Gott Nytt År och i tanken lockar egen häst

Ett år, igen, hur går det till varje gång. Tiden flyr och vi försöker hänga med. Eller jag i alla fall. En del verkar bättre på att vara i känslan av ett långsammare nu. Jag vet inte. Under julen hade jag tillfälle att vara mer i stallet. Jag behövde till och med köpa en gängtapp och bland hyllorna på Granngården fick jag fatt i att mer häst och stall i och för sig tar tid, men kanske vinner jag något annat? Eller det vet jag ju, men skulle jag klara av prioriteringarna? Faller bitarna på plats, tror jag att jag ska göra som jag alltid råder andra (det är ju lättare än att göra egna val, det vet vi ju), att låta livet liksom hända, drabba en lite grann, bara bli, och följa med i det. Detta i balans, och med innehåll som inte gör en illa förstås.

_DSC0141

Foto (som alltid) Göran G Johansson/Telge Foto

Så, vad innehöll den utökade stalltiden? Lite mer stalltjänst på grund av röda dagar och för att bidra till föreningen, som gratis gym och mindfullness, och skön samvaro med goa människor. Vidare träningar för dottern, och som vanligt sitter vi några hugade på läktaren och är imponerade och stolta. Jag varvar läktarprat med hästbajsmockande och bomlyft, och får också chans att prata lite med tjejerna, bara tjejer just de här dagarna, rätta till en rem, ta en jacka och klappa en trotjänare på mulen. Jag har också ridit lite själv. Börjar äntligen komma igång efter åderbrocksoperationen och får mersmak, så till den grad att jag går och funderar på häst. Jag har haft hästar, vet precis vad det gör med vardagen, hur halt det är och kan vara stora delar av vintern och hur kolsvart det är redan på eftermiddagen (men nu har det vänt!). Ändå är jag där igen, i tanken. Hej och hå, spännande blir det, att se var detta slutar. Och vad det ger, om det blir.

För övrigt börjar ungarna få koll på bitarna nu, de inverkar, vill något, delar med sig, och växer. Allt sådant som är så himla kul att få vara en del av. Som klubb jobbar vi mot kommunen för att få resurser till att ha en vuxen i stallet på em och tidig kväll då barn och unga hänger i stallet, eller skulle kunna hänga där. Lite tryggare, mer utvecklande och med mer jämlika chanser. Många tänker tävlingar, events och satsning på dem som vill och kan, men ridsporten är mer, kan mer, och vill mer (i alla fall många av oss). Jag rider inte bara för att rida, jag vill utvecklas, och se de barn jag har omkring mig få en chans att nå sin absoluta topp, men jag ser också värdet av samvaron, både bland människor och den med djuren. Vi lär och växer, håller kontakt med den ödmjukhet som ibland känns ett snäpp för långt bort i vardagens snabba tempo, val-och ibland kvalfyllda tillvaro och som i sig genererar tacksamhet. Ställer man sig ödmjuk inför olikheter bland människor, och som i stallmiljö, hästar, och har närvaro nog att inse att det som är självklart för mig kanske inte är det för andra, då måste jag, eller som jag ser det, får jag, chansen att hinna uppskatta det jag har, och det jag lär. Egentligen handlar allt detta om att hästarna, och varat i stallet, sätter fast mig i tillvaron. De ska ha mat, få mockat, och jag får en ilning i magen av galoppen, eller ett blås på halsen av den nya hästen som först knappt släppte in mig i boxen först. Likaså av rosiga barnkinder som får färg för att barnen är med om något som känns, som tar dem bort från skärmar, stillasittande och ett liv de betraktar. I stallet är de, gör och tröttar ut sig. Det blir jag glad av. För deras skull liksom min egen för jag blir lika trött jag. Bästa sovpillret och aptitretaren. Bästa påminnelsen om att jag lever och finns till.

Ha det bäst

Susanne Larsson, stallmorsa och författare till böcker om hästar och stall liksom arbete inom funktionshinderområdet

Annonser

Inte mycket ridning nu

Det går ändå. Fast jag inte rider så mycket. Ibland måste annat gå före. Som en länge uppskjuten och väldigt nödvändig åderbrocksoperation. Eller stress som via kropp och knopp länge försökt få kontakt med mig men som inte blivit lyssnad på. Jobb som om det inte prioriteras riskerar att komma så på efterkälken att det drabbar fler än en själv. Och hemmet. Det låter tråkigt men det finns en gräns för hur stökigt det kan bli. Anhöriga också, som behöver stöd behöver sitt och kräver tid. Som alltid är det värst innan man bestämt sig. Nu när jag väl gjort det, sagt att min egen ridning får vila ett tag, för att ta mig igenom, och upp till ytan igen, då är det skönt. Jag skjutsar barn, ska ta en och annan stalltjänst, och gosa med hästar när jag är på plats, men jag ska inte försöka hinna rida, under omständigheter som gör att jag ändå inte kan träna, och jag vet att jag kommer att sitta där snart igen för jag är halv utan ridningen. Precis som då i ungdomsåren, när hela ens identitet andades häst och stall. När man tog sig upp barbacka, själv, eller red en omhoppningsbana som om inget var mer självklart i världen. Allt i balans och utan träningsvärk dagen efter. Jag har hört seglare, golfare, rallycrossförare etc. tala passionerat om det de gör men undrar ändå om vi hästmänniskor inte vinner ändå – i klassen mest tokiga i det vi gör.

