Äntligen ridbyxor…

Hej!

Tänk hur det kan bli…för inte så länge sedan var det ett himla liv varje gång jag hämtade dottern på fritids, ”åh inte redan”, ”det är så jobbigt med alla kläder” ”ska vi till stallet idag igen?” och så vidare. Inte odelat kul att åka till stallet varje gång det var dags och som sagt, speciellt vintertid, ett knorrande över långkalsonger och ridbyxor. Som mamma bedyrade jag att ”du fåååår sluta rida, det är ok, du måste inte” men se det ville hon inte heller. En dag lade jag ner, jag frågade inte om ridläger, extraridning, hur det gått. Jag pratade inte om min ridning, utan lät det bara vara. Det var då det hände. Då bet den hästflugan den lilla ungen som nu har ett alldeles eget förhållande till hästar och stall. Så förra veckan, när det var dags för lektionsstart så hör jag, mitt i en suck av tillfredsställelse: äntligen får man ha på sig ridbyxor igen! Fantastiskt. Och vilken lärdom för mig. Hon, den lilla ungen, behövde få bli fri sin mamma i det här. Få vara fri och ha det som eget intresse. Mammafritt.

I veckan, när mina jobb började på riktigt, med far och fläng i LSS-verksamheter av olika slag så gick också tankarna till dem med funktionsnedsättning som rider. Låter vi dem få vara ryttare, känna att de har ett eget intresse och intresserar vi oss för hur det går på rätt sätt? Jag håller på och skriver på olika noveller om hästens- och ridningens betydelse för olika grupper. När jag inte arbetar med mina böcker om förhållningssätt och annat viktigt inom funktionshinderområdet. Läs gärna en liten del av en av dem här nedan om du vill, och skriv gärna något om vad ridningen betyder för dig:

”Du travar Kristoffer!

Kristoffer tar på sig solglasögonen och kliver ur taxin. I väskan ligger skivorna han alltid har med sig. Och på stalldagarna, morötterna ”Jag spelade Elvis för taxichauffören” Lotta som är Kristoffers assistent tar emot på stallbackan. Hon vet att det inte är någon större idé att svara. Han vill mest informera henne och sen gå in i stallet och hälsa på Kalle, älsklingshästen. Hos Kalle blir Kristoffer lugnare i sitt kroppsspråk. Hans autism och något nedsatta kognitiva förmåga gör att han har svårt att tolka intryck, och att förstå sammanhangen i tillvaron. Det blir väldigt intensivt ibland kring Kristoffer, men hos Kalle tonar han in sig, och får ro på något vis. Kristoffer borstar på ena sidan, går runt lite, och återkommer hela tiden till Kalles huvud där han gillar att stå med ena handen på mankammen och den andra framför näsborrarna. Det blir varmt av Kalles andedräkt och ibland slickar Kalle Kristoffers hand. Då skrattar Kristoffer. ”Han pussar mig!”

Lotta hjälper Kristoffer med sadel och träns. Kalle står stilla och vet att det är viktigt att han hjälper till på det sätt han kan. Kristoffers motorik funkar inte riktigt och balansen sviker ibland. Nere i ridhuset är det pallen som gäller, men med den kommer han upp i sadeln och gillar utsikten därifrån. Kalles rörelser tar över på något vis, och Kristoffer följer med och slipper för en stund att lägga all energi på försöka förstå, hantera och få kontroll över tillvaron. I mitten går ridläraren. De är fler i gruppen och hon går från ryttare till ryttare. De flesta har assistenter med sig. Alla deltagare får prata en stund med ridläraren, på det sätt som de kan och om det behövs med hjälp av assistenten. Kristoffer vill prova att trava idag…”

Ha en bra vecka alla, september börjar, världens bästa månad om du frågar mig, och njut av häst och ridning på ditt sätt

Susanne

 

Annonser

”Barn äger!”

