Barnets röst om uppväxt med funktionsnedsättning

Fjärilen från Rovaniemi_webbFjärilen från Rovaniemi är Mika Ihanus debutroman. Det är en bok som väcker starka reaktioner när läsaren lotsas genom olika livslopp. Här berättas om ”barndom”, ”ung och fri” och ”vuxen”. Det är en minnenas resa under åren 1977 till 2004 i Sverige och i Finland. Och det är en berättelse om en frigörelseprocess.

Mika Ihanus bok är inte bara angelägen. Den är ett tidsdokument med det lilla barnets röst om hur utsatthet, övergrepp och svikt kan drabba barn runtomkring oss. Ihanus gestaltar i romanen barns levnadsvillkor som vi knappt kan ana över huvud taget existerar i välfärdsländer som Sverige och Finland.

Den visar också vilken betydelse skrivandet kan ha, ordets makt men också viljan att leva ett självständigt liv. Eller som författaren Mika Ihanus själv uttrycker det: ”Det är genom den personliga assistansen som jag kunnat göra min resa, kunnat skapa mig ett liv och bli författare. Utan den personliga assistentens förtydligande röst av mitt uttal hade jag aldrig kunnat delta i kurser och utbildningar på samma villkor som de normalstörda, det vill säga gående med god motorik”.

Jörgen Lundälv

Läs hela recensionen på Socialpolitiks hemsida. –>>

Annonser

Ny ungdomsroman på väg: Månbåten

Månbåten framsida.jpgDet var resans andra dag. Jag stod i skuggan av ett mangoträd och grät. Tyst så att ingen skulle höra. Nyss hade byinvånarna stolt visat oss runt bland hyddor med vasstak, små inhägnader med magra getter och minimala åkerlappar. Människor hade strömmat till från alla håll, gripit mina osäkra händer mellan sina starka fingrar och sett mig vänligt i ögonen. Zikomo, zikomo, välkommen!

En kvinna bredde ut en sliten bastmatta framför lerhyddan. Barn. Överallt barn i alla storlekar. De flesta flickor bar småsyskon på ryggen. Några småttingar hade svullna magar och frånvarande ansiktsuttryck medan andra verkade piggare. Skratt och varma små nävar som trevade efter de vita gästernas händer. Ögonen förväntansfulla, glada.
”Har de inga möbler”? frågade jag dumt när jag samlat mig så pass att jag vågade mig tillbaka till folksamlingen framför hyddan. ”Sover de allihopa i det där lilla mörka kyffet? Direkt på jordgolvet? Som på stenåldern?”

Min syster såg på mig och log medlidsamt.

”Det går över”, sa hon. ”Du vänjer dig.”

Den natten sov jag oroligt. Drömde om hyddor längs en vindlande bygata som sträckte sig ända bort till horisonten. Kvinnor i färgglada capulanas tryckte mina händer. Vägen var lång och jag verkade aldrig komma fram. När jag vaknade framåt morgonen hade en fågel slagit sig ner i den blommande busken utanför mitt fönster och skrek övergivet.

Jag hade kommit till Lifidzi i norra Mocambique för att samla material till en barnroman. Min syster och svåger är sedan många år aktiva i en liten organisation som jobbar med fadderverksamhet och olika biståndsprojekt och jag reste med dem.
Jag hade besökt Sydafrika och Mocambiques huvudstad Maputo en gång tidigare, och inte riktigt förstått att Lifidzi, några byar utspridda kring en gammal sliten missionsstation på landsbygden, skulle vara något helt annat. Långt från turisternas svala safaribungalows och soldränkta stränder. Men det passade mig. Eller?

