Jag slår mig glad och frisk

box

Jag har i perioder mått dåligt psykiskt. Jag har typ inget socialt liv och min ADHD gör att jag kan ha svårt med fokus och koncentration. Därför vill jag slå ett slag för fysisk aktivitet och i mitt fall kampsport. Den psykiska hälsan hänger ihop med den fysiska. Sedan jag började på Kung Fu har både min fysiska och psykiska hälsa förbättrats. Jag har blivit mycket gladare och mycket mer snabbtänkt sedan jag började med Kung Fu, så det är verkligen ett plus. Vapenträningen som vi gör kräver också mycket fokus och precision. Hittills har vi inte använt oss av riktiga vapen, då det minsta lilla misstaget kan skada en allvarligt, men de vapen vi använder kan fortfarande göra ont. Mina reflexer och min reaktionstid har blivit snabbare, men jag har fortfarande en lång väg att gå innan jag kan lita på att de räddar mitt liv.

Socialt sätt träffar jag andra barn på träningen och det finns tillfällen där jag behöver lära de yngre barnen. Jag tycker väldigt mycket om ’’småbarn’’ så jag blir alltid glad när jag får lära de något.

Idrotten hjälper mig alltså både socialt, fysiskt och psykiskt.

/Maya Roca Ahlgren

 

Annonser

Vi tappar vår identitet och slutar prata om politik och semestrar och boktips och kanelbullerecept och bara pratar om hjärndimma och muffinsmidja …

snake-animal-nature-toxic-46500

Ormar ömsar skinn. Så finurligt av naturen. De kastar vinterpälsen, som ju såklart inte är en päls utan ett fuktigt skinn och välkomnar våren i en helt ny look, som inte enbart ger huden en ny lyster utan kamouflerar dem även från fiender. Jag vill också vara en orm. Så skönt det vore om förändringen liksom skötte sig själv, om kroppen kände av att det var dags för något nytt och kasserade det gamla. Om jag kunde lämna ett finmaskigt nät av döda hudceller i en buske någonstans och ringla iväg, fräsch och fabulous. Jag skulle inte vara vintertrött och albylvit, som en blekfet, strandad val med kaffefläckar på skjortan och pandaögon. Om min blotta närvaro gjorde att människor tystnade, tog ett steg tillbaka och stod stilla. Slutade babbla och föra oväsen, slutade blippa med mobiler och skratta högt och falskt och slänga med håret. Istället skulle jag ha fri lejd genom ett hav av lågmälda människor som respekterade mig, såsom människor respekterar hajinfesterade hav. Jag skulle inte vara sådär halvt om halvt osynlig som långtidssjukskrivna ofta blir. Som de blir av att de tappar balansen, tappar tyngdkraften som gör att de stannar kvar här på jorden. Som gör att de, vi, tappar vår identitet och slutar prata om politik och semestrar och boktips och kanelbullerecept och bara pratar om hjärndimma och muffinsmidja och det orättvisa i att livet inte alls blev som en tänkt sig. Jag skulle vara graciös, slank, strömlinjeformad. Väcka beundran i mitt vackra ormskinn, i ett sällskap av pantertanter som hoppat på den senaste trenden med leopardfodral. Mitt sätt att ringla, ta rummet i besittning, utan så mycket som ben och armar, bara en enda lång svans skulle väcka avund. Avund, inte kärleksfullt överseende som en känner med den tafatta kusinen från landet som får jobb på kontoret efter att ha tagit en hermodskurs i maskinskrivning. Den tafatta kusinen; jag, som liksom går och tvivlar på sig själv 24/7, undrar om jag gör rätt, ser rätt, äter rätt, andas rätt, känner rätt. Ormar har inte tid att ringla runt och tvivla. Om jag vore orm skulle jag slippa glasögon, om jag inte vore glasögonorm förstås och allergierna hade nog avtagit, jag har aldrig sett en kobra med kortisonspray och den existentiella ångesten hade nog också försvunnit, det rapporteras sällan om anakondor med ångest. Det onda i ryggen, orsakat av mina trötta binjurar skulle försvinna, likt en kanin i en trollkarlshatt, trots allt hade jag ju inte haft en ryggrad och hjärndimman skulle nog inte heller vara ett problem. Jag skulle slippa pms och mens och dopaminnivåerna hade nog normaliserats och mina cravings efter mjukglass hade nog runnit ut i sanden. Känslorna hade inte spretat så mycket, jag hade varit sugen på en mus och när jag ätit min mus hade jag varit nöjd. Legat och rapat i vårsolen i flera veckor. Inte undrat vad Pelle Johansson i Sjöbo åt till middag eller vilka glassiga bilder alla influencers lagt ut på insta. Jag hade inte vetat vad influencers är för något eller att det över huvud taget är ett ord. Jag hade inte varit så tam, så mesig, så ”Ibegyourpardonineverpromisedyouarosegarden” utan mer skinnbrallor och en jäkligt giftig tunga.

