Gästinlägg Supermamsen: En 16-årings liknelse om skolans stöd

Bild fotograferad och redigerad av min 16-åring

”Jag är 16 år och var “hemmasittare” i ca fyra år. Beroende på hur du lever och hur du tänker så kommer du döma mig som person utifrån det faktumet. Låt bli. Ge mig en chans och läs vad jag har att säga. Det tar verkligen inte lång tid. 

Idag fungerar min skolgång. Jag har anpassat schema utifrån mina behov, men alla har inte den turen. Vänta… jag vet inte om tur är rätt ord. Låt oss istället säga det stödet, något som borde vara självklart. Men det är inte självklart för alla.

Tänk dig skolan som en verkstad. Varje elev är en bil med behov att lagas eller skötas om på ett visst sätt (jag säger inte att en elev behöver lagas, endast i denna liknelse). Verkstaden och företaget som äger verkstaden gillar att poängtera att ”I denna verkstad har alla samma förutsättningar”. Vilket till viss del faktiskt är sant. Varje bil som kommer dit är trasig, majoriteten har endast en liten repa, men det finns fortfarande ett stort antal med andra skador, t ex en med ett hål i taket, en annan med en trasig ratt, andra med icke-fungerande motorer. Alla bilar åker till verkstaden för reparation. Mekanikerna reparerar däremot endast repor. Så vart ska alla andra bilar ta vägen? 

Tänk dig att alla bilar åker till verkstaden varje dag. Bilarna med repor blir reparerade varje dag och blir hela och nöjda. Men dom med större skador, vad händer med dom? Till en början åker dom dit, alla har ju “samma förutsättningar” för trots att dom inte blir nöjda, får alla sina repor reparerade. Men vad för nytta gör verkstaden om deras skador inte blir reparerade? Verkstaden har rätt. Alla har ju samma förutsättningar att alla, oavsett färg på bil, oavsett modell, faktiskt får sina repor reparerade. Men andra behöver mer. Jag är inte här för att endast döma och klaga på verkstaden, för trots att jag skulle vilja, så är inte felet helt deras.

Jag nämnde att verkstaden ägs av ett företag. Och detta företaget bidrar inte med pengarna och verktygen för att verkstaden ska kunna reparera alla. Och tack vare det faktumet så uppstår “hemmasittare”. Dvs en bil (elev) som inte får reparationen (stödet) som behövs. Jag sa att alla har samma förutsättningar. Vilket till viss del är sant, och samtidigt verkligen inte. För alla repareras trots allt, men tack vare hur majoriteten är repareras alla exakt likadant, och inte olika beroende på varje bils skador.

Varför skulle en bil åka tillbaka till en verkstad om verkstaden inte ger bilen hjälpen den behöver?

Om verkstaden är skolan och om bilen är eleven, så är bilens ägare i detta fall vårdnadshavaren. En bilägare kan göra research och leta upp manualer och instruktioner och köpa delar för att laga bilen själv. Något som kommer ta extremt mycket tid och energi från bilägaren, vissa orkar, andra inte. Det optimala vore om bilen kunde repareras av ett proffs i verkstaden. Men om bilen är tillräckligt sönder, hur ska den ens klara av att ta sig till verkstaden? Det absolut bästa vore om en bärgningsbil eller liknande skulle kunna komma och hämta (stötta) bilen (eleven) och hjälpa den till verkstaden (skolan). Men med vilka pengar? Verkstaden har inte råd, och företaget som äger verkstaden gör ingen vidare insats för att finansiera sådana hjälpmedel. Detta leder till att mekanikerna (lärarna) sitter utan resurser att göra något. Dom kan ta eget initiativ och hjälpa, men dom har fullt upp med sina andra bilar (du vet dom med endast små repor). Vissa kanske har tiden, eller vill ta tiden och hjälpa, och det bästa vore om företaget anställer fler på verkstaden och finansierade det som krävdes för att ge alla bilar den reparation som dom behöver, men som sagt, resurser och pengar.