Det var svårt med alla dessa motstridiga känslor. Hur kunde människor vara så fulla av värme, vänlighet och rakryggad stolthet när de bodde sämre än djur och varje dag var en kamp för att hålla svälten från dörren? Och var stod jag och mitt bokprojekt i allt detta? En vit halvgammal kvinna som fotograferar, ler och delar ut en och annan majssäck till de familjer och fadderbarn som jag sedan tidigare stöttade genom föreningen? Jag visste att föreningen arbetade med långsiktiga projekt kring vattenrening och gödsling av åkrarna och kring flickors rätt att få gå i skola istället för gifta sig alltför unga, men ändå blev skuldkänslorna tunga. Var jag en del i denna fattigdom och de samhällsproblem som Mocambique dragits med i många år? Visserligen hade inte just mitt land varit någon exploaterande kolonialmakt, men spelade det någon roll?

Och sen … som förvirrande motvikt till skuldkänslorna: denna överrumplande kärlek jag kände för landskapet, men också för människorna. Denna märkliga hemkänsla … Kom den sig möjligen av det faktum att vi alla härstammar från denna vidsträckta kontinent?
Redan i planet ner hade det börjat. Först var det de vackra färgerna. Afrikas färger: Blått, grönt, rött och grått. Byar med runda tak och röda vägar. Gröna trädkronor. Blå mäktiga berg. Sen var det människorna. Efterhand som planet närmade sig marken såg jag dem: Små som myror. Springande, bärande sina bördor, samtalande i grupper eller hukande över sina röda åkrar. Och jag blev berörd. Utan att alls veta varför.
Efterhand släppte mina jobbiga, motstridiga känslor. Min syster hade haft rätt. Jag fotade, skumpade runt i nunnornas vita pick up, funderade och intervjuade. Bland annat berättade några flickor i 13- 14 årsåldern för mig om sina drömmar, sina rädslor, sina liv. Det var Herminia, Susannah, Marta och så Anabela, min fadderflicka. Jag har mycket att tacka dem för.

Jag visste från början vad jag ville berätta om. Jag ville berätta om två flickor och om hur de, trots sina skilda liv och erfarenheter, hittar varandra i en varm vänskap som stärker dem båda. Det är mocambiqanska Anabela och svenska Isabella. Efter en mycket lång resa är romanen ”Månbåten” snart framme. Den seglar i hamn hos Kikkuli Förlag. Jag har faktiskt svårt att finna ord för vad det betyder för mig att boken i november kommer att finnas på riktigt, en tryckt bok med fint omslag, och med så mycket av mig själv inuti. Jag har gett ut sju böcker på annat förlag tidigare men den här gången känns det extra speciellt. Stolthet. Glädje. Förväntan. Och förstås … en del nervositet. Berättelsen ligger mycket nära mitt hjärta och jag tror att det märks när man läser den.
Det finns inte mängder av boktitlar för barn och unga som utspelar sig i tredje världen och som lärare har jag många gånger förgäves sökt efter dem. Därför hoppas jag att skolor upptäcker ”Månbåten” och använder den som utgångspunkt för samtal om relationer, jämställdhet, kolonialism, globalisering, ansvar, identitet, känslor …. Det finns hur mycket som helst att ta upp. Boken är kategoriserad som 12–15 årsbok, men passar också något yngre läsare.

Och till sist: Hjälp gärna till att sprida ordet om denna bok! Hälften av min royalty för boken kommer att gå oavkortat till ”Föreningen För Barnens Bästa”, http://www.ffbb.se och till flickor som Marta, Anabela, Herminia och Susannah! För att de ska betraktas som kännande och intelligenta individer med lika stort människovärde som männen. För att de ska lyssnas på och för att de ska kunna känna sig trygga i sina byar och i skolan. Också efter puberteten.

För om det är något jag önskar så är det att de ska få ett bättre liv än sina mammor och mormödrar, att en månghundraårig kultur med alltför tidiga barnafödslar och hårt liv i byn utan möjligheter att bygga sin egen framtid ska kunna brytas! Det är vad jag önskar.

