Favorithästar och tankens kraft

Vi har något gemensamt dottern och jag, våra favorithästar har stil. Hennes svarta lilla fina Snabb som hon så hett suktat efter i över ett år och äntligen börjat få rida lite mer. Och min Franko, stor, brun med bläs och het på gröten som bara attan. Inte förrän nu rider min lilla unge den goa ponnyn med den grad av trygghet att mamman på läktaren kan slappna av, i alla fall något. Han är pigg, het och arbetsvillig. Likaså är det med den stora drasut jag kommit igång på igen efter några veckors uppehåll. Franko. En belevad herre som tänder i när det behövs, som har mycket att hålla ihop i sin stora kropp men som så lojalt trampar på, och så enträget försöker och det uppskattar jag, där uppe där jag sitter och svettas i sadeln. Faktum är att trots tidspressen så valde jag att sätta igång igen för att jag känner mig halv utan ridningen, inte bara för att jag missar en grymt bra träning för hela kroppen, utan för att min identitet haltar utan häst och ridning. Jag vet inte om jag ska tycka att jag är pinsam eller inte, men jag följer impulsen och unnar mig lyxen att få kliva in i en nyharvad manege, ensam i väntan på ridläraren, och där leka att jag rider dressyr under en dryg halvtimme. Jag gör väl det, bitvis, men ändå, mest ser det nog både kantigt och skumpigt ut men med god fantasi och en riktig längtan kan det kännas ”stort pampigt och vackert” som en tränare sa till mig en gång när jag red upp på diagonalen med en liten arabflicka under mig. Så skulle jag tänka, och det hjälpte ju förstås till, så som tanken alltid gör. Åt det ena eller andra hållet.

Tanken, eller hur vi tänker om oss själva är viktigt och något vi hanterar mer eller mindre medvetet. Igår hängde vi i soffan dottern och jag, en kvarts gemensam kvalitetstid framför Barnkanalens nya (tror jag, jag är hopplöst dålig på att kolla på teve) serie om kändisar som ska lära sig rida. Först halvlåg jag där, söndagsdäst och med måndagsångest och orerade (i tanken) om att det var larvigt med kändisar som skulle rida, och förstås på fantastiskt vackra hästar, i lika vackra miljöer och med svindyra skinnsoffor som ställts upp mitt i stallet. Men sen förstod jag ju, det är ju Barnkanalen, som ju brukar hålla viss nivå, att de som var med var både ödmjuka och tacksamma. Sådana fina människor som bjuder på sig själva. Och dottern växte lite av att se hur det de gick igenom, att inte kunna självständigt, det har hon jobbat sig ifrån. Hon kunde mer än dem, och hon kände respekt över vad de satt och lärde sig. Hon fick se idoler som Yanko, och Doreen (hav överseende med stavningen) från barnteve, sång-tjejen Zara Larsson och den coola (med tusen tatueringar) Nicke, rockaren som på kort tid gjort dundersuccé som ryttare, och som tyckte att hästar och ridning, det är ju grejen. Med min egen längtan och lycka (när jag väl bestämde mig för att rida igen) och dessa kända människors glädje över att övervinna rädslor och okunskap och faktiskt våga sig upp i sadeln i bilden kommer jag förstås att tänka på alla dem med funktionsnedsättning som jag följt och packat ridväskor åt genom åren. Deras glädje, nyvunna identitet och förbättrade motorik, styrka och balans gick inte att värja sig emot. Heja alla verksamheter och den personal som bemödar sig att förtydliga att det är ridning på gång, att följa med när det behövs och uppmärksamma det hela. Heja alla föräldrar som kämpar för att deras barn ska få rida, fastän att de själva kanske aldrig gjort det. Kanske gillar de inte ens hästar, eller stallet, och ändå kommer de, försöker sig på att göra iordning hästen och städar bilen extra mycket sen för att det kommer in så mycket grus, lera och hästhår i den sen man börjat vara i stallet.

Jag började skriva något om tankens kraft. Den gör ingen större skillnad med den fantastiska träningsvärk jag kommer att ha i morgon för att jag red i morse. Min akter kommer att vara lika öm som min bror sa att hans var då han cyklat fem mil (han cyklar verkligen aldrig annars) för att glo på motorcykeltokar på Gotland i helgen som var. Tankens kraft funkar inte alltid heller om man är för sjuk eller belastad, det måste sägas.

