Att adoptera en gubbe

Konstigare och konstigare tankar dyker upp i mitt huvud. Det är som små, små vågor som krusar sig i nederkanten som plötsligt växer sig till enorma skumfyllda vidunder och måste ner på papper med ett ljudligt ”splatt”. Hade jag inte skrivit ner allt som dyker upp i geléklumpen vet jag inte om jag hade trott att en hjärna kan komma på så mycket rappakalja. Ibland går jag och grunnar på en text, suger på den som vore den en hård bröstkaramell, full av sötma och antiklimax när den sista skärvan banar sin väg ner i magsäcken. Ibland måste texten skrivas med detsamma och då duger vilken padda, penna eller bläckfjäder som helst. Att de här texterna kommer att sparas till omvärlden fyller mig med både ödmjukhet och medömkan. När far och mor förr satt och läste Shakespeare och Dickens för sina små glyttar, vid en värmande brasa kommer några stackars satar nu tvingas lyssna på mina anekdoter. Eller tvingas och tvingas förresten, kanske att de till och med VILL läsa vad som rör sig i huvudet på en högkänslig prick. Det hade ju varit extraordinärt hedrande.

/Paula Barte, som debuterar idag på Kikkuli Förlag med ”Att adoptera en gubbe – i huvudet på en högkänslig prick”


—–

Utdrag ur boken:

Vinterskor

Köpa vinterskor. Det är ju så skoj. Gärna i ett överfullt köpcentrum, precis innan jul och dagen efter löning. Det sägs ju att Gud inte ger en människa mer lidande än vad hon kan klara av. Ännu en bekräftelse på varför jag inte är troende.  Det ska gärna börja med lite gitande innan. Lite bråk med familjen, frukostflingorna slut, Jehovas vid dörren. Fortsätta i samma anda med tramp i hundtolle och fel buss. Lifta mitt ute i ingenstans och hoppas på att inte bli upplockad av en yxmördare.

Redan innan jag når portarna till detta shopparnas Shangri-La börjar det suga i tarmen efter att ha påbörjat äventyret med bottenskrapet på leverpastejsburken på halvmöglig dollarfranska och nu ska det göras val, bland brödsorter och pålägg på det amerikanska haket. Står som en sandwich mellan två välluktande män med skräddarsydda kostymer och tofsloafers. När de rör sig så är det som om en får en unik inblick i det förtrollade livet hos taxeringskalenderns toppskick. De rör sig med grace, med självsäker effektivitet, med en je ne sais quoisom är förbehållet de mer burgna stånden. De pratar aktier, lustyachter och juveler, eller åtminstone föreställer jag mig det eftersom jag själv är fullt upptagen med att andas i fyrkant och fantisera om att jag rider på en regnbågsfärgad Pegasus mellan lekfulla moln.

”Spickeskinka eller mamma scans senapsgriljerade”, undrar 12-åringen bakom disken och herr Globetrotter spärrar upp ögonen i misstro och väser

”Bresaola, givetvis. Parma i nödfall.”

Herrarna avlägsnar sig och jag andas ut, efter att ha sugit in magen och röven i tio minuter, i hopp om att det skulle andas lite mindre trött husvagnsmorsa, lite mer dricka-prosecco mitt på dagen because I’m worth it.Lyckas nog sådär. Tror att foppatofflorna förrådde mig.

Lite mättare och helt lomhörd, efter att ha lyssnat på Kewin 4 år, som sitter vid bordet bredvid, som vill ha godis och tänker skrika ut sitt begär till hans tröga morsafattar vinken och galopperar bort till hemmakväll. Jag tänker att jag trots allt är rätt välsignad, jag behöver inte köpa vinterskor till Kewin. Jag behöver inte släpa in en liten kropp, som låst sig i en sjöstjärneposition, in på Gullans skoroch där le i hopp om att någon av affärsbiträdena ska förbarma sig över mig och titta på Kewin med pedagogisk blick, som gör att han lydigt sätter på ski-bootsen mamma valt ut och som kanske också har några vänliga ord till övers och en näsduk till tårblöta kinder. Det behöver inte jag göra.