Ridskolan där vi hänger har fått nytt stall. Kommunen gick in till slut och satsade. På klubben, sporten, tjejer, och det gjorde det rejält. Stallet är stort, modernt och personal och hästar har fått en frisk och arbetsmiljövänlig tillvaro. Det är de värda, det var på tiden och det är väldigt bra och roligt att så skett. Jag ska lära mig dra stooooora skottkärror nu, trycka på rätt knappar vid gödselbandet och planera min insats som stallvärd (för det är som på stora Coop, långt att gå om man glömt något). Vi får alla, hästarna också, lära nytt i början och det verkar gå som en dans. Verksamheten ska utöka ridningen för personer med funktionsnedsättning också. Måtte bara de förändrings som sker inom funktionshinderområdet inte vända allt på ända så att också människor i behov av stöd får fortsätta att njuta av hästar och ridning. Vi som håller på, och forskare vet, att det betalar sig. Utöver tankar om allas lika rätt, demokrati idén om vad som ska ingå i ett medborgarskap (jag vet, att få rida står inte inskrivet, men möjligheten att välja, ha en fritid och så vidare), så unnar jag dem bland personer med funktionsnedsättning som tycker om att rida mer än någon annan att få göra det.

Sist men inte minst, man läser och hör om mycket godhet. Tack och lov får man väl säga eftersom motsatsen ju florerar friskt. Man borde inte bli förvånad kanske men vidden av det som metoo-kampanjen avslöjat får en ju på allvar att undra hur det är ställt. Hur som, mycket gott sker också, utöver kommuner som till slut satsar på ridsporten. En god sak är den verksamhet som Svenska Hästars Värn bedriver. Jag fick hem en fin och upplysande kalender i brevlådan nyss och blir både bedrövad (över hur folk kan behandla djur) och alldeles varm. Det senare över hur fint det blir när kunskap, idéer om värdighet och den goda viljan till djurets bästa får råda. Och hur hållbart det blir i längden.

Nu ska jag raska på läkningen av mina ben, snart hänga på läktaren och njuta av ungarna som utvecklas så det tjongar om det på hästryggen, och snart ta tag i en grep igen. Så där så att det luktar häst i hela bilen när man åker hem, och guppar något mjukt i magen efter fina stunder inne hos favorithästen.

Håll ut i mörkret. Snart lyser juleljusen och ett tu tre är det vår igen.

Susanne Larsson

Stallmorsa, forskarstuderande och författare till

böcker för funktionshinderområdet och en novell-

samling om hästar, ridning och ungdomar (Kikkuli Förlag).

Från EM-bilder till Uffe Långöra

Alla som var på EM var euforiska när de kom hem. Otroligt arrangemang. Otroliga prestationer. Kul och fint och fantastiskt. Verkligen. Inspirerande. Vissa ritter höjde pulsen även om man stod hemma vid datorn och höll andan. All respekt, och tänk vilken betydelse för ridsporten.

Själv var jag som ni förstår inte på plats, och det var ok ändå. Terminen har sparkat igång. Just i mitt stall, på vår ridskola, är det extra spännande i år. Vi har två urgulliga nya ponnyer och en ny liten stor häst som kliver in i verksamheten och ser ut som att han är född där. Framför allt är vår nya anläggning klar och det är så snyggt att man knappt törs gå in.

I tisdagskväll fick jag rida med på dotterns lektion. Tonårstjejer, rakt igenom. Och jag har fortfarande, fyra dagar senare, träningsvärk. Visst, i sommar har det varit skralt med ridning men jag har sprungit, stavat med bungy pump-stavar (jag vet, hutlöst larvigt namn men bra sägs det) och promenerat mycket men si det räckte inte. Jag hade också (ursäkta den intima detaljen men alla som rider vet precis vad jag pratar om) dragit på mig ett par knäppa trosor så skavsåren var ett faktum. Jag antar att ett par illasittande dito, eller kalsonger, hade irriterat även den bästa em-ryttaren. Nu var det så roligt att rida, att jag inte förstod graden av skavsår förrän en bit in i lektionen, och jag viker inte ner mig i första taget, så jag red ju klart, förstås. Det vet alla som rider också att man gör. Följden är ju, som, vi också vet, att det är ren och skär tortyr att gå på toa och duscha sen i ett par dagar. Hur som haver, jag har burit min träningsvärk med glädje. Och tänkt mycket på den goa gamla trotjänaren Uffe som fick stå till tjänst. Lite butter, till och med lite rädd så att han klipper lite med tänderna i luften ibland, stor som ett hur och lika smidig som en kraftig planka. Många snälla klappar och ett par morötter senare stod han med slappa läppar och halvsov med huvudet i min famn i väntan på att gå ner till paddocken.

