Från manus till färdig bok

Lotte Lannerberth bloggar om bokprojektet Kittelbubblor

Ett uppslag ur Kittelbubblor. Illustratör: Kajsa Hallström

Kittelbubblor har tagit mig 4 år att mejsla fram och än är boken inte klar. Jag säger ”mejsla” istället för ”skriva” för det känns som jag är en stenhuggare.

I början var stenen stor och vacker. Den hade ingen tydlig form, men den hade potential. Jag började hugga och när jag kände mig klar visade jag stolt upp den. Åskådarna gick runt stenen och kliade sig i håret. De visste inte från vilket håll de skulle beskåda den. Besviken lämnade jag stenen till förmån för andra projekt. Efter ett halvår sprang jag på den igen (stenen var ju liksom ganska stor och i vägen). Jag insåg att åskådarna haft rätt; den var otydlig. Med ny entusiasm plockade fram verktygen och satte igång. Nu då? Nej, det blev inga stående ovationer nu heller. Jag lämnade stenen igen och så där höll det på tills dagen jag kände mig helt nöjd och förlaget sa ja.

Happily ever after? Njae, boken saknade ju illustrationer. Att välja illustratör är både roligt och lite ångestfyllt. Men när valet väl är gjort är det bara för författaren att slå sig ner i baksätet och njuta av resan. Självklart kommer det gupp på vägen, det gör det alltid. Man behöver ta ställning till saker man inte tänkt på och texten kanske måste ändras lite för att text och bild ska samspela. Men det är bara kul att skapa tillsammans och när väl skissandet är klart kommer färgen och jag säger bara: att få se sin älskade sten få färg – det är magi.

Tack Kajsa Hallström för att du blåser liv i Kittelbubblor.

/Lotte Lannerberth

Lotte Lannerberth är författare till Leaböckerna på Kikkuli förlag.

Annons

”Ön” förmedlar ett starkt och otroligt viktigt samtalsämne

Från första bilduppslaget skapar illustratören Johanna Rehn vackra och dramatiska bilder och miljöer. Akvarellfärgerna flyter ut, tar tag i varandra och förstärker stämningar som ibland blir riktigt ruskiga. Ansiktsuttrycken är så uttrycksfulla och familjens inbördes närhet går inte att ta miste på. Texten bygger upp, med ett litet barns tankar, den apokalyptiska berättelsen som kan vara rätt skrämmande för målgruppen. Men det försonande ljuset kommer – och inger hopp! Barn är omvittnat medvetna om hoten mot vår miljö och andra faror, vad som händer och kan hända. Det skapar en oro som måste tas på allvar. Författaren Kristina Murray Brodin
förmedlar ett starkt och otroligt viktigt samtalsämne mellan de små och oss vuxna.

Lektör Annika Malm
Publiceras i BTJ-häftet nr 9, 2020.

Tvång fyller viktigt behov

Berättelsen Tvång är en ungdomsbok som handlar om tvångstankar/tvångshandlingar. Berättelsen fyller ett viktigt behov och grundbudskapet är att det är viktigt att ha någon att prata med om detta svåra, som också är belagt med mycket skamkänslor. Huvudpersonen heter Lina och har det jobbigt, men får fint stöd av sina föräldrar. Berättelsen handlar om Linas känslor inför besöket hos en kurator.

Hallå där! med Malin Roca Ahlgren

I senaste numret av Skolfamiljen intervjuas vår författare Malin Roca Ahlgren som är aktuell med boken Fänrikshjärta, en bok om att vara högkänslig.

Boken handlar om Saga 12 år, som bor med sin pappa som jobbar mycket och inte förstår henne. Han tycker att hon inte ska grubbla så mycket, inte gråta så mycket och bli lite tuffare.

Var kommer titeln ifrån?
– Fänrikshjärta är en blomma som trivs att stå i skuggan och som är känslig för ljus och som helst inte står där de flesta andra blommor växer. Sagas farmor har en trädgård där Saga får lära att blommor är olika, med olika behov precis som människor. Fänrikshjärta är lite som Saga är.

Lilla Ridboken

Jag tycker uppdateringen är bra gjord, förlaget har fått till en fin bok där all viktig info finns med, utan att man har tappat den trevliga och mysiga känslan som fanns i den gamla. Lilla Ridboken är en bra bok att börja med om man nyss börjat med hästar. Den tar upp alla grunder i ridning och hantering som är bra att veta.
Den får 🐴🐴🐴🐴 / 5
– Villivonkansbooks

Recension: Månbåten

Anabela är en ung flicka ifrån Moçambique. Hon flyr hemifrån efter att en lärare har försökt att våldta henne. Hennes mål är att komma till sin morfar för att söka hjälp hos honom. Efter att Isas mamma har dött flyttar hon från Sollentuna till Moçambique med sin pappa och lillebror.