Jag måste istället släpa in en alltför tung vuxenkropp som är precis lika full av protester, som för 35 år sedan när det skulle provas ut obekväma kalasskor, när det enda som hägrade var en 20-årig Dumbo utanför, som vid betalning rörde sig ryckigt och okoordinerat och som mamma motvilligt lät en sitta på, utan att stoppa in en krona i myntinkastet. Ett par obekväma lackskor och två minuter på en blixtstilla leksakselefant.  Lamporna är starkare än spotlightsen i polisens förhörsrum. En har väl sett deckare. Musiken påminner om vad som skulle kunna vara ledmotivet till Armageddon. Inte filmen alltså, utan världens faktiska undergång. När affärsbiträdet kommer närmare ser jag att hennes läppar rör sig men hör istället sångaren i Rammstein bröla. Hon ser trött ut. Tröttare än jag, tröttare än Kewins mamma. Bruce Willis syns inte till och jag undrar vem som ska rädda världen?  Jag känner igen henne, biträdet. Tittar på namnbrickan och något flashar förbi i mitt minne. Har du frågor om skor, kom till mig, jag heter Lille-morstår det och jag ser att det är min gamla nemesis. Hon som övertygade mamma om att seglarskor var det sista skriket när det egentligen var tofflor som gällde i 1983-års Sverige. Lite gråare, lite kutigare. Och jäkligt nära pensionen.  Jag formar handen till en tratt och hon ropar undrande om jag behöver hjälp med något. Stackars sate. Här har hon gått i 35 år. Hög på impregneringsspray och resignerad över att livet inte blev som hon en gång drömt om. Personalrabatten på 20% är ju i och för sig en fin förmån. Hon sveper med handen över ett helt landskap av bruna och svarta skor som varken tilltalar själ eller hjärta. Här inne är hjärnan drottning. Det ska hummas och funderas och provas och tänkas till. Vintrarna kan ju vara bistra! Skit samma att de inte väcker glädje eller ens nyfikenhet, ibland måste estetiken stå åt sidan. Önskar att jag tagit med mig någon som kunde välja. En av alla dem som tycker om att vända och vrida, sparka mjukt mot golvet för att känna stunsen. En av alla dem som faktiskt kommer ihåg vad som gömmer sig i garderobens mörka inre när de lämnar huset och nu drar sig det till minnes och funderar på vad som passar till vad. Säger att de bruna passar till dräktjackan och de svarta till ullklänningen. Någon som har förmågan att beskriva min kavaj från Cellbes som ”Dräktjacka” och min polyestertunika för ”ullklänning.” För tittar förväntansfullt på mig medan jag sakta tappar lusten att leva. Någon sådan hjälpsam människa.

Provar ett par. Behöver annan storlek. Tittar mot kön. Påminner mig själv om min totala oförmåga att köa som normala människor, av att behöva stå still i ett inferno av intryck, som en tillbringare med saft som drar till sig flugor och knott en varm dag i juli. Visst finns det väl skor på nätet? Visst kan en väl ha gympadojjor på vintern? Jag behöver ju inte gå ut. Eller så kan jag ta sambons tennisrack och knyta fast dem under skorna. Så som Joakim von Anka gjorde när han vaskade guld i Klondike.  Jag går förbi en annan affär. Känns så konstigt att komma hem tomhänt. Det här var ju trots allt lite av ett äventyr och då ska en väl kunna uppvisa troféer?

Ett rosaglittrigt diadem är väl minst lika viktigt som vinterskor, eller?

adoptera-en-gubbe_250

HÄR kan den beställas!

Annonser

Min kanal

img_20190114_093323_893Sällan känner jag mig så närvarande som när jag stänger av mobilen, sätter mig i ett tyst rum, klickar upp ett tomt dokument på datorn och börjar skriva. Det händer någonting i den stunden som jag inte riktigt kan greppa, men när jag – för några år sedan – försökte beskriva det hela i en krönika lät det så här:

”/…/Tusentals tankar som studsat omkring inuti mig – intrasslade och vilsna – kan jag nu äntligen få greppa tag i och reda ut.

/…/Jag sitter med mitt toviga hår, bland mina toviga tankar, och är så lättad att jag vill gråta. För mitt bland alla de där tankarna, forsandes ut genom ventilerna i bröstet, hittar jag henne igen; Angelica. Hittar mig själv.

