Ledig kväll

bloggMIKAledig

Jag har en ledig kväll. Dottern är hos kontaktfamiljen. Assistenten trampar på sin cykel och jag kör Permobilen mot staden och vi når Skanstullsbron snabbt. Jag har kört Permobil i fyrtio år nu och sitter bekvämt i den med vänster hand på körspaken. Framför mig tornar staden upp sig som ska sluka mig i sitt myller av kvällsfirande turister och ensamma stockholmare. Den runda blå klockan på Åhléns tak slår arton. Klockan har alltid suttit där och fångar min uppmärksamhet. Den stora vita bollen, som min dotter kallar Globen, ligger bakom mig.

Uppför en trappa kliver en kvinna med stramt ansiktsuttryck. Kvinnan är en personlig assistent som nyligen fått sparken. Det är som hon har gråtit och när hon talar blir jag vittne till hennes längtan. Det är inte mig hon bryr sig om. Det är min dotter hon vill fortsätta att träffa. Nu ställer hon sig på knä och tar tag i mina händer och säger att hon saknar så mycket efter ett barnbarn. Kvinnans barn är vuxna och har flyttar till västkusten och har inte gett några barnbarn.

Jag har litat på henne. Denna snabbtalande kvinna som aldrig lyssnade till sig andras röst. En kvinna som hade färdiga svar och lösningar på allt. Hon har erkänt att om inte barnet lyder så är det rätt att ta till tvång eller våld. Jag har sett henne dra i min dotter trots att kvinnan visste hur dotterns muskelsvaghet påverkade. Kraften i musklerna tar snabb slut och då hjälper bara en stunds vila. Trots min dotters protester körde hon över henne.

Jag minns det samtalet nu, när hon står på knä och tittar vädjande på mig. Jag minns hennes snabba och tillrättalagda formuleringar som en tillfällig flyktväg ifrån det egna ansvaret. Hon påstår hon att min dotter ljuger. Men barn ljuger inte om samma sak gång på gång. Hon kan aldrig erkänna min oro över hennes kränkning mot min dotter. Nu ser jag samma kvinna med sargat hjärta. När den självpåtagna godheten krackelerar står hon ensam med självföraktet.

Kvinnan tittar bedjande på mig. Jag svarar bara att allt blir bra och klappar henne på ryggen. Hon reser på sig och går sin väg. Jag kör cykelbanan mot sitt slut vid korsningen på Götgatan. Jag fortsätter mot Tantolunden och ser kvällssolen glittra i vattnet. Tittar mot himlen och tänker att jag har varit med förut. Efter några veckor kommer ett paket med dotterns kvarvarande saker som blivit kvar hos henne. Ibland måste man stryka ett streck och vandra vidare.

/Mika Ihanus

Annonser

Höstpigg häst och allmän reflektion

Det har blåst en del här på sistone. Man kan tycka att det tar i för mycket, kanske lite beroende på vad man har för häst, men jag älskar det. Uppdämda behov av uteliv, också för hästens del som annars mest går i ridhuset, gjorde att vi gav oss ut i blåsten här om dagen, ut på ”stora ängen”. Och det var det roligaste jag gjort på länge. Jag och herr 20-åring nu faktiskt, sträckte ut, balanserat och med tanke, oftast i någon slags form, men ändå. Med pirr i magen, min alltså, hans har jag ingen aning om, susade vi över ängen som två tonåringar. Njutning! Det blåste så jag fick hålla i mig och av hans frustande att döma var vi två om att njuta. En så´n runda önskar jag alla. Nu till allvarligare saker, fast det där var också på allvar, för det gjorde gott i flera dagar. Mer friskgörande friskvård får man leta efter. Avdragsgill till på köpet, nu för tiden.

