Äntligen ridbyxor…

Hej!

Tänk hur det kan bli…för inte så länge sedan var det ett himla liv varje gång jag hämtade dottern på fritids, ”åh inte redan”, ”det är så jobbigt med alla kläder” ”ska vi till stallet idag igen?” och så vidare. Inte odelat kul att åka till stallet varje gång det var dags och som sagt, speciellt vintertid, ett knorrande över långkalsonger och ridbyxor. Som mamma bedyrade jag att ”du fåååår sluta rida, det är ok, du måste inte” men se det ville hon inte heller. En dag lade jag ner, jag frågade inte om ridläger, extraridning, hur det gått. Jag pratade inte om min ridning, utan lät det bara vara. Det var då det hände. Då bet den hästflugan den lilla ungen som nu har ett alldeles eget förhållande till hästar och stall. Så förra veckan, när det var dags för lektionsstart så hör jag, mitt i en suck av tillfredsställelse: äntligen får man ha på sig ridbyxor igen! Fantastiskt. Och vilken lärdom för mig. Hon, den lilla ungen, behövde få bli fri sin mamma i det här. Få vara fri och ha det som eget intresse. Mammafritt.

I veckan, när mina jobb började på riktigt, med far och fläng i LSS-verksamheter av olika slag så gick också tankarna till dem med funktionsnedsättning som rider. Låter vi dem få vara ryttare, känna att de har ett eget intresse och intresserar vi oss för hur det går på rätt sätt? Jag håller på och skriver på olika noveller om hästens- och ridningens betydelse för olika grupper. När jag inte arbetar med mina böcker om förhållningssätt och annat viktigt inom funktionshinderområdet. Läs gärna en liten del av en av dem här nedan om du vill, och skriv gärna något om vad ridningen betyder för dig:

”Du travar Kristoffer!

Kristoffer tar på sig solglasögonen och kliver ur taxin. I väskan ligger skivorna han alltid har med sig. Och på stalldagarna, morötterna ”Jag spelade Elvis för taxichauffören” Lotta som är Kristoffers assistent tar emot på stallbackan. Hon vet att det inte är någon större idé att svara. Han vill mest informera henne och sen gå in i stallet och hälsa på Kalle, älsklingshästen. Hos Kalle blir Kristoffer lugnare i sitt kroppsspråk. Hans autism och något nedsatta kognitiva förmåga gör att han har svårt att tolka intryck, och att förstå sammanhangen i tillvaron. Det blir väldigt intensivt ibland kring Kristoffer, men hos Kalle tonar han in sig, och får ro på något vis. Kristoffer borstar på ena sidan, går runt lite, och återkommer hela tiden till Kalles huvud där han gillar att stå med ena handen på mankammen och den andra framför näsborrarna. Det blir varmt av Kalles andedräkt och ibland slickar Kalle Kristoffers hand. Då skrattar Kristoffer. ”Han pussar mig!”

Lotta hjälper Kristoffer med sadel och träns. Kalle står stilla och vet att det är viktigt att han hjälper till på det sätt han kan. Kristoffers motorik funkar inte riktigt och balansen sviker ibland. Nere i ridhuset är det pallen som gäller, men med den kommer han upp i sadeln och gillar utsikten därifrån. Kalles rörelser tar över på något vis, och Kristoffer följer med och slipper för en stund att lägga all energi på försöka förstå, hantera och få kontroll över tillvaron. I mitten går ridläraren. De är fler i gruppen och hon går från ryttare till ryttare. De flesta har assistenter med sig. Alla deltagare får prata en stund med ridläraren, på det sätt som de kan och om det behövs med hjälp av assistenten. Kristoffer vill prova att trava idag…”

Ha en bra vecka alla, september börjar, världens bästa månad om du frågar mig, och njut av häst och ridning på ditt sätt

Susanne

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s