Angelägen ungdomsbok

Vingklippt längtan_500

BOKRECENSION
Vingklippt längtan är en angelägen bok som riktar sig till ungdomar, företrädesvis högstadiet, anhöriga och skolpersonal. Karaktärerna är trovärdiga och budskapet tydligt. Språket är enkelt och ungdomligt och typsnittet något större.

Lektör Charlotte Nordenfelt
Publiceras i BTJ-häftet nr 18, 2019.

Annonser

Hästen, makten och härligheten

Ute ekar hammarslag, högtryckstvättar och andra ljud från dem som bygger om, bygger nytt och jag vet inte allt. Jag fattar inte hur de orkar. Själv sitter jag som fastnaglad vid en avhandling av Erica Hagström; Mellan människa och häst. Djur-blivande i den pedagogiska relationens mellanrum. Jag vet inte vart det ska sluta, har inte kommit dit än, inte förstått allt. Men jag är väldigt intresserad. Jag förstår så mycket som att här försöker, och lyckas som jag ser det, en människa sätta ord på mycket av det jag själv känt och tänkt genom åren, sådant jag kommit att tänka är nästan ordlöst. I Hagströms avhandling beskrivs det som kan-, och som vi är många som ser det nu för tiden, faktiskt behöver uppstå mellan häst och människa, för att det som utvecklas ska vara lustfullt, och etiskt försvarbart. Som Hagström själv så vackert inleder sitt preludium; Hästen är inget verktyg utan en vän. Du följer mig, men inte vem som helst. Jag följer dig, men inte hela tiden.  

Det handlar alltså inte om något gränslöst förhållande där hästen får eller antas göra som den vill, utan om tanken på det hela som just en relation, ett samspel, sådant som kanske inte alltid är så lätt att ge tillräcklig plats inom ridskolors ram och tanke, och för den delen inte verkar värderas särskilt högt inom exempelvis skola och hemtjänst. Bob Hansson skriver så bra om just detta kopplat till skolan i sin Tankar för dagen. Manual för ett snällare liv. Att man vet att relationen är grunden för utveckling, att endast inriktning på prestation och leverans verkligen inte är det mest effektiva, och, som jag förstår Hagström, inte heller kan ses som hållbart ur etiskt synvinkel.

Hagströms avhandling fokuserar relationen mellan häst och människa och det lärande som kan komma ur den, men kopplar om jag förstått detta rätt till pedagogik i största allmänhet. Jag ser så fram emot att få läsa vidare. Det ilar i magen när jag tänker på att jag till och med ska få kommentera Hagströms tankar under ett seminarium i höst, men just nu, så här i slutet av sommaren, och med en svidande hästlängtan i magen, ska jag låta det handla om hästen, hästar och livet med dem, eller utan dem, i min egen vardag.

För första sommaren på länge har jag varit utan häst, ridning och stall under en längre tid. Mer eller mindre självvalt men dock ett faktum. I början av sommarbetet åkte jag med morot till Herr Favorit och med uppdrag att vattna törstiga sommarhästar, och jag njöt av det. Det blev inte så mycket rida men väl tillfälle att ”hästa” som jag förresten glatt läser att också Hagström kallar detta att vara med hästen eller hästarna. Så kom livet med föräldrar som behöver hjälp, andra måsten, och ja, kanske ett eget behov av att fundera kring hur jag ska ha det också med min rid- och häst-tillvaro, emellan. Inga ridchanser stod till buds där jag brukar rida och hästa, och jag avböjde att starta upp på nytt i nya stall. Ibland slog mig tanken att jag kanske skulle ta och lägga ner dessa mina försök att förbli ridande, och att finnas i ett stall och låta det vara en del av min vardag. Men så skriver jag en novell för Min Häst, åker förbi en hästhage, tänker på den medryttarhäst jag haft i några år, eller ser en av alla de underbara hästinlägg som far förbi på FB, så är det kört. Det går inte, jag kan inte, vill inte och klarar det helt enkelt inte, utan häst. Jag måste få den hjälp jag får av hästen att komma ner i varv, bli påmind om det mest basala, få njuta som jag gör av att få ett stort djurs förtroende, ett djur som inte behöver ge mig ett dyft, men som gör det ändå, för att han gillar att hänga med mig, för att det går att njuta tillsammans, betandes (han då, jag slår bromsar, aktar fötterna och drar in långa tag av hästlukt i nästan) i solen, på stigen, på ängen, i boxen och faktiskt, ibland också på ridbanan. Ja jag g njuter ju ofta på ridbanan, och det finns stunder då jag upplever att också han min ädle vän gör det. Trots att han som den gamla ridskolehäst han är, borde vara väldigt trött på gå där varv efter varv. Han tar i, bjuder och ställer upp, för att han vill och tycker att det är roligt. Om jag anstränger mig för att göra det lite roligt. Trots att hästar är och länge varit en del av mitt liv, alltså ses som givet, kan jag fundera över vad som gör det en sådan tjusning. Det handlar mycket som en god vän just sa, om att man får jobba för att få ett förtroende. Det är inte givet, och känns fint när det uppstår. Alla vi som arbetat med barn, och/eller människor i behov av stöd, som inte kan ta det många av oss tar för givet, vet hur det känns när man vinner deras förtroende. Och hur det ska mycket till innan man sviker det. Det handlar om något som känns, som inte går att trycka, eller svepa bort, som kräver ansvar och därför blir meningsfullt på en mer grundläggande nivå.

