Toppbetyg till Malin Roca Ahlgrens senaste bok om Asperger eller högfungerande autism

juliassuperkrafter_400

Boken berättar insatt om hur Julia upplever sin situation. Den är viktig att läsa för skolpersonal, föräldrar och alla som vill vara med om att alltid försöka se människors olika kapacitet och särdrag som en tillgång och inte som ett hinder. Berättelsen av Malin Roca Ahlgren är lättläst och ger en god inblick i en tonårings vardag.
Illustrationerna av Carl-Marcus Ramstedt förstärker beskrivningen av Julia och hennes känslolägen. Boken känns angelägen eftersom de flesta av oss har dålig kunskap om de behov som en person med Asberger eller högpresterande autism kan ha.

Publiceras i BTJ-häftet nr 17, 2017.
Lektör Margareta Brengdahl

Snart släpps ”Pojken och himlen”

Pojkenohimlen_400
Hur beskriver man himlen för ett barn som inte ser? Den namnlöse pojken i denna finstämda berättelse har aldrig sett himlen och frågar sin pappa vad det är. Tillsammans bestiger de ett berg för att komma så högt upp i himlen som går. Pojkens frågor väcker nyfikenhet hos läsaren. Det får en att fundera på vad som finns ovan himlen. I Emelie Gårdelers collageliknande illustrationer råder en drömsk hemlighetsfull atmosfär. Med infallsrika och välgjorda miljöer, dekorativa naturdetaljer och färgsättning i himlen vitblåa nyanser är bilderna både konstnärligt spännande och intressanta att utforska. // Anna Lärk Ståhlberg, chefredaktör på Kikkuli Förlag.

Den 15 juni släpps boken officiellt. Men du kan förhandsbeställa boken direkt från förlaget genom att maila till info@kikkuli.com. Boken kostar 159 kr + porto.

Inte längre ponnymorsa

Jag närmar mig de 50, och det är som det är med den saken. Inte bara kul men det kunde ha varit betydligt värre. Det finns till och med fördelar med stigande ålder (även om man får jobba lite för att hitta dem). Till nackdelarna hör, jag tror vi är många som känner igen oss, utöver att kilona smyger sig på en bakifrån, krämporna. Innan jag radar upp dem, med emfas och en stor portion självömkan, så ska det sägas att jag känner stor respekt för dem som har mer omfattande åkommor än mina. Vi börjar med ryggen, som kräver att man stretchar ordentligt varje dag (ridningen är kanon men ihopdragna lår- och sätesmuskler behöver dras ut annars blir det problem ), böjer på knäna när man fyller hövagnen och lyfter vattenhinkar och ser till att promenera nu och då. Tänderna, i mitt fall går sönder när jag biter av hårda saker, de spricker, värker, ilar och blir till tråkiga utgiftsposter som man kunde har lagt på något annat. Åderbrock, jag vet, det är inte roligt att ens läsa om, nu kräver de en insats, jag är trött på livet i stödstrumpor och blickarna på stranden (även om jag är där sällan så känns det lite mossigt att gå i långbyxor hela sommaren). Minnet, det funkar hyfsat men be mig inte hoppa mer än fyra hinder i följd och minnas dem i ordning, eller lära mig ett dressyrprogram jag inte redan kan. Och som pricken över i:et i klagolåten, en hälsporre. Till klagan över sådana har jag lyssnat fascinerat när äldre väninnor haltat fram genom åren, och tänkt att det där får nog i alla fall inte jag. I med ilägg i jodpursen och jobba på. Det är det som gäller. Man kan  i alla fall rida med både åderbrock och hälsporre.

Apropå ridningen så är det ju så, konstigt nog, eller inte, tänker vi som älskar våra stunder på hästryggen, att väl i sadeln glömmer man krämporna en stund. Något annat tar över, kanske samvaron med hästen, naturen, om man som jag börjat rida mer ut i skogen och runt ängarna (även om jag där också jobbar på form och tramp men ändå) och tacksamheten över att finnas till. Att få sitta en stund och tänka på annat som inte luktar krig, hotar ens existens eller i alla fall ifrågasätter den allt för hårt. Ännu mer fokusering, som blir en slags avkoppling, ger ett lektionspass framför ridhuschefen tillika ridläraren som med ömsom barsk och ömsom snäll och len (när hon talar med hästen) röst lotsar. Inspirerad av ridpoddar, hennes egen ridning och fantastiska häst, jobbar jag för att få hästen att ta vikt på alla fyra, gå på båda tyglarna och röra sig mer centrerat. Så häftigt, och så roligt när det funkar. Träningsvärk dagen efter vittnar om att jag faktiskt har jobbat. Och jag vet, jag ska stretcha.

