Coolt med ADHD

Boken jag har läst nu heter ”Coolt med ADHD”. Den är skriven av Malin Roca Ahlgren, Susanne Israelsson Stenberg, Carl-Marcus Ramstedt.

”Coolt med ADHD” förklarar hur det kan vara att ha ADHD som barn. Alice i boken undrar varför det är så mycket svårare för henne i skolan än för klasskamraterna. Besöken på BUP är tråkiga men det är där hon får reda på att hon har ADHD. Från att inte vilja gå i skolan kommer hon på att det inte bara är dåligt med ADHD.

Boken beskriver verkligen hur det kan vara att ha ADHD och hur man kan få hjälp!

Ha det bäst rid en häst!

Ella

.

Annonser

Inflyttade hästar och ungar som växer

Men herre Gud! Nyss satt jag här och skrev att hösten kommer, mörkret faller och allt det där. Hästarna gick ute ovanligt länge och sommaren liksom dröjde sig kvar, trots att vi skrev september och till och med oktober. Nu håller vi på att frysa rumporna av oss på läktaren i ridhuset som har gått från sommarvarmt till kallt på det där fuktiga viset som kryper in under vilka kläder du än tar på dig. Barnen planerar hallowen-fest (ve och fasa) och affärerna julskyltar. Helt plötsligt. Jag kom på mig själv här om morgonen med att ömsom mysa över tanken på att vi snart får tända ljusstakarna och ömsom sucka över tjatigheten i detsamma. Here we go again liksom.

Mer om stallet så är det inte bara kallt. Det är väldigt trevligt också. Hösten bjuder på minihoppningar, klubbmästerskap och nytt för i år kurser i att hantera häst från backen. Tömkörning är hett och leendena på dem som kommer upp från paddock och ridhus efter att ha provat vittnar om att det är kul, och blir något bra av det. Grupperna börjar bli grupper efter det att nya stjärnor gjort entré, och de ungas utveckling sjuder och vittnar om större medvetenhet och bättre motorik. Bäst av allt är att det sker utan någon större konkurrens. De frågar varandra hur det gått i slutet på lektionerna och hejar på varandras försök att bli bättre ryttare. Underbart. Fint också med den ambitiösa ridläraren som under ett lektionspass svarade upp mot elevernas önskan om att få rida ”varandras” hästar. Två byten under en lektion och livliga diskussioner om hur man bäst rider olika slags hästar. Jäklar vad de lärde sig. Medvetenhet är ju liksom grejen.

Medvetenhet gör alltid skillnad förstås. I min yrkesvardag inom stöd och omsorg är det påtagligt. Medvetna yrkesutövare som kan reflektera, avstå från att handla i affekt och hejda sina för givet tagna föreställningar (och fördomar) blir till proffsiga och vuxna människor i mötet med brukare som behöver stöd på det ena eller andra sättet. Det blir också ett fokus i arbetsgrupper och verksamheter som chefer jublar över. Hög arbetsinriktning, lite skitsnack och en himla massa gott arbete som utförs. I veckan som gått har jag hunnit med ett par föreläsningar. Detta i Göteborg (lika trevligt som vanligt). En om dokumentation och en om samverkan mellan anhöriga och personal. Den senare med Lasse Nohrstedt. Som alltid stort engagemang och mycket hjärta. Den som säger att folk inom omsorger av olika slag inte gör det de ska träffar inte rätt tänker jag. De som inte borde jobba där finns alltid men de är så försvinnande få jämfört med alla dem som gör gott och gör mycket för dem vi kallar brukare, de som har/använder insatser av olika slag. Jag får mig en daglig dos och via media får man nu ta del av hur många som ger och gör i flyktingfrågan, det finns hopp, så är det och det behövs.

Utöver att vara i stallet, rida själv ibland och följa liten här hemma på lektioner och extrakurser så skriver jag om häst- och stall-livet igen. Noveller om och för tonåringar och häst och ridskola är på gång. Det är svårt och utmanande och därför kittlande. På vänt ligger ett projekt om något som mer kommer att liknas vid en bilderbok. Yngre barn och häst och ridskola blir temat och jag kan inte tänka mig att vi som följer våra eller andras barn till stallet inte vill titta, läsa och fyllas av den magi som uppstår när barnen antingen får fin kontakt med hästen, kanske ett blås i örat, fatt i känslan av att kunna styra själv och modet att våga pröva. Den stolthet som lyser i barnens ögon (och föräldrarnas) när de själva lyckats få i bettet i munnen på hästen, kratsa en hov eller bara hålla kvar handen så att den stora mulen kan mumsa i sig äpplet som ligger där, är magisk på sagovis. Eller på ett sådant där andäktigt vis som påminner om att det finns fler världar, högre värden och något bortom det vanliga. Den känslan tror jag fler än jag mår gott av och behöver. Den ska vi försöka fånga i bilderboken fotografen Göran G Johansson och jag.

Här hemma är höstens städdag avklarad. Solen sken och vi jobbade på. Om en vecka finns fler löv att kratta men vad gör det. Vi gjorde något tillsammans en stund och brydde oss om. Asocial som jag är kan jag gärna stå över de där tillställningarna men jag går ut och krattar pliktskyldigt. Jag ler vid korven och kaffet också och imponeras över hur en del engagerar sig och drar lasset att vara gårdsvärd och göra en insats som kommer fler till gagn. I stallet funkar det för mig, hemma smiter jag gärna men inte helt och fullt. Jag förstår vilka mervärden vi pratar om och drar mitt lilla stå till stacken för att kvarterets ungar ska ha sett de vuxna vara ute tillsammans, för att de själva ska lämna datorer och telefoner och gå ut en stund och andas, gunga, springa eller i alla fall känna den ljumma höstsolen leta sig fram över trädtopparna.

Allt gott

Susanne Larsson,

författare och utbildare inom

funktionshinderområdet och stallmamma