I stallet orkar jag städa

Jag är väldigt glad över att jag har ett hem, tak över huvudet och faktiskt, till och med en liten uteplats där jag kan dricka kaffe och sitta och läsa. Katten gillar den där platsen så ibland kivas vi om vem som ska få mest sol på sig. Skäl att vara tacksam alltså, och ändå suckar jag över allt som måste göras i ett hem. Inte för att nivån på städningen är särskilt hög här, men ni vet, man jobbar ändå så att man kan ta sig fram, hitta det man ska ha och har något att ha på sig. Jag gör det jag måste, räknar aldrig med den tid det tar och ja, sköter det med vänster hand helt enkelt. I stallet däremot, där knotar jag aldrig över ”måstena”. Packa höpåsar är inte superkul, men man bara gör det. Att mocka tarvar sin kvinna men nä, inte ens det tar emot. För att inte tala om att sköta om hästen. Det är aldrig något problem (ok, bakbroddarna känns onödiga men är inte så mycket att välja på när vintern hållit sig kvar så länge som i år) utan är mer förknippat med mys och gos. Som i lördags när jag kom dit, den stora fina herr Franko Boy kommer fram till mig i hagen, när vi kommit in i stallet och hans box, då lägger han sin mule på min axel och bara står där en bra stund. Jag får blåsa länge i hans ena näsborre, luta kinden mot hans varma mule och bli riktigt pelletsgrisig på kinden. Det är en ynnest, det jordar en fullständigt och får allt annat att blekna. Nån går förbi på gången och stannar till, säger något om kärlek och vi ler i samförstånd. Nån och jag, Franko Boy ler inte så man kan se det.

Under samma lördag, då jag ett kort tag hade någon slags ambition om att ta mig in i ridhuset, så sken solen mellan snöflingorna som envisades med att fara runt i stunder. Vi ska ut i skogen tänkte jag, jag får för lite skog nu för tiden, och han, den stora fina ridskolekämpen, får definitivt ridhus så det räcker. Sagt och gjort, ländtäcke på, snälla ridläraren lånade ut sina överdragsbyxor för mina hade jag glömt hemma, och njutningen var total. Mer skog och skogsridning åt folket! Franko gick och småfrustade mest hela tiden, jag kände mig som fjorton igen och ingen av oss hade bråttom hem. Sen är man nöjd. Häftig konsert med Ale Möller väntade på eftermiddagen och ytterligare sen god middag med bästa väninnan, inget toppade stunden med go-mulen på axeln och skogspromenaden på spattig ridskolehäst (förlåt Ale Möller och Company, det var fantastisk, och förlåt Angela, det är alltid lika trevligt att äta middag med dig men, stallet rules).

För övrigt planeras det, och jobbas, för fullt inför den kommande invigningen av nya stallet. När vi (som passerat 40 och lite till) pratar om resan från då till nu, från gamla stallet, utedasset, fikaplatsen bredvid gödselstacken, frusna vattenkoppar och inget fikarum, då blir vi lite nostalgiska några av oss. Men vi blir lika glada över det nya som är, att man satsade och byggde nytt, att ungar och hästar hittat hem i det nya, över alla möjligheter som väntar och ja, över verksamheten helt enkelt. Det får ta och bli ett par nya ridbyxor till invigningen, så att man känner sig lite snygg där bland grepar, skottkärror, nybakta kakor, ungar som ska rida kadrilj med käpphästar och hästar som ska borstas mer än vanligt. Hoppas solen skiner som den gjorde igår när jag och Franko var i skogen. Det är vi värda allihop.

 

Susanne Larsson

Hängiven ponnymamma

 

Annonser

Vi gratulerar vår författare Angelica Öhrn som har nominerats till debutantpriset Slangbellan för sin bok Anton och Teitur.

BULT:S årliga debutantpris Slangbellan för bästa debutbok i kategorin barn- och ungdomslitteratur 2017 har nominerat Kikkulis författare med följande motivering:

Angelica Öhrns Anton och Teitur är en vacker och driven uppväxtskildring, och en hästbok som både är trogen sin genre och uppfriskande oförutsägbar. Närheten mellan pojken och hans häst i en vuxenvärld som sviker är fint framskriven.

Vinnaren tillkännages vid prisutdelningen onsdagen den 11 april kl 17.30, i Författarnas Hus

– Det känns fantastiskt roligt och jag är både glad och stolt. Att bli nominerad till Slangbellan känns som ett stort erkännande.

Jag hoppas att nomineringen leder till att boken blir läst av många och att det här blir startskottet för en lång författarkarriär, säger Angelica.

Boken berättar på ett nära och mycket trovärdigt sätt hur Anton slåss med sina inre känslor. Hur det känns att bli bortvald av sin pappa, hur det pirrar när kärleken slår till och hur härligt det är vara ett med sin häst.

– I boken finns inget ifrågasättande av Anton som hästälskande och känslig kille utan han får helt enkelt vara som han är. Likaväl som det behövs starka tjejer i litteraturen så behövs det mjuka och känsliga killer, säger Angelica.

Anton får hästen Teitur när hans pappa flyttar utomlands. För Anton kommer Teitur att betyda allt. Han blir tryggheten när pappa är borta och mamma jobbar över. När hästen Humlan flyttar in i stallet blir Anton vän med hennes ägare Kristin. Vänskapen växer till något mer. I varje fall för Anton.

Angelica_Antonteitur

När strumpan blir gympa

Jag hittar ännu en anledning till att stallet drar. Väl inne i den fas då kroppen gnäller betänkligt när jag ska upp på morgonen, när den kräver lite stretch för att inte fastna helt i stelhet och då att få på sig stödstrumporna (jo, varje morgon) blir till ett smärre friskis-pass, då längtar jag mer än någonsin efter mitt svunna jag. I stallet får jag kontakt med henne, hon som ändå var ganska stark, rätt rörlig och faktiskt, inte så orolig. Det sistnämnda kommer också med åldern, i alla fall för mig. I stallet klarar kroppen det mesta, när den väl är uppvärmd, rörelserna sitter och lusten till hästarna och ridningen tar liksom över både sorger och besvär, även fysiska sådana. Den friska och kalla luften gör en väl pigg på något sätt. Detta ska läsas med viss humor, jag vill tro att jag har en måtta självdistans, men ingen ska säga till mig att det är bara roligt.

Bara roligt är det med den funktionshindersatsning man gör i vår klubb nu. Anpassat ridhus och ridled är tanken och det som ligger bakom den gör mig både varm och glad – ”En ridskola för alla”. Vilket motto. Så rätt, så rimligt. Och bara så i tiden. Varför ska vi inte tänka så? Utöver det rättmätiga för dem som kommer att kunna utnyttja anläggningen och ta sig in i, eller hålla sig kvar, i sporten, tänk vilka vinster för hela klubben, för dem som kanske inte möter personer med funktionsnedsättning i vardagen? Om man är det minsta lik mig så går man också igång fullständigt på att se den glädje ridning och umgänget med hästen kan ge den som av olika skäl behöver stöd för att exempelvis klara vardagen, styra kroppen eller sin perception. Precis som för mig, och dubbelt upp förstås om man har större utmaningar än att få på sig stödstrumporna på morgonen, är det hisnande att få gunga fram i en taktfull trav, susa fram i galopp eller bara skritta stilla på en skogsväg. För att inte tala om då kommunikationen med hästen stämmer, och den går åt det håll man vill, när man bett om det och som tack efter ridning kanske får ett blås på kinden. Eller en blöt puss av en häst med äpple- eller morotsluktande mule. Funkar för de flesta, blir till fniss och rysningar och som alltid när det kommer från ett djur som inte jobbar på att tillfredsställa någon, en ynnest helt enkelt.

För övrigt, utöver att engagera mig i frågan om funktionshinderridning, arbeta, hålla städhögarna på rimlig nivå, så försöker jag hantera igentäppta broddhål (tack goa Roffe i stallet som bistår), det faktum att jag inte vågar hoppa lika högt som min dotter längre (där slår den lilla oron till ändå) och längtan efter mer och ordentligt utmanande ridning, och så våren förstås. Något som är riktigt häftigt är att jag tycker jag ser fler och fler som jobbar på den mjuka stilen med hästarna, bland dem jag har omkring mig i stallet syns väldigt lite av hyttande och härjande, av höjda röster och ”klappa till med baksidan av borsten – smisk”. En slags förståelse över vad ridskolelivet kan göra med hästar verkar råda, en syn på det hela som att de ju ändå är djur som inte kan förväntas förstå och räkna ut saker, och att det, om hästar härjar lite, oftast funkar bra att bara står kvar, lägga en hand på deras hals och fortsätta med det man gör. Det lugnar den stökigaste, och blir till förtroende och samarbete. Win win som det så populärt heter och har hetat ett tag.

Slutligen, för det finns mer att vara glad och tacksam över, så ska jag se över en utav mina första böcker för revidering och till sommaren kommer den lilla boken om små barn och hästar. Den senare, tänk er själva, de minsta i stallet, och ponnyer, man bara dånar ju, gullighetsfaktorn är total, men den handlar också om att vara, våga och växa. Lite häftigt var det också förstås att senaste numret av Min Häst publicerade en novell ur min bok Måste du till stallet jämt som finns på Kikkuli Förlag. Min Häst, tidningen man dreglade över i tonåren.

Håll ut, våren ska komma

Susanne, stallmamma, författare till böcker inom funktionshinderområdet och häst och unga

 

Gott Nytt År och i tanken lockar egen häst

Ett år, igen, hur går det till varje gång. Tiden flyr och vi försöker hänga med. Eller jag i alla fall. En del verkar bättre på att vara i känslan av ett långsammare nu. Jag vet inte. Under julen hade jag tillfälle att vara mer i stallet. Jag behövde till och med köpa en gängtapp och bland hyllorna på Granngården fick jag fatt i att mer häst och stall i och för sig tar tid, men kanske vinner jag något annat? Eller det vet jag ju, men skulle jag klara av prioriteringarna? Faller bitarna på plats, tror jag att jag ska göra som jag alltid råder andra (det är ju lättare än att göra egna val, det vet vi ju), att låta livet liksom hända, drabba en lite grann, bara bli, och följa med i det. Detta i balans, och med innehåll som inte gör en illa förstås.

_DSC0141

Foto (som alltid) Göran G Johansson/Telge Foto

Så, vad innehöll den utökade stalltiden? Lite mer stalltjänst på grund av röda dagar och för att bidra till föreningen, som gratis gym och mindfullness, och skön samvaro med goa människor. Vidare träningar för dottern, och som vanligt sitter vi några hugade på läktaren och är imponerade och stolta. Jag varvar läktarprat med hästbajsmockande och bomlyft, och får också chans att prata lite med tjejerna, bara tjejer just de här dagarna, rätta till en rem, ta en jacka och klappa en trotjänare på mulen. Jag har också ridit lite själv. Börjar äntligen komma igång efter åderbrocksoperationen och får mersmak, så till den grad att jag går och funderar på häst. Jag har haft hästar, vet precis vad det gör med vardagen, hur halt det är och kan vara stora delar av vintern och hur kolsvart det är redan på eftermiddagen (men nu har det vänt!). Ändå är jag där igen, i tanken. Hej och hå, spännande blir det, att se var detta slutar. Och vad det ger, om det blir.

För övrigt börjar ungarna få koll på bitarna nu, de inverkar, vill något, delar med sig, och växer. Allt sådant som är så himla kul att få vara en del av. Som klubb jobbar vi mot kommunen för att få resurser till att ha en vuxen i stallet på em och tidig kväll då barn och unga hänger i stallet, eller skulle kunna hänga där. Lite tryggare, mer utvecklande och med mer jämlika chanser. Många tänker tävlingar, events och satsning på dem som vill och kan, men ridsporten är mer, kan mer, och vill mer (i alla fall många av oss). Jag rider inte bara för att rida, jag vill utvecklas, och se de barn jag har omkring mig få en chans att nå sin absoluta topp, men jag ser också värdet av samvaron, både bland människor och den med djuren. Vi lär och växer, håller kontakt med den ödmjukhet som ibland känns ett snäpp för långt bort i vardagens snabba tempo, val-och ibland kvalfyllda tillvaro och som i sig genererar tacksamhet. Ställer man sig ödmjuk inför olikheter bland människor, och som i stallmiljö, hästar, och har närvaro nog att inse att det som är självklart för mig kanske inte är det för andra, då måste jag, eller som jag ser det, får jag, chansen att hinna uppskatta det jag har, och det jag lär. Egentligen handlar allt detta om att hästarna, och varat i stallet, sätter fast mig i tillvaron. De ska ha mat, få mockat, och jag får en ilning i magen av galoppen, eller ett blås på halsen av den nya hästen som först knappt släppte in mig i boxen först. Likaså av rosiga barnkinder som får färg för att barnen är med om något som känns, som tar dem bort från skärmar, stillasittande och ett liv de betraktar. I stallet är de, gör och tröttar ut sig. Det blir jag glad av. För deras skull liksom min egen för jag blir lika trött jag. Bästa sovpillret och aptitretaren. Bästa påminnelsen om att jag lever och finns till.

