Du når mig inte utifrån – men du är välkommen in!

linus

Plötsligt är jag nio år igen – på en skolgård någonstans i Sörmland. Tuffa X nummer ett får syn på mig och ropar; ”Hästen var god, men sadeln var lite seg”. Jag har hört det förut. Faktiskt varje dag. Tuffa X nummer tjugotvå fyller på; ”Alla barnen åt hamburgare utom Conny, för det var hans ponny”. Jag går vidare mot klassrummet, tyst och blyg. För sådan var jag då.

Jag hängde i stallet varje dag – hos min älsklingshäst Linus. Han var en meter hög och min första stora kärlek. I skolan visste alla om det förstås. Att vara hästälskare var att vara urbota töntig. Så sa de då, tuffa X ett till tjugotvå.

Eller så var det kanske precis tvärtom. Kanske var det så att vi små tysta hästälskare utstrålade en inre styrka som omvärlden inte kunde sätta fingret på. Vi hade en egen värld som inte var tillgänglig för dem. Vi hade någonting de aldrig kunde ta ifrån oss. Någonting som fick deras slagord att mista all sin kraft. Kanske var det därför de så ihärdigt försökte.

Utåt var jag tyst och blyg, men de misstog sig stort. Inuti var jag en annan. I stallet blev jag den som var jag. Därför att i stallet fostras starka, drivna och ödmjuka ledare. I stallet formas empatiska, kloka och ansvarstagande människor. Och för varje dag jag tillbringar i stallet blir jag fortfarande ännu lite mer av den jag på riktigt vill vara.

Det händer grejer i hästvärlden nu!

Ridning har blivit godkänt som friskvård och Peder Fredricson har åter igen vunnit Jerringpriset. Nätet svämmar över av hyllningar. Förstås! Det är fantastiskt och stort. Vi som lever i hästvärlden vet precis hur stort det är.

Men plötsligt ringer skolklockan igen och de står där på nytt. ”Hästen var god, men sadeln var lite seg”. Jag har hört det förut. De är äldre nu förstås, de kan svårare ord och de låter annorlunda nu. De har flyttat från skolgården till Facebook. Men allt är sig likt och innebörden är densamma. ”Alla barnen åt hamburgare utom Conny, för det var hans ponny”.

Jag scrollar genom flödet, men kommenterar inte. Jag behöver inte smyga, jag syns inte ens. Kanske skulle man kunna missta mig för tyst och blyg. För utåt var jag sådan då. Men det är jag inte längre. För i stallet formades jag till den jag är, jag vet vem jag är och vem jag vill vara. Hästvärlden lärde mig det. Den lär mig fortfarande det, varje dag.

Och när tuffa X ett till tjugotvå stänger av sin Facebook och återgår till det som är deras liv idag – är de lyckliga då?

För det är jag! Jag har en annan värld. De når mig fortfarande inte utifrån, men de är varmt välkomna in! Varför inte med friskvårdsbidrag?

 

Maria Falck – Ridskolepedagogik.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s