Ledig kväll

bloggMIKAledig

Jag har en ledig kväll. Dottern är hos kontaktfamiljen. Assistenten trampar på sin cykel och jag kör Permobilen mot staden och vi når Skanstullsbron snabbt. Jag har kört Permobil i fyrtio år nu och sitter bekvämt i den med vänster hand på körspaken. Framför mig tornar staden upp sig som ska sluka mig i sitt myller av kvällsfirande turister och ensamma stockholmare. Den runda blå klockan på Åhléns tak slår arton. Klockan har alltid suttit där och fångar min uppmärksamhet. Den stora vita bollen, som min dotter kallar Globen, ligger bakom mig.

Uppför en trappa kliver en kvinna med stramt ansiktsuttryck. Kvinnan är en personlig assistent som nyligen fått sparken. Det är som hon har gråtit och när hon talar blir jag vittne till hennes längtan. Det är inte mig hon bryr sig om. Det är min dotter hon vill fortsätta att träffa. Nu ställer hon sig på knä och tar tag i mina händer och säger att hon saknar så mycket efter ett barnbarn. Kvinnans barn är vuxna och har flyttar till västkusten och har inte gett några barnbarn.

Jag har litat på henne. Denna snabbtalande kvinna som aldrig lyssnade till sig andras röst. En kvinna som hade färdiga svar och lösningar på allt. Hon har erkänt att om inte barnet lyder så är det rätt att ta till tvång eller våld. Jag har sett henne dra i min dotter trots att kvinnan visste hur dotterns muskelsvaghet påverkade. Kraften i musklerna tar snabb slut och då hjälper bara en stunds vila. Trots min dotters protester körde hon över henne.

Jag minns det samtalet nu, när hon står på knä och tittar vädjande på mig. Jag minns hennes snabba och tillrättalagda formuleringar som en tillfällig flyktväg ifrån det egna ansvaret. Hon påstår hon att min dotter ljuger. Men barn ljuger inte om samma sak gång på gång. Hon kan aldrig erkänna min oro över hennes kränkning mot min dotter. Nu ser jag samma kvinna med sargat hjärta. När den självpåtagna godheten krackelerar står hon ensam med självföraktet.

Kvinnan tittar bedjande på mig. Jag svarar bara att allt blir bra och klappar henne på ryggen. Hon reser på sig och går sin väg. Jag kör cykelbanan mot sitt slut vid korsningen på Götgatan. Jag fortsätter mot Tantolunden och ser kvällssolen glittra i vattnet. Tittar mot himlen och tänker att jag har varit med förut. Efter några veckor kommer ett paket med dotterns kvarvarande saker som blivit kvar hos henne. Ibland måste man stryka ett streck och vandra vidare.

/Mika Ihanus

Annonser

Beroende av hjälp

 

help

Händer och fötter som kommer och går. De tar i mig, håller i mig så min gräns skjuts tillbaka. Jag tvingas visa hela mitt jag för en främling. Någon som jag inte känner, som jag inte vet vem det är. Jag vet hur det är att förlora sin gräns och försöka bygga upp den igen. En skiljelinje mellan mig och den andra.

Min kropp är andras arbetsplats. Den behöver tvättas och tränas och kläs på. Huden behöver lukta gott och vara mjuk. Huden är ett organ som täcker hela kroppen och är full av minnen från de dagar och år som jag har levt. Minnen aktiveras när någons händer tvingas röra vid mig, och ska hjälpa mig med det som är mitt hjälpbehov. I den stunden behöver jag en gräns som skyddar mig från att känna mig utblottad och fråntagen min rätt att vara människa.

Jag skrattade länge när andras händer tog i mig. Jag skrattade för att överleva. Jag skrattade för att trycka ner en främmande känsla. Jag skrattade för att bli älskad, känna närhet och gemenskap. Men livet var aldrig på riktigt. Jag var som ett uppryckt träd med rötterna synliga för andra. Jag var beskådad och iakttagen. Jag blev dömd.

Det kom hjälpare som sa sig vilja mitt bästa, vilja vara snälla och ställa upp, som om jag var ett föremål för insatser. Gick jag emot deras vilja att vara snälla blev jag stämplad som otacksam. Deras vilja att vara snälla ställdes emot mina krav på hur hjälpen skulle vara.

