Supermamsen + Kikkuli = sant!

20190129_221743

Nu har jag bloggat i nästan fyra år. Jag började skriva av mig när C, min 16-åring, fick sin aspergerdiagnos och hade varit hemma från skolan i nästan hela årskurs 6. Vi har verkligen gjort en tuff resa sedan dess. E, min 13-åring, fick också hemmasittarproblematik och har fått en ADD-diagnos och L, min 9-åring, har fått en ADHD-diagnos. Själv blev jag sjukskriven för utmattning men är till stor del tillbaka på banan igen.

I bloggen har jag delat med mig av vårt liv och gjort bilder och analyser. Jag har skrivit många inlägg om hur tärande och tungt livet ibland kan vara, men jag försöker även ge tips och förmedla hopp. I början skrev jag endast för mig själv för att bearbeta alla mina känslor och tankar. Jag har fått fler och fler läsare och många skriver till mig att de känns som jag sätter ord på deras liv och att de får stöd och igenkänning i bloggen. Flera inlägg har delats flitigt. Min blogg fyller inte bara funktionen att jag får ventilera mina tankar längre. Den når ut och hjälper andra. DET betyder jättemycket för mig. ❤

Jag har under åren fått frågan av läsare om jag inte ska ge ut en bok med mina tankar och bilder. Detta frö planterades och har fått gro ett tag. I år är det dags! I december kommer min bok ut på Kikkuli Förlag. Ni kommer att känna igen en del tankar från bloggen men mycket är nyskrivet ur ett helt annat perspektiv. Jag är väldigt stolt och glad över att Kikkuli vill satsa på att ge ut min bok. Det blir både e-bok och tryckt bok. Det känns så spännande! December känns långt fram men då har jag tid på mig att jobba med manus och bilder.

Att jag skickade in mitt manus till just Kikkuli Förlag beror på att en av deras nischer är teman som funktionshinder, funktionsnedsättningar och samhällsutmaningar såsom mobbning och utanförskap. Jag känner att min bok passar bra in i den nischen.

Mitt andra perspektiv är att jag är fritidspedagog och arbetar på en F-6-skola. Under min resa de senaste åren har jag märkt vilket stort glapp det ofta är mellan pedagoger och föräldrar. Jag hoppas att mina dubbla perspektiv kan bidra till samsyn mellan föräldrar och pedagoger/rektorer. Min förhoppning är att boken ska ge stöd till andra som hamnar i samma situation som vi. Jag hoppas också att min bok bidrar till att kunskapen och förståelsen för NPF.

För att boken ska bli mer personlig så skriver jag också könen på mina barn. Det blir han/hon istället för hen. Jag vet att ni är många som har varit nyfikna på just det och har haft gissningar. I boken får ni veta om ni har gissat rätt 😉

Boken kanske kan passa som julklapp till släkt, vänner och pedagoger.

Håll utkik i december!

/ Supermamsen

 

Annonser

Fem tips för en bättre vardag med ditt barn

boy
Kanske är det svårt för andra att förstå hur vardagen ter sig för familjer med barn, och ofta vuxna, med ADHD och vilken belastning det innebär. När det oftare är bråk på morgonen än det är lugnt. När det är ett halvt världskrig vid middagen och barnet ändå inte är kvar på stolen, när favorittröjan är i tvätten och det orsakar ett utbrott deluxe, eller när syskonen halvt slår ihjäl varandra, ja då behövs ett mycket större ledarskap.

Kraven ökar och insatsen är hög. Om inte vi klarar av att ratta vardagen – vem ska göra det åt oss? Om vi sjunker ihop i en hög och gråter av förtvivlan, hopplöshet och brist på energi så kommer ingen och lyfter upp oss och säger att allt ska bli bra. Vi får lyfta upp oss själva, kavla upp ärmarna och hitta lösningarna. För vi måste orka med alla delar av vår vardag. Därmed inte sagt att vi inte får vara ledsna, känna oss dränerade på all energi eller frustrerade. Men vi har inte råd att vara kvar där.