Något har legat och gnagt lite i mitt huvud ett tag. Vuxit till sig det senaste året. Jag läser Häst och Ryttare när den kommer, följer saker och ting på Facebook, minns samtal jag fört med Ridsportförbundet inför försök till utgivning av böcker om barn och hästar och jag följer och finns i ridskoleverksamhet. Framför allt pratar jag med folk som tycker om hästar. Sådana som vi tycker inte bara om att vara med hästar, vi gillar att prata om dem också. Frågan är, vilken bild producerar vi av sporten, av hästen, och oss människor som finns inom den? Den utställning jag såg på Nynäs Slott i somras kommer till mig, eller temat för den, som handlade om makt och respekt – vilka är vi för varann vi djur och människor? Uppskattar vi nog det djuren ger oss, tillåter oss att göra, och till och med anstränger sig för att möta oss i? Ett utav arbetena som lades fram på ett seminarium jag var på handlade också om etiska perspektiv på samvaron med hästen (Gunilla Silfverberg och Henrik Lerner) vilket, apropå sociala medier är ett kärt ämne för många nu för tiden. Studerar man inom området kan man mycket mer än jag men jag har snappat upp lite och jag oroas ibland över att själva ridningen, som sport, och säkerheten, där regler blir till en del av vardagen, tar, eller ges lite för mycket plats? Förlitar vi oss ibland för mycket på regler, istället för att utvecklas i fråga om hur man umgås med, och respekterar, en häst. Sån´t man vet bidrar till att förändra människor i hästunderstött socialt arbete?

Jag ställer mig bakom, och är själv intresserad av, att man ska utvecklas som ridsportutövare, någonstans inom mig bor det fortfarande en liten tävlingsmänniska, det får jag erkänna (därav frustrationen när jag ser mig själv i spegeln på ridhusväggen eller konstaterar att det tar mig ett par varv att få till en hjälp jag borde gett för länge sen), men ridning är inte som andra sporter. I ridning kommunicerar du med en individ, som, liksom i vilket annat pedagogiskt- eller psykosocialt sammanhang som helst, fungerar bättre om den trivs, är trygg, känner sig behandlad som ett subjekt och kanske inte alltid ska välja så mycket, men inte heller uppleva sig trängd och tvingad. Som hinner förbereda sig, uppfatta vad som ska hända och som känner att den greppar det som sker. De flesta hästar gillar att jobba, att känna sig duktiga och få beröm, precis som vi själva. Till ridningen hör alltså samvaron med hästen, tiden i stallet, omvårdnaden och kunskap om dess behov som just en individ men också ett flockdjur vilket hästar är. Och jag kan känna, vi har en utmaning här, att vi som finns inom ridskolevärlden på något sätt behöver reflektera över hur tiden runt omkring själva ridlektionen hanteras och värderas. Kanske ska vi fundera över vårt eget förhållande till hästen också? Ridskolemiljö är speciell, och kräver särskild rigg, ett säkerhetstänk, men också särskild förståelse för hästarna som behöver prägla hur vi är i mötet med dem. Jag tror inte att man kan eller bara ska gardera sig med regler, direktiv om att alla måste göra precis lika, eller vara lika. Vi måste låta barn och ungdomar prova, tänka själva, men under guidning förstås, som det ska vara och som många av oss äldre kan minnas det, att det fanns någon i närheten som riktade upp saker ibland. Vi får inte skruva åt regelverket hela tiden, och lösa säkerhetsfrågan på det viset istället för att jobba med hur man umgås med, och läser en häst. Det finns många exempel på hur man bygger fram stress och knepiga beteenden, också hos hästar, med hjälp av en organisation som stressar, tvingar och leder till ett objektstänk som ingen tjänar på i längden.

Det måste få vara lite olika också, även för oss vuxna, så att vi som känner en häst och har gjort det länge, inte måste följa alla och samma regler precis lika troget, det måste finnas en tillit till att vi har en tanke, är observanta och i det också blir något lite friare. Frihet under ansvar förstås, alltid med tanke på säkerhet, att vara ett gott föredöme, leva våra värden och ta frågorna när de kommer. Eller våga gå in i en situation och säga att du som är lite yngre ska ha hjälm, ställa upp hästen när du gör i ordning den, inte ha den uppställd för länge innan lektion etc. etc. Vi ska leda, lämna över, och låta ridskolan bli till den grogrund för kunskap och växande men också ledarskap som vi ju fått bevisat att den kan vara. Det skapar en förståelse för att det är olika, men blir också något för de yngre att längta till och sträva efter. Rätt hanterat ger det en positiv respekt för kunskap.

Det är jobbigare att ha lite följsamhet i regelverket, att ibland tycka olika och våga prata med varandra om det. Det kräver också att vi vuxna engagerar oss, att vi får resurser att ha vuxna i stallet precis som på fritids- eller vilken annan organiserad verksamhet som helst, men vi kommer långt på en god värdegrund som omfattar både häst och ryttare, om alla ryms, och får vara och göra lite olika så får vi mångfalden, lärandet och lusten. Då blir vi snälla och glada, och det passar hästar jättebra. Särskilt hästar på ridskola som i perioder har rätt mycket kring öronen.

