Recension: ”Kamouflageprinsessan” av författaren Malin Roca Ahlgren och illustratören Mattias Andersson

”Författaren skriver med stor trovärdighet om Heddas svårigheter som orsakas av hennes NPF-diagnoser. Vi får också följa hur föräldrar och lärare resonerar runt Hedda. Handlingen förstärks av tydliga och glada illustrationer.

Kamouflageprinsessan passar bra i diskussioner om människors olika behov och för yngre läsare passar den bäst för högläsning då det förekommer en del situationer som kan behöva förklaras. Sammanfattningsvis en bra bok om att förstå att alla är olika och har varierande behov.”

Publiceras i BTJ-häftet nr 8, 2023.

Lektör Anna Wilner

Läs mer om boken och beställ den här: –>> https://www.adlibris.com/…/kamouflageprinsessan…

May be a cartoon of one or more people and text

See Insights and Ads

Boost post

Like

Comment

Share

Annons

Månadens författare – Matilda Olsson

Denna månad möter du Matilda Olsson som är författare till boken Bara Rebell. 

Varför ville du börja skriva/illustrera?

Berättandet har alltid varit en essentiell del av min personlighet, men är också något som alltid fått mig att må bra. Jag har spelat teater sedan jag kunde läsa, vilket öppnade upp för hur man kan ge text liv och mening, och som också har resulterat i hur jag skrivit dramatik och skönlitterära texter. Min debutbok bottnar i kärleken till det gestaltade ordet, längtan efter att få närma sig verkligheten och att få beröra – det är det yttersta målet med allt jag skapar. 

När, var och hur utför du ditt skapande?

Jag drivs mycket av att göra tid för mitt skapande, och med det menar jag att jag nästintill schemalägger skrivandet. Ett skrivprojekt om året, minst två skrivtillfällen i veckan. Ibland skriver man ett ord, ibland fem kapitel – det viktiga är bara att göra det. Det blir inte alltid (långt ifrån alltid!) bra, men det ger garanterat nya insikter, tankar och idéer. 

Jag letar alltid inspiration i min direkta samvaro, och älskar att fånga de små, små detaljerna i det som oftast går en rakt förbi. Man kan verkligen skriva en hel berättelse om ett möte mellan två tjejer på en nattklubbstoalett eller om en skrämmande kille i mellanstadiet som älskar chokladbollar lite för mycket. (Tro mig, båda delarna ligger till grunden för två av mina verk – gissa tre gånger vilken som hör ”Bara Rebell” till) Kort sagt, leta inspiration överallt – var girig! – men vänta inte på inspiration. Den kommer aldrig av sig självt. 

Vad är ditt favorit citat/illustration från dina verk?

Jag har flera citat från ”Bara Rebell” som jag älskar, dels för att de är oumbärliga för berättelsen men också för att de säger mycket om bokens syfte. 

Det jag särskilt vill lyfta ut här är något som sägs i konversationen mellan Lo och storasyster Hilda: 

”Man måste var rebell, du vet, en sådan som går emot det som anses vara normalt.” 

” … En rebellisk revolution. Jag ska starta rebelution!” 

Men även citatet: 

”Ingen kommer lyssna på någon som är arg jämt. Men man blir ju arg när ingen lyssnar på en.”

Intervju med Emelie Nestor och Jenny Sjödin – skaparna av den kritikerrosade boken ”Yassi får nya skor”.

Hur, var och när har ni skrivit/illustrerat boken?

Författare Emelie Nestor

Boken om Yassi började som ett bilderboksmanus för ungefär tio år sedan. Jag skickade in det till några förlag men det blev ingen bok av det då, som tur var. Däremot kunde jag använda texten som inträdesprov till en kurs i att skriva barnlitteratur på Linnéuniversitetet. Efter första kursträffen i Vimmerby satt jag i mitt rum på kvällen med tusen intryck från dagen. Skrivövningar och respons från kurskompisar hade fått mig att inse att berättelsen om Yassi rymde mer än jag kunde få in i en bilderbokstext. Där och då bestämde jag mig för att skriva om alltihop från början och göra en kapitelbok i stället. Jag borde verkligen ha gått och lagt mig, men jag kunde inte låta bli att starta datorn och börja på en gång… Att sedan få tid att skriva samtidigt som jag pluggat och haft andra jobb har varit en utmaning. Beroende på jobbsituationen i övrigt har jag antingen skrivit en timme varje morgon, eller valt ut en dag i veckan som min skrivdag. Även om jag älskar hela skrivprocessen behöver jag en sådan rutin för att faktiskt få ner texten på papper och inte bara ha berättelsen snurrande i huvudet.