Ingrid Jönsson

Författare, skrivpedagog, lärare

http://www.ingridjonsson.com
instagram: ingridjonssonforfattare
fb:@forfattareingrid

Hästen, makten och härligheten

Ute ekar hammarslag, högtryckstvättar och andra ljud från dem som bygger om, bygger nytt och jag vet inte allt. Jag fattar inte hur de orkar. Själv sitter jag som fastnaglad vid en avhandling av Erica Hagström; Mellan människa och häst. Djur-blivande i den pedagogiska relationens mellanrum. Jag vet inte vart det ska sluta, har inte kommit dit än, inte förstått allt. Men jag är väldigt intresserad. Jag förstår så mycket som att här försöker, och lyckas som jag ser det, en människa sätta ord på mycket av det jag själv känt och tänkt genom åren, sådant jag kommit att tänka är nästan ordlöst. I Hagströms avhandling beskrivs det som kan-, och som vi är många som ser det nu för tiden, faktiskt behöver uppstå mellan häst och människa, för att det som utvecklas ska vara lustfullt, och etiskt försvarbart. Som Hagström själv så vackert inleder sitt preludium; Hästen är inget verktyg utan en vän. Du följer mig, men inte vem som helst. Jag följer dig, men inte hela tiden.  

Det handlar alltså inte om något gränslöst förhållande där hästen får eller antas göra som den vill, utan om tanken på det hela som just en relation, ett samspel, sådant som kanske inte alltid är så lätt att ge tillräcklig plats inom ridskolors ram och tanke, och för den delen inte verkar värderas särskilt högt inom exempelvis skola och hemtjänst. Bob Hansson skriver så bra om just detta kopplat till skolan i sin Tankar för dagen. Manual för ett snällare liv. Att man vet att relationen är grunden för utveckling, att endast inriktning på prestation och leverans verkligen inte är det mest effektiva, och, som jag förstår Hagström, inte heller kan ses som hållbart ur etiskt synvinkel.

Hagströms avhandling fokuserar relationen mellan häst och människa och det lärande som kan komma ur den, men kopplar om jag förstått detta rätt till pedagogik i största allmänhet. Jag ser så fram emot att få läsa vidare. Det ilar i magen när jag tänker på att jag till och med ska få kommentera Hagströms tankar under ett seminarium i höst, men just nu, så här i slutet av sommaren, och med en svidande hästlängtan i magen, ska jag låta det handla om hästen, hästar och livet med dem, eller utan dem, i min egen vardag.

För första sommaren på länge har jag varit utan häst, ridning och stall under en längre tid. Mer eller mindre självvalt men dock ett faktum. I början av sommarbetet åkte jag med morot till Herr Favorit och med uppdrag att vattna törstiga sommarhästar, och jag njöt av det. Det blev inte så mycket rida men väl tillfälle att ”hästa” som jag förresten glatt läser att också Hagström kallar detta att vara med hästen eller hästarna. Så kom livet med föräldrar som behöver hjälp, andra måsten, och ja, kanske ett eget behov av att fundera kring hur jag ska ha det också med min rid- och häst-tillvaro, emellan. Inga ridchanser stod till buds där jag brukar rida och hästa, och jag avböjde att starta upp på nytt i nya stall. Ibland slog mig tanken att jag kanske skulle ta och lägga ner dessa mina försök att förbli ridande, och att finnas i ett stall och låta det vara en del av min vardag. Men så skriver jag en novell för Min Häst, åker förbi en hästhage, tänker på den medryttarhäst jag haft i några år, eller ser en av alla de underbara hästinlägg som far förbi på FB, så är det kört. Det går inte, jag kan inte, vill inte och klarar det helt enkelt inte, utan häst. Jag måste få den hjälp jag får av hästen att komma ner i varv, bli påmind om det mest basala, få njuta som jag gör av att få ett stort djurs förtroende, ett djur som inte behöver ge mig ett dyft, men som gör det ändå, för att han gillar att hänga med mig, för att det går att njuta tillsammans, betandes (han då, jag slår bromsar, aktar fötterna och drar in långa tag av hästlukt i nästan) i solen, på stigen, på ängen, i boxen och faktiskt, ibland också på ridbanan. Ja jag g njuter ju ofta på ridbanan, och det finns stunder då jag upplever att också han min ädle vän gör det. Trots att han som den gamla ridskolehäst han är, borde vara väldigt trött på gå där varv efter varv. Han tar i, bjuder och ställer upp, för att han vill och tycker att det är roligt. Om jag anstränger mig för att göra det lite roligt. Trots att hästar är och länge varit en del av mitt liv, alltså ses som givet, kan jag fundera över vad som gör det en sådan tjusning. Det handlar mycket som en god vän just sa, om att man får jobba för att få ett förtroende. Det är inte givet, och känns fint när det uppstår. Alla vi som arbetat med barn, och/eller människor i behov av stöd, som inte kan ta det många av oss tar för givet, vet hur det känns när man vinner deras förtroende. Och hur det ska mycket till innan man sviker det. Det handlar om något som känns, som inte går att trycka, eller svepa bort, som kräver ansvar och därför blir meningsfullt på en mer grundläggande nivå.

