ADHD borde vara ECHP

Detta skrev jag i min frustration för 3 år sedan när jag gick i sexan, men jag känner fortfarande samma sak. På dessa tre år har utvecklingen krypit framåt. Tyvärr.

När jag fick min diagnos, berättade mamma och pappa för mig att jag hade ADHD. Då tänkte jag att Nej jag har inte det, för jag ville inte ha det, för jag tänkte att det var negativt, vilket det inte var, för det är lika mycket positivt att ha det.

Först kanske man undrar vad en diagnos är?

Många säger att det är en sjukdom, vilket det inte är. 

Jag vill att alla ska förstå att bara för att man har ADHD är man inte stökig, utan man har mycket positivt också. DAMP är något många säger, tex “jag får damp”, men det kan man inte få, för det föds man med.

Adhd är en diagnos som står för:

A= Attention (Uppmärksamhet)

D= Deficit (Underskott) det fattas två ämnen i hjärnan som heter Dopamin och Noradrenalin)

H= Hyperactivity (Hyperaktivitet – man har svårt att sitta still tex)

D= Disorder (Störning/Oordning)

I namnet ADHD står alla bokstäver för något negativt, det tycker jag är dåligt, för då tror vissa att man är sämre för det, vilket man inte är. Jag tycker att det skulle vara bättre om det hette något annat, som t ex:

ECHP:

E= Energy (Energi)

C= Creativity (Kreativitet)

H= Hyperfocus (Hyperfokus)

P= Potential (Potential, att man kan åstadkomma många saker. Något man föds med, så det handlar inte om att det är något man lär sig.) De här är mina personliga egenskaper från ADHD. Och det finns mycket mer.

Man är lika mycket värd för det, därför att det finns lika många positiva saker som negativa. Eller till och med mer.

T ex:

  • Energi – (det har man massvis av, den tar aldrig slut.)
  • Kreativitet – (man har många idéer och tänker ofta på ett annorlunda och nyare sätt. Ett annat uttryck är att “tänka utanför boxen”.)

Så det kan alltså vara väldigt bra att ha ADHD.

/Maya Roca Ahlgren, (nu 15 år, men när jag skrev detta var jag 12.)

Annonser

”Det är lugnt mamma, jag är stark, jag vet min roll. Jag är van.”

Maya Roca Ahlgren & Malin Roca Ahlgren

De tysta, som bara har ögon och inga munnar. Inga namn. De som står stilla och stirrar. De som vänder sig om åt ett annat håll. Och de som sjunker in i ett hörn och fäller ner blicken. De som gör sig genomskinliga. Gör dig genomskinlig. De kutar lika mycket på ryggen som du gör. Vågar inte. Kan inte stå upp för sanningen och det rätta.

Och tillsammans fortsätter de leva i en lögn.

En lögn av kisande blickar, dömande blickar. Hot, hårda ord och dagar fyllda med gråa skåp i en korridor. En korridor tömd på vuxna. En korridor full av snus, fimpar, tuggummin och loskor. Och de vuxna som finns där har liksom förlorat sina ögon.

Och den tysta massan smyger omkring och nosar och ser. Men säger inget. De dör i tystnad.

Jag är arg över att skolan och samhället inte kommit längre än när jag var liten.

”Det är lugnt mamma, jag är stark, jag vet min roll. Jag är van”, säger ungen.

Inget barn ska behöva säga så.

Tänka så.

Acceptera att det är hennes lott.

Självförsvaret och träningen blev en väg ut urhelvetet. För oss båda. 

Idag är jag gift, och han älskar mig för den jag är. Det har jag emellanåt svårt att ta in.

***

När man inte är omtyckt av andra, är det svårt att tycka om sig själv, svårt att bygga upp ett självförtroende.

Ju mer vi pratar om mobbing som företeelse, ju mer naturligt blir det för dem som utsätts att våga vända sig till oss vuxna och berätta vad som händer på vägen till eller hem från skolan, på nätet, på skolgården, i omklädningsrummen och i korridorerna.

Det finns alldeles för många barn som går till skolan och mår dåligt på grund av psykisk ohälsa orsakad av att bli retad, bli ignorerad, behandlad som luft, inte accepterad för den de är och med en känsla av att det inte är okej att inte passa in.

Det finns arbetsplatser där vuxna blir mobbade. Så om vi inte börjar med att arbeta mer och djupare med dessa frågor med våra barn, kommer det växa upp fler vuxna som mobbar på arbetsplatser.

