Du når mig inte utifrån – men du är välkommen in!

linus

Plötsligt är jag nio år igen – på en skolgård någonstans i Sörmland. Tuffa X nummer ett får syn på mig och ropar; ”Hästen var god, men sadeln var lite seg”. Jag har hört det förut. Faktiskt varje dag. Tuffa X nummer tjugotvå fyller på; ”Alla barnen åt hamburgare utom Conny, för det var hans ponny”. Jag går vidare mot klassrummet, tyst och blyg. För sådan var jag då.

Jag hängde i stallet varje dag – hos min älsklingshäst Linus. Han var en meter hög och min första stora kärlek. I skolan visste alla om det förstås. Att vara hästälskare var att vara urbota töntig. Så sa de då, tuffa X ett till tjugotvå.

Eller så var det kanske precis tvärtom. Kanske var det så att vi små tysta hästälskare utstrålade en inre styrka som omvärlden inte kunde sätta fingret på. Vi hade en egen värld som inte var tillgänglig för dem. Vi hade någonting de aldrig kunde ta ifrån oss. Någonting som fick deras slagord att mista all sin kraft. Kanske var det därför de så ihärdigt försökte.

Utåt var jag tyst och blyg, men de misstog sig stort. Inuti var jag en annan. I stallet blev jag den som var jag. Därför att i stallet fostras starka, drivna och ödmjuka ledare. I stallet formas empatiska, kloka och ansvarstagande människor. Och för varje dag jag tillbringar i stallet blir jag fortfarande ännu lite mer av den jag på riktigt vill vara.

Det händer grejer i hästvärlden nu!

Ridning har blivit godkänt som friskvård och Peder Fredricson har åter igen vunnit Jerringpriset. Nätet svämmar över av hyllningar. Förstås! Det är fantastiskt och stort. Vi som lever i hästvärlden vet precis hur stort det är.

Men plötsligt ringer skolklockan igen och de står där på nytt. ”Hästen var god, men sadeln var lite seg”. Jag har hört det förut. De är äldre nu förstås, de kan svårare ord och de låter annorlunda nu. De har flyttat från skolgården till Facebook. Men allt är sig likt och innebörden är densamma. ”Alla barnen åt hamburgare utom Conny, för det var hans ponny”.

Jag scrollar genom flödet, men kommenterar inte. Jag behöver inte smyga, jag syns inte ens. Kanske skulle man kunna missta mig för tyst och blyg. För utåt var jag sådan då. Men det är jag inte längre. För i stallet formades jag till den jag är, jag vet vem jag är och vem jag vill vara. Hästvärlden lärde mig det. Den lär mig fortfarande det, varje dag.

Och när tuffa X ett till tjugotvå stänger av sin Facebook och återgår till det som är deras liv idag – är de lyckliga då?

För det är jag! Jag har en annan värld. De når mig fortfarande inte utifrån, men de är varmt välkomna in! Varför inte med friskvårdsbidrag?

 

Maria Falck – Ridskolepedagogik.

 

Annonser

Bokrecension

juliarec

lasstunderI boken Julias superkrafter möter vi sjundeklassisten Julia som fått diagnosen högfungerande autism. Vi följer hennes och pappans kamp för att skolan ska bli en plats där Julia trivs och lär sig. .

Jag önskar att alla, inte bara barn med diagnoser, skulle ha en förälder som Julia. Pappan lyssnar, förstår och är inte rädd för att ställa krav. Skolan å sin sida gör sitt yttersta för att skolgången ska bli så bra som möjligt för Julia. Gemensamma möten där alla får yttra sig och där Julia involveras och deltar på sitt sätt. En perfekt situation målas upp, inte alltid lätt att leva upp till i skolvardagen, men en bra målsättning. Det är såhär barn med diagnoser ska bemötas. Det är såhär vi borde jobba i skolan.
Boken ger också en bra bild av personen Julia. Diagnosen ger både superkrafter och svagheter. Den påverkar hela livet, från val av fritidsintressen till vad som finns på tallriken. Boken ger, enligt mig, en realistiskt bild av unga som lever med högfungerande autism och ger nyttig information till läsaren.
Roligt är att @mrawords har placerat sina karaktärer i samma klass och att vi här får träffa Alice (från Coolt med Adhd) igen.
.
Tack @kikkuliforlag och @mrawords för en bra och informativ bok 🙏 Hoppas den hittar sig in i skolbiblioteken!

