GE BORT EN FIN JULKLAPP OCH GÖR EN GOD GÄRNING

BANNER_FINGERDOCKA

Annonser

Doktorera mera

 

 

Ännu en vecka av mörker, lera och november. På mina breddgrader kan man inte klaga egentligen, regnet kom först i slutet på veckan, och graderna har hållit sig en bra bit över plusstrecket. Det blir ändå rysligt kallt framåt kvällarna, och den råa novemberluften kryper liksom innanför. I ridhuset sitter några tappra föräldrar med mössorna på nu för tiden. ”Det är för lite the och kakor här” sa en mamma jag sällskapar med ibland. Så måste det bli nästa vecka. Fikakorgen ska med, lite pepparkaksaktiga nötkakor tror jag, och ett chaigt the, det kan jag tänka mig. Det handlar så mycket om vad man gör det till. Jag har egentligen massor att säga om de där stunderna på läktaren, eller för den delen nere i sågspånet där jag fick hjälpa till här om dagen då ungarna skulle hoppa. Bland annat tänker jag på den utveckling jag får vara med att ta del av. Tjejerna, det är bara tjejer i den här gruppen just, får tampas en del med slipade ridskoleponnys, lära sig övervinna med respekt, och gå större, tryggare och med större självtillit ur situationer som de vunnit utan att bråka, skälla och lägga skulden bara på hästen. De får förstå något om hur de själva inverkar men som sagt också lära sig att inte ge upp, våga ta i och ta kommandot. Ridlärarna ömsom ryar, förklarar och berömmer, och alla suckar nöjt i den kalla kvällsluften när lektionen är över. Man kan orda mer om hästar, de unga eleverna, ridlärarens uppgift, kalla ridhus och fantastiska klubbar (som borde stå längre upp på kommunernas prioriteringslista) men för dagen är jag uppfylld av andra saker och händelser.

Jag har föreläst (för Södertälje Kommun) och modererat paneldiskussioner på LSS-dagarna i Stockholm i veckan och där (som i vardagen, i arbetet i verksamheter) fått mig en dos av livet där det för givet tagna inte kan tas för givet. Där förutsättningarna inte är desamma. Birgitta Andersson, själv funktionsnedsatt och med en väldig kompetens och erfarenhet från området gav exempel på hur avgörande även till synes små beslut är för frågan om jämlika villkor. Hon protesterade skarpt mot tendenser om att låta välgörenhet sörja för dem som behöver extra stöd i tillvaron. Det starka intrycket från dagarna är att det finns fantastiskt mycket god vilja, och jädrar anamma. Att vi som verkar lagar efter läge, kommunicerar med anspråk och gör det bästa vi kan är klart och ska vara det. Men den med en rad utmaningar som vi utan funktionshinder slipper, ska inte behöva höra att den borde försöka se det från det mer positiva hållet. Eller att den utnyttjar systemet när den ansöker om utökad insats. En föreläsare sa det så bra, att ingen egentligen vill ansöka om insats. Man hade hellre valt annat, men man behöver det. Klämkäcka hurrarop eller syrliga ifrågasättande på fel ställe kan knäcka den mest envisa, kämpande och hjältebragdsaktiga.

Jag har också precis i veckan fått klartecken för den kommundoktorandstjänst som skapas kring mig. Det är fantastiskt på ett personligt plan, och en seger för området. Jag är tacksam för att jag har blivit lyssnad på, fått stöd och förtroende. Och jag tänker en tanke om att det inte är alla förunnat, att få fortsätta förkovra sig, få möjlighet att ingå i ett sammanhang och kunna påverka det. Kunna bidra och känna meningsfullhet.

Nu har katten somnat i mitt knä, kurrandet har gått över i snarkande och jag ska också ta helg. Graderna ska sjunka och det kanske är bra. Så att vi förstår att det går mot första advent, eller vad vi nu vill kalla det. Vinter, med chans att ta på sig mössa, och så småningom termobyxor. Då kan man lägga ner försöken om att se snygg ut helt, och bara ge sig hän åt att vara, ge och göra. Så som det alltid borde vara.

Skön sista novembervecka

Susanne Larsson, ridmamma och

författare inom funktionshinderområdet

 

En katt i knäet och lerig november

Vi har avancerat här katten och jag. Från att ha varit (katthemsskatt) lite skeptisk, eller ja, smått orolig med en evig hållning om att hellre fly lite innan, ifall det skulle visa sig bli lite obehagligt, ligger han nu så avslappnad i mitt knä när jag sitter framför datorn att jag får parera med mina ben och hindra honom från att ”rinna” ner på golvet. Fullständigt avslappnad. Om jag sitter här (och är jättetråkig som inte leker med honom) länge då hör jag plötsligt ett uppfordrande jam bakom mig. Med en lätt förnärmad min låter han sig bäras upp (han har till och med hoppat upp själv på uppmaning) och väl uppe sjunker han ner och startar sitt spinnande, och hårar ner mina byxor på katters vis. Förutom att jag sitter hemskt obekvämt när jag har honom i knäet, lätt framåtlutad för att nå tangentbordet och ändå undvika att köra in kattskrällets huvud i skrivbordet, så är det väldigt rogivande. Man är liksom inte ensam, det är varmt i knäet och det är gott att ordna så att någon trivs så hörbart.