Illustratör Jenny Sjödin

Jag ville skapa en bildvärld där Yassis känslor och energi skiner igenom samtidigt som det var väldigt viktigt för mig att lyfta och belysa de starka och fina relationer hon har till människorna i sin närhet. Det här är den första boken jag illustrerar som har svartvita illustrationer och det var både utmanande och lärorikt att få till en nyansrik gråskala som skulle kännas levande och varierande. Att komplettera det digitala måleriet med fotocollage texturer gav bilderna mer liv och skiftningar.

Har ni något favoritcitat/ någon favoritillustration i ”Yassi får nya skor”?

Författare Emelie Nestor:

Jag tycker att Yassi säger ganska mycket roliga saker. Jag vet att det egentligen är jag som har skrivit hennes repliker, men ibland är det nästan som att hon själv har bestämt vad hon vill säga. Som när hon säger ”jag kom hem barfota” i stället för ”jag tappade bort skorna”. Eller när hennes syskon tror att hon har ätit upp sötpotatisen som familjen skulle ha till middag och hon säger till dem att hon inte har ätit upp en enda bit. När jag skrev det var det som att Yassi själv mumlade i bakgrunden att hon ju visst hade ätit en halv bit sötpotatis. Så då fick den repliken också komma med. Rätt ska vara rätt.

Illustratör Jenny Sjödin:

Min favoritillustration i boken är nog den på s.16, när Yassi visar sina nya skor för Mimi. Jag tycker att den visar en fin värme mellan syskonen samtidigt som den sätter tonen för den miljö (Yassis by) som boken utspelar sig i. Även uppslagsillustrationen i färg är en favorit. Den skapar en visuell scen som inte alls beskrivs i texten utan som enbart får ta bildlig plats. Då är illustrationer som allra bäst – när de får tillföra ett “extra lager” till berättelsen och inte enbart visa det som redan beskrivs.

Vad vill ni att barnen som läser boken tar med sig av att läsa om Yassi?

Författare Emelie Nestor:

Dels hoppas jag att de kan få med sig en känsla att Afrika inte behöver vara så väldigt avlägset och annorlunda. Även om människor har olika förutsättningar har vi alla i grunden ganska lika känslor och önskningar. Sen tycker jag att det är jätteroligt om boken leder till samtal om detta med att saker kan bli fel fast man ville göra något bra. Är man dum om man gör dumma saker? Eller är det oftast så att man egentligen vill väl, fast det blir tokigt? I grund och botten tänker jag att det handlar om hur vi ser på varandra som människor.

Illustratör Jenny Sjödin:

Att Afrika, eller vilken annan del av världen som helst, kan se annorlunda ut när det kommer till miljön och de materiella tingen men att relationerna mellan människorna och deras känslovärldar är precis likadana som våra.

Drutten och Plutten leker med käpphästar

Recension:

Vännerna leker med käpphästar och Plutten vill vara med men inte Drutten. De enas dock och kommer på att det räcker med käppar om man själv redan är häst. Snart är de igång och lär sig av vännen Ture. Den rimmade texten fungerar bra i hop med Maria Andersson Keusseyans humoristiska och empatiska illustrationer. Precis som de tidigare titlarna i serien är det en vardaglig berättelse där vänskapen står i centrum, med en liten twist. Om man är en häst på två ben kan man tillåta sig att tänka utanför boxen i dubbel bemärkelse. Böckerna lämpar sig att läsa från 3 år men roar kanske ännu mer lite högre upp i åldrarna.

Helhetsbetyg: 4.