Majoriteten av bilägarna som har bilar på verkstaden sitter hemma i sitt nötskal och är nöjda med verkstaden, alla bilar repareras likadant, rättvist, och dom har bilar som kommer hem och mår bra. Men dom som har mer än repor, är det konstigt att dom inte är nöjda? Dom som har en paj dörr, en rykande motor, ett punkterat däck och en trasig bagagelucka, men som ändå bara får sina repor reparerade precis som alla andra, har dom då verkligen samma förutsättningar att bli lagade om endast repan fixas men inte det andra som behöver lagas? Är det rättvist?

Jag var en av bilarna utan däck och med en överhettad motor. Mina föräldrar gav all hjälp dom kunde. Men det räckte inte.

Jag var dum nog att trots att jag åkte till en verkstad med bra resurser, så var jag inställd på att reparera endast mina repor, precis som alla andra, för det var det jag ville – vara som alla andra. På grund av det gled jag runt med mina skador och låtsades vara som alla andra, men innerst inne behövde jag mer. Min motor överhettade och mina däck ramlade av. Men dom andra visste inget. Jag dolde det bra, men till slut gav motorn upp på mig. Då var jag fast där hemma med en rykande motor, utan någon hjälp av verkstaden att ta mig dit.

Min mamma är pedagog, så jag vet behovet av mer resurser och pengar. På grund av det finns det tusentals som åker runt med skador som inte blir reparerade. Alltså elever med behov av bättre anpassade förutsättningar. Man bedöms i skolan av hur duktig man är, och hur mycket man kan, men alla lär sig olika. Så hur kan man bedöma alla rättvist om den hjälp dom får inte är det?

Det finns många liknelser jag kan dra som exempel för detta ämne, t.ex ett sjukhus och en doktor. Varje patient som kommer blir behandlad för huvudvärk säger vi, men dom med brutna ben, vad för nytta gör det med en huvudvärkstablett? Löjliga liknelser, möjligtvis, men det är så det känns. 

Du kan gå tillbaka till ditt nötskal om du vill, om det är därifrån du kom. Om inte,  låtsas inte att alla har samma förutsättningar, för det har dom inte. 

Förresten – ni som gillar ordet skolk. Sök på skolk och kolla Wikipedia. Där har ni definitionen av skolk. Om ni inte orkar har ni här en sammanfattning: skolk är ogiltig frånvaro avsiktligt. Det jag har pratat om är inte skolk. Om ni vill ha en koppling till min barnsliga liknelse, då är skolk en bil med endast repor som inte åker dit ändå.

Allt detta är väldigt simplifierat, och det finns så, så mycket mer. Psykisk ohälsa, brist på stöd, utmattning. Jag är inte så kunnig själv faktiskt, min mamma kan mer. Hon tog sig tiden att leta upp manualer och ritningar för att göra allt i sin kraft för att hjälpa mig.

Allt detta är byggt på min egen erfarenhet, för i slutändan, vad mer kan jag utgå ifrån? Jag dömer ingen. Men jag uppmanar er, låtsas inte som om allt är perfekt, för det är det tyvärr inte. Tusentals har lidit och lider fortfarande som jag har gjort, och värre.

Är du i en position i makten att göra något, vad väntar du på? Helt seriöst. Du nekar tusentals elever utbildning. Varför?

Tack.

/ En före detta “hemmasittare”

Recension: Vingklippt längtan av Sara Salander

Sara Salander skrev år 2019 boken Vingklippt längtan. Här får vi följa Luna, som bor med sin mamma, pappa och hunden Bosse på Lugna gatan. Lunas pappa äger ett bokförlag och hennes mamma är läkare. Luna själv är lite av en konstnär och skapar vackra akrylmålningar som hon aldrig blir riktigt nöjd med. I hemmet är allt bra för Luna, det är hennes fristad. Men i skolan har hon inga vänner, och en stor grupp av klasskompisarna trakasserar henne dagligen med elaka kommentarer eller utfrysning. Den värsta av mobbarna heter Katja. Luna börjar hata sig själv och det dröjer inte länge innan hon börjar skära sig. Hennes få ljusglimtar i livet är sin hemliga förälskelse i klasskompisen Anton och sin älskade hund Bosse. Mobbningen blir värre och med det självskadebeteendet. Men en kväll sker något hemskt. Bosse försvinner och Lunas liv vänds upp och ner. Men kanske till det bättre trots allt!