Siffran för psykisk ohälsa växer. I alla åldrar. Och ofta beror den på utanförskap och trakasserier. Jag vill bidra till att siffran sjunker genom att låta barnen i skolorna få komma in under skinnet på en mobbad tjej (Livia i boken Genomskinlig) och verkligen förstå hur det kan vara. Då kan man kanske komma åt mobbarna.

Som väldigt många bokbloggare har skrivit när de recenserat denna bok, är min tanke med den att använda den som diskussionsmaterial i skolorna. Att klasserna läser boken och sedan arbetar med den utifrån min lärarhandledning som finns gratis att ladda ner på länken nedan.

Boken tar upp den tysta massan som ser påoch inte vågar säga något, den tar upp de lärartomma skolkorridorerna, den tar upp att mobbare ofta mår dåligt själva och hur man kan koppla detta ämne till Likabehandlingsplanen och Läroplanen.

/Malin Roca Ahlgren

https://www.adlibris.com/se/bok/genomskinlig—en-bok-om-mobbning-och-utanforskap-9789188195586

https://kikkuliforlagcom.files.wordpress.com/2018/09/lararhandledning-malin-roca-ahlgren.pdf

Lilla Ridboken – ny utgåva

Lilla ridboken av Ulla Ståhlberg är en faktabok för barn om hästar och ridning. Boken gavs ut förstagången 1974 och detta är en omarbetad, uppdaterad nyutgåva och riktar sig till 9-12 år.

En detaljrik lärobok med den teoretiska kunskap som behövs för att kunna ta de tre första ryttarmärkena. 

En mycket informationsrik bok som många unga ryttare säkert kommer att ha stor nytta av och vilja återkomma till många gånger.

/BTJ-häftet nr 2, 2019. Lektör Annika Widholm

Drutten och Plutten Halloweenpartyt

Drutten och Plutten – Halloweenpartyt av Anna Hansson och Jennie Elverstig är den 7e i serien om hästarna Drutten och Plutten och riktar sig till barn i ålder 3 – 6.

De humoristiska bilderna är tecknade av illustratören Maria Andersson Keusseyan. 

Det här är en både spännande och rolig berättelse att läsa högt för yngre barn.

/ BTJ-häftet nr 2, 2019. Lektör Annika Widholm

Att lära sig att lyckas

Den allra viktigaste uppgift vi ridlärare har är att skapa möjligheter för våra elever att lyckas!

Under hösten har jag haft den stora äran att besöka många olika delar av landet med min ridskolepedagogik. Det har varit lite olika upplägg beroende av önskemål, allt från heldagar till kortare inspirationsföreläsningar, och det har varit alldeles fantastiskt roligt! Mina uppdrag bygger främst på mitt yrke som ridlärare för barn och mitt numera ganska väl kända ridskolekoncept, men jag kopplar det också till pedagogisk och specialpedagogisk forskning. Själv är jag ingen forskare (inte ännu – men kanske snart), så mitt fokus handlar mer om att inspirera till möjliga tankemodeller och förhållningssätt, än att presentera egna resultat. Jag hävdar aldrig några absoluta sanningar, förutom den som är min egen;

Den viktigaste uppgift vi ridlärare har är att skapa möjligheter för våra elever att lyckas!

Det kan vi göra på så oändligt många sätt. Att lyckas, att få känna sig värdefull, viktig och sedd. Runt om i landet har jag nu mött flera hundra ridlärare som har just precis samma inställning, och det gör mig alldeles varm i hjärtat. Framtidensridskola är i goda händer!

Ibland stöter dock budskapet på patrull.

  • Om man alltid bara lyckas, då lär man sig ju inte. Säger någon.
  • Vad tänker du att man ska lära sig? Frågar jag försiktigt.
  • Att ridning är svårt. Om man alltid bara lyckas, då förstår man ju inte hur svårt det är.

Ja svårt är det ju förstås, att rida. Riktigt extremt svårt till och med. Men inte är det väl det som är det allra viktigaste att lära sig på ridskolan? Jag är ganska säker på att det inte alls är det. Jag är tvärtom ganska säker på att den som väljer att fortsätta med ridning efter den där första nervösa tiden som nybörjare i en helt främmande värld inte bara har förstått att det är svårt, utan också iskallt har tagit med det i beräkningarna. Vi behöver inte lära ut det.

