Prickens kompisar fortsätter boktips

pr

prickenskompisar

Pojken är tillbaka, lika nyfiken som innan. Den här gången undrar han över himlen. Vad finns där ovanför? Finns det någonting alls? Pojken och hans pappa ger sig av till på en resa för att ta reda på detta.

Annonser

Boktips från Prickens kompisar

prick

prickenskompisar

Vad är havet för någonting? Är det bara någonting som är stort och vått? Men hur stort är det och vad finns där? Detta är funderingar som pojken går och bär på. Han kan inte se, men måste man verkligen se havet för att förstå det?

Trovärdig feelgood

geor

gustavssonsabina
🌷. 🎭BAKOM HORISONTEN är den andra boken jag läser av författaren Georg Zyka.
Jag tycker om när man känner igen en författare eller bokserie. Det kan man göra på olika sätt, exempelvis på tempot eller på språket. Men också genom att känna igen små egenheter. I Georgs två böcker som båda skildrar gymnasieungdomar med någon teateranknytning har jag hittat återkommande skildringar. Bland annat börjar båda berättelserna med att beskriva tonåringarnas rum, speciellt deras bokhyllor. En liknande sak är att en förälder i de båda böckerna har någon form av favoritfåtölj. Det är detaljer, men jag vill ändå nämna det eftersom jag finner det mysigt. Jag får lite samma feelgoodkänsla som när karaktärernas vägar möts i Lucy Dillons olika böcker.
Denna bok handlar om den 16 åriga Alex som känner stor ensamhet. Man får följa hans väg då han försöker ta sig ut ur denna och även från den blyghet han tycker att han besitter. Alex är också hemligt förälskad i Eylem som spelar en roll i den teater som Alex vågat anmäla sig som sufflör till.
Precis som ”På andra sidan” känns boken aktuell. Jag gillar denna än mer än den första mycket på grund av karaktärernas fint beskrivna känslor. Den är trovärdig

I stallet orkar jag städa

Jag är väldigt glad över att jag har ett hem, tak över huvudet och faktiskt, till och med en liten uteplats där jag kan dricka kaffe och sitta och läsa. Katten gillar den där platsen så ibland kivas vi om vem som ska få mest sol på sig. Skäl att vara tacksam alltså, och ändå suckar jag över allt som måste göras i ett hem. Inte för att nivån på städningen är särskilt hög här, men ni vet, man jobbar ändå så att man kan ta sig fram, hitta det man ska ha och har något att ha på sig. Jag gör det jag måste, räknar aldrig med den tid det tar och ja, sköter det med vänster hand helt enkelt. I stallet däremot, där knotar jag aldrig över ”måstena”. Packa höpåsar är inte superkul, men man bara gör det. Att mocka tarvar sin kvinna men nä, inte ens det tar emot. För att inte tala om att sköta om hästen. Det är aldrig något problem (ok, bakbroddarna känns onödiga men är inte så mycket att välja på när vintern hållit sig kvar så länge som i år) utan är mer förknippat med mys och gos. Som i lördags när jag kom dit, den stora fina herr Franko Boy kommer fram till mig i hagen, när vi kommit in i stallet och hans box, då lägger han sin mule på min axel och bara står där en bra stund. Jag får blåsa länge i hans ena näsborre, luta kinden mot hans varma mule och bli riktigt pelletsgrisig på kinden. Det är en ynnest, det jordar en fullständigt och får allt annat att blekna. Nån går förbi på gången och stannar till, säger något om kärlek och vi ler i samförstånd. Nån och jag, Franko Boy ler inte så man kan se det.

Under samma lördag, då jag ett kort tag hade någon slags ambition om att ta mig in i ridhuset, så sken solen mellan snöflingorna som envisades med att fara runt i stunder. Vi ska ut i skogen tänkte jag, jag får för lite skog nu för tiden, och han, den stora fina ridskolekämpen, får definitivt ridhus så det räcker. Sagt och gjort, ländtäcke på, snälla ridläraren lånade ut sina överdragsbyxor för mina hade jag glömt hemma, och njutningen var total. Mer skog och skogsridning åt folket! Franko gick och småfrustade mest hela tiden, jag kände mig som fjorton igen och ingen av oss hade bråttom hem. Sen är man nöjd. Häftig konsert med Ale Möller väntade på eftermiddagen och ytterligare sen god middag med bästa väninnan, inget toppade stunden med go-mulen på axeln och skogspromenaden på spattig ridskolehäst (förlåt Ale Möller och Company, det var fantastisk, och förlåt Angela, det är alltid lika trevligt att äta middag med dig men, stallet rules).