Bokrecension

jag

kampenformittbarnSatt på tåget och läste den här finfina boken 😍 för barn/unga med stort igenkännande..! Precis så! Så är det att leva med ett barn med adhd. Lär vara härligt för de små liven att läsa och inse att de inte är ensamma. Om det röriga. Vilja göra rätt..
Korta och lättlästa kapitel – perfekt för den som inte är uthållig. Och den tar med de flesta drag av adhd.
Läs den med ditt barn som har adhd!! Det ger säkert bra underlag till att bekräfta det man som vuxen ser och samtala om det och kanske lösa några problem.
Min dotter tyckte om den. Hon läste den faktiskt före mig. Och fick sig nån tankeställare förstod jag.
Jag är ju lite blödig… så jag fällde en tår också 😆
Måste citera en mening som jag ska ta med till skolan: ”Det svåra är inte att vara annorlunda, utan det svåra är när omgivningen är oförstående”… bra sagt va?

Bokrecension

zyka

gustavssonsabina🌹PÅ ANDRA SIDAN 🌹Av Georg Zyka🌹’På andra sidan’ handlar om den 16-åriga Moa som på en gymnasial teaterlinje i Malmö hamnar i samma klass som Ali. De fattar omedelbart tycke för varandra vilket leder till både små och stora ringar på vattnet.
En ungdomsbok som jag tänker mig främst passar tonåringar i åldrarna kring 13-17 år.
Det känns som att författaren aktivt har valt ett språk som riktar sig till yngre ungdomar. Boken är relativt lättläst och sträcker sig över ca 120 sidor. Trots det något begränsade sidantalet innehåller boken mycket. Huvudberättelsen skildrar alltså relationen mellan Moa och Ali och vad den får för konsekvenser, eller kanske främst Moa och de upplevelser som bjuds henne. Men det finns också andra bihistorier i boken som jag finner intressanta. En av dessa handlar om att Moas mamma som är intagen på en psykiatrisk avdelning och hennes pappa som får oroa dig för två över Moa. Vilket jag dock tycker han gör ganska sansat ändå.
Både sjukhusmiljön och föräldrarelationerna tycker jag är särskilt levande beskrivna.
En fin och aktuell bok som behandlar flertalet ämnen. Ämnen som kärlek, vänskap, rasism och integritet. 🌹

Shettisligan på pallplats 1

gustavssonsabina💥🏆Av de böcker jag har fått recensera de tre senaste månaderna vill jag ändå sätta Shettisligan på pallplats 1. Hade jag varit en låg/-mellanstadieelev hade jag nog förlorat mig i denna bok. Som vuxen och förälder tilltalar boken mig eftersom den förmedlar en härlig skopa positivitet. Till detta tycker jag om författarens sätt att skriva, utförligt utan att bli segt. Kvickt utan att bli rörigt. Jag gillar också att den är mångfasetterad. Det gömmer sig mer handling i boken än bara om ett gäng tjejer som rider. 💥🏆shettis

Mot 2018 med nya mål!

 

kikkulimål

Det sägs att 10% av befolkningen tänker målinriktat, 5% skriver ned sina mål och 90% av de nedskrivna målen uppnås (Michel Grinder).

Jag känner inte till den vetenskapliga riktigheten bakom detta påstående, men för den målstyrda person jag är måste jag erkänna att det låter väldigt trevligt. Jag har levt ungefär på det viset så länge jag kan minnas, och för mig fungerar det så. Jag väljer alltså att tro att påståendet är korrekt (troligtvis är det därför det fungerar för mig)!

Mål har alltid sporrat mig. Människor som har egna mål – och som vågar berätta om dem – har alltid fascinerat och tilltalat mig. Mål ska gärna vara på gränsen till för höga, så där så att någon tappar hakan, tycker jag. Sikta mot stjärnorna, sägs det ju att man ska!

För 2018 har jag fem mål: Ett som entreprenör och företagsledare för ridskolan, ett för bifirman Ridskolepedagogik, ett för studierna, ett för skrivandet och ett för min egen ridning. Utöver det har vi som familj också ett gemensamt mål att jobba mot.