Vingklippt längtan är en fängslande ungdomsbok med viktiga ämnen som både unga och vuxna kan lära sig något ut av. Den bör läsas för att skapa en större medvetenhet kring hur mobbning påverkar människor och även hur passiv mobbning kan se ut. När Luna blir mobbad så är det ingen annan i klassen som säger till och med ensamheten blir hennes tankar om sig själv bara värre. Boken skildrar även hur svårt det kan vara för föräldrar att hantera ett barn som mår dåligt. Salander har en talang för att skildra livet på ett realistiskt vis, där inget scenario kan tänkas vara överdrivet eller påhittat. Boken är lång men med ett lättläst och varierande språk. Snart släpper Salander sitt nästa verk Evig önskan, vilken är uppföljaren till denna bok. Där får vi följa Lunas plågoande Katja. Den får man bara inte missa!

Recension: Olika som bär av Henry Bronett

Olika som bär är en bok som består av tio korta berättelser. Tillsammans utgör de en hyllning till allting som gör varje människa speciell. Karaktärerna i de här sagorna har alla sina små egenheter. En del är rädda för någonting, en del har speciella behov, en del har funderingar som kring sådant som inte alla har, och en del har unika traditioner. Boken uppmanar barnen att fundera kring vad det innebär att vara en unik individ, och att försöka förstå och respektera andra människors egenheter. Boken inkluderar också frågor som kan användas som underlag för diskussion efter varje berättelse.

Berättelserna är ofta formulerade på ett sätt att de uppmanar barnen att tänka själva och ställa sina egna frågor kring det som de har läst, vilket innebär att berättelserna fungerar utmärkt som underlag för att diskutera diverse frågor. De ämnen som tas upp sträcker sig från det lilla till det stora, från det glädjefyllda till det svåra. Ibland är de frågor som ställs mycket oväntade och fantasistimulerande. Bronett förlitar sig mycket på barnets egen förmåga till fantasi och empati, och är mer intresserad av att låta barnets tankar föras dit de vill än att komma med enkla lösningar och svar. Det här är ett kreativt sätt att uppdatera den klassiska fabelberättelsen och göra dem mer relevanta för de situationer som kan uppkomma i dagens skola. Berättelserna fungerar att läsas i skolan som en del av undervisningen, så väl som av föräldrar hemma.

Olika som bär är en mycket finstämd och känslig bok, som inbjuder till diskussioner om allt från värdet av dagdrömmeri och att springa av sig, till vad vänskap kan vara, och hur man kan övervinna en rädsla. Oavsett vilken diskussion man som lärare eller förälder vill väcka, så är sannolikheten stor att man hittar en berättelse om det i den här boken.

Recension: Ponnyn som kunde skratta och gråta av Elisabeth Sommarström

Den här boken, som har några år på nacken, är en mörk, skimrande spökhistoria som tål att upptäckas igen. När trettonåriga Fanny plötsligt dör i en olycka flyttar hennes själ in i hennes ponnys Jonnas kropp. Medan hennes anhöriga kämpar med sorgen, så försöker Fanny anpassa sig till sin nya existens. Fanny upptäcker att världen är en betydligt mer komplicerad plats än hon tidigare har anat, och hon tvingas att ställa sig själv grundläggande existentiella frågor om döden, ansvar, empati, och hur man kan finna mening i ett liv när existensen som man kände den plötsligt är borta för alltid. Ponnyn som kunde skratta och gråta är en märklig och fascinerande uppväxtskildring som ger den typiska hästbokens konventioner en mörk och spöklig vändning. Det är också en meditation över hur vi människor förhåller oss till andra levande varelser, och hur vi ofta tolkar djur och natur fel på grund av vår bristande insikt och inskränkthet. Läsaren tvingas att se världen med andra ögon, och att ställa sig frågor om det man ser. Trots att berättelsen innehåller mycket svärta, så är den också bitvis mycket humoristisk. Fanny har visserligen blivit en ponny, men hon är också fortfarande en tonårstjej med en tonårings alla funderingar kring kärlek och vänskap. Det här är en drabbande berättelse om mörkret och kampen som ligger precis bortom vårt synfält. Det är någonting så speciellt som en hästbok som får läsaren att se världen på ett nytt sätt. Att ha befunnit sig i Fannys värld är en erfarenhet som den unga läsaren sannolikt kommer att påverkas länge av. Det är både en medvetandegörande berättelse om hur vi behandlar andra levande varelser och hur vi värderar olika erfarenheter och liv, och en spökhistoria som får en att titta upp från boken och undra om man verkligen är ensam.

