Den personliga assistenten

Jag har fått tillåtelse av en mycket god vän som jobbar som personlig assistent åt en Blind man, att via ett enkelt kåseri försöka beskriva hur otroligt viktigt och betydelsefullt han och hans gelikars fantastiska arbete är. Det här är ett enda stort jättetack.

Jag föddes i norrland men hamnade endast ett par månader gammal i fosterhem i Linköping. Det var ett bra hem. Ganska hårda regler, men ingen orättvisa. De jag bodde hos var kärleksfulla och lärde mig en massa om hur man beter sig. Fostrade mig riktigt bra helt enkelt. Livet lekte, det blev dags att utbilda sig. Jag flyttade lustigt nog tillbaks till norrland och min födelseort Sollefteå, för att utbilda mig till personlig assistent och allmän hjälpreda åt personer med funktionsnedsättning. Vintern var ingen höjdare så jag jublade högt när skolan var slut och jag klarat alla proven och fick arbete med en gång i Västerås. Jag skulle aldrig kunna tänka mig något annat jobb. Jag älskar människor och gillar den här tillvaron. Jag har jobbat åt samma person sen jag tog studenten för drygt 5 år sedan, och det funkar jättebra. Det är klart att vi ryker ihop ibland, men vad annat kan man vänta sig när vi hänger ihop mer eller mindre dygnet runt.
Det här jobbet passar mig perfekt eftersom han jag arbetar åt klarar sig bra utan mig långa stunder på dagen. Vilket ger mig möjlighet att gå runt på kontoret och vara lite social med hans arbetskamrater. Ibland kan jag till och med dra mig undan i något mörkt hörn och ta en liten tupplur.
Fast jag ska inte sticka under stol med att det ibland är riktigt grintråkigt. En del dagar begriper jag faktiskt inte varför jag är tvungen att följa med till hans jobb. Bara en massa möten. Ingenting händer. Fast det är klart, så gott som alltid efter sådana långa trista dagar brukar han vilja ta en lång promenad. Det är det bästa jag vet. Att få gå ut mellan åkrarna och känna alla dofter, hälsa på folk, lyssna på fåglarna och känna solens varma strålar, det är underbart. Då spritter det i benen och jag får verkligen tygla mig för att inte bara ge mig iväg ut i vetefältet och kasta mig på rygg och jubla, inte när jag jobbar.
Jag vet att mitt arbete är betydelsefullt, även om jag själv tycker att det är en självklarhet att hjälpa de som är i behov av hjälp. Lönen är väl si så där, men jag bor gratis hos min uppdragsgivare och äter kostnadsfritt. Så det får väl duga. Vi bor i hus med en ganska mysig trädgård. Finns det något härligare än att få sträcka ut sig i solen på gräsmattan efter en riktigt hård arbetsdag?
Det händer att jag trots strikta order från min uppdragsgivare att inte äta upp bären och frukten i trädgården ändå ger mig på vinbärsbusken och blåbären. Då ni, ska ni höra honom. Ryter som ett lejon och härjar och står i. Men det är det värt ibland, för tusan så gott det är med frukt. Nu har jag legat och slappat i gräset ett tag och njutit av solens varma strålar. Jag hör hur min uppdragsgivare kommer ut på altanen och ropar på mig. Hörde jag… sa han…? Jag hoppar upp och rusar förbi honom in till skålarna. Säg det då, säg det nu! Så kommer de välsignade orden.
”Var så god”

Som sagt, mina krav är inte så stora. Mat, sovplats och regelbundna promenader så är jag nöjd. Ett märgben då och då skadar förståss inte heller.
Bästa hälsningar, ledarhunden Hobbe. Tack min vän, Johan.

