”Jag orkar inte mer!”
Det var den tanken som ekade någonstans i bakgrunden när det stormade som värst. Bakom de hårda, snabba trumslagen från hjärtat. Bakom suset av tusentals skenande tankar som frontalkrockade med varandra.
Bakom förvirringen. Bakom oron. Bakom skammen.
”Jag orkar inte. Jag orkar inte. Jag orkar inte.”
Jag var 15 år och jag bar på en storm. En storm som rev och slet därinne. Som gjorde sönder saker. Gjorde sönder mig.
Jag hade ingen riktig vetskap om vem jag var eller vem jag ville vara. Min självbild var som en liten tändsticka mitt i den där stormen. Någonting sprött, som närsomhelst riskerade att brytas sönder under trycket från vindarna.
Det fanns en mall någonstans; det visste jag. En mall över hur en skulle vara, och hur en skulle se ut. Om jag bara kunde upptäcka den där mallen så skulle saker och ting bli bättre, tänkte jag.
Och vet ni, jag fann den! Fann den genom att titta på människorna i min omgivning – på samhället, på filmerna, på bilderna. Och när jag nu funnit den återstod det bara att hitta ett sätt att ta sig innanför väggarna på den; att ta sig in i mallen.
Och som jag längtade in dit! In till värmen, till tryggheten, till bekräftelsen. Längtade in till känslan av att vara rätt.
Problemet var att hur mycket jag än vred och vände på mig själv – formklippte, anpassade – så kunde jag inte ta mig in. Jag passade inte därinne. Det var alltid någon del av mig som var fel. Som var för stor eller för liten.
Jag var fel, trodde jag, och därför var jag rädd. Rädd för att bli tröttnad på. Rädd för att bli ensam. Rädd, trots att jag var omgiven av goda vänner.
Jag var rädd, för jag hade ännu inte lärt mig att den där mallen bara är påhittad.
Och jag hade ännu inte lärt mig att det inte är inuti den som tryggheten finns.
Jag hade ännu inte börjat ifrågasätta alla de olika händer som är med och formar den där mallen – hade ännu inte börjat ifrågasätta normer och ideal.
Därför var jag en sticka i en storm, på väg att gå sönder.
”Jag orkar inte. Jag orkar inte. Jag orkar inte!”
Men jag orkade.
Stickan fick rötter till slut. Blev tjockare. Stabilare.
Och stormen lättade. Solen tittade fram. Livet blev bra.
Det är väl det jag främst vill säga till dig som läser detta – du som kanske är eller har varit en av alla de stickor som står i en storm; det blir bättre.
Och du är inte ensam.
***
Det här är en av de krönikor som jag skrivit för Skaraborgs Läns Tidning (länk till ursprungskrönikan: https://www.skaraborgslanstidning.se/article/jag-orkar-inte-mer/). Det är också en av de texter som kommer att finnas med i min kommande bok (”Det är inte du som är sjuk, lillebror – det är vi som är det!”). Utöver detta så är krönikan även en del av min föreläsning – en föreläsning som bär samma namn som boken.
Att jag vill dela med mig av just den här krönikan idag beror på att den betyder så mycket för mig. Att jag idag brinner för att skriva om självkänsla, normer, grupptryck och ideal, beror nämligen på just den där frätande känslan som jag upplevde när jag var yngre – känslan av att vara fel.
Genom att vrida och vända på saker som ideal och normer tycker jag mig dels få lite mer klarhet i vad som egentligen hände inuti mig då för längesedan. Dels hoppas jag på att, genom mina texter och föreläsningar, kunna hjälpa människor som befinner sig i en liknande storm.
Fråga till dig som läser: Har du någon gång upplevt att du inte passat in i de mallar som presenterats för dig?
/Angelica Håkansson
Sällan känner jag mig så närvarande som när jag stänger av mobilen, sätter mig i ett tyst rum, klickar upp ett tomt dokument på datorn och börjar skriva. Det händer någonting i den stunden som jag inte riktigt kan greppa, men när jag – för några år sedan – försökte beskriva det hela i en krönika lät det så här:
