Vägen framåt

Genom blogginlägg och i min bok har jag beskrivit en tuff resa för vår familj. Texter om utmattade barn och föräldrar, oro, stress, att bli ifrågasatt och misstrodd, att behöva kämpa i konstant motvind… Kampen började hösten 2014 och pågick i många år.

De tuffa åren har givetvis även innehållit en hel del härliga och fina stunder. Mirakel och guldkorn. Skratt och glädje. Mycket kärlek.

Mina tankar blev blogginlägg som sedan blev en bok och föreläsningar. Mitt mål har aldrig varit att själv synas och ta plats. Mitt enda mål har varit att försöka ge stöd till andra som lever liknande liv och att upplysa, minska fördomar och öka samsynen mellan hemmet och skolan. Jag försöker hålla mig anonym för att mina barn ännu så länge önskar det. Jag skäms inte över mitt liv på något sätt och jag är otroligt stolt över mina fina barn.

Vår väg fortsätter framåt (ofta med myrsteg men myrsteg leder som sagt också framåt) och numera kan jag förmedla mer hopp. Livet lättar och framsteg märks mer och mer. När man sitter ”mitt i skiten” ser man ingen väg ut och ingen ljusning. Nu kan jag läsa gamla inlägg från förr och undra hur vi orkade ta oss igenom allt. På något sätt gjorde vi det och nu står vi här och har överlevt.

Vi kan andas nu. Vi lever inte längre i ett kompakt vakuum av ångest. I flera år gjordes orosanmälningar till socialtjänsten för våra barns skolfrånvaro precis innan sommarlov (och även jullov). Nu har vi sluppit det i ett par år. Vi kan äntligen få vila på lov.

Att livet har lättat beror på flera olika saker. Dels beror det på pandemin som tillät studier hemma men också att våra killar började må bättre efter lång vila och läkning.

Nu slutar Linnéa årskurs 6 och vi lämnar låg- och mellanstadieskolan bakom oss. Det är samma skola som killarna gick på. Vi har haft barn på den skolan i 14 år. För våra killar fungerade inte den skolan men Linnéa har haft världens bästa lärare sedan årskurs 2 och det är därför vi ändå valde att låta henne gå kvar. Linnéa är vårt första barn som går ut årskurs 6 utan hög frånvaro och hon har betyg i alla ämnen.

Emil (17 år) tog ett extra år på individuellt val för att läsa in några betyg till och kommer att börja på gymnasiet i höst.

Calle (20 år) har kontakt med arbetsförmedlingen för att få hjälp med jobb. Hoppas att det leder framåt.

Killarna har gått en teorikurs för körkort tillsammans och vi övningskör med båda. Mina hemmakämpare mår bra nu och då mår även vi föräldrar bra.

Jag vet att många tyvärr har en liknande kamp som vi har haft.  Jag hoppas att vår resa kan ge stöd och förmedla hopp och jag hoppas innerligt att inga ska behöva vandra vår väg i framtiden.

2 reaktioner till “Vägen framåt

  1. Hej !
    Tack för att du delade med dig ! 😇

    Att inte känna sig ensam fast man är det känns hoppfullt men också skrämmande!

    Att vi är så många föräldrar och barn med svårigheter som lider i det tysta. I det tysta för att ingen lyssnar eller gör något åt det. För att vi som kämpar inte orkar !

    Jag ensamstående, heltidsarbetande med flera barn. Ska sköta hushåll, arbete och framförallt allt kring mitt barn med Npf- diagnos.

    Efterlyser stöd för föräldrar och en samordnare som kan hjälpa till att ta kontakt med skola, BUP, Socialen, försäkringskassan, bostadsbolag, LSS-handläggare, försörjningsenheten, kommunen, praktikplats med mera

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s