När vi kom upp igen, lika stel som jag just beskrev Uffe själv frågade en tjej i stallet hur det gick. Och jag sa att om man bestämmer sig för att älska Uffe rakt av, försöka komma till någon slags flow och smickrar öronen av honom, så kommer man lite bortom den väldigt markbundna traven och känslan av att man håller på att rida in i en vägg. När Uffe till slut klipper med sina långa öron, suger lite på bettet och faktiskt håller med om att det är ok, då är man glad hela kvällen. Skavsår till trots.

Jag såg inte så mycket av de andra i gruppen men små glimtar ändå, av rödkindade tonåringar med lys i ögonen, som kanske inte ville att sommarlovet skulle ta slut men som inte hade något emot att ridningen började. Jag ser fram emot ännu en ny termin, med allt vad det ger att hänga i stallet bland hästar, kunnig personal och trevliga och kloka människor som tycker häst och ridning är bäst i världen.

Susanne Larsson

stallmamma, forskarstuderande

och författare

 

Inte längre ponnymorsa

Jag närmar mig de 50, och det är som det är med den saken. Inte bara kul men det kunde ha varit betydligt värre. Det finns till och med fördelar med stigande ålder (även om man får jobba lite för att hitta dem). Till nackdelarna hör, jag tror vi är många som känner igen oss, utöver att kilona smyger sig på en bakifrån, krämporna. Innan jag radar upp dem, med emfas och en stor portion självömkan, så ska det sägas att jag känner stor respekt för dem som har mer omfattande åkommor än mina. Vi börjar med ryggen, som kräver att man stretchar ordentligt varje dag (ridningen är kanon men ihopdragna lår- och sätesmuskler behöver dras ut annars blir det problem ), böjer på knäna när man fyller hövagnen och lyfter vattenhinkar och ser till att promenera nu och då. Tänderna, i mitt fall går sönder när jag biter av hårda saker, de spricker, värker, ilar och blir till tråkiga utgiftsposter som man kunde har lagt på något annat. Åderbrock, jag vet, det är inte roligt att ens läsa om, nu kräver de en insats, jag är trött på livet i stödstrumpor och blickarna på stranden (även om jag är där sällan så känns det lite mossigt att gå i långbyxor hela sommaren). Minnet, det funkar hyfsat men be mig inte hoppa mer än fyra hinder i följd och minnas dem i ordning, eller lära mig ett dressyrprogram jag inte redan kan. Och som pricken över i:et i klagolåten, en hälsporre. Till klagan över sådana har jag lyssnat fascinerat när äldre väninnor haltat fram genom åren, och tänkt att det där får nog i alla fall inte jag. I med ilägg i jodpursen och jobba på. Det är det som gäller. Man kan  i alla fall rida med både åderbrock och hälsporre.

Apropå ridningen så är det ju så, konstigt nog, eller inte, tänker vi som älskar våra stunder på hästryggen, att väl i sadeln glömmer man krämporna en stund. Något annat tar över, kanske samvaron med hästen, naturen, om man som jag börjat rida mer ut i skogen och runt ängarna (även om jag där också jobbar på form och tramp men ändå) och tacksamheten över att finnas till. Att få sitta en stund och tänka på annat som inte luktar krig, hotar ens existens eller i alla fall ifrågasätter den allt för hårt. Ännu mer fokusering, som blir en slags avkoppling, ger ett lektionspass framför ridhuschefen tillika ridläraren som med ömsom barsk och ömsom snäll och len (när hon talar med hästen) röst lotsar. Inspirerad av ridpoddar, hennes egen ridning och fantastiska häst, jobbar jag för att få hästen att ta vikt på alla fyra, gå på båda tyglarna och röra sig mer centrerat. Så häftigt, och så roligt när det funkar. Träningsvärk dagen efter vittnar om att jag faktiskt har jobbat. Och jag vet, jag ska stretcha.

