Men det är inget man pratar om …

girl-447701_960_720

Jag var 9 år gammal första gången den oväntade gästen jag aldrig ville möta kom. Ångesten.
Längst bak i pärmen med alla mina texter hittade jag en liten lapp där rangliga bokstäver bildade orden “Jag vill dö”. Jag hade signerat lappen med mitt namn och min ålder.
Jag lät papprets skrynkliga yta möta mina nu 36 åriga fingrar och den gulnande färgen stack i mina ögon.
Jag började minnas alla de gånger som jag tänkt tanken på att försvinna. Som om jag inte var värd att finnas till. Det där tunga som gjorde det tungt att fortsätta. Det kändes alltid som om man kämpade mot något jag aldrig kunde vinna.
Idag inser jag såklart att varje dag som jag fortsatte leva är en vinst i sig.

Ångesten vann inte då.
Det går som små ilningar genom kroppen rakt upp i knoppen som i sin tur skickar signaler till tårkanalerna.

Jag ser hur ögonen blir blanka av de tårar som försöker tränga sig ut.

Hur blev det så här?

Vem delar ut livets ryggsäckar och bestämmer vilka som ska ha tunga och vem som ska tvingas bära tyngst?

Mitt hjärta som tvingas bära tusentals kilo och som tilldelas fler i samma takt som det lättar. Nej! Ingen tid att andas och vila för henne!

Visst finns det stunder då jag levt i stillhet, i alla fall på ytan.

Inom mig har det alltid varit kaos. Som en evig eld att bränna sig vid. Så mycket känslor, alltid. Explosiva, stundtals med trasiga telefoner och glas som kraschat i väggen.
Ofta är det inuti som gör så förbannat ont att det tillslut blir outhärdligt. Nästan för tungt för att leva.

Men det är inget man pratar om…

Människor frågar i förbi farten hur det är. Man svarar att det är bra, det är fint och man frågar lite trevligt tillbaka, så som man ska göra.

Sanningen är att just idag borde jag ha legat kvar i sängen och stängt ute världen. Just idag orkar jag egentligen inte allt det jag måste göra.

Men det finns ingen paus knapp för livet. Livet händer här och nu och man måste fortsätta gå.

Jag äts upp inifrån varje gång jag tvingas att kippa efter luft. Jag försöker räkna ner, försöker andas lugnt, jag försöker då och då lyssna på en röst som ber mig sluta ögonen och känna vågor av lugn…

När trycket lättat väntar jag på nästa gång det tar tag i mig.

Idag är jag inte en 9åring som inte förstår mig på de där känslorna. Jag är inte 13 åringen som tryckt i mig några piller. Inte heller är jag 15 åringen som försökt dränka det mörka i en flaska vin.
Idag känner jag mig själv och jag känner ångesten och kan alltid härleda den vidare till händelser som utlöser det onda.
Idag är jag mamman som kämpar för att inte låta mitt eget barn gå genom livet ensam med känslan av att inte orka. Jag torkar tårar och försäkrar om barnets värde. Jag lämnar aldrig barnets sida om hen inte vill det själv. Jag ringer samtal och sitter i möten. Jag läser spaltvis om insatser, förhållningssätt om tips och tar till mig råd från andra som likt mig själv går igenom en stormig vardag.

Det finns inte längre utrymme för att vara någonting annat än den tigermamman som jag blivit.

Ibland får jag en stund för mig själv och då dyker den upp, ångesten. Det blir helt mörkt och alldeles sorgligt inuti. Tankarna bråkar med varandra och hur jag än försöker kan jag inte höra eller lyssna in en enda.
Som en snöstorm i april där jag funderar på vad som egentligen hände när känslorna tvingas tillbaka längst in till förmån för det där mötet, nummer två under denna vecka som skall hållas.

Jag är trött. Hur mycket jag än försöker sova så blir jag aldrig tillräckligt pigg för att orka. Orka ta tag i träningen, äta rätt, promenera. Varje tanke och varje känsla blir till ett extra kilo som min kropp får bära.

För varje person som pratar om inställning, som pratar om att hitta det inre lugnet blir jag ännu mer stressad. Jag vet ju exakt hur och vad jag ska göra. Men när benen inte bär upp mig så blir frustrationen av att inte ta sig dit ännu starkare.

Jag är tacksam över den sten jag burit hela livet. Tacksam att det gett mig vetenskapen av vad som krävs av mig som mamma och vuxen till ett litet barn som mår precis som jag mådde då.
Jag har verktyg i min ryggsäck som bara erfarenheten kan ge.
Så jag gör det på mitt sätt, i den ordning som krävs.

Först måste det till balans som bara ett ordentligt samhällsstöd kan ge.
Först utkämpar vi en kamp mot resurser och politiska beslut.
Sedan kan vi sluta flyta på vattenytan och istället börja simma mot land.

Ångesten vinner inte denna gången heller.

/Anna Carlsson

 

Annonser

En reaktion till “Men det är inget man pratar om …

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s