Att adoptera en gubbe

Konstigare och konstigare tankar dyker upp i mitt huvud. Det är som små, små vågor som krusar sig i nederkanten som plötsligt växer sig till enorma skumfyllda vidunder och måste ner på papper med ett ljudligt ”splatt”. Hade jag inte skrivit ner allt som dyker upp i geléklumpen vet jag inte om jag hade trott att en hjärna kan komma på så mycket rappakalja. Ibland går jag och grunnar på en text, suger på den som vore den en hård bröstkaramell, full av sötma och antiklimax när den sista skärvan banar sin väg ner i magsäcken. Ibland måste texten skrivas med detsamma och då duger vilken padda, penna eller bläckfjäder som helst. Att de här texterna kommer att sparas till omvärlden fyller mig med både ödmjukhet och medömkan. När far och mor förr satt och läste Shakespeare och Dickens för sina små glyttar, vid en värmande brasa kommer några stackars satar nu tvingas lyssna på mina anekdoter. Eller tvingas och tvingas förresten, kanske att de till och med VILL läsa vad som rör sig i huvudet på en högkänslig prick. Det hade ju varit extraordinärt hedrande.

/Paula Barte, som debuterar idag på Kikkuli Förlag med ”Att adoptera en gubbe – i huvudet på en högkänslig prick”


—–

Utdrag ur boken:

Vinterskor

Köpa vinterskor. Det är ju så skoj. Gärna i ett överfullt köpcentrum, precis innan jul och dagen efter löning. Det sägs ju att Gud inte ger en människa mer lidande än vad hon kan klara av. Ännu en bekräftelse på varför jag inte är troende.  Det ska gärna börja med lite gitande innan. Lite bråk med familjen, frukostflingorna slut, Jehovas vid dörren. Fortsätta i samma anda med tramp i hundtolle och fel buss. Lifta mitt ute i ingenstans och hoppas på att inte bli upplockad av en yxmördare.

Redan innan jag når portarna till detta shopparnas Shangri-La börjar det suga i tarmen efter att ha påbörjat äventyret med bottenskrapet på leverpastejsburken på halvmöglig dollarfranska och nu ska det göras val, bland brödsorter och pålägg på det amerikanska haket. Står som en sandwich mellan två välluktande män med skräddarsydda kostymer och tofsloafers. När de rör sig så är det som om en får en unik inblick i det förtrollade livet hos taxeringskalenderns toppskick. De rör sig med grace, med självsäker effektivitet, med en je ne sais quoisom är förbehållet de mer burgna stånden. De pratar aktier, lustyachter och juveler, eller åtminstone föreställer jag mig det eftersom jag själv är fullt upptagen med att andas i fyrkant och fantisera om att jag rider på en regnbågsfärgad Pegasus mellan lekfulla moln.

”Spickeskinka eller mamma scans senapsgriljerade”, undrar 12-åringen bakom disken och herr Globetrotter spärrar upp ögonen i misstro och väser

”Bresaola, givetvis. Parma i nödfall.”

Herrarna avlägsnar sig och jag andas ut, efter att ha sugit in magen och röven i tio minuter, i hopp om att det skulle andas lite mindre trött husvagnsmorsa, lite mer dricka-prosecco mitt på dagen because I’m worth it.Lyckas nog sådär. Tror att foppatofflorna förrådde mig.

Lite mättare och helt lomhörd, efter att ha lyssnat på Kewin 4 år, som sitter vid bordet bredvid, som vill ha godis och tänker skrika ut sitt begär till hans tröga morsafattar vinken och galopperar bort till hemmakväll. Jag tänker att jag trots allt är rätt välsignad, jag behöver inte köpa vinterskor till Kewin. Jag behöver inte släpa in en liten kropp, som låst sig i en sjöstjärneposition, in på Gullans skoroch där le i hopp om att någon av affärsbiträdena ska förbarma sig över mig och titta på Kewin med pedagogisk blick, som gör att han lydigt sätter på ski-bootsen mamma valt ut och som kanske också har några vänliga ord till övers och en näsduk till tårblöta kinder. Det behöver inte jag göra.

Jag måste istället släpa in en alltför tung vuxenkropp som är precis lika full av protester, som för 35 år sedan när det skulle provas ut obekväma kalasskor, när det enda som hägrade var en 20-årig Dumbo utanför, som vid betalning rörde sig ryckigt och okoordinerat och som mamma motvilligt lät en sitta på, utan att stoppa in en krona i myntinkastet. Ett par obekväma lackskor och två minuter på en blixtstilla leksakselefant.  Lamporna är starkare än spotlightsen i polisens förhörsrum. En har väl sett deckare. Musiken påminner om vad som skulle kunna vara ledmotivet till Armageddon. Inte filmen alltså, utan världens faktiska undergång. När affärsbiträdet kommer närmare ser jag att hennes läppar rör sig men hör istället sångaren i Rammstein bröla. Hon ser trött ut. Tröttare än jag, tröttare än Kewins mamma. Bruce Willis syns inte till och jag undrar vem som ska rädda världen?  Jag känner igen henne, biträdet. Tittar på namnbrickan och något flashar förbi i mitt minne. Har du frågor om skor, kom till mig, jag heter Lille-morstår det och jag ser att det är min gamla nemesis. Hon som övertygade mamma om att seglarskor var det sista skriket när det egentligen var tofflor som gällde i 1983-års Sverige. Lite gråare, lite kutigare. Och jäkligt nära pensionen.  Jag formar handen till en tratt och hon ropar undrande om jag behöver hjälp med något. Stackars sate. Här har hon gått i 35 år. Hög på impregneringsspray och resignerad över att livet inte blev som hon en gång drömt om. Personalrabatten på 20% är ju i och för sig en fin förmån. Hon sveper med handen över ett helt landskap av bruna och svarta skor som varken tilltalar själ eller hjärta. Här inne är hjärnan drottning. Det ska hummas och funderas och provas och tänkas till. Vintrarna kan ju vara bistra! Skit samma att de inte väcker glädje eller ens nyfikenhet, ibland måste estetiken stå åt sidan. Önskar att jag tagit med mig någon som kunde välja. En av alla dem som tycker om att vända och vrida, sparka mjukt mot golvet för att känna stunsen. En av alla dem som faktiskt kommer ihåg vad som gömmer sig i garderobens mörka inre när de lämnar huset och nu drar sig det till minnes och funderar på vad som passar till vad. Säger att de bruna passar till dräktjackan och de svarta till ullklänningen. Någon som har förmågan att beskriva min kavaj från Cellbes som ”Dräktjacka” och min polyestertunika för ”ullklänning.” För tittar förväntansfullt på mig medan jag sakta tappar lusten att leva. Någon sådan hjälpsam människa.

Provar ett par. Behöver annan storlek. Tittar mot kön. Påminner mig själv om min totala oförmåga att köa som normala människor, av att behöva stå still i ett inferno av intryck, som en tillbringare med saft som drar till sig flugor och knott en varm dag i juli. Visst finns det väl skor på nätet? Visst kan en väl ha gympadojjor på vintern? Jag behöver ju inte gå ut. Eller så kan jag ta sambons tennisrack och knyta fast dem under skorna. Så som Joakim von Anka gjorde när han vaskade guld i Klondike.  Jag går förbi en annan affär. Känns så konstigt att komma hem tomhänt. Det här var ju trots allt lite av ett äventyr och då ska en väl kunna uppvisa troféer?

Ett rosaglittrigt diadem är väl minst lika viktigt som vinterskor, eller?

adoptera-en-gubbe_250

HÄR kan den beställas!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s