Väl genomförd bok som saknats

Framsida_MIMIRoligt att vi får en så fin recension av Malin Roca Ahlgrens senaste bok ”Mimis särskilda begåvning”;

”Verkligen en bok som saknats och som helhet väl genomförd, med gediget researcharbete och väl valda personer att konsultera inför utgivningen!”

/Riksförbundet för särskild begåvning

Annonser

EN DRÖM GÅR I UPPFYLLELSE

Älgappan HelenaI sitt yrke som journalist har Helena Egerlid framgångsrikt målat med ord. Nu prövar hon en nygammal väg att uttrycka sig på och förverkligar samtidigt sin barndomsdröm.

Fyndigt och följsamt har hon bildsatt Lisa Franssons berättelse om pappan som ibland förvandlas till en älg och glömmer sin familj när han är på äventyr i skogen.

– Jag har alltid tyckt om att rita och måla. När jag var liten…

Läs hela reportaget om Helena Egerlid och hennes arbete med Älgpappan i Smålandstidningen.

Löfte om vår

En fråga som jag tror många av oss ställer sig lite nu och då, ofta i kombination med; men vänta nu; ”hur gick det här till!?” Jag ställer mig den frågan ofta. Eller ställer mig, den drabbar mig snarare. Som när (den nyss lilla) ungen går hemifrån och bara ser nästan vuxen ut, när hon säger till mig att ”jag pratar inte med dig” när jag vill vara med och dela det hon pratar med kompisen om, eller när hon alldeles själv, och snyggt dessutom, rider min stora herr pigga 20-åring som jag knappt vågade släppa när hon ”fick skritta några varv” förut. Det går att fortsätta i det oändliga, som när min hjärna tänker att jag ska ta en förhållning, parera en vobblande bakdel eller ta igenom ställningen, och jag och min kropp inte gör något förrän på nästa långsida. Eller, och framför allt, när min kropp inte gör och orkar som jag tycker att den ska. När den värker och knakar stelt som om jag vore nästan hundra, när jag ska resa på mig och gå. När ridläraren säger att jag ser ut som en trasdocka på hästen eller suckar över försöket till bakdelsvändning. Ja ja, det är som det är liksom.

IMG_0606

För att tiden rusar och bryr sig föga om vad man tycker om det, för att det finns att oroa sig för och för att stressen äter upp en inifrån, så är stunderna i stallet och mötet med hästen med stort H guld värda. Eller hans fina kompisar. När man får deras förtroende och tillåtelse, en smulig mule mot kinden, eller bara en sådan blick som bara djur kan ge en, då stannar tiden lite. Ljuden tonas ner, ljuset blir snällare och blodet rinner saktare i ådrorna. I skogen, till häst, när det luktar vår fastän den bara precis är på väg, när hästen, lika glad som jag över mjuka grusvägar, vänder huvudet bakåt mot mig på ryggen, kastar med det som han gör när han härjar med de andra i hagen, och tycks säga Kom! Vi travar mer!, då lyser något mjukt och skönt i magen på mig. Då påminns jag om att livet är något mer, som inte bara ska handla om att producera, leverera och dokumentera, om att man inte finns till endast för att ta hand om andra (även om det också är en del av livet), utan också ska leva bara för att jag råkar göra det.

Vad gäller hästens betydelse händer det grejer, inom hästvärlden har vi vetat länge, inom forskningen har man bekräftat, sportens företrädare och media jobbar på vilket är tacknämligt, och nu Sanna Lundell med nya serien Flocken. Själv finns jag (också) på en högskola som lyfter det hela inom Etik och Livsåskådning, som förresten ordnar seminarium i höst på temat Hästen och människan. Jag har den äran att få kommentera text där och det är precis hur roligt som helst. Lika roligt som att jag ska få skriva om hästar och barn i kommande Mulle och Jag. Högt och lågt, men som sagt, i mångt med samma tanke om storheten i det lilla.

