Stolt och högkänslig

bild

Stolt och högkänslig. Och så kom hösten, obönhörligen. Föräldraledigheten är slut och vardagen kickar igång med en rivstart. Smack bara, som en käftsmäll. Det känns ovant. Och svårt. Inte bara att lämna min bebis som jag i princip suttit fast med i över ett år, utan också att möta vardagen. Den krassa verkligheten. Det här med ekorrhjulet som tycks alltför runt och som snurrar alltför fort. Jag hinner inte med. Jag vill inte. Samtidigt känner jag mig väldigt barnslig. Det här är livet. Det här är att vara vuxen. Att ta ansvar. Bidra till samhället och anpassa sig. Gilla läget. Eller? Jag hinner inte ens jobba två veckor förrän min kropp strejkar och säger stopp, sakta ner, stanna! Men stanna går inte. Jag kämpar lite till. Utmanar mig och är till lags. Hade jag varit någon annan, hade jag rått mig själv att sakta ner redan tidigare i veckan. Men jag är jag och är sällan särskilt klok eller snäll mot mig själv. Tyvärr. Jag jobbar på det. Men det är alltid så mycket lättare att vara andra till lags. Andra, än mig själv. På senare tid har jag dock börjat läsa facklitteratur med ämnen HSP och psykologi. Jag vill förstå mig själv i en överväldigande värld. Det är inte sant att jag inte är vuxen. Jag är inte Peter Pan. Det är inte sant att jag inte vill hugga i och arbeta. Jag måste bara hitta mitt sätt. Det känns skönt att få min personlighet beskriven så svart på vitt i litteraturen. Det skapar trygghet. Jag som alltid förr har känt mig så udda och utanför. Nu börjar jag istället känna stolthet och storhet i att vara mig själv. Jag anstränger mig inte längre för att smälta in i normen, den stora massan. Exempelvis tar jag inte min rast i personalrummet utan skärmar av så mycket som möjligt. Det kan låta kallt och osocialt, men dösnack med människor som inte står mig nära stjäl bara energi från mig. Jag klarar inte heller av en massa surr och kackel. Det tröttar ut. Eftersom jag strävar efter att hitta strategier där jag kan må bra har jag valt att gå min väg, oavsett hur andra kan komma att uppfatta mig. Det går bättre och bättre. Jag har till exempel insett att jag, som högkänslig, reagerar starkare när jag varit utsatt för alltför mycket stimuli. Jag har tagit ett trevande steg framåt. Ett steg mot att förstå mig själv och det känns så skönt. Nästa steg måste handla om att hitta ett sätt för mig att rymmas i den här överväldigande världen. Jag måste finna ett hållbart sätt.

/Sara Salander

Annonser

Snart i stallet och stolt Funktivist

 

Här är så djurtomt. Katten är i katthimlen, och hästarna och ridskolan ser jag mest på FB, eller hör om via dottern och vänner. Jag saknar den lilla glada svarta goa fina katten som alltid kom springande i parken bakom huset när jag visslade. Som satt och ”tjatade” på verandan och ville att vi skulle gå ut en sväng och som klöste på sängkanten halv fyra varje natt och ville bli utsläppt. Jag saknar till och med katthåren. Lite. Han tog dessutom silverfiskarna i badrummet och de stora källarspindlarna som nu vädrar utökade möjligheter. Njursvikt, mitt i sommarhettan och det enda som lindrar saknaden är vetskapen om att han inte lider mer. Fy för att djuren lämnar oss. Jag saknar också ljudet av hummandet från den stora herr Franko, från morötterna som krashar och krunchar när han tuggar dem och den varma luften från hans näsborrar då han snusar över mina fickor efter fler. Sommarbete, för mycket att göra på jobbfronten och ja, livet i stort som kommit i vägen har skapat ett uppehåll i stallvarandet men snart så. Terminen är igång, stalltjänst och medryttar-uppdrag väntar. Det ska bli gott för kropp och själ. Jag kommer att ha en fantastisk träningsvärk men vara len som sammet på insidan. Så som det blir när man är i stallet, får jobba med kroppen och lukta länge på favorithästens hals. Själva ridningen ger mig alltid dubbla känslor så där i början efter ett uppehåll. Jag blir galen av det jag inte orkar och förmår, och salig av kontakten med hästen, med mig själv och den luft som strömmar omkring- och genom mig när jag guppar på ridbanan eller tar mig ut i skogen.

