Sammanhangets betydelse och en katt i granen

Så har höstterminens minihoppning gått av stapeln. Trött och på kryss mellan högar av stallkläder, picknickkorg och veckans jobb konstaterar jag att jag borde vara hemma, stöka, förbereda jul, och ja, allt det där. Hälsa på mamma som behöver besök. Men, okristligt tidigt stuvar jag in barn, kläder och fika i bilen och åker den för dagen hala vägen mot stallet. Där ligger förväntan i luften, som sig bör när det ska tävlas, även om det bara är en träningstävling. Stallplan och parkeringen är lika hal som vägen dit och jag och en annan stallmamma börjar sanda. Eller grusa kan man väl säga, fruset grus som ska huggas loss, upp i skottkärra och slängas ut så att folk och hästar inte står på öronen. Den kalla luften till trots är jag snart svettig. Allas hej, glada tillrop, ungarnas pirriga fniss och tysta spänning gör att jag njuter. Tänk att få ha någonstans att åka, att behövas, att vara med och bidra till något som kommer fler till gagn. Mervärde, det är någon fler borde tänka på, och få en chans att tänka på.

Den kalla luften gjorde några utav ponnyerna till små raketponnyer och de små förstagångstävlingsryttarna fick sig sitt livs ritt. Vi som stod på banan och hjälpte till hade fullt sjå. För så är det i den här klubben, träningstävling är just träningstävling. Man måste rida själv men lite hjälp på traven ingår och alla får rosett. Breda leenden, stolta föräldrar och så stallmorsan i dubbel mening som säljer och sen delar ut saftglögg till alla som sitter och fryser gör det hela till en fest. Min egen lilla bella delade ponny med en större förmåga och som ofta hjälps de åt. Den större hjälper, och lämnar plats, till den mindre. Man blir så glad av att se det varje gång att all forskning om hästens- och ridningens betydelse bara bekräftas.

Ett par kvällar senare sitter jag på läktaren och fryser när den lilla bellan rider lektion. Jag kommer i prat med en pappa till en tjej i samma grupp och vi förfasar oss över sociala mediers- och annat i den digitala världens baksida. Samtidigt som vi sitter där och gör tummen upp till våra tjejer som gör framsteg där nere i spånet. Jag säger högt det jag mest känt förut, att jag tror och hoppas att starka upplevelser i stallet och med hästen, en identitet som handlar om mer än hur man ser ut, växandet och livsviljan som blir till av att bemästra och känna glädje och lust gör att eventuella negativa upplevelser i det sociala bleknar. Att det någon gång kommer att ske, det där man är så rädd för och hör talas om, om inte mobbning så i alla fall uttryck, jämförelser och annat som kan stjälpa den mest trygga och välbesuttna, det känns nog som en realitet för många idag. Man håller bara tummarna för att de ska ta sig igenom det, och då tror jag de har nytta av att känna sig hemma någonstans, som i stallet. Där man ändå är någon som kan och behövs.

Man kan ju inte spendera all sin tid i stallet och nu är det full fart på julavslutningar, inhandlingar och stök på vindar och förråd där man undrar vem som plockat med julpyntet sen förra året. Varför är det aldrig i ordning när man ska häva fram eländet? Eller visst, lite mysigt kan det vara också men jisses vilken tid det tar. Med vild katt i huset sa jag kraftfullt nej till en riktig gran i år. Plastgran är inköpt och monterad, och redan klättrad i. Jag säger inget om granen men uppspelt som bara en katt kan bli klättrar han lite på väggarna också, och river upp min tapet. Det är mindre roligt. Värmesystemet krånglar också. Den här julen blir spännande.

Jag längtar efter julledig nu men är alldeles tagen över allt det goda jag möter i verksamheter. I min egen verksamhet avslutar jag handledningsgrupper och planerar utbildningsuppdrag till våren. Chefer och verksamheter satsar, tycker kunskap och frågor om inflytande och en meningsfull dokumentation är viktigt. Det är underbart. På tjänsten som utvecklare summerar jag ett projekt om metoder för delaktighet och inflytande inom lss-verksamhet. Små tillägg i arbetet, och stora förändringar för brukare. Medarbetare som vill och delar med sig för att dem de jobbar för ska få må bra, och ha ett värdigt liv. Man kan inte bli annat än lycklig av det.

Katten har somnat igen, det är dags att lämna kontorsstolen åt honom och röja i resten av huset.

