Ledig kväll

bloggMIKAledig

Jag har en ledig kväll. Dottern är hos kontaktfamiljen. Assistenten trampar på sin cykel och jag kör Permobilen mot staden och vi når Skanstullsbron snabbt. Jag har kört Permobil i fyrtio år nu och sitter bekvämt i den med vänster hand på körspaken. Framför mig tornar staden upp sig som ska sluka mig i sitt myller av kvällsfirande turister och ensamma stockholmare. Den runda blå klockan på Åhléns tak slår arton. Klockan har alltid suttit där och fångar min uppmärksamhet. Den stora vita bollen, som min dotter kallar Globen, ligger bakom mig.

Uppför en trappa kliver en kvinna med stramt ansiktsuttryck. Kvinnan är en personlig assistent som nyligen fått sparken. Det är som hon har gråtit och när hon talar blir jag vittne till hennes längtan. Det är inte mig hon bryr sig om. Det är min dotter hon vill fortsätta att träffa. Nu ställer hon sig på knä och tar tag i mina händer och säger att hon saknar så mycket efter ett barnbarn. Kvinnans barn är vuxna och har flyttar till västkusten och har inte gett några barnbarn.

Jag har litat på henne. Denna snabbtalande kvinna som aldrig lyssnade till sig andras röst. En kvinna som hade färdiga svar och lösningar på allt. Hon har erkänt att om inte barnet lyder så är det rätt att ta till tvång eller våld. Jag har sett henne dra i min dotter trots att kvinnan visste hur dotterns muskelsvaghet påverkade. Kraften i musklerna tar snabb slut och då hjälper bara en stunds vila. Trots min dotters protester körde hon över henne.

Jag minns det samtalet nu, när hon står på knä och tittar vädjande på mig. Jag minns hennes snabba och tillrättalagda formuleringar som en tillfällig flyktväg ifrån det egna ansvaret. Hon påstår hon att min dotter ljuger. Men barn ljuger inte om samma sak gång på gång. Hon kan aldrig erkänna min oro över hennes kränkning mot min dotter. Nu ser jag samma kvinna med sargat hjärta. När den självpåtagna godheten krackelerar står hon ensam med självföraktet.

Kvinnan tittar bedjande på mig. Jag svarar bara att allt blir bra och klappar henne på ryggen. Hon reser på sig och går sin väg. Jag kör cykelbanan mot sitt slut vid korsningen på Götgatan. Jag fortsätter mot Tantolunden och ser kvällssolen glittra i vattnet. Tittar mot himlen och tänker att jag har varit med förut. Efter några veckor kommer ett paket med dotterns kvarvarande saker som blivit kvar hos henne. Ibland måste man stryka ett streck och vandra vidare.

/Mika Ihanus

Annonser

Höstpigg häst och allmän reflektion

Det har blåst en del här på sistone. Man kan tycka att det tar i för mycket, kanske lite beroende på vad man har för häst, men jag älskar det. Uppdämda behov av uteliv, också för hästens del som annars mest går i ridhuset, gjorde att vi gav oss ut i blåsten här om dagen, ut på ”stora ängen”. Och det var det roligaste jag gjort på länge. Jag och herr 20-åring nu faktiskt, sträckte ut, balanserat och med tanke, oftast i någon slags form, men ändå. Med pirr i magen, min alltså, hans har jag ingen aning om, susade vi över ängen som två tonåringar. Njutning! Det blåste så jag fick hålla i mig och av hans frustande att döma var vi två om att njuta. En så´n runda önskar jag alla. Nu till allvarligare saker, fast det där var också på allvar, för det gjorde gott i flera dagar. Mer friskgörande friskvård får man leta efter. Avdragsgill till på köpet, nu för tiden.