Trivdes gjorde jag själv också på hästryggen i det morgonkalla (men nyharvade!) ridhuset i morse. Min stora måndagshäst och jag har i läxa att rida rätt upp och flytta oss ut på spåret i gen i en sluta. Till exempel. Vi kämpade båda två så svetten lackade och jag tackade den stora ridguden för att jag får vara med om sådana ögonblick av fullt fokus, tydlig skärpa och total avkoppling från allt annat, de vanliga måstena, stressen, otillräckligheten. Jag skulle aldrig tycka så mycket om det om jag inte kände att hästen njöt han också. Om han inte tog i, bjöd på sina frustningar, sina lätt spelande öron och sin vilja att samspela. ”Nästa gång provar du dressyrsadeln” sa Carina ridlärare och jag längtar redan. Jag njuter av stunden, och jag njuter av att vara trött i kroppen nästan hela dagen sen. Tänk att hjärnan och själen får sådan vila av att kroppen är trött. Det är väl något ursprungligt i det, något vi behöver många av oss och något man borde se till att bli oftare.

För övrigt var stallet lite upp och ner i morse. Spöknatta (som vår fantastiska ungdomssektion höll) och hoppkurs på en och samma helg. Vilket engagemang, vilken vilja till att driva klubben framåt och mot bredd och vilka lyckliga ungar och vuxna som alla fått sitt på olika vis.

På vägen hem här ikväll såg jag att några på min radhusgata fått upp julgransbelysningar kring knotiga grenar eller grindportaler. Någon hade tänt ljus på köksbordet och ställt en amaryllis i fönstret. Man kan väl inte säga att det lackar men det knackar på. Mörka november gör kanske att vi längtar. Bort, till jul, efter ro och avskildhet eller sällskap. Det ser nog lika olika ut som det finns människor på en gata. När jag borstade hästen efter ridningen i morse blev det prat om lussebullar. Kan jag baka till luciafikat? Och jag visst kan jag det. Jullängtan står inte för dörren så där överdrivet i mitt hus, men lussefika i stallet, lite granris hos hästarna och lediga ungar som fryser men ändå inte vill åka hem. Det kan inte ens jag motstå. Men, hej och hå, först lite mera lera och november, grushögar på hallgolv, kalla och fuktiga kvällar i ridhus. Det ska väl gå i år också.

En fin vecka till alla som kämpar för ridsporten, allas plats inom den och för att vardagen ska snurra även för dem som behöver lite stöd i tillvaron.

 

Susanne Larsson

Stallmorsa och verksam

inom funktionshinderområdet

 

Djur, häst och ridning for ever och everybody (som vill)

Var är pensionärerna på ridskolan?

Det händer att de kommer och hälsar på, för att se sina barnbarn rida. Men vi, i 45-50-årsåldern kallar oss för tanterna och jag noterar att vi är liksom bland de äldsta som rider, eller i alla fall hänger där lite mer frekvent? Rider de äldre på era ridskolor? Eller är du själv äldre och rider? Om du vill kan du läsa en liten del av en novell jag skrivit om de något äldre på ridskolan. Fiktion helt och hållet, och instoppad slutet av det här inlägget. Får jag ha det som i novellen när jag kommer upp i åren, då ska jag vara så tacksam.

Idag hörde jag ett fint litet reportage i radion, bara en del av det så jag kan ha missat viktiga poänger, eller fadäser men hur som stod djur på äldreboenden i fokus. Clara Zimmerman gjorde reportaget, eller hon verkade ha hela programmet, och hon talade sig varm för den goa lilla jycke som gick runt på avdelning och stoppade nosen i de vilande pensionärernas händer. Jag tänker förstås på djurens betydelse för människan (för somliga av oss, alla gillar inte de fyrbenta, jag försöker förstå det även om det är svårt). När jag ska rida och får chans att för en stund trycka min näsa mot den stora Frankos mule, på sidan där de är lena som babyrumpor, då går en våg av vällust genom mig. En sådan som jordar, fyller på och håller mig (lite) lugn långt in på dagen (jag rider alltid tidiga morgnar). Efter barnens ridlektioner, då de tar hand om hästarna, då går jag (ofta med en katt i famnen) och myser över deras närvaro, hur de inte vill åka hem fastän magen skriker av hunger och kvällen börjar bli kall. De lyser över kontakten med de stora lurviga djuren som låter dem hållas, som med sina läten talar om att de gör rätt, ordnar det bra och samspelar på ett sätt som är svårt att sätta ord på. Det funkar mycket bättre med en låg gnäggning, det malande ljud som hörs när de tuggar hö eller de suckar som slipper ur dem när de blir av med sadelgjorden kring magen.

