Vindspel som guidar

Vi har vindspel i trädgården. Ett som är gjort av lite större rör i någon slags metall. Trots dess storlek ger den ifrån sig en dov mjuk klang. Den hänger i ladans södra hörn. Ett annat, gjort av betydligt mindre metallrör, har sin plats i regntaket utanför ytterdörren. Ett vackert spel, skirt och krispigt. Vid verandadörren hänger det minsta av 3 vindspel vi har i trä. Den ger ifrån sig ett ljud där det låter som om man skurit bort toppen och botten och bara behållit mellanregistret. Blåsten når inte riktigt dit, så ljudet den ger ifrån sig är försiktigt, nästan lite tvekande. På ena hörnet av huset, det östra, hänger det mellanstora träspelet. Lite mer botten, fortfarande ingen diskant. I äppelträdet mot den lilla oljegrusvägen, inne bland grenarna, har vi det stora trävindspelet. Riktig botten, märkligt nog även lite topp. Det ger ifrån sig ett nästan trolskt ljud när det spelar.
Jädrans vad med vindspel! Borde plinga och klonka i tid och otid. Tricket är att hänga de så vinden bara når ett i taget beroende på vindriktning. Sen spelar de som sagt inte så starkt. Ett svagt klonk här och ett pling där. Nästan så trädkronornas löv överröstar spelen när det blåser. Vindspelen hjälper till att hålla energin kvar i huset eller trädgården och man hänger de utanför dörren eller i fönstren. De skapar en skön harmonisk stämning när de sjunger tillsammans med fåglarna och fyller trädgården med lugn. Det kallas Feng Shui, jag kallar det guidning. För mig är vindspelen inte bara rogivande, de guidar mig också genom trädgården med sina olika toner. Som blind har jag med hjälp av den kontroll på var jag är. Det är ingen park vi har storleksmässigt. Men det räcker att jag vrider mig runt ett par varv, lyfter upp något, flyttar på ett bord, för att jag ska tappa orienteringen. Visst, om det inte blåser något, spelar de inte. Men vi har huset på Gotland, och där är vindfria dagar sällsyntare än fettfria chips. Har ett par vindspel kvar att hänga upp. Ett i snäckskal och ett fjärde i trä. Vi har konsert varenda afton och somnar alltid med drömska toner i sinnet.

Annonser

Bedårande Bonnie och Silver

Sommaren överaskade mig i år (också). Maj försvann  och det grämde mig, förstås. Med  näsan knappt över vattenytan och precis på håret tog jag mig igenom ett par obligatoriska- och en fördjupningskurs på forskarutbildningen, till det ska läggas ett par konferenser och inflammation i käken. Huga huga. Men juni trängde sig på och blev till juli och kvällarna pockade på, viskade om viktiga saker, om vördnad för magin i naturen och ett budskap om att stanna upp. Käk-inflammationens gick över och jobb-toppen planade ut. In i schemat smög sig två ponnyer, Silver och Bonnie. Vita som snö och till åren komna, välutbildade, med humör och en godhet som smälter hjärtan. Till och med tonårshjärtat här hemma. Jag som jämt tänkt att jag är både för tung och lång fick ge mig och vi travar glatt på, både de och jag. Tack till era mattar Anne och Marie som tycker det är roligt att vi rider, jag och den lilla (snart tonåriga) ungen här hemma.

.ella och silverUtöver glädjen (och träningsvärken) över de två Bonnie och Silver, om man tar damerna först, så är det som vanligt med stall, man möts över gränserna och har hästarnas bästa för ögonen som gemensamt intresse. Man jobbar med olika saker, är i olika åldrar och ingenting spelar roll. Det är hur man tar hand om sin häst, hanterar hästar, sköter stallet och förmår att göra sitt men också hänga med det kommer an på. Befriande. Jag som hängt vid en dator hela våren njuter extra av stallmiljön nu och känner en sådan tacksamhet över att få ta del, och bidra och ha möjligheten att snusa på en hästmule även under sommaren då ridskolan är stängd. Det gör något med mig, som jag har med mig även utanför stallet sen. Något som är svårt att förklara men som alla som får sig en buff ibland, som tar om en nosrygg och burrar in näsan bakom hästens näsborre och med vilje drar in lukten och som inte knorrar över dammet som letar sig in i öron och de egna näsborrarna, känner väl. Allt det där ska jag se om jag lyckats fånga i de noveller som ligger och väntar i byrålådan, som ska ses över och skickas in för bearbetning i början av hösten. Sommarjobb helt enkelt. Förutom att få lufta två fina fyrbenta nu och då.

Ha det väldigt fint i sommar

Susanne Larsson, ponnymorsa och författare för funktionshinderområdet med forskarambitioner