag tror att det är precis det som är definitionen av ”framtidens ridskola”. Och jag är så tacksam att jag får vara med på det tåget!

 

 

Annonser

#metoo växer – men ridsporten tiger

#metoo har växt enormt, lyft på många lock och bidragit till en förändrad attityd i debatten. Berättelser om sexuella trakasserier och övergrepp skakar om, skrämmer och får saker att hända. Flera upprop med hundratals underskrifter, där det ställs krav på förändringar, har presenterats. #tystnadtagning är ett exempel.

Men … ”Från ridsporten intet nytt”.

Lugnet tycks ha återvänt efter debatten i våras. Då när en tränare förlorade licensen, förbundsstämman beslutade att tillsätta en medlemsombudsman och det kom upp förväntningar på att ”alla” ska medvetandegöras.

På centralt håll lutar man sig tillbaka igen och ger signaler om att ”nu har vi agerat kraftfullt och löst problemen”.

DET ÄR INTE SANT.

Problemen är fortfarande lika stora och kommer att vara det så länge tystnadskulturen fortsätter inom ridsporten. Den tystnadskultur som nu bryts sönder inom t ex media och teater/film.

Så länge det inte finns en trygghet i att gå samman och lyfta på locket kommer allt att bli som förut. Ingen orkar ensam, men många tillsammans klarar av det.

När dyker det upp en samlande # där ridsportens skamliga tabubelagda berättelser får komma fram?

Vilka inom vår sport – drabbade och andra som är beredda att stå upp för en förändring – vågar ta initiativet?

Vilka är trygga och starka nog?

Vilka ställer sig öppet bakom dessa och säkerställer att ingen drabbas av hämnd och andra typer av repressalier när locket lyfts och den unkna luften vädras ut?

