Hur umgås vi med hästarna och goda argument

Det har blåst de senaste dagarna. I alla fall här där jag är. Och jag minns min gamla Juni, stoet jag hade i någon slags foderform. Hon var inte min, men mitt hjärtas häst under flera år. Hon både älskade och skydde när det blåste. Hela hon liksom fylldes av vinden, formade sig efter den, blåste i näsborrarna som blev stora som tefat och spände sin hals i en båge. Så vacker, och så prillig att sitta på. Hon hoppade och for men aldrig mer än att jag hängde med. Lätt, pigg och hur känslig som helst. Hela jag var tvungen att förmedla trygghet, visa på riktning och bygga min bålstyrka till den grad att jag nog har klarat ryggen hela livet sen tack vare det. Sådana här friska höstdagar då det blåser, då kan jag minnas och längta efter de stunderna på hästryggen. Vi var helt oövervinnerliga, som ett med vinden och beredda på allt:).

Här om dagen stod jag i stallet (och väntade på den lilla ungen som skulle bli klar för lektion) och såg hur en ung människa hanterade ”sin” häst på ett otåligt, och ganska hårt sätt. Hästen gjorde inget större väsen av sig, tyckte jag, men uppenbarligen fann den unga förmågan skäl att härja med den. Det var inte bara det att hon slog till den, och höjde rösten vid flera tillfällen, det var suckarna, de hårda ögonen och just otåligheten som gjorde intryck. Hästen, en ridskolehäst, som helt förståeligt har en del mindre önskvärda beteenden för sig, så som att hytta lite med huvudet ibland, inte flytta på sig som en dansande älva när den kanske fjärde ungen för dagen går in och vill klappa, bestämma lite eller klä på sadel och träns. Oförståelsen, och kravet på direkt lydnad, frånvaron av värme och glädje i den unga människans ögon gjorde mig både förbryllad och sorgsen. Vad får en del barn med sig när det gäller mötet med djur, när det gäller synen på djur som en varelse? Och är det inte på sin plats att ridskolor får så pass stora anslag så att det går att ha personal på plats mest hela tiden? En vuxen, hästvan med acceptabel värdegrund, som finns där och lotsar, guidar, riktar upp och agerar föredöme? Om man betänker vad ridsporten genererar (höga frisktal, goda riktmärken när det gäller genus, starka ledare etc), så tror jag att man har igen investeringarna tusenfalt. Och vi som ändå är där, på plats i stallet och hinner möta några av de unga människor som ska fostras in den moderna hållningen till häst (och visst, lika viktigt att reagera om det är vuxna!), vi måste våga lägga oss i, lära, stötta och stå för att respekten ska vara en del i mötet. Inget fjomp, människor ska leda hästar, och hästar ska bete sig väl men förståelsen, respekten och den goda viljan måste alltid vara ledtrådar.

Jag har skrivit några rader om vad ridning och hästsporten helt uppenbarligen ger och skapar förutsättningar för. Eller rättare sagt, andra har skrivit och uttalat sig. Forskat till och med. Jag har bara klippt ihop, och fogat in det i olika texter riktade mot olika målgrupper. Ta del av några urklipp längre ner och en stund om du vill, och håll hårt i argumenten när det ska pratas resurser och sporten och området behöver försvaras, eller synliggöras:

I nummer 2/2013 av Häst och Ryttare som är en medlemstidning från Svenska Ridsportförbundet berättar Marin Thun om vad man kan tänka på för att motivera ridsport som området och ridskolan som verksamhet. I artikeln belyser man att ridskolan är en mötesplats för alla, oavsett ålder, kön och bakgrund. Här är ridsporten tillgänglig för alla. Ridsport ses också som en av världens mest jämlika tävlingsidrotter och föder ofta ett livslångt intresse.