Jag kan nu för tiden också intyga hur glad man kan bli av att ha en katt hemma. Och förstås tänker jag som finns och verkar inom funktionshinderområdet (se mina böcker på www.komlitt.se) på de personer med funktionsnedsättning jag följt till olika stall genom åren. En liten tjej, nu är hon vuxen men då, hon hade inget tal, svår epilepsi, troligen grav utvecklingsstörning och ett väldigt besvärligt liv. När hon fick se ridhjälmen och visste att det skulle bära av till stallet satt hon hela vägen i taxin och smackade nöjt. Hon klappade sig själv på handen, hennes tecken för djur, och det var aldrig, som det brukade annars, något problem som helst med att åka bil en stund. Väl i stallet hoppade hon helt fantastiskt högt av glädje och hennes stunder med hästarna var till en sådan lycka att ingen åkte därifrån opåverkad. En annan, en ung man med autism, inte heller han hade något tal och med en hyperaktivitet utöver det vanliga, han tonade in sig, kom till ro och satt lugnt på hästryggen varv på varv i den lilla paddocken. Han var aldrig, och jag menar aldrig, stilla annars, men i sadeln så tog hästens rörelser överhanden. De stillade oron, det maniska gungandet och bidrog säkert till att halterna av alla de goda må gott-ämnena som vi behöver för att fungera fick sig en skjuts den stunden i veckan.

Nu, innan smakprovet på novellen om äldre som rider, tack för att du läser, tänd alla ljus du kan om du gillar sådant, för nu är hösten här på riktigt.

Susanne Larsson

”Ta hit pallen, jag ska upp på den här”

Gunnel svänger in på parkeringen bredvid stallplan. Tisdag morgon och ridning. Med sig i bilen har hon Birgitta som inte skräder orden. ”Ja jädrans vad kul vi ska ha idag!”

Gunnel har längtat hit. Hon har ridit i hela sitt liv och vill inte sluta trots att hon närmar sig de sjuttio. ”Jag var så stel i morse att jag trodde att sängen satt fast i ryggen på mig när jag skulle upp, men lite sträck och plocka äpplen så går det ju” Birgitta fnissar och plockar med sig ridspöet och hjälmen. ”Äh, du är ju som en tonåring när du rider, och på dansen också förresten! Det såg jag i söndags!” I stallet möter de Gustav och Ann-Marie. De har börjat med kaffet som stått på inne på kontoret. Gunnel muttrar på skoj, kaffe före ridningen!? ”Bara för att värma upp lite” säger Gustav och myser när han får en kram av Gunnel och Birgitta. De väntar på systrarna Olsson som också ska komma, och som har ingått i gruppen den senaste terminen. Maria som är ridlärare hälsar på dem vart eftersom. Alla som rider har sina favorithästar och vet precis hur det ska gå till. De har ridit länge men trappat ner med åldern. Det blir en del prat om hälsostatus men inte mycket. ”Nä nu släpper vi krämporna och tänker på hästarna!” Gunnel manar till fokus och bjuder på skratt. ”Och så fikar vi efteråt!” Birgitta tar del bortifrån Regents box.

Ridläraren Maria har hjälpt till lite med att göra i ordning hästarna. Hon går före ner till ridhuset och ställer fram pallen som alla vill ha för att komma upp. Det suckas och ojas lite, över hur höga hästarna blivit men väl uppe är det mest som en vanlig lektion. Maria är ganska ny som ridlärare för gruppen, det är första gången hon har en pensionärsgrupp och hon är imponerad av hur mycket de orkar, och kan trots sin ålder. ”Förbered hästarna för trav och om fram i trav och rid lätt!” Gunnel följer hästens rörelser med en vana som är skön i kroppen. ”På hästryggen känner jag mig inte gammal” tänker hon. Hon vet att hon delar det med de andra. Även om de inte rider lika fort, eller hoppar lika högt längre, så sitter kunskapen i kroppen, som håller sig igång tack vare ridningen. ”Orken och hälsan är väl en sak, ridningen gör nytta, det vet jag, men det är känslan som är bäst” Gunnel tänker vidare när hon arbetar sin häst i galopp tillsammans med de andra.