På hästfronten har det för övrigt kommit till några noveller (det rullar på i kommande Min Häst-nummer under hösten), jag är med och bidrar till att ridskolan kanske ska kunna få utveckla sin ridning för personer med funktionsnedsättning, och den lilla boken med makalösa bilder av Göran G Johansson har kommit från tryckeriet nu (Kikkuli Förlag!). I pipen ligger vernissage på fina Galleri Zebra i Södertälje. För övrigt, utöver att ladda på kommande stalltjänst och stunder med bästa hästen, dreglar jag över tanken på ett annat liv, med mindre jobb och mer djur och natur. Apropå djur har goda vänner ordnat en biholk åt mig, det känns bra. Rätt på något vis. Särskilt som katten medan han levde och for här på gatan, hade ihjäl varenda humla som kom i hans väg.

På jobbfronten, eller för den delen privat, så är jag numer en glad och stolt Funktivist. Kolla in Funktionshinderbanan om ni inte sett den. Hos dem har begreppet kommit till och tagit sig in i olika sammanhang. Blivit erkänt. Ihärdiga människor med patos, och kunskap, driver frågan om fler, och bra, gruppbostäder för personer med funktionsnedsättning. Kul, innovativt och kaxigt. Att vara Funktivist handlar om att bry sig, och kräva att personer med funktionsnedsättning inte har särskilda behov, utan behov av ”helt mänskliga rättigheter”. Så bra att man kan gå av. Heja Funktionshinderbanan, och heja Kikkuli Förlag som gör något så bra som att fokusera både hästar, som vi alla vet betyder hur mycket som helst, OCH funktionshinderfrågor på ett så personligt och respektfullt sätt. Det är fräckt. Man får ta och vara lite stolt över att man har att göra med Kikkuli Förlag. Också.

Nu ska jag drömma vidare om stallet och hästen jag gillar. Snart ska jag känna mig i form igen, ha kommit ikapp. Klara av ett pass på hästryggen utan skavsår och kramp. Snart flyter jag fram i galopp, en snygg skänkelvikning eller ok, en skön skritt över ängarna där göken brukar hålla till. Sensommar. Snart höst. Bästa tiden för ridning om ni frågor mig.

Ha det fint, rösta så att goda inkluderande toleranta värden får plats och kraft, och ge hästarna lagom mycket äpplen 

Susanne Larsson

Stallmorsa och forskarstuderande med sikte på funktionshinderfrågor

 

”Det är så härligt att bara sitta och prata”

hjärta

Så sa ”mina” tonåringar idag när vi avslutade ridlägerdagen med avramlingsfika och allmän samvaro. Och jag tänker att kanske är det just det som är det allra viktigaste av allt. Ridlektioner och teorilektioner i all ära, det är ju givet på ett ridläger förstås. Men de här stunderna då vi sitter ner tillsammans och pratar, det kan nog ändå vara stunderna som på riktigt fastnar i hjärtat.

Vi pratar om hästarna, om ridskoleverksamheten, om framtiden och om flyttplanerna. Vi pratar om drömmar och mål och om samhällets normer och krav. Just det sista blev det en del av idag. Ungdomslivet och de tysta förväntningarna. Om dyslexi och ADHD, om den outtalade normativiteten – och utanförskapet. Om missförstånd och ”problembarnstämpeln”, och om att vara sig själv eller att låtsas vara någon annan.

På det offentliga schemat idag stod en hel del. De har lärt om hästens vilopuls, ridit intervallträning och kollat återhämtningspuls. De har haft häst- och stallvård och mockat och smörjt läder. Ridit dressyr, övat skänkelvikningar och galoppfattningar. Förstås. Men de har gjort så mycket mer än så. Kanske mer än de just nu anar. De har stärkt varandra, sett varandra och lyssnat på varandra. I en värld som är allt annat än lättmanövrerad.

De är på ridläger hos mig denna vecka, mina fantastiska tonåringar. Och de är så kloka. Jag är ödmjukt tacksam över att de vågar öppna sig så. Att de vågar prata med mig som är vuxen, och att de känner en sådan trygghet i sin egen ridlägergrupp. Vi har en liten bubbla här. Stallet och ridskolan är deras fristad. Jag lovar att jag ska göra allt som står i min makt för att det alltid ska få fortsätta att vara just precis så.