Enligt Lena Forsberg (Manegen är krattad, 2007) omsätter hästsporten miljoner (20 närmare bestämt och drar in mängder med skattepengar). Sverige är näst Island Europas hästtätaste land. Trots detta visar sammanställningar att kommuner i långt högre grad driver ishallar än ridhallar. Hästar och ridning som intresse läggs på utövarnas bord att hantera och det är väl som Svensk Ridsports Förbunds ordförande Anders Mellberg säger i medlemstidningen Häst och Ryttare (nr 1/2014): det är dags att hästen kommer in i politiken.

Resultatet från Forsbergs forskning visar vidare att könsroller utmanas i och med att man i ett stall utför sysslor som i det vanliga livet ses som manliga. Det spelar roll för den som utför det får en upplevelse av sig som driftig och kompetent. I mötet och arbetet med hästen måste man också ingå relation och utöva ett ledarskap som kommer att betraktas som en naturlig färdighet. Du måste leda hästen för att det ska fungera.

Utöver könsroller, och det faktum att ridning drar fram nya och framstående ledare så är det belagt och känt på stallgången att ett intresse, att vara i ett sammanhang, den motion det kan innebära och samvaron med hästen är friskgörande. Eller som en i stallet brukare säga: de frågar hur jag orkar med hästen, och jag säger att jag skulle inte orka om jag inte hade hästen. Ett sista urklipp, om vad det kan innebära om man redan är sjuk, eller håller på att bli: Lundqvist-Wannberg som skrivit om ridningens betydelse för personer med funktionsnedsättning delar också med sig om att det kan vara avgörande vid behandling av psykiska sjukdomar så som ätstörningar och långvariga rygg- och nackskador. I en studie med syftet att undersöka positiva effekter av ridterapi märks fysiska förbättringar liksom minskad ångest. Det syntes värdefullt och av vikt att personerna fick möjlighet att identifiera sig som ryttare, och inta bara som patienter.

Nog om forskning, även om det är viktigt. Jag läser Owe Wikströms Sonja och godheten och blir både förfärad och förförd. Den handlar om att se det lilla i det stora, för att det vi tar för givet inte är självklart och detta på ett sätt som inte ställer krav utan tvärtom också visar förståelse för att man inte alltid orkar vara så käck och fånga nuet. Jag ska läsa mer, och lär nog återkomma till den.

I veckan som kommer ska jag sitta på tåg söderut ner genom Sverige under ett par dagar. På tåg kan (till och med jag) koppla av en stund. Jag njuter av naturen, alla fina gårdar och hästhagar som ligger som tavlor längs spåret, och av att det inte går att göra så mycket mer än att sitta där och glo när man väl förberett jobbet, och kanske läst en stund. Innehåll i veckans föreläsningar är ”Viktiga teman i LSS” (se gärna mina böcker för området på http://www.komlitt.se) och jag vet att jag som alltid kommer att få möta både utmaningar och en väldig massa god vilja. Den här gången är det personer som har insatser och deras anhöriga med också. Det ger det hela en extra dimension och chans att lära och förstå.

Ha en fin vecka, när september blir oktober, och hör gärna av er om ni ser behov av texter om och för området häst och ryttare i något sammanhang.

Susanne Larsson

Mamma på Järna Ridklubb och

författare till böcker inom

funktionshinderområdet

Annonser

Åt alla och envar

I veckan var jag i Skellefteå under ett par dagar. Trevlig stad, oerhört trevliga människor och intressanta samtal med chefer och medarbetare inom lss-området och barn- och ungdomsverksamheterna. Den här gången handlade det om samverkan mellan anhöriga och personal, och den här gången arbetade vi tillsammans, Lasse Nohrstedt och jag som har skrivit boken på temat (se www.komlitt.se eller min hemsida den som vill).