Ännu en gång raserades gränserna mellan mig och de andra. Mitt liv och det jag är sattes i skuggan där inget hopp växte. Under dygnets tjugofyra timmar har jag någons annans blickar över mig. Dessa hjälpare som var självuppoffrande martyrer hindrade mig att röra mig som jag ville.

Jag blir inträngd i ett hörn och slutar att leva. Men hjärtat slår ändå och blodet forsar genom årorna. Jag kan inte andas. Mitt hem är invaderad av en främling som aldrig lämnar mig. Ett osynligt monster. Som det där återkommande monstret som jag drömde om som barn. Jag sitter på hallgolvet och ser mamma i soffan i vardagsrummet. Hon ser inte när ett osynligt monster kommer bakifrån mig och äter upp mig.

/Mika Ihanus

 

 

DET ÄR PÅ RIKTIGT! 

IMG_9785

 

Någonting stort och varmt lägger sig plötsligt över bröstet. Lägger sig som en kupad hand omkring hjärtat och får varje slag att vibrera.

Om jag skulle måla den där värmen i ord så skulle orden bli:

”Det händer. Det är på riktigt!”

Jag har precis skrivit på ett förlagsavtal. Jag har precis fått förverkliga den dröm som legat och surrat inuti mig nästan hela livet. Surrat så starkt att det gjort ont.

”Det händer. Det händer äntligen!”

Jag sitter på ett café, inuti en dröm som blivit sann. Sitter där med det påskrivna dokumentet framför mig. Sitter där med ett glödande bröst och med ett sinne som sakta börjar förstå:

Jag är författare.

——————————————————————–

Hej, du som läser!

Jag heter Angelica Håkansson och är 26 år gammal. Här ovan beskrev jag det där som jag upplevde i torsdags. Den kvällen skrev jag nämligen på ett förlagsavtal för allra första gången i mitt liv.

I november 2019 debuterar jag med boken ”Det är inte du som är sjuk, lillebror – det är vi som är det!” via Kikkuli Förlag, och i den här bloggen kommer ni att kunna följa min bokresa. Jag kommer att dela med mig av såväl ljusglimtar som utmaningar – det mesta som hör bokprocessen till.

Här på bloggen kommer ni även att få möta mycket normkritik. Jag brinner nämligen för att vrida och vända på de där osynliga krafterna som tycks forma oss människor – normer, grupptryck, ideal och mycket mer. Jag älskar att fundera kring hur vi påverkas av vår omgivning och framför allt söker jag efter sätt att hitta mig själv mitt i den där stormen av yttre påverkan. Faktum är att det är just dessa ämnen som min bok kretsar kring.

Min förhoppning är att du som läser mina blogginlägg ska lära känna såväl författaren som människan Angelica mer och mer under resans gång. Framför allt hoppas jag att inläggen ska inspirera dig till att se och ifrågasätta det där som formar just dig.

/Angelica Håkansson

P.S: Jag älskar diskussion, och vill därför avsluta varje inlägg med en fråga till dig som läser. Idag vill jag fråga: Vad skulle få dig att uppleva den där känslan som jag beskrev högst upp i inlägget? Dvs: Vad drömmer du om?

Foto: Daniel Ström

Hästkunskap som grund till människokännedom?

Det finns inga dumma hästar. Hästars reaktioner är alltid beroende av deras omgivning, och för att hantera hästar på ett bra sätt måste du lära dig att både förstå och förutse deras beteende.

I alla hästyrkesutbildningar ingår en film som heter ”I säkraste laget”. Vi som är utbildade genom Svenska Ridsportförbundet och som arbetar professionellt med hästar har sett filmen fler gånger än vi kan räkna till, och en av våra allra viktigaste uppgifter är att sprida dess kunskap. För hästmänniskor är det ett så naturligt förhållningssätt att vi knappt ens reflekterar över det. För oss är det helt självklart!

Vi scannar av vår omgivning, och vår häst. Vi försöker att tänka som vår häst för att kunna förutse vad den eventuellt kan komma att reagera på, och om vi upptäcker något som vi tror att hästen kommer att reagera negativt på försöker vi att förändra situationen och förhindra att den blir farlig.