Något har legat och gnagt lite i mitt huvud ett tag. Vuxit till sig det senaste året. Jag läser Häst och Ryttare när den kommer, följer saker och ting på Facebook, minns samtal jag fört med Ridsportförbundet inför försök till utgivning av böcker om barn och hästar och jag följer och finns i ridskoleverksamhet. Framför allt pratar jag med folk som tycker om hästar. Sådana som vi tycker inte bara om att vara med hästar, vi gillar att prata om dem också. Frågan är, vilken bild producerar vi av sporten, av hästen, och oss människor som finns inom den? Den utställning jag såg på Nynäs Slott i somras kommer till mig, eller temat för den, som handlade om makt och respekt – vilka är vi för varann vi djur och människor? Uppskattar vi nog det djuren ger oss, tillåter oss att göra, och till och med anstränger sig för att möta oss i? Ett utav arbetena som lades fram på ett seminarium jag var på handlade också om etiska perspektiv på samvaron med hästen (Gunilla Silfverberg och Henrik Lerner) vilket, apropå sociala medier är ett kärt ämne för många nu för tiden. Studerar man inom området kan man mycket mer än jag men jag har snappat upp lite och jag oroas ibland över att själva ridningen, som sport, och säkerheten, där regler blir till en del av vardagen, tar, eller ges lite för mycket plats? Förlitar vi oss ibland för mycket på regler, istället för att utvecklas i fråga om hur man umgås med, och respekterar, en häst. Sån´t man vet bidrar till att förändra människor i hästunderstött socialt arbete?

Jag ställer mig bakom, och är själv intresserad av, att man ska utvecklas som ridsportutövare, någonstans inom mig bor det fortfarande en liten tävlingsmänniska, det får jag erkänna (därav frustrationen när jag ser mig själv i spegeln på ridhusväggen eller konstaterar att det tar mig ett par varv att få till en hjälp jag borde gett för länge sen), men ridning är inte som andra sporter. I ridning kommunicerar du med en individ, som, liksom i vilket annat pedagogiskt- eller psykosocialt sammanhang som helst, fungerar bättre om den trivs, är trygg, känner sig behandlad som ett subjekt och kanske inte alltid ska välja så mycket, men inte heller uppleva sig trängd och tvingad. Som hinner förbereda sig, uppfatta vad som ska hända och som känner att den greppar det som sker. De flesta hästar gillar att jobba, att känna sig duktiga och få beröm, precis som vi själva. Till ridningen hör alltså samvaron med hästen, tiden i stallet, omvårdnaden och kunskap om dess behov som just en individ men också ett flockdjur vilket hästar är. Och jag kan känna, vi har en utmaning här, att vi som finns inom ridskolevärlden på något sätt behöver reflektera över hur tiden runt omkring själva ridlektionen hanteras och värderas. Kanske ska vi fundera över vårt eget förhållande till hästen också? Ridskolemiljö är speciell, och kräver särskild rigg, ett säkerhetstänk, men också särskild förståelse för hästarna som behöver prägla hur vi är i mötet med dem. Jag tror inte att man kan eller bara ska gardera sig med regler, direktiv om att alla måste göra precis lika, eller vara lika. Vi måste låta barn och ungdomar prova, tänka själva, men under guidning förstås, som det ska vara och som många av oss äldre kan minnas det, att det fanns någon i närheten som riktade upp saker ibland. Vi får inte skruva åt regelverket hela tiden, och lösa säkerhetsfrågan på det viset istället för att jobba med hur man umgås med, och läser en häst. Det finns många exempel på hur man bygger fram stress och knepiga beteenden, också hos hästar, med hjälp av en organisation som stressar, tvingar och leder till ett objektstänk som ingen tjänar på i längden.

Det måste få vara lite olika också, även för oss vuxna, så att vi som känner en häst och har gjort det länge, inte måste följa alla och samma regler precis lika troget, det måste finnas en tillit till att vi har en tanke, är observanta och i det också blir något lite friare. Frihet under ansvar förstås, alltid med tanke på säkerhet, att vara ett gott föredöme, leva våra värden och ta frågorna när de kommer. Eller våga gå in i en situation och säga att du som är lite yngre ska ha hjälm, ställa upp hästen när du gör i ordning den, inte ha den uppställd för länge innan lektion etc. etc. Vi ska leda, lämna över, och låta ridskolan bli till den grogrund för kunskap och växande men också ledarskap som vi ju fått bevisat att den kan vara. Det skapar en förståelse för att det är olika, men blir också något för de yngre att längta till och sträva efter. Rätt hanterat ger det en positiv respekt för kunskap.