Slående i gruppdiskussionerna var den goda viljan, öppenheten och förståelsen. Men också insikten om komplexiteten i lss-uppdraget. Det finns mycket kunskap och det är häftigt när den glöder. Jag kommer att tänka på alla äldre eller funktionsnedsatta som inte har närstående eller engagerad personal som backar upp eller för deras talan om det behövs. Och de som har bara någon enstaka närstående, som antingen har väldigt dåligt samvete för att de inte hinner/väljer att hjälpa till. Eller andan i halsen för allt de försöker hinna med. För mig är det lite både och. Som för många har jag förstått. Min mamma är sjuk och behöver en del hjälp. Det är svårt att hinna med, svårt att orka ibland, och frustrerande och höra om hur hemtjänsten fungerar. De flesta som arbetar vill gott där också, men tiden är knapp och ”brukarna” många. Och det märks. Och hörs på mamma. Jag hoppas innerligt, för både den som har insats av något slag, och för oss som finns runt omkring, att politiken blir människovänlig. Det tjänar nog allt på i det långa loppet.

Mer lättsamt var det i stallet idag (jag hann inte rida själv i veckan, utan fick nöja mig med stallhäng, och i dag värdskap). Nyfikna, lite försiktiga (en del!) och nya i stallet kommer först nybörjarna och deras familjer. Sen dyker de upp vart eftersom, de som ska rida, bara sköta om hästar eller helt enkelt vara där och andas lite stall-luft. Hästarna som ska gå är intagna och står och mumsar hö och blir för en stund någons älskling. Vi stallvärdar njuter av att bistå, skicka iväg våra egna lite större barn på uppdrag som de växer av och absolut, av att sitta ute i solen och fika och dela livets mödor med varandra. Ihop med mina ”stalldamer” som jag kallar dem, får jag snyta till mig, där kommer sanningarna haglande och trängs med råa, men hjärtliga skratt. Det är härligt att lomma in i stallet igen så fort någon vill ha hjälp, eller att fråga de som kommer upp från sin lektion om det gått bra. Oftast nickar de, ler och ser väldigt nöjda ut.

I veckan som kommer ska hösten knacka på ordentligt. Graderna ska sjunka och färgerna lär förändras. Det är så vackert ute och alldeles galet att många av oss sitter eller står inne hela dagarna. Så fort man kan vill man ut, dra in ett djupt andetag och fylla lungorna med det bästa man kan få, luft som luktar höst och manar till besinning. Kom ut säger den, och passa på, sen kan ni kura inne, tända ljus och tänka efter. Varje höst tänker jag att någon gång, för det är på hösten många åker, då ska jag till Indien och jobba för Intact (förening för skola, boende och ridterapi där vi har ett fadderbarn och en fadderponnyJ). Än har jag inte vågat men vilket år som helst. För en fegis som jag skulle det vara ett STORT äventyr.

Apropå äventyr. Min lilla unge hemma har hittat mina gamla Maria och Prinsen-böcker. Åh vad jag läste, följde, satte mig in i och njöt. Jag minns det bara jag ser dem. Ibland får jag ligga bredvid henne och läsa själv, eller höra henne läsa och jag myser över att hon också fastnar, blir hänförd och drömmer sig bort. Tack att det finns böcker.

Ha en fin höstvecka alla, vi hörs igen om ni vill

 

En varm septemberdag från läktaren

En dag i veckan här nu blev det lite drama i stallet, eller snarare nere på ridbanan och en utav höstens första hopplektioner. Ungarna hade för lite klister i rumpan och for som guttaperkor.  Vem säger att ridsport är gulligt? Jag menar inte att raljera, för de var så duktiga och vi (som var där) var hur oroliga (men omhändertagande, lugna och peppande förstås) som helst. Det blev liksom bara för tokigt när en efter en for i backen (egentligen bara två men då var vi redan så nervösa så när en till kom lite på sniskan höll hela läktaren andan). Och ridlärare Camilla hotade med att göra om gruppen till en dressyrgrupp istället. Ni skulle ha sett minerna på ungarna. De speglade både förfäran, förvåning och ett bestämt och ljudligt ”näeh!” hördes från de stolta blivande hoppryttarna. Trots att ett par stycken fick avbryta ville de andra bara hoppa, rida mera, förstå, lära sig och knipa hårdare med knäna. Vilken geist, vilket mod (av ridläraren också, vi föräldrar på läktaren fick hicka mer än en gång), och vilket förtroende. Jag har sagt det förr, en liten unge som lär sig kommunicera med en häst, som får smak på vinden i sitt hår, pirret i magen och glädjen över att kunna, den låter sig inte så lätt fösas åt sidan heller i andra sammanhang (när jag pratar om det med folk jag känner säger jag att den ungen skiter du inte på i andra sammanhang heller, men det vågar jag ju inte skriva här). Hur som. Det gick rätt bra ändå, en liten unge gjorde sig mer illa än vad vi först förstod (vi som var där, eller ridläraren som är just ridlärare och inte sjuksköterska). Det är aldrig roligt men som jag sa till en orolig vuxen, det händer sällan, och vinsterna med ridning är många så för min del måste man våga och välja, så länge ungarna vill förstås.