Åter till Hagströms avhandling där en del som lyfts (och ifrågasätts) är den gamla synen på hästen som underlägsen, på människan som den som ska ha-, och måste visa att hon har makt. Det understryks att detta inte är nödvändigt, inte heller uppbyggligt, och som sagt, inte ens försvarbart. Det har länge funnits frågor kring detta hos mig, vad är det som gör att många (fortfarande) tror så mycket på-, och ger uttryck för den synen? Att de verkar vilja, och tro att de måste ha makt och få hästen att lyda? Varför skulle hästen ge sitt yttersta om den inte vill det och till och med tycker om det? Varför skulle den komma till oss i hagen, släppa in oss i sin box och följa med oss, om den inte tyckte om det?  Man kan svara att en del hästar gör det för att slippa obehaget av en stressad och härjande matte/husse, men hur kul skulle det vara att umgås med sin häst på den grunden? Hur kan inte alla gå igång fullständigt på tanken att hästen gör det den gör (för mig) för att den vill det, eller som sagt i alla fall tycker det är ok? Ett annat spår handlar om hur det verkar vara så för en del människor att hästen, eller djur i allmänhet, tillräknas sådant som hör oss människor till, hur kan de inte få vara de djur de är, men ändå i räknas som individer? Hur kan de, också med inspiration från Hagströms avhandling, inte ses som den Andre? Som någon som har något att säga oss, något att säga om situationen och någon som precis som vi, gillar att ha det på olika vis?

Slutligen, detta tänker jag själv, ofta, hur kan man inte bli helt prillig av glädje av att tänka på vad man själv lär i mötet med detta djur? Om sig själv, sina reaktioner och sin förmåga att samspela, kommunicera och vara? Inte för navelskåderiet, utan för att mötet med alla, människor och djur, väl ändå är det som präglar i stort hur vi har det, hur vi lyckas och tillsammans skapar något som håller, växer och fascinerar?

Så, möt hästen, och dig själv med respekt och intresse – det genererar

Susanne Larsson

Författare, forskarstuderande och morsa i stallet

ENASTÅENDE BRA BOK

Vingklippt längtan_500//…//
Berättelsen ger mig stor igenkänning om psykisk ohälsa och väcker många känslor, självklart jobbigt att läsa om alla glåpord och trakasserier som Luna ständigt utsätts för, men skönt att ta del av de små fredade zoner som hon hittar. Boken varvas också med positiva händelser och det är härligt att se Lunas medvetenhet och styrka. //…//

Läs hela recensionen på Agneta Norrgårds instagram:

// Agneta Norrgård, Boktipset

HUR DU KAN HJÄLPA EN FÖRFATTARE

SARAS BÖCKER.jpg

På lite mindre än ett år har jag, inte bara debuterat utan kommit ut med hela fyra böcker. Somliga har frågat om jag ska sluta jobba som lärare nu när jag är författare men skrämmande nog är det få förunnat att kunna leva på sitt författarskap eller ens ha råd att gå ner i tjänst för att kunna skriva någon dag i veckan. Jag har inte den förmånen.

Det är svårt att skriva böcker. Författare är som vilket annat yrke som helst. Det krävs talang, i vissa fall utbildning och engagemang. Rumpan på stolen och så vidare och precis på samma sätt som jag exempelvis inte kan köra buss, sätta en kateter, göra en nagelförlängning eller trimma en hund kan inte alla skriva en bok. Att skriva kräver sin kunskap och när ett manus har blivit antaget, redigerats och när boken sedan kommit ut i handeln uppstår nästa dilemma. Marknadsföringen!

Jag är introvert och har dessutom ett par utmattningssyndrom i bagaget och klarar inte av att marknadsföra mina böcker så som jag egentligen skulle önska. Åka runt på mässor och så vidare. Alla författare nätverkar inte stort eller har ett marknadsföringsmaskineri i ryggen som ger boken vingar och uppmärksamhet.

