Recension:
Jag hade förväntat mig en tung och jobbig bok att läsa. Men oj vad fel jag hade. Redan efter första sidorna känner jag stor igenkänning och vill bara läsa mer.
Vad är norm? Vem bestämmer det? Dessa frågor har jag ofta ställt mig då jag jobbar med barn.
Toppbetyg 🐬🐬🐬🐬🐬 av 5
Navid Modiri inledde en av sina föreläsningar med att säga: ”Allt är påhittat!”, och den meningen har hängt kvar i mig sedan dess.
För visst är det så som Navid säger – det allra mesta av det vi har runt omkring oss är påhittat (inte minst de där oskrivna reglerna som talar om hur hårt vi ska jobba, hur mycket vi ska hinna med under en dag, hur vi ska se ut medan vi jobbar osv.). Så, till dig som läser vill jag säga följande: Glöm inte att det är människor som hittat på din arbetsplats, och glöm framför allt inte detta:
Det är inte alltid så att de saker vi människor hittar på är bra.
Ibland hittar vi på krav som är orimliga.
Så var rädd om dig (och säg ifrån om dina arbetsuppgifter skapar stress)!
/Angelica Håkansson
Sällan känner jag mig så närvarande som när jag stänger av mobilen, sätter mig i ett tyst rum, klickar upp ett tomt dokument på datorn och börjar skriva. Det händer någonting i den stunden som jag inte riktigt kan greppa, men när jag – för några år sedan – försökte beskriva det hela i en krönika lät det så här:
Målar rädslan i ord
så att du som är rädd
ska kunna hålla dem i handen.
Så att du ska få veta
att du inte är ensam.
/Angelica Håkansson
(foto: Stefan Janson)
Till dig som känner dig fel – som känner dig för liten, för stor, för smal, för tjock, för feminin, för maskulin, för blyg, för pratsam.
Till dig som – hur mycket du än vrider och vänder på dig själv – inte tycks ta dig innanför väggarna på den där M A L L E N.
Mallen för vad som är vackert. Mallen för vad som är accepterat.
Till dig vill jag vända mig och säga:
○ Det är inte konstigt att du känner som du gör.
○ Du är inte ensam om att känna så.
○ Det är inte ditt fel att du känner så.
○ Att du inte passar in i de ideal som presenteras för dig behöver inte betyda att du är fel – det kanske är idealen som är fel!
Och, framför allt, så vill jag berätta för dig att:
○ Det går att förändra den där mallen. Mallar går att bygga ut, så att fler får plats. Det är svårt, men det går!
Det är dessa saker som jag riktar in mig på bl.a. i mina föreläsningar. Från början delade jag främst med mig av egna reflektioner och av berättelser ur mitt egna liv, men nu har jag (utöver detta) lagt in fler referenser till relevant forskning. Forskning kring hur vi människor faktiskt fungerar. Forskning kring fenomen som normer och grupptryck.
Målet är att åhöraren dels ska inse hur sjuka vi människor är (dvs. hur sjukt påverkbara vi är), men också få höra vad vi kan göra för att friskna till.
Få höra hur vi, tillsammans, kan få fler
människor att känna att de passar in.
P.S: Vilka ideal känner du dig pressad att passa in i?
/Angelica Håkansson
”Jag är ute och går i vinterkylan, och jag har klaustrofobi.
För när det blir så här bitande kallt ute, så påminns jag om att jag behöver en varm plats att krypa in i om kvällen.
Och jag påminns om att jag har en sådan plats just för att jag har pengar.
Och jag påminns om att jag har pengar just för att jag har ett jobb.
Och jag påminns om att jag har ett jobb just för att någon varit villig att ge mig ett jobb.
Jag inser att jag kan hålla den bitande kylan ute, för jag har varma kläder.
Och jag inser att jag kan stilla hungern när jag kommer hem, för jag har mat i kylen.
Och jag inser att jag kan gå lugnt där jag går på den frostiga gatan, för det är ingen som jagar mig.