Hej! Ny vecka, eller ännu en vecka, och jag har klarat av höstterminens första stallhelg. Vi har det så hos oss på Järna Ridklubb, att den som vill och vågar(!) ställer upp och tar stallet på lördagar, så slipper ridlärarna och de övriga jobba jämt. För det mesta finns det folk, men ibland är det lite tomt på listan där man får skriva upp sig. Jag och några mammor (de pappor som finns dyker upp med hundar och bullar ibland) har teamat ihop oss så vi har blivit beroende. Det är ingen belastning längre, vi andas i stalltakt och vill inte missa våra lördagar. Den här lördagen är det speciellt. Regnet hänger hotfullt i luften, ja det händer ju, men det är första lektionslördagen, hästarna går fortfarande ute och, plankorna till de nya uteboxarna ska målas. Eller ska, snarare: gullig lapp från ridlärare Camilla om att vi ju gärna får måla om vi kan tänka oss. Kompletterande kraft denna lördag är Gunn, äldst av oss men definitivt raskast i benen och snabbast i huvudet. Så klart sätter hon några ungar i jobb och när jag är på väg bort i stallet för att lösa av henne möts jag av följande:

”Barn äger!” Tobias tio år, världens sköning, är i sitt esse. Med fyra damer omkring sig har han hittat rätt. Damerna lyssnar när de orkar, fnissar och har kul tillsammans och bredvid. Tobias är som de övriga vid det här laget rätt så Falu röd-färgad. Med penseln droppandes (falurödfärg kan ju inte vara så svårt att få bort från stallgången?) är han i tagen och ska måla plankor till de nya uteboxarna. Vi får till det, jag är snart också rödfläckig och tänker att vad gör väl det? Så kul som vi har är det värt lite rödfärg. Högen med röda plank blev aldrig lika stor som den med omålade men hej och hå vad vi stånkade på. De som inte målade styrde med hästar som skulle ut och in, hjälpte nybörjarfamiljerna att komma till rätta och det slog mig än en gång vilken underbar plats det är att vara på. Och att ha barn på. Som i senaste Häst 0ch Ryttare; inge uppdelning av pojkar flickor, i olika åldrar drar vi runt där, mer eller mindre vana, vi stallvärdar fikar när vi kommer åt och då löser vi de stora frågorna: Ska barnen få åka på ridläger nästa sommar, vad göra åt människor som har djur men behandlar dem som människor, tips till kvällsmiddagen och vad gör man när ens föräldrar börjar bli så sjuka att de behöver en i en grad man inte själv får ihop? Det är just karaktären på frågor, det faktum att snart ingen unge är ren nog för att få åka i bilen hem, att det kommer små barn som vill berätta om sitt livs ögonblick som de just haft nere på ridbanan och för att inte tala om den glada mamman som vågade gå in till Pontus den här lördagen. Sådant gör att man kopplar av. Att det är värt det, tiden man är hemifrån då man borde handla, städa, förbereda middag eller inte vet jag, vila kanske? Apropå Häst och Ryttare…där lärde jag mig att Ridsportförbundet driver främst två frågor i valet, eller huvudfrågorna, handlar om att ridning ska bli avdragsgillt och att anläggningar ska byggas och skötas om. Himla bra båda två men jag kan tycka att det första, avdragsgillt, skulle komma efter en rejäl dust om storleken på bidragen från kommunerna. Stötta, så som man gör med andra sporter, vinn alla förtjänster som hästvärlden bistår med i form av mindre sjuktal, goda ledare och friskareungar och människor  men framförallt var en jämställd kommun, som inte helt förlegat ger tiofalt mer till fotboll och ishockey. Barn äger, och ridskolan äger!

 

Ha det gott, att mocka är styrketräning och håll tummarna för mycket sensommarsol!

 

Susanne

Islandshästar, flugor och en väldig massa mys

Ny vecka, skolstart, och regnet öser ner. I alla fall här och nu i skrivande stund. Lika mycket som det regnade när vi åkte till Sjöberga i somras. Den lilla ungen här hemma valde bort Liseberg (och Karl-Einar Häckner!?) framför några dagar på en gård ”med egen häst”. Karl-Einar är i och för sig mest min favorit men ändå?

Sjöberga Islandshästgård kom till oss via en utav vännerna och stallmammorna i stallet på ridskolan. Hon sålde in stället med ord som att man inte vill åka därifrån, att både hästar och värdfolk är underbara och att naturen liksom sväljer en. Så var det.

