Recension ”Spår i snön”

sparisnon_500Böckerna om Lucia och gänget vänder sig till barn i mellanåldern som gillar deckarklubbar, mysterier och övernaturligheter. Spår i snön handlar om hur Lusia och gänget hjälper jultomten med bortsprungna renar och trasig släde, samt om hur de taskiga killarna Sebbe och Ricki försöker sabotera för dem.

På plussidan hamnar skildringen av Lusias och Loves vänskap och småningom ännu varmare känslor.

Publiceras i BTJ-häftet nr 5, 2020.
Lektör Nils Ahnland

Jag kan! Inte…

När barn är i 3-årsåldern tycker de ofta att de kan allt. ”Kan själv!” är ett vanligt uttryck. Även våra barn har haft en period av ”Kan själv!”

Många barn fortsätter ofta sen att ”kunna själva”. De utvecklas och lär sig mer och mer. Det gör givetvis våra barn också men de säger ofta ”Jag kan inte!”

Jag kan fundera över vad som hände egentligen… Calle hade förr en stor tilltro till sin egen förmåga men någonstans i mellanstadiet försvann den. Samma sak för Emil. De tappade tilltron till sig själva.

I våra barns fall har detta haft att göra med att skolgången havererade i mellanstadiet. De blev inte trodda och lyssnade på när de kraschade efter sina skoldagar, varken av oss föräldrar eller skolan. Vi föräldrar förstod ändå relativt snabbt men då trodde inte skolan på oss föräldrar heller när vi försökte förklara och berätta om hur våra barn mådde.

Planer utarbetades för att få tillbaka våra barn till skolan men dessa planer låg hela tiden på en för hög nivå utan förståelse för deras bristande ork/förmåga. Skolan gjorde planer utefter att våra barn var lata/skolkade. Så var det inte. Våra barn ville gå till skolan men orkade inte. Att få tillbaka tilltro och tillit till sin egen förmåga är svårt. Känslan av att misslyckas gång på gång gör uppförsbacken brant.

Calle har haft hög skolfrånvaro i över fem år nu. Han har perioder av närvaro men han håller fortfarande inte över tid. Samma sak med Emil. Det fungerar ett tag men sen faller han igen.

Båda mina killar säger ofta ”Jag kan inte!”, ”Det går inte!”.

Varje dag läser jag i olika Facebook-grupper och andra forum om barn som har upplevt mer eller mindre samma sak som mina barn och om föräldrar som kämpar för förståelse och hjälp. Vi är många.

Hur kunde det bli så? Hur ska vi göra för att detta inte ska hända fler barn? Skolan får inte vara på bekostnad av mående! Jag hoppas innerligt att min bok gör någon skillnad för dem som kommer efter oss. Boken är inte vetenskaplig men jag tänker att erfarenheter som jag tyvärr delar med alltför många andra också måste betyda något.

Skolan i Sverige just nu fungerar inte för alla. Alla hemmasittande barn är ett tydligt kvitto på det. Det behövs en förändring i hela skolsystemet. Mer pengar behöver skjutas till och mer kompetensutveckling behövs.
Det borde inte behöva vara så här…

Enkelt och tonårigt om tvång

RECENSION:

Tvång_500

Mats Johansson har skrivit boken ”Tvång” som handlar om den 15-åriga tjejen Lina. Lina lever med OCD, och läsaren får följa henne inför och under hennes första besök hos en kurator på BUP (Barn och Ungdomspsykiatrin).

Boken är kort, bara 65 sidor, och mycket lättläst. Den innehåller insiktsfull gestaltning av tvång och kontrollbehov hos en ung person. /…/

/…/ Tvång är en fin berättelse om hur viktigt det är att ha någon att tala med om sina svårigheter. Även om dramaturgin är väldigt avskalad så läser jag vidare och det är till och med så att jag får en liten tår i ögat vid läsningen av bokens sista sidor./…/

Elin Engström, Nytt om OCD nr 4 2019

Rundgång

Flera gånger genom åren har vi hamnat i moment 22 och återvändsgränder. Detta är oerhört frustrerande när man som förälder söker stöd åt sina barn.

Vi sökte en kvalificerad kontaktperson via socialtjänsten till Calle för några år sedan. Han var enligt socialtjänsten inte aktuell för det då han inte höll på med droger eller kriminalitet. Förebygga kanske? Jag ville nästan be Calle snatta för att vi skulle få hjälp.

Vi försökte också få hjälp via mellanvården till Calle. BUP skickade en remiss. Det gick inte heller för Calle var ju inte suicidal eller hade självskadebeteende. Calle kom ju faktiskt fortfarande utanför huset ibland. Förebygga kanske…?

