När strumpan blir gympa

Jag hittar ännu en anledning till att stallet drar. Väl inne i den fas då kroppen gnäller betänkligt när jag ska upp på morgonen, när den kräver lite stretch för att inte fastna helt i stelhet och då att få på sig stödstrumporna (jo, varje morgon) blir till ett smärre friskis-pass, då längtar jag mer än någonsin efter mitt svunna jag. I stallet får jag kontakt med henne, hon som ändå var ganska stark, rätt rörlig och faktiskt, inte så orolig. Det sistnämnda kommer också med åldern, i alla fall för mig. I stallet klarar kroppen det mesta, när den väl är uppvärmd, rörelserna sitter och lusten till hästarna och ridningen tar liksom över både sorger och besvär, även fysiska sådana. Den friska och kalla luften gör en väl pigg på något sätt. Detta ska läsas med viss humor, jag vill tro att jag har en måtta självdistans, men ingen ska säga till mig att det är bara roligt.

Bara roligt är det med den funktionshindersatsning man gör i vår klubb nu. Anpassat ridhus och ridled är tanken och det som ligger bakom den gör mig både varm och glad – ”En ridskola för alla”. Vilket motto. Så rätt, så rimligt. Och bara så i tiden. Varför ska vi inte tänka så? Utöver det rättmätiga för dem som kommer att kunna utnyttja anläggningen och ta sig in i, eller hålla sig kvar, i sporten, tänk vilka vinster för hela klubben, för dem som kanske inte möter personer med funktionsnedsättning i vardagen? Om man är det minsta lik mig så går man också igång fullständigt på att se den glädje ridning och umgänget med hästen kan ge den som av olika skäl behöver stöd för att exempelvis klara vardagen, styra kroppen eller sin perception. Precis som för mig, och dubbelt upp förstås om man har större utmaningar än att få på sig stödstrumporna på morgonen, är det hisnande att få gunga fram i en taktfull trav, susa fram i galopp eller bara skritta stilla på en skogsväg. För att inte tala om då kommunikationen med hästen stämmer, och den går åt det håll man vill, när man bett om det och som tack efter ridning kanske får ett blås på kinden. Eller en blöt puss av en häst med äpple- eller morotsluktande mule. Funkar för de flesta, blir till fniss och rysningar och som alltid när det kommer från ett djur som inte jobbar på att tillfredsställa någon, en ynnest helt enkelt.

För övrigt, utöver att engagera mig i frågan om funktionshinderridning, arbeta, hålla städhögarna på rimlig nivå, så försöker jag hantera igentäppta broddhål (tack goa Roffe i stallet som bistår), det faktum att jag inte vågar hoppa lika högt som min dotter längre (där slår den lilla oron till ändå) och längtan efter mer och ordentligt utmanande ridning, och så våren förstås. Något som är riktigt häftigt är att jag tycker jag ser fler och fler som jobbar på den mjuka stilen med hästarna, bland dem jag har omkring mig i stallet syns väldigt lite av hyttande och härjande, av höjda röster och ”klappa till med baksidan av borsten – smisk”. En slags förståelse över vad ridskolelivet kan göra med hästar verkar råda, en syn på det hela som att de ju ändå är djur som inte kan förväntas förstå och räkna ut saker, och att det, om hästar härjar lite, oftast funkar bra att bara står kvar, lägga en hand på deras hals och fortsätta med det man gör. Det lugnar den stökigaste, och blir till förtroende och samarbete. Win win som det så populärt heter och har hetat ett tag.

Slutligen, för det finns mer att vara glad och tacksam över, så ska jag se över en utav mina första böcker för revidering och till sommaren kommer den lilla boken om små barn och hästar. Den senare, tänk er själva, de minsta i stallet, och ponnyer, man bara dånar ju, gullighetsfaktorn är total, men den handlar också om att vara, våga och växa. Lite häftigt var det också förstås att senaste numret av Min Häst publicerade en novell ur min bok Måste du till stallet jämt som finns på Kikkuli Förlag. Min Häst, tidningen man dreglade över i tonåren.