Nog om mig nu, katten jamar och vill ut här från arbetsrummet, bara några ord om här om kvällen. Då fick jag rida ut med ett gäng tonårstjejer. Jag på den gamla fina läromästaren Marcello som fortfarande kan han. Sist i ledet, för att hålla ihop det hela bakifrån, så nyper han åt sig en tugga nu och då och retar stallets lilla häxa som vi har framför oss. Som med tydlighet hytter med hela kroppen åt honom när han kommer för nära. När vi sen ”trimmar lite” nere på en utav ängarna tänder ha i ordentligt och jag har fullt upp och varken ser eller tänker på annat än ridningen men på vägen tillbaka kommer det till mig. Jag är inte ponnymorsa längre. Ryggarna i ledet framför mig vittnar om att barnåren är förbi. Jag skrittar svettig och rödblommig på en frustande nöjd Marcello, och inser att flera av tjejerna, bland annat min egen, sitter på stallet stora trotjänare. Som om de aldrig gjort annat. Jag sväljer och det ilar i magen av tidens obönhörliga framfart. Mest är jag stolt och tänker att ja ja, då får man väl heta stallmorsa då. Inga krämpor för stunden, bara lycka, försommar och hopp om livet.

Susanne Larsson, hängiven stallmorsa och författare till böcker inom funktionshinderområdet och numer också inom häst- och ridsporten (se gärna Kikkuli Förlag!).

Studie: Var tjugonde ung idrottare har utsatts för sexövergrepp av tränare

Idrottsledare ska inge trygghet för barn och ungdomar. Men ibland agerar de tvärtom. Drygt fem procent av Sveriges idrottare har utsatts för sexövergrepp av en tränare visar en studie som Susanne Johansson, doktorand på GIH har gjort.

Marianne Wallin, författare på Kikkuli Förlag har skrivit boken BRÄND för att uppmärksamma just detta. Att sexövergrepp även pågår inom hästvärlden och att det i många fall tystas ner. Skammen blir upp till den som drabbats av övergreppet att bära.

Boken kan användas inom ridklubbarna som ett diskussionsunderlag. Inom kort kommer Marianne Wallin att skriva en digital handledning som kan underlätta ytterligare. Läs mer om boken BRÄND på Kikkuli Förlags hemsida: www.kikkuli.com/boksidor/brand.htm

Boken BRÄND beskriver sexuella övergrepp på ett realistiskt sätt

img_0486-1
Vuxna som intresserar sig sexuellt för barn eller ungdomar skaffar sig ibland yrken där de kan komma i kontakt med dem. svanskappa Foto: Ulrika Fåhraeus P: 2008-15 P: 2011-07

Rishögen av tabu och ”det som alla vet” tändes med ett blogginlägg 15 februari. Nu brinner brasan med höga lågor. På Svenska Ridsportförbundets stämma fick jag veta att värdegrundsarbetet nu har högsta prioritet. Förbundsstyrelsen var omskakad och bedyrade att de arbetat med detta och ska fortsätta så.

Två speciella händelser har ruskat om. Till stämman fanns flera motioner inlämnade som behandlar problemen med sexuella trakasserier och övergrepp inom ridsporten. Dessutom har det uppstått en intensiv debatt, spridd till olika medier, som ett resultat av de inlägg Ulrika ”Ponnymamman” Fåhraeus lagt ut på sin blogg. En blogg som har över 100 000 följare.

Jag är inte någon utpräglad föreningsmänniska så stämman var rätt ointressant. Det uppvägdes emellertid av den uppståndelse som väckts kring det ämne som dramatiskt illustreras i Bränd.

Det började med att förbundets ordförande Ulf Brömster lade både mycket stor vikt vid och tid på att prata om värdegrundsarbetet i sitt inledningsanförande. Något jag utgår från att han inte gjort om det fortfarande varit ”som det alltid varit”. Han sade sig vara skakad av upptäckten att det ”är på det här viset” inom ridsporten.

När det sedan var dags för motion 4 och 9 berättade Lena Malmqvist från Skåne bakgrunden till att hennes distrikt lagt en av motionerna. Det var omskakande och hon hade ibland svårt att hålla rösten stadig.

Jag hade förberett ett inlägg. Att stå framför dessa människor och sätta ord på den forskning jag läst in mig på och möjligheten att ställa raka frågor till förbundsstyrelsen var fantastiskt. Jag trodde aldrig att det kunde bli verklighet. I två år har jag grävt på djupet i den här frågan. Nu kom min möjlighet.

Motionerna krävde etiskt råd respektive medlemsombudsman. Ingen av ombuden var emot detta.

Reaktionerna efter stämman har varit mycket mer omfattande än jag kunnat tro. Förutom utrymmet ämnet fått i sociala medier står det mycket om det på förbundets webbsida www.ridsport.se. Tidigare har det varit ett tålamodskrävande jobb att över huvud taget hitta något om det här på webbsidan.

Nu måste vi tillsammans lägga nytt ris på brasan hela tiden. Möjligheten att förändra något på allvar är här och nu. Vi måste läsa på, börja prata om det här i många olika sammanhang och vara beredda på att få mothugg genom massor av fördomar.

Händelseförloppet när någon drabbas av dessa övergrepp och trakasserier följer ofta samma mall. Läs gärna Bränd. Utan att jag då visste så mycket om verkligheten lyckades jag beskriva händelseförloppet på ett realistiskt sätt.

 

Marianne Wallin

Rabalder och vårblåst

Oj oj. Inget snyggt sätt att börja en blogg men precis så känns det. Oj oj för att det händer mycket nu, för den otroligt häftiga föreläsningen om analys på forskarutbildningen i förmiddags, för livet och tiden och för de noveller jag jobbat med länge kommer ut på fina Kikkuli Förlag i dagarna. Det är gott med den fina respons jag fått från vänner, ridskolan jag hänger på och branschtidningar som Hippson med flera. Allt runt novllerna är himla kul, särskilt som jag ville lyfta fram sporten och hästens betydelse i dem men nördig som man är, så är helgens rid- och stallupplevelser minst lika starka och skäl till samma oj oj de. Precis som många säger, eller för den delen jag själv och de härliga människor jag har omkring mig i stallet; man blir glad och lugn av kontakten med hästarna. Eller av att jobba häcken av sig i stallet, eller på hästryggen för den delen. Och för att inte tala om vad en ridtur i skogen kan ge. I helgen som gick hann jag med både och, drygt stalljobb och en tur i vårlig blåst på tossiga hästar. Fika i solen sen och samtal som lodar på djupet, eller studsar på ytan och blir till garv sitter inte i vägen. Alla takstolar är på plats på bygget av nya stallet, det är också kul.

Förra helgen hade jag stallet med dottern och hennes ridkompis med tillhörande ponnypappa. Tjejerna är vana, de kan rutinerna och tar hand om både ponnyer och små ponnyungar på ett sätt som gör mig rörd och stolt. Pappan jobbar på och lär sig nya saker hela tiden, och är förstås hur viktig som helst i stallmiljön. Att alla barn och unga, och för den delen nybörjarbarnens mammor och pappor, får se en pappa gå och omkring och jobba ideellt i stallet, är inte mer värt än att vi mammor finns där, men det betyder mycket, på andra sätt, som vi också ska ha vett att uppskatta. Faktum är slog det oss, att det är många pappor som kommer nu, med småbarnen på nybörjarlektionerna, och det är ju hur bra som helst. Heja er, och förstås som vanligt, heja alla mammor som står där på lördagsmorgnar och deltar i era barns aktiviteter.

Jag har också provat på att rida på välutbildad dressyrhäst på annat håll och det var väldigt kul och lärorikt. Summa summarum är det ändå som jag visste, att jag tycker den längre processen, att lära på häst där jobbet inte är gratis, och där man har en relation till hästen, är roligare. Man gillar väl att få kämpa helt enkelt. Men en trevlig utflykt hade vi som for iväg och satte glans på en fredagseftermiddag.

