Trött, svettig och lycklig en stund

Lyckan från ridningen satt i hela dagen igår. Jag gjorde annat efter mitt morgonpass i på den stora herr 17-åriga valacken i det morgonkalla ridhuset, men känslan hängde sig kvar. Jag jobbade, handlade, lagade mat, startade tvätt- och diskmaskiner, följde den lilla ungen på basket och så vidare men den goda känslan av nöjdhet gav sig inte. Rätt var det var pirrade den till, och slog igenom bruset av alla måsten, den bitvisa stressen och allmänna känslan av otillräcklighet. Det är fantastiskt. Andra går igång på annat men för mig är en duvning i sågspånet överlägset till och med att springa. Utöver slitet och den fysiska ansträngningen, så är det väl kontakten med hästen som gör det. Förtroendet, samspelet och samarbetet. Det här har många formulerat före mig. Ingen av oss (vare sig forskare, hästen eller jag själv) tror väl att det är på liv och död eller att någon bryr sig särskilt mycket om hur det går där i ridhuset under mina 45 minuter men det slår an en ton i mig som jag tycker om. Jag tycker om att höra hästen frusta, se hans öron klippa inlyssnande och känna bjudningen in i rörelserna. Nu är just den här herrn en sådan med mycket energi också. En sådan som liksom laddar på även i huvudet och jag konstaterar hur livgivande det är för mig, ungefär som när katten ger allt i ett språng efter en mus gjord av garn, med just viljan och kärleken till rörelsen och känslan.  Jag får erkänna att jag, 45 år gammal, blir lite glad av berömmet jag får av ridläraren också. Det fäster, och jag kan ta emot det för jag vet att hon i nästa stund kan säga att ”det där var fan den sämsta bakdelsvändning jag sett på länge!”. Ärligt, rätt på och med ambition. Det gillar jag.

Jag tänker på alla människor med funktionsnedsättning jag möter. Dels de som ridit eller rider, eller gör något annat som de får samma kick av som jag gick och sög på hela dagen igår. Hur mycket värt måste det inte vara när man inte kan ta allt annat för givet? När livet och existensen kanske trycker på ännu mer än för oss som har och kan det man just tar för givet? Jag tänker på dem som inte får chans att göra något som ger dem en kick, och hur viktigt det är att vi som finns runt omkring försöker bidra till att det går. Som många av de personliga assistenter jag möter gör. De värnar ”sin” brukares rätt och lycka på ett sätt man kan gråta över. Jag tänker också på alla som har någon form av insats när det gäller den genuina, raka och omsorgsfulla kommunikationen. På hur jag upplevt själv att man kommer långt på att vara där, ärlig och känna respekt men också respektera sig själv i mötet.

Det är något med djur, det där varandet och kommunikationen. För många av oss. Katten här hemma, eller den stora gråa i stallet som är så stor (läs fet) men också muskulös för att han är en stallkatt, de vet hur man ska vara och liksom framskrida sina dagar. Den stora stallkatten som ser ut som Kungen av råttfångarna men som inte vet hur väl han ska locka ungarna till sig för att bli lite kliad. Likaså den lilla hundvalp jag nyss mött, som slår knut på sig i iver över lite bus. När den stora 17-åriga och långbenta hetsporren som kör alldeles slut på mig i ridhuset ruskar på huvudet och formligen angriper diagonalen när vi ger oss in på den, är han inte helt olik katten här hemma. De är olika stora men vill samma sak – Lek med mig! Eller – Det är så roligt att jag måste hoppa som en tok just här! För att inte tala om den lilla chokladbruna hundvalpen som gjorde små utfall, nafsades på lek för att lusten bubblade över och som i nästa sekund slickade mig kärleksfullt i ansiktet och bara måste få springa ett varv till. För mig handlar det om att jag får hjälp att komma nära livet tror jag, att jag får fatt i meningen med att finnas till. Den där meningen som står över att producera, ligga rätt i tiden och vara först. Den som bara handlar om glädjen över att just finnas till, att kunna och ha möjligheten. Jag hoppar för att jag kan liksom! För att det kittlar så skönt i magen och hörs så skönt när människorna skrattar.

