Så har vi varit på Ängen igen, hos Camilla Parniak som lär ut akademisk ridkonst, eller kanske en mix av mycket, jag vet inte, men kroppsmedvetenhet, centrering och kommunikation står i fokus. Hästen är poängen, det håller jag med om, det kommunicerar, för mig, och som jag uppfattar till exempel Erica Hagström jag hänvisat till tidigare, att det finns, och ska tas, andra vägar än de gamla invanda om ryttaren som ”ledare”, som någon hästen ska lyda och leverera till. Det betyder inte att man inte kan ha mål, att man vill utvecklas, det betyder inte att jag fattar att jag har ett omdöme när det gäller somligt som hästen inte har eller att hon eller han alltid får bestämma. Det betyder att jag förstår att hästen också har ett omdöme när det gäller mycket, ibland bättre än mitt, att den har känslor och som vilken individ som helst, att den vill respekteras, hinna förstå, och i mångt och mycket ha ett val.
Grejen är som jag förstår, och upplever det, att lyckas vi samspela här, så når vi mål, kanske högre mål, och dessutom kan vi ha kul på vägen. Vem gör inte bättre ifrån sig om man förstår, har kul, om man är trygg och kan påverka? Jag hör ofta erfarna ryttare säga att deras häst gillar att arbeta, att den vill göra rätt, på så vis kommer den också att välja att visa upp sig om man håller på med sådant ibland.
Den här gången fick jag med mig dottern, hennes kompis och vår gemensamma vän sen länge och som ganska nyligen börjat rida. Runt benen hade vi även kelpin, odågan och charmtrollet Eros. Ingen av oss lämnar stället oberörd. Eros vet jag inte, för honom var det nog ännu ett ok men lite knäppt hästäventyr men vi tvåbenta bubblar i bilen hem. Kompisens mamma som också var med härdar ut.
Hästarnas obönhörliga krav på att vi gör rätt, samtidigt som de säger ok till att hänga med oss ett tag, Camillas kunskap och förhållningssätt, där respekten för hästen kommer långt upp på listan, hennes smittande energi och envetna försök att göra bättre ryttare av oss – ett besök på Ängen ger alltid mersmak, och mycket nyttigt att öva vidare på. Jag trodde dottern som fick kämpa ett tag för att hitta rätt skulle svikta lite i tron på sig själv, eller sättet att tänka, men icke, hon fattade poängen😊, hade idéer om hur hon skulle komma till avslappning och reagera snabbare när det behövs och hon gillade sammanhanget där det är ok att vara olika. Kompisen som var med för första gången gillade det lilla pigga kallblodssto hon fick rida.
Annars är det som vanligt, jag har för mycket, känner för mycket och stånkar på i tillvaron, men på hästryggen, och i stallet, går pulsen ner. Nu väntar jag, på så vis är inget som vanligt, på att få hänga mer med min gamla vapendragare Herr sjuttonåring som blivit 22. Det kommer att blanda upp tillvaron som annars handlar mycket om att vara anhörig och jobba med text text text. Jag går mot färdigställande av forskningsprojekt och avhandling om självbestämmande för personer med intellektuell funktionsnedsättning vilket är hur meningsfullt som helst men, jag ser fram emot att ha mer tid i stallet, och att skriva mer om hästar igen.
Fortsatt skön sommar
Susanne Larsson
Stallmorsa som inte behöver vara så mycket morsa längre
kikkuli.wordpress.com 