// Matilda Bohman

En annan värld

Vi spelar kort. Knäcktöppning. Sitter i B-huset där vi har våra skåp. Det står Svenska på schemat. Någon lägger spader ess. Vi skjuter potten med 25 öringar och 1 kronor till vinnaren och reser oss. Det ringer in. Signalen får det att krampa i magen. Ännu en lektion där jag måste låtsas att jag hänger med. Ännu en lektion förd av en lärare som inte riktigt vet vad eller hur han ska bete sig runt grabben som inte ser så bra. Någon tar kortleken, pressar ihop den i handen och släpper iväg korten med ett mjukt frasande ljud, ut över oss andra med ett tjut. Kortleksägaren jagar svärande ruter och klöver där de sakta seglar ner på golvet runt oss. Va fan! Lägg av! 16 åriga skratt ekar mellan betongstolpar och tegelvägg. Jag passar på att smita. Reser mig och går mot skåpen. Var ska du, vi har lektion nu? Skit också, en av tjejerna i klassen. På toa. Jag viker av och petar upp dörren med foten. Går in i ett bås och låser. Drar ner jylfen trots att jag egentligen inte är nödig. Läser klottret på väggen ovanför toastolen. ”Se hit!” En pil pekar uppåt mot en annan pil som pekar vidare mot en tredje osv. Strecken fortsätter till taket där de tar av ut över mitt huvud. Den sista pilen pekar på en text. Jag står nu bakåtböjd och försöker urskilja bokstäverna och böjer mig snabbt framåt med en svordom när jag förstår innebörden i orden. ”Nu kissar du på kanten!” Jag tar lite papper och försöker torka rent där jag stänkt. Spolar och går ut. Känner efter vilket som ger minst kramp, gå på Svenskan eller skolka. Stannar vid kaffeautomaten och slösar ett par spänn på en mugg magsår. Tar med den till skåpet, plockar fram ciggpaketet och går ut. Där står vi, jag och några andra själar som av olika anledningar inte heller är på lektion. 16 åriga öar med livserfarenheter få hinner få ihop under en livstid. Ingen ler, allas magar kniper. En del för att man inte vill vara i närheten av sig själv eftersom man alltid drar åt sig skit. Andra för att man just nu valt den enklaste av de tusen återvändsgränder som leder från det öppna allmänna torg som råkar vara ens liv. Några för att man helt enkelt bara struntar i allt när man egentligen inget hellre vill än att bry sig. Vi sneglar på varandra och vet. Vet att vi borde gå fram och presentera oss. Tja, Johan, mitt liv suger, ditt? Japp! Samla ihop oss, starta en grupp. Byta erfarenheter. Hjälpa varandra att komma över… skiten! Vilken skit? Vet inte, skiten bara. Åh vad vi vill! Vi känner det, alla. Ingen vågar. Vi är 16, tuffa, hårda i själen och behöver ingen jävla hjälp av någon! Så låt mig bara vara! Och det gör vi, låter varandra vara. Ett par fnissande tjejer står en bit bort, uppenbarligen inte som oss. De har säkert håltimma. Inget magknip. Vi ser det direkt. Som en polis som känner igen en annan polis, ser vi i deras blick att de är 16 i hela sin kropp. Inte som vi, 16 år, samtidigt odefinierbart vuxna. Jag sveper i mig det sista av kaffet. Det var mer kvar än jag trodde, och hetare. Jag försöker hålla masken medan vätskan bränner tungan och halsen och hjärnan skriker åt varandra. Ögonen tåras och jag fimpar ihärdigt och länge i muggen. När fimpen är helt demolerad vänder jag och går in. En blick över axeln, som en karbinhake låser hon fast våra ögon. Hennes djup är bottenlöst. Insikten i att vi är lika får mig att stanna till och treva med handen i luften efter nästa dörr. Som en hundvalp som viftar med tassen. Röken från hennes cigarett lägger sig mot dörrfönstret mellan oss och gör henne mystisk. Känns som om jag står där i flera minuter. Hon ler och formar munnen till ett o. Jag flinar tillbaks och nickar. Japp, det där kaffet var hett som helvete. Hon vänder sig om, ser ut över parkeringen och husen, drar ett bloss och vi är öar igen. Jag går med gnisslande gymnastikskor in genom den sista dörren. Siktar på en papperskorg och ser intresserat på medan muggen stutsar på kanten, slår i en stolsrygg och rikoschetterar tillbaks ner i korgen. I slutet på korridoren, borta vid godis och kaffeautomaterna står någon väldigt still och iakttar mig. Jag försöker se vem det är och känner plötsligt igen honom på hans rutiga kofta. Svenskaläraren. Vi står där, han tittande, jag kisande, 30 meter från varandra. Han försenad som vanligt till lektionen. Eller så har han kanske bara glömt något. Jag, som låtit något annat än mig, fatta beslut om jag skulle gå på lektionen eller inte. Magknipet bränner samtidigt som ett litet hopp tänds. Tänk om han säger, ”Johan, kom hit får vi snacka lite. Klart att vi löser det här med…” Så med en otolkbar nick tar han ett par snabba kliv mot trappen och försvinner mot sin lektion där han om han nu har tur slipper den där grabben med synproblem han aldrig vet vad fasen han ska göra med. Jag går mot badhusets fik. Måste få bort den där smaken av verklighet som tränger sig på. Spelar bort några kronor på ett rymdspel där jag skjuter märkliga figurer från en ännu märkligare planet. Beställer en chokladboll som hette något annat på den tiden, och en äkta mugg kaffe med mjölk. Sätter mig vid ett bord och tittar ut på höstregnet som rinner nedför de enorma fönstren, och försvinner in i min värld igen.

Bokrecension

annika.lundeberg

blad

Det är svårt att skriva om flyktingars väg till ett förhoppningsvis tryggare ställe… Men jag tycker Sarah Vegna och Maya Jönsson klarar det riktigt bra i ”Jag kom hit på ett litet blad”. Det är en enkel bilderbok men som ändå lyckas få med det som både är svårt och det som är positivt på ett poetiskt och vackert sätt, både i text och bild. Helst vill jag att det ska vara människor som gestaltas men jag förstår också att det blir enklare för många att identifiera sig om det är mer neutrala ”djur”.