För övrigt planeras det, och jobbas, för fullt inför den kommande invigningen av nya stallet. När vi (som passerat 40 och lite till) pratar om resan från då till nu, från gamla stallet, utedasset, fikaplatsen bredvid gödselstacken, frusna vattenkoppar och inget fikarum, då blir vi lite nostalgiska några av oss. Men vi blir lika glada över det nya som är, att man satsade och byggde nytt, att ungar och hästar hittat hem i det nya, över alla möjligheter som väntar och ja, över verksamheten helt enkelt. Det får ta och bli ett par nya ridbyxor till invigningen, så att man känner sig lite snygg där bland grepar, skottkärror, nybakta kakor, ungar som ska rida kadrilj med käpphästar och hästar som ska borstas mer än vanligt. Hoppas solen skiner som den gjorde igår när jag och Franko var i skogen. Det är vi värda allihop.

 

Susanne Larsson

Hängiven ponnymamma

 

Bokrecension

lea

lasstunderLea Lejontämjare på badhuset är en spännande bilderbok som lyfter fram tecken som stöd och funktionshinder på ett naturligt sätt. .

Kompisarna Lea och Elliot ska till badhuset och Lea ska för första gången simma utan puffar. Utflykten blir mycket mer spännande än de någonsin kunnat tro när simbassänger plötsligt blir till en stor flod, fylld med hungriga krokodiler och farliga pirater!
.
Det här är en vackert illustrerad bok. Min 1,5 åring satt länge och tittade på de fina bilderna, fastän orken till att lyssna är liten.
Jag gillar att både berättelsen och bilderna lyfter fram Elliots funktionshinder på ett helt naturligt sätt. Han behöver både flytpuffar och badring, medan Lea har lärt sig att simma utan. Han använder tecken som stöd när han pratar, det gör Lea också. Det är fint att boken avspeglar barnens värld, för oftast är det väl vi vuxna som gör stor sak av att vara annorlunda. För barn och i leken är det oftast helt naturligt att man är olika. Jag gillar starkt den sista sidan i boken där de tecken som Lea och Elliot använder finns samlade. Roligt att lära sig dem, och fundera kring dem tillsammans med barnet när man läser.
Tack @kikkuliforlag för en trevlig lässtund 💛

Bokrecension

herr

villivonkansbooksHerr Hansson rättar till i skogen /av Maria Bom & Jenny Sjödin / utgiven av Kikkuli Förlag
🐴
Herr Hansson kan inte sova för det är någon så gråter så mycket. Han hittar Greger Grävling bakom stenen, som är så ledsen för han inte får vara med och gräva. 🐴

Sonen och jag har läst om Herr Hansson och alla djuren i skogen. Boken blev genast en favorit hos sonen, så vi har redan läst den åtskilliga gånger. Sonen tycker den först är lite sorglig, men sen blir det så bra för alla djuren. Vi gillar båda att bokens budskap är att alla får vara med oavsett hur de ser ut eller är. Ett viktigt budskap förpackat i en fin bok. Det är lite text och väldigt talande bilder i boken. Det är en bok som riktas mot ålder 3-6 år och den passar bra in i den åldern, den är lättillgänglig och går direkt in. Vi gillar de fina milda färgerna och illustrationerna i boken.
Vi ger den 🐴🐴🐴🐴🐴 (=fullpott ) i betyg

Bokrecension

stjärn

diddeochgrynets_sagostunder

Stjärnlastbilen. ”Så här gör vi, säger pappa och fortsätter: – Varje gång du känner för att ta en tur med mig så lägger du dig bara på sängen, slappnar av och blundar. Efter en stund kommer jag och hämtar dig.
Ansgar lutar huvudet i pappas knä och blundar.
Nu är allt precis som det ska vara.” – Ansgar är ledsen så att det känns både i magen och i halsen. Hemma hos Ansgar råder sorg. Det har gått en vecka sedan Ansgars pappa dog och allting känns väldigt ledsamt när Ansgar ligger på sin säng och ser ut genom fönstret…