Tanken, och som sagt numer vetskapen, om hästens betydelse (ok, djurens men visst är det särskilt med hästar:)), och de möjligheter umgänget med den innebär finns där. Det finns olika inriktningar men en som ställs i fokus med jämna mellanrum är den om hästen (och stallet) som medskapare av goda ledare. I detta finns viktiga utmaningar och chanser tänker jag. Tänk er skillnaden att forma blivande ledare som tänker utifrån det gamla, som i större utsträckning grundades på makt, anpassning etc., och det nya med mål om att hästen helst ska vilja följa, vilja göra sitt bästa och tycka om att arbeta för det mål man satt upp. Det senare skapar förstås bättre, snällare och klokare ledare. Sådana som världen behöver nu. Här går det att koppla till tanken om hållbarhet som är på tapeten också i hästvärlden. Tänk vad vi själva och hästarna, utöver det omätbara i att klara miljön bättre, vinner på att hålla i längden. För hästen tror jag som många pekar på, att den inte bara ska tränas och blir bäst i ridhuset utan också behöver umgänget både med oss och andra fyrbenta, att den får tid och allsidighet i skog och mark, där vi själva också kan fylla på och få kontakt med det som liksom är hela förutsättningen till att vi finns till. Heja på våren, här kommer vi.

Susanne Larsson, författare, forskarstuderande och absolut stallmorsa

 

Kärleksfull och finstämd berättelse

Min pappa och jag_framsida.jpg

”Min pappa och jag” en kärleksfull och finstämd berättelse som inspirerats av Nari Hongs egen barndom. Budskapet är enkelt; du behöver inte vara som alla andra, det är minst lika bra att vara just dig själv.
Kikkuli förlag ger ut böcker på olika teman som rörelsehinder, mobbning, sorg- och depression och rasism. Böcker med så tydliga uppdrag att verka informativa kan lätt bli tråkiga och tillrättalagda. Min pappa och jag är dock en trevlig och estetiskt tilltalande bilderbok som i första hand handlar om en liten flickas goda relation till sin pappa.

Publiceras i BTJ-häftet nr 9, 2019.
Lektör Sarah Utas

Supermamsen + Kikkuli = sant!

20190129_221743

Nu har jag bloggat i nästan fyra år. Jag började skriva av mig när C, min 16-åring, fick sin aspergerdiagnos och hade varit hemma från skolan i nästan hela årskurs 6. Vi har verkligen gjort en tuff resa sedan dess. E, min 13-åring, fick också hemmasittarproblematik och har fått en ADD-diagnos och L, min 9-åring, har fått en ADHD-diagnos. Själv blev jag sjukskriven för utmattning men är till stor del tillbaka på banan igen.

I bloggen har jag delat med mig av vårt liv och gjort bilder och analyser. Jag har skrivit många inlägg om hur tärande och tungt livet ibland kan vara, men jag försöker även ge tips och förmedla hopp. I början skrev jag endast för mig själv för att bearbeta alla mina känslor och tankar. Jag har fått fler och fler läsare och många skriver till mig att de känns som jag sätter ord på deras liv och att de får stöd och igenkänning i bloggen. Flera inlägg har delats flitigt. Min blogg fyller inte bara funktionen att jag får ventilera mina tankar längre. Den når ut och hjälper andra. DET betyder jättemycket för mig. ❤

Jag har under åren fått frågan av läsare om jag inte ska ge ut en bok med mina tankar och bilder. Detta frö planterades och har fått gro ett tag. I år är det dags! I december kommer min bok ut på Kikkuli Förlag. Ni kommer att känna igen en del tankar från bloggen men mycket är nyskrivet ur ett helt annat perspektiv. Jag är väldigt stolt och glad över att Kikkuli vill satsa på att ge ut min bok. Det blir både e-bok och tryckt bok. Det känns så spännande! December känns långt fram men då har jag tid på mig att jobba med manus och bilder.

Att jag skickade in mitt manus till just Kikkuli Förlag beror på att en av deras nischer är teman som funktionshinder, funktionsnedsättningar och samhällsutmaningar såsom mobbning och utanförskap. Jag känner att min bok passar bra in i den nischen.

Mitt andra perspektiv är att jag är fritidspedagog och arbetar på en F-6-skola. Under min resa de senaste åren har jag märkt vilket stort glapp det ofta är mellan pedagoger och föräldrar. Jag hoppas att mina dubbla perspektiv kan bidra till samsyn mellan föräldrar och pedagoger/rektorer. Min förhoppning är att boken ska ge stöd till andra som hamnar i samma situation som vi. Jag hoppas också att min bok bidrar till att kunskapen och förståelsen för NPF.