Det är lätt att fastna i självförebråelser. Det är alltid något man borde ha gjort som man inte har gjort, eller något som man har gjort men inte borde. Vi är ofta strängare och mindre förlåtande mot oss själva än vad vi är mot våra vänner. Vi skulle väl aldrig säga så elaka saker till våra vänner som vi gör åt oss själva?

Som föräldrar är vi i en maktposition där vi måste var den större parten. Erkänna våra fel, be om ursäkt när vi gjort tokiga saker och förlåta (både oss själva och vårt barn). Vi måste vara den som tar initiativ och gör det först. Då händer flera bra saker. Vi visar våra barn genom handling hur man löser konflikter, vi stärker relationen till våra barn och vi ökar vår respekt för oss själva. Det är tre långsiktigt viktiga vinster.

Fem tips för ett bättre vardag:

  1. Ta ansvar för ditt beteende som vuxen och undvik att förklara ditt agerande med barnets beteende.
  2. Utgå från att barnen beter sig så väl de förmår. När vi tror att barnen trotsar oss blir vi mycket argare än om vi tänker att de inte kan bättre i just den situationen.
  3. Förbered barnet på vad som kommer. Ge barnet en möjlighet  att ställa in  sig på vad som ska hända, vilka regler som gäller och vilka förväntningar som finns.
  4. Sätt relationen till ditt barn före att vinna en argumentation. Lyssna utan att värdera vad barnet säger. Visa genuin nyfikenhet för hur han eller hon tänker.
  5. Var snäll mot dig själv. Föräldraskap är ett maraton inte en sprint. Har du haft en dålig dag eller gjort saker du ångrar? Det kommer en ny dag imorgon då du kan göra bättre.

/Jill Nyqvist

Duktig flicka, arbetsmyra

s

Stundtals blir jag trött på mig själv. Jag jobbar på det, men fortfarande finns det tillfällen när jag mäter mitt eget värde i prestation och inbillad lojalitet, när jag i själva verket borde lyssna på mig själv. På mitt inre, på min kropp. Men även fast jag är en vuxen kvinna som borde kunna fatta egna, kloka och hållbara beslut är jag beroende av att någon annan talar klarspråk med mig.

Det räcker exempelvis inte med att komma med goda råd och säga saker som; jag tycker att du… eller; du borde… Den enda effekten sådana meningar får på mig är att jag nickar förnumstigt och håller med. Jag borde, det fattar jag! Fast per automatik betyder inte det att jag gör det som anses rätt och riktigt i en situation. För jag vet inte riktigt vad som är rätt och riktigt när jag ”bara” borde …

Först när någon säger; du ska… eller; du får inte… förstår jag hela innebörden och agerar därefter. Inga vaga formuleringar. Ingen tolkningsfrihet. Bara raka puckar. Det är samma sak när någon drar ett skämt. Jag fattar först långt senare. Det finns bara en typ av skämt som jag förstår på direkten och det är de ironiska skämten. De är så roliga. Tack och lov att jag är gift med en lika ironiskt sinnad make och att vi från tidig ålder lärt våra barn ironi. Älsk på det! Ändå kan min man lura i mig vad som helst. Han kan lura mig till månen om han vill.

Hur som helst. När jag är sjuk finns det egentligen inget förutom magsjuka eller kraftig migrän som får mig att integå till jobbet. Inte heller när jag är i ett sjukdomsskov med inflammerade leder stannar jag hemma. Inte ens när inflammationen gör att jag knappt får sova eftersom jag har så fruktansvärt ont. Smärtan som gör att jag knappt kan gå, knappt kan sitta utan bara vill halvligga med benen i högläge. Inte ens då stannar jag hemma (suck).

Är jag en duktig flicka? En arbetsmyra? Nej, faktiskt inte. Men jag är nog rädd att göra fel eller vara till besvikelse. Jag behöver någon annan som tar det beslutet åt mig. Någon som i klarspråk säger; du får inte jobba förrän du är helt och hållet problemfri!

Och det känns så himla skönt. All snårskog av diffusa meningar och åsikter är utredda och jag får äntligen vila. Klarspråk, gott folk. Det är så viktigt.

/Sara Salander

Vad är normalt och rätt? Och vad är galet och fel?

