Stolt och högkänslig

bild

Stolt och högkänslig. Och så kom hösten, obönhörligen. Föräldraledigheten är slut och vardagen kickar igång med en rivstart. Smack bara, som en käftsmäll. Det känns ovant. Och svårt. Inte bara att lämna min bebis som jag i princip suttit fast med i över ett år, utan också att möta vardagen. Den krassa verkligheten. Det här med ekorrhjulet som tycks alltför runt och som snurrar alltför fort. Jag hinner inte med. Jag vill inte. Samtidigt känner jag mig väldigt barnslig. Det här är livet. Det här är att vara vuxen. Att ta ansvar. Bidra till samhället och anpassa sig. Gilla läget. Eller? Jag hinner inte ens jobba två veckor förrän min kropp strejkar och säger stopp, sakta ner, stanna! Men stanna går inte. Jag kämpar lite till. Utmanar mig och är till lags. Hade jag varit någon annan, hade jag rått mig själv att sakta ner redan tidigare i veckan. Men jag är jag och är sällan särskilt klok eller snäll mot mig själv. Tyvärr. Jag jobbar på det. Men det är alltid så mycket lättare att vara andra till lags. Andra, än mig själv. På senare tid har jag dock börjat läsa facklitteratur med ämnen HSP och psykologi. Jag vill förstå mig själv i en överväldigande värld. Det är inte sant att jag inte är vuxen. Jag är inte Peter Pan. Det är inte sant att jag inte vill hugga i och arbeta. Jag måste bara hitta mitt sätt. Det känns skönt att få min personlighet beskriven så svart på vitt i litteraturen. Det skapar trygghet. Jag som alltid förr har känt mig så udda och utanför. Nu börjar jag istället känna stolthet och storhet i att vara mig själv. Jag anstränger mig inte längre för att smälta in i normen, den stora massan. Exempelvis tar jag inte min rast i personalrummet utan skärmar av så mycket som möjligt. Det kan låta kallt och osocialt, men dösnack med människor som inte står mig nära stjäl bara energi från mig. Jag klarar inte heller av en massa surr och kackel. Det tröttar ut. Eftersom jag strävar efter att hitta strategier där jag kan må bra har jag valt att gå min väg, oavsett hur andra kan komma att uppfatta mig. Det går bättre och bättre. Jag har till exempel insett att jag, som högkänslig, reagerar starkare när jag varit utsatt för alltför mycket stimuli. Jag har tagit ett trevande steg framåt. Ett steg mot att förstå mig själv och det känns så skönt. Nästa steg måste handla om att hitta ett sätt för mig att rymmas i den här överväldigande världen. Jag måste finna ett hållbart sätt.

/Sara Salander

Annonser

En reaktion till “Stolt och högkänslig

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s