Färre val och heja hästen

Inte vidare entusiastisk kryssar jag mig fram (kontorslandskap) till kaffeautomaten på jobbet. Frånvaron av entusiasm handlar om att jag vet att kaffet inte kommer att innebära någon vidare smaksensation utan fungera, mer är det inte (kaffe kan ju som bekant ta en till himlen om det är fason på bönor, process och handlag). Hur som, med jämnmod låter jag fingrarna leta upp ett utav de två valen jag brukar göra och hör och häpna så ser displayen helt annorlunda ut. Mina gamla val är nu ickeval och här gäller i stället kategorier; kaffe, mjölkkaffe, hett vatten och så vidare. Min automatiserade rutin kräver omprogrammering. Något förvirrad letar jag mig fram, hittar cappucinon under Mjölkkaffe och går muttrande därifrån. Jag behöver min energi och kapacitet till annat än att förhålla mig och lära nytt vid kaffemaskinen. Jag funderar på varför jag låter som en bakåtsträvare vilket jag inte vill se mig som, och kommer fram till att det handlar om motivation. Jag behöver inte fler kaffesorter och definitivt inte fler val. Jag känner antipati med val-vågen som slår och slår, också för att jag tänker på dem som har kognitiva och eventuellt kommunikativa utmaningar. Att lära om, att få lämna en inövad kompetens, åter känna sig fel och dålig och allt vad det kan innebära om man får kämpa lite extra, kan förstöra en dag. Eller en självkänsla. Mycket, och i grund om botten handlar det om att jag tror att vi behöver motsatsen; en lugnare tillvaro, med färre val, och att nöja oss (vad det gäller val och variation) och inse vad vi har i stället. Och lägga kraften på att räkna ut vad vi kan göra med sådant som på riktigt behöver bli bättre. Jämlikhet, välfärd, den här planetens fortlevnad och fred på jorden till exempel. Och till att bygga upp starka ryttarföreningar (det ingår i jämlikhetssträvan men ändå) som glädjer, bygger upp och utvecklar.

Ovan fick plats här i en blogg för hästfolk för att jag upplever en motvikt till valmöjligheternas trams och icke-paradis i stallet. Visst ska man välja där också ibland men mycket behöver, och ska gå på rutin. Hästar vill mumsa hö, tugga kraft, bita av varandra täcken i hagen och ok, bli borstade och kliade av oss människor ibland, och de trivs om de känner igen sig. Boxar behöver mockas, vattenkoppar rengöras och nya små ryttarfrön stöttas och vägledas. Det är skönt, tydligt, meningsfullt och den där koppen svarta bryggkaffe smakar så gott (ingen längtar efter en cappucino eller bryter ihop för att det inte finns en macchiato) när det är dags och man hinner sätta sig ner en stund. Inre frid, en känsla av sammanhang och lite skit under naglarna tillfredsställer, gör oss mindre kinkiga och mer vördnadsfulla helt enkelt.

För övrigt har jag som vanligt glatt mig som stolt ponnymamma på läktaren. Ibland får jag hjälpa till att agera levande infångare eller bära hinder. För det mesta kul och uppbyggligt. Ungarna utvecklas i en fart som får håret att växa. Lite oroande ibland att se barn, och föräldrar som har en ganska offensiv hållning till både hästar och sporten. Men gott då att andra bromsar upp, talar om respekt och samspel och visar riktning.

Vi är ett några föräldrar som tar stallet och är stallvärdar på helgerna när verksamheten är igång. Det är en stämning i stallet som gör vem som helst glad och det är alltid lika imponerande att se alla duktiga nybörjarföräldrar som står där och hjälper sina barn trots att de inte är hästvana. Vi stallvärdar backar upp förstås men ändå, viljan finns och modet letar de fram. En viss oro i luften som snart blandas med skratt och sköna suckar när sadel och träns äntligen sitter där de ska. Stolta ungar som kommer tillbaka upp från ridlektion, eller, om det är  kris för att besvikelsen över att inte få sköta om sin älsklingshäst är för stor, då kan det hjälpa att få vara med och ge någon utav de stora hästarna hö. Den lilla goa ungen i rosa ridbyxor som fick den äran i lördags, som med något tvekande steg tog ett fång hö i sin famn och gick in till den stora herr sjuttonåring jag brukar rida, hon var stolt när hon kom ut och krisen var över. Hennes mamma log och tackade och vi förenades i en vilja att låta barn vara barn och gärna lyckliga sådana.

Jag är själv stolt över att finnas och bidra i en verksamhet som har en ridskolechef och medarbetare som menar att alla ska ha råd att rida, att man verkligen ska få chans att lära sig och utvecklas, oavsett vem man är eller om man har talang eller inte, och att alla ska kunna trivas i stallet. I verksamheten värnas hästarna, och betydelsen av ridsporten.  Det ger resultat och köer till ridgrupperna. Snart ska vi få nytt stall och kommunen som huvudman också. Det rör på sig liksom. I verksamheten startas också samarbeten med kommunen kring barn med särskilda behov och här bemödar man sig om att låt människor med funktionshinder behålla sin plats i ridgruppen även om de flyttar. Det är grejer det. Långt ifrån ångesten vid kaffeautomaten som kräver en ingenjörsexamen, pippliga uppgifter vid datorn eller hysterin kring årets julklapp. Att vara i stallet jordar mig, precis som katten här hemma som lekt hela kvällen med den röd-gröna råttan vi släpat hem från Granngården. Till skillnad från den mycket dyrare klätterpinnen som vi trodde att han skulle bli förtjust i. Den står där nu, fylld med barbiedockor på avsatserna, förvägrad av katten, och ska snart få glitter på sig. Den får bli en stand in för granen som jag inte tyckte att vi har plats för.

Julen är här på allvar, det är svårt att tro eftersom vädret mer påminner om sensommar eller tidig höst men den är här. Ta er igenom den på ert sätt, det ska jag försöka göra.

God Jul och Gott Nytt årjulslade_med_tomte

önskar Susanne Larsson

ponnymamma och författare

inom funktionshinderområdet

 

Annonser