Nog om mig nu, katten jamar och vill ut här från arbetsrummet, bara några ord om här om kvällen. Då fick jag rida ut med ett gäng tonårstjejer. Jag på den gamla fina läromästaren Marcello som fortfarande kan han. Sist i ledet, för att hålla ihop det hela bakifrån, så nyper han åt sig en tugga nu och då och retar stallets lilla häxa som vi har framför oss. Som med tydlighet hytter med hela kroppen åt honom när han kommer för nära. När vi sen ”trimmar lite” nere på en utav ängarna tänder ha i ordentligt och jag har fullt upp och varken ser eller tänker på annat än ridningen men på vägen tillbaka kommer det till mig. Jag är inte ponnymorsa längre. Ryggarna i ledet framför mig vittnar om att barnåren är förbi. Jag skrittar svettig och rödblommig på en frustande nöjd Marcello, och inser att flera av tjejerna, bland annat min egen, sitter på stallet stora trotjänare. Som om de aldrig gjort annat. Jag sväljer och det ilar i magen av tidens obönhörliga framfart. Mest är jag stolt och tänker att ja ja, då får man väl heta stallmorsa då. Inga krämpor för stunden, bara lycka, försommar och hopp om livet.

Susanne Larsson, hängiven stallmorsa och författare till böcker inom funktionshinderområdet och numer också inom häst- och ridsporten (se gärna Kikkuli Förlag!).

Rabalder och vårblåst

Oj oj. Inget snyggt sätt att börja en blogg men precis så känns det. Oj oj för att det händer mycket nu, för den otroligt häftiga föreläsningen om analys på forskarutbildningen i förmiddags, för livet och tiden och för de noveller jag jobbat med länge kommer ut på fina Kikkuli Förlag i dagarna. Det är gott med den fina respons jag fått från vänner, ridskolan jag hänger på och branschtidningar som Hippson med flera. Allt runt novllerna är himla kul, särskilt som jag ville lyfta fram sporten och hästens betydelse i dem men nördig som man är, så är helgens rid- och stallupplevelser minst lika starka och skäl till samma oj oj de. Precis som många säger, eller för den delen jag själv och de härliga människor jag har omkring mig i stallet; man blir glad och lugn av kontakten med hästarna. Eller av att jobba häcken av sig i stallet, eller på hästryggen för den delen. Och för att inte tala om vad en ridtur i skogen kan ge. I helgen som gick hann jag med både och, drygt stalljobb och en tur i vårlig blåst på tossiga hästar. Fika i solen sen och samtal som lodar på djupet, eller studsar på ytan och blir till garv sitter inte i vägen. Alla takstolar är på plats på bygget av nya stallet, det är också kul.

Förra helgen hade jag stallet med dottern och hennes ridkompis med tillhörande ponnypappa. Tjejerna är vana, de kan rutinerna och tar hand om både ponnyer och små ponnyungar på ett sätt som gör mig rörd och stolt. Pappan jobbar på och lär sig nya saker hela tiden, och är förstås hur viktig som helst i stallmiljön. Att alla barn och unga, och för den delen nybörjarbarnens mammor och pappor, får se en pappa gå och omkring och jobba ideellt i stallet, är inte mer värt än att vi mammor finns där, men det betyder mycket, på andra sätt, som vi också ska ha vett att uppskatta. Faktum är slog det oss, att det är många pappor som kommer nu, med småbarnen på nybörjarlektionerna, och det är ju hur bra som helst. Heja er, och förstås som vanligt, heja alla mammor som står där på lördagsmorgnar och deltar i era barns aktiviteter.

Jag har också provat på att rida på välutbildad dressyrhäst på annat håll och det var väldigt kul och lärorikt. Summa summarum är det ändå som jag visste, att jag tycker den längre processen, att lära på häst där jobbet inte är gratis, och där man har en relation till hästen, är roligare. Man gillar väl att få kämpa helt enkelt. Men en trevlig utflykt hade vi som for iväg och satte glans på en fredagseftermiddag.

En kortare tur till Portugal som gav perspektiv har jag också hunnit med. Mycket trevligt och gott men en iakttagelse, man är ju nörd där också; där står hästarna fastbundna vid en träpåle hela dagarna. De fanns precis i min utsikt från hotellet och jag grämde mig konstant. Så klart visste jag om att det kan vara så, men att se det hela tiden gjorde intryck. När jag tänker på våra hästar som struttar ut i stora hagar varje dag, som rullar sig, går runt och äter sig lagom feta från foderbord med fri tillgång till hö och har som största bekymmer att hålla rangordningen i flocken, så blir jag lycklig. Jag vet, det är hästar, och inte viktigast i världen, men väldigt trevligt och anständigt på något vis. Att människor far illa, att politiken (och vi som väljer den) inte lyckas fullständigt vad det gäller att ordna jämlikhet, fred på jorden etc. det ÄR galet och sorgligt, och det grämer mig också, hela tiden. På något vis är det kanske som med omsorg av olika slag, att på så vis som vi ordnar omsorg för människor som behöver det, och på så vis vi tar hand om djuren, på så vis är vi civiliserade. Kanske är det ett perspektiv på varför man går igång så på god hästhållning. Eller så fungerar stallet bara som tillflykt och påfyllning, jag vet inte, men hur som fyller det på, och blir på så sätt värt något bara för sig själv. Vid läggdags en kväll sa dottern att hon kanske vill rida fler dagar i veckan ändå, och mammahjärtat slog ett extra slag. Det kostar att rida men jag tänker försöka få det att gå runt. För att det är värt det.