 

I ett Underland kan allt betraktas som vanligt. Som en katt som morrar när den är glad och viftar på svansen när den är arg, eller blommor som sjunger och kort som dansar.

Jag har läst boken Alice i Underlandet och funderar på när Alice befinner sig i Underlandet, möter hon många underliga karaktärer som får henne att fundera över sin uppfattning om normer, sin egen identitet, kulturella och sociala normer, vad som är rätt och fel och vad som är verkligt eller inte. I detta kan jag själv känna igen mig, för i dagens samhälle lever vi efter normer som jag många gånger frågar mig om de är de rätta?

Men jag tror inte att författaren ville förmedla något budskap utan bara skapa en fantasivärld. Om vi ser det ur ett historiskt perspektiv så kan vi idag säga att denna bok var den första inom barnlitteraturen i dess genre. Efter den började fler författare skriva på liknande sätt och dagens fantasy-författare har en hel del att tacka för detta historiska genombrott. Boken speglar en tid då uppfostran och moral var mycket viktigare än vad de är idag. Den speglar inte en speciell tid, den är mer tidlös, det vill säga. Inte heller finns det någon realistisk kultur att koppla till verkligheten då den i sig själv upphäver tiden. Om vi jämför med idag kan man se att Alice kan verka normbrytande men det moraliska sättet i hennes agerande genomskådas och vi ser att där finns en uppfostrad artig flicka, mer som en så kallad traditionell könsroll. Alice brottas med sina egna frågor om vad som är normalt och rätt och inte. Att hon till exempel byter storlek kan tolkas som att ens identitet kan vara föränderlig.

Precis som jag, frågar sig Alice vem hon är och vart hon ska? Och precis som jag, är Alice nyfiken och initiativtagande, som när hon till exempel frågar sig om hon kommer att falla rakt genom jorden och komma ut på andra sidan och se folk som går med huvudet upp och ner. Vardagens tristess kan även för mig bidra till att jag hellre läser en bok, helst i fan-fiction, där det lite mer galna och overkliga är normalt.

/Maya Roca Ahlgren

Ledig kväll

bloggMIKAledig

Jag har en ledig kväll. Dottern är hos kontaktfamiljen. Assistenten trampar på sin cykel och jag kör Permobilen mot staden och vi når Skanstullsbron snabbt. Jag har kört Permobil i fyrtio år nu och sitter bekvämt i den med vänster hand på körspaken. Framför mig tornar staden upp sig som ska sluka mig i sitt myller av kvällsfirande turister och ensamma stockholmare. Den runda blå klockan på Åhléns tak slår arton. Klockan har alltid suttit där och fångar min uppmärksamhet. Den stora vita bollen, som min dotter kallar Globen, ligger bakom mig.

Uppför en trappa kliver en kvinna med stramt ansiktsuttryck. Kvinnan är en personlig assistent som nyligen fått sparken. Det är som hon har gråtit och när hon talar blir jag vittne till hennes längtan. Det är inte mig hon bryr sig om. Det är min dotter hon vill fortsätta att träffa. Nu ställer hon sig på knä och tar tag i mina händer och säger att hon saknar så mycket efter ett barnbarn. Kvinnans barn är vuxna och har flyttar till västkusten och har inte gett några barnbarn.

Jag har litat på henne. Denna snabbtalande kvinna som aldrig lyssnade till sig andras röst. En kvinna som hade färdiga svar och lösningar på allt. Hon har erkänt att om inte barnet lyder så är det rätt att ta till tvång eller våld. Jag har sett henne dra i min dotter trots att kvinnan visste hur dotterns muskelsvaghet påverkade. Kraften i musklerna tar snabb slut och då hjälper bara en stunds vila. Trots min dotters protester körde hon över henne.

Jag minns det samtalet nu, när hon står på knä och tittar vädjande på mig. Jag minns hennes snabba och tillrättalagda formuleringar som en tillfällig flyktväg ifrån det egna ansvaret. Hon påstår hon att min dotter ljuger. Men barn ljuger inte om samma sak gång på gång. Hon kan aldrig erkänna min oro över hennes kränkning mot min dotter. Nu ser jag samma kvinna med sargat hjärta. När den självpåtagna godheten krackelerar står hon ensam med självföraktet.