Åter till Hagströms avhandling där en del som lyfts (och ifrågasätts) är den gamla synen på hästen som underlägsen, på människan som den som ska ha-, och måste visa att hon har makt. Det understryks att detta inte är nödvändigt, inte heller uppbyggligt, och som sagt, inte ens försvarbart. Det har länge funnits frågor kring detta hos mig, vad är det som gör att många (fortfarande) tror så mycket på-, och ger uttryck för den synen? Att de verkar vilja, och tro att de måste ha makt och få hästen att lyda? Varför skulle hästen ge sitt yttersta om den inte vill det och till och med tycker om det? Varför skulle den komma till oss i hagen, släppa in oss i sin box och följa med oss, om den inte tyckte om det?  Man kan svara att en del hästar gör det för att slippa obehaget av en stressad och härjande matte/husse, men hur kul skulle det vara att umgås med sin häst på den grunden? Hur kan inte alla gå igång fullständigt på tanken att hästen gör det den gör (för mig) för att den vill det, eller som sagt i alla fall tycker det är ok? Ett annat spår handlar om hur det verkar vara så för en del människor att hästen, eller djur i allmänhet, tillräknas sådant som hör oss människor till, hur kan de inte få vara de djur de är, men ändå i räknas som individer? Hur kan de, också med inspiration från Hagströms avhandling, inte ses som den Andre? Som någon som har något att säga oss, något att säga om situationen och någon som precis som vi, gillar att ha det på olika vis?

Slutligen, detta tänker jag själv, ofta, hur kan man inte bli helt prillig av glädje av att tänka på vad man själv lär i mötet med detta djur? Om sig själv, sina reaktioner och sin förmåga att samspela, kommunicera och vara? Inte för navelskåderiet, utan för att mötet med alla, människor och djur, väl ändå är det som präglar i stort hur vi har det, hur vi lyckas och tillsammans skapar något som håller, växer och fascinerar?

Så, möt hästen, och dig själv med respekt och intresse – det genererar

Susanne Larsson

Författare, forskarstuderande och morsa i stallet

ENASTÅENDE BRA BOK

Vingklippt längtan_500//…//
Berättelsen ger mig stor igenkänning om psykisk ohälsa och väcker många känslor, självklart jobbigt att läsa om alla glåpord och trakasserier som Luna ständigt utsätts för, men skönt att ta del av de små fredade zoner som hon hittar. Boken varvas också med positiva händelser och det är härligt att se Lunas medvetenhet och styrka. //…//

Läs hela recensionen på Agneta Norrgårds instagram:

// Agneta Norrgård, Boktipset

HUR DU KAN HJÄLPA EN FÖRFATTARE

SARAS BÖCKER.jpg

På lite mindre än ett år har jag, inte bara debuterat utan kommit ut med hela fyra böcker. Somliga har frågat om jag ska sluta jobba som lärare nu när jag är författare men skrämmande nog är det få förunnat att kunna leva på sitt författarskap eller ens ha råd att gå ner i tjänst för att kunna skriva någon dag i veckan. Jag har inte den förmånen.