För övrigt har det ju flyttat in en katt här i huset. Komiskt nog, han är en katt och förvisso bara inne än så länge men ändå, har jag också för första gången fått in möss på vinden. Eller vinden, de rör sig i hela huset fast än så länge bara i väggarna. I stallet kan jag både se en mus, och en katt som leker med den, jag viftar bara bort flugor och ev. spindlar eller annat otyg men hemma blir jag som en sjåpig tant. Där kan vi nog säga att det blir lite pinsamt i alla fall. Och att jag inte lyckas att med tankens kraft bli så där morsk och mus-modig som jag hör att en del är. Nu är vinden i alla fall fylld med råttfällor och jag fasar för den dag jag ska gå upp och kolla om de fyllts med små möss. Tacka vet jag stora förutsägbara hästar som luktar gott, hummar när de hör att det är morot på gång, och som bär mig fram och åter i ridhuset. Så att jag får leka dressyrtant, och för en liten stund känna mig hel, gilla mig själv och vara någon som kan något.

Ha en fin slutet på oktober-vecka, november väntar, leran tilltar i hagar och vinden river med sig de sista löven. Med tankens kraft ska det bli till en mysig månad, full av möjligheter att tända ljus och försjunka med näsan i en bok, eller en text som ska bli till en bok, att baka mängder med äppelpajer så att man måste rida ännu mer för att komma i samma ridbyxor – det är grejer det som min pappa skulle ha sagt.

 

Susanne Larsson, hästmamma, författare och

verksam inom funktionshinderområdet

Annonser

Brevet till himlen och min fantastiska farmor Ulla Ståhlberg – en farmor som skriver från ovan där

Lilla_ridbokenUllaIdag skulle du ha fyllt 91. Saknaden är och kommer nog alltid att vara stor. Men på något sätt håller jag dig vid liv via ditt förlag Kikkuli. Ibland känns du mycket närvarande i min vardag som idag när jag svarade jag på ett mail från Gisela på Svenska Ridsportsförbundet som handlade om Lilla Ridboken – din stora boksuccé . Lilla Ridboken kom ut för 30 år sen i år och har hjälpt många små ryttare att lära sig rida och att ta hand om hästen och dess utrustning på ett korrekt sätt. Jag vill hedra ditt minne och min kärlek till dig genom att ge ut den boken på nytt. Så jag har satt samman ett fantastiskt team för att göra detta möjligt. Jonas har tagit foton utifrån de fotografier som fanns i boken. Han har scannat in dina illustrationer och så har Sara, hans flickvän som är ridinstruktör, hjälpt mig med faktagranskning av texten jag skrivit. Sen har Niklas jobbat med layouten av boken. Och ikväll har jag börjat bläddra i resultatet som snart ska gå till tryck. Och så har Gisela på Svenska Ridsportsförbundet fått manuset i sin mailbox som svar på hennes mail jag läste tidigare i kväll. Så nu väntar jag med spänning på att få höra vad hon tycker om den.

Jag önskar jag kunde ha en telefonlinje till dig och berätta om hur allt utvecklar sig. Alla nya böcker som kommer ut och alla fantastiska författare och illustratörer som vill vara med i vår värld. Jag saknar din röst och dina kloka ord. Du fattas mig mer än vad jag någonsin kunde tro. Känner att jag inte fick tillräckligt med tid att dela detta fantastiska med dig. Men jag hoppas du gillar det jag gör med vårt förlag och att din nya bok du skriver från himlen kan hjälpa många nya små ryttare i stallen runt om i Sverige.

Vet du om att Linda har köpt en islandshäst? Och att Emmie rider den varannan dag? Du kan känna dig stolt som gav min syster möjligheten att utveckla det intresset. Jag hör på henne att hon har hittat hem och hittat ett inre lugn som jag inte har hört på länge. Jag har inte träffat underverket ännu men hoppas få träffa honom i vår. Vem vet. Kanske kommer jag att hoppa upp på honom och tölta runt lite. Bara för att få uppleva känslan av frihet.

Vi mår bra allihop. Marcus utbildar sig till snickare och har praktik just nu. Robin bor hemma igen och jobbar med Christer. Jag jobbar lite för mycket från och till och får små tankeställare när klockan är närmare halv tolv när jag lämnar förlaget i källaren för att lägga huvudet på kudden. Men jag skulle inte byta bort det mot något i världen. Jag är nog rätt lik dig där… Malte är en riktig bokslukare. Vi läser varje kväll och delar böckernas fantastiska värld. Vi ser alltid fram emot att få nästa härliga bokleverans och lukta på våra nya böcker. Nästa gång blir det en spökbok och en härligt julig bok om hästarna Drutten och Plutten.