För den som inte tänker lika målinriktat kan det säkert upplevas både kravfyllt och stressande när jag pratar om mina mål. För det gör jag gärna (och säkert lite för ofta). ”Slappna av” har jag hört. Måste du hela tiden framåt? Ja, sanningen är väl den att jag ibland önskar att jag var bättre på att slappna av. Det har aldrig varit min bästa gren. Att vara mer i nuet har jag blivit väldigt mycket bättre på sedan jag fyllde trettio.

Men jag vill alltid framåt. Det går liksom inte att stoppa. Och inte vill jag gå på måfå när jag styr. Jag vill följa mina stjärnor, helst de allra högsta. Men når jag bara till trädtopparna är det gott nog för stunden. Jag är helt övertygad om att med genomtänkta strategier, klokt använd magkänsla och rätt riktad arbetsinsats kan alla mål förr eller senare uppnås!

Med förhoppning om att alla dina mål för 2018 kommer att uppfyllas, önskar jag dig ett alldeles underbart Gott Nytt År!

 

Maria Falck, Ridskolepedagogik.

Bokrecension

villivonkansbooks

2

Hästpoloprinsen skriven av Sara Schiöld illustrerad av Margareta Nordqvist utgiven av Kikkuli Förlag
Alice tänker på David och det fantastiska hon fått veta. Hemma i England bodde David på en hästgård och tränade polohästar med sin pappa. Men i Sverige har han bara en rostig cykel att svinga sin klubba ifrån.
Hästpoloprinsen är en fin liten bok om Alice som älskar hästar. Hon drömmer om att få börja rida men mamma tycker hästar är läskiga. Så Alice får nöja sig med en trähäst på landet i stället. Boken handlar om hennes hästdrömmar och vänskapen hon får med nya grannen David. Det är en bok som jag verkligen skulle gillat när jag var ung. Slukade allt jag kom över om hästar då och gör i och för sig än idag. Den riktas till ålder 9-12 år, men känns som den kan passa både äldre och yngre än det, då den är lättläst och texten flyter på fint. Sonen var dock lite för liten än eller om det var hästtemat som inte lockade han. För alla unga som gillar hästar så är det en trevlig bok!
Den får 🐴🐴🐴 + i betyg (av 5)

Bokrecension

villivonkansbooks

1

Vänner när ingen ser skriven av Sara Schiöld illustrerad av Margareta Nordqvist utgiven av Kikkuli Förlag
Alice har dåligt samvete för att hon har svikit sina föräldrar och för att kompisarna lockar henne att göra saker som inte känns rätt.
Vänner när ingen ser är en fortsättning på Hästpoloprinsen, där Alice drömmer om hästar. I denna bok får hon problem med kompisarna Sanna och Emilia som tycker David är töntig när han åker på sin skruttiga cykel. Alice törs inte erkänna att hon är vän med han. Samtidigt vill hon följa med David för att hälsa på hästen Magic. Även denna bok handlar mycket om vänskap och hästar och att tordas stå för vem man är. Denna bok är kanske lite mer spännande än den innan, det händer lite mer i den. I övrigt är de bra båda två och trevliga, speciellt om man gillar djur och framförallt hästar.
Den får 🐴🐴🐴+ i betyg (av 5)

Utmanare redo? Skolan redo? 3, 2, 1 – kör!

Förstå

Förutom ridskolan och pedagogiken är jag också mamma till fyra barn. Jag är också en av alla de föräldrar som varje dag våndas över att ett av mina barn inte riktigt passar in i skolsystemet. Det skriver jag sällan eller aldrig om i mina egna forum. Därför ska jag skriva det här inlägget inte utifrån min yrkesroll som jag brukar, utan som – en stundtals ganska uppgiven – mamma.

Mitt barn har ingen diagnos och det finns inget som på så vis tydligt pekar på orsakerna till att det inte fungerar. Mitt barn är heller inte (enligt mig) ouppfostrad. Mitt barn uttrycker ofta en verklig vilja och önskan om att det ska fungera. Men det fungerar inte.

I min utbildning läste jag en gång en kurs som hette ”Barn och ungdomar som utmanar skolan”, och jag inser att det är precis det mitt barn gör – utmanar skolan.