 

/Maria Falck

 

 

Det är sommar och jag rider på vågen med mina teens

surf-863696_1920

När mina tonåringar har sommarlov är de skinande, glittrande, sprudlande och levande varelser. De hänger, badar, läser, spelar och går på kurser i sånt just de gillar. Jag rider på vågen med dem, för jag vet att snart krockar denna våg med en klippa. En klippa som heter hösten och skolstart.

Då kommer ångesten, utbrotten och den psykiska ohälsan inkrypande i hallen och sprider sig successsivt i hela lägenheten.

Att fungera annorlunda neuropsykiatriskt i sig är en stor utmaning i skolan (min lilla tonåring). Att göra det i kombination med att ha en extremt hög begåvning i vissa områden kan medföra en ännu tuffare skolgång faktiskt. (Min stora tonåring). För de som inte har koll är det lätt att tänka att smarta ungar glider genom plugget, men det är nåt helt annat att var särskilt begåvad, än att vara smart. Och det är nåt helt annat att dessutom ha signalsubstanser i hjärnan som inte funkar som NT-elevernas.

I vissa ämnen har den lilla haft F under flera terminer, men nu lyckats få upp dessa till E tack vare mycket slit hemma. Den stora har haft samma situation trots sin särbegåvning. I andra har hon A och B. Men oavsett behov, begåvning eller funktionsvariant, blir jag som förälder extremt frustrerad på att skolan idag generellt inte har större budget, för det är alltid samma svar man får av rektorerna – att det finns ingen möjlighet att ta in mer resurser än de vi har nu. Och vilka blir lidande – om inte våra kids!

2 – 3 barn / klass har NPF och minst en unge i varje klass är särskilt begåvad. Många av dessa är som sagt både och. Som en av mina tonåringar. Eftersom jag är leg lärare vet jag att enligt skollagen har de rätt att få den hjälp de behöver och jag kan alla paragrafer, men det verkar inte hjälpa när jag drämmer näven i bordet i rektorns rum gång på gång.

Enligt skolinspektionens tillsynsrapport följer ej 7 / 10 skolor skollagen när det kommer till särskilt stöd. Kommunerna fördelar resurserna till skolorna, men vissa kommuner fördelar mer resurser till skolor med större behov, och det är ju förstås bra om det skulle fungera så överallt. Utan ett sk. resursfördelningssystem blir det givetvis enskilda barn som hamnar i kläm. Ett nationellt ansvar gällande resurstilldelningen skulle därför bli rättvisare!

Lärarförbundet gjorde också en enkät där det stod att kommunerna ofta inte har tillräckligt med resurser för att täcka de behoven som finns i skolan idag.

Så om skolor inte får tillräckligt med förutsättningar blir det ju i slutändan våra kids som blir lidande. Svart på vitt, Herr Fridolin. Kidsen tänker att det är fel på dem, eftersom de tänker annorlunda än sina jämnåriga vilket många gånger leder till både utbrott, ångest och skolk. Men tills dess rider vi på vågen ett tag till och njuter av sommarens kravlösa lunk.

/Malin Roca Ahlgren

Sommarintovert, vinterextrovert

ledin

Allt är så komprimerat. Under två månader ska vi leva ut alla fantasier vi kokat ihop under resten av året och bli sådär härligt livsbejakande och tillfreds med livet som tydligen bara sommarälskare kan vara. Lite ironiskt kan tyckas, med tanke på att vi bor i Sverige, ett av Kung Bores vintervackra riken och således borde höstfantaster vara i majoritet. Att inte älska mygginfesterade, klibbiga, kokosoljedoftande, evighetslånga sommardagar är som att svära i kyrkan och få en stämpel på sig att vara en pessimistisk traderöv som borde ta sitt pick och pack och flytta till nordligare breddgrader. Sverige kanske 🤔

Skämt åsido så gillar jag sommaren. Grilla, lyssna på Ledins slagdänga om glass och sandaler av plast, ett parti kubb då och då och framförallt att bada. Havet är magiskt under sommarkvällar, när ljuden har dämpats lite, när solen inte fläskar på lika intensivt och när det plötsligt är tillåtet att packa ner beachvolleybollen och istället titta ut över vattnet och filosofera en stund. Framförallt gillar jag tanken på sommaren. Evert Taube på radion, smultron på strå, husvagnssemestrar med kaviarmackor och dagoberthår. Det är ju bara det att sommaren också kan vara lite som en Big Mac XL. Fräscha råvaror i perfekt harmoni, tilltalande upplagt på farmors kantstötta ostindia-tallrik, hemmalagad svartvinbärssaft i glaset och vilda blommor och svartvita kossor som backdrop. Sen åker hamburgaren ut för det är för mycket dressing och salladen är vissen och brödet är degigt och det är en ingrodd fläck på tallriken och en fluga i saften.