En kortare tur till Portugal som gav perspektiv har jag också hunnit med. Mycket trevligt och gott men en iakttagelse, man är ju nörd där också; där står hästarna fastbundna vid en träpåle hela dagarna. De fanns precis i min utsikt från hotellet och jag grämde mig konstant. Så klart visste jag om att det kan vara så, men att se det hela tiden gjorde intryck. När jag tänker på våra hästar som struttar ut i stora hagar varje dag, som rullar sig, går runt och äter sig lagom feta från foderbord med fri tillgång till hö och har som största bekymmer att hålla rangordningen i flocken, så blir jag lycklig. Jag vet, det är hästar, och inte viktigast i världen, men väldigt trevligt och anständigt på något vis. Att människor far illa, att politiken (och vi som väljer den) inte lyckas fullständigt vad det gäller att ordna jämlikhet, fred på jorden etc. det ÄR galet och sorgligt, och det grämer mig också, hela tiden. På något vis är det kanske som med omsorg av olika slag, att på så vis som vi ordnar omsorg för människor som behöver det, och på så vis vi tar hand om djuren, på så vis är vi civiliserade. Kanske är det ett perspektiv på varför man går igång så på god hästhållning. Eller så fungerar stallet bara som tillflykt och påfyllning, jag vet inte, men hur som fyller det på, och blir på så sätt värt något bara för sig själv. Vid läggdags en kväll sa dottern att hon kanske vill rida fler dagar i veckan ändå, och mammahjärtat slog ett extra slag. Det kostar att rida men jag tänker försöka få det att gå runt. För att det är värt det.

Allt gott och bästa hälsningar

Susanne Larsson, författare, forskarstuderande

och hängiven ponnymorsa

Hur kan det få fortsätta?

Nu har fiktionen blivit påtaglig verklighet och bubblan är på väg att brista.

IMG_0486-1.jpg

För mer än tio år sedan började jag arbeta med det som resulterade i ungdomsromanen Bränd. Berättelsen har ingen verklighetsbakgrund, men jag visste att det här finns på riktigt och att det är ett djupt rotat tabu. Boken kom ut 2014 och visst blev det en del reaktioner då, men det som händer nu är något helt annat.

brand_framsida.jpg

Hela idrottsrörelsen förnekar att det förekommer sexuella övergrepp på unga inom verksamheterna.

”Jo, det finns nog. Eller kanske. Men inte hos oss.”

Även inom ridsporten är det officiella resonemanget likadant. Ändå vet ”alla” att det alltid har förekommit och att det fortfarande förekommer på många ställen. Några förövare är faktiskt fällda i domstol och ytterligare ärenden har nått högsta ledningen inom Svenska Ridsportförbundet. Men inget händer. Det som dyker upp tystas ner och de drabbade offras för den vackra fasadens skull.

Den femtonde februari kom det första inlägget på Ponnymammans blogg med rubriken ”Hur kan det få fortsätta, SvRF?”. Sedan har det rullat på dag för dag och fått otroligt stor spridning i sociala medier. Svenska Ridsportförbundet har tvingats att agera.

Ulrika ”Ponnymamman” Fåhraeus har väl underbyggda inlägg i den här frågan och ett kontaktnät som växer explosionsartat. Människor hör av sig på olika sätt. ”Alla som vet” har fått en kanal och ger Ulrika mängder av information om vad som händer och har hänt på ridsportens bakgård. Dessutom har några drabbade sett en möjlighet till kontakt med en trovärdig och högt respekterad person som är beredd att lyssna.

Inom idrottsrörelsen är beroendeförhållandet en viktig del i det som ger makt, snärjer och möjliggör övergreppen. Det ökar också skammen och för de allra flesta blir det omöjligt att berätta. Det blir en tung och livslång börda.

Nu görs en förändring möjlig tack vare starka och modiga människor, både de som står längst fram och tar debatten och de drabbade som förstår att de inte är ensamma och därför vågar ta kontakt. Nu får det vara slut med lock att lägga på detta tabu. Vi har alla möjlighet att stå upp för vettiga värderingar och börja prata om det här. Det första steget är taget. Låt oss alla fortsätta framåt för alla de som drabbats och för att inga fler ska bli offer.