Det är jobbigare att ha lite följsamhet i regelverket, att ibland tycka olika och våga prata med varandra om det. Det kräver också att vi vuxna engagerar oss, att vi får resurser att ha vuxna i stallet precis som på fritids- eller vilken annan organiserad verksamhet som helst, men vi kommer långt på en god värdegrund som omfattar både häst och ryttare, om alla ryms, och får vara och göra lite olika så får vi mångfalden, lärandet och lusten. Då blir vi snälla och glada, och det passar hästar jättebra. Särskilt hästar på ridskola som i perioder har rätt mycket kring öronen.

Äppelträden i trädgårdarna dignar fortfarande. Ge hästarna lagom många äpplen, och klappa och pussa dem ofta för att de är värda det. Nu är det höst i hästparadiset och jag tänker fånga fler blåsiga dagar på ängen.

Susanne Larsson

Stallmamma också med egna behov av häst och ridning

 

 

Snart i stallet och stolt Funktivist

 

Här är så djurtomt. Katten är i katthimlen, och hästarna och ridskolan ser jag mest på FB, eller hör om via dottern och vänner. Jag saknar den lilla glada svarta goa fina katten som alltid kom springande i parken bakom huset när jag visslade. Som satt och ”tjatade” på verandan och ville att vi skulle gå ut en sväng och som klöste på sängkanten halv fyra varje natt och ville bli utsläppt. Jag saknar till och med katthåren. Lite. Han tog dessutom silverfiskarna i badrummet och de stora källarspindlarna som nu vädrar utökade möjligheter. Njursvikt, mitt i sommarhettan och det enda som lindrar saknaden är vetskapen om att han inte lider mer. Fy för att djuren lämnar oss. Jag saknar också ljudet av hummandet från den stora herr Franko, från morötterna som krashar och krunchar när han tuggar dem och den varma luften från hans näsborrar då han snusar över mina fickor efter fler. Sommarbete, för mycket att göra på jobbfronten och ja, livet i stort som kommit i vägen har skapat ett uppehåll i stallvarandet men snart så. Terminen är igång, stalltjänst och medryttar-uppdrag väntar. Det ska bli gott för kropp och själ. Jag kommer att ha en fantastisk träningsvärk men vara len som sammet på insidan. Så som det blir när man är i stallet, får jobba med kroppen och lukta länge på favorithästens hals. Själva ridningen ger mig alltid dubbla känslor så där i början efter ett uppehåll. Jag blir galen av det jag inte orkar och förmår, och salig av kontakten med hästen, med mig själv och den luft som strömmar omkring- och genom mig när jag guppar på ridbanan eller tar mig ut i skogen.

På hästfronten har det för övrigt kommit till några noveller (det rullar på i kommande Min Häst-nummer under hösten), jag är med och bidrar till att ridskolan kanske ska kunna få utveckla sin ridning för personer med funktionsnedsättning, och den lilla boken med makalösa bilder av Göran G Johansson har kommit från tryckeriet nu (Kikkuli Förlag!). I pipen ligger vernissage på fina Galleri Zebra i Södertälje. För övrigt, utöver att ladda på kommande stalltjänst och stunder med bästa hästen, dreglar jag över tanken på ett annat liv, med mindre jobb och mer djur och natur. Apropå djur har goda vänner ordnat en biholk åt mig, det känns bra. Rätt på något vis. Särskilt som katten medan han levde och for här på gatan, hade ihjäl varenda humla som kom i hans väg.