Inte mycket ridning nu

Det går ändå. Fast jag inte rider så mycket. Ibland måste annat gå före. Som en länge uppskjuten och väldigt nödvändig åderbrocksoperation. Eller stress som via kropp och knopp länge försökt få kontakt med mig men som inte blivit lyssnad på. Jobb som om det inte prioriteras riskerar att komma så på efterkälken att det drabbar fler än en själv. Och hemmet. Det låter tråkigt men det finns en gräns för hur stökigt det kan bli. Anhöriga också, som behöver stöd behöver sitt och kräver tid. Som alltid är det värst innan man bestämt sig. Nu när jag väl gjort det, sagt att min egen ridning får vila ett tag, för att ta mig igenom, och upp till ytan igen, då är det skönt. Jag skjutsar barn, ska ta en och annan stalltjänst, och gosa med hästar när jag är på plats, men jag ska inte försöka hinna rida, under omständigheter som gör att jag ändå inte kan träna, och jag vet att jag kommer att sitta där snart igen för jag är halv utan ridningen. Precis som då i ungdomsåren, när hela ens identitet andades häst och stall. När man tog sig upp barbacka, själv, eller red en omhoppningsbana som om inget var mer självklart i världen. Allt i balans och utan träningsvärk dagen efter. Jag har hört seglare, golfare, rallycrossförare etc. tala passionerat om det de gör men undrar ändå om vi hästmänniskor inte vinner ändå – i klassen mest tokiga i det vi gör.

Ridskolan där vi hänger har fått nytt stall. Kommunen gick in till slut och satsade. På klubben, sporten, tjejer, och det gjorde det rejält. Stallet är stort, modernt och personal och hästar har fått en frisk och arbetsmiljövänlig tillvaro. Det är de värda, det var på tiden och det är väldigt bra och roligt att så skett. Jag ska lära mig dra stooooora skottkärror nu, trycka på rätt knappar vid gödselbandet och planera min insats som stallvärd (för det är som på stora Coop, långt att gå om man glömt något). Vi får alla, hästarna också, lära nytt i början och det verkar gå som en dans. Verksamheten ska utöka ridningen för personer med funktionsnedsättning också. Måtte bara de förändrings som sker inom funktionshinderområdet inte vända allt på ända så att också människor i behov av stöd får fortsätta att njuta av hästar och ridning. Vi som håller på, och forskare vet, att det betalar sig. Utöver tankar om allas lika rätt, demokrati idén om vad som ska ingå i ett medborgarskap (jag vet, att få rida står inte inskrivet, men möjligheten att välja, ha en fritid och så vidare), så unnar jag dem bland personer med funktionsnedsättning som tycker om att rida mer än någon annan att få göra det.

Sist men inte minst, man läser och hör om mycket godhet. Tack och lov får man väl säga eftersom motsatsen ju florerar friskt. Man borde inte bli förvånad kanske men vidden av det som metoo-kampanjen avslöjat får en ju på allvar att undra hur det är ställt. Hur som, mycket gott sker också, utöver kommuner som till slut satsar på ridsporten. En god sak är den verksamhet som Svenska Hästars Värn bedriver. Jag fick hem en fin och upplysande kalender i brevlådan nyss och blir både bedrövad (över hur folk kan behandla djur) och alldeles varm. Det senare över hur fint det blir när kunskap, idéer om värdighet och den goda viljan till djurets bästa får råda. Och hur hållbart det blir i längden.

Nu ska jag raska på läkningen av mina ben, snart hänga på läktaren och njuta av ungarna som utvecklas så det tjongar om det på hästryggen, och snart ta tag i en grep igen. Så där så att det luktar häst i hela bilen när man åker hem, och guppar något mjukt i magen efter fina stunder inne hos favorithästen.

Håll ut i mörkret. Snart lyser juleljusen och ett tu tre är det vår igen.

Susanne Larsson

Stallmorsa, forskarstuderande och författare till

böcker för funktionshinderområdet och en novell-

samling om hästar, ridning och ungdomar (Kikkuli Förlag).