Marianne Wallin

Kärringar (och män också) med krut i

Oj oj vilken vecka. Att svälja att män som Trump kan bli kallade ledare kräver sin kvinna, och sin man. Inte fullt lika allvarligt, fast jo, fast på ett annat sätt och egentligen kanske det finns beröringspunkter, är den våg av hån och kritik som vällt över idrottsverige då en stor idrottsman (hugaligen, tänk om det varit en kvinna från ridsporten som vann Jerringpriset, då hade kanske tsunami inte räckt som beskrivning, och GRATTIS Peder Fredriksson).

Man borde vara så cool som den ridhuschef som blev intervjuad i Teve, som menade att kalabaliken och kritiken är skrattretande, men det är jag inte. Visst, det ÄR patetiskt, men också sorgligt och riktigt irriterande att vi inte kommit längre. Tänk att andra, också idrottsmän- och kvinnor(!), reagerat negativt istället för att heja på (något som ändå folket väljer?), av lojalitet med ett område som behöver mer plats i media, i kommuners budgetar, i arbetsmiljösammanhang, som möjlighet till rehabilitering, sett ur ett genusperspektiv och ja, you name it? Kära någon och suck ända ifrån magen.

Jag drog runt i ridhuset och mockade bajs här om kvällen, när tonåringarna hade hoppträning. Jag och den ridhuschefen tillika ridläraren var ungefär lika förbannade båda två, men också hoppfulla för att det blivit debatt, uppslutning och fokus på frågan. ”Hoppas politiken tar bollen” typ. ”Att ridsportförbundet och alla vi inom området sluter upp och slutar vara så himla tacksamma och arbetsvilliga”, typ. En blick på de rödrosiga, fokuserade och jäkligt modiga tonåringarna, jag behöver inte säga att de var övervägande tjejer, räckte för att påminna sig om hästens, och ridningens, betydelse för utvecklingen, självkänslan och frågan om att kunna leda sig själv och den varelse man har under sig. Ett par dagar efter fick jag mig själv en duvning, privatlektion, svettigaste stunden på hela veckan, och himlen för ögonen när hästen bär sig själv och mig framåt i en rörelse som flyger. Jag har koordinerat mina rörelser, använt mina muskler till den grad att jag knappt kan gå när jag sitter av och fokuserat min tankeverksamhet och fått ihop allt, friskvårdad för flera dagar framöver, stärkt så att hela dagen går som en dans och åter igen tagen över vad, precis som du sa Peder Fredriksson, kontakten med hästen gör och kan leda till. Man kan gilla olika saker, men låt det vara just så, fotboll för den som vill, brottning för den som gillar det, ridning för oss som är frälsta och ja, så kan det fortsätta. Om inte toleransen och solidariteten finns inom sporten, hur kan vi då tro att den ska finnas i övriga samhället? 

Susanne Larsson, hängiven ponnymorsa och ryttare, snart med bok om tonåringar och ridning på Kikkuli och doktorande med brukarinflytande inom LSS-området i fokus.

 

BRA JURIDISK HJÄLP FÖR HÄSTÄGARE

hastjuridik_framsida

HÄSTJURIDIK I VARDAGEN

Frida Treschow
Pris: 220 kr
(Häftad) Ålder: Vuxen

Hästjuridik i vardagen är en enkel guide för hästägare om vad som gäller och vad som är viktigt att tänka på i olika situationer.

Boken omfattar bland annat viktiga områden och avtal om vad som gäller om du ska:

  • Köpa eller sälja häst
  • Låna ut din häst på foder eller själv bli fodervärd
  • Ta hjälp av en beridare eller någon som förmedlar hästköpet
  • Hyra ut stallplatser eller stå inackorderad i ett stall
  • Ha din häst på bete

Beställ boken direkt från förlaget genom att maila till info@kikkuli.com. Du får boken på lådan inom 3-5 dagar.

