Månadens författare Lotte Vikléa om sommaren

Lotte Vikléa är vår månadsförfattare. Hon har skrivit böckerna om Lea Lejontämjare och boken Kittelbubblor. Så här beskriver hon sin författarsommar har varit så här långt.

Det har varit en minst sagt händelserik sommar. Jag har börjat vlogga (Vikléas skrivarpepp, fredagar på Facebook/Instagram) och skrivit klart första utkastet till min feelgood och fått ett lektörsutlåtande. Jag har flyttat från lägenhet till radhus och hållit sommarkursen ”Skapa din egen bilderbok” på Skurups folkhögskola tillsammans med Johanna Rehn som har illustrerat Leaböckerna. Nu går jag och väntar på att få se illustrationerna till min kommande bilderbok ”Leksaksbiblioteket”. Det är Markus Lindholm som ska illustrera och boken väntas komma ut i början på nya året. Följ mig gärna på Facebook/Instagram (l.viklea så får du veta mer. 

Vägen framåt

Genom blogginlägg och i min bok har jag beskrivit en tuff resa för vår familj. Texter om utmattade barn och föräldrar, oro, stress, att bli ifrågasatt och misstrodd, att behöva kämpa i konstant motvind… Kampen började hösten 2014 och pågick i många år.

De tuffa åren har givetvis även innehållit en hel del härliga och fina stunder. Mirakel och guldkorn. Skratt och glädje. Mycket kärlek.

Mina tankar blev blogginlägg som sedan blev en bok och föreläsningar. Mitt mål har aldrig varit att själv synas och ta plats. Mitt enda mål har varit att försöka ge stöd till andra som lever liknande liv och att upplysa, minska fördomar och öka samsynen mellan hemmet och skolan. Jag försöker hålla mig anonym för att mina barn ännu så länge önskar det. Jag skäms inte över mitt liv på något sätt och jag är otroligt stolt över mina fina barn.

Vår väg fortsätter framåt (ofta med myrsteg men myrsteg leder som sagt också framåt) och numera kan jag förmedla mer hopp. Livet lättar och framsteg märks mer och mer. När man sitter ”mitt i skiten” ser man ingen väg ut och ingen ljusning. Nu kan jag läsa gamla inlägg från förr och undra hur vi orkade ta oss igenom allt. På något sätt gjorde vi det och nu står vi här och har överlevt.

Vi kan andas nu. Vi lever inte längre i ett kompakt vakuum av ångest. I flera år gjordes orosanmälningar till socialtjänsten för våra barns skolfrånvaro precis innan sommarlov (och även jullov). Nu har vi sluppit det i ett par år. Vi kan äntligen få vila på lov.

Att livet har lättat beror på flera olika saker. Dels beror det på pandemin som tillät studier hemma men också att våra killar började må bättre efter lång vila och läkning.

Nu slutar Linnéa årskurs 6 och vi lämnar låg- och mellanstadieskolan bakom oss. Det är samma skola som killarna gick på. Vi har haft barn på den skolan i 14 år. För våra killar fungerade inte den skolan men Linnéa har haft världens bästa lärare sedan årskurs 2 och det är därför vi ändå valde att låta henne gå kvar. Linnéa är vårt första barn som går ut årskurs 6 utan hög frånvaro och hon har betyg i alla ämnen.

Emil (17 år) tog ett extra år på individuellt val för att läsa in några betyg till och kommer att börja på gymnasiet i höst.

Calle (20 år) har kontakt med arbetsförmedlingen för att få hjälp med jobb. Hoppas att det leder framåt.

Killarna har gått en teorikurs för körkort tillsammans och vi övningskör med båda. Mina hemmakämpare mår bra nu och då mår även vi föräldrar bra.

Jag vet att många tyvärr har en liknande kamp som vi har haft.  Jag hoppas att vår resa kan ge stöd och förmedla hopp och jag hoppas innerligt att inga ska behöva vandra vår väg i framtiden.

Viktig bok som belyser något ovanligt

– Alla barn, oavsett hälsa eller situation borde uppmärksammas i litteraturen, för det är ett sätt att sprida kunskap, skapa förståelse och igenkänning. Den här boken handlar om någonting svårt och ovanligt men ändå viktigt att belysa. När jag gjorde research till den grät jag, speciellt när jag läste om Amandine och Birgittas resa genom detta. Jag är stolt att kunna bidra med en bok för barnen om detta så att de förstår att de inte känner sig ensamma och jag hoppas att den även kan ge dem hopp.