Regnet upphörde när vi åkte på vägen som slingrade sig mellan åkrarna, en älgko med kalv liksom svepte fram i det höga gräset och en stor fågel (jag är ingen fågelkännare, heller) seglade över himlen som sprack upp och lovade bättre väder. Väl på gården fick vi hästar, bekanta oss med stallet och anläggningen och sen följa med ut på en guidad tur senare på kvällen. Camilla som har stället såg ut som om hon var född på en islandshäst när hon tog oss runt i omgivningarna. Vi red mest på kvällarna för det var varmt som bara den. Mitt i sommaren betyder friskt med broms och flugor, det vet alla som varit i stallet sommartid och det var häftigt att se dottern lära sig hantera det. Från ett nästan-sammanbrott till ett lätt irriterat men avspänt viftande med den ena handen ovanför manken när de blev alltför ihärdiga de små otäckingarna. ”Sätt dig så ska jag ta dig!” hördes från den lilla ryttarinnan.

På Sjöberga fick man noga reda på vad som gällde och eftersom jag är hästvan och ditrekomenderad av en tidigare kund så blev friheten stor. Vi bodde i stallet i fyra dagar, förutom små stunder av smultronplock och slött hängande (hästluktande och i ridbyxor som satt där de satt under dagarna) på uteplatsen var det vi, katterna och hästar hästar hästar. Min lilla i vanliga fall rätt så telefonintresserade unge tog inte upp telefonen, pipplade inte med någon ipad och frågade inte efter teve. Underbart, precis som kompisen och stallmamman sa (man kan ofta lita på stallmammorJ).

Så här en tid efteråt har jag tänkt – själva den lilla islandshästen – vilket djur! Jag vet att man tvistar om det, om de har så stor bärighet eller inte men min Rehkur, han bar då mig som den värsta skogshuggare. Han ömsom pilade och ömsom grävde sig fram, glad som en lärka och hur arbetsinriktad som helst. Och jag lärde mig att det kräver sin ryttare för att få tölten att fungera! Jag kommer att fortsätta med ”mina” hästar. Vill markarbeta, känna på gångarter som hör den vanliga hästvärlden till men jag förstår väl att islandshästen kan vara ett alternativ idag. Det är liksom något annat och vill man ut i skog och mark och ha en fin kompis (jag vet, man kan arbeta och tävla på det sätt som islandshästvärlden gör, och all respekt för det!) så verkar det precis hur kul och bra som helst. Våra dagar på Sjöberga gav lugn och ro för hela semestern, ont där bak av mycket ridning under varma dagar och en inblick i hur det kan vara att bo på landet, driva verksamhet och ha glädjen att ha djur omkring sig hela dagarna. Åk om ni kan, och njut. Det gjorde vi.

Jaha, här sitter jag och hamnar i Sjöberga-mood. Nu ska det packas gympapåsar, ordnas med mellanmål innan ridningen och kryssas i när man kan tänka sig att ta stalltjänsten igen (så har vi det på vår ridskola, och det är kul!). Hösten har knackat på och vardagen kryper in i våra liv. Jag ska försöka välkomna den, gilla rutinerna och njuta av det som kommer. Såg ni föresten i senaste Häst och Ryttare, att man synar politiken, och hör vad den säger om ridsportens framtid och förutsättningar?

 

Ha det bäst – hästbäst!

 

Susanne

Barnbok om livet med hund

Nos mot näsa Nos mot näsa är en kapitelbok som handlar om hundar. Donja vill ha en egen hund. Till sist lyckas hon få låna hunden Frippe en vecka på prov. Om hon klarar att ta hand om honom ska hon få en egen hund. Men Donja har ett problem. Sin ilska. Hon får utbrott både i skolan och hemma. Vad händer om man får ett ilskeutbrott på sin hund?

Malin Eriksson har tidigare gett ut fyra hästböcker och skriver regelbundet för barntidningen Min Häst.  Inspiration till att skriva om hundar har hon fått från föräldrarnas kennel Livsglädjen. Illustrationerna är gjorda av serietecknaren och illustratören Marie Bolk, boende i Vänersborg.

Fortsätt läsa ”Barnbok om livet med hund”

Jag har fått den äran…

Jag heter Susanne Larsson och har fått den äran att skriv-prata här på Kikkuli-bloggen. Det är jag mäkta glad över. Dels för att Kikkuli är ett sådant ovanligt och fantastiskt förlag och dels för att områdena häst, ridskola, ridning och dess betydelse för människor ligger mig varmt om hjärtat. Att jag själv verkar för- och inom funktionshinderområdet som ju Kikkuli också vänder sig till, är förstås en extra bonus i det hela.