En reflektion så här efteråt…det är många föräldrar eller andra vuxna som inte står med i stall och bevakar säkerhet när barnen gör i ordning hästen inför lektionen? Eller sitter och tittar när de sen rider. Många barn rider bara en gång i veckan, till skillnad från i andra sporter, då det ska sjå och härjas flera dagar i veckan så fort de lämnat napp-åldern så det är inget orimligt som begärs. Det verkar så självklart inom många andra sporter, att man liksom är med, eller har någon med sig en bit upp i åldern? Är det så att en del av oss säger, precis som man kan ana när det gäller bidragen från kommunen, avslag på avdragsmöjligheten för ridning som friskvård och det faktum att många killar som rider blir ifrågasatta av kompisar i skolan, att det inte är så viktigt? Ingen riktig sport? Bara något tjejmys som tjejerna vill hålla på med för att det är gulligt? Som går över? Jag hoppas serier som ändå gått på teve, de seriösa, om ridsporten som just sport (även om vi som är frälsta vet att det är MER än sport!) påverkar i den här frågan. Och att de politiker som får flest röster i det här valet ger den här fantastiska varianten av sport och fritidsintresse, ja sättet att leva för många, lite cred. Konkret cred, inte bara säger att det är fint och viktigt, utan också visar det.

För övrigt har också ännu en fin septemberhelg förflutit. På mina breddgrader går hästarna fortfarande ute. Smutsiga vattenslangar ska dras för att fylla stora badkar med vatten, går man in hagen kommer hela drösar med hästar och lommar liksom efter en lite lojt, betesfeta och dammiga, sugna på kraftfoder. Jag är glad varje dag över att jag får chans på samvaron, se barn och unga växa i stallet, känna engagemanget och till slut, efter lite sensommaruppehåll, också komma igång med min egen ridning. Nästa gång när jag skriver har jag grym träningsvärk, då har jag hälsat på i Norrland och pratat samverkan mellan personal och anhöriga i LSS och då vet vi vilka som nu ska prägla vårt samhälle, och måla fyra nya år i sin nyans. Jag hoppas det blir bra för människorna. Och alla våra fyrbenta vänner.

Ha det bäst – klappa en häst

Susanne Larsson

Stolt morsa på Järna Ridklubb

och författare till böcker inom

funktionshinderområdet

En vecka i en solstol…

Grekland ÄR underbart, jo jag tycker det, på  många vis. Sen gammalt då jag som ung båtluffade och blev kär som många andra, och som vuxen och förälder. Värmen, maten, människorna, lukterna, vyerna och ja, det mesta funkar för mig. Jag tycker om att bryta rutinen, behöver komma bort för att koppla av och helt ärligt, var nog i behov av lite häng utan måsten. Men, man hinner tänka också. I alla fall är jag inte skapt för att ligga och dåsa och läsa romaner (jo visst, en massa badande i pool och hav blev det också, som det blir när man har ett barn=blötdjur med sig) hur länge som helst. Jag har tänkt på, vilket ofta slår mig både i stallet och på jobbet, hur viktigt det är att få tillhöra ett sammanhang. Vi är olika, det ska man ju veta, för många är sammanhangen de finns i krävande, överbelastande och kanske hämmande, men ändå, de flesta mår gott av att få höra till, vara en del av och till och med kunna påverka.