För att boken ska bli mer personlig så skriver jag också könen på mina barn. Det blir han/hon istället för hen. Jag vet att ni är många som har varit nyfikna på just det och har haft gissningar. I boken får ni veta om ni har gissat rätt 😉

Boken kanske kan passa som julklapp till släkt, vänner och pedagoger.

Håll utkik i december!

/ Supermamsen

 

Fem tips för en bättre vardag med ditt barn

boy
Kanske är det svårt för andra att förstå hur vardagen ter sig för familjer med barn, och ofta vuxna, med ADHD och vilken belastning det innebär. När det oftare är bråk på morgonen än det är lugnt. När det är ett halvt världskrig vid middagen och barnet ändå inte är kvar på stolen, när favorittröjan är i tvätten och det orsakar ett utbrott deluxe, eller när syskonen halvt slår ihjäl varandra, ja då behövs ett mycket större ledarskap.

Kraven ökar och insatsen är hög. Om inte vi klarar av att ratta vardagen – vem ska göra det åt oss? Om vi sjunker ihop i en hög och gråter av förtvivlan, hopplöshet och brist på energi så kommer ingen och lyfter upp oss och säger att allt ska bli bra. Vi får lyfta upp oss själva, kavla upp ärmarna och hitta lösningarna. För vi måste orka med alla delar av vår vardag. Därmed inte sagt att vi inte får vara ledsna, känna oss dränerade på all energi eller frustrerade. Men vi har inte råd att vara kvar där.

Det är lätt att fastna i självförebråelser. Det är alltid något man borde ha gjort som man inte har gjort, eller något som man har gjort men inte borde. Vi är ofta strängare och mindre förlåtande mot oss själva än vad vi är mot våra vänner. Vi skulle väl aldrig säga så elaka saker till våra vänner som vi gör åt oss själva?

Som föräldrar är vi i en maktposition där vi måste var den större parten. Erkänna våra fel, be om ursäkt när vi gjort tokiga saker och förlåta (både oss själva och vårt barn). Vi måste vara den som tar initiativ och gör det först. Då händer flera bra saker. Vi visar våra barn genom handling hur man löser konflikter, vi stärker relationen till våra barn och vi ökar vår respekt för oss själva. Det är tre långsiktigt viktiga vinster.

Fem tips för ett bättre vardag:

  1. Ta ansvar för ditt beteende som vuxen och undvik att förklara ditt agerande med barnets beteende.
  2. Utgå från att barnen beter sig så väl de förmår. När vi tror att barnen trotsar oss blir vi mycket argare än om vi tänker att de inte kan bättre i just den situationen.
  3. Förbered barnet på vad som kommer. Ge barnet en möjlighet  att ställa in  sig på vad som ska hända, vilka regler som gäller och vilka förväntningar som finns.
  4. Sätt relationen till ditt barn före att vinna en argumentation. Lyssna utan att värdera vad barnet säger. Visa genuin nyfikenhet för hur han eller hon tänker.
  5. Var snäll mot dig själv. Föräldraskap är ett maraton inte en sprint. Har du haft en dålig dag eller gjort saker du ångrar? Det kommer en ny dag imorgon då du kan göra bättre.

/Jill Nyqvist

Duktig flicka, arbetsmyra

s

Stundtals blir jag trött på mig själv. Jag jobbar på det, men fortfarande finns det tillfällen när jag mäter mitt eget värde i prestation och inbillad lojalitet, när jag i själva verket borde lyssna på mig själv. På mitt inre, på min kropp. Men även fast jag är en vuxen kvinna som borde kunna fatta egna, kloka och hållbara beslut är jag beroende av att någon annan talar klarspråk med mig.

Det räcker exempelvis inte med att komma med goda råd och säga saker som; jag tycker att du… eller; du borde… Den enda effekten sådana meningar får på mig är att jag nickar förnumstigt och håller med. Jag borde, det fattar jag! Fast per automatik betyder inte det att jag gör det som anses rätt och riktigt i en situation. För jag vet inte riktigt vad som är rätt och riktigt när jag ”bara” borde …

Först när någon säger; du ska… eller; du får inte… förstår jag hela innebörden och agerar därefter. Inga vaga formuleringar. Ingen tolkningsfrihet. Bara raka puckar. Det är samma sak när någon drar ett skämt. Jag fattar först långt senare. Det finns bara en typ av skämt som jag förstår på direkten och det är de ironiska skämten. De är så roliga. Tack och lov att jag är gift med en lika ironiskt sinnad make och att vi från tidig ålder lärt våra barn ironi. Älsk på det! Ändå kan min man lura i mig vad som helst. Han kan lura mig till månen om han vill.