Det tog mig ganska lång tid att förstå att det är på det viset. Hemma fungerar det för det mesta problemfritt. Ja vi har diskussioner förstås, och vi är inte alltid överens. Barnet tänker snabbt, har humör och är väldigt bestämd på många punkter. Så har det alltid varit, men jag har aldrig sett det som ett problem. Jag har snarare känt att det har utvecklat mig som människa, att möta och bemöta mitt barn på det vis mitt barn behöver bli bemött istället för på det vis jag tidigare lärt mig att det ”ska vara”. Jag inspireras av att leva och tänka utanför boxarna! Mitt barn gör mig bättre på det för varje dag. Jag är evigt tacksam!

Mitt barns skoltid har tyvärr varit en – snart fem år – lång tid av mycket varierande upplevelser. Och alltid beroende av vem som för stunden haft ansvaret. Jag är medveten om att jag låter ganska kategorisk i min egen bedömning, men det jag nu kommer att skriva är de högst personliga upplevelser vår familj haft under en lång tid.

Jag har ofta känt att mitt barn varit som en försöksperson för olika metoder och filosofier, eftersom ingen riktigt haft något ”facit”. Det i sig har inverkat väldigt negativt på mitt barns upplevelser och känslor inför både skolan och skolans personal. Man kan lugnt säga att förtroendet är brutet sedan länge, och det kommer att ta tid att bygga upp det igen.

Mitt barn har mött många olika typer i skolan;

Den auktoritära – den som pekat med hela handen och krävt minutiös lydnad. Hävdat att allt annat endast är ett resultat av dålig uppfostran. Mitt barn har blivit tokig förstås, vill inte bli dominerad och styrd. Vem vill bli det?

Den manipulativa – den som låtsats vara på mitt barns sida för att skapa förtroende, för att sedan försöka spela på mitt barns känslor; ”Efter allt jag gjort för dig”.. Mitt barn har blivit besviken förstås, och arg. Vem skulle inte bli det?

Den hetlevrade – den som skriker och härjar i alla lägen. Den som bara ser resultatet av mitt barns beteenden och som inte alls bryr sig om vad som skedde innan och vilka händelser som utlöste det. Mitt barn har härjat tillbaka förstås. Vem skulle inte göra det?

Listan kan göras lång. Allt för lång. Och jag vet att jag inte är ensam. Allt för många barn har det så här i skolan. Allt för många föräldrar känner samma maktlöshet. Mitt barn har utöver detta även en historia av utsatthet och mobbing. Det har gått i varandra och det har stundtals känts som att skicka mitt barn till ett minfält varje morgon. Fruktansvärt.

Mitt barn har också mött vänliga och förstående människor, givetvis. Men tyvärr är det inte dem mitt barn i första hand minns eftersom det motsatta varit betydligt mer frekvent.

Jag har läst och läst. För så fungerar jag. Jag har sökt i olika forum, olika böcker, på olika sidor. Jag själv är ganska klar över hur jag ska göra för att det ska fungera hemma, och på alla andra platser där jag är tillsammans med mitt barn. Det har jag inte läst någonstans. Det har mitt barn lärt mig! Jag har försökt att vara lyhörd, flexibel och trygg.

Det jag har läst har kompletterat och fungerat som en bekräftelse på att jag faktiskt är på rätt spår. Det har också varit en stor hjälp när jag drivit frågan i skolan. Därför är jag så glad över alla de böcker som skrivs och ges ut, om funktionsvarianter och om andra sätt att tänka och att vara än ”det normala”. För vem är egentligen normal?

Mitt barn är en av alla dem som på olika vis utmanar skolan, och det är hög tid att skolan antar utmaningen. Vår egen kamp har nu äntligen börjat ge resultat. Jag törs nästan inte säga det högt, så jag viskar;

Mitt barn har den senaste tiden självmant klivit in i skoltaxin och vinkat glatt, mitt i mörkaste vintertid. Jag ser på mitt barn och jag känner att något är på väg att ske. För oss stavas det lösningsfokus och förtroende. Och skolan har uppmärksammat det. Äntligen! Jag hoppas så innerligt att vi får fortsätta att bygga nu. Utan att det rasar igen.

Älskade, älskade barn. Du är helt fantastisk just precis för att du är den du är. Ingen har lärt mig så mycket som du har lärt mig. Jag är så oändligt stolt över att just jag fick äran att vara din mamma!

Maria Falck, Ridskolepedagogik – men just här och nu bara mamma.