Den blinde boxaren

Vi har värmt upp. Jag lindar händerna. Drar åt så att handleden blir stabil. Tummen måste dras lite svagt bakåt och ligga i linje med resten av handen. Doftmaskinen släpper ifrån sig en dos citrusdoft med jämna mellanrum. Träningsmattan är mjuk under mina nakna fötter.
Jag har lindat klart och tar fumligt på mig boxhandskarna. Drar åt med kardborrebandet. De väger 14oz. Tunga och bra. Jag använder nästippen för att känna så bandet ligger rätt. Man får vara lite trixig när man inte ser något. Coach står och pratar med en MMAkille. Berättar att jag är blind. Jag hör inte svaret, är fokuserad på träningen. Laddar. Jag rullar på axlarna, vänder mig om och sträcker ut min handskklädda hand och känner det tunga motståndet från en av säckarna. Gard upp, lätt böjda knän, dammar till, bam bam! Slår ett par korta slag för att känna så lindorna sitter. Jabbar sen i luften, skuggboxas. Kjelle, coach, kommer runt desken med plattorna. Då kör vi! Japp! Vänster, bam, i plattan! Höger, bam! Vänster höger, bam bam! 6 raka, börja med vänster. Bam bam bam bam bam bam! Situps. Ner på golvet, ligga på sidan, pumpa. Upp igen. Vänster hook, vänster krok och en rak höger. Jag gungar, tänker, slår. Bam bam bam!
Han följer min näve och tar emot slagen. Jag försöker slå så rakt och jämt jag kan. Ibland misslyckas det. Tur han har varit Svensk mästare x antal gånger, och hinner ducka. Jag ser det för mitt inre. Handskarna framför mitt ansikte. Coach som håller plattorna någon meter från mig. Säckarna som hänger längst väggarna. Päronbollen på andra sidan lokalen. MMAburen till höger. Väggplattorna till vänster.
En höger uppercut, vänsterkrok och en rak höger. Bam bam bam! Vrid foten! Glöm inte steget framåt! Följ upp med en Vänster krok och avsluta med en rak höger till! Bam bam bam, bam bam! Bra!

Hasse ropar och frågar om vi ska ha kaffe efter passet. Bam bam bam bam! 4 Hookar. Jag flämtar och sjunker ihop medan Niklas slår. Plankan. Kör kör kör, 10 sekunder kvar!
Vi slår på säck. 2 minuter slag, 1 minut vila, gånger 3. Kör! Bra! Bam bam bam! Dova dunkar från säcken bredvid min när Niklas går igenom serier. Mina axlar värker, jag orkar knappt hålla gard. Hookar säcken och slår allt som går sista 10! Glider ner på golvet, andas visslande.

Lindar av, stretchar, gör övningar jag minns sen Judon. Kommer förundrat ihåg hur jag satt med ena benet bakåt, andra framåt och böjde ner pannan i mattan. Är glad om jag ens kommer ner på golvet idag. Ler och tänker att det var 40 år sedan, så jag är ursäktad.

Lägger handduken över axlarna, handskarna i väskan och sätter mig vid bordet. Kjelle och Hasse pratar boxare som skött sig och inte. En pust av citrusdoft igen. Jag lyssnar på rösterna och njuter av hur utpumpad min kropp känns. Hur urslagen jag är. Ett lugn lägger sig över sinnet. Jag tar en munfull kaffe, sväljer och lutar huvudet bakåt. Jag är blind, men gör ta mig fasen precis det jag vill med mitt liv i alla fall, tänker jag! Jag ville börja boxas igen, och gjorde det.

Oftast, inte alltid, men oftast, slår det mig, är det man själv som sätter stopp för vad man vill göra. Trots det skyller man på andra. Lovar mig själv där och då i boxningslokalen, med huvudet bakåtlutat och ansiktet vänt mot taket, , att om jag kommer på mig själv med att skylla mina tillkortakommanden på andra, omedelbart sluta med det… Om det inte är sant förstås!

Annonser

9 år, redo för en sommardag

9 år, munnen full av Gotlandslimpa, muggen till kanten med O’boy. Min cykel, Svalan, står lutad mot laduväggen. Jag kisar ut genom köksfönstret upp i himlen, djupblå och molnfri från öster till väster. Ser ut att bli ännu en härlig dag i den lilla socknen mitt på ön mitt i Östersjön. Vad gera ni idag da, mormor lutar sig mot diskbänken med en kopp kaffe i handen och ser på mig? Fotboll kanske, eller varpa. Vi kastade av Gustav 10 kr igår! Jag skrattar, mormor låtsas indignerad, men flinar. Kast int av honom hans penga naj. Var han nykta? Jag skakar på huvudet. Och föresten, ni får int hoppe framför TuppNisses bil nå meir naj! Jag hörd av Norrbys att di såg när diu och sotarns sorka gjorde det i jons, han är int hella nykta så ofte och kan kör öiva er och tro ni är pinnsvein! Ok. Vi brukade stoppa Tuppis och inte släppa vidare honom förrän han gav oss några Danska kungens. Slår mig just i skrivande stund att mormor då, för 40 år sedan, bara var ett par tre år äldre än jag är nu, märkligt. Jag trycker i mig sista tuggan, sveper chokladen och hoppar i jumpadojjorna. Borst tända! Skit också. Tandkräm i munnen, några snabba drag med borsten, spotta, klar! Jag flyger ut genom dörren, rusar fram till häcken mot grannens kohage, ser bort mot tvillingarnas ett par hundra meter över änget och vägen, formar händerna till en tratt och vrålar med full kraft, TEO! Det var vårt rop. Tig meddi sork, fräser mormor från dörren, diu väcka heile socknen! Ett svagt teo, ekar tillbaks. Jag springer mot ladan och min Svala. Hoppar över rabatten och brunnen, greppar cykelns solvarma plasthandtag och tar några gallopsasteg för att få fart innan jag kastar mig upp på sadeln. Mormor ropar något, låter som mat klockan någonting, jag tjuter ok och sladdar ut på den torra ljusbruna grusvägen. Kalkdamm täcker Valmon i vägrenen, jag sicksackar mellan groparna och skuggorna från trädkronorna. Kossorna maler gräs och iakttar mig ointresserat medan jag slår tramporna bakåt och växlar till tvåan och kör med full fart rakt in i ännu en oändlig dag fylld av äventyr och sommar.

Jag är 17 och vet att jag kommer bli blind

Jag är 17 år och vet att jag kommer bli blind. Sitter i skolan och pratar med en handledare som heter Göran från Örebro. Ska jag vara ärlig är det mest han som pratar. Jag lyssnar så gott jag kan, men svävar iväg. Han är rätt dryg, har en lätt överlägsen ton uppbyggd med den där lite lustiga Närkedialekten. Jag ser fortfarande bra, cyklar och boxas utan problem. Men han får det att verka som om jag redan är både blind döv och stum. Jag sneglar ut genom den, förutom oss två, tomma skolsalens stora fönster. Solen skiner, det är mitten av maj, precis som nu, för 32 år sedan. Tänk om det rent av var just dagens datum, just den här tiden på dagen jag satt och undrade över hur länge han skulle mala, surrealistiskt. Gräset utanför fönstret är nyklippt grönt och frodigt. Ett tiotal meter bortom gräsmattan löper cykelbanan som leder in till Carlforska gymnasiet. På andra sidan banan, ytterligare ett tiotal meter bort ligger huset där frisörlinjen finns. Så gott som enbart tjejer. De har rast och sitter på bänkarna längst cykelbanan och röker eller äter glass. Satan, tänker jag, så snygga de är! Det är 1984 och modet är långa t-shirts som är en kombination av mycket kort klänning och just t-shirt. En av tjejerna ser på mig, tar ett djupt halsbloss och flinar. Jag flinar tillbaks. Häpet ser jag hur hon plötsligt höjer handen en aning och ger mig tummen upp. Hon drar ett sista halsbloss, fimpar och reser sig smidigt. Hon rätar till T-shirtsklänningen, tittar tillbaks mot mig över axeln en sista gång innan hon försvinner runt hörnet. Helvete, undrar jag, flirtade hon med mig? Hon var ju så snygg att… Johan? Jag rycker till och vrider alldeles för snabbt på huvudet. Göran stirrar. Skit också! Hm, ja, säger jag och harklar mig. Har du några planer? Stärkt av frisörtjejens flirt säger jag utan att tänka närmare efter, rockstjärna. Han blinkar ett par gånger. Jag känner att svaret kanske inte är fullt genomtänkt och funderar över om jag kan lägga till något. Utan förvarning börjar han prata. Ord om telefonväxeljobb, sjukgymnastutbildning och massörkurser rinner över hans läppar och faller smackande ner på bänken mellan oss.

