Recension: Olika som bär av Henry Bronett

Olika som bär är en bok som består av tio korta berättelser. Tillsammans utgör de en hyllning till allting som gör varje människa speciell. Karaktärerna i de här sagorna har alla sina små egenheter. En del är rädda för någonting, en del har speciella behov, en del har funderingar som kring sådant som inte alla har, och en del har unika traditioner. Boken uppmanar barnen att fundera kring vad det innebär att vara en unik individ, och att försöka förstå och respektera andra människors egenheter. Boken inkluderar också frågor som kan användas som underlag för diskussion efter varje berättelse.

Berättelserna är ofta formulerade på ett sätt att de uppmanar barnen att tänka själva och ställa sina egna frågor kring det som de har läst, vilket innebär att berättelserna fungerar utmärkt som underlag för att diskutera diverse frågor. De ämnen som tas upp sträcker sig från det lilla till det stora, från det glädjefyllda till det svåra. Ibland är de frågor som ställs mycket oväntade och fantasistimulerande. Bronett förlitar sig mycket på barnets egen förmåga till fantasi och empati, och är mer intresserad av att låta barnets tankar föras dit de vill än att komma med enkla lösningar och svar. Det här är ett kreativt sätt att uppdatera den klassiska fabelberättelsen och göra dem mer relevanta för de situationer som kan uppkomma i dagens skola. Berättelserna fungerar att läsas i skolan som en del av undervisningen, så väl som av föräldrar hemma.

Olika som bär är en mycket finstämd och känslig bok, som inbjuder till diskussioner om allt från värdet av dagdrömmeri och att springa av sig, till vad vänskap kan vara, och hur man kan övervinna en rädsla. Oavsett vilken diskussion man som lärare eller förälder vill väcka, så är sannolikheten stor att man hittar en berättelse om det i den här boken.

Annons

Recension: Ponnyn som kunde skratta och gråta av Elisabeth Sommarström

Den här boken, som har några år på nacken, är en mörk, skimrande spökhistoria som tål att upptäckas igen. När trettonåriga Fanny plötsligt dör i en olycka flyttar hennes själ in i hennes ponnys Jonnas kropp. Medan hennes anhöriga kämpar med sorgen, så försöker Fanny anpassa sig till sin nya existens. Fanny upptäcker att världen är en betydligt mer komplicerad plats än hon tidigare har anat, och hon tvingas att ställa sig själv grundläggande existentiella frågor om döden, ansvar, empati, och hur man kan finna mening i ett liv när existensen som man kände den plötsligt är borta för alltid. Ponnyn som kunde skratta och gråta är en märklig och fascinerande uppväxtskildring som ger den typiska hästbokens konventioner en mörk och spöklig vändning. Det är också en meditation över hur vi människor förhåller oss till andra levande varelser, och hur vi ofta tolkar djur och natur fel på grund av vår bristande insikt och inskränkthet. Läsaren tvingas att se världen med andra ögon, och att ställa sig frågor om det man ser. Trots att berättelsen innehåller mycket svärta, så är den också bitvis mycket humoristisk. Fanny har visserligen blivit en ponny, men hon är också fortfarande en tonårstjej med en tonårings alla funderingar kring kärlek och vänskap. Det här är en drabbande berättelse om mörkret och kampen som ligger precis bortom vårt synfält. Det är någonting så speciellt som en hästbok som får läsaren att se världen på ett nytt sätt. Att ha befunnit sig i Fannys värld är en erfarenhet som den unga läsaren sannolikt kommer att påverkas länge av. Det är både en medvetandegörande berättelse om hur vi behandlar andra levande varelser och hur vi värderar olika erfarenheter och liv, och en spökhistoria som får en att titta upp från boken och undra om man verkligen är ensam.