Kvinnan tittar bedjande på mig. Jag svarar bara att allt blir bra och klappar henne på ryggen. Hon reser på sig och går sin väg. Jag kör cykelbanan mot sitt slut vid korsningen på Götgatan. Jag fortsätter mot Tantolunden och ser kvällssolen glittra i vattnet. Tittar mot himlen och tänker att jag har varit med förut. Efter några veckor kommer ett paket med dotterns kvarvarande saker som blivit kvar hos henne. Ibland måste man stryka ett streck och vandra vidare.

/Mika Ihanus

Höstpigg häst och allmän reflektion

Det har blåst en del här på sistone. Man kan tycka att det tar i för mycket, kanske lite beroende på vad man har för häst, men jag älskar det. Uppdämda behov av uteliv, också för hästens del som annars mest går i ridhuset, gjorde att vi gav oss ut i blåsten här om dagen, ut på ”stora ängen”. Och det var det roligaste jag gjort på länge. Jag och herr 20-åring nu faktiskt, sträckte ut, balanserat och med tanke, oftast i någon slags form, men ändå. Med pirr i magen, min alltså, hans har jag ingen aning om, susade vi över ängen som två tonåringar. Njutning! Det blåste så jag fick hålla i mig och av hans frustande att döma var vi två om att njuta. En så´n runda önskar jag alla. Nu till allvarligare saker, fast det där var också på allvar, för det gjorde gott i flera dagar. Mer friskgörande friskvård får man leta efter. Avdragsgill till på köpet, nu för tiden.

Något har legat och gnagt lite i mitt huvud ett tag. Vuxit till sig det senaste året. Jag läser Häst och Ryttare när den kommer, följer saker och ting på Facebook, minns samtal jag fört med Ridsportförbundet inför försök till utgivning av böcker om barn och hästar och jag följer och finns i ridskoleverksamhet. Framför allt pratar jag med folk som tycker om hästar. Sådana som vi tycker inte bara om att vara med hästar, vi gillar att prata om dem också. Frågan är, vilken bild producerar vi av sporten, av hästen, och oss människor som finns inom den? Den utställning jag såg på Nynäs Slott i somras kommer till mig, eller temat för den, som handlade om makt och respekt – vilka är vi för varann vi djur och människor? Uppskattar vi nog det djuren ger oss, tillåter oss att göra, och till och med anstränger sig för att möta oss i? Ett utav arbetena som lades fram på ett seminarium jag var på handlade också om etiska perspektiv på samvaron med hästen (Gunilla Silfverberg och Henrik Lerner) vilket, apropå sociala medier är ett kärt ämne för många nu för tiden. Studerar man inom området kan man mycket mer än jag men jag har snappat upp lite och jag oroas ibland över att själva ridningen, som sport, och säkerheten, där regler blir till en del av vardagen, tar, eller ges lite för mycket plats? Förlitar vi oss ibland för mycket på regler, istället för att utvecklas i fråga om hur man umgås med, och respekterar, en häst. Sån´t man vet bidrar till att förändra människor i hästunderstött socialt arbete?

Jag ställer mig bakom, och är själv intresserad av, att man ska utvecklas som ridsportutövare, någonstans inom mig bor det fortfarande en liten tävlingsmänniska, det får jag erkänna (därav frustrationen när jag ser mig själv i spegeln på ridhusväggen eller konstaterar att det tar mig ett par varv att få till en hjälp jag borde gett för länge sen), men ridning är inte som andra sporter. I ridning kommunicerar du med en individ, som, liksom i vilket annat pedagogiskt- eller psykosocialt sammanhang som helst, fungerar bättre om den trivs, är trygg, känner sig behandlad som ett subjekt och kanske inte alltid ska välja så mycket, men inte heller uppleva sig trängd och tvingad. Som hinner förbereda sig, uppfatta vad som ska hända och som känner att den greppar det som sker. De flesta hästar gillar att jobba, att känna sig duktiga och få beröm, precis som vi själva. Till ridningen hör alltså samvaron med hästen, tiden i stallet, omvårdnaden och kunskap om dess behov som just en individ men också ett flockdjur vilket hästar är. Och jag kan känna, vi har en utmaning här, att vi som finns inom ridskolevärlden på något sätt behöver reflektera över hur tiden runt omkring själva ridlektionen hanteras och värderas. Kanske ska vi fundera över vårt eget förhållande till hästen också? Ridskolemiljö är speciell, och kräver särskild rigg, ett säkerhetstänk, men också särskild förståelse för hästarna som behöver prägla hur vi är i mötet med dem. Jag tror inte att man kan eller bara ska gardera sig med regler, direktiv om att alla måste göra precis lika, eller vara lika. Vi måste låta barn och ungdomar prova, tänka själva, men under guidning förstås, som det ska vara och som många av oss äldre kan minnas det, att det fanns någon i närheten som riktade upp saker ibland. Vi får inte skruva åt regelverket hela tiden, och lösa säkerhetsfrågan på det viset istället för att jobba med hur man umgås med, och läser en häst. Det finns många exempel på hur man bygger fram stress och knepiga beteenden, också hos hästar, med hjälp av en organisation som stressar, tvingar och leder till ett objektstänk som ingen tjänar på i längden.