/…/Och jag inser hur viktig den här platsen är för mig. Inser att den är mitt ankare i en värld som ständigt förändras. Någonting verkligt och äkta bland allt det som är påhittat. Min kanal mellan världen utanför och världen inuti. Kanalen mellan mina tankar och världen. Kanalen mellan den Angelica som är själen, och den Angelica som formats av samhället.”

Ett av mina löften till mig själv inför 2019 är att – oavsett om det finns tid för det eller inte – unna mig lugna, kravlösa stunder med händerna på tangentbordet.

Jag tänker kalla det för friskvård och det är ju just vad det är, egentligen. Och vem vet; kanske dessa friskvårdsstunder leder fram till en ny bok?

Vilken form av friskvård tänker du unna dig i år?

/Angelica Håkansson – föreläsare, författare och krönikör.

Det är viktigt för barnen att psykisk ohälsa blir belyst i den skönlitterära världen.

metaphor-1209691_960_720Hon är typ längst ner på “Cool-listan”. Och alla vill ju va med dem som är coola och tuffa. Ibland undrar hon varför hon bryr sig, för egentligen bryr hon sig inte, innerst inne gillar hon vem hon är och att hon inte är som alla andra. Hon vill inte vara som dem. Men hon önskar att hon hade lite mer självförtroende. Livet skulle nog bli lättare då. Det är som att hon har allt sitt självförtroende i luvan och när hon tar av sig den så försvinner det lilla hon hade.

Oro, ängslan och ångest tillhör de vanligaste psykiska störningarna hos unga, därför är det viktigt att vi pratar om det, framförallt med våra barn. Att ge barn en förklaring till symtomen kan bidra till att ångesten avdramatiseras hos dem.

Det finns fler barn med psykisk ohälsa, än man kan tro. Kanske i samma klass. Och kanske de man minst anar. Jag tror att det är viktigt för barnen att psykisk ohälsa blir belyst i den skönlitterära världen.

Med mina böcker vill jag också försöka få fram de problem och motgångar som kan komma på vägen vad gäller skola och relationer. Deras problematik och psykiska ohälsa kan hos vissa elever leda till att de underpresterar och i värsta fall blir hemmasittare. Ofta är det barn som lider i tysthet vilket gör att det blir ännu svårare för oss vuxna att upptäcka och hjälpa dem.

Det finns cirka 1-2 barn i varje klass som lider av ångest.

Ångest är en variant av rädsla, det är ett tillstånd med kraftig oro, men det finns sätt att hantera den.

 

  • Lära sig tekniker och strategier för att handskas med sin ångest som att styra sina tankar, t ex avslappning.
  • Släppa taget och ge upp kontrollen
  • Använda energin till något konstruktivt, det kan leda bort tankarna från ångesten. Ta kontroll över tankarna. Istället göra något kreativt med energin och den överkänslighet de besitter.
  • Att göra eller utsätta sig för det man är mest rädd för det kan ibland vara det som får en att känna sig mest fri.

https://www.adlibris.com/se/bok/vad-ar-det-med-lisa-en-bok-om-angest-9789188195272

 

/Malin Roca Ahlgren

 

Vad är normalt och rätt? Och vad är galet och fel?

 

I ett Underland kan allt betraktas som vanligt. Som en katt som morrar när den är glad och viftar på svansen när den är arg, eller blommor som sjunger och kort som dansar.

Jag har läst boken Alice i Underlandet och funderar på när Alice befinner sig i Underlandet, möter hon många underliga karaktärer som får henne att fundera över sin uppfattning om normer, sin egen identitet, kulturella och sociala normer, vad som är rätt och fel och vad som är verkligt eller inte. I detta kan jag själv känna igen mig, för i dagens samhälle lever vi efter normer som jag många gånger frågar mig om de är de rätta?

Men jag tror inte att författaren ville förmedla något budskap utan bara skapa en fantasivärld. Om vi ser det ur ett historiskt perspektiv så kan vi idag säga att denna bok var den första inom barnlitteraturen i dess genre. Efter den började fler författare skriva på liknande sätt och dagens fantasy-författare har en hel del att tacka för detta historiska genombrott. Boken speglar en tid då uppfostran och moral var mycket viktigare än vad de är idag. Den speglar inte en speciell tid, den är mer tidlös, det vill säga. Inte heller finns det någon realistisk kultur att koppla till verkligheten då den i sig själv upphäver tiden. Om vi jämför med idag kan man se att Alice kan verka normbrytande men det moraliska sättet i hennes agerande genomskådas och vi ser att där finns en uppfostrad artig flicka, mer som en så kallad traditionell könsroll. Alice brottas med sina egna frågor om vad som är normalt och rätt och inte. Att hon till exempel byter storlek kan tolkas som att ens identitet kan vara föränderlig.

