Kalla hästar luktar gott

Så var första ljuset tänt (vi kom ihåg halva dikten här hemma, som vanligt), Scandinavian Horse Show avklarat och för min del i arbetet inom stöd och omsorg, LSS-dagarna modererade för den här gången.

I stallet tränas det inför Lucia och i hagarna klafsar leriga hästar. Vädret är mer vintrigt, även om snön lyser med sin frånvaro och långkalsongerna sitter där de ska. Snabba ögonkast på nästa sommars ridläger tar sig inte riktigt, även om det lockar ligger liksom annat i pipen. Jul och julklappar till exempel.

Men, om man tar det från början – advent har sin charm. De många ljusen inte bara lyser utan värmer också våra lite höst- och mörkertrötta själar. Vi kan för en stund glömma terrordåd och flyktingströmmar (inte för att man vill, utan för att man behöver för att orka) och blicka både inåt och utåt för att kanske minnas våra barndoms jular och planera inför de kommande helgerna då vi antingen ska vila och stanna upp (och förstå vad vi egentligen håller på med) eller stressa som galningar för att göra alla nöjda, och fylla bilden av vår tids jul med tindrande stjärnor, glöggiga dofter och glada tillrop.

Hästshowen – jag, dottern med stallkompisar och hästtokiga stallmammor intog bra läktarplatser och lät oss hänföras av vackra dressyrekipage, män och kvinnor som verkar kunna tala med hästar, otroligt charmiga islänningar och (kanske inte hänföras, snarare förskräckas) ungar som rider så rysligt fort på sina ponnyer att det viner i kurvorna. Somligt var fantastiskt, men faktiskt, jag tycker en del av det var mer likt ett spektakel. Till och med en del av ungarna i sällskapet tyckte att det verkade stressigt för hästarna. Jag satt och undrade (när speakern bad oss heja på banbyggarna för att det skulle gå fortare, kommentera ännu ett fyrverkeri eller be oss klappa mer åt olika ekipage) om vi tror att allt måste gå fortare, och låta högre? Man lär barnen i stallet att inte skrika eller springa, och får se hästar dansa runt i detta virrvarr av ljud och intryck. Många tycker nog att jag är tråkig, mossig och helt ute men jag protesterar lite. Både mot hur hästarna får sjåa dessa dagar, och mot det uppskruvade tempot, och ljudet. Så var det sagt. I vår lilla skara var det som vanligt väldigt gott och trevligt för övrigt, och som sagt, vi njöt också av en del.

På jobbet – har jag flängt runt en del den senaste tiden. LSS-dagarna med många goda exempel från både verksamheter, handläggarhåll, myndigheter som Socialstyrelsen och till och med regeringsrepresentant barn, -äldre och jämställdhetsministern som konstaterade att det är många kvinnor inom stöd och omsorg, och att allt fokus på Socialtjänsten nu kanske kan gagna området i slutändan. Det syns liksom vad som görs. En annan myndighet, och en annan dag, var jag med om en hearing angående LSS, Lagen om stöd och service. Myndigheten för delaktighet på uppdrag av regeringen: Hur ska det se ut i framtiden? Det pågår en översyn, är uttalat att det kostar för mycket och behöver bli mer effektivt, och vi som närvarade kom med förslag om hur man räddar kärnvärden och återupprättar rättighetsperspektivet. Svåra frågor men fint med gott engagemang. Jag tänker att LSS måste ses som en tillgång mer än bara en kostnad. Det genererar i arbetstillfällen, och framför allt ger det samhället tillbaka i fråga om tolerans och mångfald. Ett gott stöd och service fungerar som ett kvitto på att vi är ett samhälle där alla får plats, utan stereotypa normer och godtycklig reglering. Det tillsammans med hög ambition kring bildning (som räcker åt alla) tror jag är den bästa medicinen. Tillsammans med god hästnäring förstås, som kommer många till gagn på det friskvårdande, hälsofrämjande och potentiella sätt som man också per forskning vet idag.

I stallet är det gråkallt nu. Lite frusna och trötta kliver vi in med leriga skor och tar oss an lika leriga hästar. Väl på plats händer något som vanligt. Det frusna mjukas upp, en go mule, en nick och ett hej till dem vi känner, krispiga morötter som kraschar när hästarna tuggar och rödblommiga ungar som får upp värmen i ridhuset. Vi löser världsfrågor på läktaren eller i stallgången, siktar mot stjärnorna om vi själva sätter oss på hästryggen och tar av oss en jacka när det ska mockas. Den tröttheten som infinner sig i kroppen efter en dag i stallet, eller en stund till häst är för mig helt oslagbar. The best ever terapi jag kan tänka mig.