Ha det bäst

Susanne Larsson, stallmorsa och författare till böcker om hästar och stall liksom arbete inom funktionshinderområdet

Shettisligan på pallplats 1

gustavssonsabina💥🏆Av de böcker jag har fått recensera de tre senaste månaderna vill jag ändå sätta Shettisligan på pallplats 1. Hade jag varit en låg/-mellanstadieelev hade jag nog förlorat mig i denna bok. Som vuxen och förälder tilltalar boken mig eftersom den förmedlar en härlig skopa positivitet. Till detta tycker jag om författarens sätt att skriva, utförligt utan att bli segt. Kvickt utan att bli rörigt. Jag gillar också att den är mångfasetterad. Det gömmer sig mer handling i boken än bara om ett gäng tjejer som rider. 💥🏆shettis

Inte mycket ridning nu

Det går ändå. Fast jag inte rider så mycket. Ibland måste annat gå före. Som en länge uppskjuten och väldigt nödvändig åderbrocksoperation. Eller stress som via kropp och knopp länge försökt få kontakt med mig men som inte blivit lyssnad på. Jobb som om det inte prioriteras riskerar att komma så på efterkälken att det drabbar fler än en själv. Och hemmet. Det låter tråkigt men det finns en gräns för hur stökigt det kan bli. Anhöriga också, som behöver stöd behöver sitt och kräver tid. Som alltid är det värst innan man bestämt sig. Nu när jag väl gjort det, sagt att min egen ridning får vila ett tag, för att ta mig igenom, och upp till ytan igen, då är det skönt. Jag skjutsar barn, ska ta en och annan stalltjänst, och gosa med hästar när jag är på plats, men jag ska inte försöka hinna rida, under omständigheter som gör att jag ändå inte kan träna, och jag vet att jag kommer att sitta där snart igen för jag är halv utan ridningen. Precis som då i ungdomsåren, när hela ens identitet andades häst och stall. När man tog sig upp barbacka, själv, eller red en omhoppningsbana som om inget var mer självklart i världen. Allt i balans och utan träningsvärk dagen efter. Jag har hört seglare, golfare, rallycrossförare etc. tala passionerat om det de gör men undrar ändå om vi hästmänniskor inte vinner ändå – i klassen mest tokiga i det vi gör.

Ridskolan där vi hänger har fått nytt stall. Kommunen gick in till slut och satsade. På klubben, sporten, tjejer, och det gjorde det rejält. Stallet är stort, modernt och personal och hästar har fått en frisk och arbetsmiljövänlig tillvaro. Det är de värda, det var på tiden och det är väldigt bra och roligt att så skett. Jag ska lära mig dra stooooora skottkärror nu, trycka på rätt knappar vid gödselbandet och planera min insats som stallvärd (för det är som på stora Coop, långt att gå om man glömt något). Vi får alla, hästarna också, lära nytt i början och det verkar gå som en dans. Verksamheten ska utöka ridningen för personer med funktionsnedsättning också. Måtte bara de förändrings som sker inom funktionshinderområdet inte vända allt på ända så att också människor i behov av stöd får fortsätta att njuta av hästar och ridning. Vi som håller på, och forskare vet, att det betalar sig. Utöver tankar om allas lika rätt, demokrati idén om vad som ska ingå i ett medborgarskap (jag vet, att få rida står inte inskrivet, men möjligheten att välja, ha en fritid och så vidare), så unnar jag dem bland personer med funktionsnedsättning som tycker om att rida mer än någon annan att få göra det.

Sist men inte minst, man läser och hör om mycket godhet. Tack och lov får man väl säga eftersom motsatsen ju florerar friskt. Man borde inte bli förvånad kanske men vidden av det som metoo-kampanjen avslöjat får en ju på allvar att undra hur det är ställt. Hur som, mycket gott sker också, utöver kommuner som till slut satsar på ridsporten. En god sak är den verksamhet som Svenska Hästars Värn bedriver. Jag fick hem en fin och upplysande kalender i brevlådan nyss och blir både bedrövad (över hur folk kan behandla djur) och alldeles varm. Det senare över hur fint det blir när kunskap, idéer om värdighet och den goda viljan till djurets bästa får råda. Och hur hållbart det blir i längden.