På sommaren blir jag introvert. Letar mig ner i gillestugor och in i skuggan, lever på morgnar och kvällar, hänger framför AC:n resten av tiden och drömmer om hösten. Vindpinade stränder och varm choklad, tjocka böcker framför en brasa. Då vill jag spela spel och titta i fotoalbum och laga högrevsgrytor i goda vänners lag. Längtar till vintern. Fluffig snö och tindrande barnögon, ave Maria och Dickensianska barnhemsdraman på tv. Då blir jag extrovert, vill sjunga julsånger arm i arm med Gösta borta i 4b och den där tanten som flyttade in förra året som aldrig plockar upp hundbajset efter hennes lilla pekingnes. Vill anordna glöggträffar och pysselkvällar och dricka konjak som inte smakar smask men hör till en god uppfostran och går så väldigt bra ihop med Mozarts cellokonsert.

Efter ett tag börjar en ju emellertid längta efter våren. Efter krokus och vattenpölar, munsår och blåskatarr. Allt som hör en svensk vår till. Nu blir dagarna längre. Fram med gympaskorna, nu ska hullet rastas och AD-dropparna ställer vi längst bak i skafferiet, nu är det äkta vara som gäller. Snart kommer sommaren, åh, vad vi har längtat! Så varmt det blev plötsligt. Och så många människor som liksom vaknar upp ur sina iden, skakar av sig vinterpälsen, ömsar skinn och plötsligt så sjunger vi alla om de där berömda plastsandalerna igen. Blir lite stressad av alla människor, flygande bollar, foton i motljus och den tunga lukten av fläskkarré som ligger som en dimma över villakvarteret. Fram med kubben och sluta gnäll nu, unge, nu ska det njutas! 34 grader, 42 i sovrummet och fläkten är sönder. Åh, vad skönt det hade varit att gå på en vindpinad strand. Eller åtminstone att få sitta på ett torp, mol allena, med Beda som enda sällskap, nymjölkad och glad, utedass och getingstuckna skinkor. Ett kvarglömt korsord. Lös ordflätan längst ner. ”Slagdänga från 80-talet, 14 bokstäver.”

”Sommaren är kort”

Mallorca ”All inclusive”

hjärt

All inclusive första dagen

Det började redan på flyget, 09:00 när dottern fick in maten.
Barnmaten.
Hon är bara 11 år och får inte vuxenmat. Besvikelse nr 1.
Det gick över snabbt eftersom besvikelse nr 2 kom direkt efter. Pasta med köttfärssås, jäklar, vi hade glömt säga till att hon inte tål tomat.
Ok, här får vi tänka snabbt. Dotterns blodsocker sjönk för varje sekund och eftersom vi hade gått upp så tidigt som kl 05:00 hade hon inte ens kunnat få i sig någon frukost.

– Vill du ha min mat? frågade jag och pekade på currykycklingen jag hade framför mig.
– Nej!
Jag tittade snabbt ned på min matbricka.
– Vill du ha en nybakad smörgås med bregott och ost? frågade jag så vänligt jag kunde.
– Nej!
– Vill du ha min fruktsallad? bedjande tittade jag på min dotter. Hjälp mig hjälpa dig tänkte jag inombords.
– Nej!
– Vill du ha min … min … chokladkaka? fick jag ur mig i ren deperation.
– Nej!
– Finns det någonting du kan tänka dig? frågade jag så snällt jag kunde fast jag började bli riktigt irriterad.
– Ostbågar.
– Ostbågar?
– Ja, hjärtformade.
Jag plingade efter flygvärdinnan och beställde två påsar ostbågar. I hjärform. Och dottern blev nöjd. Efter att hon ätit ostbågarna åt hon även upp min mat, som jag sparat för säkerhetsskull. Puckel 1 och 2 avklarade.