Jag är biten själv, hästbiten, och har med några få års uppehåll ridit hela mitt liv. Jag har en dotter som nu är införlivad i häst-världen och ser att sporten, kontakten med hästarna och livet på ridskolan gör henne lika gott som det gjorde mig när jag var liten. Utöver engagemang i stallet verkar jag inom stöd- och omsorg och har följt otaliga människor med funktionsnedsättning till ridskolor och gårdar där engagerade människor sett till att också de får chansen att närma sig en häst, njuta av vad samvaron med den kan ge och utvecklas som personer som blir till ryttare eller stalltjejer-/killar, inte bara någon med diagnos eller person med den eller den funktionsnedsättningen. Jag har också konstaterat, precis som forskningen visar, att en del av de chefer jag möter i mitt jobb som föreläsare, handledare eller verksamhetsutvecklare, är bra chefer just för att de en gång (i stallet) lärt sig samspela, vara tydliga och kommunicera en strategi när det behövs. Häst- och ridning som område bidrar på olika sätt, men får sällan lika mycket uppmärksamhet eller stöd i form av föreningsbidrag etc. som andra sporter. Det är urdumt och omodernt, och värt att ifrågasätta. Kampen om uppmärksamhet  och stöd till området behöver vi stötta varandra i, och den kampen hoppas jag kunna elda på lite här!

Varför har jag då fått den här chansen och delikata uppgiften att leverera lite prat på Kikkulu-bloggen? Jo, när jag inte hänger i stallet eller svettas på hästryggen så skriver jag handböcker för funktionshinderområdet (www.susannelarsson.nu) eller påtar i texter om häst och ridning och vad det kan betyda för barn, unga, gamla, sådana mitt i livet, med eller utan funktionsnedsättning. En del av häst-texterna försöker jag sälja in till olika branchtidningar och/eller förlag, och en del av dem blir kanske till utbildnings- och/eller diskussionsunderlag. Kul och meningsfullt är det tänker jag som vet att häst- och ridning är hur kul och bra som helst.

Jag har för länge sedan tappat greppet om avel, har inte hjärnkoll på de senaste tävlingsryttarna och är rätt hopplös när det gäller vad som är modernt i kläd- eller utrustningsväg eller inte. Men vad samvaron med hästen, hänget i stallet och ridningen kan betyda är jag rätt bekant med och jag hoppas att mina reflektioner och små texter om det ska vara till nöje, och kanske nytta! Som alla som får chansen att uttrycka sig, dela med sig och lära i mötet med andra som kan, vill jag förstås ha synpunkter och tankar om vad som är viktigt att tänka på, utveckla och sätta fokus på. Kommentera det som skrivs här, så får vi fler vinklar och perspektiv!

Nu har jag presenterat mig. Det ska bli spännande att få lära mer om Kikkuli, om er som tar del av förlagets värld och kanske läser de här raderna. I nästa inlägg ska jag prata om ”min ridskola”, och om de varma, flug-täta och oerhört fina dagarna jag och min djurälskande unge hade på islandshästgården Sjöberga i somras.

Tack att ni läst, och på återhörande!

 

Susanne

 

Välkommen till Kikkulis Blogg

Idag tar vi ett nytt kliv på förlaget och öppnar en blogg med externa bloggare. Syftet är att fler ska få ut sina berättelser om hästar, funktionshinder, sjukdomar och samhällsutmaningar. Under våra 25 år har otaliga manus passerat våra lektörer och vi upplever att många av de manus vi har fått tacka nej till borde ha publicerats och spridits. De kanske hade haft betydelse för någon som hade behövt läsa om någon annan som befinner sig i en liknande situation. För oss räcker det att en berättelse kan hjälpa EN människa därute för att vi ska känna att vi gör ett gott jobb. Tyvärr finns det dock ingen möjlighet till att trycka böcker av alla manus vi får in. Vi måste, precis som alla andra förlag, sålla och välja ut med omsorg.

Vår förhoppning med denna blogg är att fler ska kunna delge sina berättelser till sina medmänniskor och stärka dem i vardagen. Vill du berätta din story och delge den? Kontakta oss på förlaget. Vi vill gärna att du ska få den möjligheten. Maila info@kikkuli.com

Vi hoppas att du vill hjälpa oss och sprida att bloggen finns så att både författare, skribenter och läsare hittar hit. Tillsammans kan vi förändra vardagen för drabbade till det bättre. Och skapa ett större intresse för våra fantastiska hästar.

Vid pennan

Anna Lärk Ståhlberg – Chefsredaktör på Kikkuli Förlag