Det är svårt att skriva böcker. Författare är som vilket annat yrke som helst. Det krävs talang, i vissa fall utbildning och engagemang. Rumpan på stolen och så vidare och precis på samma sätt som jag exempelvis inte kan köra buss, sätta en kateter, göra en nagelförlängning eller trimma en hund kan inte alla skriva en bok. Att skriva kräver sin kunskap och när ett manus har blivit antaget, redigerats och när boken sedan kommit ut i handeln uppstår nästa dilemma. Marknadsföringen!

Jag är introvert och har dessutom ett par utmattningssyndrom i bagaget och klarar inte av att marknadsföra mina böcker så som jag egentligen skulle önska. Åka runt på mässor och så vidare. Alla författare nätverkar inte stort eller har ett marknadsföringsmaskineri i ryggen som ger boken vingar och uppmärksamhet.

Nedan listar jag fem sätt på vilka Du kan hjälpa en författare. Inte alla tänker på hur viktigt det är eller ens att det går till så här:

5 TIPS.jpg

  1. Köp boken – det mest självklara sättet att hjälpa en författare, eller hur?! Köp till dig själv, till vänner och släktingar eller tipsa andra om att köpa den. Finns boken inte i just din lokala bokaffär kan du alltid fråga personalen om de kan beställa in några exemplar. Och kolla nätbokhandeln eller hör av dig till författaren. Många gånger har författaren ett minilager hemma hos sig och kan skicka ett signerat exemplar mot fraktkostnad.
  2. Prata och skriv om boken – om ingen känner till att boken existerar är det svårt att nå ut. Tipsa om boken och prata om den med alla som kan vara intresserade. Att ge och få boktips är kul! Glöm inte bort hur värdefulla sociala medier är, så snälla – ladda upp en bild på Instagram eller Facebook eller varför inte skriv ett inlägg på en blogg? Varje gång boken får synas i sociala medier får den lite mer luft under vingarna.
  3. Skriv en recension – när du har läst boken får du mer än gärna skriva en recension på Boktipset, GoodReads, Adlibris, Bokus, på förlagets sida osv. Många läser recensioner innan de bestämmer sig för att köpa/läsa en bok.
  4. Följ och gilla författaren på sociala medier – dela dessutom gärna författarens inlägg så att de syns för fler människor i flödet, även för dem som inte annars skulle se inläggen. Ett tryck på Gilla-knappen kan tyckas som något verkningslöst, men varje tryck och varje dela är betydelsefullt och genererar mer synlighet. Det tar heller inte så lång tid för dig och är helt gratis.
  5. Låna boken på bibliotek– inte alla har råd att köpa boken, alltid. Finns inte boken på ditt bibliotek kan du be personalen att köpa in den. För varje lån får författaren en pytteliten biblioteksersättning som visserligen är en droppe i havet, men alltid något. Många bäckar små … Låna alltså inte av grannen, kollegan eller bästa väninnan för då får författaren ingen lön alls och rent krasst (för att hårdra det hela) kommer ingen ha råd att skriva böcker längre

Avkoppling och oro på semestern

Nu sitter jag ute på tomten på landet för att skriva av mig. Vi (mina föräldrar) har ett jättefint landställe och allt borde kunna kännas toppen. Den här semestern har på det stora hela verkligen varit toppen. Den bästa på flera år. Jag gjorde misstaget att säga det till maken igår. Det känns som om det går troll i att säga att något är bra. Vi brukar alltid få sota för det. Att jag aldrig lär mig…

Idag fick Calle en sådan där låsning som numera är sällsynt. Han ville åka hem, fast vi ska vara här en vecka till. Som tur är hörde hans kompis av sig och kommer hit och hälsar på nu idag tills på tisdag. Vilken räddare i nöden!

