Vi har alla förmågan att fantisera, ändå kopplas fantasi huvudsakligen till barn.
För barn är att fantisera lika naturligt som att andas. De glider in och ut ur fantasilekar lika omedvetet som en tvåspråkig växlar mellan språk. Alla som har sett ett barn leka förstår att det finns så mycket mer än det vi ser. En stor del av det som försiggår sker i fantasin. För att ta språkliknelsen igen: barnen pratar två språk samtidigt och du som bara förstår ett missar hela poängen.
Genom leken övar barn sig på att vara människa i denna värld och genom leken konstruerar de sig själva. Fantasileken erbjuder också ett tryggt sätt att utforska mod och ger skydd mot en överväldigande värld. Även i vuxen ålder har vi stor nytta av fantasi. Om du kan visualisera och föreställa dig framgång är chansen större att det går dig väl. Och med hjälp av fantasi får du starkare upplevelser.
Häromdagen fick jag lyssna till ljudföreställningen Blackout av ljuddesignern Tim Bishop. Jag satt i en fåtölj med hörlurar och ögonbindel och lyssnade bland annat till ljud från gatan och ett regnoväder. Det regnade så kraftigt att jag kunde känna kylan från regndropparna som studsade mot asfalten. Och jag kände doften av den fuktiga luften. Hur är det ens möjligt? Enligt Tim Bishop fyller vår hjärna i luckorna. Tar man bort synintrycken jobbar våra övriga sinnen desto hårdare för att förstå vad det är som händer.
En gång satt jag på mörkerrestaurangen Unsicht-Bar i Berlin. Det var kolsvart och fast jag inget såg kunde jag lätt ge en bild av rummet. Jag hade inte bestämt allt, som exempelvis färgen på servetterna, men om jag skulle få se servetterna i verkligheten är jag säker på att jag skulle säga: ”Så där såg de inte ut i mitt huvud.” Att gå på mörkerrestaurang gör man förstås främst för smakens skull. Maten smakar förvånansvärt mycket godare när du inte kan se den. Det beror på att du anstränger dig desto mer för att smaka eftersom du vill veta vad du stoppar i dig.
På samma sätt fungerar det med skönlitteratur. När du ligger i hängmattan och läser kan du varken se, höra, dofta, känna eller smaka. Men om författaren är skicklig på att gestalta får du viss information och sedan fyller du i luckorna så du kan se handlingen framför dig. Karaktärerna och miljön blir verkliga i din fantasi och du kan därmed befinna dig i två världar samtidigt; i den verkliga världen och i den fiktiva. På så vis kan du öva dig på att vara människa i denna värld, precis som barnen gör.
/Lotte Lannerberth
Lotte Lannerberth är författare till Leaböckerna på Kikkuli förlag.
kikkuli.wordpress.com 