Hästen, makten och härligheten

Ute ekar hammarslag, högtryckstvättar och andra ljud från dem som bygger om, bygger nytt och jag vet inte allt. Jag fattar inte hur de orkar. Själv sitter jag som fastnaglad vid en avhandling av Erica Hagström; Mellan människa och häst. Djur-blivande i den pedagogiska relationens mellanrum. Jag vet inte vart det ska sluta, har inte kommit dit än, inte förstått allt. Men jag är väldigt intresserad. Jag förstår så mycket som att här försöker, och lyckas som jag ser det, en människa sätta ord på mycket av det jag själv känt och tänkt genom åren, sådant jag kommit att tänka är nästan ordlöst. I Hagströms avhandling beskrivs det som kan-, och som vi är många som ser det nu för tiden, faktiskt behöver uppstå mellan häst och människa, för att det som utvecklas ska vara lustfullt, och etiskt försvarbart. Som Hagström själv så vackert inleder sitt preludium; Hästen är inget verktyg utan en vän. Du följer mig, men inte vem som helst. Jag följer dig, men inte hela tiden.  

Det handlar alltså inte om något gränslöst förhållande där hästen får eller antas göra som den vill, utan om tanken på det hela som just en relation, ett samspel, sådant som kanske inte alltid är så lätt att ge tillräcklig plats inom ridskolors ram och tanke, och för den delen inte verkar värderas särskilt högt inom exempelvis skola och hemtjänst. Bob Hansson skriver så bra om just detta kopplat till skolan i sin Tankar för dagen. Manual för ett snällare liv. Att man vet att relationen är grunden för utveckling, att endast inriktning på prestation och leverans verkligen inte är det mest effektiva, och, som jag förstår Hagström, inte heller kan ses som hållbart ur etiskt synvinkel.

Hagströms avhandling fokuserar relationen mellan häst och människa och det lärande som kan komma ur den, men kopplar om jag förstått detta rätt till pedagogik i största allmänhet. Jag ser så fram emot att få läsa vidare. Det ilar i magen när jag tänker på att jag till och med ska få kommentera Hagströms tankar under ett seminarium i höst, men just nu, så här i slutet av sommaren, och med en svidande hästlängtan i magen, ska jag låta det handla om hästen, hästar och livet med dem, eller utan dem, i min egen vardag.

För första sommaren på länge har jag varit utan häst, ridning och stall under en längre tid. Mer eller mindre självvalt men dock ett faktum. I början av sommarbetet åkte jag med morot till Herr Favorit och med uppdrag att vattna törstiga sommarhästar, och jag njöt av det. Det blev inte så mycket rida men väl tillfälle att ”hästa” som jag förresten glatt läser att också Hagström kallar detta att vara med hästen eller hästarna. Så kom livet med föräldrar som behöver hjälp, andra måsten, och ja, kanske ett eget behov av att fundera kring hur jag ska ha det också med min rid- och häst-tillvaro, emellan. Inga ridchanser stod till buds där jag brukar rida och hästa, och jag avböjde att starta upp på nytt i nya stall. Ibland slog mig tanken att jag kanske skulle ta och lägga ner dessa mina försök att förbli ridande, och att finnas i ett stall och låta det vara en del av min vardag. Men så skriver jag en novell för Min Häst, åker förbi en hästhage, tänker på den medryttarhäst jag haft i några år, eller ser en av alla de underbara hästinlägg som far förbi på FB, så är det kört. Det går inte, jag kan inte, vill inte och klarar det helt enkelt inte, utan häst. Jag måste få den hjälp jag får av hästen att komma ner i varv, bli påmind om det mest basala, få njuta som jag gör av att få ett stort djurs förtroende, ett djur som inte behöver ge mig ett dyft, men som gör det ändå, för att han gillar att hänga med mig, för att det går att njuta tillsammans, betandes (han då, jag slår bromsar, aktar fötterna och drar in långa tag av hästlukt i nästan) i solen, på stigen, på ängen, i boxen och faktiskt, ibland också på ridbanan. Ja jag g njuter ju ofta på ridbanan, och det finns stunder då jag upplever att också han min ädle vän gör det. Trots att han som den gamla ridskolehäst han är, borde vara väldigt trött på gå där varv efter varv. Han tar i, bjuder och ställer upp, för att han vill och tycker att det är roligt. Om jag anstränger mig för att göra det lite roligt. Trots att hästar är och länge varit en del av mitt liv, alltså ses som givet, kan jag fundera över vad som gör det en sådan tjusning. Det handlar mycket som en god vän just sa, om att man får jobba för att få ett förtroende. Det är inte givet, och känns fint när det uppstår. Alla vi som arbetat med barn, och/eller människor i behov av stöd, som inte kan ta det många av oss tar för givet, vet hur det känns när man vinner deras förtroende. Och hur det ska mycket till innan man sviker det. Det handlar om något som känns, som inte går att trycka, eller svepa bort, som kräver ansvar och därför blir meningsfullt på en mer grundläggande nivå.