Allt gott och bästa hälsningar

Susanne Larsson, författare, forskarstuderande

och hängiven ponnymorsa

Kärringar (och män också) med krut i

Oj oj vilken vecka. Att svälja att män som Trump kan bli kallade ledare kräver sin kvinna, och sin man. Inte fullt lika allvarligt, fast jo, fast på ett annat sätt och egentligen kanske det finns beröringspunkter, är den våg av hån och kritik som vällt över idrottsverige då en stor idrottsman (hugaligen, tänk om det varit en kvinna från ridsporten som vann Jerringpriset, då hade kanske tsunami inte räckt som beskrivning, och GRATTIS Peder Fredriksson).

Man borde vara så cool som den ridhuschef som blev intervjuad i Teve, som menade att kalabaliken och kritiken är skrattretande, men det är jag inte. Visst, det ÄR patetiskt, men också sorgligt och riktigt irriterande att vi inte kommit längre. Tänk att andra, också idrottsmän- och kvinnor(!), reagerat negativt istället för att heja på (något som ändå folket väljer?), av lojalitet med ett område som behöver mer plats i media, i kommuners budgetar, i arbetsmiljösammanhang, som möjlighet till rehabilitering, sett ur ett genusperspektiv och ja, you name it? Kära någon och suck ända ifrån magen.

Jag drog runt i ridhuset och mockade bajs här om kvällen, när tonåringarna hade hoppträning. Jag och den ridhuschefen tillika ridläraren var ungefär lika förbannade båda två, men också hoppfulla för att det blivit debatt, uppslutning och fokus på frågan. ”Hoppas politiken tar bollen” typ. ”Att ridsportförbundet och alla vi inom området sluter upp och slutar vara så himla tacksamma och arbetsvilliga”, typ. En blick på de rödrosiga, fokuserade och jäkligt modiga tonåringarna, jag behöver inte säga att de var övervägande tjejer, räckte för att påminna sig om hästens, och ridningens, betydelse för utvecklingen, självkänslan och frågan om att kunna leda sig själv och den varelse man har under sig. Ett par dagar efter fick jag mig själv en duvning, privatlektion, svettigaste stunden på hela veckan, och himlen för ögonen när hästen bär sig själv och mig framåt i en rörelse som flyger. Jag har koordinerat mina rörelser, använt mina muskler till den grad att jag knappt kan gå när jag sitter av och fokuserat min tankeverksamhet och fått ihop allt, friskvårdad för flera dagar framöver, stärkt så att hela dagen går som en dans och åter igen tagen över vad, precis som du sa Peder Fredriksson, kontakten med hästen gör och kan leda till. Man kan gilla olika saker, men låt det vara just så, fotboll för den som vill, brottning för den som gillar det, ridning för oss som är frälsta och ja, så kan det fortsätta. Om inte toleransen och solidariteten finns inom sporten, hur kan vi då tro att den ska finnas i övriga samhället? 

Susanne Larsson, hängiven ponnymorsa och ryttare, snart med bok om tonåringar och ridning på Kikkuli och doktorande med brukarinflytande inom LSS-området i fokus.

 

Det snöar på tvären men va gör väl det?

Idag fick jag rida med ”stortjejerna”. Tonåringar, som ridit länge, som rör sig vant i stallet, putsar sina stövlar och kommer varje lördag. De ler glatt när de förstår att jag ska få knö mig in i deras grupp, jag och farbror Franko, den stora, snälla, och heta farbror Franko. Jag missade ridhustiden i morse, och ficka av snälla ridläraren haka på en grupp där de inte var så många, och glad i hågen vandrar jag neråt ridhuset i grupp. Och i snö som piskar på tvären men som alltid när man är glad, och tacksam över det man har, så gör det inte så mycket. Bra kläder gör ju sitt till förstås. 

