En recension av Skuggan i fönstret

Nu gar jag läst en ny bok som heter ”Skuggan i fönstret” och den är skriven av Annika W. Mattson

Lucia och gänget, från boken Sms från graven, är tillbaka. Fast nu på mer på blodigt allvar. Den här gången får vi höra om påkörda barn, försvunna grannar, blodiga handukar, övergivna bilar i skogen, spöken i skolan och kanske det viktigaste av allt – en skugga i föntret .

Jag rekomenderara den här boken för att den är mycket spännande och lite mer kuslig en den första. Följ med gänget igen och ta reda på vem skuggan i fänstret igentligen är .

Ha det bäst rid en häst!

Ella

Annonser

Koppla ner och fyll på

Kolsvarta natten. Och ute är katten. Hösten har tagit ett fastare grepp om djur och natur men våra hästar går fortfarande ute. Och katten ränner. Natten lång och när han blöt av dagg, och inte ens kall slinker in vid halv sex-tiden då äter han länge, putsar sig ännu längre och är för ovanlighetens skull still en stund. Nöjd liksom. Om sommaren var så där, så har september bjudit på desto mer. Vilka kvällar, vilka morgnar och däremellan har i fall jag lidit av att stå inne och jobba.

Nu klafsar vi omkring i leran, hästarna somnar när de får komma in, och jag tror faktiskt att de längtar lite efter sitt krubb- och hö-liv nu. I alla fall lite. Och för att de ju ändå får gå ute i stora härliga hagar på dagarna sen.

Jag har, i strömmen av nyheter om flyktingar som far illa och annat magstarkt, tänkt på hur viktigt det är med det som hjälper oss att koppla av. Nyhetsflödet, ofta är det mindre upplyftande det man hör (man lider med, oroas och hör saker man inte trodde kunde hända), den ständiga uppkopplingen, telefoner som går sönder och tvingar en i armarna på (i och för sig helt otroligt trevliga och kunniga och tålmodiga) telia-22-åringar som fingerfärdigt lotsar en igenom digital-djungeln fram till en ny apparat, ett nytt abonnemang, en ny slags laddare och faktiskt, samma slags hörlurar, informationer från skolan som funkar allt sämre och ja, nära anhöriga som behöver mer hjälp än man riktigt orkar med, allt detta gör återhämtningen viktig. Jag har alltid sagt det. Alltid rekommenderat andra att koppla av och hållit det högt. Nu känner jag det själv också. Viljan att leva effektivt har minskat och längtan efter stillhet, djur och natur och samvaro som ger något har ökat.

Vad kopplar ner mig? Att springa, alltid. Att rida, javisst. Det kräver fullt fokus och fyller mig med endorfiner av olika slag. Jag skrattar åt mig själv varje gång jag blir halvliggande på golvet med en busig eller bara väldigt kelig katt framför mig. Det katten gör som han ska ha pris för, det är att fånga och trollbinda mig trots att jag inte är helt fokuserad (på honom och aktiviteten att böja sig ner), han gör det fast jag egentligen är stressad, springer mellan olika böcker, dokument, datorn, tvättmaskinen, handlingslistan eller saker jag letar efter. Jag kan vara på väg, andas för grunt med spända axlar eller inse att jag tar mig fram, istället för att leva, och då sitter han där. Antingen jamar han uppmanande, eller så knorrar han, inte kurrar, det gör han inte förrän jag halvligger och busar med eller klappar honom. Knorret är av annan art, prat-art, eller, gnäll-art, och det fångar mig som det lilla spädbarnets ljud och gör att jag avbryter vad än viktigt jag höll på med. Hans njutning sen, de vilda pigga ögonen, pälsen som böljer som mjukt tätt gräs eller de klonande tassarna som trampar i luften jordar mig. Jag blir påmind om att livet är till för att levas. Det är vördnadslöst att stressa, fara fram som ett jehu och tro att mer är bättre än lite och fint. Jag får hjälp av katten, och av hästar och människor i stallet förstås.

Idag har jag till exempel hälsat på i ett litet stall där goa vänner har den nyinköpta ponnyn står. Långt ifrån ridskola och faciliteter men gott på sitt vis. Och häftigt att se ungarna klara av saker. Ha kunnandet i kroppen och vara någon som kan något. Och förstås få samspela med djuren. De ser annorlunda ut och kan tänka på annat än det som fyller dem i andra miljöer i det vardagliga. Jag ser det hela mycket ifrån tjejhåll och där dignar det av utseendefixering, stereotypa könsroller och måste-ha-det-senaste-värden. I stallet råder annat. Varandet blir mer… helt. Mamman och bonusmamman fnissar och blir lite som barn, och ändå som två himla nöjda vuxna. Långt ifrån köer på Telia (där de står för att de inte förstår sig på telefonen), från kritiska tonårsblickar som hört att kompisarna i skolan börjat banta. Och långt ifrån dåliga nyheter. Jag såg föresten på Facebook att Ridsportförbundet hade en fin artikel om stallets och hästarnas betydelse för barn- och ungdomar, för tillblivandet och påfarten in i vuxenlivet. Och för de som redan är vuxna, som får hjälp att koppla av med hjälp av hästarna, ridningen och fixet i stallet.