Om vi har hand om flera hästar åt gången måste vi göra detta för alla hästar. Alldeles särskilt om det är en ridlektion vi har ansvar för. Vi måste se med hästarnas ögon, och hålla koll på alla människor som är i rörelse runt ridbanan, vi måste ha koll på trafiken utanför, vi måste hålla koll på ordningen i ledet så att ingen häst kommer för nära en annan, vi måste hålla koll på vädret (för att en regndroppe kan betyda att någon i publiken utomhus plötsligt fäller upp ett paraply och skrämmer någon av hästarna). Ja listan kan göras lång. Vid en ridlektion ansvarar ridläraren inte bara för hästens och den egna säkerheten utan också för alla inblandades. Det är en självklarhet och inte det minsta konstigt alls.

Det som gjorde att jag från början lockades till ridläraryrket var hästarna – inget snack om saken. Men efterhand höjde jag blicken och utvecklade ett minst lika stort intresse för människorna som satt uppepå hästarna på mina ridlektioner. Det blev min väg till fortsatt utbildning. Pedagogik är mitt huvudämne men specialpedagogiken liksom en skattkista jag får kika i ibland. Och jag tänker ofta för mig själv, att visst finns det många likheter mellan det vi hästmänniskor behöver lära oss för att kunna utöva en säker hästhantering och hur vi kan lära oss att hantera människor.

Jag tänker att vi som sysslar med hästar får verktyg med oss på ett vis som vi kanske först inte ser vidden av, men som vi sedan har oändlig nytta av i resten av våra liv. Vi lär oss att förstå och att ibland också förutse våra medmänniskors reaktioner – därför att det är så vi gör med hästarna. Vi lär oss perspektivtagning eftersom vi utifrån säker hästhantering vet att det enda sättet att förstå hur en annan individ ser på någonting är att försöka se det hon ser. Vi lär oss empati! När vi samspelar med människor i olika former minns vi tillbaka på hur vi i en grupp hästar behöver se till varje individ på samma vis – därför gör vi det också med de människor vi har omkring oss. Vi minns att vi med hästarna ibland behöver förändra miljön omkring dem för att förhindra negativa – kanske farliga – händelser. Kanske behöver vi ibland även göra det med våra medmänniskor. I vår tur kan vi dessutom också lära fler människor precis det vi själva lärt oss – om både hästar och människor.

Att få möjlighet att tillbringa tid med hästar ger kunskaper för livet – ur så många dimensioner!

/Maria Falck

Stolt och högkänslig

bild

Stolt och högkänslig. Och så kom hösten, obönhörligen. Föräldraledigheten är slut och vardagen kickar igång med en rivstart. Smack bara, som en käftsmäll. Det känns ovant. Och svårt. Inte bara att lämna min bebis som jag i princip suttit fast med i över ett år, utan också att möta vardagen. Den krassa verkligheten. Det här med ekorrhjulet som tycks alltför runt och som snurrar alltför fort. Jag hinner inte med. Jag vill inte. Samtidigt känner jag mig väldigt barnslig. Det här är livet. Det här är att vara vuxen. Att ta ansvar. Bidra till samhället och anpassa sig. Gilla läget. Eller? Jag hinner inte ens jobba två veckor förrän min kropp strejkar och säger stopp, sakta ner, stanna! Men stanna går inte. Jag kämpar lite till. Utmanar mig och är till lags. Hade jag varit någon annan, hade jag rått mig själv att sakta ner redan tidigare i veckan. Men jag är jag och är sällan särskilt klok eller snäll mot mig själv. Tyvärr. Jag jobbar på det. Men det är alltid så mycket lättare att vara andra till lags. Andra, än mig själv. På senare tid har jag dock börjat läsa facklitteratur med ämnen HSP och psykologi. Jag vill förstå mig själv i en överväldigande värld. Det är inte sant att jag inte är vuxen. Jag är inte Peter Pan. Det är inte sant att jag inte vill hugga i och arbeta. Jag måste bara hitta mitt sätt. Det känns skönt att få min personlighet beskriven så svart på vitt i litteraturen. Det skapar trygghet. Jag som alltid förr har känt mig så udda och utanför. Nu börjar jag istället känna stolthet och storhet i att vara mig själv. Jag anstränger mig inte längre för att smälta in i normen, den stora massan. Exempelvis tar jag inte min rast i personalrummet utan skärmar av så mycket som möjligt. Det kan låta kallt och osocialt, men dösnack med människor som inte står mig nära stjäl bara energi från mig. Jag klarar inte heller av en massa surr och kackel. Det tröttar ut. Eftersom jag strävar efter att hitta strategier där jag kan må bra har jag valt att gå min väg, oavsett hur andra kan komma att uppfatta mig. Det går bättre och bättre. Jag har till exempel insett att jag, som högkänslig, reagerar starkare när jag varit utsatt för alltför mycket stimuli. Jag har tagit ett trevande steg framåt. Ett steg mot att förstå mig själv och det känns så skönt. Nästa steg måste handla om att hitta ett sätt för mig att rymmas i den här överväldigande världen. Jag måste finna ett hållbart sätt.