Det måste få vara lite olika också, även för oss vuxna, så att vi som känner en häst och har gjort det länge, inte måste följa alla och samma regler precis lika troget, det måste finnas en tillit till att vi har en tanke, är observanta och i det också blir något lite friare. Frihet under ansvar förstås, alltid med tanke på säkerhet, att vara ett gott föredöme, leva våra värden och ta frågorna när de kommer. Eller våga gå in i en situation och säga att du som är lite yngre ska ha hjälm, ställa upp hästen när du gör i ordning den, inte ha den uppställd för länge innan lektion etc. etc. Vi ska leda, lämna över, och låta ridskolan bli till den grogrund för kunskap och växande men också ledarskap som vi ju fått bevisat att den kan vara. Det skapar en förståelse för att det är olika, men blir också något för de yngre att längta till och sträva efter. Rätt hanterat ger det en positiv respekt för kunskap.

Det är jobbigare att ha lite följsamhet i regelverket, att ibland tycka olika och våga prata med varandra om det. Det kräver också att vi vuxna engagerar oss, att vi får resurser att ha vuxna i stallet precis som på fritids- eller vilken annan organiserad verksamhet som helst, men vi kommer långt på en god värdegrund som omfattar både häst och ryttare, om alla ryms, och får vara och göra lite olika så får vi mångfalden, lärandet och lusten. Då blir vi snälla och glada, och det passar hästar jättebra. Särskilt hästar på ridskola som i perioder har rätt mycket kring öronen.

Äppelträden i trädgårdarna dignar fortfarande. Ge hästarna lagom många äpplen, och klappa och pussa dem ofta för att de är värda det. Nu är det höst i hästparadiset och jag tänker fånga fler blåsiga dagar på ängen.

Susanne Larsson

Stallmamma också med egna behov av häst och ridning

 

 

Snart i stallet och stolt Funktivist

 

Här är så djurtomt. Katten är i katthimlen, och hästarna och ridskolan ser jag mest på FB, eller hör om via dottern och vänner. Jag saknar den lilla glada svarta goa fina katten som alltid kom springande i parken bakom huset när jag visslade. Som satt och ”tjatade” på verandan och ville att vi skulle gå ut en sväng och som klöste på sängkanten halv fyra varje natt och ville bli utsläppt. Jag saknar till och med katthåren. Lite. Han tog dessutom silverfiskarna i badrummet och de stora källarspindlarna som nu vädrar utökade möjligheter. Njursvikt, mitt i sommarhettan och det enda som lindrar saknaden är vetskapen om att han inte lider mer. Fy för att djuren lämnar oss. Jag saknar också ljudet av hummandet från den stora herr Franko, från morötterna som krashar och krunchar när han tuggar dem och den varma luften från hans näsborrar då han snusar över mina fickor efter fler. Sommarbete, för mycket att göra på jobbfronten och ja, livet i stort som kommit i vägen har skapat ett uppehåll i stallvarandet men snart så. Terminen är igång, stalltjänst och medryttar-uppdrag väntar. Det ska bli gott för kropp och själ. Jag kommer att ha en fantastisk träningsvärk men vara len som sammet på insidan. Så som det blir när man är i stallet, får jobba med kroppen och lukta länge på favorithästens hals. Själva ridningen ger mig alltid dubbla känslor så där i början efter ett uppehåll. Jag blir galen av det jag inte orkar och förmår, och salig av kontakten med hästen, med mig själv och den luft som strömmar omkring- och genom mig när jag guppar på ridbanan eller tar mig ut i skogen.