På jobbfronten, eller för den delen privat, så är jag numer en glad och stolt Funktivist. Kolla in Funktionshinderbanan om ni inte sett den. Hos dem har begreppet kommit till och tagit sig in i olika sammanhang. Blivit erkänt. Ihärdiga människor med patos, och kunskap, driver frågan om fler, och bra, gruppbostäder för personer med funktionsnedsättning. Kul, innovativt och kaxigt. Att vara Funktivist handlar om att bry sig, och kräva att personer med funktionsnedsättning inte har särskilda behov, utan behov av ”helt mänskliga rättigheter”. Så bra att man kan gå av. Heja Funktionshinderbanan, och heja Kikkuli Förlag som gör något så bra som att fokusera både hästar, som vi alla vet betyder hur mycket som helst, OCH funktionshinderfrågor på ett så personligt och respektfullt sätt. Det är fräckt. Man får ta och vara lite stolt över att man har att göra med Kikkuli Förlag. Också.

Nu ska jag drömma vidare om stallet och hästen jag gillar. Snart ska jag känna mig i form igen, ha kommit ikapp. Klara av ett pass på hästryggen utan skavsår och kramp. Snart flyter jag fram i galopp, en snygg skänkelvikning eller ok, en skön skritt över ängarna där göken brukar hålla till. Sensommar. Snart höst. Bästa tiden för ridning om ni frågor mig.

Ha det fint, rösta så att goda inkluderande toleranta värden får plats och kraft, och ge hästarna lagom mycket äpplen 

Susanne Larsson

Stallmorsa och forskarstuderande med sikte på funktionshinderfrågor

 

I stallet orkar jag städa

Jag är väldigt glad över att jag har ett hem, tak över huvudet och faktiskt, till och med en liten uteplats där jag kan dricka kaffe och sitta och läsa. Katten gillar den där platsen så ibland kivas vi om vem som ska få mest sol på sig. Skäl att vara tacksam alltså, och ändå suckar jag över allt som måste göras i ett hem. Inte för att nivån på städningen är särskilt hög här, men ni vet, man jobbar ändå så att man kan ta sig fram, hitta det man ska ha och har något att ha på sig. Jag gör det jag måste, räknar aldrig med den tid det tar och ja, sköter det med vänster hand helt enkelt. I stallet däremot, där knotar jag aldrig över ”måstena”. Packa höpåsar är inte superkul, men man bara gör det. Att mocka tarvar sin kvinna men nä, inte ens det tar emot. För att inte tala om att sköta om hästen. Det är aldrig något problem (ok, bakbroddarna känns onödiga men är inte så mycket att välja på när vintern hållit sig kvar så länge som i år) utan är mer förknippat med mys och gos. Som i lördags när jag kom dit, den stora fina herr Franko Boy kommer fram till mig i hagen, när vi kommit in i stallet och hans box, då lägger han sin mule på min axel och bara står där en bra stund. Jag får blåsa länge i hans ena näsborre, luta kinden mot hans varma mule och bli riktigt pelletsgrisig på kinden. Det är en ynnest, det jordar en fullständigt och får allt annat att blekna. Nån går förbi på gången och stannar till, säger något om kärlek och vi ler i samförstånd. Nån och jag, Franko Boy ler inte så man kan se det.

Under samma lördag, då jag ett kort tag hade någon slags ambition om att ta mig in i ridhuset, så sken solen mellan snöflingorna som envisades med att fara runt i stunder. Vi ska ut i skogen tänkte jag, jag får för lite skog nu för tiden, och han, den stora fina ridskolekämpen, får definitivt ridhus så det räcker. Sagt och gjort, ländtäcke på, snälla ridläraren lånade ut sina överdragsbyxor för mina hade jag glömt hemma, och njutningen var total. Mer skog och skogsridning åt folket! Franko gick och småfrustade mest hela tiden, jag kände mig som fjorton igen och ingen av oss hade bråttom hem. Sen är man nöjd. Häftig konsert med Ale Möller väntade på eftermiddagen och ytterligare sen god middag med bästa väninnan, inget toppade stunden med go-mulen på axeln och skogspromenaden på spattig ridskolehäst (förlåt Ale Möller och Company, det var fantastisk, och förlåt Angela, det är alltid lika trevligt att äta middag med dig men, stallet rules).