Flygresan gick jättebra efter det och dottern tittade på film tillsammans med oss alla. Ja bra och bra, vi missade tyvärr de sista fem minuterna på den spännande filmen vi såg eftersom Ving så gärna ville visa reklam.

– Men det gör ju inget, vi kan se slutet på hemvägen! tröstade jag alla med lite ansträngt hurtigt.

Det gick hem, dvs det gick bra.

Vi letade oss fram till den obligatoriska transporten som skulle ta oss till hotellet, hittade sittplatser nästan nära varandra. Vi var ju bara 10 personer. Mormor och morfar, min lillebror med familj och vår familj. Hälften somnade men det gjorde inte jag, det gör jag aldrig. Jag var redo för nästa besvikelse eller puckel och man vet ju aldrig när de kommer.

Väl framme på hotellet slapp vi incheckningen tillsammans med 100 andra personer, eftersom vi så fiffigt redan hade fått kortnyckel, rumsnummer och all-inclusive-plast-armbanden i ett kuvert på flygplatsen. Vi kunde gå direkt upp på rummen för att lämna av alla väskor. Och gå på toaletten. Hurra! Vi klarade oss fram till Mallis.

Vi packade ur väskorna så fort vi kunde, sprang raskt ned till hotellets ena pool med badkläderna på, solkräm i handen som vi glömde smörja in oss med, handdukar och diverse flytattiraljer. Nu var vi redo för semester.

Eftersom hotellet hade buffé varje dag så visste vi att det inte skulle vara några som helst problem med maten under veckan. Trodde vi ja!

Men det berättar jag mer om i nästa blogginlägg.

/Jessica Stigsdotter Axberg

aka Mrs Hyper

 

 

Om svar anhålles

2

Välkommen på kalas!

Jag som 10-åring:

Först blir jag glad. Överväldigad. Sedan ängslig. Jag vet att jag förväntas ringa själv och tacka ja till kalaset. Eller tacka nej, beroende på vad det står på kortet. Ibland står det nämligen: ”ring XXX om du vill komma” eller så står det: ”ring XXX om du inte kan komma”.

Jag läser alternativet och sedan bestämmer jag mig.

Står det att jag ska ringa om jag inte kan komma, väljer jag att komma på kalaset. Lite nervöst är det förstås, men det är ändå klasskompisar. Dem känner jag. Det blir nästan samma sak som att leka på rasten, fast hemma hos någon av dem.

Står det däremot på inbjudan att jag ska ringa om jag vill komma tänker jag inte dyka upp. Så enkelt är det. Eftersom jag avskyr att prata i telefon väljer jag helt enkelt det alternativ som gör att jag slipper.

Välkommen på fest!

Jag som vuxen:

Först blir jag glad. Överväldigad. Sedan ängslig. Så tillvida det är ett större socialt sammanhang jag är bjuden till och där jag vet med mig att jag inte känner så många. Direkt tänker jag ut möjliga samtalsämnen. Jag till och med stolpar upp repliker i tanken. Allt för att iallafall verka lite intressant och rolig och trevlig. Framförallt intressant så att jag slipper stå ensam. Repliker som ”och bilen går bra?” fungerar kanske men inte för mig. Det är så fasligt ointressant. Kallprat är verkligen inte min grej. Det är socialt, jag vet. Men det är just det. Jag behärskar inte det sociala, inte bland människor jag inte känner eller bara är ytligt bekant med. Jag känner mig livrädd och förminskad, redan i förväg. Men jag tackar ja till festen. Det gör jag. Sedan ägnar jag all min tid åt att tänka ut en trovärdig anledning att lämna återbud. Hunden åt inte upp min läxa, men väl inbjudningskortet.

/Sara Salander

Utgå bara från det som funkar

fidget-spinner-2485556_1920

När min son var fem år fick han diagnos adhd. Utmaningarna hade börjat långt tidigare och när han fick sin diagnos trodde jag att det var adhd jag behövde lära mig allt om. I själva verket visade det sig att det var mig själv jag behövde lära mig om. Hur jag kunde leda mig själv genom de utmaningarna som fanns i vår vardag. Jag kunde inte ändra på mitt barn. Han hade de styrkor och de svårigheter han hade. Jag kunde däremot ändra på var mitt sätt att bemöta honom, mitt sätt att planera och förbereda. Genom det kunde jag påverka hans beteende. Jag har lärt mig hur jag behöver göra för att han ska få tillgång till sina styrkor. Vägen dit gick genom att lära känna mig själv och mina reaktioner. Förstå vad som triggade mig och inse att jag är ansvarig för mitt beteende. Att inte ursäkta mitt dåliga beteende med hur sonen agerade. Jag har lärt mig att alltid sträva efter att vara den större parten. Att mildra konflikten, släppa och gå vidare. Jag lyckas inte alltid men det är min ambition. Mitt barn förlåter mig alltid för mina misstag och jag måste lära mig att förlåta mig själv.