Hur som helst. När jag är sjuk finns det egentligen inget förutom magsjuka eller kraftig migrän som får mig att integå till jobbet. Inte heller när jag är i ett sjukdomsskov med inflammerade leder stannar jag hemma. Inte ens när inflammationen gör att jag knappt får sova eftersom jag har så fruktansvärt ont. Smärtan som gör att jag knappt kan gå, knappt kan sitta utan bara vill halvligga med benen i högläge. Inte ens då stannar jag hemma (suck).

Är jag en duktig flicka? En arbetsmyra? Nej, faktiskt inte. Men jag är nog rädd att göra fel eller vara till besvikelse. Jag behöver någon annan som tar det beslutet åt mig. Någon som i klarspråk säger; du får inte jobba förrän du är helt och hållet problemfri!

Och det känns så himla skönt. All snårskog av diffusa meningar och åsikter är utredda och jag får äntligen vila. Klarspråk, gott folk. Det är så viktigt.

/Sara Salander

Vad är normalt och rätt? Och vad är galet och fel?

 

I ett Underland kan allt betraktas som vanligt. Som en katt som morrar när den är glad och viftar på svansen när den är arg, eller blommor som sjunger och kort som dansar.

Jag har läst boken Alice i Underlandet och funderar på när Alice befinner sig i Underlandet, möter hon många underliga karaktärer som får henne att fundera över sin uppfattning om normer, sin egen identitet, kulturella och sociala normer, vad som är rätt och fel och vad som är verkligt eller inte. I detta kan jag själv känna igen mig, för i dagens samhälle lever vi efter normer som jag många gånger frågar mig om de är de rätta?

Men jag tror inte att författaren ville förmedla något budskap utan bara skapa en fantasivärld. Om vi ser det ur ett historiskt perspektiv så kan vi idag säga att denna bok var den första inom barnlitteraturen i dess genre. Efter den började fler författare skriva på liknande sätt och dagens fantasy-författare har en hel del att tacka för detta historiska genombrott. Boken speglar en tid då uppfostran och moral var mycket viktigare än vad de är idag. Den speglar inte en speciell tid, den är mer tidlös, det vill säga. Inte heller finns det någon realistisk kultur att koppla till verkligheten då den i sig själv upphäver tiden. Om vi jämför med idag kan man se att Alice kan verka normbrytande men det moraliska sättet i hennes agerande genomskådas och vi ser att där finns en uppfostrad artig flicka, mer som en så kallad traditionell könsroll. Alice brottas med sina egna frågor om vad som är normalt och rätt och inte. Att hon till exempel byter storlek kan tolkas som att ens identitet kan vara föränderlig.

Precis som jag, frågar sig Alice vem hon är och vart hon ska? Och precis som jag, är Alice nyfiken och initiativtagande, som när hon till exempel frågar sig om hon kommer att falla rakt genom jorden och komma ut på andra sidan och se folk som går med huvudet upp och ner. Vardagens tristess kan även för mig bidra till att jag hellre läser en bok, helst i fan-fiction, där det lite mer galna och overkliga är normalt.

/Maya Roca Ahlgren

Ledig kväll

bloggMIKAledig

Jag har en ledig kväll. Dottern är hos kontaktfamiljen. Assistenten trampar på sin cykel och jag kör Permobilen mot staden och vi når Skanstullsbron snabbt. Jag har kört Permobil i fyrtio år nu och sitter bekvämt i den med vänster hand på körspaken. Framför mig tornar staden upp sig som ska sluka mig i sitt myller av kvällsfirande turister och ensamma stockholmare. Den runda blå klockan på Åhléns tak slår arton. Klockan har alltid suttit där och fångar min uppmärksamhet. Den stora vita bollen, som min dotter kallar Globen, ligger bakom mig.

