Jag har fått den äran…

Jag heter Susanne Larsson och har fått den äran att skriv-prata här på Kikkuli-bloggen. Det är jag mäkta glad över. Dels för att Kikkuli är ett sådant ovanligt och fantastiskt förlag och dels för att områdena häst, ridskola, ridning och dess betydelse för människor ligger mig varmt om hjärtat. Att jag själv verkar för- och inom funktionshinderområdet som ju Kikkuli också vänder sig till, är förstås en extra bonus i det hela.

Jag är biten själv, hästbiten, och har med några få års uppehåll ridit hela mitt liv. Jag har en dotter som nu är införlivad i häst-världen och ser att sporten, kontakten med hästarna och livet på ridskolan gör henne lika gott som det gjorde mig när jag var liten. Utöver engagemang i stallet verkar jag inom stöd- och omsorg och har följt otaliga människor med funktionsnedsättning till ridskolor och gårdar där engagerade människor sett till att också de får chansen att närma sig en häst, njuta av vad samvaron med den kan ge och utvecklas som personer som blir till ryttare eller stalltjejer-/killar, inte bara någon med diagnos eller person med den eller den funktionsnedsättningen. Jag har också konstaterat, precis som forskningen visar, att en del av de chefer jag möter i mitt jobb som föreläsare, handledare eller verksamhetsutvecklare, är bra chefer just för att de en gång (i stallet) lärt sig samspela, vara tydliga och kommunicera en strategi när det behövs. Häst- och ridning som område bidrar på olika sätt, men får sällan lika mycket uppmärksamhet eller stöd i form av föreningsbidrag etc. som andra sporter. Det är urdumt och omodernt, och värt att ifrågasätta. Kampen om uppmärksamhet  och stöd till området behöver vi stötta varandra i, och den kampen hoppas jag kunna elda på lite här!

Varför har jag då fått den här chansen och delikata uppgiften att leverera lite prat på Kikkulu-bloggen? Jo, när jag inte hänger i stallet eller svettas på hästryggen så skriver jag handböcker för funktionshinderområdet (www.susannelarsson.nu) eller påtar i texter om häst och ridning och vad det kan betyda för barn, unga, gamla, sådana mitt i livet, med eller utan funktionsnedsättning. En del av häst-texterna försöker jag sälja in till olika branchtidningar och/eller förlag, och en del av dem blir kanske till utbildnings- och/eller diskussionsunderlag. Kul och meningsfullt är det tänker jag som vet att häst- och ridning är hur kul och bra som helst.

Jag har för länge sedan tappat greppet om avel, har inte hjärnkoll på de senaste tävlingsryttarna och är rätt hopplös när det gäller vad som är modernt i kläd- eller utrustningsväg eller inte. Men vad samvaron med hästen, hänget i stallet och ridningen kan betyda är jag rätt bekant med och jag hoppas att mina reflektioner och små texter om det ska vara till nöje, och kanske nytta! Som alla som får chansen att uttrycka sig, dela med sig och lära i mötet med andra som kan, vill jag förstås ha synpunkter och tankar om vad som är viktigt att tänka på, utveckla och sätta fokus på. Kommentera det som skrivs här, så får vi fler vinklar och perspektiv!

Nu har jag presenterat mig. Det ska bli spännande att få lära mer om Kikkuli, om er som tar del av förlagets värld och kanske läser de här raderna. I nästa inlägg ska jag prata om ”min ridskola”, och om de varma, flug-täta och oerhört fina dagarna jag och min djurälskande unge hade på islandshästgården Sjöberga i somras.

Tack att ni läst, och på återhörande!

 

Susanne