Istället bör vi sträva efter att skapa en ridskolemiljö och en modern ridskolemodell vars främsta syfte är att göra det möjligt för våra elever att lära sig att lyckas. Det kanske kräver en del av oss förstås, att sätta upp just en sådan modell. Extra jobb som vi kanske först inte hade tänkt oss. Kanske till och med en massa ny kunskap som vi inte har tänkt att vi behöver skaffa oss. En stor dos egen häst- och ridkunskap till att börja med är förstås bra, men inte ens det räcker hela vägen fram. Vi behöver också en minst lika stor pedagogiskverktygslåda – och vi behöver lära oss hur alla verktyg i den fungerar, eftersom det är där vi finner nycklarna till modellen. Inom de traditionella ridskoleramarna – utan att tumma på vare sig hästvett eller säkerhet – finns nämligen oändliga möjligheter till att skapa just möjligheter. Men kanske måste vi först lära oss att tänka om?

Jag tillbringade en hel del tid på en ridskola där jag ständigt misslyckades. Jag fick också ofta veta att jag aldrig skulle komma att bli en riktigt duktig ryttare, än mindre en ridlärare. Jag var försiktig och ofta rädd, jag var ingen ryttartalang, men jag var noggrann, mjuk och älskade hästar. Orden jag fick höra nästan dagligen jagar mig ändå fortfarande ibland. Det kommer de nog alltid att göra. Men någonstans där föddes tanken på att det kanske inte var jag, utan hela modellen som var bakvänd, och människorna som uttryckte den kan hända bara spelpjäserna.

Där och då bestämde jag mig för att faktiskt inte ändra på mig själv, utan att försöka förändra hela modellen. Det är femton år sedan nu, och jag är oändligt stolt över resan. Det jag gör idag kan tyckas innovativt och spännande – och javisst,för en del kanske lite väl avigt. Det vill säga, den del av det som syns utåt. Den inre resan handlar om något så mycket större än vad någon kan ana. Den handlar om den unga jag, som alltid misslyckades med det mesta i hästväg. Den som egentligen inte ens borde syssla med just det som är hela min värld idag.

Det finns nu en av SvRF tydligt ställd vision för framtidens ridskola som säger att ridskolan ska sträva efter att möta den moderna människans önskemål utan att kompromissa med våra värderingar. Det är på rätt väg. Det är bra!

Min egen personliga vision säger att den moderna ridskolan ska förmedla traditionell häst- och ridkunskap med moderna pedagogiska metoder, kanhändatill och med specialpedagogiska metoder. Med omtanke, förståelse och lika storkunskap om människor som om hästar. Min egen vision säger också att vi behöver tankemodifieraden traditionella ridskolemodellen, och att i alla lägen alltid sträva efteratt tänka ett varv till. Istället för att sortera våra elever efter tycke ochsmak är vår allra främsta uppgift att fundera över hur vi som ridlärare kangöra för att göra det möjligt för alla elever att lyckas. Om vi inte kan det,behöver vi lära oss det.

En ridskola blir det vi vill att den ska vara och det vi gör den till. Vi behöver bygga ridskolan så att den på riktigt blir till för alla. En ridskola ska vara platsen där drömmar slår in, där människor växer och där våra elevers viktigaste lärdom är att de kan och är värda att lyckas!

Och lyckas och lyckas och lyckas!

/Maria Falck, Ridskolepedagog

TILL DIG SOM KÄNNER DIG FEL


Foto: Daniel Ström

Till dig som känner dig fel – som känner dig för liten, för stor, för smal, för tjock, för feminin, för maskulin, för blyg, för pratsam.

Till dig som – hur mycket du än vrider och vänder på dig själv – inte tycks ta dig innanför väggarna på den där M A L L E N.

Mallen för vad som är vackert. Mallen för vad som är accepterat.

Till dig vill jag vända mig och säga:

○ Det är inte konstigt att du känner som du gör.

○ Du är inte ensam om att känna så.

○ Det är inte ditt fel att du känner så.

○ Att du inte passar in i de ideal som presenteras för dig behöver inte betyda att du är fel – det kanske är idealen som är fel!

Och, framför allt, så vill jag berätta för dig att:

○ Det går att förändra den där mallen. Mallar går att bygga ut, så att fler får plats. Det är svårt, men det går!

Det är dessa saker som jag riktar in mig på bl.a. i mina föreläsningar. Från början delade jag främst med mig av egna reflektioner och av berättelser ur mitt egna liv, men nu har jag (utöver detta) lagt in fler referenser till relevant forskning. Forskning kring hur vi människor faktiskt fungerar. Forskning kring fenomen som normer och grupptryck. 