Håll ut, våren ska komma

Susanne, stallmamma, författare till böcker inom funktionshinderområdet och häst och unga

 

Annonser

Bokrecension

rec

lasstunderI boken Jag har ADHD får vi träffa Alice som kämpar med de utmaningarna som diagnosen ger, samtidigt som hon får hjälp med att se fördelarna.
.
I den föregående boken om Alice (Coolt med ADHD) fick hon sin diagnos. Nu har hon accepterar den själv, men vardagen är fortfarande ganska utmanande. I boken får vi följa henne på resan från att själv få veta till att våga berätta för andra. Många av problemen som uppstår kring personer som har adhd beror på omgivningen och omgivningens oförmåga till anpassning. Boken visar hur viktigt det är att omvärlden får veta och får information om hur den kan hjälpa. Trygga vuxna, stöttande föräldrar och en accepterande skola är förutsättningen för ett fungerande liv. Också klasskompisarnas betydande roll tas upp.
Längst bak i boken finns lättlästa och enkla tips till personer om finns runt barn med adhd. Mycket informativt och bra 👍.

Bokrecension

gust

gustavssonsabina🎭BAKOM HORISONTEN är den andra boken jag läser av författaren Georg Zyka.
Jag tycker om när man känner igen en författare eller bokserie. Det kan man göra på olika sätt, exempelvis på tempot eller på språket. Men också genom att känna igen små egenheter. I Georgs två böcker som båda skildrar gymnasieungdomar med någon teateranknytning har jag hittat återkommande skildringar. Bland annat börjar båda berättelserna med att beskriv tonåringarnas rum, speciellt deras bokhyllor. En liknande sak är att en förälder i de båda böckerna har någon form av favoritfåtölj. Det är detaljer, men jag vill ändå nämna det eftersom jag finner det mysigt. Jag får lite samma feelgoodkänsla som när karaktärernas vägar möts i Lucy Dillons olika böcker.
Denna bok handlar om den 16 åriga Alex som känner stor ensamhet. Man får följa hans väg då han försöker ta sig ut ur denna och även från den blyghet han tycker att han besitter. Alex är också hemligt förälskad i Eylem som spelar en roll i den teater som Alex vågat anmäla sig som sufflör till.
Precis som ”På andra sidan” känns boken aktuell. Jag gillar denna än mer än den första mycket på grund av karaktärernas fint beskrivna känslor. Den är trovärdig. 🎭

Du når mig inte utifrån – men du är välkommen in!

linus

Plötsligt är jag nio år igen – på en skolgård någonstans i Sörmland. Tuffa X nummer ett får syn på mig och ropar; ”Hästen var god, men sadeln var lite seg”. Jag har hört det förut. Faktiskt varje dag. Tuffa X nummer tjugotvå fyller på; ”Alla barnen åt hamburgare utom Conny, för det var hans ponny”. Jag går vidare mot klassrummet, tyst och blyg. För sådan var jag då.

Jag hängde i stallet varje dag – hos min älsklingshäst Linus. Han var en meter hög och min första stora kärlek. I skolan visste alla om det förstås. Att vara hästälskare var att vara urbota töntig. Så sa de då, tuffa X ett till tjugotvå.

Eller så var det kanske precis tvärtom. Kanske var det så att vi små tysta hästälskare utstrålade en inre styrka som omvärlden inte kunde sätta fingret på. Vi hade en egen värld som inte var tillgänglig för dem. Vi hade någonting de aldrig kunde ta ifrån oss. Någonting som fick deras slagord att mista all sin kraft. Kanske var det därför de så ihärdigt försökte.

Utåt var jag tyst och blyg, men de misstog sig stort. Inuti var jag en annan. I stallet blev jag den som var jag. Därför att i stallet fostras starka, drivna och ödmjuka ledare. I stallet formas empatiska, kloka och ansvarstagande människor. Och för varje dag jag tillbringar i stallet blir jag fortfarande ännu lite mer av den jag på riktigt vill vara.

Det händer grejer i hästvärlden nu!

Ridning har blivit godkänt som friskvård och Peder Fredricson har åter igen vunnit Jerringpriset. Nätet svämmar över av hyllningar. Förstås! Det är fantastiskt och stort. Vi som lever i hästvärlden vet precis hur stort det är.

Men plötsligt ringer skolklockan igen och de står där på nytt. ”Hästen var god, men sadeln var lite seg”. Jag har hört det förut. De är äldre nu förstås, de kan svårare ord och de låter annorlunda nu. De har flyttat från skolgården till Facebook. Men allt är sig likt och innebörden är densamma. ”Alla barnen åt hamburgare utom Conny, för det var hans ponny”.