Kontakt med livet fick jag också på den nyss avlöpta konferensen. Jag modererade Chefsdagarna Personlig assistans för Conductive och slogs som alltid av engagemanget, människokärleken och viljan till jämlika villkor. För att inte tala om kunskapen. Ridning är inget för veklingar, och det är inte Personlig assistans heller. Där finns trollkarlar/-kvinnor, prinsar och prinsessor, goda feér och Oppfinnarjockar. Där finns de som gör och vill. Som inom annan omsorg och områden med uppgift att stödja människor.

Det finns en sak till som kan koppla ner mig, om än på ett mindre avkopplat sätt. Det knyter väl snarare fast mig i fantasin ett tag, låter min kreativa hjärna få utlopp och utmaningar och gör att jag önskar mig mer tid – och det är att skriva. Snart är den nya lilla novellsamling klar som jag jobbat med ett tag. Stöd och omsorg i handboks, – eller romanform får vänta lite. Påfarten till forskningen och ansökan till Etikprövningsnämnden tar all tid i anspråk där, men hästnovellerna, för barn och ungdom, de växer på skärmen och är snart färdiga att granskas. Det ska bli väldigt spännande att se vad det blir av det alltihop när det är klart och jag är så tacksam över allt och alla jag möter som inspirerar, ger stoff och påminner om viktiga saker att kommunicera. Katten kanske inte är viktigast, men att vi ska vara rädda om oss, ta hand om våra djur och förstå värdet av det vi gör och det som ger oss något. Det är viktigt.Jiji i soffan

Susanne Larsson, stallmorsa, författare

och verksam inom LSS

Ny bokrecension

Hej jag är en elva årig tjej som älskar djur. Jag rider på Järna ridklubb och har aldrig haft en blogg förut men jag hoppas att ni kommer gilla det jag skriver och att ni läser det jag recenserar!

Nu har jag läst en bok på Kikkuli. Den heter Sms från graven av författaren Annika W. Mattson. Det är en av det bästa böckerna jag läst i hela mitt liv . Boken är väldigt spännanade, sorlig ock lite läskig men har ett lyckligt slut. Den handlar om ett kompisgäng i elva årsåldern som går i en klass vars lärare försvinner helt spårlöst. När de försöker hitta läraren så händer en massa märkliga saker, som änglar på sjön och mystiska sms .

Varför var gubben på gården så arg, vem var det som skrev sms:et och var är läraren?

Jag rekomenderara den här boken till alla som gillar verkliga historier och spänning!

Ha det bäst, rid en häst

Ella

Uppföljaren till Hästpoloprinsen är äntligen här!

vannernaringenser_framsida_VÄNNER NÄR INGEN SER
Sara Schiöld
Pris: 169 kr
(Inbunden) Ålder 8-12 år
Emilia och Sanna ligger redan på mage när jag hinner ikapp dem. ”Skynda dig!”, ropar de viskande. ”Det kommer någon.”
Jag kryper ihop på marken bredvid dem och kikar mellan grenarna. Nu kommer David.

Alice har dåligt samvete för att hon har svikit sina föräldrar och för att kompisarna lockar henne att göra saker som inte känns rätt.

Till slut måste hon bestämma sig. Vems sida ska hon stå på?

Boken ”Vänner när ingen ser” är nummer två i serien Hästpoloprinsen. Den innehåller vackra detaljerade bilder av Sveriges mest omtyckta hästillustratör Margareta Nordqvist.

Riktig höstkänning

Nyss dammade paddocken så att vi hostade och svor ikapp med hästarna som hostade betängligt. Nu är den fuktig och precis så där lagom mustig som man vill ha den. Passa på och njut tänker jag för mig själv, snart kommer de långa och många regnen att göra den plaskvåt och för blöt. Dammandet ett minne blott och nya bekymmer om reflexer, för små jodpurs (inte mina, utan dotterns) och tillräckligt varma ridhandskar står för dörren. För att inte tala om den vanliga förvirringen när man upptäcker att vinterkläderna inte ligger där man la dem i våras. Eller där man tror att man la dem.

För några veckor sedan drog det igång på allvar. För min del med sedvanliga måndagsmorgonlektioner som jag älskar, galet mycket på jobbfronten och en fritid som inte räcker till. Katten här hemma höll kvar vid sin sommarrutin om att vara ute hela nätterna till här om kvällen. Tidigare kom han in först till frukost. Nöjd, sval och full av äventyr slank han in för en skiva kalkon, en rejäl tvätt av sig själv, lite kel och sen snarkade han nöjt hela förmiddagarna. Nu är vi inne på en mellanperiod så han slinker in när jag ska gå och lägga mig (och är dum nog att öppna dörren och vissla), han accepterar (knappt) att det är natt och att man ska sova fram till ungefär kl. tre då han börjar klösa på min säng och sjunga ljudligt med sina mest tårdrypande jamanden. Då måste han ut tycker han, och jag orkar inte stå emot för då blir det ju lugnt i alla fall tills klockan ringer. Suck. Jag jobbar på att skämma bort honom mindre. Att bli hårdare och liksom inte låta mig styras av hans, eller andras behov lika mycket. Det är vad han har att se fram emot, en långt mindre empatisk (men kanske piggare) matte.