Äppelträden i trädgårdarna dignar fortfarande. Ge hästarna lagom många äpplen, och klappa och pussa dem ofta för att de är värda det. Nu är det höst i hästparadiset och jag tänker fånga fler blåsiga dagar på ängen.

Susanne Larsson

Stallmamma också med egna behov av häst och ridning

 

 

Snart i stallet och stolt Funktivist

 

Här är så djurtomt. Katten är i katthimlen, och hästarna och ridskolan ser jag mest på FB, eller hör om via dottern och vänner. Jag saknar den lilla glada svarta goa fina katten som alltid kom springande i parken bakom huset när jag visslade. Som satt och ”tjatade” på verandan och ville att vi skulle gå ut en sväng och som klöste på sängkanten halv fyra varje natt och ville bli utsläppt. Jag saknar till och med katthåren. Lite. Han tog dessutom silverfiskarna i badrummet och de stora källarspindlarna som nu vädrar utökade möjligheter. Njursvikt, mitt i sommarhettan och det enda som lindrar saknaden är vetskapen om att han inte lider mer. Fy för att djuren lämnar oss. Jag saknar också ljudet av hummandet från den stora herr Franko, från morötterna som krashar och krunchar när han tuggar dem och den varma luften från hans näsborrar då han snusar över mina fickor efter fler. Sommarbete, för mycket att göra på jobbfronten och ja, livet i stort som kommit i vägen har skapat ett uppehåll i stallvarandet men snart så. Terminen är igång, stalltjänst och medryttar-uppdrag väntar. Det ska bli gott för kropp och själ. Jag kommer att ha en fantastisk träningsvärk men vara len som sammet på insidan. Så som det blir när man är i stallet, får jobba med kroppen och lukta länge på favorithästens hals. Själva ridningen ger mig alltid dubbla känslor så där i början efter ett uppehåll. Jag blir galen av det jag inte orkar och förmår, och salig av kontakten med hästen, med mig själv och den luft som strömmar omkring- och genom mig när jag guppar på ridbanan eller tar mig ut i skogen.

På hästfronten har det för övrigt kommit till några noveller (det rullar på i kommande Min Häst-nummer under hösten), jag är med och bidrar till att ridskolan kanske ska kunna få utveckla sin ridning för personer med funktionsnedsättning, och den lilla boken med makalösa bilder av Göran G Johansson har kommit från tryckeriet nu (Kikkuli Förlag!). I pipen ligger vernissage på fina Galleri Zebra i Södertälje. För övrigt, utöver att ladda på kommande stalltjänst och stunder med bästa hästen, dreglar jag över tanken på ett annat liv, med mindre jobb och mer djur och natur. Apropå djur har goda vänner ordnat en biholk åt mig, det känns bra. Rätt på något vis. Särskilt som katten medan han levde och for här på gatan, hade ihjäl varenda humla som kom i hans väg.

På jobbfronten, eller för den delen privat, så är jag numer en glad och stolt Funktivist. Kolla in Funktionshinderbanan om ni inte sett den. Hos dem har begreppet kommit till och tagit sig in i olika sammanhang. Blivit erkänt. Ihärdiga människor med patos, och kunskap, driver frågan om fler, och bra, gruppbostäder för personer med funktionsnedsättning. Kul, innovativt och kaxigt. Att vara Funktivist handlar om att bry sig, och kräva att personer med funktionsnedsättning inte har särskilda behov, utan behov av ”helt mänskliga rättigheter”. Så bra att man kan gå av. Heja Funktionshinderbanan, och heja Kikkuli Förlag som gör något så bra som att fokusera både hästar, som vi alla vet betyder hur mycket som helst, OCH funktionshinderfrågor på ett så personligt och respektfullt sätt. Det är fräckt. Man får ta och vara lite stolt över att man har att göra med Kikkuli Förlag. Också.

Nu ska jag drömma vidare om stallet och hästen jag gillar. Snart ska jag känna mig i form igen, ha kommit ikapp. Klara av ett pass på hästryggen utan skavsår och kramp. Snart flyter jag fram i galopp, en snygg skänkelvikning eller ok, en skön skritt över ängarna där göken brukar hålla till. Sensommar. Snart höst. Bästa tiden för ridning om ni frågor mig.