Uppför en trappa kliver en kvinna med stramt ansiktsuttryck. Kvinnan är en personlig assistent som nyligen fått sparken. Det är som hon har gråtit och när hon talar blir jag vittne till hennes längtan. Det är inte mig hon bryr sig om. Det är min dotter hon vill fortsätta att träffa. Nu ställer hon sig på knä och tar tag i mina händer och säger att hon saknar så mycket efter ett barnbarn. Kvinnans barn är vuxna och har flyttar till västkusten och har inte gett några barnbarn.

Jag har litat på henne. Denna snabbtalande kvinna som aldrig lyssnade till sig andras röst. En kvinna som hade färdiga svar och lösningar på allt. Hon har erkänt att om inte barnet lyder så är det rätt att ta till tvång eller våld. Jag har sett henne dra i min dotter trots att kvinnan visste hur dotterns muskelsvaghet påverkade. Kraften i musklerna tar snabb slut och då hjälper bara en stunds vila. Trots min dotters protester körde hon över henne.

Jag minns det samtalet nu, när hon står på knä och tittar vädjande på mig. Jag minns hennes snabba och tillrättalagda formuleringar som en tillfällig flyktväg ifrån det egna ansvaret. Hon påstår hon att min dotter ljuger. Men barn ljuger inte om samma sak gång på gång. Hon kan aldrig erkänna min oro över hennes kränkning mot min dotter. Nu ser jag samma kvinna med sargat hjärta. När den självpåtagna godheten krackelerar står hon ensam med självföraktet.

Kvinnan tittar bedjande på mig. Jag svarar bara att allt blir bra och klappar henne på ryggen. Hon reser på sig och går sin väg. Jag kör cykelbanan mot sitt slut vid korsningen på Götgatan. Jag fortsätter mot Tantolunden och ser kvällssolen glittra i vattnet. Tittar mot himlen och tänker att jag har varit med förut. Efter några veckor kommer ett paket med dotterns kvarvarande saker som blivit kvar hos henne. Ibland måste man stryka ett streck och vandra vidare.

/Mika Ihanus

Höstpigg häst och allmän reflektion

Det har blåst en del här på sistone. Man kan tycka att det tar i för mycket, kanske lite beroende på vad man har för häst, men jag älskar det. Uppdämda behov av uteliv, också för hästens del som annars mest går i ridhuset, gjorde att vi gav oss ut i blåsten här om dagen, ut på ”stora ängen”. Och det var det roligaste jag gjort på länge. Jag och herr 20-åring nu faktiskt, sträckte ut, balanserat och med tanke, oftast i någon slags form, men ändå. Med pirr i magen, min alltså, hans har jag ingen aning om, susade vi över ängen som två tonåringar. Njutning! Det blåste så jag fick hålla i mig och av hans frustande att döma var vi två om att njuta. En så´n runda önskar jag alla. Nu till allvarligare saker, fast det där var också på allvar, för det gjorde gott i flera dagar. Mer friskgörande friskvård får man leta efter. Avdragsgill till på köpet, nu för tiden.

Något har legat och gnagt lite i mitt huvud ett tag. Vuxit till sig det senaste året. Jag läser Häst och Ryttare när den kommer, följer saker och ting på Facebook, minns samtal jag fört med Ridsportförbundet inför försök till utgivning av böcker om barn och hästar och jag följer och finns i ridskoleverksamhet. Framför allt pratar jag med folk som tycker om hästar. Sådana som vi tycker inte bara om att vara med hästar, vi gillar att prata om dem också. Frågan är, vilken bild producerar vi av sporten, av hästen, och oss människor som finns inom den? Den utställning jag såg på Nynäs Slott i somras kommer till mig, eller temat för den, som handlade om makt och respekt – vilka är vi för varann vi djur och människor? Uppskattar vi nog det djuren ger oss, tillåter oss att göra, och till och med anstränger sig för att möta oss i? Ett utav arbetena som lades fram på ett seminarium jag var på handlade också om etiska perspektiv på samvaron med hästen (Gunilla Silfverberg och Henrik Lerner) vilket, apropå sociala medier är ett kärt ämne för många nu för tiden. Studerar man inom området kan man mycket mer än jag men jag har snappat upp lite och jag oroas ibland över att själva ridningen, som sport, och säkerheten, där regler blir till en del av vardagen, tar, eller ges lite för mycket plats? Förlitar vi oss ibland för mycket på regler, istället för att utvecklas i fråga om hur man umgås med, och respekterar, en häst. Sån´t man vet bidrar till att förändra människor i hästunderstött socialt arbete?