Jag inser att jag kan le när jag går upp för de hala trappstegen till ytterdörren, för därinne väntar någonting varmt och tryggt.
Jag inser att jag kan hålla huvudet högt och bröstet varmt, för jag är nära människor som lyfter mig och älskar mig.
Och jag får klaustrofobi, därför att jag inser hur beroende jag är av alla de här sakerna. Inser hur många behov som trängs inuti mig på en och samma gång.
Och jag påminns om allt det där som kan tas ifrån mig.
Jag påminns om att det finns de som inte har det som jag har.
Och fastän jag har varma kläder så huttrar jag.
Och fastän ingen jagar mig så känner jag mig jagad.
Och det gör ont när jag tänker på alla som glöms bort.
Det gör ont när jag tänker på hur rädd jag är för att själv glömmas bort.
För det finns någonting långt mycket farligare än hala trappor, frostiga gator och vinternätter
– något som jag tror tar fler liv än någonting annat –
och det är människor som sitter i varma hus och glömmer av människorna utanför.”
Det är många år sedan jag skrev den här texten, men den känsla som beskrivs ovan känns lika påtaglig varje år. Känner du igen dig; du som läser?
Det här är förresten en av de texter som kommer att finnas med i min kommande bok.
/Angelica Håkansson
”Jag orkar inte mer!”
Det var den tanken som ekade någonstans i bakgrunden när det stormade som värst. Bakom de hårda, snabba trumslagen från hjärtat. Bakom suset av tusentals skenande tankar som frontalkrockade med varandra.
Bakom förvirringen. Bakom oron. Bakom skammen.
”Jag orkar inte. Jag orkar inte. Jag orkar inte.”
Jag var 15 år och jag bar på en storm. En storm som rev och slet därinne. Som gjorde sönder saker. Gjorde sönder mig.
Jag hade ingen riktig vetskap om vem jag var eller vem jag ville vara. Min självbild var som en liten tändsticka mitt i den där stormen. Någonting sprött, som närsomhelst riskerade att brytas sönder under trycket från vindarna.
Det fanns en mall någonstans; det visste jag. En mall över hur en skulle vara, och hur en skulle se ut. Om jag bara kunde upptäcka den där mallen så skulle saker och ting bli bättre, tänkte jag.
Och vet ni, jag fann den! Fann den genom att titta på människorna i min omgivning – på samhället, på filmerna, på bilderna. Och när jag nu funnit den återstod det bara att hitta ett sätt att ta sig innanför väggarna på den; att ta sig in i mallen.
Och som jag längtade in dit! In till värmen, till tryggheten, till bekräftelsen. Längtade in till känslan av att vara rätt.
Problemet var att hur mycket jag än vred och vände på mig själv – formklippte, anpassade – så kunde jag inte ta mig in. Jag passade inte därinne. Det var alltid någon del av mig som var fel. Som var för stor eller för liten.
Jag var fel, trodde jag, och därför var jag rädd. Rädd för att bli tröttnad på. Rädd för att bli ensam. Rädd, trots att jag var omgiven av goda vänner.
Jag var rädd, för jag hade ännu inte lärt mig att den där mallen bara är påhittad.
Och jag hade ännu inte lärt mig att det inte är inuti den som tryggheten finns.
Jag hade ännu inte börjat ifrågasätta alla de olika händer som är med och formar den där mallen – hade ännu inte börjat ifrågasätta normer och ideal.
Därför var jag en sticka i en storm, på väg att gå sönder.
”Jag orkar inte. Jag orkar inte. Jag orkar inte!”
Men jag orkade.
Stickan fick rötter till slut. Blev tjockare. Stabilare.
Och stormen lättade. Solen tittade fram. Livet blev bra.
Det är väl det jag främst vill säga till dig som läser detta – du som kanske är eller har varit en av alla de stickor som står i en storm; det blir bättre.
Och du är inte ensam.