Annonser

Johan Seige. Se

Bussens AC pumpar ut frysgrader medan solen grillar min arm genom fönstret. Vi gungar lojt fram på mjuka dämpare genom Kaliforniens hetta. King city, Cuesta grade, Los Alamos. Jag känner mig hemma och tillfreds. Santa Barbara, busschauffören lutar sig bakåt. Sir, anyone meeting you here? Jag reser mig, fäller ut blindkäppen och säger att det är det, thanks. Med gitarren på ryggen kramar jag min vän. Vi har inte träffats på några år. Burritos och ett par Corona på en uteservering sköljer bort resdammet och tiden. Filmen som hela tiden spelas upp i mitt inre är så verklig att jag ibland har svårt att inse att jag inte ser. Att det min hjärna projicerar är min fantasi och att jag inte bara kan kliva ut på trottoaren och promenera iväg utan käpp. Men det är ju så verkligt! Så detaljrikt! Och det sker helt omedvetet! Hus, tegelstenar, trasig rapp på murkrön, pappersskräp i rännstenen, bilar som passerar, trädkronor bakom hustak, skuggor av stolpar och markiser, en fladdrande rem på en ryggsäck buren av någon vi möter, vilken jag egentligen inte ens vet om den bär en rygga! Så oerhört tråkigt det skulle varit, tänker jag, om min fantasi varit lika blind som mina ögon.

Vi går mot stället där jag tillsammans med 2 andra musikanter, en från Georgia USA och en lokal akt, ska underhålla. Det fräser från lattemaskiner, skramlar om städvagnar och porslin och ropas mellan köket och servitriser. Stämningen är god och uppsluppen. Jag tror hon flörtar med dig, säger min vän när en servitris för tredje gången kommit och frågat mig om jag behöver någonting. 1, 2, 3! Jag räknar på Svenska i micken. Alla tycker det låter roligt. Jag säger sju sjösjuka sjuksköterskor, och de vrider sig av skratt! Vi får mer mat, tacos och mer Corona. Förstår inte, tänker jag, att jag inte blir påverkad? Måste bero på värmen, man liksom förbränner snabbare eller något. Publiken strömmar in, beställer mat och vin, skrattar och stojar, ett förväntansfullt surr, man har kommit för att bli underhållen. Vi sitter i logen, stämmer gitarrer och sjunger upp. Det var länge sedan jag var nervös inför ett uppträdande, men jag märker att de andra 2 som båda har mer rutin än mig är stissiga. Teknikern knackar. You guys readdy to go? Vi samlar ihop oss, harklar och gurglar en sista gång och går sakta mot scenen.

Sorlet dämpas, byts ut mot applåder och visslingar. 3 barstolar, 3 mickar, 3 sladdar till gitarrerna. Den lokala artisten är mycket känd i staden och sitter på min högra sida. Akten från Georgia är ännu kändare och själva huvudakten i kväll, och sitter till vänster om mig. 2 mycket vackra kvinnor. Vi skojar om varför jag hamnat i mitten. De kallar mig Rocko, till publikens högljudda förtjusning. Jag skrattar utan att ha en susning om vad eller vem Rocko är. Fick senare reda på att han var en gammal känd Amerikansk porrskådis. Ler när jag tänker tillbaks på hur de drev med mig. Kylanläggningen går en dödsmatch mot den Kaliforniska seneftermiddagshettan. Doften av stark mat, öl, lädret från min hatt och träet från gitarren får mig att slappna av. Det är min tur att köra en låt. Jag rätar till solglasögonen, lutar mig fram, låter läpparna snudda mikrofonen, pratar mjukt och börjar plocka lätt på strängarna. En blues. Ett bilhorn på gatan, någon hojtar, publiken skrattar dovt. Vi är en enhet, hör ihop, bargästerna och jag. Lamellerna i fönstren gungar i den svaga brisen skapad av ett korsdrag. Jag ser alla utan att se. Min projektor formar vackra flaskor och glas på borden, ansikten vända mot mig, servitrisen som ilar med beställningar. Jag ser färgen på golvet, mörkt grått ådrigt stengolv. Vita dukar, röda servetter. Scenen är träfärgad. Teknikern har en beige hatt och baren längst bort i lokalen är mörkbrun med en höstgrön skinnkant. Jag frågar aldrig någon hur verkligheten ser ut. Jag tror min fantasi är roligare, vackrare och mer detaljrik. Besök inlägget om du vill veta mer.