Åter till Hagströms avhandling där en del som lyfts (och ifrågasätts) är den gamla synen på hästen som underlägsen, på människan som den som ska ha-, och måste visa att hon har makt. Det understryks att detta inte är nödvändigt, inte heller uppbyggligt, och som sagt, inte ens försvarbart. Det har länge funnits frågor kring detta hos mig, vad är det som gör att många (fortfarande) tror så mycket på-, och ger uttryck för den synen? Att de verkar vilja, och tro att de måste ha makt och få hästen att lyda? Varför skulle hästen ge sitt yttersta om den inte vill det och till och med tycker om det? Varför skulle den komma till oss i hagen, släppa in oss i sin box och följa med oss, om den inte tyckte om det?  Man kan svara att en del hästar gör det för att slippa obehaget av en stressad och härjande matte/husse, men hur kul skulle det vara att umgås med sin häst på den grunden? Hur kan inte alla gå igång fullständigt på tanken att hästen gör det den gör (för mig) för att den vill det, eller som sagt i alla fall tycker det är ok? Ett annat spår handlar om hur det verkar vara så för en del människor att hästen, eller djur i allmänhet, tillräknas sådant som hör oss människor till, hur kan de inte få vara de djur de är, men ändå i räknas som individer? Hur kan de, också med inspiration från Hagströms avhandling, inte ses som den Andre? Som någon som har något att säga oss, något att säga om situationen och någon som precis som vi, gillar att ha det på olika vis?

Slutligen, detta tänker jag själv, ofta, hur kan man inte bli helt prillig av glädje av att tänka på vad man själv lär i mötet med detta djur? Om sig själv, sina reaktioner och sin förmåga att samspela, kommunicera och vara? Inte för navelskåderiet, utan för att mötet med alla, människor och djur, väl ändå är det som präglar i stort hur vi har det, hur vi lyckas och tillsammans skapar något som håller, växer och fascinerar?

Så, möt hästen, och dig själv med respekt och intresse – det genererar

Susanne Larsson

Författare, forskarstuderande och morsa i stallet

Annonser

Bok som kan ge lärare mer kunskap

Framsida_MIMIJag har läst Mimmis särskilda begåvning av Malin Roca Ahlgren. Illustratör Cajsa Gustafsson utgiven av Kikkuli förlag. Författaren arbetar med att sprida budskapet om utanförskap i skolan, genom sina böcker, artiklar och föreläsningar. Jag tycker verkligen att det är bra att lyfta fram olika diagnoser och utanförskap. Många barn har behov att bli förstådda och få den undervisning som de behöver. Den här boken riktar främst sig till särskilt begåvade barn, anhöriga och skolpersonal. Det finns ofta barn som är annorlunda och har olika diagnoser och det är bra att någon lyfter fram dessa barn och man får ökad förståelse för deras behov… 

Läs hela recensionen på Boktipsets hemsida: https://www.boktipset.se/bok/mimis-srskilda-begvning

EN DRÖM GÅR I UPPFYLLELSE

Älgappan HelenaI sitt yrke som journalist har Helena Egerlid framgångsrikt målat med ord. Nu prövar hon en nygammal väg att uttrycka sig på och förverkligar samtidigt sin barndomsdröm.