Stor kram på födelsedagen farmor. Hoppas du har det bra i himlen. Jag älskar dig.

// Anna

Lite kan göra stor skillnad

Jag sitter och slutför arbetet med en rapport om metoder för delaktighet och inflytande. Kroppen är trött för det är kallare ute (och i ridhuset där jag satt igår och konstaterade att långkalsongerna ska fram för vintern). Handskar och pannband är på, men det förhindrade inte att cykelturerna fram och tillbaka mellan olika lss-verksamheter idag var ganska bistra.

Ordet metoder gör mig alltid lite skeptisk, eller till och med misstänksam. Övertro, eller blind tro på en metod innebär ofta risker tänker jag. I synnerhet om den ska utövas på djur, eller människor också för den delen. Väldigt övertygade människor är förresten alltid lite oroande. Den som undrar, känner tvekan, eller tar tid på sig för att den kan se saker från flera olika håll är liksom lättare att förstå, det känns som om den har mer kunskap och har tänkt längre. Men, hur som, i projektet jag drivit (i Södertälje Kommun och ihop med FoU Södertörn) har jag kallat det metoder, det vi gör och som många konstaterat nu, är till hjälp för människor som har svårt att hämta i minnet, göra sig bilder av vad saker innebär eller får för konsekvenser och kanske också, eller just därför, kommunikationssvårigheter. Det kan handla om att visa bilder när vi pratar, eller över vad som ska ske under dagen. Om att den som behöver får se två saker som hör ihop med olika aktiviteter för att den ska kunna välja eller om att få påminnelser via sms eller digitala program som möjliggör förberedelse och kommunikation. Inget stort och omvälvande alltså, men som resultatet i projektet visar kan det göra stor skillnad. Och på så vis, när metoder granskas kritiskt, används och anpassas individuellt och vilar på bästa möjliga kompetens och aldrig utesluter kontakt med människor och det fina i att få ha en riktig relation, då är det ok med metoder. Om de hela tiden utvärderas.

Det är många med mig som går loss på att skapa goda förutsättningar för den som behöver stöd och att ordna så att den som har svårt att uttrycka sig får välja och påverka sitt liv. Vi är många som tycker att intentionen med LSS, Lagen om Stöd och Service är bra, och att det är en heder att göra verklighet av den i vardagen hos den som inte kan ta det vi andra förväntar oss för givet. Den som gör skillnad i mötet med personer med funktionsnedsättning har all anledning att vara yrkesstolt tänker jag.

Lite kan göra skillnad också i hemtjänsten, det hör jag på min mamma varje dag. Så fort hon får hem människor som orkar presentera sig, som hon känner igen och hinner skapa en liten relation till, så går det ganska bra. Lyssnar de, och har kunskap nog att arbeta så att hon kan påverka stödet i den riktning hon själv vill, då är hennes röst gladare i telefonen, då orkar hon på ett annat sätt. Då har hon lättare att acceptera sin situation som väldigt behövande. Hon samarbetar plötsligt och som anhörig är jag lättad, och trygg och orkar göra det jag ska med och i mitt liv. Hur det som arbetar gör det, spelar roll för mamma, och för oss runt omkring. De som bemödar sig, orkar prova och försöka och har en grundmurad respekt för människan i sitt bemötande av min mamma, och andra som behöver, de känner jag en sådan ryslig respekt för. Hjältar, det är vad de är.