Källa: Johan Seige

Mitt liv i hästvärlden

Jag har fått äran att blogga här. Det känns kul och spännande. Framför allt kommer mina inlägg att handla om mitt liv bland hästar – travhästar, där jag jobbar som chefredaktör för tidningen Travhästen, medlemstidning för Avelsföreningen för den Svenska Varmblodiga Travhästen och islandshästar som är mitt stora intresse här i livet.

Men först lite om mig kanske. Jag är född och uppvuxen i Bromma, Stockholm. Kärleken förde mig till Östhammar i norra Roslagen i slutet av 80-talet. Jag är journalist, kommunikatör och numer även författare, sedan min bok Häst är bäst, kom ut här på Kikkuli Förlag förra sommaren.

Jag har jobbat på olika tidningar och även bokförlag (Natur och Kultur) men är sedan 1998 frilansjournalist och har haft en mängd olika uppdrag genom åren. Framför allt som redaktör för medlems- och organisationstidningar.

Som så många andra red jag på ridskola när jag var liten. I vuxen ålder längtade jag efter att börja rida igen men det blev liksom aldrig av. När jag flyttade till Östhammar och var chefredaktör för tidningen Roslagen Runt gjorde jag ett reportage hos en av Sveriges första större importörer av islandshästar. Då, i början av 90-talet, blev denna ras våldsamt populär i vårt land.

Vi gick runt i hagarna och tittade på alla hästar och då hände det som ofta händer när man tittar på hundvalpar – det är någon som fattar extra tycke för dig och vill komma nära. Här var det en fux som slöt upp vid min sida och vart vi än gick så följde hon med. När vi skulle gå ut ur hagen stod hon kvar vid grinden och gnäggade och tittade långt efter oss. Det är väl inte speciellt förvånande att jag efter det mötet var obotligt förälskad i denna hästras.

Bara några veckor senare hittade jag en annons i den lokala tidningen om en ridskola för islandshästar inom vår kommun. Då var jag snabb! Anmälde både mig och två kompisar. Detta var 1993. Två av oss går fortfarande kvar på ridskolan – varje måndag vår- och hösttermin. Och så några helgkurser per år förstås. Nu är vi en väl sammansvetsad grupp som sett likadan ut i 17 år. Här får man inte sluta utan tillstånd från oss övriga 🙂

Vad jag inte visste när vi började rida här var att vi hamnade hos två av landets mest namnkunniga inom den här världen. Kvinnan i huset var på den tiden även en av två utbildade ridlärare för islandshäst i Sverige. Snacka om tur! Vi känner oss verkligen lyckligt lottade!

Att köpa egen häst har det aldrig varit tal om, även om jag varit sugen några gånger. Men här fick jag rida, ta hand om hästar och njuta utan allt slit och passning en egen häst innebär. Och rida en mängd olika hästar hela tiden.

Så en måndag för två år sedan sa vår ridlärare till mig att jag skulle få prova en ny häst, som egentligen var till salu och lite för känslig och kvick för att gå på ridskolan. Jag blev blixtförälskad! Red honom hela terminen. Men så kom det någon som provred honom och var intresserad av att köpa honom…. Hon skulle komma tillbaka ett par dagar senare och rida honom igen. Men hon dök aldrig upp. Då kunde inte jag stå emot längre. Jag slog till och köpte halva hästen till att börja med. Efter ett år köpte jag den andra halvan också. Så sedan förra sommaren är han bara min – Tindur, nio år i år. Han står kvar på gården. En perfekt lösning för mig. Där har han det bra med alla sina gamla kompisar i flocken.

Igår var det SM-kval på gården, inför sommarens SM för islandshästar i Norrköping. Jag satt domarsekreterare för andra gången i mitt hästliv. Kändes lite pirrigt i början, men som tur är var det en snäll domare och det fungerade bra. Det är kul att hoppa in på sådana där uppgifter ibland. Ska nog göra det fler gånger tror jag!