För övrigt planeras det, och jobbas, för fullt inför den kommande invigningen av nya stallet. När vi (som passerat 40 och lite till) pratar om resan från då till nu, från gamla stallet, utedasset, fikaplatsen bredvid gödselstacken, frusna vattenkoppar och inget fikarum, då blir vi lite nostalgiska några av oss. Men vi blir lika glada över det nya som är, att man satsade och byggde nytt, att ungar och hästar hittat hem i det nya, över alla möjligheter som väntar och ja, över verksamheten helt enkelt. Det får ta och bli ett par nya ridbyxor till invigningen, så att man känner sig lite snygg där bland grepar, skottkärror, nybakta kakor, ungar som ska rida kadrilj med käpphästar och hästar som ska borstas mer än vanligt. Hoppas solen skiner som den gjorde igår när jag och Franko var i skogen. Det är vi värda allihop.

 

Susanne Larsson

Hängiven ponnymamma

 

Vi gratulerar vår författare Angelica Öhrn som har nominerats till debutantpriset Slangbellan för sin bok Anton och Teitur.

BULT:S årliga debutantpris Slangbellan för bästa debutbok i kategorin barn- och ungdomslitteratur 2017 har nominerat Kikkulis författare med följande motivering:

Angelica Öhrns Anton och Teitur är en vacker och driven uppväxtskildring, och en hästbok som både är trogen sin genre och uppfriskande oförutsägbar. Närheten mellan pojken och hans häst i en vuxenvärld som sviker är fint framskriven.

Vinnaren tillkännages vid prisutdelningen onsdagen den 11 april kl 17.30, i Författarnas Hus

– Det känns fantastiskt roligt och jag är både glad och stolt. Att bli nominerad till Slangbellan känns som ett stort erkännande.

Jag hoppas att nomineringen leder till att boken blir läst av många och att det här blir startskottet för en lång författarkarriär, säger Angelica.

Boken berättar på ett nära och mycket trovärdigt sätt hur Anton slåss med sina inre känslor. Hur det känns att bli bortvald av sin pappa, hur det pirrar när kärleken slår till och hur härligt det är vara ett med sin häst.

– I boken finns inget ifrågasättande av Anton som hästälskande och känslig kille utan han får helt enkelt vara som han är. Likaväl som det behövs starka tjejer i litteraturen så behövs det mjuka och känsliga killer, säger Angelica.

Anton får hästen Teitur när hans pappa flyttar utomlands. För Anton kommer Teitur att betyda allt. Han blir tryggheten när pappa är borta och mamma jobbar över. När hästen Humlan flyttar in i stallet blir Anton vän med hennes ägare Kristin. Vänskapen växer till något mer. I varje fall för Anton.

Angelica_Antonteitur

När strumpan blir gympa

Jag hittar ännu en anledning till att stallet drar. Väl inne i den fas då kroppen gnäller betänkligt när jag ska upp på morgonen, när den kräver lite stretch för att inte fastna helt i stelhet och då att få på sig stödstrumporna (jo, varje morgon) blir till ett smärre friskis-pass, då längtar jag mer än någonsin efter mitt svunna jag. I stallet får jag kontakt med henne, hon som ändå var ganska stark, rätt rörlig och faktiskt, inte så orolig. Det sistnämnda kommer också med åldern, i alla fall för mig. I stallet klarar kroppen det mesta, när den väl är uppvärmd, rörelserna sitter och lusten till hästarna och ridningen tar liksom över både sorger och besvär, även fysiska sådana. Den friska och kalla luften gör en väl pigg på något sätt. Detta ska läsas med viss humor, jag vill tro att jag har en måtta självdistans, men ingen ska säga till mig att det är bara roligt.