Berättelserna om Anabela och Isa löper till att börja med parallellt. Båda har förlorat en närstående (Anabelas syster är död), de är båda intresserade av att teckna och
försöker båda att planera sin framtid. En dag korsas deras vägar.

”Månbåten” är en gripande skildring som speglar de likheter och olikheter som präglar flickorna. Det uppstår en vänskap dem emellan som även involverar de vuxna. Författaren skriver om flickor som gifter sig unga, om den makt européer utövar, men också om värme och vänskap.
Helhetsbetyg: 4.

Publiceras i BTJ-häftet nr 6, 2020.
Lektör Christina Wedenmark

RECENSION: Coola olikheter

COOLA OLIKHETER
Författare; Malin Roca Ahlgren
Illustratör; Xandra Matson
Recensent: Sabina Gustavsson – https://www.instagram.com/gustavssonsabina/

En fin och viktig bok om olika barn med olika behov.🧚‍♂️
Det är den rörliga Alice med många idéer, den försiktiga Lisa som gillar att ha koll. Det är Julia som gillar förutsägbarhet och det är Fia, som inte har något emot att få vara lite själv.🧚‍♀️
Boken berättar på ett lättsamt och konkret sätt, utan att värdera, om olika egenskaper hos några av barnen på en förskola.🧚‍♀️ Ämnet är viktigt och det är bra att kunna presentera passande samtalsunderlag, som den här boken, för barn i förskolan och i skolan. Att ge barn ord som ”studs-sitta” och ”blundlyssna” tycker jag är riktigt härligt. Likaså att ge barn rätt i att kommunicera på de sätt som de själva mår bra av.🧚‍♂️Jag har själv läst boken för min snart 3-åring och min snart 8-åring. Det gick lika bra att läsa den för dem båda. Min minsta sa inte så mycket men var intresserad boken ut. Min stora sa inte heller så mycket. Först. Men efter ett par dagar kom han och frågade; ”Varför satt barnen på bollar?”. Han var intresserad och jag kunde ge ett enkelt men förklarande svar. Viktigare än vad man kan tro.🧚‍♀️ Bilderna i boken är fina, positiva bilder som väcker tankar. Färgerna är tilldragande och väcker intresse!🧚‍♀️#malinrocaahlgren #xandramatson #kikkuliförlag @kikkuliforlag #coolaolikheter

Rundgång

Flera gånger genom åren har vi hamnat i moment 22 och återvändsgränder. Detta är oerhört frustrerande när man som förälder söker stöd åt sina barn.

Vi sökte en kvalificerad kontaktperson via socialtjänsten till Calle för några år sedan. Han var enligt socialtjänsten inte aktuell för det då han inte höll på med droger eller kriminalitet. Förebygga kanske? Jag ville nästan be Calle snatta för att vi skulle få hjälp.

Vi försökte också få hjälp via mellanvården till Calle. BUP skickade en remiss. Det gick inte heller för Calle var ju inte suicidal eller hade självskadebeteende. Calle kom ju faktiskt fortfarande utanför huset ibland. Förebygga kanske…?

Nu har vi fått höra att ”vårt” BUP ska börja mer med hembesök. Vi frågade om detta till Emil. Då fick vi svaret att han har varit hemma så länge så det är inte aktuellt i hans fall. Deras hemmainsats gäller mer på en akutnivå…

Det känns som att först är det inte tillräckligt akut och sen har det gått för långt. När kan man egentligen få hjälp?
Att vi ville få hjälp av en psykolog i hemmet har jag skrivit om tidigare. Den hjälpen har inte funnits. Med andra ord ska hemmasittare ta sig till psykolog utanför hemmet för att få hjälp med att ta sig hemifrån. Hur fel är inte det?

Jag önskar mig EN sak i julklapp. Det är en ökad förståelse för elever med hög problematisk skolfrånvaro och att det ska finnas adekvat hjälp för dem och mer förebyggande arbete, både i skolan och i vården.

Jag hoppas innerligt att min bok som kommer i januari (på Kikkuli förlag) kan bidra till en ökad förståelse för vår situation. Boken är min berättelse om livet som förälder till tre barn med NPF-diagnoser varav två även har hög skolfrånvaro. Jag skriver också ur mitt pedagogperspektiv. Min förhoppning är att boken ska bidra till ökad samsyn mellan skolan och hemmet, ge igenkänning till dem som är i samma situation som jag, och förhoppningsvis bidra till lite nya tankar och idéer.  Boken är skriven ur mitt perspektiv och är inte akademisk. 

Håll utkik i januari! 🙂

Stöd för att hitta tillbaka till livet

Recension:

Texterna är personliga, fyllda av känslor som skuld, skam och sorg, men de andas också förtröstan. Layouten är spektakulär och det fåtal illustrationer som finns är talande för ett liv i stresstillstånd. Boken är viktig, inte minst för alla som drabbats av stressrelaterad ohälsa. Texterna kan vara ett stöd för att hitta tillbaka till livet. Boken borde också fylla en central roll i samhällsdebatten för att bidra till större förståelse och kunskap på
området.