Jag har haft ett krävande jobb samtidigt som jag har balanserat de utmaningar vi haft hemma. Det har stundtals varit tufft och jag har fått träna mycket på att leda mig själv genom det här. En av de viktigaste nycklarna för mig har varit att acceptera min sons svårigheter. Det spelar ingen roll vad jag tycker att han borde klara eller vad jag tycker att han borde lärt sig. Jag har övat på att hela tiden utgå från vad det är som funkar. Det är mallen och måttstocken, inte vad jag tycker eller önskar. Det har besparat mig mycket frustration eftersom med acceptans kommer förståelse och tålamod. Med acceptans kommer insikt om vad som ligger på mig att täcka upp för. Att det är på mitt ansvar att vara hans planeringsfunktion eftersom hans inte funkar så bra. Därför blir jag inte arg när han glömmer saker, tappar bort saker eller missar att göra något. Jag vet att det beror på hans svårigheter och är inte ett sätt att trotsa mig eller på något annat sätt göra livet besvärligt. Jag klarar inte alltid att ligga steget före och jag klarar inte heller att alltid behålla tålamodet. Men det gör inget. Jag har ett nyckeltal, om jag gör mer rätt än fel så räcker det. Våra barn behöver inte perfekta föräldrar. De behöver föräldrar som bryr sig, förstår och försöker att göra sin del.

Nu är det sommarlov och vi skulle haft ett medicinuppehåll hela sommaren. Det har inte funkat. Efter en och en halv vecka då han bönat och bett om att få tillbaka medicinen lät jag honom ta den igen. Om syftet med uppehållet var att se om han fortfarande behövde medicinen så kan vi konstatera att det gör han. Jag tyckte att det funkade okej med uppehåll men han mådde inte bra och det får vara det viktigaste. Med medicinen får han tillgång till sin förmåga på ett helt annat sätt och jag förstår honom när han inte vill vara utan den. Han fyller elva år i höst och har samma sort och dos sedan han var sju år men den verkar göra jobbet.

Jag kommer att blogga här om föräldraskap, adhd och att leda sig själv genom utmaningar. Våra barn behöver den bästa versionen av oss föräldrar och för att vi ska orka och förmå att ge dem det behöver vi ta hand oss själva också. Det är lätt att tappa bort det i våra barns alla behov.

Hoppas du vill hänga med framöver!

Många hälsningar

JN signatur blogg

Blod, svett och glädjetårar

Blod för att jag lånat ut handskarna till dottern, svett för att jag är otränad, och för att det är värmerekord, och glädjetårar för ja, det finns att vara glad över. När det också finns att vara ledsen över, som det ju ofta gör, då fäller man extra lätt en tår också när något är kul, fint, starkt eller ja ni vet, det bara kommer ibland. På väg in i den där åldern också, så både svettas och tåras det lite väl tycker jag. I det första syftar jag på härligt utmanande kvällsdressyrkurs som nyss gick av stapeln. Från att inte få ihop koordination- och motorik i ridningen, gilla och fatta med huvudet, men inte få kroppen att lyda, när det gäller vår nya linje på ridskolan, till att flyta fram, med stöd i båda tyglarna och i alla fall stundvis känna att det går att länga ut, och samla ihop, utan större krusiduller. På ridskolan jobbar instruktörerna hårt nu utifrån tanken om att man ska ha hästen med sig, arbeta med naturlighet, flow, avspänning och samling om vart annat, rida mer på ytterhjälper för att få en häst som går på båda tyglarna och i balans. De går på kurs, och kommer hem och lär oss, precis som det ska vara. Så kul, så svårt, och så inspirerande. Och hästarna? De älskar det ju förstås.