Reflektion

Ett ord som är ofta återkommande i mitt liv just nu är reflektion. Vad är reflektion?

reflektionVår ridskola är en utomhusverksamhet (utan ridhus) som bedrivs säsongsbetonat. Det innebär ungefär tvåhundra procents arbetsinsats från mars till december, men med två månader vinterstängt. Jag älskar vår, sommar och höst för att de är så härligt aktiva och händelserika. De är sprudlande av liv och lust! Det är då jag som entreprenör får möjlighet att verkställa alla mina idéer. Men jag älskar också vintern. Det är då jag varvar ned. Det är då jag läser, skriver och tänker som mest. Vintern är för mig en väldigt välbehövlig tid. Jag tänker att det känns naturligt – att följa årstiderna nästan på det vis människor gjorde förr – och att det känns helt rätt i kropp och själ att ha möjligheten att leva så. För mig är vintern en tid för återhämtning, och ja – reflektion!

Självkännedom är en sorts reflektion. Inom kort ska jag runda av min tio månader långa högsäsong med att gå en tvådagars kurs på Ridskolan Strömsholm som heter ”Arbetsrätt och ledarskap för chefer i hästnäringen”. Vid kursanmälan fick jag en länk till ett personlighetstest med temat beteenden och drivkrafter. Jag gjorde testet och fick sedan ett personligt samtal kring detta av kursledaren i och med att analysen var klar. Det blev definitivt en reflektion kring vem jag är, vilka beteenden jag visar och vad som driver mig. Jag ser mycket fram emot kursen! Och emot tankarna efteråt.

I den delkurs av masterprogrammet jag just nu läser på universitetet diskuterar vi också reflektionens betydelse för utveckling och lärande. Jag har precis läst igenom en magisteruppsats skriven av en tidigare studerande som gjort en undersökning om lärares reflektion, och ska nu diskutera det med min studiegrupp. För egen del överför jag det som vanligt i tanken till ridlärares reflektion.

Jag tänker att reflektion kan vara väldigt många olika saker. Det kan nog vara både planeringen före någonting, eftertanken efter någonting, intresset av att ändra på någonting man tidigare gjort och en sorts tankekoppling kring hur man själv agerat i en situation, ställt i relation till hur utfallet blev. Reflektion kan vara både omedveten och medveten. Vi reflekterar ju egentligen på något vis hela tiden. Att reflektera kring reflektionens betydelse tar det hela till sin spets!

Otroligt intressant, tycker jag!

Vad betyder reflektion för dig, hur reflekterar du, när reflekterar du och vad upplever du att det ger dig? Jag vill gärna ta del av också dina tankar kring reflektion!

Korsningen

Jag väntar. Hunden är beredd. En fyrvägskorsning, ljudsignalen hörs knappt över alla motorer. Bilar och bussar stirrar mullrande på varandra. Avvaktar. Känsliga fötter på pedalerna. Alla måste iväg. Snabbt. Hinna med det man ska hinna med. Tidtabeller att passa. Min ledarhund är inte tränad att hitta. Han ser till att jag inte krockar med saker, snubblar ut för trappor eller går rakt ut i gatan. Han stannar om det ligger hinder i vägen. Litar på mig när jag säger gå. Fokuserad. Väjer för stolpar. Trippar förbi vattenpölar och gatuarbeten. Sicksackar mellan barnvagnar och cyklar. Men avgör inte när vi kan gå över en fyrvägskorsning. Ser bilarna men litar på att jag stoppar de. Allt hänger på mig, på min känsla för när vi kan gå, på mina öron, på att det inte kommer en ljudlös bil efter de mullrande. Jag är på helspänn nu. Hur tickar det? Kan jag gå? Vilka kör? Mullret ökar till ett vrål. Bussar och lastbilar stryker förbi oss. Plötsligt blir ticksignalen intensivare. Kan jag gå nu? Motormullret är kompakt. Någon snärtar till sin tuta. Åt mig? En signal om att jag kan gå? En röst ropar genom ett öppet passagerarfönster. Det är ok, din tur att gå! Tveksamt ger jag hunden kommandot. ”Före.” Tveksamt går han. Följsam. Tvekar jag, tvekar han. Jag sätter käppen framför vårt sårbara ekipage och hoppas vi syns. Att blindheten är övertydlig. Hoppas också ingen sms-ar, svarar på twitterinlägg eller facebookar medan de kör. Säkrare nu. Ingen återvändo. Mitt i gatan, mitt i korsningen, mitt i trafikens stenhårda miljö. Mitt i ett inferno av ljud, litandes till 100 % på min hund, den som känner mig bäst, han som gör mitt liv möjligt. Litar på någon som medan jag skriver detta ligger på rygg i sin bädd med alla fyra tassarna i vädret, snarkandes som en skogshuggare. Det snabba tickandet slutar lika plötsligt som det börjat. Det är avfasade kanter så rullstolar ska kunna ta sig fram, vilket betyder att jag inte riktigt vet var jag är eftersom jag behöver någon typ av kant för orienteringen. Har jag kommit över än? Är jag kvar mitt i korsningen? Finns det en mellanrefug någonstans jag borde stannat på? Chansar på att alla sett den blinda med sin hund, gående rakt genom slagfältet. Doften av avgaser, varm olja och asfalt blir starkare ju längre vi går. Är det mina sinnen som förstärks eller har fordonen närmat sig, sakta, beredda att trycka till pedalerna i samma sekund vi står på trottoaren? De höga husen reflekterar ljuden från korsningen och stadens brus. Kontor, hotell, gallerior. Alla sköter sitt. Drömmer om fredag, ett glas vin, en räkmacka. Jag drömmer om den andra sidan vägen. Hunden tvekar. Varför? Jag sträcker ut käppen, viftar i ett tomrum. Manar på. ”Gå kompis. Duktig kille. Nu kör vi enda in i kaklet va, du och jag buddy!” Han sträcker på sig, blir lite högre, lite stoltare, ökar på stegen en aning. Jag snubblar till. En svagt avfasad kant uppåt. Är vi framme? Har vi kommit över? Vrålet av motorer bakom min rygg bekräftar vår lyckliga framkomst. Ticksignalen från stolpen sätter pricken över I:et. Jag böjer mig ner och berömmer honom. Han som hjälper mig varje dag. Som gör det möjligt för mig att leva. Få syre. Behålla balansen. Tack för att du finns min vän