Nu har vi fått höra att ”vårt” BUP ska börja mer med hembesök. Vi frågade om detta till Emil. Då fick vi svaret att han har varit hemma så länge så det är inte aktuellt i hans fall. Deras hemmainsats gäller mer på en akutnivå…

Det känns som att först är det inte tillräckligt akut och sen har det gått för långt. När kan man egentligen få hjälp?
Att vi ville få hjälp av en psykolog i hemmet har jag skrivit om tidigare. Den hjälpen har inte funnits. Med andra ord ska hemmasittare ta sig till psykolog utanför hemmet för att få hjälp med att ta sig hemifrån. Hur fel är inte det?

Jag önskar mig EN sak i julklapp. Det är en ökad förståelse för elever med hög problematisk skolfrånvaro och att det ska finnas adekvat hjälp för dem och mer förebyggande arbete, både i skolan och i vården.

Jag hoppas innerligt att min bok som kommer i januari (på Kikkuli förlag) kan bidra till en ökad förståelse för vår situation. Boken är min berättelse om livet som förälder till tre barn med NPF-diagnoser varav två även har hög skolfrånvaro. Jag skriver också ur mitt pedagogperspektiv. Min förhoppning är att boken ska bidra till ökad samsyn mellan skolan och hemmet, ge igenkänning till dem som är i samma situation som jag, och förhoppningsvis bidra till lite nya tankar och idéer.  Boken är skriven ur mitt perspektiv och är inte akademisk. 

Håll utkik i januari! 🙂

Bokrecension: Fias dolda kraft

Fiasdoldakraft_500.jpgInkännande skildras högstadieeleven Sofia som känner sig mest bekväm med att umgås med vänner på nätet och att läsa böcker. Hennes tankar och funderingar kring skolsituationen och hennes ansvar för mamma som inte mår så bra är fint och insiktsfullt skildrade.

Fias dolda kraft innehåller tjugo korta kapitel, var och en med en uttrycksfull tecknad illustration i gråskala av Mattias Andersson. Texten är lättillgänglig med ett vardagsnära språk, lätt att läsa för de flesta i högstadieåldern.

Helhetsbetyg: 4

/Inger Lindberg, BTJ

BOKSLÄPP

Lollo-release.jpg

Louise Alm (Lollo) lever singelliv med sina väninnor och hemgångarna med karlar i onyktert tillstånd har blivit en vana. Längtan att vakna upp utan ångest växer i bröstet, eftersom hon egentligen bara vill finna kärleken. Hon jämför sig med andra som verkar ”lyckade”, speciellt hennes lillebror som har kärnfamilj, hus och eget företag.

Vi får följa Lollos jakt på kärleken, ett jobb och sundare liv med mindre alkohol och fler gymbesök när hon vistas på Södermalms gator, på Tinder, i Paris och i Köpenhamn.  ”Detta är chick lit när den är som bäst. Även om Lollo är tafatt, inte tänker sig för och ställer till det för sig, är det nog en av de roligaste böcker jag läst på mycket länge.” /Kristina Simar, förlagsredaktör på Bymarkens manus & media

”Om ensamhet och längtan, om gammal vänskap som håller i alla väder och om att ta befäl över och hitta meningen med sitt liv. Författaren skriver rappt, med mycket talspråk insprängt i texten. Det gör karaktärerna levande och berättelsen originell och rolig att läsa. En underhållande, lite smått tragisk historia med massa humor.” /@boktryckaren

”Glad, lättsam och humoristisk.” /@bokfrun

”Rolig, mysig, emellanåt pinsam, hög igenkänningsfaktor … och plötsligt tog den slut – alldeles för snabbt.” /@bokmoster

HUR HJÄLPER MAN TOMTEN?

sparisnon_500.jpgEn våldsam krasch i Lusias trädgård blir startskottet till det som kommer att bli en allt annat än lugn och fridfull jul. Det blir istället en kamp mot klockan att lösa en rad julmysteriet som dyker upp i och kring Lusias hus. Vad är det som rör sig i det annars öde rummet bakom grannen Bengts garage? Är det en livs levande zombie? Sebbe och Ricki gör vad de kan för att sabotera för gänget. De vill bara fånga allt på film för att få många lajks. Och hur ska man kunna hjälpa Tomten om man inte ens tror på att han finns?

”Spår i snön” är den fjärde boken i serien ”Lusia och gänget” men går att läsas oberoende av de andra tre. Boken passar barn i åldern 9-12 år.

Boken släpps på Lucia den 13 december men går att förhandsbeställa.

Stöd för att hitta tillbaka till livet

Recension:

Liv på paus _ Hjälp mig_500.jpg

Texterna är personliga, fyllda av känslor som skuld, skam och sorg, men de andas också förtröstan. Layouten är spektakulär och det fåtal illustrationer som finns är talande för ett liv i stresstillstånd. Boken är viktig, inte minst för alla som drabbats av stressrelaterad ohälsa. Texterna kan vara ett stöd för att hitta tillbaka till livet. Boken borde också fylla en central roll i samhällsdebatten för att bidra till större förståelse och kunskap på
området.

Helhetsbetyg: 4.

