Bokrecension: Lullan och hästarna

lullan3

Alma älskar Lullan och hästarna, allra mest för att ”hästarna är snälla”. Jag tänker att hon med det menar att de är ritade som mjuka, med glada munnar och snälla ögon. Det är en detalj som är väldigt viktig för Alma och jag är ganska säker på att många barn håller med henne!

Lullan är också snäll. Det är lika viktigt! Lullan klappar och kramar hästarna och hela boken utstrålar vänlighet mellan människa och häst. Oj så bra, tänker jag som mamma!

Som ridlärare och pedagog läser jag alltid hästböcker för barn med ett kritiskt öga. Det är otroligt viktigt med vänligheten, också ur mitt ridlärar/pedagogperspektiv! Att små barn faktiskt lär sig från början att hästen är en vän! Det är också viktigt för mig att fakta – om det finns fakta i boken – är korrekt. Även på små barns vis ska den vara korrekt, fastän givetvis anpassad till rätt nivå. Jag tänker också mycket på i vilken ordning saker framställs, så att det kommer i en naturlig och lättförståelig följd. Från det stora till det lilla; från helhet till delar.

Lullan och hästarna är uppbyggd precis så som jag önskar!

Läs hela recensionen på ridskolepedagogik.com

 

Annonser

Debuterar med hästbok för unga

anton-och-teitur_400Angelica Öhrn debuterar med en bok som på ett nära och mycket trovärdigt sätt berättar hur Anton slåss med sina inre känslor. Hur det känns att ha en pappa som inte finns med honom i vardagen. Hur det pirrar när kärleken slår till och hur fantastiskt det är att vara ett med sin häst. En mycket bra debut med stora möjligheter till fortsatt utgivning av flera titlar.
// Anna Lärk Ståhlberg, redaktör på Kikkuli Förlag

Antons jullov hos pappa i Tyskland blev inte alls som han hade tänkt sig. Pappa var upptagen med sitt jobb och sin nya flickvän hela tiden. När Anton kom hem till Sverige och sin mamma igen kändes allt grått och trist.

Varför köpte pappa Teitur till honom egentligen?
Och varför fick han inte flytta med sin pappa till Tyskland?

En dag kommer en ny tjej till stallet. Hon heter Kristin och har en häst som hon inte riktigt klarar av. Plötsligt förändra allt.

Läs mer om boken och författaren på förlagets hemsida –>>

 

Från EM-bilder till Uffe Långöra

Alla som var på EM var euforiska när de kom hem. Otroligt arrangemang. Otroliga prestationer. Kul och fint och fantastiskt. Verkligen. Inspirerande. Vissa ritter höjde pulsen även om man stod hemma vid datorn och höll andan. All respekt, och tänk vilken betydelse för ridsporten.

Själv var jag som ni förstår inte på plats, och det var ok ändå. Terminen har sparkat igång. Just i mitt stall, på vår ridskola, är det extra spännande i år. Vi har två urgulliga nya ponnyer och en ny liten stor häst som kliver in i verksamheten och ser ut som att han är född där. Framför allt är vår nya anläggning klar och det är så snyggt att man knappt törs gå in.

I tisdagskväll fick jag rida med på dotterns lektion. Tonårstjejer, rakt igenom. Och jag har fortfarande, fyra dagar senare, träningsvärk. Visst, i sommar har det varit skralt med ridning men jag har sprungit, stavat med bungy pump-stavar (jag vet, hutlöst larvigt namn men bra sägs det) och promenerat mycket men si det räckte inte. Jag hade också (ursäkta den intima detaljen men alla som rider vet precis vad jag pratar om) dragit på mig ett par knäppa trosor så skavsåren var ett faktum. Jag antar att ett par illasittande dito, eller kalsonger, hade irriterat även den bästa em-ryttaren. Nu var det så roligt att rida, att jag inte förstod graden av skavsår förrän en bit in i lektionen, och jag viker inte ner mig i första taget, så jag red ju klart, förstås. Det vet alla som rider också att man gör. Följden är ju, som, vi också vet, att det är ren och skär tortyr att gå på toa och duscha sen i ett par dagar. Hur som haver, jag har burit min träningsvärk med glädje. Och tänkt mycket på den goa gamla trotjänaren Uffe som fick stå till tjänst. Lite butter, till och med lite rädd så att han klipper lite med tänderna i luften ibland, stor som ett hur och lika smidig som en kraftig planka. Många snälla klappar och ett par morötter senare stod han med slappa läppar och halvsov med huvudet i min famn i väntan på att gå ner till paddocken.

När vi kom upp igen, lika stel som jag just beskrev Uffe själv frågade en tjej i stallet hur det gick. Och jag sa att om man bestämmer sig för att älska Uffe rakt av, försöka komma till någon slags flow och smickrar öronen av honom, så kommer man lite bortom den väldigt markbundna traven och känslan av att man håller på att rida in i en vägg. När Uffe till slut klipper med sina långa öron, suger lite på bettet och faktiskt håller med om att det är ok, då är man glad hela kvällen. Skavsår till trots.

Jag såg inte så mycket av de andra i gruppen men små glimtar ändå, av rödkindade tonåringar med lys i ögonen, som kanske inte ville att sommarlovet skulle ta slut men som inte hade något emot att ridningen började. Jag ser fram emot ännu en ny termin, med allt vad det ger att hänga i stallet bland hästar, kunnig personal och trevliga och kloka människor som tycker häst och ridning är bäst i världen.

Susanne Larsson

stallmamma, forskarstuderande

och författare