En bok med hopp om förändring

Jag har vid olika tillfällen fått frågorna ”Varför skrev du boken?” och ”Hur orkade du skriva en bok mitt i allt det jobbiga?”
Jag har försökt skriva boken som jag själv önskar hade funnits när vi hade det som tuffast. Jag har skrivit boken för att jag innerligt hoppas att vår berättelse ska leda till en förändring och förbättring. Vi är inte ensamma om vår resa tyvärr. Diskussionen kring en tillgänglig skola behövs från politiker- till pedagognivå. Hur ska vi skapa en skola som alla förmår genomgå med hälsan och självkänslan i behåll? Mina killar kraschade båda av utmattning i mellanstadiet. Många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har en haltande skolgång. Detta är tydliga tecken på att något måste göras. Jag hoppas att våra erfarenheter kan bidra till den diskussionen.

Jag hoppas också att boken kan ge stöd och igenkänning till dem som lever liknande liv och kanske bidra med tips och idéer.

Hur orkade jag skriva boken? Jag orkade inte låta bli att skriva den! Jag såg tydligt att det finns mycket att förändra och förbättra. Jag vet att vi är alltför många föräldrar som blir misstrodda och skuldbelagda när våra barn inte mäktar med skolan och inte passar in i skolans mall. Jag kände att jag var tvungen att göra något. Jag började med bloggen som egenterapi. Efter ett tag fick bloggen många läsare och sen föddes idén om en bok. Kikkuli Förlag trodde på mitt bokmanus och det är jag så tacksam för.

Jag önskar att politiker, handläggare på socialtjänsten, handläggare på Försäkringskassan, rektorer, pedagoger och anhöriga läser boken. Jag brukar inte be läsare dela inlägg så ofta men nu ber jag er. Dela så att boken når dem som behöver mer kunskap och förståelse. Dela så att boken når ut och bidrar till diskussion.

Boken är dedikerad till mina älskade barn men skriven för alla barns skull.

Boken finns på Adlibris och Bokus. Nu även som e-bok.

Hästen är PoÄngen

Så har vi varit på Ängen igen, hos Camilla Parniak som lär ut akademisk ridkonst, eller kanske en mix av mycket, jag vet inte, men kroppsmedvetenhet, centrering och kommunikation står i fokus. Hästen är poängen, det håller jag med om, det kommunicerar, för mig, och som jag uppfattar till exempel Erica Hagström jag hänvisat till tidigare, att det finns, och ska tas, andra vägar än de gamla invanda om ryttaren som ”ledare”, som någon hästen ska lyda och leverera till. Det betyder inte att man inte kan ha mål, att man vill utvecklas, det betyder inte att jag fattar att jag har ett omdöme när det gäller somligt som hästen inte har eller att hon eller han alltid får bestämma. Det betyder att jag förstår att hästen också har ett omdöme när det gäller mycket, ibland bättre än mitt, att den har känslor och som vilken individ som helst, att den vill respekteras, hinna förstå, och i mångt och mycket ha ett val.

Ella på ÄngenIMG_0505

Grejen är som jag förstår, och upplever det, att lyckas vi samspela här, så når vi mål, kanske högre mål, och dessutom kan vi ha kul på vägen. Vem gör inte bättre ifrån sig om man förstår, har kul, om man är trygg och kan påverka? Jag hör ofta erfarna ryttare säga att deras häst gillar att arbeta, att den vill göra rätt, på så vis kommer den också att välja att visa upp sig om man håller på med sådant ibland.

Den här gången fick jag med mig dottern, hennes kompis och vår gemensamma vän sen länge och som ganska nyligen börjat rida. Runt benen hade vi även kelpin, odågan och charmtrollet Eros. Ingen av oss lämnar stället oberörd. Eros vet jag inte, för honom var det nog ännu ett ok men lite knäppt hästäventyr men vi tvåbenta bubblar i bilen hem. Kompisens mamma som också var med härdar ut.