Publiceras i BTJ-häftet nr 4, 2022.
Lektör Madeleine Jehpsson

Hade 400 plagg – det fick Karin att inte shoppa på ett helt år

  • Vad händer om man ger en inbiten shopaholic köpstopp under ett år?
  • Det är vad Alingsåsaren Karin Larsson utsatte sig själv för och under pandemiåret 2020 och samtidigt dokumenterade hon allt i en bok
  • Och att sluta köpa kläder var mycket svårare än hon trodde…

Lyssna på intervjun med författaren Karin Larsson här –>>

Recension: Vingklippt längtan av Sara Salander

Sara Salander skrev år 2019 boken Vingklippt längtan. Här får vi följa Luna, som bor med sin mamma, pappa och hunden Bosse på Lugna gatan. Lunas pappa äger ett bokförlag och hennes mamma är läkare. Luna själv är lite av en konstnär och skapar vackra akrylmålningar som hon aldrig blir riktigt nöjd med. I hemmet är allt bra för Luna, det är hennes fristad. Men i skolan har hon inga vänner, och en stor grupp av klasskompisarna trakasserar henne dagligen med elaka kommentarer eller utfrysning. Den värsta av mobbarna heter Katja. Luna börjar hata sig själv och det dröjer inte länge innan hon börjar skära sig. Hennes få ljusglimtar i livet är sin hemliga förälskelse i klasskompisen Anton och sin älskade hund Bosse. Mobbningen blir värre och med det självskadebeteendet. Men en kväll sker något hemskt. Bosse försvinner och Lunas liv vänds upp och ner. Men kanske till det bättre trots allt!


Vingklippt längtan är en fängslande ungdomsbok med viktiga ämnen som både unga och vuxna kan lära sig något ut av. Den bör läsas för att skapa en större medvetenhet kring hur mobbning påverkar människor och även hur passiv mobbning kan se ut. När Luna blir mobbad så är det ingen annan i klassen som säger till och med ensamheten blir hennes tankar om sig själv bara värre. Boken skildrar även hur svårt det kan vara för föräldrar att hantera ett barn som mår dåligt. Salander har en talang för att skildra livet på ett realistiskt vis, där inget scenario kan tänkas vara överdrivet eller påhittat. Boken är lång men med ett lättläst och varierande språk. Snart släpper Salander sitt nästa verk Evig önskan, vilken är uppföljaren till denna bok. Där får vi följa Lunas plågoande Katja. Den får man bara inte missa!

Recension: Olika som bär av Henry Bronett

Olika som bär är en bok som består av tio korta berättelser. Tillsammans utgör de en hyllning till allting som gör varje människa speciell. Karaktärerna i de här sagorna har alla sina små egenheter. En del är rädda för någonting, en del har speciella behov, en del har funderingar som kring sådant som inte alla har, och en del har unika traditioner. Boken uppmanar barnen att fundera kring vad det innebär att vara en unik individ, och att försöka förstå och respektera andra människors egenheter. Boken inkluderar också frågor som kan användas som underlag för diskussion efter varje berättelse.

Berättelserna är ofta formulerade på ett sätt att de uppmanar barnen att tänka själva och ställa sina egna frågor kring det som de har läst, vilket innebär att berättelserna fungerar utmärkt som underlag för att diskutera diverse frågor. De ämnen som tas upp sträcker sig från det lilla till det stora, från det glädjefyllda till det svåra. Ibland är de frågor som ställs mycket oväntade och fantasistimulerande. Bronett förlitar sig mycket på barnets egen förmåga till fantasi och empati, och är mer intresserad av att låta barnets tankar föras dit de vill än att komma med enkla lösningar och svar. Det här är ett kreativt sätt att uppdatera den klassiska fabelberättelsen och göra dem mer relevanta för de situationer som kan uppkomma i dagens skola. Berättelserna fungerar att läsas i skolan som en del av undervisningen, så väl som av föräldrar hemma.

Olika som bär är en mycket finstämd och känslig bok, som inbjuder till diskussioner om allt från värdet av dagdrömmeri och att springa av sig, till vad vänskap kan vara, och hur man kan övervinna en rädsla. Oavsett vilken diskussion man som lärare eller förälder vill väcka, så är sannolikheten stor att man hittar en berättelse om det i den här boken.