Bokrecension Vill du det Jina?

gustavssonsabinaVill du det, Jina?
Författare; Katarina Widholm.
Illustratör; Jens Ahlbom
jina
Fin bok! Mycket fin.
Boken är den tredje delen om Jina, hennes vänner, familj och alla de djur som finns omkring henne. Jag har endast läst denna tredje del men anser inte att det störde läsupplevelsen.
Boken är en fin vardagsskildring om hur det kan vara att vara ett barn i tolvårsåldern. Med intresse fick jag följa Jina och de tankar och känslor hon kom i kontakt med under bokens gång. Många känslor rörde vänskap. Boken beskrev bland annat hur personer kan reagera olika på likartade situationer. Mycket fint.
I boken finns självklart även en hel del djur, allt från höns till hästar. Speciellt får man bekanta sig med några väluppfostrade hundar.
En välskriven och intelligent bok!
Precis som det står på baksidan av boken tycker även jag att den ger hopp om att det mesta ordnar sig trots allt.
Jag rekommenderar varmt boken. Speciellt till barn mellan 8-13 år.

Bokrecension av På andra sidan

lasstunder🍂🍂🍂🍂/5
På andra sidan av Georg Zyka behandlar så många viktiga ämnen, att jag har svårt att veta vad jag ska skriva om den. Rasism, utanförskap och psykisk ohälsa är bara några.
.zyka
Boken handlar om Moa som för tillfället har det tufft hemma. I skolan träffar hon Ali som har flyttat till Sverige med sin mamma efter att pappan omkommit i en bilbomb. De fattar snabbt tycke för varandra och blir tillsammans. Deras kärlek möter motstånd och de får kämpa mot omgivningens fördomar. Den här hösten kommer att ändra deras liv för alltid.
.
Det är både bokens styrka och svaghet att den har så många temaspår. Som lärare ser jag oändligt med möjligheter i arbetet med eleverna. Språket flyter bra och det händer något hela tiden. Varje sida i boken är högaktuell oavsett vem man är. Boken är skriven för 14-16 åringar och jag ser det som en lämplig målgrupp. För mig personligen blev berättelsen lite spretig. Jag skulle gärna ha läst mer om varje del av historien och om alla karaktärer. Jag ser boken mer som en användbar text i arbetet med unga än som en litterär upplevelse.