 

 

/Paula Barte

Olika perspektiv

20190208_181616204549732.png

Jag skrev i inlägget om att jag ska ge ut en bok Kikkuli Förlag i december att jag har ett annat perspektiv. Ett perspektiv som jag aldrig har nämnt i bloggen eftersom bloggen har varit, och kommer fortsätta att vara, min ventil som förälder.

Mitt andra perspektiv är att jag är fritidspedagog och lärare och arbetar på en F-6-skola. Jag har några gånger fått frågan vilket mitt yrke är och när jag har svarat har de sagt att de har misstänkt att jag är just pedagog. Jag har dock verkligen behövt bloggen som förälder och jag har många gånger känt mig väldigt negativ mot skolor vilket har gjort att jag nästan har känt mig illojal mot, och besviken på, min egen yrkeskategori.

Under min resa de senaste åren har jag märkt vilket stort glapp det ofta är mellan pedagoger och föräldrar. Jag blev faktiskt förvånad över det eftersom jag inte alls hade tänkt på det innan jag själv blev en NPF-förälder. Det är lätt att tro att man kan mer än man kan. Att man förstår mer än man förstår. Autism- och ADHD-kurser är bra men går inte att jämföra med egen erfarenhet. Det är så tydligt nu att vi ser olika saker och hur mycket bättre vi skulle kunna stötta elever med bättre samsyn och mer kunskap. Jag hoppas att mina dubbla perspektiv kan bidra till just samsyn mellan föräldrar och pedagoger/rektorer. Jag har också många gånger blivit chockad över hur vi har blivit bemötta genom åren och att vi har mötts av så mycket misstro som föräldrar. En sådan pedagog vill inte jag vara!

Jag tänker så här – det kan väl inte vara så illa att det måste vara självupplevt alltihop. Att ingen som inte har haft en hemmasittare eller barn med en NPF-diagnos kan förstå. Min förhoppning är att boken ska göra så att pedagoger kan förstå elever och föräldrar bättre utan att själva ha upplevt det. Helt enkelt lita på vår upplevelse. Vi är många med liknande upplevelser som lever liknande liv. Jag vill också att föräldrar ska få en större inblick i pedagogers utmaningar.

Boken kommer att innehålla en hel del ur föräldraperspektivet från bloggen och mycket nytt ur pedagogperspektivet. Jag hoppas att den kan passa alla som känner igen sig, pedagoger som är nyfikna och vill lära sig mer, utredare på Socialtjänsten som vill få en inblick i ett extra utmanande föräldraskap, BUP, handläggare på Försäkringskassan, anhöriga som behöver större förståelse…

Min dröm och vision är att boken ska öppna dörrar och leda till samsyn, samarbete och ömsesidighet mellan alla instanser som arbetar med barn och familjer på något sätt. Det blir inte en fackbok utan en bok fylld med tankar och upplevelser både som förälder och pedagog. Olika scener ur verkligheten. Med barnens bästa i fokus!

Supermamsen + Kikkuli = sant!