Hästarnas obönhörliga krav på att vi gör rätt, samtidigt som de säger ok till att hänga med oss ett tag, Camillas kunskap och förhållningssätt, där respekten för hästen kommer långt upp på listan, hennes smittande energi och envetna försök att göra bättre ryttare av oss – ett besök på Ängen ger alltid mersmak, och mycket nyttigt att öva vidare på. Jag trodde dottern som fick kämpa ett tag för att hitta rätt skulle svikta lite i tron på sig själv, eller sättet att tänka, men icke, hon fattade poängen😊, hade idéer om hur hon skulle komma till avslappning och reagera snabbare när det behövs och hon gillade sammanhanget där det är ok att vara olika. Kompisen som var med för första gången gillade det lilla pigga kallblodssto hon fick rida.

Annars är det som vanligt, jag har för mycket, känner för mycket och stånkar på i tillvaron, men på hästryggen, och i stallet, går pulsen ner. Nu väntar jag, på så vis är inget som vanligt, på att få hänga mer med min gamla vapendragare Herr sjuttonåring som blivit 22. Det kommer att blanda upp tillvaron som annars handlar mycket om att vara anhörig och jobba med text text text. Jag går mot färdigställande av forskningsprojekt och avhandling om självbestämmande för personer med intellektuell funktionsnedsättning vilket är hur meningsfullt som helst men, jag ser fram emot att ha mer tid i stallet, och att skriva mer om hästar igen.

Fortsatt skön sommar

Susanne Larsson

Stallmorsa som inte behöver vara så mycket morsa längre

Recension från två perspektiv: Sluta spela! Sluta störa!

slutaspelaslutastora_500Pappa och jag läste bilderboken ”Sluta spela! Sluta störa! Den är bra. Mamma tjatar ofta om att vi spelar för mycket och jag tycker att hon tjatar. Pappa tjatar också. Boken handlar om Kimmy. Hon tycker om att spela. Det gör jag också. Kimmy spelar på sin mammas telefon. Man kan inte stänga av spel bara. Det gör Kimmys mamma och det gör min mamma ibland också. Då blir jag arg. Mamman vill spela kort och Kimmy gör det med mamman. Sen sitter mamman med sin mobil. Är det bra? Varför är det skillnad? Bilderna var bra och sagan också.
// Philip 7 år

Jag satt och tjuvlyssnade i köket medan Philip och hans pappa läste bilderboken. Den var rätt träffande. Vi pratar mycket om vad vi ska ha för regler när det kommer till spel och ena veckan tycker vi att vi har vettiga regler och sedan fungerar det inte alls. Ofta använder vi vuxna vår mobil de dagar som barnen har skärmfritt och det är egentligen inte ok och något vi får tänka om angående. Längst bak i boken finns det frågor man kan diskutera och Philip och pappa G hade en lång diskussion angående hur det funkar och varför Philip tycker vissa saker. Frågor som Kimmys mamma tog mobilen från Kimmy. Var det rätt eller fel? Kimmys mamma säger att det inte är bra att spela för mycket. Vad tror du hon menar? Vad är för mycket? Behöver man ha regler angående skärmtid? Ska barn och vuxna ha samma skärmtid? För oss blev det en bra diskussion.

// AC (mamma)

Läs recensionen på Boktipsets hemsida –>>

Betyg: 4 av 5 stjärnor

 

 

”Ön” – en Astrid Lindgrensk melodram

ön_framsida”Det är en bok som får mig att tänka på två giganter. Astrid Lindgren för det melodramatiska upplägget med svartaste svärta och ljusaste pastelljus. Mångfalt prisbelönte Shaun Tan för att hans barnböcker känns som att de riktar sig till en vuxenpublik. ”Ön” lider mindre av det än Shaun Tan. Men det är inte helt enkelt att befria sig från känslan av att denna bok är gjord i syfte att förklara flykt och att skapa ett samtal om att flykt ibland är nödvändigt.”, skriver kulturredaktör Fredrik Björkman i sin recension av boken ”Ön” i  Arbetarbladet.