När man rider i grupp, jag gör inte det så ofta, då tar det alltid lite tid innan man är igång, då hann kläderna som hunnit bli lite blöta ändå, göra sig påminda. Den råa, och ridhuskalla, luften smög sig in i märg och ben och jag tänkte i mitt stilla sinne att jag kunnat sitta uppe på det varma kontoret och pratat och fikat med mina stallmamma-vänner och myst. Det tog ridlärar-Ulrika ur mig snart. Att baxa runt Franko som blir ännu större på rakt spår, så där hyfsat i form, utan att trixa som man gör när man rider själv och inte har någon att ta hänsyn till, värmer upp en frysbox.

Passet avlöpte väl, det var hur roligt som helst, tonårstjejerna, det var bara tjejer i den här gruppen, annars har vi en och annat hugad kille i ridgrupperna, var så duktiga, och coola, och jag njöt i fulla drag. Trav över bommar på böjt spår, och så några språng över krysshinder, också på böjt spår, inget hokus pokus eller fantastiskt i sig, bara så häftigt att få göra i grupp. En grupp som samspelar, med deltagare som ler när man håller på att krocka, som frågar hur det gick när hästarna skrittas av, med en ridlärare som går runt och ger alla feed-back och kollar läget efter passet och ja, som sagt, klart uppvärmd. Eftersom Franko tycker mycket om att hoppa, även om det bara blir över ett litet kryss på en ridskole-lektion, så lufsade vi glada upp till stallet efter en timmes ansträngning och stimulans. Där fortsätter det goda med ungar, föräldrar, stallvärdar som engagerar sig och bistår (som det krävs i de flesta sporter och som jag anser klart överträffar att sälja korv och underkläder men jag är ju också hästbiten) och hästar som hummar när man kommer. Kanske för att få mer hö, kanske för att de har det bra, och faktisk gillar oss tvåbenta som finns runt omkring dem.

Ella och Carerra

Uppe i stallet ser jag också min egen dotter, och andra barn och ungdomar som rör sig, några runt hästarna och jobbet som ska göras, några i värmen på kontoret och andra kastandes snöboll på planen vid sidan av stallet. Olika åldrar, inte ”fixade” utan helt ärligt rätt skitiga, med stallkläder (som inte lyser av märken och dyra inköp) och just i rörelse. Som förälder till en som precis som många andra tillbringar en del tid framför datorn, är man glad varje gång de rör sig, samspelar med levande varelser och inte bryr sig ett jota om hur de ser ut.

Jag tänker vara nöjd hela kvällen. Lika nöjd som Franko var när han mumsade kraftfoder och fick klia sig mot mig så att jag blev inte bra smutsig utan också nersmetad med hans svett också.  

Ta det lugnt innan jul, ha det fint, och jag hoppas vi hörs snart. 

Susanne Larsson, författare inom funktionshinderområdet, forskarstuderande för dito och en hängiven ponnymorsa 

Ps. Novellerna som skulle ut före jul, är på gång, och vi siktar på januari, det ska också bli kul! Ds.

 

Stallet – trots gegga och mörker

Nu vill jag grina. Ok Trump vann det amerikanska valet, det har vi redan grinat över, inte för att de missnöjda och dåligt fördelade inte ska bli hörda, inte för att etablissemanget, och vi som har det ok ändå, inte ska lyssna på dem som inte har, eller fått det man vill ha och behöver, men för vad som ändå är steg tillbaka ifråga om tolerans och det öppna samhället till för alla. Nu vill jag också grina jag över att granen, den stora fru Gran på baksidan i parken, sågas ner. Det är kattens favoritplats, under grenarna längst ner alltså. Både när regnet piskar och han vill skydda sig, eller när jag kommer gående och han övertalar mig att leka med honom. En sån fin park, som blir av med en ståtlig gran, och får nya moderna leksaker som förändrar hela bilden. Lite svårt är det att hänga med och bara gilla läget. Alldeles oavsett katten.

Men, vad gör man. Man tröstar sig med lite hästar och goa människor, vad katten gör vet jag inte, han löser det nog men lite deppig tyckte jag han såg ut här nyss. Tröst fick jag tidigare ikväll i stallet. Ridläraren ömsom röt och uppmanade och ömsom berömde så att de fina stor-tjejerna växte ännu mer. De kan så mycket nu, sitta fint, hålla ordning på händerna, koordinerar hjälper och klara lektioner utan tillstymmelse till stopp i flödet. Förr, vi som satt på läktaren red lika mycket vi, vi som rider i vanliga fall i alla fall, och ville så gärna att de då ganska små liven skulle få ut den bångstyriga ponnyn på spåret, få upp den i den hett eftertraktade galoppen eller hålla sig kvar i sadeln då den pep förbi hinderstöden och bommarna som låg på marken mellan dem. Nu går det bättre, med takt, både framåt och åt sidan. Rödrosiga, tjejerna alltså, ingen tanke på att vara snygga och bara sig själva kliver de sen iväg uppåt stallet till med de nu så lydiga ponnyerna som till och blivit lite svettiga. Lycka. I alla fall för en ponnymorsa, eller morsor, vi är några stycken. Ponnyfarsan som också sitter på läktaren, han verkar också nöjd.