20190129_221743

Nu har jag bloggat i nästan fyra år. Jag började skriva av mig när C, min 16-åring, fick sin aspergerdiagnos och hade varit hemma från skolan i nästan hela årskurs 6. Vi har verkligen gjort en tuff resa sedan dess. E, min 13-åring, fick också hemmasittarproblematik och har fått en ADD-diagnos och L, min 9-åring, har fått en ADHD-diagnos. Själv blev jag sjukskriven för utmattning men är till stor del tillbaka på banan igen.

I bloggen har jag delat med mig av vårt liv och gjort bilder och analyser. Jag har skrivit många inlägg om hur tärande och tungt livet ibland kan vara, men jag försöker även ge tips och förmedla hopp. I början skrev jag endast för mig själv för att bearbeta alla mina känslor och tankar. Jag har fått fler och fler läsare och många skriver till mig att de känns som jag sätter ord på deras liv och att de får stöd och igenkänning i bloggen. Flera inlägg har delats flitigt. Min blogg fyller inte bara funktionen att jag får ventilera mina tankar längre. Den når ut och hjälper andra. DET betyder jättemycket för mig. ❤

Jag har under åren fått frågan av läsare om jag inte ska ge ut en bok med mina tankar och bilder. Detta frö planterades och har fått gro ett tag. I år är det dags! I december kommer min bok ut på Kikkuli Förlag. Ni kommer att känna igen en del tankar från bloggen men mycket är nyskrivet ur ett helt annat perspektiv. Jag är väldigt stolt och glad över att Kikkuli vill satsa på att ge ut min bok. Det blir både e-bok och tryckt bok. Det känns så spännande! December känns långt fram men då har jag tid på mig att jobba med manus och bilder.

Att jag skickade in mitt manus till just Kikkuli Förlag beror på att en av deras nischer är teman som funktionshinder, funktionsnedsättningar och samhällsutmaningar såsom mobbning och utanförskap. Jag känner att min bok passar bra in i den nischen.

Mitt andra perspektiv är att jag är fritidspedagog och arbetar på en F-6-skola. Under min resa de senaste åren har jag märkt vilket stort glapp det ofta är mellan pedagoger och föräldrar. Jag hoppas att mina dubbla perspektiv kan bidra till samsyn mellan föräldrar och pedagoger/rektorer. Min förhoppning är att boken ska ge stöd till andra som hamnar i samma situation som vi. Jag hoppas också att min bok bidrar till att kunskapen och förståelsen för NPF.

För att boken ska bli mer personlig så skriver jag också könen på mina barn. Det blir han/hon istället för hen. Jag vet att ni är många som har varit nyfikna på just det och har haft gissningar. I boken får ni veta om ni har gissat rätt 😉

Boken kanske kan passa som julklapp till släkt, vänner och pedagoger.

Håll utkik i december!

/ Supermamsen

 

Hej, du som är på väg till jobbet!

2

Navid Modiri inledde en av sina föreläsningar med att säga: ”Allt är påhittat!”, och den meningen har hängt kvar i mig sedan dess.

För visst är det så som Navid säger – det allra mesta av det vi har runt omkring oss är påhittat (inte minst de där oskrivna reglerna som talar om hur hårt vi ska jobba, hur mycket vi ska hinna med under en dag, hur vi ska se ut medan vi jobbar osv.). Så, till dig som läser vill jag säga följande: Glöm inte att det är människor som hittat på din arbetsplats, och glöm framför allt inte detta:

Det är inte alltid så att de saker vi människor hittar på är bra.

Ibland hittar vi på krav som är orimliga.

Så var rädd om dig (och säg ifrån om dina arbetsuppgifter skapar stress)!

 

/Angelica Håkansson

 

Fem tips för en bättre vardag med ditt barn

boy
Kanske är det svårt för andra att förstå hur vardagen ter sig för familjer med barn, och ofta vuxna, med ADHD och vilken belastning det innebär. När det oftare är bråk på morgonen än det är lugnt. När det är ett halvt världskrig vid middagen och barnet ändå inte är kvar på stolen, när favorittröjan är i tvätten och det orsakar ett utbrott deluxe, eller när syskonen halvt slår ihjäl varandra, ja då behövs ett mycket större ledarskap.