Faktum är att man får möta, eller käka upp, att man får vad man ger också hos hästarna, och i stallet. Anstränger jag mig, och barnen ser vad jag gör, att tala om vad som är på gång, hela tiden förbereda hästen på vad jag tänker göra så är den med mig, inte emot. Vem vill inte hänga med på vad som händer, förstå det och som vi människor tänker, också kunna påverka det. En yrkeskår jag känner stor beundran för är ridlärarna. Och jag tror jag kan säga det lite objektivt, inte bara för att jag är den häst- och ridnörd jag är och förblir. Jag satt i veckan som gick och förundrades över dotterns, och för den delen min ridlärare sen länge, Carina, som utgår ifrån sin bas och otroligt grundade kompetens men som trots rätt krävande arbetsförhållanden tillsammans med sin personal med jämna mellanrum tar in nytt, provar nytt och gör det med glöd och glädje. Medan jag skulle ha ridit på, jobbat med lite lösgörande, varvat det jag lärt och nött in och liksom harvat mig fram på hästryggen (och förmodligen tröttnat för länge sedan) bygger de nya banor, provar nya idéer (och ungar och hästar lär och har kul) och plockar in pedagogiken på ett sätt som ingen i mer traditionell pedagogisk miljö skulle drömma om. När dotterns lektion avslutades sist hörde jag hur superlativen flög genom den nu för tiden ganska kalla ridhusluften. Det var Carina som berömde sina elever. Ungarnas leenden vittnade om att de hade haft kul, hade lagom ont där bak och att de skulle somna gott och stolt. Som sig bör när man gjort nytt, vågat, känt fartvinden i sitt hår och närmat sig frågan om att rida hästen i form.

Hösten är här, klä er varmt, på med reflexer och dra in hästlukten långt. De luktar speciellt när graderna sjunker.

 

Susanne Larsson

Författare och verksam inom LSS,

och hängiven stallmamma vid

Järna Ridklubb

Godhet, på olika vis

Nu alla goa, vackra och hälsobringande hästar (och hästmänniskor) får ni stå tillbaka en liten tid. Veckans höjdpunkt heter Jidji här i hemmet. Ok, stunder i stallet, ridlektioner, en tur till storstaden och kultur i form av Jonas Gardells ”Mitt enda liv” och god mat på italiensk restaurang var helt ok men ja, man är som man är och nu sitter vi mycket på golvet och klappar katt som kurrar, myser, busar och mår gott. Allt tar längre tid, och ja se där, en faktor till att ta hänsyn till, och skynda sig till men det är det värt. Djur gör något med luften och tillvaron, i alla fall för oss som är sådana, och vi mår gott av det.

För övrigt funderar jag mycket på godhet, och viljan att göra gott nu. Jag sitter i slutarbetet med en rapport om metoder för delaktighet och inflytande för personer med funktionsnedsättning och försöker sätta fingret på vad det är som driver oss (finns på FoU Södertörn så småningom). Till exempel var jag i en verksamhet i Botkyrka utanför Stockholm i veckan som var. Där hade man hanterat en lex Sarah, allt enligt skyldigheten att rapportera om brukare far illa av, eller riskerar att fara illa av hur vi arbetar i verksamheten (min bok om detsamma finns på www.komlitt.se ). Hela idén med lex Sarah är en utmaning för en som medarbetare och personalgrupp, och ändå gör många vad de ska, för att det vill att brukare ska få upprättelse, en omsorg värd namnet och god kvalitet i sina liv. Modiga, starka och villiga att förbättra. Man kan dra en parallell till stallet, förståsJ och undra över skillnaden i hur vi bemöter varandra där, och framförallt närmar oss våra fyrbenta vänner som troget fyller vår tillvaro med god lukt, varm mule och upplevelser på ridbanan som vi inte vill vara utan (och ja, en del hår och grus i bilen också men det tar vi det med). En del har en sådan vänlig och tänkande hållning till hästen, de försöker förstå, och förekomma om det behövs. Och andra kliver in i maktkampen, och försöker mästra mer än klura ut hur det kommer sig och söka vägar att mötas på. Förstås handlar mycket av det om kunskap. Så säger böckerna, och mina upplevelser, när jag ser människor hantera situationer och möten med empati, klokskap och sunt förnuft. Det är som att de tänker ”om det var jag”, och kommer långt med det. Detta oavsett om det gäller hästar eller människor. Lika långt bort verkar tanken, eller tanken om att tänka den, hos en del som inte visar lika mycket empati som de förstnämnda.

Tillbaka till katten, den lilla svarta, goa med kattiga ögon som registrerar allt, så har jag med mig upplevelsen av de goda damerna på Södertälje Katthem. Som de jobbar för att katter som farit illa ska få komma ikapp, och hitta nya hem som fungerar för att de ska få goda kattliv. Jag tillhör inte dem som tycker att omsorgen, om det så gäller katter eller människor, ska grundas på något slags välgörenhetshjärta, men det finns krafter i att vilja göra gott som vi bör prata mer om, synliggöra mer, och värdera högre.