Fyndigt och följsamt har hon bildsatt Lisa Franssons berättelse om pappan som ibland förvandlas till en älg och glömmer sin familj när han är på äventyr i skogen.

– Jag har alltid tyckt om att rita och måla. När jag var liten…

Läs hela reportaget om Helena Egerlid och hennes arbete med Älgpappan i Smålandstidningen.

Löfte om vår

En fråga som jag tror många av oss ställer sig lite nu och då, ofta i kombination med; men vänta nu; ”hur gick det här till!?” Jag ställer mig den frågan ofta. Eller ställer mig, den drabbar mig snarare. Som när (den nyss lilla) ungen går hemifrån och bara ser nästan vuxen ut, när hon säger till mig att ”jag pratar inte med dig” när jag vill vara med och dela det hon pratar med kompisen om, eller när hon alldeles själv, och snyggt dessutom, rider min stora herr pigga 20-åring som jag knappt vågade släppa när hon ”fick skritta några varv” förut. Det går att fortsätta i det oändliga, som när min hjärna tänker att jag ska ta en förhållning, parera en vobblande bakdel eller ta igenom ställningen, och jag och min kropp inte gör något förrän på nästa långsida. Eller, och framför allt, när min kropp inte gör och orkar som jag tycker att den ska. När den värker och knakar stelt som om jag vore nästan hundra, när jag ska resa på mig och gå. När ridläraren säger att jag ser ut som en trasdocka på hästen eller suckar över försöket till bakdelsvändning. Ja ja, det är som det är liksom.

IMG_0606

För att tiden rusar och bryr sig föga om vad man tycker om det, för att det finns att oroa sig för och för att stressen äter upp en inifrån, så är stunderna i stallet och mötet med hästen med stort H guld värda. Eller hans fina kompisar. När man får deras förtroende och tillåtelse, en smulig mule mot kinden, eller bara en sådan blick som bara djur kan ge en, då stannar tiden lite. Ljuden tonas ner, ljuset blir snällare och blodet rinner saktare i ådrorna. I skogen, till häst, när det luktar vår fastän den bara precis är på väg, när hästen, lika glad som jag över mjuka grusvägar, vänder huvudet bakåt mot mig på ryggen, kastar med det som han gör när han härjar med de andra i hagen, och tycks säga Kom! Vi travar mer!, då lyser något mjukt och skönt i magen på mig. Då påminns jag om att livet är något mer, som inte bara ska handla om att producera, leverera och dokumentera, om att man inte finns till endast för att ta hand om andra (även om det också är en del av livet), utan också ska leva bara för att jag råkar göra det.

Vad gäller hästens betydelse händer det grejer, inom hästvärlden har vi vetat länge, inom forskningen har man bekräftat, sportens företrädare och media jobbar på vilket är tacknämligt, och nu Sanna Lundell med nya serien Flocken. Själv finns jag (också) på en högskola som lyfter det hela inom Etik och Livsåskådning, som förresten ordnar seminarium i höst på temat Hästen och människan. Jag har den äran att få kommentera text där och det är precis hur roligt som helst. Lika roligt som att jag ska få skriva om hästar och barn i kommande Mulle och Jag. Högt och lågt, men som sagt, i mångt med samma tanke om storheten i det lilla.