Bara roligt är det med den funktionshindersatsning man gör i vår klubb nu. Anpassat ridhus och ridled är tanken och det som ligger bakom den gör mig både varm och glad – ”En ridskola för alla”. Vilket motto. Så rätt, så rimligt. Och bara så i tiden. Varför ska vi inte tänka så? Utöver det rättmätiga för dem som kommer att kunna utnyttja anläggningen och ta sig in i, eller hålla sig kvar, i sporten, tänk vilka vinster för hela klubben, för dem som kanske inte möter personer med funktionsnedsättning i vardagen? Om man är det minsta lik mig så går man också igång fullständigt på att se den glädje ridning och umgänget med hästen kan ge den som av olika skäl behöver stöd för att exempelvis klara vardagen, styra kroppen eller sin perception. Precis som för mig, och dubbelt upp förstås om man har större utmaningar än att få på sig stödstrumporna på morgonen, är det hisnande att få gunga fram i en taktfull trav, susa fram i galopp eller bara skritta stilla på en skogsväg. För att inte tala om då kommunikationen med hästen stämmer, och den går åt det håll man vill, när man bett om det och som tack efter ridning kanske får ett blås på kinden. Eller en blöt puss av en häst med äpple- eller morotsluktande mule. Funkar för de flesta, blir till fniss och rysningar och som alltid när det kommer från ett djur som inte jobbar på att tillfredsställa någon, en ynnest helt enkelt.

För övrigt, utöver att engagera mig i frågan om funktionshinderridning, arbeta, hålla städhögarna på rimlig nivå, så försöker jag hantera igentäppta broddhål (tack goa Roffe i stallet som bistår), det faktum att jag inte vågar hoppa lika högt som min dotter längre (där slår den lilla oron till ändå) och längtan efter mer och ordentligt utmanande ridning, och så våren förstås. Något som är riktigt häftigt är att jag tycker jag ser fler och fler som jobbar på den mjuka stilen med hästarna, bland dem jag har omkring mig i stallet syns väldigt lite av hyttande och härjande, av höjda röster och ”klappa till med baksidan av borsten – smisk”. En slags förståelse över vad ridskolelivet kan göra med hästar verkar råda, en syn på det hela som att de ju ändå är djur som inte kan förväntas förstå och räkna ut saker, och att det, om hästar härjar lite, oftast funkar bra att bara står kvar, lägga en hand på deras hals och fortsätta med det man gör. Det lugnar den stökigaste, och blir till förtroende och samarbete. Win win som det så populärt heter och har hetat ett tag.

Slutligen, för det finns mer att vara glad och tacksam över, så ska jag se över en utav mina första böcker för revidering och till sommaren kommer den lilla boken om små barn och hästar. Den senare, tänk er själva, de minsta i stallet, och ponnyer, man bara dånar ju, gullighetsfaktorn är total, men den handlar också om att vara, våga och växa. Lite häftigt var det också förstås att senaste numret av Min Häst publicerade en novell ur min bok Måste du till stallet jämt som finns på Kikkuli Förlag. Min Häst, tidningen man dreglade över i tonåren.

Håll ut, våren ska komma

Susanne, stallmamma, författare till böcker inom funktionshinderområdet och häst och unga

 

Gott Nytt År och i tanken lockar egen häst

Ett år, igen, hur går det till varje gång. Tiden flyr och vi försöker hänga med. Eller jag i alla fall. En del verkar bättre på att vara i känslan av ett långsammare nu. Jag vet inte. Under julen hade jag tillfälle att vara mer i stallet. Jag behövde till och med köpa en gängtapp och bland hyllorna på Granngården fick jag fatt i att mer häst och stall i och för sig tar tid, men kanske vinner jag något annat? Eller det vet jag ju, men skulle jag klara av prioriteringarna? Faller bitarna på plats, tror jag att jag ska göra som jag alltid råder andra (det är ju lättare än att göra egna val, det vet vi ju), att låta livet liksom hända, drabba en lite grann, bara bli, och följa med i det. Detta i balans, och med innehåll som inte gör en illa förstås.

