Mot 2018 med nya mål!

 

kikkulimål

Det sägs att 10% av befolkningen tänker målinriktat, 5% skriver ned sina mål och 90% av de nedskrivna målen uppnås (Michel Grinder).

Jag känner inte till den vetenskapliga riktigheten bakom detta påstående, men för den målstyrda person jag är måste jag erkänna att det låter väldigt trevligt. Jag har levt ungefär på det viset så länge jag kan minnas, och för mig fungerar det så. Jag väljer alltså att tro att påståendet är korrekt (troligtvis är det därför det fungerar för mig)!

Mål har alltid sporrat mig. Människor som har egna mål – och som vågar berätta om dem – har alltid fascinerat och tilltalat mig. Mål ska gärna vara på gränsen till för höga, så där så att någon tappar hakan, tycker jag. Sikta mot stjärnorna, sägs det ju att man ska!

För 2018 har jag fem mål: Ett som entreprenör och företagsledare för ridskolan, ett för bifirman Ridskolepedagogik, ett för studierna, ett för skrivandet och ett för min egen ridning. Utöver det har vi som familj också ett gemensamt mål att jobba mot.

För den som inte tänker lika målinriktat kan det säkert upplevas både kravfyllt och stressande när jag pratar om mina mål. För det gör jag gärna (och säkert lite för ofta). ”Slappna av” har jag hört. Måste du hela tiden framåt? Ja, sanningen är väl den att jag ibland önskar att jag var bättre på att slappna av. Det har aldrig varit min bästa gren. Att vara mer i nuet har jag blivit väldigt mycket bättre på sedan jag fyllde trettio.

Men jag vill alltid framåt. Det går liksom inte att stoppa. Och inte vill jag gå på måfå när jag styr. Jag vill följa mina stjärnor, helst de allra högsta. Men når jag bara till trädtopparna är det gott nog för stunden. Jag är helt övertygad om att med genomtänkta strategier, klokt använd magkänsla och rätt riktad arbetsinsats kan alla mål förr eller senare uppnås!

Med förhoppning om att alla dina mål för 2018 kommer att uppfyllas, önskar jag dig ett alldeles underbart Gott Nytt År!

 

Maria Falck, Ridskolepedagogik.

Annonser

Bokrecension

villivonkansbooks

2

Hästpoloprinsen skriven av Sara Schiöld illustrerad av Margareta Nordqvist utgiven av Kikkuli Förlag
Alice tänker på David och det fantastiska hon fått veta. Hemma i England bodde David på en hästgård och tränade polohästar med sin pappa. Men i Sverige har han bara en rostig cykel att svinga sin klubba ifrån.
Hästpoloprinsen är en fin liten bok om Alice som älskar hästar. Hon drömmer om att få börja rida men mamma tycker hästar är läskiga. Så Alice får nöja sig med en trähäst på landet i stället. Boken handlar om hennes hästdrömmar och vänskapen hon får med nya grannen David. Det är en bok som jag verkligen skulle gillat när jag var ung. Slukade allt jag kom över om hästar då och gör i och för sig än idag. Den riktas till ålder 9-12 år, men känns som den kan passa både äldre och yngre än det, då den är lättläst och texten flyter på fint. Sonen var dock lite för liten än eller om det var hästtemat som inte lockade han. För alla unga som gillar hästar så är det en trevlig bok!
Den får 🐴🐴🐴 + i betyg (av 5)

Bokrecension

villivonkansbooks

1

Vänner när ingen ser skriven av Sara Schiöld illustrerad av Margareta Nordqvist utgiven av Kikkuli Förlag
Alice har dåligt samvete för att hon har svikit sina föräldrar och för att kompisarna lockar henne att göra saker som inte känns rätt.
Vänner när ingen ser är en fortsättning på Hästpoloprinsen, där Alice drömmer om hästar. I denna bok får hon problem med kompisarna Sanna och Emilia som tycker David är töntig när han åker på sin skruttiga cykel. Alice törs inte erkänna att hon är vän med han. Samtidigt vill hon följa med David för att hälsa på hästen Magic. Även denna bok handlar mycket om vänskap och hästar och att tordas stå för vem man är. Denna bok är kanske lite mer spännande än den innan, det händer lite mer i den. I övrigt är de bra båda två och trevliga, speciellt om man gillar djur och framförallt hästar.
Den får 🐴🐴🐴+ i betyg (av 5)

Utmanare redo? Skolan redo? 3, 2, 1 – kör!