Jag ställer mig bakom, och är själv intresserad av, att man ska utvecklas som ridsportutövare, någonstans inom mig bor det fortfarande en liten tävlingsmänniska, det får jag erkänna (därav frustrationen när jag ser mig själv i spegeln på ridhusväggen eller konstaterar att det tar mig ett par varv att få till en hjälp jag borde gett för länge sen), men ridning är inte som andra sporter. I ridning kommunicerar du med en individ, som, liksom i vilket annat pedagogiskt- eller psykosocialt sammanhang som helst, fungerar bättre om den trivs, är trygg, känner sig behandlad som ett subjekt och kanske inte alltid ska välja så mycket, men inte heller uppleva sig trängd och tvingad. Som hinner förbereda sig, uppfatta vad som ska hända och som känner att den greppar det som sker. De flesta hästar gillar att jobba, att känna sig duktiga och få beröm, precis som vi själva. Till ridningen hör alltså samvaron med hästen, tiden i stallet, omvårdnaden och kunskap om dess behov som just en individ men också ett flockdjur vilket hästar är. Och jag kan känna, vi har en utmaning här, att vi som finns inom ridskolevärlden på något sätt behöver reflektera över hur tiden runt omkring själva ridlektionen hanteras och värderas. Kanske ska vi fundera över vårt eget förhållande till hästen också? Ridskolemiljö är speciell, och kräver särskild rigg, ett säkerhetstänk, men också särskild förståelse för hästarna som behöver prägla hur vi är i mötet med dem. Jag tror inte att man kan eller bara ska gardera sig med regler, direktiv om att alla måste göra precis lika, eller vara lika. Vi måste låta barn och ungdomar prova, tänka själva, men under guidning förstås, som det ska vara och som många av oss äldre kan minnas det, att det fanns någon i närheten som riktade upp saker ibland. Vi får inte skruva åt regelverket hela tiden, och lösa säkerhetsfrågan på det viset istället för att jobba med hur man umgås med, och läser en häst. Det finns många exempel på hur man bygger fram stress och knepiga beteenden, också hos hästar, med hjälp av en organisation som stressar, tvingar och leder till ett objektstänk som ingen tjänar på i längden.

Det måste få vara lite olika också, även för oss vuxna, så att vi som känner en häst och har gjort det länge, inte måste följa alla och samma regler precis lika troget, det måste finnas en tillit till att vi har en tanke, är observanta och i det också blir något lite friare. Frihet under ansvar förstås, alltid med tanke på säkerhet, att vara ett gott föredöme, leva våra värden och ta frågorna när de kommer. Eller våga gå in i en situation och säga att du som är lite yngre ska ha hjälm, ställa upp hästen när du gör i ordning den, inte ha den uppställd för länge innan lektion etc. etc. Vi ska leda, lämna över, och låta ridskolan bli till den grogrund för kunskap och växande men också ledarskap som vi ju fått bevisat att den kan vara. Det skapar en förståelse för att det är olika, men blir också något för de yngre att längta till och sträva efter. Rätt hanterat ger det en positiv respekt för kunskap.

Det är jobbigare att ha lite följsamhet i regelverket, att ibland tycka olika och våga prata med varandra om det. Det kräver också att vi vuxna engagerar oss, att vi får resurser att ha vuxna i stallet precis som på fritids- eller vilken annan organiserad verksamhet som helst, men vi kommer långt på en god värdegrund som omfattar både häst och ryttare, om alla ryms, och får vara och göra lite olika så får vi mångfalden, lärandet och lusten. Då blir vi snälla och glada, och det passar hästar jättebra. Särskilt hästar på ridskola som i perioder har rätt mycket kring öronen.

Äppelträden i trädgårdarna dignar fortfarande. Ge hästarna lagom många äpplen, och klappa och pussa dem ofta för att de är värda det. Nu är det höst i hästparadiset och jag tänker fånga fler blåsiga dagar på ängen.

Susanne Larsson

Stallmamma också med egna behov av häst och ridning