Om boken

Liv är en glad tjej som går i skolan och älskar att sjunga, för då är det som att små änglar hjälper henne att skapa melodier i huvudet. Men så en dag finns inte änglarna kvar och i stället har en demon börjat göra henne sällskap i huvudet och hennes liv förändras drastiskt.

Utdrag ur texten
Inuti huvudet var det som att alla ljud helt plötsligt lät högre och högre. Hon visste inte ens om det var ljud som fanns på riktigt eller inte. Hon blev rädd och skyndade sig ut ur hissen, öppnade dörren hem och föll ihop på hallgolvet. Direkt la Liv händerna för öronen för att försöka få bort alla ljud, men huvudet ville inte vara still. Täckjackan gjorde henne varm, men hon kunde inte ta av sig den. Hon kunde inte göra nånting. Det kändes som att hon var på väg att dö. Den tisdagen förändrade hennes liv.

”Jag vet att det är fel att slåss och skrika och kasta saker men det bara blir så, det är som att någon annan bestämmer över mig. Jag blir arg på mig själv, arg när jag inte kan göra vanliga saker längre. Jag kan inte förklara, det bara sker. Något får mig att göra det här och jag vet inte varför och jag kan inte hjälpa det, det bara blir så.”

Sagt om boken
Äntligen finns en bok om PANS till barn och unga. Den här boken har vi väntat på. Berättelsen om Liv drabbar djupt i hjärtat och jag vill lyfta Liv ur berättelsen och säga att det kommer bli bättre då när hon mår som sämst. Runt om i Sverige och världen finns många barn som liksom Liv hastigt insjuknar med många och svåra symtom. Jag tror att den här boken kommer ge igenkänning, bekräftelse, hopp och minskad känsla av att vara ensam för många barn med PANS. Jag tror den kommer leda till ökad förståelse och kunskap från omgivning, som vi så väl vet behövs. Till dig som är ung och sjuk i PANS eller till dig som är syskon till någon med PANS, vi är många som känner er kamp, det kommer bli bättre.
/Katrin Pettersson, SANE

”En otroligt viktig bok, både som igenkänning och validering. Boken kan hjälpa till att lägga pusslet och ta bort skulden barnen ofta bär på och bidra till att öka kunskapen och medvetenheten.”
/Familjen Brännmark Willekens

”Informativ och viktig bok som belyser en ovanlig sjukdom.”
/Emma Sjöberg, lärare

”En mycket bra text! Kommer säkert att vara både en tröst och ge en igenkänning. Samtidigt en uppmuntran att gå vidare i vården, som vi ju vet är så viktigt.”
/Henrik Pelling, läkare

Beställ via Adlibris här»!

I samarbete med föreningen SANE har ”Liv, demonen och änglarna” kommit till. Det är den första och enda boken för barn i Sverige om PANS.

Om att skriva Bubblor som spräcks

Jag heter Anna Cicero (f.d. Vikström) och jobbar som lärare i fritidshem. År 2011 började jag skriva på Bubblor som spräcks men bestämde mig sedan för att ta en liten paus, och pausen fortsatte i nästan åtta år (!), så inte förrän 2019 blev manuset färdigt. 

Jag brukar ofta sitta hemma i soffan och skriva, med galet många ljud runtomkring. Ibland har jag min man Marco och vår son Jack bredvid mig. De kollar gärna på hockey och jag tänker att jag kan halvkolla på teve och skriva samtidigt, men det slutar oftast med att jag skriver rappakalja eller kör fast totalt. Vid vissa tillfällen behöver jag ta hjälp av Jack och Marco. De är specialister på att hitta på repliker till tonåringar, för de kan ”tugget”. Några meter från soffan finns Bullen och Hulken, våra kärlekskranka och väldigt underhållande undulater, som oftast håller kvitterkonsert på högsta volym. Inte så konstigt att jag ibland skriver total goja … Bullen pratar även människospråk så mitt i skrivandet kan jag få höra: ”Heeej koompis, vill du ha puss?”. Och strax därefter brukar det komma en busvissling från Hulken, som fullkomligen älskar att vissla.

 

Det bästa med att skriva på en ny bok är när själva grunden är klar och jag kan sitta och fila på vassa repliker. Min syster Lena Lundberg har hjälpt mig med att läsa igenom alla mina manus – och en otrolig tur är väl det! Annars hade det kanske aldrig blivit några böcker. Hon är en suverän korrekturläsare och upptäcker ofta saker som jag missar och kommer med kloka förslag till förbättringar.

Det har varit jättekul att skriva Bubblor som spräcks, särskilt tillsammans med Hällbackens hejarklack:  ”Jaaaaaa” vid mål för Luleå Hockey (och även lite ”pepp” till mig), ”Så roligt att seee dig” (ofta förekommande replik från Bullen) och många uppmuntrande visslingar från Hulken.