/Sara Salander

”Det är så härligt att bara sitta och prata”

hjärta

Så sa ”mina” tonåringar idag när vi avslutade ridlägerdagen med avramlingsfika och allmän samvaro. Och jag tänker att kanske är det just det som är det allra viktigaste av allt. Ridlektioner och teorilektioner i all ära, det är ju givet på ett ridläger förstås. Men de här stunderna då vi sitter ner tillsammans och pratar, det kan nog ändå vara stunderna som på riktigt fastnar i hjärtat.

Vi pratar om hästarna, om ridskoleverksamheten, om framtiden och om flyttplanerna. Vi pratar om drömmar och mål och om samhällets normer och krav. Just det sista blev det en del av idag. Ungdomslivet och de tysta förväntningarna. Om dyslexi och ADHD, om den outtalade normativiteten – och utanförskapet. Om missförstånd och ”problembarnstämpeln”, och om att vara sig själv eller att låtsas vara någon annan.

På det offentliga schemat idag stod en hel del. De har lärt om hästens vilopuls, ridit intervallträning och kollat återhämtningspuls. De har haft häst- och stallvård och mockat och smörjt läder. Ridit dressyr, övat skänkelvikningar och galoppfattningar. Förstås. Men de har gjort så mycket mer än så. Kanske mer än de just nu anar. De har stärkt varandra, sett varandra och lyssnat på varandra. I en värld som är allt annat än lättmanövrerad.

De är på ridläger hos mig denna vecka, mina fantastiska tonåringar. Och de är så kloka. Jag är ödmjukt tacksam över att de vågar öppna sig så. Att de vågar prata med mig som är vuxen, och att de känner en sådan trygghet i sin egen ridlägergrupp. Vi har en liten bubbla här. Stallet och ridskolan är deras fristad. Jag lovar att jag ska göra allt som står i min makt för att det alltid ska få fortsätta att vara just precis så.

 

/Maria Falck

 

 

Det är sommar och jag rider på vågen med mina teens

surf-863696_1920

När mina tonåringar har sommarlov är de skinande, glittrande, sprudlande och levande varelser. De hänger, badar, läser, spelar och går på kurser i sånt just de gillar. Jag rider på vågen med dem, för jag vet att snart krockar denna våg med en klippa. En klippa som heter hösten och skolstart.

Då kommer ångesten, utbrotten och den psykiska ohälsan inkrypande i hallen och sprider sig successsivt i hela lägenheten.

Att fungera annorlunda neuropsykiatriskt i sig är en stor utmaning i skolan (min lilla tonåring). Att göra det i kombination med att ha en extremt hög begåvning i vissa områden kan medföra en ännu tuffare skolgång faktiskt. (Min stora tonåring). För de som inte har koll är det lätt att tänka att smarta ungar glider genom plugget, men det är nåt helt annat att var särskilt begåvad, än att vara smart. Och det är nåt helt annat att dessutom ha signalsubstanser i hjärnan som inte funkar som NT-elevernas.

I vissa ämnen har den lilla haft F under flera terminer, men nu lyckats få upp dessa till E tack vare mycket slit hemma. Den stora har haft samma situation trots sin särbegåvning. I andra har hon A och B. Men oavsett behov, begåvning eller funktionsvariant, blir jag som förälder extremt frustrerad på att skolan idag generellt inte har större budget, för det är alltid samma svar man får av rektorerna – att det finns ingen möjlighet att ta in mer resurser än de vi har nu. Och vilka blir lidande – om inte våra kids!