Tanken, och som sagt numer vetskapen, om hästens betydelse (ok, djurens men visst är det särskilt med hästar:)), och de möjligheter umgänget med den innebär finns där. Det finns olika inriktningar men en som ställs i fokus med jämna mellanrum är den om hästen (och stallet) som medskapare av goda ledare. I detta finns viktiga utmaningar och chanser tänker jag. Tänk er skillnaden att forma blivande ledare som tänker utifrån det gamla, som i större utsträckning grundades på makt, anpassning etc., och det nya med mål om att hästen helst ska vilja följa, vilja göra sitt bästa och tycka om att arbeta för det mål man satt upp. Det senare skapar förstås bättre, snällare och klokare ledare. Sådana som världen behöver nu. Här går det att koppla till tanken om hållbarhet som är på tapeten också i hästvärlden. Tänk vad vi själva och hästarna, utöver det omätbara i att klara miljön bättre, vinner på att hålla i längden. För hästen tror jag som många pekar på, att den inte bara ska tränas och blir bäst i ridhuset utan också behöver umgänget både med oss och andra fyrbenta, att den får tid och allsidighet i skog och mark, där vi själva också kan fylla på och få kontakt med det som liksom är hela förutsättningen till att vi finns till. Heja på våren, här kommer vi.

Susanne Larsson, författare, forskarstuderande och absolut stallmorsa

 

Kärleksfull och finstämd berättelse

Min pappa och jag_framsida.jpg

”Min pappa och jag” en kärleksfull och finstämd berättelse som inspirerats av Nari Hongs egen barndom. Budskapet är enkelt; du behöver inte vara som alla andra, det är minst lika bra att vara just dig själv.
Kikkuli förlag ger ut böcker på olika teman som rörelsehinder, mobbning, sorg- och depression och rasism. Böcker med så tydliga uppdrag att verka informativa kan lätt bli tråkiga och tillrättalagda. Min pappa och jag är dock en trevlig och estetiskt tilltalande bilderbok som i första hand handlar om en liten flickas goda relation till sin pappa.

Publiceras i BTJ-häftet nr 9, 2019.
Lektör Sarah Utas

Supermamsen + Kikkuli = sant!

20190129_221743

Nu har jag bloggat i nästan fyra år. Jag började skriva av mig när C, min 16-åring, fick sin aspergerdiagnos och hade varit hemma från skolan i nästan hela årskurs 6. Vi har verkligen gjort en tuff resa sedan dess. E, min 13-åring, fick också hemmasittarproblematik och har fått en ADD-diagnos och L, min 9-åring, har fått en ADHD-diagnos. Själv blev jag sjukskriven för utmattning men är till stor del tillbaka på banan igen.

I bloggen har jag delat med mig av vårt liv och gjort bilder och analyser. Jag har skrivit många inlägg om hur tärande och tungt livet ibland kan vara, men jag försöker även ge tips och förmedla hopp. I början skrev jag endast för mig själv för att bearbeta alla mina känslor och tankar. Jag har fått fler och fler läsare och många skriver till mig att de känns som jag sätter ord på deras liv och att de får stöd och igenkänning i bloggen. Flera inlägg har delats flitigt. Min blogg fyller inte bara funktionen att jag får ventilera mina tankar längre. Den når ut och hjälper andra. DET betyder jättemycket för mig. ❤

Jag har under åren fått frågan av läsare om jag inte ska ge ut en bok med mina tankar och bilder. Detta frö planterades och har fått gro ett tag. I år är det dags! I december kommer min bok ut på Kikkuli Förlag. Ni kommer att känna igen en del tankar från bloggen men mycket är nyskrivet ur ett helt annat perspektiv. Jag är väldigt stolt och glad över att Kikkuli vill satsa på att ge ut min bok. Det blir både e-bok och tryckt bok. Det känns så spännande! December känns långt fram men då har jag tid på mig att jobba med manus och bilder.

Att jag skickade in mitt manus till just Kikkuli Förlag beror på att en av deras nischer är teman som funktionshinder, funktionsnedsättningar och samhällsutmaningar såsom mobbning och utanförskap. Jag känner att min bok passar bra in i den nischen.

Mitt andra perspektiv är att jag är fritidspedagog och arbetar på en F-6-skola. Under min resa de senaste åren har jag märkt vilket stort glapp det ofta är mellan pedagoger och föräldrar. Jag hoppas att mina dubbla perspektiv kan bidra till samsyn mellan föräldrar och pedagoger/rektorer. Min förhoppning är att boken ska ge stöd till andra som hamnar i samma situation som vi. Jag hoppas också att min bok bidrar till att kunskapen och förståelsen för NPF.