I stallet ser jag ofta de lite äldre tjejerna (det är oftast tjejer vilket är en fråga i sig, och det kan börja redan i tioårsåldern men mest tänker jag på 12-14-åringarna) som dels förhåller sig till varandra och dels ser de yngre förmågorna som springer runt på stallgången. De hjälper till, visar, stöttar och är liksom mer än bara sig själva. De rider, eller hänger, och har en mer eller mindre given plats men en plats har de. Ridlärarna (och vi som är stallvärdar:)) är fantastiska på att se varje unge, vara tydliga när det behövs men också tolerera olikheterna. Barnen, oavsett ålder, har en plats, och fyller en funktion. Vi har alla liksom en  uppgift: Att se till att alla klarar det, (kommer iväg ner på lektion, får upp skottkärran på gödselhögen, se till att nybörjarföräldrar går på rätt sida när de hjälper sina barn att leda hästarna, få fatt i Candy när hon inte är så lätt låter sig fångas inne i boxen, lugna Pontus när han blir till varg och ska skrämma småungar etc etc.). Lika tillhörande kliver fyraåringarna in i stallet på lördagmorgnar. De är minst men ska minsann rida, få veta på vilken ponny, kanske leta upp sin ”stortjej” som ska hjälpa dem och nåde den som inte låter dem vara med, det hörs långa vägar.

Ibland ser jag barn som inte har precis rätt utrustning, jättemånga kompisar, rätt koder eller någon macka med sig till fikat (om det är ”Hästägare för en dag” eller någon annan aktivitet). För dem kanske stallet, att få bli sedda och höra till allra viktigast. Är man inte populärast, mest rätt eller har det alla andra har kanske det är skönt att få vara i ett sammanhang där hästarna och ridningen och inte man själv och samvaron med kompisar är det som står i fokus. Det spetsar förstås dilemman också men ändå, det är ett sammanhang som inte bara handlar om en själv. En unge, som ser ut som om hon kommit in på sniskan hela tiden, hon rider som en riktig rackare och får förstås en massa respekt för det. Inne hos Regent, stallets stora och oerhört snälla herre, får hon också kela, känna en varm häst under händerna som hon dessutom kan styra.

Frågan om att få höra till och vara någon annan (än sitt funktionshinder) berörde jag i förra veckans inlägg också. Kristoffer som kommer till stallet i novellsamlingen jag jobbar med har en plats att fylla och som han fyller. Anna som jag skrivit om (Komlitt förlag), en tjej med Down Syndrom och måttlig utvecklingsstörning, som jag dels arbetat hos själv och dels mött då jag handlett senare personalgrupper runt, hon visade tydligt vad som hände när man hela tiden snörde åt sammanhanget kring henne. När spiralen vändes, då man började förstå henne, skapa förutsättningar och ge henne chansen att fylla sitt liv med mer meningsfullhet och möjlighet att vara med och påverka, minskade de så kallade problemskapande beteendena och hon mådde förstås bättre. Ung, gammal, med eller utan funktionsnedsättning eller annat som särskiljer, för de flesta av oss är det bra med en plats, en uppgift vi behärskar, olika roller att få prova och inneha och förstås, en go mule att luta kinden emot ibland. Så där så att man hinner känna lukten av hö och kraftfoder, eller gräs! För att inte tala om värmen från den goda hästens andedräkt och smaken av damm.

Nu väntar skola, gympapåsar, veckans ridlektioner, jobb-förberedelser (jag ska snart iväg och hålla utbildning och träffa anhöriga och personal för att prata om samverkan runt personer med funktionsnedsättning och det är så kul för att det är viktigt!) och tvättmaskinen. Solstolen och havets brus har lagt sig i bakgrunden, och det är faktiskt helt ok.

Ha en fin vecka!

 

Susanne

Förälder och ryttare på Järna Ridklubb och

författare och föreläsare inom

funktionshinderområdet