Nedan listar jag fem sätt på vilka Du kan hjälpa en författare. Inte alla tänker på hur viktigt det är eller ens att det går till så här:

5 TIPS.jpg

  1. Köp boken – det mest självklara sättet att hjälpa en författare, eller hur?! Köp till dig själv, till vänner och släktingar eller tipsa andra om att köpa den. Finns boken inte i just din lokala bokaffär kan du alltid fråga personalen om de kan beställa in några exemplar. Och kolla nätbokhandeln eller hör av dig till författaren. Många gånger har författaren ett minilager hemma hos sig och kan skicka ett signerat exemplar mot fraktkostnad.
  2. Prata och skriv om boken – om ingen känner till att boken existerar är det svårt att nå ut. Tipsa om boken och prata om den med alla som kan vara intresserade. Att ge och få boktips är kul! Glöm inte bort hur värdefulla sociala medier är, så snälla – ladda upp en bild på Instagram eller Facebook eller varför inte skriv ett inlägg på en blogg? Varje gång boken får synas i sociala medier får den lite mer luft under vingarna.
  3. Skriv en recension – när du har läst boken får du mer än gärna skriva en recension på Boktipset, GoodReads, Adlibris, Bokus, på förlagets sida osv. Många läser recensioner innan de bestämmer sig för att köpa/läsa en bok.
  4. Följ och gilla författaren på sociala medier – dela dessutom gärna författarens inlägg så att de syns för fler människor i flödet, även för dem som inte annars skulle se inläggen. Ett tryck på Gilla-knappen kan tyckas som något verkningslöst, men varje tryck och varje dela är betydelsefullt och genererar mer synlighet. Det tar heller inte så lång tid för dig och är helt gratis.
  5. Låna boken på bibliotek– inte alla har råd att köpa boken, alltid. Finns inte boken på ditt bibliotek kan du be personalen att köpa in den. För varje lån får författaren en pytteliten biblioteksersättning som visserligen är en droppe i havet, men alltid något. Många bäckar små … Låna alltså inte av grannen, kollegan eller bästa väninnan för då får författaren ingen lön alls och rent krasst (för att hårdra det hela) kommer ingen ha råd att skriva böcker längre

Avkoppling och oro på semestern

Nu sitter jag ute på tomten på landet för att skriva av mig. Vi (mina föräldrar) har ett jättefint landställe och allt borde kunna kännas toppen. Den här semestern har på det stora hela verkligen varit toppen. Den bästa på flera år. Jag gjorde misstaget att säga det till maken igår. Det känns som om det går troll i att säga att något är bra. Vi brukar alltid få sota för det. Att jag aldrig lär mig…

Idag fick Calle en sådan där låsning som numera är sällsynt. Han ville åka hem, fast vi ska vara här en vecka till. Som tur är hörde hans kompis av sig och kommer hit och hälsar på nu idag tills på tisdag. Vilken räddare i nöden!

Vi (barnen och maken) har badat mycket i sommar. Jag har träffat vänner, promenerat, lyssnat på bra ljudböcker och sommarprat, ätit gott grillat och varit på solsemester utomlands. Vi har haft det bra. Jag märker att barnen har mognat. Syskonbråken är färre.

MEN… Jag hatar att det nästan alltid finns detta MEN. Det är det vanliga MEN som innehåller mycket oro för hösten. Emil ska börja 8:an och det är bara att hoppas att han orkar mer än förra läsåret. Han VILL verkligen orka. Linnéa ska börja i 4:an och det är bara att hoppas att hon orkar med mellanstadiet bättre än vad killarna gjorde. Hon har fördelen av att hon fick sin ADHD-diagnos som 8-åring vilket har gjort att skolan redan tidigt har anpassat mer. Killarna var 12 respektive 13 år när de fick sina diagnoser. Calle ska börja en utbildning på ett år med mycket praktik. Jag hoppas att han kan hitta sin självkänsla, lust och motivation.

En annan stor oro är brevet från Försäkringskassan som kom precis innan vi åkte ut hit till landet där det står att vi måste söka omvårdnadsbidrag. Vi hade beviljat vårdbidrag till 2021 men nu måste vi alltså söka på nytt redan tidigt i höst. Att bli grillad i intervjun med handläggaren i 90 minuter var jättejobbigt. Mina tårar bara rann. Det tar på krafterna att lyfta allt som inte fungerar. Jag orkar egentligen inte göra om det. Men jag måste… Jag har gått ner i tid för att mina barn behöver så mycket stöd. Jag behöver pengarna som omvårdnadsbidraget ger. Bara att hoppas att vi får ungefär samma summa som tidigare. Oron att inte veta hur det blir tär. Tänk om jag måste gå upp i tid… Hur ska jag räcka till då? Hur ska jag orka?