Helhetsbetyg: 4.

Publiceras i BTJ-häftet nr 1, 2020.
Lektör Maria Fridstjerna

Nu har jag ridit nordsvensk på Ängen

Hos Camilla på Ängen fick ridningen fler dimensioner. Stallkatten gjorde sitt till, och den goda maten och kolatårtan till kaffet, men allra främst sitter stunderna på ridbanan kvar.

Efter avstämningar via mejl åkte jag och fina stallväninnan Mari och tonåringarna iväg en dag på höstlovet. Dimman låg tät och Sörmland ville inte vakna. Det klafsade som det ska när vi kom fram och gick över stallbacken, och i stallet var det lika rått, som det också ska, i ett stall i slutet av oktober. Ytterligare avstämning i ett utav husen på den fina gården, så satte vi igång. Vi hade passats ihop med hästar, jag fick hämta min i hagen, och red sen en halv timma var under förmiddagen. Detta med intensivt stöd ifrån Camilla som är utbildad på längden och tvären i akademisk ridkonst och frihetsdressyr bland annat.

Den häst jag fick mig tilldelad var ett inte så högt-, men, som det ska vara, robust nordsvenskt sto med en lugg man kunde gömma sig i. Jag kikade på henne i smyg då jag borstade och förberedde oss inför ridpasset, och undrade hur det är möjligt – hur kan en sådan stor häst röra sig på något annat vis än knappt framåt?

När det var min tur stod jag för många års längtan och red barbacka. Efter diverse stretch- och avslappningsövningar, fick jag prova på att stanna per utandning, tänka trav och känna hur den stora kroppen liksom läste mina tankar och allmänt lära mig hålla kopp på min kropp och tanke. Dimman lättade och jag såg att ridbanan låg vid en sjö. Vackert var det, och vackert blev det när rid pplevelsen liksom tog mig vidare, in- och hem till mig själv, även om det svider att konstatera hur mycket man också lärt fel, tappat i känsla, och skulle behöva rida för att hämta hem det, vara på´t och på riktigt kunna tala om det samspel ridning på nivå kräver. Men men, glaset är, om man vill, som bekant halvfullt och inte halvtomt, så det är väl bara att fortsätta försöka.

Efter god och trevlig lunch var det dags igen. ”Min” häst hade jag fått släppa ut under lunchen, och den minen jag möttes av, under den långa gråa luggen, när jag klafsade ut i hagen för att ta in henne igen, var obetalbar. Jag förstod henne, varför skulle hon vilja gå in en gång till, med mig, som hon vare sig kände eller tyckte gjorde allting rätt? I linje med den respekt jag själv tycker så mycket om i mitt hästande, och med grundhållningen i Camillas verksamhet som jag uppfattade det, så sa jag det, att jag förstår, men kunde hon kanske ändå tänka sig? Om hon också tänkte på att det låg en morot i krubban? Det kunde hon, men den mule som hon blurrat runt med i ett riktigt blöthål, drog hon några gånger längs min rygg när vi gick inåt. Det var det värt tänkte ändå jag när dottern frågade vad jag hade gjort när hon fick syn på oss i stallet. Av hennes min att döma såg jag inte klok ut. Leendes dessutom.  Och så himla lycklig där en stund.

Mer leende och skratt blev det under andra passet då igång- och avsaktningar fortsatte, då jag fick- och vågade börja ta mer kontakt och fick svar i form av att den stora hästen sög lite på bettet, började trampa inunder sig och samla all den enorma kraft som fanns i hennes stora kropp. Varför kändes det där så meningsfullt? Varför var det så kul? För att det handlade om samspel, om inslaget av frihet, och viljan att arbeta. För att det var kul att lära nytt, att få förklaringar som öppnade upp, och för att det allt tillsammans gav mersmak. Som kolakakan vi bjöds till kaffet sen.

När vi snirklade oss ifrån Ängen framåt kvällen, gick det fort från skymning till kväll och mörker. Kylan kröp inpå och Sörmland drog sig tillbaka. Hit vill jag igen tänkte jag i bilvärmen som började ta sig. Jag har mycket att lära. Och på Ängen får man chans till det. När jag blundade såg jag en massa grått hår, eller man, pannlugg, svans och hovskägg, framför mig. Och två vakna ögon som ville vara med, fast på sitt vis, för att kunna göra sitt bästa. Jag tänkte också på takt, för vi talade om takt mer än gångart och fart, och konstaterade att jag behöver rida mer, och ha en katt i knät. För min egen takt och andning, för att vara i takt med mig själv.

Susanne, stallmorsa med egna behov av tid med hästen