På hästfronten har det för övrigt kommit till några noveller (det rullar på i kommande Min Häst-nummer under hösten), jag är med och bidrar till att ridskolan kanske ska kunna få utveckla sin ridning för personer med funktionsnedsättning, och den lilla boken med makalösa bilder av Göran G Johansson har kommit från tryckeriet nu (Kikkuli Förlag!). I pipen ligger vernissage på fina Galleri Zebra i Södertälje. För övrigt, utöver att ladda på kommande stalltjänst och stunder med bästa hästen, dreglar jag över tanken på ett annat liv, med mindre jobb och mer djur och natur. Apropå djur har goda vänner ordnat en biholk åt mig, det känns bra. Rätt på något vis. Särskilt som katten medan han levde och for här på gatan, hade ihjäl varenda humla som kom i hans väg.

På jobbfronten, eller för den delen privat, så är jag numer en glad och stolt Funktivist. Kolla in Funktionshinderbanan om ni inte sett den. Hos dem har begreppet kommit till och tagit sig in i olika sammanhang. Blivit erkänt. Ihärdiga människor med patos, och kunskap, driver frågan om fler, och bra, gruppbostäder för personer med funktionsnedsättning. Kul, innovativt och kaxigt. Att vara Funktivist handlar om att bry sig, och kräva att personer med funktionsnedsättning inte har särskilda behov, utan behov av ”helt mänskliga rättigheter”. Så bra att man kan gå av. Heja Funktionshinderbanan, och heja Kikkuli Förlag som gör något så bra som att fokusera både hästar, som vi alla vet betyder hur mycket som helst, OCH funktionshinderfrågor på ett så personligt och respektfullt sätt. Det är fräckt. Man får ta och vara lite stolt över att man har att göra med Kikkuli Förlag. Också.

Nu ska jag drömma vidare om stallet och hästen jag gillar. Snart ska jag känna mig i form igen, ha kommit ikapp. Klara av ett pass på hästryggen utan skavsår och kramp. Snart flyter jag fram i galopp, en snygg skänkelvikning eller ok, en skön skritt över ängarna där göken brukar hålla till. Sensommar. Snart höst. Bästa tiden för ridning om ni frågor mig.

Ha det fint, rösta så att goda inkluderande toleranta värden får plats och kraft, och ge hästarna lagom mycket äpplen 

Susanne Larsson

Stallmorsa och forskarstuderande med sikte på funktionshinderfrågor

 

I stallet orkar jag städa

Jag är väldigt glad över att jag har ett hem, tak över huvudet och faktiskt, till och med en liten uteplats där jag kan dricka kaffe och sitta och läsa. Katten gillar den där platsen så ibland kivas vi om vem som ska få mest sol på sig. Skäl att vara tacksam alltså, och ändå suckar jag över allt som måste göras i ett hem. Inte för att nivån på städningen är särskilt hög här, men ni vet, man jobbar ändå så att man kan ta sig fram, hitta det man ska ha och har något att ha på sig. Jag gör det jag måste, räknar aldrig med den tid det tar och ja, sköter det med vänster hand helt enkelt. I stallet däremot, där knotar jag aldrig över ”måstena”. Packa höpåsar är inte superkul, men man bara gör det. Att mocka tarvar sin kvinna men nä, inte ens det tar emot. För att inte tala om att sköta om hästen. Det är aldrig något problem (ok, bakbroddarna känns onödiga men är inte så mycket att välja på när vintern hållit sig kvar så länge som i år) utan är mer förknippat med mys och gos. Som i lördags när jag kom dit, den stora fina herr Franko Boy kommer fram till mig i hagen, när vi kommit in i stallet och hans box, då lägger han sin mule på min axel och bara står där en bra stund. Jag får blåsa länge i hans ena näsborre, luta kinden mot hans varma mule och bli riktigt pelletsgrisig på kinden. Det är en ynnest, det jordar en fullständigt och får allt annat att blekna. Nån går förbi på gången och stannar till, säger något om kärlek och vi ler i samförstånd. Nån och jag, Franko Boy ler inte så man kan se det.