***
Det här är en av de krönikor som jag skrivit för Skaraborgs Läns Tidning (länk till ursprungskrönikan: https://www.skaraborgslanstidning.se/article/jag-orkar-inte-mer/). Det är också en av de texter som kommer att finnas med i min kommande bok (”Det är inte du som är sjuk, lillebror – det är vi som är det!”). Utöver detta så är krönikan även en del av min föreläsning – en föreläsning som bär samma namn som boken.
Att jag vill dela med mig av just den här krönikan idag beror på att den betyder så mycket för mig. Att jag idag brinner för att skriva om självkänsla, normer, grupptryck och ideal, beror nämligen på just den där frätande känslan som jag upplevde när jag var yngre – känslan av att vara fel.
Genom att vrida och vända på saker som ideal och normer tycker jag mig dels få lite mer klarhet i vad som egentligen hände inuti mig då för längesedan. Dels hoppas jag på att, genom mina texter och föreläsningar, kunna hjälpa människor som befinner sig i en liknande storm.
Fråga till dig som läser: Har du någon gång upplevt att du inte passat in i de mallar som presenterats för dig?
/Angelica Håkansson
Någonting stort och varmt lägger sig plötsligt över bröstet. Lägger sig som en kupad hand omkring hjärtat och får varje slag att vibrera.
Om jag skulle måla den där värmen i ord så skulle orden bli:
”Det händer. Det är på riktigt!”
Jag har precis skrivit på ett förlagsavtal. Jag har precis fått förverkliga den dröm som legat och surrat inuti mig nästan hela livet. Surrat så starkt att det gjort ont.
”Det händer. Det händer äntligen!”
Jag sitter på ett café, inuti en dröm som blivit sann. Sitter där med det påskrivna dokumentet framför mig. Sitter där med ett glödande bröst och med ett sinne som sakta börjar förstå:
Jag är författare.
——————————————————————–
Hej, du som läser!
Jag heter Angelica Håkansson och är 26 år gammal. Här ovan beskrev jag det där som jag upplevde i torsdags. Den kvällen skrev jag nämligen på ett förlagsavtal för allra första gången i mitt liv.
I november 2019 debuterar jag med boken ”Det är inte du som är sjuk, lillebror – det är vi som är det!” via Kikkuli Förlag, och i den här bloggen kommer ni att kunna följa min bokresa. Jag kommer att dela med mig av såväl ljusglimtar som utmaningar – det mesta som hör bokprocessen till.
Här på bloggen kommer ni även att få möta mycket normkritik. Jag brinner nämligen för att vrida och vända på de där osynliga krafterna som tycks forma oss människor – normer, grupptryck, ideal och mycket mer. Jag älskar att fundera kring hur vi påverkas av vår omgivning och framför allt söker jag efter sätt att hitta mig själv mitt i den där stormen av yttre påverkan. Faktum är att det är just dessa ämnen som min bok kretsar kring.
Min förhoppning är att du som läser mina blogginlägg ska lära känna såväl författaren som människan Angelica mer och mer under resans gång. Framför allt hoppas jag att inläggen ska inspirera dig till att se och ifrågasätta det där som formar just dig.
/Angelica Håkansson
P.S: Jag älskar diskussion, och vill därför avsluta varje inlägg med en fråga till dig som läser. Idag vill jag fråga: Vad skulle få dig att uppleva den där känslan som jag beskrev högst upp i inlägget? Dvs: Vad drömmer du om?
Foto: Daniel Ström
Nu förstår jag.
Det var inte fulheten i sig som skrämde mig där jag stod framför badrumsspegeln. Stod där och jämförde min 15-åriga kropp med vartenda ideal som slungats åt mitt håll.
Stod där och justerade. Anpassade. Gjorde om.
Nej, det var inte fulheten som skrämde mig.
Jag var bara rädd för att bli ensam.
Fråga till dig som läser: Vad tänker du när du hör ordet ”Ensamhet”?
/Angelica Håkansson
kikkuli.wordpress.com 