Precis som jag, frågar sig Alice vem hon är och vart hon ska? Och precis som jag, är Alice nyfiken och initiativtagande, som när hon till exempel frågar sig om hon kommer att falla rakt genom jorden och komma ut på andra sidan och se folk som går med huvudet upp och ner. Vardagens tristess kan även för mig bidra till att jag hellre läser en bok, helst i fan-fiction, där det lite mer galna och overkliga är normalt.

/Maya Roca Ahlgren

ADHD borde vara ECHP

Detta skrev jag i min frustration för 3 år sedan när jag gick i sexan, men jag känner fortfarande samma sak. På dessa tre år har utvecklingen krypit framåt. Tyvärr.

När jag fick min diagnos, berättade mamma och pappa för mig att jag hade ADHD. Då tänkte jag att Nej jag har inte det, för jag ville inte ha det, för jag tänkte att det var negativt, vilket det inte var, för det är lika mycket positivt att ha det.

Först kanske man undrar vad en diagnos är?

Många säger att det är en sjukdom, vilket det inte är. 

Jag vill att alla ska förstå att bara för att man har ADHD är man inte stökig, utan man har mycket positivt också. DAMP är något många säger, tex “jag får damp”, men det kan man inte få, för det föds man med.

Adhd är en diagnos som står för:

A= Attention (Uppmärksamhet)

D= Deficit (Underskott) det fattas två ämnen i hjärnan som heter Dopamin och Noradrenalin)

H= Hyperactivity (Hyperaktivitet – man har svårt att sitta still tex)

D= Disorder (Störning/Oordning)

I namnet ADHD står alla bokstäver för något negativt, det tycker jag är dåligt, för då tror vissa att man är sämre för det, vilket man inte är. Jag tycker att det skulle vara bättre om det hette något annat, som t ex:

ECHP:

E= Energy (Energi)

C= Creativity (Kreativitet)

H= Hyperfocus (Hyperfokus)

P= Potential (Potential, att man kan åstadkomma många saker. Något man föds med, så det handlar inte om att det är något man lär sig.) De här är mina personliga egenskaper från ADHD. Och det finns mycket mer.

Man är lika mycket värd för det, därför att det finns lika många positiva saker som negativa. Eller till och med mer.

T ex:

  • Energi – (det har man massvis av, den tar aldrig slut.)
  • Kreativitet – (man har många idéer och tänker ofta på ett annorlunda och nyare sätt. Ett annat uttryck är att “tänka utanför boxen”.)

Så det kan alltså vara väldigt bra att ha ADHD.

/Maya Roca Ahlgren, (nu 15 år, men när jag skrev detta var jag 12.)

”Det är lugnt mamma, jag är stark, jag vet min roll. Jag är van.”

Maya Roca Ahlgren & Malin Roca Ahlgren

De tysta, som bara har ögon och inga munnar. Inga namn. De som står stilla och stirrar. De som vänder sig om åt ett annat håll. Och de som sjunker in i ett hörn och fäller ner blicken. De som gör sig genomskinliga. Gör dig genomskinlig. De kutar lika mycket på ryggen som du gör. Vågar inte. Kan inte stå upp för sanningen och det rätta.

Och tillsammans fortsätter de leva i en lögn.

En lögn av kisande blickar, dömande blickar. Hot, hårda ord och dagar fyllda med gråa skåp i en korridor. En korridor tömd på vuxna. En korridor full av snus, fimpar, tuggummin och loskor. Och de vuxna som finns där har liksom förlorat sina ögon.

Och den tysta massan smyger omkring och nosar och ser. Men säger inget. De dör i tystnad.

Jag är arg över att skolan och samhället inte kommit längre än när jag var liten.

”Det är lugnt mamma, jag är stark, jag vet min roll. Jag är van”, säger ungen.

Inget barn ska behöva säga så.

Tänka så.

Acceptera att det är hennes lott.

Självförsvaret och träningen blev en väg ut urhelvetet. För oss båda. 