Under samma lördag, då jag ett kort tag hade någon slags ambition om att ta mig in i ridhuset, så sken solen mellan snöflingorna som envisades med att fara runt i stunder. Vi ska ut i skogen tänkte jag, jag får för lite skog nu för tiden, och han, den stora fina ridskolekämpen, får definitivt ridhus så det räcker. Sagt och gjort, ländtäcke på, snälla ridläraren lånade ut sina överdragsbyxor för mina hade jag glömt hemma, och njutningen var total. Mer skog och skogsridning åt folket! Franko gick och småfrustade mest hela tiden, jag kände mig som fjorton igen och ingen av oss hade bråttom hem. Sen är man nöjd. Häftig konsert med Ale Möller väntade på eftermiddagen och ytterligare sen god middag med bästa väninnan, inget toppade stunden med go-mulen på axeln och skogspromenaden på spattig ridskolehäst (förlåt Ale Möller och Company, det var fantastisk, och förlåt Angela, det är alltid lika trevligt att äta middag med dig men, stallet rules).

För övrigt planeras det, och jobbas, för fullt inför den kommande invigningen av nya stallet. När vi (som passerat 40 och lite till) pratar om resan från då till nu, från gamla stallet, utedasset, fikaplatsen bredvid gödselstacken, frusna vattenkoppar och inget fikarum, då blir vi lite nostalgiska några av oss. Men vi blir lika glada över det nya som är, att man satsade och byggde nytt, att ungar och hästar hittat hem i det nya, över alla möjligheter som väntar och ja, över verksamheten helt enkelt. Det får ta och bli ett par nya ridbyxor till invigningen, så att man känner sig lite snygg där bland grepar, skottkärror, nybakta kakor, ungar som ska rida kadrilj med käpphästar och hästar som ska borstas mer än vanligt. Hoppas solen skiner som den gjorde igår när jag och Franko var i skogen. Det är vi värda allihop.

 

Susanne Larsson

Hängiven ponnymamma

 

Vi gratulerar vår författare Angelica Öhrn som har nominerats till debutantpriset Slangbellan för sin bok Anton och Teitur.

BULT:S årliga debutantpris Slangbellan för bästa debutbok i kategorin barn- och ungdomslitteratur 2017 har nominerat Kikkulis författare med följande motivering:

Angelica Öhrns Anton och Teitur är en vacker och driven uppväxtskildring, och en hästbok som både är trogen sin genre och uppfriskande oförutsägbar. Närheten mellan pojken och hans häst i en vuxenvärld som sviker är fint framskriven.

Vinnaren tillkännages vid prisutdelningen onsdagen den 11 april kl 17.30, i Författarnas Hus

– Det känns fantastiskt roligt och jag är både glad och stolt. Att bli nominerad till Slangbellan känns som ett stort erkännande.

Jag hoppas att nomineringen leder till att boken blir läst av många och att det här blir startskottet för en lång författarkarriär, säger Angelica.

Boken berättar på ett nära och mycket trovärdigt sätt hur Anton slåss med sina inre känslor. Hur det känns att bli bortvald av sin pappa, hur det pirrar när kärleken slår till och hur härligt det är vara ett med sin häst.

– I boken finns inget ifrågasättande av Anton som hästälskande och känslig kille utan han får helt enkelt vara som han är. Likaväl som det behövs starka tjejer i litteraturen så behövs det mjuka och känsliga killer, säger Angelica.

Anton får hästen Teitur när hans pappa flyttar utomlands. För Anton kommer Teitur att betyda allt. Han blir tryggheten när pappa är borta och mamma jobbar över. När hästen Humlan flyttar in i stallet blir Anton vän med hennes ägare Kristin. Vänskapen växer till något mer. I varje fall för Anton.