För övrigt är det väntans tider här. Jag knåpar och ojar mig över kurser på forskarutbildningen, skrivuppgifter som känns så galet svåra att jag undrar om det ändå inte fattas något där uppe, men lite, eller ganska mycket, gläds jag åt att de noveller jag jobbade klart i somras, nu äntligen ska komma ut. Jag gillade att skriva dem, och är väl lite glad över hur de tog sig. Bilderna i dem, av Göran G Johansson, är fantastiska, och jag hoppas att några till tycker lika mycket om bra foto som jag. Kikkuli Förlag ger ut och det är jag stolt över. Smakprov nedan i novellen om Sebbe som är storebror och följer med sin lillasyster till stallet. _dsc0053

Ha det gott i stallet. Blött, kladdigt och geggigt och alldeles underbart. 

Susanne Larsson, författare, forskarstuderande och stolt ponnymamma.

 

”Det är alltid killarna det är synd om?”

Jag har inget emot killar, eller män, faktiskt, och verkligen inte. Jag drar inte alla över en kam heller, och ser gärna fler killar inom ridsporten men uttalanden som det min dotter slapp ur sig här om dagen gör att man suckar lite uppgivet. Hon har plöjt idel romaner i sommar, om unga människor (alldeles för mycket äldre än henne själv tycker mamman men det är som det är med den saken) förstås, som blir kära, inte vill leva, gå i skolan eller på andra sätt tar sig fram i livet. Och kommentaren, som ni förstått av rubriken, var egentligen en iakttagelse; det är alltid killarna som har det struligt, och som tjejerna ska förstå och stötta? Jag lyssnade och tänkte att så skrivs historia, så upprätthålls könsroller, stereotyper och så formas tillvaron, och formar oss, till att tro att det är normalt, så som det ska vara och till och med det självklara, så att vi inte ens ser det. Vad mer skrivs på våra näsor, eller in i våra medventanden, och blir till det för givet tagna? Och, som jag brukar säga, i stallet bryts det där, den gängse och o så stigmatiserade bilden slås i krasch, roller vänds ut och in, omprövas, och får sig i alla fall en törn. Det finns ju forskning på det där också. Apropå forskning har jag förmånen att ha Gunilla Silfverberg som en utav kursledarna på en forskningsetik-kurs jag försöker ta nu. Det är en ynnest, och extra roligt för att hon leder ett projekt om hund och häst i vård och omsorg, detta på hennes omfattande yrkes-etiksarbete. Etik är ju hur intressant som helst, och borde vara något vi talar långt mer om i vardagen.

Annars flyr jag vardagen så mycket jag kan nu. Eller försöker göra hästar och stall till en större del av den. Ponnyn Silver som förgyllde hela sommaren hänger med, vi kan inte sluta helt enkelt. Jag kan inte sluta för då blir obalansen för stor. Dottern rider ibland, och jag där emellan. Idag tog vi oss ut på stubbåkern herr Silver och jag. Den goa herren känner inte, eller inser inte, att han är till åren kommen och han trampade på, frustade och längde stegen så det stod härliga till. Man borde rida ute, och inte på ridbanan, mycket mer än vad man gör. Jag vet folk som gör det, och det har mycket av gången gratis. Eller gratis, man får ju rida sig blå för att få samling och form, i alla fall på de piggelin-hästar jag sitter på, när man är ute och motorn blir ännu starkare, men då har man också gången på köpet. Och lite magmuskler kanske. Faktum är att insidan av låren får sitt också, det känner jag sedan gårdagens övning med den aldrig misströstande ridlärar-Carina och den stora herr numer 18-åring som jag brukar sitta på. ”Nu ska han ta vikt på alla fyra!” Inget tvärande för att slippa bära sig någonsin ever och så vidare, och jag red så svetten och snoret rann. Och så plötsligt, hjälp vad häftigt med balansen, lättnad i munnen, hästen bar sig själv och jobbade inunder sig mer och jag kände mig hur snygg som helst. Det är bara hästar som kan få en dit. På Silver-ritten idag följde fika i solen, vilken september!, och livet är helt klart värt att levas. När jag senare hämtade nöjda ungar på ridskolan, också de lite svettiga, med lys i ögonen, då kändes allt verkligen helt okej.  