Idag är jag gift, och han älskar mig för den jag är. Det har jag emellanåt svårt att ta in.

***

När man inte är omtyckt av andra, är det svårt att tycka om sig själv, svårt att bygga upp ett självförtroende.

Ju mer vi pratar om mobbing som företeelse, ju mer naturligt blir det för dem som utsätts att våga vända sig till oss vuxna och berätta vad som händer på vägen till eller hem från skolan, på nätet, på skolgården, i omklädningsrummen och i korridorerna.

Det finns alldeles för många barn som går till skolan och mår dåligt på grund av psykisk ohälsa orsakad av att bli retad, bli ignorerad, behandlad som luft, inte accepterad för den de är och med en känsla av att det inte är okej att inte passa in.

Det finns arbetsplatser där vuxna blir mobbade. Så om vi inte börjar med att arbeta mer och djupare med dessa frågor med våra barn, kommer det växa upp fler vuxna som mobbar på arbetsplatser.

Siffran för psykisk ohälsa växer. I alla åldrar. Och ofta beror den på utanförskap och trakasserier. Jag vill bidra till att siffran sjunker genom att låta barnen i skolorna få komma in under skinnet på en mobbad tjej (Livia i boken Genomskinlig) och verkligen förstå hur det kan vara. Då kan man kanske komma åt mobbarna.

Som väldigt många bokbloggare har skrivit när de recenserat denna bok, är min tanke med den att använda den som diskussionsmaterial i skolorna. Att klasserna läser boken och sedan arbetar med den utifrån min lärarhandledning som finns gratis att ladda ner på länken nedan.

Boken tar upp den tysta massan som ser påoch inte vågar säga något, den tar upp de lärartomma skolkorridorerna, den tar upp att mobbare ofta mår dåligt själva och hur man kan koppla detta ämne till Likabehandlingsplanen och Läroplanen.

/Malin Roca Ahlgren

https://www.adlibris.com/se/bok/genomskinlig—en-bok-om-mobbning-och-utanforskap-9789188195586

https://kikkuliforlagcom.files.wordpress.com/2018/09/lararhandledning-malin-roca-ahlgren.pdf

Lilla Ridboken – ny utgåva

Lilla ridboken av Ulla Ståhlberg är en faktabok för barn om hästar och ridning. Boken gavs ut förstagången 1974 och detta är en omarbetad, uppdaterad nyutgåva och riktar sig till 9-12 år.

En detaljrik lärobok med den teoretiska kunskap som behövs för att kunna ta de tre första ryttarmärkena. 

En mycket informationsrik bok som många unga ryttare säkert kommer att ha stor nytta av och vilja återkomma till många gånger.

/BTJ-häftet nr 2, 2019. Lektör Annika Widholm

Drutten och Plutten Halloweenpartyt

Drutten och Plutten – Halloweenpartyt av Anna Hansson och Jennie Elverstig är den 7e i serien om hästarna Drutten och Plutten och riktar sig till barn i ålder 3 – 6.

De humoristiska bilderna är tecknade av illustratören Maria Andersson Keusseyan. 

Det här är en både spännande och rolig berättelse att läsa högt för yngre barn.

/ BTJ-häftet nr 2, 2019. Lektör Annika Widholm

Att lära sig att lyckas

Den allra viktigaste uppgift vi ridlärare har är att skapa möjligheter för våra elever att lyckas!

Under hösten har jag haft den stora äran att besöka många olika delar av landet med min ridskolepedagogik. Det har varit lite olika upplägg beroende av önskemål, allt från heldagar till kortare inspirationsföreläsningar, och det har varit alldeles fantastiskt roligt! Mina uppdrag bygger främst på mitt yrke som ridlärare för barn och mitt numera ganska väl kända ridskolekoncept, men jag kopplar det också till pedagogisk och specialpedagogisk forskning. Själv är jag ingen forskare (inte ännu – men kanske snart), så mitt fokus handlar mer om att inspirera till möjliga tankemodeller och förhållningssätt, än att presentera egna resultat. Jag hävdar aldrig några absoluta sanningar, förutom den som är min egen;

Den viktigaste uppgift vi ridlärare har är att skapa möjligheter för våra elever att lyckas!

Det kan vi göra på så oändligt många sätt. Att lyckas, att få känna sig värdefull, viktig och sedd. Runt om i landet har jag nu mött flera hundra ridlärare som har just precis samma inställning, och det gör mig alldeles varm i hjärtat. Framtidensridskola är i goda händer!