Jag kliver ut på trappen efter mötet, lika framtidstom som jag var när jag klev in. Frisörtjejen står vid frisörlinjens byggnad, lutad mot väggen, lapandes sol. Jag funderar på om jag ska ta omvägen till B-huset och passera henne, men kommer fram till att hon förmodligen bara jäklats lite. Retat mina tonårshormoner, enbart för att hon kan. Lika onåbar som mina drömmar om att få jobba med musik eller bli författare.

Jag tänder en cigg, drar ett djupt, nollställer hjärnan, trycker undan sorgen och tar på lustikurremasken, leendet som säger, ”vem bryr sig,” och dansar skämtsamt fram mot kompisarna. Man vill ju inte att folk inte ska känna igen en…

Guidad av en blind

Vi släntrar sakta genom de trånga gränderna. Det är varmt för årstiden, Vi tjatar om det hela tiden. Skrattar åt vår egen upprepning och upprepar det igen med tillgjorda röster. Intimt, internt, bara mellan oss. Solen skapar mönster av toppiga tak och skorstenar på de gulrappade väggarna. Sommargardiner i halvöppna köksfönster. En svag doft av stekt mat, skrammel från porslin och bestick som läggs fram. Är det lunch redan? Var ska vi äta, frågar hon, det är du som kan Visby? Vi kollar om BBQ garden har öppnat för säsongen. Vi ska ner här, jag visar vägen. Berättar om ställen där jag busat när jag var liten. Vi kommer ner på Strandgatan, jag hör fontänen vid Strandporten och pekar till höger om öppningen. Där ligger ett fik som är fantastiskt mysigt, där ska vi fika i sommar. Går man genom porten hamnar man i Almedalen. Jaha, är det där allt politikertumult är alltså? Japp. Vi passerar fontänen till vänster, jag pekar igen, ser BBQ ut att ha öppnat än? Nej, i alla fall inte för luncher. Vi vänder och går mot hamnen. Vad är Donners för något? Gamla posten låg där, och om du tittar uppåt vänster nu så ser du Kränku. Där kan man köpa te och en jädrans massa smågrejor. En mysig liten butik. Fortsätter man sedan uppför backen kommer man till slut till Öster port. Och åt höger har vi högskolan. Går man genom porten hamnar man där och vid baksidan på Almedalen. Jag säger åt hunden att gå före igen. Min kärlek tar tag i min arm och vi knatar sakta vidare. Blunda, säger jag, så kan du få känna på hur det är att fullständigt lita på någon annans omdöme. Hon gör det. Tar ett stadigare tag om min arm, börjar plötsligt gå med väldigt korta steg och trevar sig framåt. Hon har gjort det förut, vet hur det är. Hunden, som är min fantastiska ledarhund, checkar läget, märker att ekipaget breddats och går lite försiktigare. Jag pekar och guidar vidare i staden jag älskar. Ser exakt hur allt ser ut. Kan varenda sten i ringmuren. Vet hur solstrålarna träffar husfasaderna. Känner den mörkgrå färgen på kullerstenarna. Havets skiftning från ljusgrönt till svart där pallkanten skiljer det grunda från bråddjupet. Murgrönan som klänger på järnstaket och balkongpelare. De solblekta flagnande träportarna in till de minimala innergårdarna som doftar av rosor och tjära. Jag har sett det 1 miljon gånger innan min syn försvann, och det sitter där, inbränt och förevigat. Jag behöver inte skapa de, bilderna, de kommer av sig självt. Precis som de serverades för mig när jag såg. Vem sa att en blind inte kan guida?