Vi (barnen och maken) har badat mycket i sommar. Jag har träffat vänner, promenerat, lyssnat på bra ljudböcker och sommarprat, ätit gott grillat och varit på solsemester utomlands. Vi har haft det bra. Jag märker att barnen har mognat. Syskonbråken är färre.

MEN… Jag hatar att det nästan alltid finns detta MEN. Det är det vanliga MEN som innehåller mycket oro för hösten. Emil ska börja 8:an och det är bara att hoppas att han orkar mer än förra läsåret. Han VILL verkligen orka. Linnéa ska börja i 4:an och det är bara att hoppas att hon orkar med mellanstadiet bättre än vad killarna gjorde. Hon har fördelen av att hon fick sin ADHD-diagnos som 8-åring vilket har gjort att skolan redan tidigt har anpassat mer. Killarna var 12 respektive 13 år när de fick sina diagnoser. Calle ska börja en utbildning på ett år med mycket praktik. Jag hoppas att han kan hitta sin självkänsla, lust och motivation.

En annan stor oro är brevet från Försäkringskassan som kom precis innan vi åkte ut hit till landet där det står att vi måste söka omvårdnadsbidrag. Vi hade beviljat vårdbidrag till 2021 men nu måste vi alltså söka på nytt redan tidigt i höst. Att bli grillad i intervjun med handläggaren i 90 minuter var jättejobbigt. Mina tårar bara rann. Det tar på krafterna att lyfta allt som inte fungerar. Jag orkar egentligen inte göra om det. Men jag måste… Jag har gått ner i tid för att mina barn behöver så mycket stöd. Jag behöver pengarna som omvårdnadsbidraget ger. Bara att hoppas att vi får ungefär samma summa som tidigare. Oron att inte veta hur det blir tär. Tänk om jag måste gå upp i tid… Hur ska jag räcka till då? Hur ska jag orka?

Blandat med alla dessa tankar och känslor finns också ett positivt pirr. I december kommer min bok att ges ut. Det känns helt fantastiskt! Och väldigt läskigt. Jag delar med mig om mitt liv både som mamma och pedagog. Jag öppnar upp mina tankar och känslor för andra. Det har jag även gjort i denna blogg men att göra det i en bok känns större. Mer på riktigt. Jag hoppas verkligen att min bok kan bidra till att hjälpa andra.

Något som också känns spännande är att jag har fått frågan igen om att föreläsa. Jag vill så himla gärna föreläsa igen, även om jag tycker att det känns väldigt pirrigt. Sist föreläste jag för pedagoger, denna gång gäller frågan att föreläsa för anhöriga. Kul!

Livet går upp och ner, innehåller plus och minus. Om jag summerar mitt liv just nu så ligger det nog ändå mest på plus.
Jag hoppas så jag nästan spricker att mina barn får ett fint läsår!

”Yassi kommer ut i världen” – Emelie Nestor om lyckan att få sin bok utgiven

I förra veckan nåddes författaren Emelie Nestor av beskedet att vi på Kikkuli Förlag ville ge ut hennes bok ”Yassi får nya skor”. På Emelies blogg beskriver hon hur det gick till och hur hennes upplevelse av beskedet var. Läs om lyckan på hennes blogg:

http://www.emelienestor.com/min-bok-ges-ut-pa-bokforlaget-kikkuli/ 

Kort kapitelbok där Alvas kamp mot cancer skildras

Alva_krigarprinsessan_framsida.jpgDen värld Alva lever i beskrivs som ett äldre bondesamhälle med skog, fiske och örter medan kampen mot draken kan läsas som att den utspelas i Alvas fantasi. Samtidigt finns det skola, ett vanligt svenskt hem och barnsjukhus där vardagen pågår. På samma sätt pendlar berättelsen språkligt mellan vardagsrealism och sagoton. Berättelsen är illustrerad med enkla och naiva teckningar i blyerts och krita, och de avbildar framför allt den realistiska världen.

All vinst som boken genererar går till Barncancerfonden.
// Lektör Helene Ehriander, BTJ