 

Ibland fungerar det, lika ofta inte

Jag står och väntar på stationen. Undrar förstrött om taxichauffören lämnat mig vid rätt stolpe. Få se nu, andra stolpen vid första pelarraden vid… eller var det första stolpen vid andra pelarraden… Det är ett par meter mellan de olika alternativen. Såvida ledsagaren inte är en riktig paragrafryttare bör det funka. Hon kommer, ledsagaren, skönt. Jag tar ett lätt tag om hennes armbåge och följer med. Vi sicksackar mellan folk och genom dörrar. Fasen, tänker jag, under de här åren jag varit blind har jag blivit rätt smidig på att följa! Man kanske skulle prova bli dansare! Bam! En miss. Jag slår ihop med en axel tillhörande någon som väger mer än mig. Någon annan sparkar till min käpp. Förhoppningsvis av misstag. Jösses, säger ledsagaren, folk är så jäkla ignoranta! Stockholm, tänker jag. Vid tåget frågar jag om det finns någon möjlighet att få hjälp till min sittplats. Oftast är det inga problem att göra det själv, men ibland har man liksom varit blind hela jädrans dagen och orkar helt enkelt inte vara det mer. Tyvärr, jag får inte, svarar hon. Plus att tåget går om någon minut bara, så jag skulle inte hinna av. Jag går sakta och försiktigt i gången medan vi börjar rulla. Ursäkta, säger jag rakt ut i luften, sittplats nummer 33, vet någon var den är? Inget svar. Jag fortsätter sakta min tveksamma promenad. Tågvärdinnan kommer, skönt. Kan jag hjälpa dig till din plats, har du platsbokning föresten? Ja, 33. Det är precis här. Hon vänder sig om och ber kvinnan som sitter där för tillfället att flytta sig. Märkligt, tänker jag, hörde hon inte när jag frågade var 33 fanns, eller hoppades hon på att jag bara skulle passera? Vi stannar i Bålsta, något knas på en signal av något slag. Skit, då måste jag ringa och boka om färdtjänsten. Växeln är stängd och samtalet kopplas om till jouren i Örebro. Hej, du, tåget jag sitter på är försenat ungefär 30 minuter, så jag skulle vilja skjuta på den beställning jag gjort. Vi kan inte göra förbeställningar. Jag vet, jag ska inte förbeställa, jag vill bara skjuta på en resa så jag inte… Ledsen, ska jag avboka resan åt dig? … Ja. Så får du helt enkelt boka en ny resa när du kommer fram. Så det går inte att fixa nu så jag slipper stå och krångla med det när… Nej, vi gör inga förbeställningar. Det får du göra under ordinarie telefontid. Det var ju det jag gjorde, men tåget blev… skit samma. Jag knäpper av samtalet för att inte bli otrevlig. Tåget kommer till Västerås, jag kliver av. Ledsagaren lyser med sin frånvaro. Tågvärdinnan som går av sitt skift frågar om jag behöver hjälp någonstans. Jag håller i hennes armbåge medan vi åker uppför rulltrappor och ner i hissen. Hon parkerar mig vid taxistolpen, jag tackar och ringer färdtjänsten. Samma kvinna svarar. Du kan få en bil 10 i. Men, säger jag häpet, det är ju om en timma?! Ja, ska jag boka den åt dig? Går det verkligen inte att få en bil tidigare än så? Nej, ska jag boka den? Jag knäpper av telefonen igen. Johan? En man står framför mig. Ja. Välkommen! Va? Välkommen, åka bil? Jag skulle hämta dig? Är det du som är min ledsagare? Ja. Då skulle du mött mig vid tåget! Ja, du ska åka bil? Nej, alltså, du är ledsagare och skulle mött mig vid tåget. Färdtjänst? Nej, jag har inte beställt någon färdtjänst. Jo, Johan? Ja det är jag som är Johan, men du har inte fått någon beställning på… Herre gud tänker jag, ska jag utbilda ledsagarna och färdtjänsttaxichaufförerna? Han går. När taxi kliver in som ledsagarjour vid tågstationerna, funkar det så gott som aldrig eftersom de inte förstår skillnaden på ledsagning och färdtjänst. En taxi rullar fram. Tjenare Johan, har du beställt färdtjänst? Jag åker så mycket färdtjänsttaxi att jag känner de flesta chaufförerna på stans största bolag. Nej, är du upptagen? Nej. Jag kliver in och vi åker äntligen hemåt. Det kostar mig 5 gånger så mycket mot en vanlig färdtjänstresa, men ibland orkar man helt enkelt bara inte med systemet. En helt vanlig arbetsresa jag då och då gör till huvudstaden. Ibland fungerar det, lika ofta inte. ///Johan