2 – 3 barn / klass har NPF och minst en unge i varje klass är särskilt begåvad. Många av dessa är som sagt både och. Som en av mina tonåringar. Eftersom jag är leg lärare vet jag att enligt skollagen har de rätt att få den hjälp de behöver och jag kan alla paragrafer, men det verkar inte hjälpa när jag drämmer näven i bordet i rektorns rum gång på gång.

Enligt skolinspektionens tillsynsrapport följer ej 7 / 10 skolor skollagen när det kommer till särskilt stöd. Kommunerna fördelar resurserna till skolorna, men vissa kommuner fördelar mer resurser till skolor med större behov, och det är ju förstås bra om det skulle fungera så överallt. Utan ett sk. resursfördelningssystem blir det givetvis enskilda barn som hamnar i kläm. Ett nationellt ansvar gällande resurstilldelningen skulle därför bli rättvisare!

Lärarförbundet gjorde också en enkät där det stod att kommunerna ofta inte har tillräckligt med resurser för att täcka de behoven som finns i skolan idag.

Så om skolor inte får tillräckligt med förutsättningar blir det ju i slutändan våra kids som blir lidande. Svart på vitt, Herr Fridolin. Kidsen tänker att det är fel på dem, eftersom de tänker annorlunda än sina jämnåriga vilket många gånger leder till både utbrott, ångest och skolk. Men tills dess rider vi på vågen ett tag till och njuter av sommarens kravlösa lunk.

/Malin Roca Ahlgren

Sommarintovert, vinterextrovert

ledin

Allt är så komprimerat. Under två månader ska vi leva ut alla fantasier vi kokat ihop under resten av året och bli sådär härligt livsbejakande och tillfreds med livet som tydligen bara sommarälskare kan vara. Lite ironiskt kan tyckas, med tanke på att vi bor i Sverige, ett av Kung Bores vintervackra riken och således borde höstfantaster vara i majoritet. Att inte älska mygginfesterade, klibbiga, kokosoljedoftande, evighetslånga sommardagar är som att svära i kyrkan och få en stämpel på sig att vara en pessimistisk traderöv som borde ta sitt pick och pack och flytta till nordligare breddgrader. Sverige kanske 🤔

Skämt åsido så gillar jag sommaren. Grilla, lyssna på Ledins slagdänga om glass och sandaler av plast, ett parti kubb då och då och framförallt att bada. Havet är magiskt under sommarkvällar, när ljuden har dämpats lite, när solen inte fläskar på lika intensivt och när det plötsligt är tillåtet att packa ner beachvolleybollen och istället titta ut över vattnet och filosofera en stund. Framförallt gillar jag tanken på sommaren. Evert Taube på radion, smultron på strå, husvagnssemestrar med kaviarmackor och dagoberthår. Det är ju bara det att sommaren också kan vara lite som en Big Mac XL. Fräscha råvaror i perfekt harmoni, tilltalande upplagt på farmors kantstötta ostindia-tallrik, hemmalagad svartvinbärssaft i glaset och vilda blommor och svartvita kossor som backdrop. Sen åker hamburgaren ut för det är för mycket dressing och salladen är vissen och brödet är degigt och det är en ingrodd fläck på tallriken och en fluga i saften.

På sommaren blir jag introvert. Letar mig ner i gillestugor och in i skuggan, lever på morgnar och kvällar, hänger framför AC:n resten av tiden och drömmer om hösten. Vindpinade stränder och varm choklad, tjocka böcker framför en brasa. Då vill jag spela spel och titta i fotoalbum och laga högrevsgrytor i goda vänners lag. Längtar till vintern. Fluffig snö och tindrande barnögon, ave Maria och Dickensianska barnhemsdraman på tv. Då blir jag extrovert, vill sjunga julsånger arm i arm med Gösta borta i 4b och den där tanten som flyttade in förra året som aldrig plockar upp hundbajset efter hennes lilla pekingnes. Vill anordna glöggträffar och pysselkvällar och dricka konjak som inte smakar smask men hör till en god uppfostran och går så väldigt bra ihop med Mozarts cellokonsert.