Tills vi hörs igen, låt det lukta hårdbröd, äpple och morot i stallet, en GOD JUL och tack så länge

 

Susanne Larsson

Stallmamma, författare och

verksam inom LSS

 

Annonser

Alla säger att det går fort…

Hur undviker man att dras med i tempot, trender och processer? Frågan är dum, eller något retorisk kanske. Man vet ju att det gäller att hålla sig medveten, reflektera över det man gör och göra val…det är ju bara inte så lätt alla gånger. Själv är jag så trött på stress att jag kan gå av. Jag tycker att jag själv är larvig när jag springer omkring, jag kan känna förakt när någon säger att de ställt klockan på ytterligare en timma tidigare för att hinna ut och springa (kl. sex) på morgonen eller smälla av när någon hetsar upp sig i kön på Konsum. Ändå springer jag själv runt (ställer inte klockan på en timme tidigare för att hinna ut och springa, där går gränsen), hetsar upp mig när någon kör för sakta och undrar över hur jag ska hinna med att köpa julklappar och ja, stressar helt enkelt. Till mitt försvar är det svårt att få ekvationen att gå ihop, arbetstid, mamma som behöver hjälp och dotter som ska iväg på aktiviteter. Och nu mer en katt som inte ska vara ensam för länge, och som vill busa och bli omkringburen på när man kommer hem. Jag gör vad jag kan för att inte dras med, och leva så vördnadslöst och stressigt att man inte hinner njuta, lyssna och vara. Läsa ska vi inte tala om. Även om det tar tid att åka till stallet känns det som en tidsvinst att vara där. Eller en livsvinst. En investering för där går pulsen ner, där stannar tiden lite grann. Där är det gott att vara, och skönt att komma hem ifrån. Lite kall, hungrig och med annan luft i systemet.

Alla kanske inte upplever stall- och ridskolevistelsen som jag. I förra Häst och Ryttare kunde man läsa en ledare om forskning gjord på tjejers mående i ridklubbarna. Det förekommer alltså att man mår dåligt för att man inte är snygg nog, har rätt kläder nog och kan slappna av socialt. Det är ett tryck som drabbar medlemmar i våra ridskolor som borde vara fria från liknande. Som bara borde rymma glädje över intresset och kontakten med hästen, att vi delar det och till skillnad från i skolan (det borde inte finnas där heller) eller på stan måste se ut på ett visst vis. Jag tänkte att så där är det väl ändå inte på vår klubb? Jag uppfattar det inte, men måste inse att jag inte har tillgång till den världen riktigt. Jag känner inte tjejerna i den åldern där det kanske förekommer. Min dotter och hennes kompisar har inte riktigt gripits än av köns- och utseendefixeringen på det sättet. Jag brukar skriva om det viktiga i att vi vuxna reagerar när barn- och ungdomar (och andra vuxna förstås!) inte bygger sin kontakt med hästen på respekt och känsla. Hur man beter sig mot andra människor i stallet är förstås lika viktigt. Det är inte så lätt, apropå att dras med och förhålla sig till processer, men åh vad vi har att vinna på att stå för att bra bemötande är en vinst och tillgång för alla.

För min och vår del här hemma blir det mycket stall framöver. Jullovet närmar sig och det fylls på med aktiviteter. Hoppkurser, hästägare för en dag, luciafika. Jag minns mina egna stalljular från då jag var liten och yngre. Där jag hade häst några år hade Barbro som hade stallet alltid lagt en chokladask på sadeln till julafton och trots att man visste vad det var i paketet så kändes det så särskilt att gå ut i sadelkammaren och hämta det. I stallet luktade det granris och glittret på boxdörrarna kändes lika rätt som det känns fel sen en bit in i januari. När jag kastade ett öga i almanackan och insåg vidden av alla inprickade aktiviteter (när ska man som sagt köpa julklappar?) så tänkte jag, det gjorde man inte när man var yngre, att det är ju tur att man är i stallet och jobbar lite så att all choklad och skinka får en chans att ta vägen någon stans…

I livet utanför stallet, pågår det också saker. Jag har fått klart med en kommundoktorandtjänst och ska forska för lss-området från och med nyåret. Det är helt fantastiskt roligt för egen del och jag är väldigt glad å områdets vägnar. Vi behöver teori, forskning och resultat och jag ska göra vad jag kan för att belysa att det lönar sig att arbeta för att personer med funktionsnedsättning och insats ska få förutsättningar för att kunna delta och påverka i möjligaste mån och med en självklarhet som borde varit just självklar för länge sedan. En ambition och tanke är också att belysa vad evidens och uttryck för det kan vara inom utförandet av lss-insatser. Det blir spännande det. För övrigt är det avslut och planering för nästa år som gäller. Som i alla december. Jag hör att många med mig längtar ovanligt mycket efter lite julledigt. Med det tänker jag lite extra på dem som inte med självklarhet är eller kan vara lediga över jul. Allt lite överskuggat av den budget som inte togs, av det faktum att vi måste rösta igen, och att den spårändring i politiken som planerades får vänta, eller kanske aldrig blir av. Fler än jag verkar inte riktigt orka tycka att det är spännande. Även om det som vissa säger kanske ändå är bra att politiken måste bli tydligare, mer till ideologi och värdegrund. Med det i blick kan man hoppas. Och önska. Och välja så småningom.  

Lussebullar åt alla

oliver_ella_och_jag

Susanne Larsson

Ridskolemamma och författare

inom funktionshinderområdet