Kraven ökar och insatsen är hög. Om inte vi klarar av att ratta vardagen – vem ska göra det åt oss? Om vi sjunker ihop i en hög och gråter av förtvivlan, hopplöshet och brist på energi så kommer ingen och lyfter upp oss och säger att allt ska bli bra. Vi får lyfta upp oss själva, kavla upp ärmarna och hitta lösningarna. För vi måste orka med alla delar av vår vardag. Därmed inte sagt att vi inte får vara ledsna, känna oss dränerade på all energi eller frustrerade. Men vi har inte råd att vara kvar där.

Det är lätt att fastna i självförebråelser. Det är alltid något man borde ha gjort som man inte har gjort, eller något som man har gjort men inte borde. Vi är ofta strängare och mindre förlåtande mot oss själva än vad vi är mot våra vänner. Vi skulle väl aldrig säga så elaka saker till våra vänner som vi gör åt oss själva?

Som föräldrar är vi i en maktposition där vi måste var den större parten. Erkänna våra fel, be om ursäkt när vi gjort tokiga saker och förlåta (både oss själva och vårt barn). Vi måste vara den som tar initiativ och gör det först. Då händer flera bra saker. Vi visar våra barn genom handling hur man löser konflikter, vi stärker relationen till våra barn och vi ökar vår respekt för oss själva. Det är tre långsiktigt viktiga vinster.

Fem tips för ett bättre vardag:

  1. Ta ansvar för ditt beteende som vuxen och undvik att förklara ditt agerande med barnets beteende.
  2. Utgå från att barnen beter sig så väl de förmår. När vi tror att barnen trotsar oss blir vi mycket argare än om vi tänker att de inte kan bättre i just den situationen.
  3. Förbered barnet på vad som kommer. Ge barnet en möjlighet  att ställa in  sig på vad som ska hända, vilka regler som gäller och vilka förväntningar som finns.
  4. Sätt relationen till ditt barn före att vinna en argumentation. Lyssna utan att värdera vad barnet säger. Visa genuin nyfikenhet för hur han eller hon tänker.
  5. Var snäll mot dig själv. Föräldraskap är ett maraton inte en sprint. Har du haft en dålig dag eller gjort saker du ångrar? Det kommer en ny dag imorgon då du kan göra bättre.

/Jill Nyqvist

Duktig flicka, arbetsmyra

s

Stundtals blir jag trött på mig själv. Jag jobbar på det, men fortfarande finns det tillfällen när jag mäter mitt eget värde i prestation och inbillad lojalitet, när jag i själva verket borde lyssna på mig själv. På mitt inre, på min kropp. Men även fast jag är en vuxen kvinna som borde kunna fatta egna, kloka och hållbara beslut är jag beroende av att någon annan talar klarspråk med mig.

Det räcker exempelvis inte med att komma med goda råd och säga saker som; jag tycker att du… eller; du borde… Den enda effekten sådana meningar får på mig är att jag nickar förnumstigt och håller med. Jag borde, det fattar jag! Fast per automatik betyder inte det att jag gör det som anses rätt och riktigt i en situation. För jag vet inte riktigt vad som är rätt och riktigt när jag ”bara” borde …

Först när någon säger; du ska… eller; du får inte… förstår jag hela innebörden och agerar därefter. Inga vaga formuleringar. Ingen tolkningsfrihet. Bara raka puckar. Det är samma sak när någon drar ett skämt. Jag fattar först långt senare. Det finns bara en typ av skämt som jag förstår på direkten och det är de ironiska skämten. De är så roliga. Tack och lov att jag är gift med en lika ironiskt sinnad make och att vi från tidig ålder lärt våra barn ironi. Älsk på det! Ändå kan min man lura i mig vad som helst. Han kan lura mig till månen om han vill.

