Ny ungdomsroman på väg: Månbåten

Månbåten framsida.jpgDet var resans andra dag. Jag stod i skuggan av ett mangoträd och grät. Tyst så att ingen skulle höra. Nyss hade byinvånarna stolt visat oss runt bland hyddor med vasstak, små inhägnader med magra getter och minimala åkerlappar. Människor hade strömmat till från alla håll, gripit mina osäkra händer mellan sina starka fingrar och sett mig vänligt i ögonen. Zikomo, zikomo, välkommen!

En kvinna bredde ut en sliten bastmatta framför lerhyddan. Barn. Överallt barn i alla storlekar. De flesta flickor bar småsyskon på ryggen. Några småttingar hade svullna magar och frånvarande ansiktsuttryck medan andra verkade piggare. Skratt och varma små nävar som trevade efter de vita gästernas händer. Ögonen förväntansfulla, glada.
”Har de inga möbler”? frågade jag dumt när jag samlat mig så pass att jag vågade mig tillbaka till folksamlingen framför hyddan. ”Sover de allihopa i det där lilla mörka kyffet? Direkt på jordgolvet? Som på stenåldern?”

Min syster såg på mig och log medlidsamt.

”Det går över”, sa hon. ”Du vänjer dig.”

Den natten sov jag oroligt. Drömde om hyddor längs en vindlande bygata som sträckte sig ända bort till horisonten. Kvinnor i färgglada capulanas tryckte mina händer. Vägen var lång och jag verkade aldrig komma fram. När jag vaknade framåt morgonen hade en fågel slagit sig ner i den blommande busken utanför mitt fönster och skrek övergivet.

Jag hade kommit till Lifidzi i norra Mocambique för att samla material till en barnroman. Min syster och svåger är sedan många år aktiva i en liten organisation som jobbar med fadderverksamhet och olika biståndsprojekt och jag reste med dem.
Jag hade besökt Sydafrika och Mocambiques huvudstad Maputo en gång tidigare, och inte riktigt förstått att Lifidzi, några byar utspridda kring en gammal sliten missionsstation på landsbygden, skulle vara något helt annat. Långt från turisternas svala safaribungalows och soldränkta stränder. Men det passade mig. Eller?

Det var svårt med alla dessa motstridiga känslor. Hur kunde människor vara så fulla av värme, vänlighet och rakryggad stolthet när de bodde sämre än djur och varje dag var en kamp för att hålla svälten från dörren? Och var stod jag och mitt bokprojekt i allt detta? En vit halvgammal kvinna som fotograferar, ler och delar ut en och annan majssäck till de familjer och fadderbarn som jag sedan tidigare stöttade genom föreningen? Jag visste att föreningen arbetade med långsiktiga projekt kring vattenrening och gödsling av åkrarna och kring flickors rätt att få gå i skola istället för gifta sig alltför unga, men ändå blev skuldkänslorna tunga. Var jag en del i denna fattigdom och de samhällsproblem som Mocambique dragits med i många år? Visserligen hade inte just mitt land varit någon exploaterande kolonialmakt, men spelade det någon roll?

Och sen … som förvirrande motvikt till skuldkänslorna: denna överrumplande kärlek jag kände för landskapet, men också för människorna. Denna märkliga hemkänsla … Kom den sig möjligen av det faktum att vi alla härstammar från denna vidsträckta kontinent?
Redan i planet ner hade det börjat. Först var det de vackra färgerna. Afrikas färger: Blått, grönt, rött och grått. Byar med runda tak och röda vägar. Gröna trädkronor. Blå mäktiga berg. Sen var det människorna. Efterhand som planet närmade sig marken såg jag dem: Små som myror. Springande, bärande sina bördor, samtalande i grupper eller hukande över sina röda åkrar. Och jag blev berörd. Utan att alls veta varför.
Efterhand släppte mina jobbiga, motstridiga känslor. Min syster hade haft rätt. Jag fotade, skumpade runt i nunnornas vita pick up, funderade och intervjuade. Bland annat berättade några flickor i 13- 14 årsåldern för mig om sina drömmar, sina rädslor, sina liv. Det var Herminia, Susannah, Marta och så Anabela, min fadderflicka. Jag har mycket att tacka dem för.

Jag visste från början vad jag ville berätta om. Jag ville berätta om två flickor och om hur de, trots sina skilda liv och erfarenheter, hittar varandra i en varm vänskap som stärker dem båda. Det är mocambiqanska Anabela och svenska Isabella. Efter en mycket lång resa är romanen ”Månbåten” snart framme. Den seglar i hamn hos Kikkuli Förlag. Jag har faktiskt svårt att finna ord för vad det betyder för mig att boken i november kommer att finnas på riktigt, en tryckt bok med fint omslag, och med så mycket av mig själv inuti. Jag har gett ut sju böcker på annat förlag tidigare men den här gången känns det extra speciellt. Stolthet. Glädje. Förväntan. Och förstås … en del nervositet. Berättelsen ligger mycket nära mitt hjärta och jag tror att det märks när man läser den.
Det finns inte mängder av boktitlar för barn och unga som utspelar sig i tredje världen och som lärare har jag många gånger förgäves sökt efter dem. Därför hoppas jag att skolor upptäcker ”Månbåten” och använder den som utgångspunkt för samtal om relationer, jämställdhet, kolonialism, globalisering, ansvar, identitet, känslor …. Det finns hur mycket som helst att ta upp. Boken är kategoriserad som 12–15 årsbok, men passar också något yngre läsare.

Och till sist: Hjälp gärna till att sprida ordet om denna bok! Hälften av min royalty för boken kommer att gå oavkortat till ”Föreningen För Barnens Bästa”, http://www.ffbb.se och till flickor som Marta, Anabela, Herminia och Susannah! För att de ska betraktas som kännande och intelligenta individer med lika stort människovärde som männen. För att de ska lyssnas på och för att de ska kunna känna sig trygga i sina byar och i skolan. Också efter puberteten.

För om det är något jag önskar så är det att de ska få ett bättre liv än sina mammor och mormödrar, att en månghundraårig kultur med alltför tidiga barnafödslar och hårt liv i byn utan möjligheter att bygga sin egen framtid ska kunna brytas! Det är vad jag önskar.

Ingrid Jönsson

Författare, skrivpedagog, lärare

http://www.ingridjonsson.com
instagram: ingridjonssonforfattare
fb:@forfattareingrid

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s