Recension: Ponnyn som kunde skratta och gråta av Elisabeth Sommarström

Den här boken, som har några år på nacken, är en mörk, skimrande spökhistoria som tål att upptäckas igen. När trettonåriga Fanny plötsligt dör i en olycka flyttar hennes själ in i hennes ponnys Jonnas kropp. Medan hennes anhöriga kämpar med sorgen, så försöker Fanny anpassa sig till sin nya existens. Fanny upptäcker att världen är en betydligt mer komplicerad plats än hon tidigare har anat, och hon tvingas att ställa sig själv grundläggande existentiella frågor om döden, ansvar, empati, och hur man kan finna mening i ett liv när existensen som man kände den plötsligt är borta för alltid. Ponnyn som kunde skratta och gråta är en märklig och fascinerande uppväxtskildring som ger den typiska hästbokens konventioner en mörk och spöklig vändning. Det är också en meditation över hur vi människor förhåller oss till andra levande varelser, och hur vi ofta tolkar djur och natur fel på grund av vår bristande insikt och inskränkthet. Läsaren tvingas att se världen med andra ögon, och att ställa sig frågor om det man ser. Trots att berättelsen innehåller mycket svärta, så är den också bitvis mycket humoristisk. Fanny har visserligen blivit en ponny, men hon är också fortfarande en tonårstjej med en tonårings alla funderingar kring kärlek och vänskap. Det här är en drabbande berättelse om mörkret och kampen som ligger precis bortom vårt synfält. Det är någonting så speciellt som en hästbok som får läsaren att se världen på ett nytt sätt. Att ha befunnit sig i Fannys värld är en erfarenhet som den unga läsaren sannolikt kommer att påverkas länge av. Det är både en medvetandegörande berättelse om hur vi behandlar andra levande varelser och hur vi värderar olika erfarenheter och liv, och en spökhistoria som får en att titta upp från boken och undra om man verkligen är ensam.

Hästen är PoÄngen

Så har vi varit på Ängen igen, hos Camilla Parniak som lär ut akademisk ridkonst, eller kanske en mix av mycket, jag vet inte, men kroppsmedvetenhet, centrering och kommunikation står i fokus. Hästen är poängen, det håller jag med om, det kommunicerar, för mig, och som jag uppfattar till exempel Erica Hagström jag hänvisat till tidigare, att det finns, och ska tas, andra vägar än de gamla invanda om ryttaren som ”ledare”, som någon hästen ska lyda och leverera till. Det betyder inte att man inte kan ha mål, att man vill utvecklas, det betyder inte att jag fattar att jag har ett omdöme när det gäller somligt som hästen inte har eller att hon eller han alltid får bestämma. Det betyder att jag förstår att hästen också har ett omdöme när det gäller mycket, ibland bättre än mitt, att den har känslor och som vilken individ som helst, att den vill respekteras, hinna förstå, och i mångt och mycket ha ett val.

Ella på ÄngenIMG_0505

Grejen är som jag förstår, och upplever det, att lyckas vi samspela här, så når vi mål, kanske högre mål, och dessutom kan vi ha kul på vägen. Vem gör inte bättre ifrån sig om man förstår, har kul, om man är trygg och kan påverka? Jag hör ofta erfarna ryttare säga att deras häst gillar att arbeta, att den vill göra rätt, på så vis kommer den också att välja att visa upp sig om man håller på med sådant ibland.

Den här gången fick jag med mig dottern, hennes kompis och vår gemensamma vän sen länge och som ganska nyligen börjat rida. Runt benen hade vi även kelpin, odågan och charmtrollet Eros. Ingen av oss lämnar stället oberörd. Eros vet jag inte, för honom var det nog ännu ett ok men lite knäppt hästäventyr men vi tvåbenta bubblar i bilen hem. Kompisens mamma som också var med härdar ut.