Hur som helst. När jag är sjuk finns det egentligen inget förutom magsjuka eller kraftig migrän som får mig att integå till jobbet. Inte heller när jag är i ett sjukdomsskov med inflammerade leder stannar jag hemma. Inte ens när inflammationen gör att jag knappt får sova eftersom jag har så fruktansvärt ont. Smärtan som gör att jag knappt kan gå, knappt kan sitta utan bara vill halvligga med benen i högläge. Inte ens då stannar jag hemma (suck).

Är jag en duktig flicka? En arbetsmyra? Nej, faktiskt inte. Men jag är nog rädd att göra fel eller vara till besvikelse. Jag behöver någon annan som tar det beslutet åt mig. Någon som i klarspråk säger; du får inte jobba förrän du är helt och hållet problemfri!

Och det känns så himla skönt. All snårskog av diffusa meningar och åsikter är utredda och jag får äntligen vila. Klarspråk, gott folk. Det är så viktigt.

/Sara Salander

Jag föddes fri

 

hand-children-child-child-s-hand-159827

Alla människor är lika mycket värda och de ska ha samma rättigheter i samhället. Rättigheterna är både sociala, ekonomiska, politiska och personliga. När en människa kommer till världen är den alltså från början fri och den får tro vad den vill, se ut som den vill och leva som den vill. Det känns bra att de mänskliga rättigheterna finns, att Barnkonventionen finns för alla barn som behöver den. Världen hade nog varit ännu värre för många barn därute idag om den inte hade funnits. Fortfarande finns det barn i vissa länder som råkar illa ut genom att de utnyttjas sexuellt eller att de blir bortgifta mot sin vilja till exempel. Eller att man inte får tycka och tro på vad man vill. Varken som barn eller som vuxen. Då finns det andra människor som vill bestämma hur du ska leva och vara. Det är därför som det finns så många flyktingar idag. De kan och vill inte vara kvar i sina länder på grund av att de blir förtryckta och förföljda på grund av deras åsikter. De stackars människorna blev tvingade att följa någon annans vilja och tro. Deras rättigheter blev kränkta och därför flydde dem. Till exempel till Sverige.

För mig känns det bra att leva i Sverige, för jag som barn kan känna mig fri här. Jag kan se ut som jag vill, tro på vad jag vill och tycka vad jag vill. Jag blir inte tvingad till att arbeta som barn och jag får en möjlighet att studera och utvecklas som jag vill. Jag tror att de flesta här följer de mänskliga rättigheterna. Och om man inte gör det så bör man straffas. De mänskliga rättigheterna ska följas och vi människor har skyldighet att följa dem, var och en av oss. Vi människor ska inte bara ha rätt till en massa rättigheter, utan vi har skyldigheter också. Jag som barn har skolplikt från 7 år till 16 år. De vuxna måste betala skatt, ta medicin mot smittbara sjukdomar och göra lumpen, om man är man. Ett bra samhälle handlar om att ge och ta.

Och Sverige är en förebild i ett globalt perspektiv, och det ska måste vi fortsätta att vara.

/Maya Roca Ahlgren

Att adoptera en gubbe

Konstigare och konstigare tankar dyker upp i mitt huvud. Det är som små, små vågor som krusar sig i nederkanten som plötsligt växer sig till enorma skumfyllda vidunder och måste ner på papper med ett ljudligt ”splatt”. Hade jag inte skrivit ner allt som dyker upp i geléklumpen vet jag inte om jag hade trott att en hjärna kan komma på så mycket rappakalja. Ibland går jag och grunnar på en text, suger på den som vore den en hård bröstkaramell, full av sötma och antiklimax när den sista skärvan banar sin väg ner i magsäcken. Ibland måste texten skrivas med detsamma och då duger vilken padda, penna eller bläckfjäder som helst. Att de här texterna kommer att sparas till omvärlden fyller mig med både ödmjukhet och medömkan. När far och mor förr satt och läste Shakespeare och Dickens för sina små glyttar, vid en värmande brasa kommer några stackars satar nu tvingas lyssna på mina anekdoter. Eller tvingas och tvingas förresten, kanske att de till och med VILL läsa vad som rör sig i huvudet på en högkänslig prick. Det hade ju varit extraordinärt hedrande.