För att boken ska bli mer personlig så skriver jag också könen på mina barn. Det blir han/hon istället för hen. Jag vet att ni är många som har varit nyfikna på just det och har haft gissningar. I boken får ni veta om ni har gissat rätt 😉

Boken kanske kan passa som julklapp till släkt, vänner och pedagoger.

Håll utkik i december!

/ Supermamsen

 

Fem tips för en bättre vardag med ditt barn

boy
Kanske är det svårt för andra att förstå hur vardagen ter sig för familjer med barn, och ofta vuxna, med ADHD och vilken belastning det innebär. När det oftare är bråk på morgonen än det är lugnt. När det är ett halvt världskrig vid middagen och barnet ändå inte är kvar på stolen, när favorittröjan är i tvätten och det orsakar ett utbrott deluxe, eller när syskonen halvt slår ihjäl varandra, ja då behövs ett mycket större ledarskap.

Kraven ökar och insatsen är hög. Om inte vi klarar av att ratta vardagen – vem ska göra det åt oss? Om vi sjunker ihop i en hög och gråter av förtvivlan, hopplöshet och brist på energi så kommer ingen och lyfter upp oss och säger att allt ska bli bra. Vi får lyfta upp oss själva, kavla upp ärmarna och hitta lösningarna. För vi måste orka med alla delar av vår vardag. Därmed inte sagt att vi inte får vara ledsna, känna oss dränerade på all energi eller frustrerade. Men vi har inte råd att vara kvar där.

Det är lätt att fastna i självförebråelser. Det är alltid något man borde ha gjort som man inte har gjort, eller något som man har gjort men inte borde. Vi är ofta strängare och mindre förlåtande mot oss själva än vad vi är mot våra vänner. Vi skulle väl aldrig säga så elaka saker till våra vänner som vi gör åt oss själva?

Som föräldrar är vi i en maktposition där vi måste var den större parten. Erkänna våra fel, be om ursäkt när vi gjort tokiga saker och förlåta (både oss själva och vårt barn). Vi måste vara den som tar initiativ och gör det först. Då händer flera bra saker. Vi visar våra barn genom handling hur man löser konflikter, vi stärker relationen till våra barn och vi ökar vår respekt för oss själva. Det är tre långsiktigt viktiga vinster.

Fem tips för ett bättre vardag:

  1. Ta ansvar för ditt beteende som vuxen och undvik att förklara ditt agerande med barnets beteende.
  2. Utgå från att barnen beter sig så väl de förmår. När vi tror att barnen trotsar oss blir vi mycket argare än om vi tänker att de inte kan bättre i just den situationen.
  3. Förbered barnet på vad som kommer. Ge barnet en möjlighet  att ställa in  sig på vad som ska hända, vilka regler som gäller och vilka förväntningar som finns.
  4. Sätt relationen till ditt barn före att vinna en argumentation. Lyssna utan att värdera vad barnet säger. Visa genuin nyfikenhet för hur han eller hon tänker.
  5. Var snäll mot dig själv. Föräldraskap är ett maraton inte en sprint. Har du haft en dålig dag eller gjort saker du ångrar? Det kommer en ny dag imorgon då du kan göra bättre.

/Jill Nyqvist

Duktig flicka, arbetsmyra

s

Stundtals blir jag trött på mig själv. Jag jobbar på det, men fortfarande finns det tillfällen när jag mäter mitt eget värde i prestation och inbillad lojalitet, när jag i själva verket borde lyssna på mig själv. På mitt inre, på min kropp. Men även fast jag är en vuxen kvinna som borde kunna fatta egna, kloka och hållbara beslut är jag beroende av att någon annan talar klarspråk med mig.