Publiceras i BTJ-häftet nr 1, 2020.
Lektör Maria Fridstjerna

Nu har jag ridit nordsvensk på Ängen

Hos Camilla på Ängen fick ridningen fler dimensioner. Stallkatten gjorde sitt till, och den goda maten och kolatårtan till kaffet, men allra främst sitter stunderna på ridbanan kvar.

Jag och nordsvensk_0498

Efter avstämningar via mejl åkte jag och fina stallväninnan Mari och tonåringarna iväg en dag på höstlovet. Dimman låg tät och Sörmland ville inte vakna. Det klafsade som det ska när vi kom fram och gick över stallbacken, och i stallet var det lika rått, som det också ska, i ett stall i slutet av oktober. Ytterligare avstämning i ett utav husen på den fina gården, så satte vi igång. Vi hade passats ihop med hästar, jag fick hämta min i hagen, och red sen en halv timma var under förmiddagen. Detta med intensivt stöd ifrån Camilla som är utbildad på längden och tvären i akademisk ridkonst och frihetsdressyr bland annat.

Den häst jag fick mig tilldelad var ett inte så högt-, men, som det ska vara, robust nordsvenskt sto med en lugg man kunde gömma sig i. Jag kikade på henne i smyg då jag borstade och förberedde oss inför ridpasset, och undrade hur det är möjligt – hur kan en sådan stor häst röra sig på något annat vis än knappt framåt?

När det var min tur stod jag för många års längtan och red barbacka. Efter diverse stretch- och avslappningsövningar, fick jag prova på att stanna per utandning, tänka trav och känna hur den stora kroppen liksom läste mina tankar och allmänt lära mig hålla kopp på min kropp och tanke. Dimman lättade och jag såg att ridbanan låg vid en sjö. Vackert var det, och vackert blev det när rid pplevelsen liksom tog mig vidare, in- och hem till mig själv, även om det svider att konstatera hur mycket man också lärt fel, tappat i känsla, och skulle behöva rida för att hämta hem det, vara på´t och på riktigt kunna tala om det samspel ridning på nivå kräver. Men men, glaset är, om man vill, som bekant halvfullt och inte halvtomt, så det är väl bara att fortsätta försöka.

Efter god och trevlig lunch var det dags igen. ”Min” häst hade jag fått släppa ut under lunchen, och den minen jag möttes av, under den långa gråa luggen, när jag klafsade ut i hagen för att ta in henne igen, var obetalbar. Jag förstod henne, varför skulle hon vilja gå in en gång till, med mig, som hon vare sig kände eller tyckte gjorde allting rätt? I linje med den respekt jag själv tycker så mycket om i mitt hästande, och med grundhållningen i Camillas verksamhet som jag uppfattade det, så sa jag det, att jag förstår, men kunde hon kanske ändå tänka sig? Om hon också tänkte på att det låg en morot i krubban? Det kunde hon, men den mule som hon blurrat runt med i ett riktigt blöthål, drog hon några gånger längs min rygg när vi gick inåt. Det var det värt tänkte ändå jag när dottern frågade vad jag hade gjort när hon fick syn på oss i stallet. Av hennes min att döma såg jag inte klok ut. Leendes dessutom.  Och så himla lycklig där en stund.

Mer leende och skratt blev det under andra passet då igång- och avsaktningar fortsatte, då jag fick- och vågade börja ta mer kontakt och fick svar i form av att den stora hästen sög lite på bettet, började trampa inunder sig och samla all den enorma kraft som fanns i hennes stora kropp. Varför kändes det där så meningsfullt? Varför var det så kul? För att det handlade om samspel, om inslaget av frihet, och viljan att arbeta. För att det var kul att lära nytt, att få förklaringar som öppnade upp, och för att det allt tillsammans gav mersmak. Som kolakakan vi bjöds till kaffet sen.

När vi snirklade oss ifrån Ängen framåt kvällen, gick det fort från skymning till kväll och mörker. Kylan kröp inpå och Sörmland drog sig tillbaka. Hit vill jag igen tänkte jag i bilvärmen som började ta sig. Jag har mycket att lära. Och på Ängen får man chans till det. När jag blundade såg jag en massa grått hår, eller man, pannlugg, svans och hovskägg, framför mig. Och två vakna ögon som ville vara med, fast på sitt vis, för att kunna göra sitt bästa. Jag tänkte också på takt, för vi talade om takt mer än gångart och fart, och konstaterade att jag behöver rida mer, och ha en katt i knät. För min egen takt och andning, för att vara i takt med mig själv.

Susanne, stallmorsa med egna behov av tid med hästen

Tvång

Tvång_500RECENSION: Författaren beskriver på ett trovärdigt sätt den skam och de ambivalenta tankar Lina känner och hur hon kastas mellan hopp och förtvivlan inför att kunna bli botad. Språket är okomplicerat och lätt att förstå. Ämnet är viktigt och budskapet i boken är att det hjälper att våga prata med någon om sina problem. Då spricker trollet. Tvång är en läsvärd bok.

Helhetsbetyg: 4.

Publiceras i BTJ-häftet nr 24, 2019.
Lektör Agneta Willans