RECENSIONER AV BOKEN

”Hästjuridik i vardagen” är precis vad det låter som en guide i juridik som du kan läsa en eller flera gånger, för att få en översikt av ämnet och undvika energikrävande och kostsamma tvister i framtiden. Men den är också värd att spara i bokhyllan och återkomma till när nya situationer uppstår, eller när det är dags att skriva ett avtal.”
Hippson.se

”Det här är en bok som har något att ge många inom hästbranschen och underrubriken, en praktisk guide för hästägare, stallägare och ryttare, stämmer väl.”
Tidningen Ridsport

”Hästjuridik är en praktisk vägledning för oss hästmänniskor, skriven på ett lättförståeligt sätt med bra konkreta tips och exempel. Du får en bra grund i ämnet Hästjuridik och den ger dig hjälp att undvika dyra och onödiga hästtvister.”
Hästfocus

Det snöar på tvären men va gör väl det?

Idag fick jag rida med ”stortjejerna”. Tonåringar, som ridit länge, som rör sig vant i stallet, putsar sina stövlar och kommer varje lördag. De ler glatt när de förstår att jag ska få knö mig in i deras grupp, jag och farbror Franko, den stora, snälla, och heta farbror Franko. Jag missade ridhustiden i morse, och ficka av snälla ridläraren haka på en grupp där de inte var så många, och glad i hågen vandrar jag neråt ridhuset i grupp. Och i snö som piskar på tvären men som alltid när man är glad, och tacksam över det man har, så gör det inte så mycket. Bra kläder gör ju sitt till förstås. 

När man rider i grupp, jag gör inte det så ofta, då tar det alltid lite tid innan man är igång, då hann kläderna som hunnit bli lite blöta ändå, göra sig påminda. Den råa, och ridhuskalla, luften smög sig in i märg och ben och jag tänkte i mitt stilla sinne att jag kunnat sitta uppe på det varma kontoret och pratat och fikat med mina stallmamma-vänner och myst. Det tog ridlärar-Ulrika ur mig snart. Att baxa runt Franko som blir ännu större på rakt spår, så där hyfsat i form, utan att trixa som man gör när man rider själv och inte har någon att ta hänsyn till, värmer upp en frysbox.

Passet avlöpte väl, det var hur roligt som helst, tonårstjejerna, det var bara tjejer i den här gruppen, annars har vi en och annat hugad kille i ridgrupperna, var så duktiga, och coola, och jag njöt i fulla drag. Trav över bommar på böjt spår, och så några språng över krysshinder, också på böjt spår, inget hokus pokus eller fantastiskt i sig, bara så häftigt att få göra i grupp. En grupp som samspelar, med deltagare som ler när man håller på att krocka, som frågar hur det gick när hästarna skrittas av, med en ridlärare som går runt och ger alla feed-back och kollar läget efter passet och ja, som sagt, klart uppvärmd. Eftersom Franko tycker mycket om att hoppa, även om det bara blir över ett litet kryss på en ridskole-lektion, så lufsade vi glada upp till stallet efter en timmes ansträngning och stimulans. Där fortsätter det goda med ungar, föräldrar, stallvärdar som engagerar sig och bistår (som det krävs i de flesta sporter och som jag anser klart överträffar att sälja korv och underkläder men jag är ju också hästbiten) och hästar som hummar när man kommer. Kanske för att få mer hö, kanske för att de har det bra, och faktisk gillar oss tvåbenta som finns runt omkring dem.

Ella och Carerra

Uppe i stallet ser jag också min egen dotter, och andra barn och ungdomar som rör sig, några runt hästarna och jobbet som ska göras, några i värmen på kontoret och andra kastandes snöboll på planen vid sidan av stallet. Olika åldrar, inte ”fixade” utan helt ärligt rätt skitiga, med stallkläder (som inte lyser av märken och dyra inköp) och just i rörelse. Som förälder till en som precis som många andra tillbringar en del tid framför datorn, är man glad varje gång de rör sig, samspelar med levande varelser och inte bryr sig ett jota om hur de ser ut.

Jag tänker vara nöjd hela kvällen. Lika nöjd som Franko var när han mumsade kraftfoder och fick klia sig mot mig så att jag blev inte bra smutsig utan också nersmetad med hans svett också.  

Ta det lugnt innan jul, ha det fint, och jag hoppas vi hörs snart. 

Susanne Larsson, författare inom funktionshinderområdet, forskarstuderande för dito och en hängiven ponnymorsa 

Ps. Novellerna som skulle ut före jul, är på gång, och vi siktar på januari, det ska också bli kul! Ds.