/Paula Barte, som debuterar idag på Kikkuli Förlag med ”Att adoptera en gubbe – i huvudet på en högkänslig prick”


—–

Utdrag ur boken:

Vinterskor

Köpa vinterskor. Det är ju så skoj. Gärna i ett överfullt köpcentrum, precis innan jul och dagen efter löning. Det sägs ju att Gud inte ger en människa mer lidande än vad hon kan klara av. Ännu en bekräftelse på varför jag inte är troende.  Det ska gärna börja med lite gitande innan. Lite bråk med familjen, frukostflingorna slut, Jehovas vid dörren. Fortsätta i samma anda med tramp i hundtolle och fel buss. Lifta mitt ute i ingenstans och hoppas på att inte bli upplockad av en yxmördare.

Redan innan jag når portarna till detta shopparnas Shangri-La börjar det suga i tarmen efter att ha påbörjat äventyret med bottenskrapet på leverpastejsburken på halvmöglig dollarfranska och nu ska det göras val, bland brödsorter och pålägg på det amerikanska haket. Står som en sandwich mellan två välluktande män med skräddarsydda kostymer och tofsloafers. När de rör sig så är det som om en får en unik inblick i det förtrollade livet hos taxeringskalenderns toppskick. De rör sig med grace, med självsäker effektivitet, med en je ne sais quoisom är förbehållet de mer burgna stånden. De pratar aktier, lustyachter och juveler, eller åtminstone föreställer jag mig det eftersom jag själv är fullt upptagen med att andas i fyrkant och fantisera om att jag rider på en regnbågsfärgad Pegasus mellan lekfulla moln.

”Spickeskinka eller mamma scans senapsgriljerade”, undrar 12-åringen bakom disken och herr Globetrotter spärrar upp ögonen i misstro och väser

”Bresaola, givetvis. Parma i nödfall.”

Herrarna avlägsnar sig och jag andas ut, efter att ha sugit in magen och röven i tio minuter, i hopp om att det skulle andas lite mindre trött husvagnsmorsa, lite mer dricka-prosecco mitt på dagen because I’m worth it.Lyckas nog sådär. Tror att foppatofflorna förrådde mig.

Lite mättare och helt lomhörd, efter att ha lyssnat på Kewin 4 år, som sitter vid bordet bredvid, som vill ha godis och tänker skrika ut sitt begär till hans tröga morsafattar vinken och galopperar bort till hemmakväll. Jag tänker att jag trots allt är rätt välsignad, jag behöver inte köpa vinterskor till Kewin. Jag behöver inte släpa in en liten kropp, som låst sig i en sjöstjärneposition, in på Gullans skoroch där le i hopp om att någon av affärsbiträdena ska förbarma sig över mig och titta på Kewin med pedagogisk blick, som gör att han lydigt sätter på ski-bootsen mamma valt ut och som kanske också har några vänliga ord till övers och en näsduk till tårblöta kinder. Det behöver inte jag göra.