Det räcker exempelvis inte med att komma med goda råd och säga saker som; jag tycker att du… eller; du borde… Den enda effekten sådana meningar får på mig är att jag nickar förnumstigt och håller med. Jag borde, det fattar jag! Fast per automatik betyder inte det att jag gör det som anses rätt och riktigt i en situation. För jag vet inte riktigt vad som är rätt och riktigt när jag ”bara” borde …

Först när någon säger; du ska… eller; du får inte… förstår jag hela innebörden och agerar därefter. Inga vaga formuleringar. Ingen tolkningsfrihet. Bara raka puckar. Det är samma sak när någon drar ett skämt. Jag fattar först långt senare. Det finns bara en typ av skämt som jag förstår på direkten och det är de ironiska skämten. De är så roliga. Tack och lov att jag är gift med en lika ironiskt sinnad make och att vi från tidig ålder lärt våra barn ironi. Älsk på det! Ändå kan min man lura i mig vad som helst. Han kan lura mig till månen om han vill.

Hur som helst. När jag är sjuk finns det egentligen inget förutom magsjuka eller kraftig migrän som får mig att integå till jobbet. Inte heller när jag är i ett sjukdomsskov med inflammerade leder stannar jag hemma. Inte ens när inflammationen gör att jag knappt får sova eftersom jag har så fruktansvärt ont. Smärtan som gör att jag knappt kan gå, knappt kan sitta utan bara vill halvligga med benen i högläge. Inte ens då stannar jag hemma (suck).

Är jag en duktig flicka? En arbetsmyra? Nej, faktiskt inte. Men jag är nog rädd att göra fel eller vara till besvikelse. Jag behöver någon annan som tar det beslutet åt mig. Någon som i klarspråk säger; du får inte jobba förrän du är helt och hållet problemfri!

Och det känns så himla skönt. All snårskog av diffusa meningar och åsikter är utredda och jag får äntligen vila. Klarspråk, gott folk. Det är så viktigt.

/Sara Salander

Vad är normalt och rätt? Och vad är galet och fel?

 

I ett Underland kan allt betraktas som vanligt. Som en katt som morrar när den är glad och viftar på svansen när den är arg, eller blommor som sjunger och kort som dansar.

Jag har läst boken Alice i Underlandet och funderar på när Alice befinner sig i Underlandet, möter hon många underliga karaktärer som får henne att fundera över sin uppfattning om normer, sin egen identitet, kulturella och sociala normer, vad som är rätt och fel och vad som är verkligt eller inte. I detta kan jag själv känna igen mig, för i dagens samhälle lever vi efter normer som jag många gånger frågar mig om de är de rätta?

Men jag tror inte att författaren ville förmedla något budskap utan bara skapa en fantasivärld. Om vi ser det ur ett historiskt perspektiv så kan vi idag säga att denna bok var den första inom barnlitteraturen i dess genre. Efter den började fler författare skriva på liknande sätt och dagens fantasy-författare har en hel del att tacka för detta historiska genombrott. Boken speglar en tid då uppfostran och moral var mycket viktigare än vad de är idag. Den speglar inte en speciell tid, den är mer tidlös, det vill säga. Inte heller finns det någon realistisk kultur att koppla till verkligheten då den i sig själv upphäver tiden. Om vi jämför med idag kan man se att Alice kan verka normbrytande men det moraliska sättet i hennes agerande genomskådas och vi ser att där finns en uppfostrad artig flicka, mer som en så kallad traditionell könsroll. Alice brottas med sina egna frågor om vad som är normalt och rätt och inte. Att hon till exempel byter storlek kan tolkas som att ens identitet kan vara föränderlig.

Precis som jag, frågar sig Alice vem hon är och vart hon ska? Och precis som jag, är Alice nyfiken och initiativtagande, som när hon till exempel frågar sig om hon kommer att falla rakt genom jorden och komma ut på andra sidan och se folk som går med huvudet upp och ner. Vardagens tristess kan även för mig bidra till att jag hellre läser en bok, helst i fan-fiction, där det lite mer galna och overkliga är normalt.

/Maya Roca Ahlgren