Målet är att åhöraren dels ska inse hur sjuka vi människor är (dvs. hur sjukt påverkbara vi är), men också få höra vad vi kan göra för att friskna till. 

Få höra hur vi, tillsammans, kan få fler människor att känna att de passar in.

P.S: Vilka ideal känner du dig pressad att passa in i? 

/Angelica Håkansson


Läxor är orättvist!

Jag anser att man borde sluta med utdelning av läxor i skolan, läxor är orättvist. Vissa klarar av dem medan andra inte gör det, det påverkar även barnens välmående både fysiskt och psykiskt.

Problem i hemmet, olika förutsättningar och behov gör att det finns barn som lägger ner alldeles för mycket tid på läxor. Läxor leder ofta till konflikter i hemmet och påverkar familjerelationerna negativt.

Det bara antas att alla elever klarar av att göra läxan, men det är inte alla som har de förutsättningarna. Vissa får ingen möjlighet till studiero. Andra har dyslexi. Några har inte tid för läxor. Sedan finns det dom vars svenska inte är så bra. Det finns även de med ADHD, som jag. Och de som har höga krav på sig själva, på grund av höga förväntningar från sin omgivning. Man kan inte alltid räkna med att det finns föräldrar hemma som kan hjälpa till med läxor. Det finns såklart elever som inte har det svårt att göra sina läxor, men det är delvis anledningen till att läxor är orättvist.

Statistiska centralbyrån som också kallas SCB har utrett barns stress och fann i december 2013 bland annat att 89 000 10 till 12-åringar i Sverige är stressade över läxor och prov. Tre av fyra flickor och varannan pojke mellan 16 och 18 år upplever samma stress. De här barnen och ungdomarna har stressymtom som magont, huvudvärk och sömnproblem. Med andra ord är det inte alltid helt sunt med läxor.

Det händer att elever väljer bort fritidsaktiviteter för att klara av skolarbetet, det gör barnen mindre sociala. Dessutom visar forskning att den vanligaste anledningen till konflikter bland barn och föräldrar är just läxor.

I skollagen står det ingenting om att man ska ha läxor, inte heller nämns de i läroplanen. Enligt Skolverket är det inte en obligation att eleverna gör läxan. Trots det är det mycket vanligt med läxor i svenska skolan. Lärare utbildas inte i hur man ska hantera läxor och gör därför vad de tror funkar bäst.

Enligt skollagen ska svenska skolan ta hänsyn till alla förutsättningar och behov per elev. Men att individanpassa läxor är tidskrävande för lärare och tid är det redan dåligt med i dagens skola.

Läxor ges bara utav gammal vana av dem som tror att det är läxorna som gör att barnen lär sig något. Läxor innebär inte mer kunskap. Flera forskare är överens om att läxor ger låg effekt på inlärningen upp till årskurs fem. De är också överens om att läxor faktiskt kan skada inlärningen för barn i den här åldern. Fel kunskap och om läxstunden är negativ kan det göra eleven negativt inställd till skolarbetet överlag.

Då kanske några tänker att det ju faktiskt finns läxhjälp man kan gå till om man behöver då ”läxhjälp”. Det är bra att det finns möjlighet för eleverna att göra läxan i skolan med läxhjälp. Men det är inte alltid det finns och när det finns är det inte alltid eleverna vill gå på den läxhjälpen på grund av att de kan känna sig dumma om alla går hem och de måste stanna. De kan känna sig exkluderade.

Jag föreslår därför att läxor ska avskaffas från dagens skola. Det skulle bli mindre stress i vardagen hos både barn föräldrar och lärare. I slutändan är läxor bara en onödig ansträngning.

/Maya Roca Ahlgren

Så tacksam för bemötandet i skolan!


När jag håller föredrag för pedagoger om hur man får vardagen att fungera med barn med ADHD brukar jag börja med att säga att de har en så viktigt roll i så många barns liv. Och jag menar det verkligen. För det är ett lagarbete som har lett fram till den situation vi har idag där min son klarar målen i skolan (har varit en kämpig resa), har vänner (har inte varit självklart) och en fritid som består av några fler saker än att spela dator. Sammantaget är det en mer positiv bild än vad jag hade vågat hoppas på för några år sedan. 