Allt gott, mumsa på äpplen med hästarna och samla soldagar

 Susanne Larsson, ponnymamma, författare inom funktionshinder-

området på gång också med noveller om ungdomar och hästar

 

Hästarna balanserar mig

Jaha, då är det dags att bli vuxen igen, ta tag i livet, röja bänken, plocka upp högarna…och öppna kalendern. Det låter som om förfallet har varit totalt och så illa är det inte. Jag har både kikat i kalendern och faktiskt jobbat en del på semestern men ändå. Den knappt skönjbara diskbänken var nästan sann. Jag fick ett par dagar utan barn som jag inte räknat med och då kan jag njuta av att låta det liksom gro igen, av att inte förbereda, tänka, ordna och få till snygga tallriksmodellen (den nya lchf-inspirerade då)-måltider och hålla snyggt. Eller i alla fall framkomligt. Nu är hon på ingång och det duger inte att käka middag i ridbyxor hela tiden. Middag och middag men ändå. Leverpastejsmackor och nötter. Snabbt och gott. Mer tid över till annat. Hästarna till exempel. Den här sommaren som varit lite ledsam av olika skäl, har jag varit extra glad för de häst- och stallmöjligheter jag fått. Utöver de vanliga menar jag. Hästarna i sig, solvarma, sommarfeta gosiga hästar som är glada att få komma in en stund, och stå i svala stallet och slippa flugor och sol de njuter och njutningen är ömsesidig. Hästarna, mock- och ridning, och fina möten på stallgången har balanserat mig mer än någonsin.

Själva ridningen har ju till stor del handlat om att få lite ordning på en tossig, arbetsvillig, väldigt stark och i behov av mjukgörande stor herr d-ponny Silver. Fina matte Anne ger mig förtroendet och det har hållit mig igång i sommar! Tossiga ponnyn går som tåget och är hur tjusig som helst. I dagarna har också den riktigt stora herr 17-åringen, som väl nu är 18 när jag tänker efter, fått börja röra på sig. Idag baxade vi oss runt i stora hagen och hittade varandra igen. Flaxandes efter flugor, hukandes för grenar (man kommer ändå upp i trädtopparna på de där långbenta!) sen på skön skogstur, satt jag och funderade på hur man kan ägna sig åt sporter som liksom bara handlar om en själv. Vi fnissade gott, hon som var med på stallets fina fux och jag. Vi är väl själva sådana fullblodsegoister som lägger tid i stallet men jag vet att jag drivs av att det handlar om en individ till. Att jag mår gott av att hästen mår gott. Och sen är det barnen, familjerna, tonåringarna, som man ändå är någon för när man jobbar i stallet (idag sa en sexåring på ridskolans läger: och vem är du egentligen?!). Underbart. Och det får vara ok med andra sporter också.

Hästar och ridning är inte på liv och död, jag vet, och världen brinner och många lider jag vet det också. Jag tänker mycket på eländet, är rädd och våndas. Tänker och gör väl en del även om man alltid kan och skulle kunna göra mer. Jag tänkte också på alla de jag jobbar med och för, inom funktionshinderområdet häromdagen. Jag gick på stan och folk tittade till på mig när jag kom i kjol (jo det är sant, jag vägrade ha långbyxor en dag) och mina på apoteket inhandlade stödstrumpor. Jag måste ha dem och har valt att säga ok, istället för att gnälla så mycket över det. Kopplingen handlade om att vara tittad på, att sticka ut lite från det gängse, och i det bli kategoriserad. Likaså har det pågått ett smärre krig här på min radhusgata. En tant är arg på hur en annan tant bygger sin veranda, eller hur barnen leker på gatan. För att inte tala om min katt (som springer i buskarna, för bajsar verkar han göra i skogen tack och lov). Hon har på riktigt dragit ner stämningen här i sommar, och folk simmar över hav, om det inte drunknar och dör, för att ta sig levande ur ett helvete ingen skulle vilja vara i. Och ja, så där kan man ju hålla på, och därför, för att allt det där svåra finns, så är jag glad över stunderna i stallet, och på hästryggen. Och ok då, några stunder har jag haft med goa vänner också, även utanför stallet. Jag gillar er också. Och era glada hundar, snälla höns och lata katter.

Nu drar allt igång igen så sakteliga. Många är vi som börjat, eller börjar jobba igen och jag ser fram emot att få ta mig upp i någon slags form, att få jobba under lite längre pass med hästarna och känna hur rörelserna blir större och allting sitter där det ska till slut. Eller ja, i alla fall nästan. Kanske är det kämpandet för att komma dit som är grejen ändå. Ni vet, målen är vägen och allt det där kloka man försöker tänka. Kämpa ska jag med hästnovllerna också, de ska ut i höst och måste putsas till. Klappa alla goa fina hästar som kämpar med oss, eller utmanar oss så att vi får öva på att bli lite bättre. Dag för dag.

Susanne Larsson, ponnymamma och författare med forskarambitioner inom funktionshinderområdet