Efter ett tag börjar en ju emellertid längta efter våren. Efter krokus och vattenpölar, munsår och blåskatarr. Allt som hör en svensk vår till. Nu blir dagarna längre. Fram med gympaskorna, nu ska hullet rastas och AD-dropparna ställer vi längst bak i skafferiet, nu är det äkta vara som gäller. Snart kommer sommaren, åh, vad vi har längtat! Så varmt det blev plötsligt. Och så många människor som liksom vaknar upp ur sina iden, skakar av sig vinterpälsen, ömsar skinn och plötsligt så sjunger vi alla om de där berömda plastsandalerna igen. Blir lite stressad av alla människor, flygande bollar, foton i motljus och den tunga lukten av fläskkarré som ligger som en dimma över villakvarteret. Fram med kubben och sluta gnäll nu, unge, nu ska det njutas! 34 grader, 42 i sovrummet och fläkten är sönder. Åh, vad skönt det hade varit att gå på en vindpinad strand. Eller åtminstone att få sitta på ett torp, mol allena, med Beda som enda sällskap, nymjölkad och glad, utedass och getingstuckna skinkor. Ett kvarglömt korsord. Lös ordflätan längst ner. ”Slagdänga från 80-talet, 14 bokstäver.”

”Sommaren är kort”

Mallorca ”All inclusive”

hjärt

All inclusive första dagen

Det började redan på flyget, 09:00 när dottern fick in maten.
Barnmaten.
Hon är bara 11 år och får inte vuxenmat. Besvikelse nr 1.
Det gick över snabbt eftersom besvikelse nr 2 kom direkt efter. Pasta med köttfärssås, jäklar, vi hade glömt säga till att hon inte tål tomat.
Ok, här får vi tänka snabbt. Dotterns blodsocker sjönk för varje sekund och eftersom vi hade gått upp så tidigt som kl 05:00 hade hon inte ens kunnat få i sig någon frukost.

– Vill du ha min mat? frågade jag och pekade på currykycklingen jag hade framför mig.
– Nej!
Jag tittade snabbt ned på min matbricka.
– Vill du ha en nybakad smörgås med bregott och ost? frågade jag så vänligt jag kunde.
– Nej!
– Vill du ha min fruktsallad? bedjande tittade jag på min dotter. Hjälp mig hjälpa dig tänkte jag inombords.
– Nej!
– Vill du ha min … min … chokladkaka? fick jag ur mig i ren deperation.
– Nej!
– Finns det någonting du kan tänka dig? frågade jag så snällt jag kunde fast jag började bli riktigt irriterad.
– Ostbågar.
– Ostbågar?
– Ja, hjärtformade.
Jag plingade efter flygvärdinnan och beställde två påsar ostbågar. I hjärform. Och dottern blev nöjd. Efter att hon ätit ostbågarna åt hon även upp min mat, som jag sparat för säkerhetsskull. Puckel 1 och 2 avklarade.

Flygresan gick jättebra efter det och dottern tittade på film tillsammans med oss alla. Ja bra och bra, vi missade tyvärr de sista fem minuterna på den spännande filmen vi såg eftersom Ving så gärna ville visa reklam.

– Men det gör ju inget, vi kan se slutet på hemvägen! tröstade jag alla med lite ansträngt hurtigt.

Det gick hem, dvs det gick bra.

Vi letade oss fram till den obligatoriska transporten som skulle ta oss till hotellet, hittade sittplatser nästan nära varandra. Vi var ju bara 10 personer. Mormor och morfar, min lillebror med familj och vår familj. Hälften somnade men det gjorde inte jag, det gör jag aldrig. Jag var redo för nästa besvikelse eller puckel och man vet ju aldrig när de kommer.

Väl framme på hotellet slapp vi incheckningen tillsammans med 100 andra personer, eftersom vi så fiffigt redan hade fått kortnyckel, rumsnummer och all-inclusive-plast-armbanden i ett kuvert på flygplatsen. Vi kunde gå direkt upp på rummen för att lämna av alla väskor. Och gå på toaletten. Hurra! Vi klarade oss fram till Mallis.

Vi packade ur väskorna så fort vi kunde, sprang raskt ned till hotellets ena pool med badkläderna på, solkräm i handen som vi glömde smörja in oss med, handdukar och diverse flytattiraljer. Nu var vi redo för semester.

Eftersom hotellet hade buffé varje dag så visste vi att det inte skulle vara några som helst problem med maten under veckan. Trodde vi ja!

Men det berättar jag mer om i nästa blogginlägg.

/Jessica Stigsdotter Axberg

aka Mrs Hyper