Susanne Larsson

Stallmorsa och författare

inom funktionshinderområdet

Annonser

Min katt gillar jazz…

Jag är övertygad om att kattrackarn här hemma gillar jazz. När jag sitter och skriver och lyssnar på radions jazzprogram ligger han som utsmetad på blomhyllan (som inte har några blommor på sig längre eftersom samma kattrackare gillar att sitta där och glo på fåglarna som flyger utanför). Alla med katt vet hur de små rovdjuren gärna ligger eller sitter på fönsterbrädan och drömmer om flygfä-fångster. Min han klapprar med tänderna och gör konstiga ljud när de fjäderklädda dristar sig till att flyga nära. Och tänk när de till och med sätter sig där, på fönsterblecket, lyckligt ovetande om hur nära döden de är. Men som sagt, till mitt tangent-knatter och jazziga toner glömmer katten till och med fåglarna i korta stunder. Det är väl varmt och gott där ovanför elementet också (min fjärrvärme funkar igen förresten!). Ibland tittar han urskuldande på mig, för att jag inte kliver upp och ut på golvet och kastar allsköns ting åt honom. I brist på fåglar alltså.

Det nya året har börjat. Jag har skrattat gott i veckan åt dels trevliga, människovänliga och väldigt engagerade människor på jobbet där jag har förmånen att få ägna den största delen av min tid åt forskning numer, och dels den pigga herr 17-åriga stora valacken Franco som flög genom ridhuset med mig härom morgonen. Att rida är att få fatt i alla sina åldrar, det blir ingen skillnad heller på mig och den tonåriga tjej som kommer in i ridhuset i slutet av mitt ridpass. Jag ser i spegeln att jag ser lika lycklig ut som de yngre som rider lektion med min dotter också och jag motiverar alla utlägg för ridning med att det är värt det, att det förlänger livet och håller mig uppe. Att det gör min dotter stark och ger henne referenser hon inte skulle få annars. En investering alltså.

Jag inser (eller det har jag väl gjort länge men ni vet hur man bli påmind och bekräftad i sina gamla övertygelser ibland) att det är levande människor, som väljer glädje när det går, som inte väjer för det svåra och som vill utveckla liksom de som inte förställer sig, utan är utifrån förutsättningar och förmåga som ger en energi. Och så djur då förstås. Sådana som Franco, som vill jobba, som trots sina 17 år kan hetsa upp sig och ladda rejält blir jag bara lycklig av. När han frustar och liksom pyser av livsglädje blir det till kolsyra i min kropp också. Angående människor så grips jag alltid särskilt av de som drivs av att göra gott för andra (inte bara sig själva, inte bara inreda om för fjärde gången i år, bygga nya större verandor eller putsa på båten i timmar) som vill utveckla och föra saker framåt. Naturen gör gott också, och förstås att få göra gott själv. Herre Gud (apropå jesuskomplex) vad gott det gör med bekräftelse på att man ändå är lite god. Och att få vara en del av någons utveckling eller förbättrade livsvillkor. Det är väl ändå en utav meningarna med livet? Förutom att överleva då. Och hjälp vad det inte alls är lika lätt att gå omkring och vara god, fin och fantastisk i sina nära relationer alla gånger. Surt att inse, förklarligt javisst, men surt.

Inte surt men påminnande också blir det så här när januari tar oss mot ljuset, när det ena odlartipset, bli smal-rådet och håll dig i form-exemplet efter det andra haglar över en (jag erkänner, jag köpte chia-frön idag). Jag har knappt fått ordning på sockerbehovet, och ännu mindre de extrakilon som smög sig på under julen, och nu ska man odla grönkål och vara lycklig och vår-fräsch. Jag flyr till stallet och hoppas lite indirekt att det ska göra sitt på muskler, kurvor och fräschören. Inte för att man är en fröjd att beskåda på plats, men kanske att det gör nytta på lång siktJ. Tanken om att man kanske inte behöver ett gymkort slår en när man vräker upp en tung skottkärra på den överfulla gödselstacken. Till alla er som jobbar varje dag med att hålla ridanläggningar igång för att alla vi som älskar hästar och ridning ska få chans att vara, lära och lära mer, ni behöver inga gymkort. Era insatser kräver och kostar, det ser vi som är där och fjomp-mockar lite grann ibland.

Det nya året har börjat som sagt. Jag ska så grönkål (som ju är något av det godaste som finns om du frågar mig) och ta mig ända fram till den riktiga våren. Jag ska det. Och jag ska få forska om det jag brinner mest för (tillsammans med goa ungar, hästar och tjocka katter som gör som de vill), människors obändiga rätt att själva få påverka sitt liv, oavsett särskilda behov, eller kanske just därför.