Jag måste istället släpa in en alltför tung vuxenkropp som är precis lika full av protester, som för 35 år sedan när det skulle provas ut obekväma kalasskor, när det enda som hägrade var en 20-årig Dumbo utanför, som vid betalning rörde sig ryckigt och okoordinerat och som mamma motvilligt lät en sitta på, utan att stoppa in en krona i myntinkastet. Ett par obekväma lackskor och två minuter på en blixtstilla leksakselefant.  Lamporna är starkare än spotlightsen i polisens förhörsrum. En har väl sett deckare. Musiken påminner om vad som skulle kunna vara ledmotivet till Armageddon. Inte filmen alltså, utan världens faktiska undergång. När affärsbiträdet kommer närmare ser jag att hennes läppar rör sig men hör istället sångaren i Rammstein bröla. Hon ser trött ut. Tröttare än jag, tröttare än Kewins mamma. Bruce Willis syns inte till och jag undrar vem som ska rädda världen?  Jag känner igen henne, biträdet. Tittar på namnbrickan och något flashar förbi i mitt minne. Har du frågor om skor, kom till mig, jag heter Lille-morstår det och jag ser att det är min gamla nemesis. Hon som övertygade mamma om att seglarskor var det sista skriket när det egentligen var tofflor som gällde i 1983-års Sverige. Lite gråare, lite kutigare. Och jäkligt nära pensionen.  Jag formar handen till en tratt och hon ropar undrande om jag behöver hjälp med något. Stackars sate. Här har hon gått i 35 år. Hög på impregneringsspray och resignerad över att livet inte blev som hon en gång drömt om. Personalrabatten på 20% är ju i och för sig en fin förmån. Hon sveper med handen över ett helt landskap av bruna och svarta skor som varken tilltalar själ eller hjärta. Här inne är hjärnan drottning. Det ska hummas och funderas och provas och tänkas till. Vintrarna kan ju vara bistra! Skit samma att de inte väcker glädje eller ens nyfikenhet, ibland måste estetiken stå åt sidan. Önskar att jag tagit med mig någon som kunde välja. En av alla dem som tycker om att vända och vrida, sparka mjukt mot golvet för att känna stunsen. En av alla dem som faktiskt kommer ihåg vad som gömmer sig i garderobens mörka inre när de lämnar huset och nu drar sig det till minnes och funderar på vad som passar till vad. Säger att de bruna passar till dräktjackan och de svarta till ullklänningen. Någon som har förmågan att beskriva min kavaj från Cellbes som ”Dräktjacka” och min polyestertunika för ”ullklänning.” För tittar förväntansfullt på mig medan jag sakta tappar lusten att leva. Någon sådan hjälpsam människa.

Provar ett par. Behöver annan storlek. Tittar mot kön. Påminner mig själv om min totala oförmåga att köa som normala människor, av att behöva stå still i ett inferno av intryck, som en tillbringare med saft som drar till sig flugor och knott en varm dag i juli. Visst finns det väl skor på nätet? Visst kan en väl ha gympadojjor på vintern? Jag behöver ju inte gå ut. Eller så kan jag ta sambons tennisrack och knyta fast dem under skorna. Så som Joakim von Anka gjorde när han vaskade guld i Klondike.  Jag går förbi en annan affär. Känns så konstigt att komma hem tomhänt. Det här var ju trots allt lite av ett äventyr och då ska en väl kunna uppvisa troféer?

Ett rosaglittrigt diadem är väl minst lika viktigt som vinterskor, eller?

adoptera-en-gubbe_250

HÄR kan den beställas!

Min kanal

img_20190114_093323_893Sällan känner jag mig så närvarande som när jag stänger av mobilen, sätter mig i ett tyst rum, klickar upp ett tomt dokument på datorn och börjar skriva. Det händer någonting i den stunden som jag inte riktigt kan greppa, men när jag – för några år sedan – försökte beskriva det hela i en krönika lät det så här:

”/…/Tusentals tankar som studsat omkring inuti mig – intrasslade och vilsna – kan jag nu äntligen få greppa tag i och reda ut.

/…/Jag sitter med mitt toviga hår, bland mina toviga tankar, och är så lättad att jag vill gråta. För mitt bland alla de där tankarna, forsandes ut genom ventilerna i bröstet, hittar jag henne igen; Angelica. Hittar mig själv.

/…/Och jag inser hur viktig den här platsen är för mig. Inser att den är mitt ankare i en värld som ständigt förändras. Någonting verkligt och äkta bland allt det som är påhittat. Min kanal mellan världen utanför och världen inuti. Kanalen mellan mina tankar och världen. Kanalen mellan den Angelica som är själen, och den Angelica som formats av samhället.”

Ett av mina löften till mig själv inför 2019 är att – oavsett om det finns tid för det eller inte – unna mig lugna, kravlösa stunder med händerna på tangentbordet.

Jag tänker kalla det för friskvård och det är ju just vad det är, egentligen. Och vem vet; kanske dessa friskvårdsstunder leder fram till en ny bok?

Vilken form av friskvård tänker du unna dig i år?

/Angelica Håkansson – föreläsare, författare och krönikör.