Blandat med alla dessa tankar och känslor finns också ett positivt pirr. I december kommer min bok att ges ut. Det känns helt fantastiskt! Och väldigt läskigt. Jag delar med mig om mitt liv både som mamma och pedagog. Jag öppnar upp mina tankar och känslor för andra. Det har jag även gjort i denna blogg men att göra det i en bok känns större. Mer på riktigt. Jag hoppas verkligen att min bok kan bidra till att hjälpa andra.

Något som också känns spännande är att jag har fått frågan igen om att föreläsa. Jag vill så himla gärna föreläsa igen, även om jag tycker att det känns väldigt pirrigt. Sist föreläste jag för pedagoger, denna gång gäller frågan att föreläsa för anhöriga. Kul!

Livet går upp och ner, innehåller plus och minus. Om jag summerar mitt liv just nu så ligger det nog ändå mest på plus.
Jag hoppas så jag nästan spricker att mina barn får ett fint läsår!

”Yassi kommer ut i världen” – Emelie Nestor om lyckan att få sin bok utgiven

I förra veckan nåddes författaren Emelie Nestor av beskedet att vi på Kikkuli Förlag ville ge ut hennes bok ”Yassi får nya skor”. På Emelies blogg beskriver hon hur det gick till och hur hennes upplevelse av beskedet var. Läs om lyckan på hennes blogg:

http://www.emelienestor.com/min-bok-ges-ut-pa-bokforlaget-kikkuli/ 

Kort kapitelbok där Alvas kamp mot cancer skildras

Alva_krigarprinsessan_framsida.jpgDen värld Alva lever i beskrivs som ett äldre bondesamhälle med skog, fiske och örter medan kampen mot draken kan läsas som att den utspelas i Alvas fantasi. Samtidigt finns det skola, ett vanligt svenskt hem och barnsjukhus där vardagen pågår. På samma sätt pendlar berättelsen språkligt mellan vardagsrealism och sagoton. Berättelsen är illustrerad med enkla och naiva teckningar i blyerts och krita, och de avbildar framför allt den realistiska världen.

All vinst som boken genererar går till Barncancerfonden.
// Lektör Helene Ehriander, BTJ

BARNBOK ÖVERSATT TILL PERSISKA TRIGGAR BARNENS FANTASI

lea lejontämjare persiska_framsida.jpg
Lea Lejontämjare och översovningen är en mycket fantasifull bilderbok. Berättelsen handlar om Lea och hennes lillebror Elliot som ska sova i en låtsasdjungel bland alla vilda djur.
Illustrationerna dominerar helt, de är stora och utfallande och förstärker textinnehållet väl.
Elliot som har Downs syndrom stöder sitt tal med teckenspråk. På sista sidan visas fyra tecken som barnen använder. Den här boken passar bäst som högläsningsbok och kan då inbjuda till samtal om funktionshinder.
Den persiska översättningen är överlag god och flyter på bra. Författarens språk triggar barnets fantasi.
Lektör Elisabeth Hasling, Danesh Ardawan, BTJ

Om att synliggöra

Innan jag själv fick barn med NPF-diagnoser så hade jag en del kunskap om både autism och ADHD tack vare att jag är pedagog. Den kunskapen går dock inte att jämföra med all den kunskap jag nu har fått i min roll som NPF-mamma. Jag har lärt mig massor.

När jag blev NPF-mamma så visste jag inte hur misstrodd som förälder jag skulle komma att bli. Jag förstod inte heller hur mycket maken och jag skulle behöva kämpa för våra barn. Jag visste inte att vi tillhörde en nästan osynlig grupp. Jag visste inte hur dåligt vår familj skulle komma att må eller att vi skulle mötas av så mycket fördomar och bli så ifrågasatta i vårt föräldraskap.

Jag startade min blogg för att bearbeta vårt liv och skriva av mig. Jag skrev för mig själv som egenterapi. Jag fick efter ett tag några läsare som kände igen sig i vårt liv. De kommentarer jag fick gav mig styrka. Vi var inte ensamma. Vi var många.

Sakta sakta växte min läsarskara. Inlägg delades och jag började känna att min blogg faktiskt skulle kunna göra skillnad, inte bara för mig utan för andra.

Vi är många nu som delar med oss av våra upplevelser kring NPF och hemmasittare. Vi syns i media på olika sätt. Barn i behov finns på agendan även i politiken. Tillsammans gör vi alla skillnad. Min förhoppning är att även min kommande bok ska bidra till att synliggöra de osynliga.

Vi är på väg och tillsammans är vi starka. Vi syns och vi hörs!