Ha det fint, rösta så att goda inkluderande toleranta värden får plats och kraft, och ge hästarna lagom mycket äpplen 

Susanne Larsson

Stallmorsa och forskarstuderande med sikte på funktionshinderfrågor

 

5 av 5 för novellsamlingen

sus

villivonkansbooks
Tio noveller om ungdomar, hästar och ridning samlat i en liten bok. Hästar, hästar, hästar, för mig finns det inget bättre. Redan som tvååring blev jag besatt av hästar och idag 38 år senare, är det fortfarande likadant. Dessa fina noveller skulle mitt 10-åriga jag ha slukat och läst om och omigen. Känslan för hästen, miljöerna och hela sammanhanget är oerhört bra fångat. Även som vuxen slukade jag dessa noveller och drömde mig bort. Läser sällan noveller, men är de i den här stilen läser jag dem mer än gärna! En perfekt bok att sätta i händerna på de yngre hästälskarna! Ett extra plus i kanten är att den inte känns särskilt tjejig, här är det även killar som gillar hästar och längtar till stallet! Rekommenderas!
Den får full pott 🐴🐴🐴🐴🐴 i betyg (av 5) 👌

En fin bok med tydligt barnperspektiv

skall

barnbokstips
Otto kommer hem och hittar sin mamma gråtandes i köket. Det känns konstigt när vuxna gråter. Mamma berättar att hon har fått cancer och behöver opereras. Vi får följa Otto, hans känslor och funderingar när mamma opereras, är trött och sjuk, tappar håret på grund av cellgifterna och hur skönt det känns när mamma börjar må bättre igen. Barnen tyckte boken var bra och lite sorglig. Vi pratade om cancer och de vi känner som haft cancer och blivit friska, men också om de som förlorade kampen. En fin bok med tydligt barnperspektiv och som jag tror många familjer med en vuxen som har cancer kan känna igen sig i. Böcker kan vara en tröst och när man kan känna igen sig kan man förhoppningsvis känna sig mindre ensam.
Illustrationerna visar Ottos vardag med en sjuk mamma och speglar hans känslor. En bok vi rekommenderar! Det enda jag störde mig på eftersom jag själv äntligen lärt mig säga förskola istället för dagis är att just ordet dagis används i boken. En liten sak kanske men jag vet att det är viktigt för förskolepersonal och det är ju faktiskt rätt lätt att byta ut dagis mot förskola.
Oavsett en fin och bra bok om en skitsjukdom som drabbar för många familjer!

Sluta med napp

snutta

barnbokstips

Börja sluta snutta är en av flera i en serie peppböcker för de yngre. Böckerna vill väcka barns motivation i olika vardagliga situationer. I den här boken handlar det om att sluta med napp. Boken är på rim och det gillar vi! Konkreta tips på hur man kan ta tag i det här med att sluta med napp och det finns ju några som behöver napparna mer. Vilka får ni se om ni läser boken!

Tur är det att Lea och Elliot har varandra

lea

prickenskompisar

Se upp för pirater! När Lea och Elliot är och badar händer de mest underliga saker. Helt plötsligt befinner de sig på Nilen och måste slåss mot både krokodiler och starka strömmar. Tur är det att Lea och Elliot har varandra så de kan hjälpas åt med dessa faror! 🐠🐟🐠 ”Lea Lejontämjare på badhuset” av Lotte Lannerberth och Johanna Rehn

Fin och mysig

lull.jpg

barnbokstips

Superfin hästbok för de minsta barnen! Maria Andersson Keusseyan har både illustrerat och skrivit. Vi älskar hennes stil här hemma och det här är en fin och mysig bok om hästar och stallet. Rekommenderas verkligen till alla yngre barn vare sig man gillar hästar eller ej! Nu längtar vi efter häst ännu mer!

Peppbok om att sluta snutta

snutta

villa_frejas_bokblogg

”Börja sluta snutta” är en söt pepp-bok på rim för de yngsta. Peppböckerna vill med hjälp av barnets egen motivation locka fram kraften att vilja prova på att… Det finns ett flertal titlar i serien. ”Börja våga själv”, ”Börja bajs pottan”, ”Börja smaka på” och så vidare. Sluta med napp kommer Milo inte att ha svårt för eftersom han inte ens har börjat. Däremot sluta tutta på mig… Det blir en utmaning. Men vi har inte bråttom, varken han eller jag.