Nu är han elva år och går i femman. Häromdagen hade vi utvecklingssamtal i skolan. Ett vanligt utvecklingssamtal som alla andra hade. Jag blir varm i hjärtat när jag tänker tillbaka på det. Han klarar bedömningen för godkänt i alla ämnen, vilket säger mig att de lyckas matcha hans behov av stöd på ett bra sätt. Men vad som kändes fantastiskt var lärarens bemötande på mötet. Hon lyfter aktivt fram hans styrkor. Hon berättar för honom varför hon tycker att hans egen bedömning är för sträng, vad hon ser att han gör bra. När vi kommer till de delar han har svårt för, t ex att svara på frågor genom att räcka upp handen i klassen, säger hon: 

”Kan det vara så att du ibland vet svaret men att du ändå inte räcker upp handen?”

Sonen säger direkt att ”alltså, jag börjar att lyssna på genomgången men sedan börjar jag tänka på andra saker och när frågan kommer så vet jag inte …” 

”Aha, du tappar fokus?” konstaterar hon. Han nickar. Och då säger hon inte att det är viktigt att lyssna på genomgångarna. Hon säger inte att han behöver koncentrera sig bättre. Hon säger: 

”Vad kan vi göra för att hjälpa dig att komma tillbaka till klassrummet? Kan vi säga ditt namn?” 

Vilken inställning! Här är inte eleven problemet. Hon visar med ord och handling att det är inget fel på honom, utan att det är de vuxna som behöver hjälpa honom att lyckas. 

Jag tror att en väl fungerande vardag i skolan (och hemma) byggs upp av många små beslut vi vuxna fattar. Beslut som antingen tar oss mot en konflikt eller beslut som förebygger konflikter eller mildrar dem. Min son har mött pedagoger som har aktivt letat efter möjligheter för honom att få tillgång till de styrkor han har. De har inte dömt honom efter hans (uppenbara) svagheter. Det har gjort att min son trivs i skolan och vill gå dit varje dag. Vilken fantastisk förmån! 

Jag kommer för alltid vara tacksam för alla de vuxna som hargivit oss stöd under alla de här åren. Utan er hade jag aldrig mött en så gladkille som jag gör idag de allra flesta dagarna. 

/Jill Nyqvist

VÅR DEBUTANT ELISABETH SOMMARSTRÖM FÅR TOPPBETYG FÖR SIN UNGDOMSROMAN!

”Vissa böcker kryper in under skinnet, detta är en sådan. Det är som en mardröm, presenterat vackert och klokt men ändå så oerhört smärtsamt. Allt har en mening och det visar sig vart efter man läser. Ponnyn som kunde skratta och gråta är en välskriven bok som är svår att släppa.”

//Publiceras i BTJ-häftet nr 1, 2019. Lektör: Ewa Wendt

De lider i skolan i tysthet men kraschar hårt hemma.

Diagnoser diagnoser. Så många som säger att de finns i överflöd, att det är en trend, att de inte finns. Jag håller inte med någonstans.

Igår kväll var jag i Malmö och föreläste om ”Flickor har också adhd”. Efter att föreläsningen var klar kom det fram några mammor som berättade sina hjärtskärande historier över hur deras döttrar inte får rätt hjälp och stöd för att de inte har fått diagnos än. En mamma kan knappt sluta gråta när hon berättar hur förtvivlat läge det är för ena dottern som inte vill leva längre. Hon är bara nio år och de har inte ens fått komma till BUP. Skolan ser inget, men flickorna lider hemma. För de är mästare på att maskera sina unikiteter inför omgivningen. Det är hemma de går sönder. De kraschar och föräldrarna får plocka ihop smulorna. När föräldrarna orkar vill säga.

Jag tycker att de som inte behöver en diagnos eller de som inte vill ha en diagnos, ska sluta lägga skuld på de som vill och behöver en diagnos. Kan vi inte hjälpa varandra istället?

Sedan 2010 har jag varit aktiv inom Hjärnkoll och Attention och har under dessa år träffat tusentals människor med diagnoser. Allt från ocd, adhd till schizoaffektivt syndrom. Alla fantastiska kämpar i sina egna liv. Alla med sina strategier. Alla med sina utmaningar och svårigheter som gör sig påminda titt som tätt. Ingen av de som jag mött har sagt att de hellre hade varit utan en diagnos. Ingen. Att man kanske skulle önska att vara utan sina svårigheter – ja, det hör jag ofta. Men diagnosen behövs för att kunna använda rätt verktygslåda.

Om man har svårt att läsa behöver man veta om man har ett synfel eller om det är dyslexi, för man behöver olika typ av hjälp och stöd då. Så enkelt är det för mig.

Skitenkelt!

I vår familj älskar vi våra diagnoser

Love, peace and adhd will change the world.

/Jessica Stigsdotter Axberg
aka MrsHyper