Dottern och kompisen hjälpte till på ett barnläger här om veckan, så rackarns duktiga, och som belöning fick de en långtur i skogen på ponnyer som, också de, verkade som de aldrig gjort annat. Det blev sista goa hästhelgen innan bete och riktigt sommarlov och det värmer fortfarande i magen. Nu är det så varmt att ridning känns överskattat. Apropå denna värme, kan det inte bara ta och regna lite nu, eller inte lite, mycket? Till och med katten är trött och grinig och det här liknar ju ingen sort. Jag tar det, kalla mig tråkig, men alltså detta är oroväckande, och i alla fall för mig, väldigt varmt.

Desto roligare då att skriva häst-noveller för Min Häst som jag gör när jag inte skriver annat. Roligt för att det för många av oss, så som det var i de yngre åren, är en helt nödvändig tidning. Så var det för mig då, dottern har passerat det stadiet nu, och det skulle vara roligt att höra dagens unga. Jag drömde, lärde mig något, njöt av teckningarna och ja, som sagt, nödvändig. Apropå skriva så har även berättelsen om Ella som tycker att hon redan kan rida kommit blivit till bok nu. Kommer i slutet på augusti på fina Kikkuli förlag. Boken har kommit till med bästa fotografen Göran G Johansson och hans magiska fotografier. Vi fick vara med i lokalblaskan här om dagen, med prat om boken, och sporten förstås. Den fina och braiga, som vi som håller på inte kan vara utan. Läs artikeln om du vill!

https://www.lt.se/artikel/kultur/hastar-och-ridning-i-ny-bilderbok-man-kan-lasa-tillsammans-och-fantisera-mer-bara-genom-bilderna

Nu ska jag härda ut i värmen, jag vill inte klaga för jag tänker på alla som har djur och oroar sig för foderbrist, på alla gamla eller andra som inte så lätt kan ta hand om sig själv som förstås kan få det än jobbigare när termometern klättrar upp över 30-strecket. Låt oss värna miljön, hjälpa varandra, och komma ihåg att ge hästarna vatten i hagarna. Snart vänder det, det måste det, och snart blir det fin och krispig sensommar, början på hösten, och då är det fint att rida igen. Jag längtar.

Susanne Larsson

Stallmamma som skriver för funktionshinderområdet,

och om hästar och ungar förstås.

Vad jag tänker på när jag tänker på jobb

 

quote-chalk-think-words

Jag har sagt upp mig, jag har sagt upp mig, jag har sagt upp mig!

 

Jag är galen. Ingen tvingade mig. Nu ligger jag på småtimmarna och snurrar i sängen och försöker tänka ut en lösning. Sparpengarna räcker ett kort tag.

 

För fyra år sedan gav jag ut en bok om ADHD och autism. I efterordet gav jag goda råd. Jag skrev:

”Försök behålla ditt jobb även om det är svårt. Med pengar kommer en möjlighet att styra över sitt liv och kanske kunna köpa hjälp och avlastning.”

 

HAHAHAHA

Det är alltid så mycket lättare att ge goda råd till andra.

 

Jag är en boll som inte längre går att trycka ner i ett fyrkantigt hål. Jag är inte ensam. Många av mina bekanta är utmattade, deltidssjukskrivna, utförsäkrade eller ligger och snurrar på nätterna över att inte någonsin få ihop logistiken.

 

Men det var inte bara logistiken som gjorde att jag inte stod ut. I själva verket var det också något helt annat, nämligen KASAM, känslan av sammanhang och mening.

 

När tillvaron skärps så skärper man själv till sig.

 

Det blir svårt att bry sig om ifall ett företag går med två eller fyra procents vinst. Det känns oöverstigligt att sitta på jobbet åtta timmar en vanlig dag då livet brister där hemma och man skulle kunna damma av uppgifterna minst lika bra på halva tiden och sedan göra större nytta där man behövs bättre. Det blir svårt att försvara det tidsslöseriet trots att man behöver pengarna.

 

Nu tänker jag, och jag vet att det är naivt, att jag bara ska vara där jag gör nytta. Jag hoppas att någon vill köpa min tid när de verkligen behöver den, då de är tidspressade eller arbetsöverhopade och behöver en person till i laget. Där vill jag vara. En tillfällig resurs. Och däremellan ett stöd hemma.

 

Jag vet att det är naivt. Men jag vill prova.

 

P.S. Jag är skiträdd! Jag hade en hög lön så det borde betyda att min tid var värd något för någon, men säker kan man inte vara.

 

/Anja Wikström