 

Stallet balanserar

Jag jobbar för mycket, och på ständiga ”delade turer”. Sådan är vardagen nu, det handlar om att hinna med att vara mamma, och ibland människa också (jo det händer att jag träffar en vän eller två och låter jobbet ligga) och att utföra jobbet. Jag är på en gång tacksam och på en gång väldigt trött. Jag vill aldrig jämföra min flummiga doktorandtillvaro med den som på riktigt har delade turer i exempelvis hemtjänsten, eller på riktigt är chef och ansvarar för personal, och brukare, i någon form av stöd- och service-verksamhet, men en kort stund får jag släppa en längtans suck upp ur mitt inre och samtidigt, le som jag gör när jag tänker på att jag fått chans på forskning för funktionshinderområdet, när katten gör en tjurrusning i parken bakom huset och som den värsta boxer vill leka, eller när Uffe Långöra, stallets ibland mest skräckinjagande fux, låter sig övertalas och sakta makar sig vidare dit vi människor vill att han ska gå. Eller när vi människor omkring våra fyrbenta vänner ler mot varandra, i samförstånd, i glädje över det vi är med om, över barnen och den tillit hästarna visar oss. Vi ler lite också över den vår som börjar leta sig in i hagarna, som viskar i jorden om gräset som är på väg, om långa sommardagar, om vila och kanske ro. Jag fjantar vidare och lever på som om det just jag gjorde var viktigt och betydde något. Både i forskningen och i stallet.

Tacksamheten sköljde över mig flera gånger här i påsklovsveckan. Över ljumheten i vinden, över påsklovs-aktiviteter i stallet då den lilla ungen här fick flera chanser att lära, att växa och att sucka över att man får jobba lite på plats också. Under stalltjänsten som inföll i lördags fick de jobba ordentligt tjejerna, och det gjorde de också. När jag ser och hör dem gå runt och checka av att alla hästar har fått kraftfoder, att hästarna som släppts in står i rätt box, och stolta konstater att de fixat nästan hela stallet själv så skrockar både tacksamhet och stolthet på mig i magen. De tar i, bryr sig inte om hur de ser ut och upplever att de kan ta ansvar, ordna själva och göra gott för andra. Jag kan inte tänka mig en bättre plats att vara på, att fostras på och att bli till en jämlik, självständig och stark (jag har alltid träningsvärk på söndagen då vi haft stallet en lördag) individ på.

Min lilla unge, inte så liten längre faktiskt, hoppade hetsporren bland ponnyerna en dag och fick privatlektion på den hett åtrådda connemara-ponnyn en annan, den som behöver mycket stöd och korrigering för att spåra, ta sig rakt fram och överhuvudtaget jobba i någon slags form som håller måttet. ”Jag är helt svettig” var kommentaren när jag gick fram efter avslutad lektion. Leendet avslöjade stolthet, och faktiskt, en ödmjuk kommentar kom om att hon lärt sig mycket. Roligt, effektivt, och ja, värdet av väl utbildade ridlärare talar för sig själv. Jag har själv kommit igång med min ridning igen, så där på ”ponnymorsa som aldrig har tid” -nivå men ändå. Efter idel förkylningar och hiskeliga arbetstoppar tog jag tag i saken och har nu ridit ett par pass. Jag blir också svettig, men känner den ilande lycko-känslan som infinner sig när man varit så upptagen av att kommunicera med hästen, med att övertala sig egen kropp att lyda och att hitta flowet, att man inte tänkt en centimeter på jobbet eller sådant som kanske tynger lite i vardagen. Inte lika snygg på ridbanan som horse-show-folket, men ändå, tillräcklig för att förbättra sömnen, hållningen och balansen i tillvaron. Mer rida åt folket. Igen.

Allt gott

Susanne Larsson, ponnymamma på ridskolan, författare till ett antal böcker för funktionshinderområdet och numer också kommundoktorand vid Ersta Sköndal