Lukta på kallvarma hästar, gör lagom fram till jul och kom ihåg att andas. Vintern kan bli fin, och förmodligen kommer det en vår sen igen.  

Susanne Larsson, stallmamma och

författare inom funktionshinderområdet

 

Annonser

Det goda värdskapet och genier som äger

Den här bloggen går delvis i bokens tecken. Mest i hästens, förstås. Jag tror att böcker och hästar, utöver mina människor och nära relationer förstås, är det som ger mig balans i tillvaron. Vem hade jag varit utan de böcker jag läst? Någon annan så klart, och allt jag läst har förstås inte gjort gott men det har lärt mig, gjort mig mer tolerant, och empatisk. Och, vem hade jag varit utan mina hästar-, och de stall jag varit i. Någon annan, faktiskt, och det är jag helt övertygad om, mindre trygg i mig själv (med mer ryggont också) och med sämre lyhördhet och empati. Med böckerna kom inte bara en hyfsad (ja det beror på vem du jämför med) allmänbildning utan också förmåga att se saker från fler horisonter än min egen. Och med hästarna kom det inre lugn jag kan uppleva att många av oss har. Lugnet av deras malande käkar när höet tuggas, dofterna som går rätt upp i hjärnan och blir till gröna ängar, mörka skogar och ångande jord och rytmen i deras rörelser gör något med oss. Mig jordar det. Vetskapen om att jag kan få ett stort djurs förtroende, och föra det framåt på ett säkert, ibland vackert (!) sätt påverkar inte bara min hållning, utan hela min självbild i positiv bemärkelse. Mitt ledarskap också tror jag. Precis som forskningen säger. Terapi och utbildning på samma gång, det är väl underbart att det växer fram verksamheter, kurser och forskning kring hästens betydelse i både behandling och ledarskapsutveckling.

Jag noterar nöjt att min lilla unge slukar böcker, och vant flyttar en häst när det behövs. Nu för tiden hänger jag inte runt henne precis hela tiden då det ska göras i ordning hästar. Jag vet, och kan signalera att hon kan själv. Kan själv är också temat för den första lilla berättelsen om barn och hästar som håller på att bli till här hemma i radhuset. _DSC0117

Ikväll har jag gottat mig i min face-book-grupp Stallmorsor. Det är dags för stalltjänst i morgon och matlådor, kaklådor och ombyte är iordningställt. Jag ska dessutom rida pigga och fina herr Sjuttonåring och förnya träningsvärken lite grann. Sen blir det hör och häpna lite teater också. Feminism och antirasism står tydligen på programmet när det ska ”slängas pattar i taket” som pjäsen nästan heter. Sen, efter det, ska jag sjunka ner med böcker igen. En om det goda värdskapet som jag fick i min hand i veckan (Gunnarsson och Blohm). Den verkar roligt skriven, och handlar om hur det blir så mycket bättre om vi ser oss som värdar, och månar om de vi jobbar för, tar emot och ska lotsa. Jag vet att med värdskapet kommer, eller finns som grund, en stolthet. Den som är stolt kräver respekt, och beter sig också gott för att den har något att uppehålla. Så är det i vår ridklubb också. Många är stolta, och bidrar till att den goda stämningen, det goda bemötandet (också av hästarna) och den höga kompetensen består. Det är verkligen något att värna. Jag ska också smygkika i mitt nyförvärv, Genier av Moa Gammel som intervjuat folk hon tycker verkar äga sitt liv. Jag ska låta mig inspireras, och se vad jag kan göra för att öka känslan av att jag äger mitt liv, min tid och mina andetag.

Jag vet att jag kommer att svära i morgon bitti när vi ska iväg här, en lördagsmorgon, fast högarna växer, diskmaskinen (som just sagt upp sig) inte tömt sig och katten vill leka. Men jag vet också att jag kommer att dra in stall-lukten djupt i mina lungor, gilla att bli trött av att mocka boxar, skratt gott med de andra och känna mig nöjd när jag sätter foten i stigbygeln.

Det finns en sak till som balanserar mig, och det är de möten jag har med människor som antingen har en funktionsnedsättning och en LSS-insats, eller de som utför den. De förra för att jag känner en sådan respekt för vad de drar runt och för att många av dem inte förställer sig, utan är, säger och gör mer av det som faller dem in. Där har vi att lära tänker jag. Och de senare, som i veckan som gått på utbildningsdagar för Hallstahammars kommun, engagerar sig, värnar funktionsnedsattas rätt att ta del och påverka och vill deras väl. Sådana krafter ger energi.

Susanne Larsson  

Författare, utbildare inom funktionshinderområdet

och stallmamma