 

Ha det fint och halka inte!

Susanne Larsson

Stallmorsa och författare och föreläsare

inom funktionshinderområdet

Med en grep i handen

 

Nu sitter jag här, lite sur över att behöva vakna till ett kallt hus, värmen strular, morgontrött och dagvill efter alla helgdagar men visst, med en skål müsli och en kopp kaffe och katten runt benen. Det kunde varit värre. Katten är förhoppningsfull för han älskar yoghurt men mest vill han leka.

Nyss var det lite innan, och nu är det lite efter. Julen alltså. Och nyår också, tack och lov. Det gick den här gången också. Eller ja gick och gick, jo det gick. Lite haltande, lite fjärrvärmepaj som sagt och ingen stor och fantastisk familj men ändå, allting är relativt. Får man hålla sig på benen, hänga med och inte oroa sig alltför mycket för hälsan eller vända på varenda krona ska man väl vara glad. Och det blev ju lite vitt också, i alla fall här i mina trakter och under några dagar. Nu är den lilla snön som kom borta men den kom och något gjorde det väl med julstämningen. Den nya konstiga snöleksaken de har hittat på kunde provas i en knappt snötäckt backe också.

Den kallaste dagen mellan jul och nyår bar det av på hoppkurs här. Inte för egen del, jag har slutat med sådana tokigheter men den lilla ungen ville hoppa. Tappert tog hon och andra damer i varierande ålder (de finns de som inte bara vill leka dressyrtanter trots att de börjat med mössa för länge sedan) på sig sina tjockaste ridhandskar och plockade fram hinder i ett ridhus som var så kallt att det knäppte i väggarna. Hästarna var så pigga av kylan att både ungar och tanter fick hålla i sig. Men kul var det. När jag skriver ser jag att killarna, eller herrarna lyste med sin frånvaro. När ska vi få se fler av det manliga könet på ridskolan? De finns några i vår klubb och det är kul. Och jag menar förstås inte att det är roligare med killar/män där än tjejer/kvinnor, eller ens att vi behöver dem. Jag tänker lika mycket på att så få tjejer/kvinnor spelar hockey? På att mönstren, traditionen och stereotypen borde ruckas någon gång…på att vi kanske först då också ser tecken på övrig utveckling i olika frågor.

När lillfian här hemma red tog jag några pass stalltjänst. Jobbet gjorde gott efter all julmat, och som vanligt för hela existensen. Med en grep i handen, ungar som vill ha hjälp och hästar som behöver tas omhand (vattenkoppar som frös) kryper meningslösheten ner i sin lilla håla och tiger still. Där och på plats behöver man inte undra varför man finns till, eller tycka att det blir till leda. Framåt kvällen, eller eftermiddagen då kaffet intas hemma i det förhoppningsvis varma köket känns det också i muskler och ryggslut att man finns till, i fall man nu har börjat undra.

Jag minns, och vet att det var för meningsfullheten jag tyckte om att arbeta med och för människor som behöver stöd också. Jag arbetar fortfarande med och för samma människor men mer via text och personal- och chefsgrupper. Och jag vet att det är viktigheten i det som gör att jag fortsätter. Och värmen och roligheten. I år, eller förra året får man ju skriva nu, är det första året på länge som jag inte skrivit och fått ut någon bok för funktionshinderområdet. Det beror på flera saker men bland annat för att jag skrivit så mycket på tjänsten som verksamhetsutvecklare men jag saknar det. Att vara nästan kär i en text, verkligen vilja dela den med andra och skriva fast man är så trött att man kan gå av på kvällen då den lilla somnat, det är något alldeles särskilt. Det ska jag ta tag i, det känner jag nu. Frågan vad temat ska bli. Här ligger både sagor och projekt om socialrealism på hög. Värda att synas, och kramas ännu en gång och Gud vilken ynnest. Må tiden, orken och skrivarguden stå mig bi.

Nu vill katten leka mer, den lilla ska upp (och iväg på skötarkurs med ungdomssektionen!) och dagen börjar. Hoppas helgerna är och varit sköna, och att vi hörs framöver.

Tack att du läst en stund och Gott Nytt År 

Susanne Larsson, stallmorsa och

författare inom funktionshinderområdet