Förstå

Förutom ridskolan och pedagogiken är jag också mamma till fyra barn. Jag är också en av alla de föräldrar som varje dag våndas över att ett av mina barn inte riktigt passar in i skolsystemet. Det skriver jag sällan eller aldrig om i mina egna forum. Därför ska jag skriva det här inlägget inte utifrån min yrkesroll som jag brukar, utan som – en stundtals ganska uppgiven – mamma.

Mitt barn har ingen diagnos och det finns inget som på så vis tydligt pekar på orsakerna till att det inte fungerar. Mitt barn är heller inte (enligt mig) ouppfostrad. Mitt barn uttrycker ofta en verklig vilja och önskan om att det ska fungera. Men det fungerar inte.

I min utbildning läste jag en gång en kurs som hette ”Barn och ungdomar som utmanar skolan”, och jag inser att det är precis det mitt barn gör – utmanar skolan.

Det tog mig ganska lång tid att förstå att det är på det viset. Hemma fungerar det för det mesta problemfritt. Ja vi har diskussioner förstås, och vi är inte alltid överens. Barnet tänker snabbt, har humör och är väldigt bestämd på många punkter. Så har det alltid varit, men jag har aldrig sett det som ett problem. Jag har snarare känt att det har utvecklat mig som människa, att möta och bemöta mitt barn på det vis mitt barn behöver bli bemött istället för på det vis jag tidigare lärt mig att det ”ska vara”. Jag inspireras av att leva och tänka utanför boxarna! Mitt barn gör mig bättre på det för varje dag. Jag är evigt tacksam!

Mitt barns skoltid har tyvärr varit en – snart fem år – lång tid av mycket varierande upplevelser. Och alltid beroende av vem som för stunden haft ansvaret. Jag är medveten om att jag låter ganska kategorisk i min egen bedömning, men det jag nu kommer att skriva är de högst personliga upplevelser vår familj haft under en lång tid.

Jag har ofta känt att mitt barn varit som en försöksperson för olika metoder och filosofier, eftersom ingen riktigt haft något ”facit”. Det i sig har inverkat väldigt negativt på mitt barns upplevelser och känslor inför både skolan och skolans personal. Man kan lugnt säga att förtroendet är brutet sedan länge, och det kommer att ta tid att bygga upp det igen.

Mitt barn har mött många olika typer i skolan;

Den auktoritära – den som pekat med hela handen och krävt minutiös lydnad. Hävdat att allt annat endast är ett resultat av dålig uppfostran. Mitt barn har blivit tokig förstås, vill inte bli dominerad och styrd. Vem vill bli det?

Den manipulativa – den som låtsats vara på mitt barns sida för att skapa förtroende, för att sedan försöka spela på mitt barns känslor; ”Efter allt jag gjort för dig”.. Mitt barn har blivit besviken förstås, och arg. Vem skulle inte bli det?

Den hetlevrade – den som skriker och härjar i alla lägen. Den som bara ser resultatet av mitt barns beteenden och som inte alls bryr sig om vad som skedde innan och vilka händelser som utlöste det. Mitt barn har härjat tillbaka förstås. Vem skulle inte göra det?

Listan kan göras lång. Allt för lång. Och jag vet att jag inte är ensam. Allt för många barn har det så här i skolan. Allt för många föräldrar känner samma maktlöshet. Mitt barn har utöver detta även en historia av utsatthet och mobbing. Det har gått i varandra och det har stundtals känts som att skicka mitt barn till ett minfält varje morgon. Fruktansvärt.

Mitt barn har också mött vänliga och förstående människor, givetvis. Men tyvärr är det inte dem mitt barn i första hand minns eftersom det motsatta varit betydligt mer frekvent.

Jag har läst och läst. För så fungerar jag. Jag har sökt i olika forum, olika böcker, på olika sidor. Jag själv är ganska klar över hur jag ska göra för att det ska fungera hemma, och på alla andra platser där jag är tillsammans med mitt barn. Det har jag inte läst någonstans. Det har mitt barn lärt mig! Jag har försökt att vara lyhörd, flexibel och trygg.

Det jag har läst har kompletterat och fungerat som en bekräftelse på att jag faktiskt är på rätt spår. Det har också varit en stor hjälp när jag drivit frågan i skolan. Därför är jag så glad över alla de böcker som skrivs och ges ut, om funktionsvarianter och om andra sätt att tänka och att vara än ”det normala”. För vem är egentligen normal?