_DSC0141

Foto (som alltid) Göran G Johansson/Telge Foto

Så, vad innehöll den utökade stalltiden? Lite mer stalltjänst på grund av röda dagar och för att bidra till föreningen, som gratis gym och mindfullness, och skön samvaro med goa människor. Vidare träningar för dottern, och som vanligt sitter vi några hugade på läktaren och är imponerade och stolta. Jag varvar läktarprat med hästbajsmockande och bomlyft, och får också chans att prata lite med tjejerna, bara tjejer just de här dagarna, rätta till en rem, ta en jacka och klappa en trotjänare på mulen. Jag har också ridit lite själv. Börjar äntligen komma igång efter åderbrocksoperationen och får mersmak, så till den grad att jag går och funderar på häst. Jag har haft hästar, vet precis vad det gör med vardagen, hur halt det är och kan vara stora delar av vintern och hur kolsvart det är redan på eftermiddagen (men nu har det vänt!). Ändå är jag där igen, i tanken. Hej och hå, spännande blir det, att se var detta slutar. Och vad det ger, om det blir.

För övrigt börjar ungarna få koll på bitarna nu, de inverkar, vill något, delar med sig, och växer. Allt sådant som är så himla kul att få vara en del av. Som klubb jobbar vi mot kommunen för att få resurser till att ha en vuxen i stallet på em och tidig kväll då barn och unga hänger i stallet, eller skulle kunna hänga där. Lite tryggare, mer utvecklande och med mer jämlika chanser. Många tänker tävlingar, events och satsning på dem som vill och kan, men ridsporten är mer, kan mer, och vill mer (i alla fall många av oss). Jag rider inte bara för att rida, jag vill utvecklas, och se de barn jag har omkring mig få en chans att nå sin absoluta topp, men jag ser också värdet av samvaron, både bland människor och den med djuren. Vi lär och växer, håller kontakt med den ödmjukhet som ibland känns ett snäpp för långt bort i vardagens snabba tempo, val-och ibland kvalfyllda tillvaro och som i sig genererar tacksamhet. Ställer man sig ödmjuk inför olikheter bland människor, och som i stallmiljö, hästar, och har närvaro nog att inse att det som är självklart för mig kanske inte är det för andra, då måste jag, eller som jag ser det, får jag, chansen att hinna uppskatta det jag har, och det jag lär. Egentligen handlar allt detta om att hästarna, och varat i stallet, sätter fast mig i tillvaron. De ska ha mat, få mockat, och jag får en ilning i magen av galoppen, eller ett blås på halsen av den nya hästen som först knappt släppte in mig i boxen först. Likaså av rosiga barnkinder som får färg för att barnen är med om något som känns, som tar dem bort från skärmar, stillasittande och ett liv de betraktar. I stallet är de, gör och tröttar ut sig. Det blir jag glad av. För deras skull liksom min egen för jag blir lika trött jag. Bästa sovpillret och aptitretaren. Bästa påminnelsen om att jag lever och finns till.

Ha det bäst

Susanne Larsson, stallmorsa och författare till böcker om hästar och stall liksom arbete inom funktionshinderområdet

Shettisligan på pallplats 1

gustavssonsabina💥🏆Av de böcker jag har fått recensera de tre senaste månaderna vill jag ändå sätta Shettisligan på pallplats 1. Hade jag varit en låg/-mellanstadieelev hade jag nog förlorat mig i denna bok. Som vuxen och förälder tilltalar boken mig eftersom den förmedlar en härlig skopa positivitet. Till detta tycker jag om författarens sätt att skriva, utförligt utan att bli segt. Kvickt utan att bli rörigt. Jag gillar också att den är mångfasetterad. Det gömmer sig mer handling i boken än bara om ett gäng tjejer som rider. 💥🏆shettis