Läs hela recensionen här –>>

En riktigt medryckande spökhistoria för alla som gillar hästar

Brudnäbben_framsidaNu har jag läst Brudnäbben – en spökhistoria, av Elisabeth Sommarström. Historien är en klassiker: Två bästisar åker på ridläger, men givetvis är det inte vilket ridläger som helst. Ridlägret äger rum på Ekehovs slott, som visar sig vara ett slott med en mörk historia. En historia som ingen längre vill kännas vid. Här finns den stränga ridläraren, kompisen som sviker, rika flickan med egen tävlingsponny, den märkliga tjejen som luktar svett, snygga killen som alla tjejer på lägret blir kära i och omtänksamma tant Tora, som gärna bjuder på både klokheter och nybakade bullar. Och en vit dam i ett fönster. Spökar det?

 

Brudnäbben är en riktigt spännande sommarlovsbok! En välskriven bok med medryckande flyt som jag gärna sträckläste. Plötsligt är jag 13 år och kommer precis ihåg hur pirrigt det kändes att åka på ridläger och få en egen ponny, som inte alls beter sig som i dagdrömmen. Det är fina beskrivningar av hur det känns att för första gången vara kär, eller ha en svikande bästis som fått upp ögonen för en ännu roligare kompis. Elisabeth Sommarström har fångat känslorna på pricken.

Historien utspelar sig i mitten av 1970-talet, och kryddas med tidsenliga detaljer som låtar av Ted Gärdestad, jordgubbskräm av pulver, en superhemlig dagbok med lås, polaroidbilder, fruktsoda och Date-deodorant. Men det spelar egentligen ingen roll om du är barn av den tiden, eller är uppvuxen i en tid med hundratals likes på Instagram, egen blogg och hemlagad pesto – det här är en riktigt mysig och medryckande spökhistoria för alla som gillar hästar.

// Maria Luthelius, författare

Nyttan med fantasi

Bild: Pixabay

Vi har alla förmågan att fantisera, ändå kopplas fantasi huvudsakligen till barn.

För barn är att fantisera lika naturligt som att andas. De glider in och ut ur fantasilekar lika omedvetet som en tvåspråkig växlar mellan språk. Alla som har sett ett barn leka förstår att det finns så mycket mer än det vi ser. En stor del av det som försiggår sker i fantasin. För att ta språkliknelsen igen: barnen pratar två språk samtidigt och du som bara förstår ett missar hela poängen.

Genom leken övar barn sig på att vara människa i denna värld och genom leken konstruerar de sig själva. Fantasileken erbjuder också ett tryggt sätt att utforska mod och ger skydd mot en överväldigande värld. Även i vuxen ålder har vi stor nytta av fantasi. Om du kan visualisera och föreställa dig framgång är chansen större att det går dig väl. Och med hjälp av fantasi får du starkare upplevelser.

Häromdagen fick jag lyssna till ljudföreställningen Blackout av ljuddesignern Tim Bishop. Jag satt i en fåtölj med hörlurar och ögonbindel och lyssnade bland annat till ljud från gatan och ett regnoväder. Det regnade så kraftigt att jag kunde känna kylan från regndropparna som studsade mot asfalten. Och jag kände doften av den fuktiga luften. Hur är det ens möjligt? Enligt Tim Bishop fyller vår hjärna i luckorna. Tar man bort synintrycken jobbar våra övriga sinnen desto hårdare för att förstå vad det är som händer.

En gång satt jag på mörkerrestaurangen Unsicht-Bar i Berlin. Det var kolsvart och fast jag inget såg kunde jag lätt ge en bild av rummet. Jag hade inte bestämt allt, som exempelvis färgen på servetterna, men om jag skulle få se servetterna i verkligheten är jag säker på att jag skulle säga: ”Så där såg de inte ut i mitt huvud.” Att gå på mörkerrestaurang gör man förstås främst för smakens skull. Maten smakar förvånansvärt mycket godare när du inte kan se den. Det beror på att du anstränger dig desto mer för att smaka eftersom du vill veta vad du stoppar i dig.

På samma sätt fungerar det med skönlitteratur. När du ligger i hängmattan och läser kan du varken se, höra, dofta, känna eller smaka. Men om författaren är skicklig på att gestalta får du viss information och sedan fyller du i luckorna så du kan se handlingen framför dig. Karaktärerna och miljön blir verkliga i din fantasi och du kan därmed befinna dig i två världar samtidigt; i den verkliga världen och i den fiktiva. På så vis kan du öva dig på att vara människa i denna värld, precis som barnen gör.

/Lotte Lannerberth

Lotte Lannerberth är författare till Leaböckerna på Kikkuli förlag.