Jag scrollar genom flödet, men kommenterar inte. Jag behöver inte smyga, jag syns inte ens. Kanske skulle man kunna missta mig för tyst och blyg. För utåt var jag sådan då. Men det är jag inte längre. För i stallet formades jag till den jag är, jag vet vem jag är och vem jag vill vara. Hästvärlden lärde mig det. Den lär mig fortfarande det, varje dag.

Och när tuffa X ett till tjugotvå stänger av sin Facebook och återgår till det som är deras liv idag – är de lyckliga då?

För det är jag! Jag har en annan värld. De når mig fortfarande inte utifrån, men de är varmt välkomna in! Varför inte med friskvårdsbidrag?

 

Maria Falck – Ridskolepedagogik.

 

Bokrecension

juliarec

lasstunderI boken Julias superkrafter möter vi sjundeklassisten Julia som fått diagnosen högfungerande autism. Vi följer hennes och pappans kamp för att skolan ska bli en plats där Julia trivs och lär sig. .

Jag önskar att alla, inte bara barn med diagnoser, skulle ha en förälder som Julia. Pappan lyssnar, förstår och är inte rädd för att ställa krav. Skolan å sin sida gör sitt yttersta för att skolgången ska bli så bra som möjligt för Julia. Gemensamma möten där alla får yttra sig och där Julia involveras och deltar på sitt sätt. En perfekt situation målas upp, inte alltid lätt att leva upp till i skolvardagen, men en bra målsättning. Det är såhär barn med diagnoser ska bemötas. Det är såhär vi borde jobba i skolan.
Boken ger också en bra bild av personen Julia. Diagnosen ger både superkrafter och svagheter. Den påverkar hela livet, från val av fritidsintressen till vad som finns på tallriken. Boken ger, enligt mig, en realistiskt bild av unga som lever med högfungerande autism och ger nyttig information till läsaren.
Roligt är att @mrawords har placerat sina karaktärer i samma klass och att vi här får träffa Alice (från Coolt med Adhd) igen.
.
Tack @kikkuliforlag och @mrawords för en bra och informativ bok 🙏 Hoppas den hittar sig in i skolbiblioteken!

Bokrecension

jag

kampenformittbarnSatt på tåget och läste den här finfina boken 😍 för barn/unga med stort igenkännande..! Precis så! Så är det att leva med ett barn med adhd. Lär vara härligt för de små liven att läsa och inse att de inte är ensamma. Om det röriga. Vilja göra rätt..
Korta och lättlästa kapitel – perfekt för den som inte är uthållig. Och den tar med de flesta drag av adhd.
Läs den med ditt barn som har adhd!! Det ger säkert bra underlag till att bekräfta det man som vuxen ser och samtala om det och kanske lösa några problem.
Min dotter tyckte om den. Hon läste den faktiskt före mig. Och fick sig nån tankeställare förstod jag.
Jag är ju lite blödig… så jag fällde en tår också 😆
Måste citera en mening som jag ska ta med till skolan: ”Det svåra är inte att vara annorlunda, utan det svåra är när omgivningen är oförstående”… bra sagt va?

Bokrecension

zyka

gustavssonsabina🌹PÅ ANDRA SIDAN 🌹Av Georg Zyka🌹’På andra sidan’ handlar om den 16-åriga Moa som på en gymnasial teaterlinje i Malmö hamnar i samma klass som Ali. De fattar omedelbart tycke för varandra vilket leder till både små och stora ringar på vattnet.
En ungdomsbok som jag tänker mig främst passar tonåringar i åldrarna kring 13-17 år.
Det känns som att författaren aktivt har valt ett språk som riktar sig till yngre ungdomar. Boken är relativt lättläst och sträcker sig över ca 120 sidor. Trots det något begränsade sidantalet innehåller boken mycket. Huvudberättelsen skildrar alltså relationen mellan Moa och Ali och vad den får för konsekvenser, eller kanske främst Moa och de upplevelser som bjuds henne. Men det finns också andra bihistorier i boken som jag finner intressanta. En av dessa handlar om att Moas mamma som är intagen på en psykiatrisk avdelning och hennes pappa som får oroa dig för två över Moa. Vilket jag dock tycker han gör ganska sansat ändå.
Både sjukhusmiljön och föräldrarelationerna tycker jag är särskilt levande beskrivna.
En fin och aktuell bok som behandlar flertalet ämnen. Ämnen som kärlek, vänskap, rasism och integritet. 🌹