Ibland stöter dock budskapet på patrull.

  • Om man alltid bara lyckas, då lär man sig ju inte. Säger någon.
  • Vad tänker du att man ska lära sig? Frågar jag försiktigt.
  • Att ridning är svårt. Om man alltid bara lyckas, då förstår man ju inte hur svårt det är.

Ja svårt är det ju förstås, att rida. Riktigt extremt svårt till och med. Men inte är det väl det som är det allra viktigaste att lära sig på ridskolan? Jag är ganska säker på att det inte alls är det. Jag är tvärtom ganska säker på att den som väljer att fortsätta med ridning efter den där första nervösa tiden som nybörjare i en helt främmande värld inte bara har förstått att det är svårt, utan också iskallt har tagit med det i beräkningarna. Vi behöver inte lära ut det.

Istället bör vi sträva efter att skapa en ridskolemiljö och en modern ridskolemodell vars främsta syfte är att göra det möjligt för våra elever att lära sig att lyckas. Det kanske kräver en del av oss förstås, att sätta upp just en sådan modell. Extra jobb som vi kanske först inte hade tänkt oss. Kanske till och med en massa ny kunskap som vi inte har tänkt att vi behöver skaffa oss. En stor dos egen häst- och ridkunskap till att börja med är förstås bra, men inte ens det räcker hela vägen fram. Vi behöver också en minst lika stor pedagogiskverktygslåda – och vi behöver lära oss hur alla verktyg i den fungerar, eftersom det är där vi finner nycklarna till modellen. Inom de traditionella ridskoleramarna – utan att tumma på vare sig hästvett eller säkerhet – finns nämligen oändliga möjligheter till att skapa just möjligheter. Men kanske måste vi först lära oss att tänka om?

Jag tillbringade en hel del tid på en ridskola där jag ständigt misslyckades. Jag fick också ofta veta att jag aldrig skulle komma att bli en riktigt duktig ryttare, än mindre en ridlärare. Jag var försiktig och ofta rädd, jag var ingen ryttartalang, men jag var noggrann, mjuk och älskade hästar. Orden jag fick höra nästan dagligen jagar mig ändå fortfarande ibland. Det kommer de nog alltid att göra. Men någonstans där föddes tanken på att det kanske inte var jag, utan hela modellen som var bakvänd, och människorna som uttryckte den kan hända bara spelpjäserna.

Där och då bestämde jag mig för att faktiskt inte ändra på mig själv, utan att försöka förändra hela modellen. Det är femton år sedan nu, och jag är oändligt stolt över resan. Det jag gör idag kan tyckas innovativt och spännande – och javisst,för en del kanske lite väl avigt. Det vill säga, den del av det som syns utåt. Den inre resan handlar om något så mycket större än vad någon kan ana. Den handlar om den unga jag, som alltid misslyckades med det mesta i hästväg. Den som egentligen inte ens borde syssla med just det som är hela min värld idag.

Det finns nu en av SvRF tydligt ställd vision för framtidens ridskola som säger att ridskolan ska sträva efter att möta den moderna människans önskemål utan att kompromissa med våra värderingar. Det är på rätt väg. Det är bra!

Min egen personliga vision säger att den moderna ridskolan ska förmedla traditionell häst- och ridkunskap med moderna pedagogiska metoder, kanhändatill och med specialpedagogiska metoder. Med omtanke, förståelse och lika storkunskap om människor som om hästar. Min egen vision säger också att vi behöver tankemodifieraden traditionella ridskolemodellen, och att i alla lägen alltid sträva efteratt tänka ett varv till. Istället för att sortera våra elever efter tycke ochsmak är vår allra främsta uppgift att fundera över hur vi som ridlärare kangöra för att göra det möjligt för alla elever att lyckas. Om vi inte kan det,behöver vi lära oss det.

En ridskola blir det vi vill att den ska vara och det vi gör den till. Vi behöver bygga ridskolan så att den på riktigt blir till för alla. En ridskola ska vara platsen där drömmar slår in, där människor växer och där våra elevers viktigaste lärdom är att de kan och är värda att lyckas!

Och lyckas och lyckas och lyckas!

/Maria Falck, Ridskolepedagog