Hästarnas obönhörliga krav på att vi gör rätt, samtidigt som de säger ok till att hänga med oss ett tag, Camillas kunskap och förhållningssätt, där respekten för hästen kommer långt upp på listan, hennes smittande energi och envetna försök att göra bättre ryttare av oss – ett besök på Ängen ger alltid mersmak, och mycket nyttigt att öva vidare på. Jag trodde dottern som fick kämpa ett tag för att hitta rätt skulle svikta lite i tron på sig själv, eller sättet att tänka, men icke, hon fattade poängen😊, hade idéer om hur hon skulle komma till avslappning och reagera snabbare när det behövs och hon gillade sammanhanget där det är ok att vara olika. Kompisen som var med för första gången gillade det lilla pigga kallblodssto hon fick rida.

Annars är det som vanligt, jag har för mycket, känner för mycket och stånkar på i tillvaron, men på hästryggen, och i stallet, går pulsen ner. Nu väntar jag, på så vis är inget som vanligt, på att få hänga mer med min gamla vapendragare Herr sjuttonåring som blivit 22. Det kommer att blanda upp tillvaron som annars handlar mycket om att vara anhörig och jobba med text text text. Jag går mot färdigställande av forskningsprojekt och avhandling om självbestämmande för personer med intellektuell funktionsnedsättning vilket är hur meningsfullt som helst men, jag ser fram emot att ha mer tid i stallet, och att skriva mer om hästar igen.

Fortsatt skön sommar

Susanne Larsson

Stallmorsa som inte behöver vara så mycket morsa längre

Nyttan med fantasi

Bild: Pixabay

Vi har alla förmågan att fantisera, ändå kopplas fantasi huvudsakligen till barn.

För barn är att fantisera lika naturligt som att andas. De glider in och ut ur fantasilekar lika omedvetet som en tvåspråkig växlar mellan språk. Alla som har sett ett barn leka förstår att det finns så mycket mer än det vi ser. En stor del av det som försiggår sker i fantasin. För att ta språkliknelsen igen: barnen pratar två språk samtidigt och du som bara förstår ett missar hela poängen.

Genom leken övar barn sig på att vara människa i denna värld och genom leken konstruerar de sig själva. Fantasileken erbjuder också ett tryggt sätt att utforska mod och ger skydd mot en överväldigande värld. Även i vuxen ålder har vi stor nytta av fantasi. Om du kan visualisera och föreställa dig framgång är chansen större att det går dig väl. Och med hjälp av fantasi får du starkare upplevelser.

Häromdagen fick jag lyssna till ljudföreställningen Blackout av ljuddesignern Tim Bishop. Jag satt i en fåtölj med hörlurar och ögonbindel och lyssnade bland annat till ljud från gatan och ett regnoväder. Det regnade så kraftigt att jag kunde känna kylan från regndropparna som studsade mot asfalten. Och jag kände doften av den fuktiga luften. Hur är det ens möjligt? Enligt Tim Bishop fyller vår hjärna i luckorna. Tar man bort synintrycken jobbar våra övriga sinnen desto hårdare för att förstå vad det är som händer.

En gång satt jag på mörkerrestaurangen Unsicht-Bar i Berlin. Det var kolsvart och fast jag inget såg kunde jag lätt ge en bild av rummet. Jag hade inte bestämt allt, som exempelvis färgen på servetterna, men om jag skulle få se servetterna i verkligheten är jag säker på att jag skulle säga: ”Så där såg de inte ut i mitt huvud.” Att gå på mörkerrestaurang gör man förstås främst för smakens skull. Maten smakar förvånansvärt mycket godare när du inte kan se den. Det beror på att du anstränger dig desto mer för att smaka eftersom du vill veta vad du stoppar i dig.

På samma sätt fungerar det med skönlitteratur. När du ligger i hängmattan och läser kan du varken se, höra, dofta, känna eller smaka. Men om författaren är skicklig på att gestalta får du viss information och sedan fyller du i luckorna så du kan se handlingen framför dig. Karaktärerna och miljön blir verkliga i din fantasi och du kan därmed befinna dig i två världar samtidigt; i den verkliga världen och i den fiktiva. På så vis kan du öva dig på att vara människa i denna värld, precis som barnen gör.

/Lotte Lannerberth

Lotte Lannerberth är författare till Leaböckerna på Kikkuli förlag.