Gott Nytt År och i tanken lockar egen häst

Ett år, igen, hur går det till varje gång. Tiden flyr och vi försöker hänga med. Eller jag i alla fall. En del verkar bättre på att vara i känslan av ett långsammare nu. Jag vet inte. Under julen hade jag tillfälle att vara mer i stallet. Jag behövde till och med köpa en gängtapp och bland hyllorna på Granngården fick jag fatt i att mer häst och stall i och för sig tar tid, men kanske vinner jag något annat? Eller det vet jag ju, men skulle jag klara av prioriteringarna? Faller bitarna på plats, tror jag att jag ska göra som jag alltid råder andra (det är ju lättare än att göra egna val, det vet vi ju), att låta livet liksom hända, drabba en lite grann, bara bli, och följa med i det. Detta i balans, och med innehåll som inte gör en illa förstås.

_DSC0141

Foto (som alltid) Göran G Johansson/Telge Foto

Så, vad innehöll den utökade stalltiden? Lite mer stalltjänst på grund av röda dagar och för att bidra till föreningen, som gratis gym och mindfullness, och skön samvaro med goa människor. Vidare träningar för dottern, och som vanligt sitter vi några hugade på läktaren och är imponerade och stolta. Jag varvar läktarprat med hästbajsmockande och bomlyft, och får också chans att prata lite med tjejerna, bara tjejer just de här dagarna, rätta till en rem, ta en jacka och klappa en trotjänare på mulen. Jag har också ridit lite själv. Börjar äntligen komma igång efter åderbrocksoperationen och får mersmak, så till den grad att jag går och funderar på häst. Jag har haft hästar, vet precis vad det gör med vardagen, hur halt det är och kan vara stora delar av vintern och hur kolsvart det är redan på eftermiddagen (men nu har det vänt!). Ändå är jag där igen, i tanken. Hej och hå, spännande blir det, att se var detta slutar. Och vad det ger, om det blir.

För övrigt börjar ungarna få koll på bitarna nu, de inverkar, vill något, delar med sig, och växer. Allt sådant som är så himla kul att få vara en del av. Som klubb jobbar vi mot kommunen för att få resurser till att ha en vuxen i stallet på em och tidig kväll då barn och unga hänger i stallet, eller skulle kunna hänga där. Lite tryggare, mer utvecklande och med mer jämlika chanser. Många tänker tävlingar, events och satsning på dem som vill och kan, men ridsporten är mer, kan mer, och vill mer (i alla fall många av oss). Jag rider inte bara för att rida, jag vill utvecklas, och se de barn jag har omkring mig få en chans att nå sin absoluta topp, men jag ser också värdet av samvaron, både bland människor och den med djuren. Vi lär och växer, håller kontakt med den ödmjukhet som ibland känns ett snäpp för långt bort i vardagens snabba tempo, val-och ibland kvalfyllda tillvaro och som i sig genererar tacksamhet. Ställer man sig ödmjuk inför olikheter bland människor, och som i stallmiljö, hästar, och har närvaro nog att inse att det som är självklart för mig kanske inte är det för andra, då måste jag, eller som jag ser det, får jag, chansen att hinna uppskatta det jag har, och det jag lär. Egentligen handlar allt detta om att hästarna, och varat i stallet, sätter fast mig i tillvaron. De ska ha mat, få mockat, och jag får en ilning i magen av galoppen, eller ett blås på halsen av den nya hästen som först knappt släppte in mig i boxen först. Likaså av rosiga barnkinder som får färg för att barnen är med om något som känns, som tar dem bort från skärmar, stillasittande och ett liv de betraktar. I stallet är de, gör och tröttar ut sig. Det blir jag glad av. För deras skull liksom min egen för jag blir lika trött jag. Bästa sovpillret och aptitretaren. Bästa påminnelsen om att jag lever och finns till.

Ha det bäst

Susanne Larsson, stallmorsa och författare till böcker om hästar och stall liksom arbete inom funktionshinderområdet

Shettisligan på pallplats 1

gustavssonsabina💥🏆Av de böcker jag har fått recensera de tre senaste månaderna vill jag ändå sätta Shettisligan på pallplats 1. Hade jag varit en låg/-mellanstadieelev hade jag nog förlorat mig i denna bok. Som vuxen och förälder tilltalar boken mig eftersom den förmedlar en härlig skopa positivitet. Till detta tycker jag om författarens sätt att skriva, utförligt utan att bli segt. Kvickt utan att bli rörigt. Jag gillar också att den är mångfasetterad. Det gömmer sig mer handling i boken än bara om ett gäng tjejer som rider. 💥🏆shettis