Måndagsmorgonslektionerna är en lisa för mig. Efter lite pyssel med att få i ordning allt och hjälpa liten, som är stor nu, iväg till skolan så sätter jag mig i bilen och åker, inte mot jobb, utan mot stallet. Väntar gör ridning och någon som granskar, fyller på med idéer, ställer krav och suckar (läs hojtar och sjåar) lite åt det som inte går med en gång. Någon som också säger att det är bra, att det där är fint och nu blev det riktigt bra. Någon som har tålamod, och sätter mig i centrum under en dryg halvtimme. I skrivande stund förstår jag att det sistnämnda (det är ju lite skämmigt att skriva det men ändå) betyder något. Faktiskt. Och i samma skrivande stund står jag för det. Jag behöver det och tycker att det är skönt med hjälp till lite egen växt. Att bli lite sedd. Så, nu var det sagt. Undrar om det är en faktor för andra som rider lektion också? Kanske för somliga. Många går nog som jag själv, utöver behoven av att få stå lite i fokus, mest på det fantastiska i samspelet med hästen, känslan när en rörelse bär sig själv och i alla fall känns fantastisk. Inte som det såg ut på TV under Em-sändningarna, men i alla fall, häftigt nog för mig. Svettig, smutsig och trött åker jag hemåt, så småningom mot jobb och något mer jordad än andra dagar. Så är det varje måndag, och det är gott.

För övrigt är jag tacksam över medmänniskors tolerans och vänlighet. Jag rider som medryttare också, och en sådan gång här nyss så glömde jag vattenhinken kvar efter att ha svampat av den svettiga herr 17-åringen. Samma 17-åring ställde jag ner i fel hage. Och stallvärdarna i stallet de jobbar, skrattar, åtgärdar och skickar hjärtan i sms när jag förskräckt skriver förlåt att jag glömde! På jobbet är det samma visa. Jag bokar fel i den digitala kalendern och arbetskamrater ler och säger ja ja, det kan hända alla. Jag ber om hjälp med saker jag är mindre bra på, och får till svar att det ordnar sig, vi fixar. Jag får sitta på högskolan och lägga upp planer för forskning och får stöd och utmaningar så att jag utvecklas och jag får läsa om makt och bli begeistrad. De finns de som inte är lika toleranta, som inte ger för att det behövs och månar om det som behöver månas om, men många har det där hjärtat av guld som är så fantastiskt att få möta och bli bemött av.

Man kan grunna på en del också. En ”grunning” för mig handlade om hur jag skulle få ner stressen i veckorna. Ett arbetsspår handlade om att stryka eller i alla fall flytta dotterns ena ridlektion. Det är tight att hinna med allt men så kom jag fram till att det är väl själva fasen. I vilken annan sport får barn och ungdomar chansen bara en gång i veckan? Varför ska hennes utvecklingskurva behöva plana ut, så att hon kanske ledsnar och i alla fall inte får fatt i segerns sötma, den man känner när man övervinner, och vinner mot sig själv? Jag vet, det är lyxproblem (och ett större problem i sig) för den som inte har råd att rida en gång i veckan ens men nu kan hon få rida två gånger, och då ska hon få göra det. Jag får fortsätta att jobba kväll så kan hon vara med i den hoppgrupp som hon tycker så mycket om.

Det finns mycket att grunna över. Här har en arg liten tant och hennes sällskap ojat sig över (och ganska hutlöst skällt ut föremålen hon ojar sig över) lekande barn på radhusgatan, i radion hörs den ena förskräckligheten efter den andra och skolan kämpar med resurserna. Eller tvärtom, positiva grunningar, hur vackert är inte vildvinet nu när det börjar skifta färg, hur god var inte blåbärspajen som smakar blåbär och barndom i en och samma tugga (detta utan att sitta på en rakt igenom idyllisk barndom på något vis) och hur skön är inte den krispiga höstluften trots allt. Jag tänker på den goda gamla vännen från ungdomsåren som jag hälsade på i slutet av semestern. Hon grunnar inte så mycket. Hon har liksom ett skratt i fickan, en listig lösning på lur och en förmåga att gå vidare som är obetalbar. Hon skakar av sig och väljer en genväng. Och detta utan att bli vare sig ytlig eller korkad. Tvärtom, hur smart, klok och mycket människo- och djurkännare som helst. Jag ska jobba på att bli lite mer sådan. Och jag vet att lösningen, en utav dem, heter Mindre stress. Och jag undrar om inte vägen dit heter Mera ridning. Eller som den goa ungen jag ledde på nybörjarridningen (det var kort om folk en lördag) sa då han höll på att skumpa ur sadeln under lektionens travpass; det här kan jag, egentligen.

Allt gott hälsar

Susanne Larsson

författare, utbildare,

forskarstuderande inom funktionshinderområdet och

stallmorsa med uppgift att stödja och heja på