Angelica_Antonteitur

När strumpan blir gympa

Jag hittar ännu en anledning till att stallet drar. Väl inne i den fas då kroppen gnäller betänkligt när jag ska upp på morgonen, när den kräver lite stretch för att inte fastna helt i stelhet och då att få på sig stödstrumporna (jo, varje morgon) blir till ett smärre friskis-pass, då längtar jag mer än någonsin efter mitt svunna jag. I stallet får jag kontakt med henne, hon som ändå var ganska stark, rätt rörlig och faktiskt, inte så orolig. Det sistnämnda kommer också med åldern, i alla fall för mig. I stallet klarar kroppen det mesta, när den väl är uppvärmd, rörelserna sitter och lusten till hästarna och ridningen tar liksom över både sorger och besvär, även fysiska sådana. Den friska och kalla luften gör en väl pigg på något sätt. Detta ska läsas med viss humor, jag vill tro att jag har en måtta självdistans, men ingen ska säga till mig att det är bara roligt.

Bara roligt är det med den funktionshindersatsning man gör i vår klubb nu. Anpassat ridhus och ridled är tanken och det som ligger bakom den gör mig både varm och glad – ”En ridskola för alla”. Vilket motto. Så rätt, så rimligt. Och bara så i tiden. Varför ska vi inte tänka så? Utöver det rättmätiga för dem som kommer att kunna utnyttja anläggningen och ta sig in i, eller hålla sig kvar, i sporten, tänk vilka vinster för hela klubben, för dem som kanske inte möter personer med funktionsnedsättning i vardagen? Om man är det minsta lik mig så går man också igång fullständigt på att se den glädje ridning och umgänget med hästen kan ge den som av olika skäl behöver stöd för att exempelvis klara vardagen, styra kroppen eller sin perception. Precis som för mig, och dubbelt upp förstås om man har större utmaningar än att få på sig stödstrumporna på morgonen, är det hisnande att få gunga fram i en taktfull trav, susa fram i galopp eller bara skritta stilla på en skogsväg. För att inte tala om då kommunikationen med hästen stämmer, och den går åt det håll man vill, när man bett om det och som tack efter ridning kanske får ett blås på kinden. Eller en blöt puss av en häst med äpple- eller morotsluktande mule. Funkar för de flesta, blir till fniss och rysningar och som alltid när det kommer från ett djur som inte jobbar på att tillfredsställa någon, en ynnest helt enkelt.

För övrigt, utöver att engagera mig i frågan om funktionshinderridning, arbeta, hålla städhögarna på rimlig nivå, så försöker jag hantera igentäppta broddhål (tack goa Roffe i stallet som bistår), det faktum att jag inte vågar hoppa lika högt som min dotter längre (där slår den lilla oron till ändå) och längtan efter mer och ordentligt utmanande ridning, och så våren förstås. Något som är riktigt häftigt är att jag tycker jag ser fler och fler som jobbar på den mjuka stilen med hästarna, bland dem jag har omkring mig i stallet syns väldigt lite av hyttande och härjande, av höjda röster och ”klappa till med baksidan av borsten – smisk”. En slags förståelse över vad ridskolelivet kan göra med hästar verkar råda, en syn på det hela som att de ju ändå är djur som inte kan förväntas förstå och räkna ut saker, och att det, om hästar härjar lite, oftast funkar bra att bara står kvar, lägga en hand på deras hals och fortsätta med det man gör. Det lugnar den stökigaste, och blir till förtroende och samarbete. Win win som det så populärt heter och har hetat ett tag.

Slutligen, för det finns mer att vara glad och tacksam över, så ska jag se över en utav mina första böcker för revidering och till sommaren kommer den lilla boken om små barn och hästar. Den senare, tänk er själva, de minsta i stallet, och ponnyer, man bara dånar ju, gullighetsfaktorn är total, men den handlar också om att vara, våga och växa. Lite häftigt var det också förstås att senaste numret av Min Häst publicerade en novell ur min bok Måste du till stallet jämt som finns på Kikkuli Förlag. Min Häst, tidningen man dreglade över i tonåren.

Håll ut, våren ska komma

Susanne, stallmamma, författare till böcker inom funktionshinderområdet och häst och unga