Nu ska jag slänga ett öga i min kalender igen. Jag har haft för ont om ridtid så här långt in på den här hösten och det känns. På alla möjliga vis. Mer ridning åt folket, för hälsan, glädjen och möjligheten att få andas långt ner i lungorna.

Ha en fin oktobervecka

Susanne Larsson

Hästmamma på Järna Ridklubb och författare

till böcker inom funktionshinderområdet

 

 

Katten också

Så har naturen bytt skrud. Kanske har vi det olika med hur långt det har kommit men här är det definitivt slut med det murrigt gröna. En morgon när jag vinklade dotterns persienner var parken bakom vårt hus ny. Från gammalt, och i för sig vackert grön, till en lysande gul med inslag av den djupt röda som en del blad antar. Så vackert. Stubbåkrarna talar till en. Som gammal ryttare vill man inget annat än att låta hästen kliva ner från vägen ut på åkern, känner hur underlaget är lite mjukare, rätt tungt egentligen, men så inbjudande. Vidderna väcker något i en och bara vinden som får ögonen att tåras känns som en ynnest just då. Lagom svettig vill man rida hemåt och konstatera att det blir attan så kallt så fort det blir lite kväll. Så är det när vi kommer ut från ridhuset nu också, att kvällen biter i lite, mörkret påminner om att vi är på väg mot mera höst, och vinter så småningom. Men, alla årstider har sin tjusning tycker jag, och den här hösten med varma dagar som kilar in lite sensommar ända fram i oktober kan man ju bara tacka för.

I veckan har vi tagit emot en katt, Jiji kallad, från Katthemmet här i Södertälje. Dotterns heta längtan fick till slut gehör och nu är han här. Utöver en nervös mage och bajs i hela huset under första dagen har det gått alldeles lysande. Han är en trevlig liten katt-rackare som tydligen farit illa under början av sitt liv. Nu gottar han sig ljudligt i filtar som bäddas omkring honom, händer som klappar och kliar och jag tänker än en gång på djurens betydelse. Jag förstår komplexiteten i frågan om djur på institutioner, och tänker att det inte kan bli självklart, för de finns ju där som inte tycker om djur, men de andra, de borde få ha på något vis. Man vet ju en del om att det gör gott, och jag behöver bara gå till mig själv för att önska alla andra djurtokiga något fyrbent i sina liv.

Apropå att göra gott så är jag strax klar med en rapport om metoder för delaktighet och inflytande (LSS). Projektet har pågått i den del av arbetet jag gör i Södertälje Kommun, och ihop med FoU Södertörn, så där hamnar materialet på sikt. Det har varit häftigt att följa personalens ökade kunskaper om funktionsnedsättningars innebörd, betydelsen av metoder som gör det möjligt för brukare att delta och påverka och de förbättringar det fått till i och med detta. Häftigt var också veckans resor till Hallsberg och Jönköping. Anhörigstöd och Kooperativ Olja, ett företag som satsar, säger att kompetens är värt något och agerar modell i fråga om syn på uppdrag, människor och sammanhanget. Själv blir jag genom noveller och exempel som jag använder när jag föreläser alltid påmind om hur många anhöriga kämpar för sina närstående, hur bra det kan bli när man lyckas samverka, och när verksamheter gör det de ska, och gör det bra. Anna som jag skrivit om i Äkta omsorg följer mig som vanligt i tankar och exempel. Hennes mamma Birgitta sa ja till att vi skrev om Anna, för att det kunde lära andra något om bemötande och vikten av adekvata krav. Och jag tänker att Anna har lärt många vid det här laget.

Ridning och hästar gör också gott. Kika in på min hemsida framöver om du vill. Jag ska se till att få ut delar av mina häst- och ridskolenoveller där för påseende. Och hoppas få tid att skriva om och till för att få chans att lyfta fram ett fantastiskt och livgivande område. Heja alla som kämpar, som dotterns gamla ridlärare Lotta och hennes kollegor som på lektion efter lektion nöter in grundläggande kunskaper och gör ryttare av varenda liten unge som de får in under sina ridskolevingar. Heja ridskolan, snart är det min tur att vara stallvärd igen. Då får man ner fötterna på jorden, pulsen där den ska ligga och perspektiv på tillvaron.

 

Susanne Larsson

Mamma på Järna Ridklubb och

författare till böcker för

funktionshinderområdet