Nu ska jag raska på läkningen av mina ben, snart hänga på läktaren och njuta av ungarna som utvecklas så det tjongar om det på hästryggen, och snart ta tag i en grep igen. Så där så att det luktar häst i hela bilen när man åker hem, och guppar något mjukt i magen efter fina stunder inne hos favorithästen.

Håll ut i mörkret. Snart lyser juleljusen och ett tu tre är det vår igen.

Susanne Larsson

Stallmorsa, forskarstuderande och författare till

böcker för funktionshinderområdet och en novell-

samling om hästar, ridning och ungdomar (Kikkuli Förlag).

Från EM-bilder till Uffe Långöra

Alla som var på EM var euforiska när de kom hem. Otroligt arrangemang. Otroliga prestationer. Kul och fint och fantastiskt. Verkligen. Inspirerande. Vissa ritter höjde pulsen även om man stod hemma vid datorn och höll andan. All respekt, och tänk vilken betydelse för ridsporten.

Själv var jag som ni förstår inte på plats, och det var ok ändå. Terminen har sparkat igång. Just i mitt stall, på vår ridskola, är det extra spännande i år. Vi har två urgulliga nya ponnyer och en ny liten stor häst som kliver in i verksamheten och ser ut som att han är född där. Framför allt är vår nya anläggning klar och det är så snyggt att man knappt törs gå in.

I tisdagskväll fick jag rida med på dotterns lektion. Tonårstjejer, rakt igenom. Och jag har fortfarande, fyra dagar senare, träningsvärk. Visst, i sommar har det varit skralt med ridning men jag har sprungit, stavat med bungy pump-stavar (jag vet, hutlöst larvigt namn men bra sägs det) och promenerat mycket men si det räckte inte. Jag hade också (ursäkta den intima detaljen men alla som rider vet precis vad jag pratar om) dragit på mig ett par knäppa trosor så skavsåren var ett faktum. Jag antar att ett par illasittande dito, eller kalsonger, hade irriterat även den bästa em-ryttaren. Nu var det så roligt att rida, att jag inte förstod graden av skavsår förrän en bit in i lektionen, och jag viker inte ner mig i första taget, så jag red ju klart, förstås. Det vet alla som rider också att man gör. Följden är ju, som, vi också vet, att det är ren och skär tortyr att gå på toa och duscha sen i ett par dagar. Hur som haver, jag har burit min träningsvärk med glädje. Och tänkt mycket på den goa gamla trotjänaren Uffe som fick stå till tjänst. Lite butter, till och med lite rädd så att han klipper lite med tänderna i luften ibland, stor som ett hur och lika smidig som en kraftig planka. Många snälla klappar och ett par morötter senare stod han med slappa läppar och halvsov med huvudet i min famn i väntan på att gå ner till paddocken.

När vi kom upp igen, lika stel som jag just beskrev Uffe själv frågade en tjej i stallet hur det gick. Och jag sa att om man bestämmer sig för att älska Uffe rakt av, försöka komma till någon slags flow och smickrar öronen av honom, så kommer man lite bortom den väldigt markbundna traven och känslan av att man håller på att rida in i en vägg. När Uffe till slut klipper med sina långa öron, suger lite på bettet och faktiskt håller med om att det är ok, då är man glad hela kvällen. Skavsår till trots.

Jag såg inte så mycket av de andra i gruppen men små glimtar ändå, av rödkindade tonåringar med lys i ögonen, som kanske inte ville att sommarlovet skulle ta slut men som inte hade något emot att ridningen började. Jag ser fram emot ännu en ny termin, med allt vad det ger att hänga i stallet bland hästar, kunnig personal och trevliga och kloka människor som tycker häst och ridning är bäst i världen.

Susanne Larsson

stallmamma, forskarstuderande

och författare

 

Toppbetyg till Malin Roca Ahlgrens senaste bok om Asperger eller högfungerande autism

juliassuperkrafter_400

Boken berättar insatt om hur Julia upplever sin situation. Den är viktig att läsa för skolpersonal, föräldrar och alla som vill vara med om att alltid försöka se människors olika kapacitet och särdrag som en tillgång och inte som ett hinder. Berättelsen av Malin Roca Ahlgren är lättläst och ger en god inblick i en tonårings vardag.
Illustrationerna av Carl-Marcus Ramstedt förstärker beskrivningen av Julia och hennes känslolägen. Boken känns angelägen eftersom de flesta av oss har dålig kunskap om de behov som en person med Asberger eller högpresterande autism kan ha.

Publiceras i BTJ-häftet nr 17, 2017.
Lektör Margareta Brengdahl