Mitt barn är en av alla dem som på olika vis utmanar skolan, och det är hög tid att skolan antar utmaningen. Vår egen kamp har nu äntligen börjat ge resultat. Jag törs nästan inte säga det högt, så jag viskar;

Mitt barn har den senaste tiden självmant klivit in i skoltaxin och vinkat glatt, mitt i mörkaste vintertid. Jag ser på mitt barn och jag känner att något är på väg att ske. För oss stavas det lösningsfokus och förtroende. Och skolan har uppmärksammat det. Äntligen! Jag hoppas så innerligt att vi får fortsätta att bygga nu. Utan att det rasar igen.

Älskade, älskade barn. Du är helt fantastisk just precis för att du är den du är. Ingen har lärt mig så mycket som du har lärt mig. Jag är så oändligt stolt över att just jag fick äran att vara din mamma!

Maria Falck, Ridskolepedagogik – men just här och nu bara mamma.

 

 

En Pälshögs födelsedag

Jag rundar taxibilen medan bagageluckan öppnar sig sakta. Pälshögen har redan rest sig upp. Iakttar allt. Jag plockar i ordning selet och hakar fast kopplet i halsbandet. Hopp ut! Graciöst landar han på kullerstensgatan och ställer sig lite ofokuserat fot. Jag upprepar kommandot och han accepterar jobbläget och bättrar på sin fotposition. Selar på, tackar taxichauffören och säger, före. Vi ger oss av. Han är pigg. Älskar att jobba. Testar mig lite, svänger svagt vänster, signalerar. Hörru, vägen där jag brukar nosa och rasta kommer här nu snart? Duktig kille, men idag går vi rakt på. Han rätar upp sig och tar oss smidigt in genom Öster port. Den 800 år gamla muren sluter sig runt innerstan och vibrerar av historia. Är sprängfylld med berättelser och visdom. Vi tar av mot min favoritdel av Visby. Klinten. Går lugnt och stilla genom gränder och minitorg. Det lätt knäppande, nästan lite kladdiga ljudet av däck mot gatsten närmar sig sakta bakifrån. Jag kommenderar honom att hålla kanten. Han trippar upp på en enstegstrapp som leder till en ytterdörr. Glider lika mjukt ner för den igen på andra sidan. Vi kan varandra utan och innan. Han vet att jag inte kommer följa honom på trappen. Han ser bara till att inte trycka ut mig i gatan och löser det hela på enklast möjliga sätt. Bilen närmar sig. Jag stannar och ställer mig mellan hunden och gatan. Tack, säger hon och hissar upp sidorutan medan hon passerar. Vi fortsätter. Ned för Rackarbacken, tar av mot muren och närmar oss paveljongsplan. Vi hör havet slå mot stenarna på andra sidan Ringmuren. Inte en turist, inga fulla medeltidsveckobesökare, doften av solskyddsfaktorolja har bytts ut mot en mustig höstlig vintrig fylld av våt gräsmatta, sten och iskallt vinterhav. Vi passerar Kärleksporten och de små vackra husen och gränderna på väg mot Kruttornet. Han vet, spänner sig, ivrig nu. Jag gör en knappt märkbar rörelse i selet, coola dig lite hörru. Håll kanten. Motvilligt piggt gör han som jag säger. Men husse, där borta ska vi ju gå ut! Och om jag inte börjar svänga redan här kanske vi missar porten! Ta´t lugnt gubben. Jag vet var vi ska. Han stannar vid korsningen. Jag hinner knappt börja säga före, innan han drar iväg ut genom porten, svänger höger och stannar utan att jag gett kommando. Jag selar av, hopp och lek! Vi strosar i vinden. Vågorna slår över stenarna och skickar stänk av skum upp på gångbanan. Han nosar, pinkar och mår som en prins. Idag gott folks, fyller den här Pälshögen 9 år. Det finns något mellan honom och mig ingen kommer att förstå. En insikt och vänskap djupare än livet självt. Betydelsefullare än all världens tro och kärlek sammantagen. Han lägger tassen på mitt knä ibland och tittar på mig. Han kämpar för att förmedla, jag kämpar för att ta emot. Vi vill, båda två, kunna tala om livet med varandra. Men vi vet, vi vet ändå, utan orden, med tassen på knät, handen på den mjuka pälsen, vad vi säger. Och flinar i samförstånd. Du och jag kompis. Grattis älskade Pälshög och världens i särklass bästa ledarhund