Om NPF-mammors kamp i Amelia

I nya numret av Amelia finns ett reportage om hur  NPF-mammor kämpar för att stötta sina barn och försöker få livet att gå ihop.

Supermamsen som kommer med sin bok på Kikkuli Förlag är med på ett litet hörn. Vi ger ut boken då kunskapen om Neuropsykiatriska diagnoser behöver öka och fördomarna minska.

Följ gärna Supermamsen på Facebook om du vill läsa hennes och andras tankar om NPF och hemmasittare.

Här hittar du Supermamsens inlägg om reportaget i Amelia. 

Supermamsen + Kikkuli = sant!

20190129_221743

Nu har jag bloggat i nästan fyra år. Jag började skriva av mig när C, min 16-åring, fick sin aspergerdiagnos och hade varit hemma från skolan i nästan hela årskurs 6. Vi har verkligen gjort en tuff resa sedan dess. E, min 13-åring, fick också hemmasittarproblematik och har fått en ADD-diagnos och L, min 9-åring, har fått en ADHD-diagnos. Själv blev jag sjukskriven för utmattning men är till stor del tillbaka på banan igen.

I bloggen har jag delat med mig av vårt liv och gjort bilder och analyser. Jag har skrivit många inlägg om hur tärande och tungt livet ibland kan vara, men jag försöker även ge tips och förmedla hopp. I början skrev jag endast för mig själv för att bearbeta alla mina känslor och tankar. Jag har fått fler och fler läsare och många skriver till mig att de känns som jag sätter ord på deras liv och att de får stöd och igenkänning i bloggen. Flera inlägg har delats flitigt. Min blogg fyller inte bara funktionen att jag får ventilera mina tankar längre. Den når ut och hjälper andra. DET betyder jättemycket för mig. ❤

Jag har under åren fått frågan av läsare om jag inte ska ge ut en bok med mina tankar och bilder. Detta frö planterades och har fått gro ett tag. I år är det dags! I december kommer min bok ut på Kikkuli Förlag. Ni kommer att känna igen en del tankar från bloggen men mycket är nyskrivet ur ett helt annat perspektiv. Jag är väldigt stolt och glad över att Kikkuli vill satsa på att ge ut min bok. Det blir både e-bok och tryckt bok. Det känns så spännande! December känns långt fram men då har jag tid på mig att jobba med manus och bilder.

Att jag skickade in mitt manus till just Kikkuli Förlag beror på att en av deras nischer är teman som funktionshinder, funktionsnedsättningar och samhällsutmaningar såsom mobbning och utanförskap. Jag känner att min bok passar bra in i den nischen.

Mitt andra perspektiv är att jag är fritidspedagog och arbetar på en F-6-skola. Under min resa de senaste åren har jag märkt vilket stort glapp det ofta är mellan pedagoger och föräldrar. Jag hoppas att mina dubbla perspektiv kan bidra till samsyn mellan föräldrar och pedagoger/rektorer. Min förhoppning är att boken ska ge stöd till andra som hamnar i samma situation som vi. Jag hoppas också att min bok bidrar till att kunskapen och förståelsen för NPF.

För att boken ska bli mer personlig så skriver jag också könen på mina barn. Det blir han/hon istället för hen. Jag vet att ni är många som har varit nyfikna på just det och har haft gissningar. I boken får ni veta om ni har gissat rätt 😉

Boken kanske kan passa som julklapp till släkt, vänner och pedagoger.

Håll utkik i december!

/ Supermamsen

 

Hur kan det få fortsätta?

Nu har fiktionen blivit påtaglig verklighet och bubblan är på väg att brista.

IMG_0486-1.jpg

För mer än tio år sedan började jag arbeta med det som resulterade i ungdomsromanen Bränd. Berättelsen har ingen verklighetsbakgrund, men jag visste att det här finns på riktigt och att det är ett djupt rotat tabu. Boken kom ut 2014 och visst blev det en del reaktioner då, men det som händer nu är något helt annat.

brand_framsida.jpg

Hela idrottsrörelsen förnekar att det förekommer sexuella övergrepp på unga inom verksamheterna.

”Jo, det finns nog. Eller kanske. Men inte hos oss.”

Även inom ridsporten är det officiella resonemanget likadant. Ändå vet ”alla” att det alltid har förekommit och att det fortfarande förekommer på många ställen. Några förövare är faktiskt fällda i domstol och ytterligare ärenden har nått högsta ledningen inom Svenska Ridsportförbundet. Men inget händer. Det som dyker upp tystas ner och de drabbade offras för den vackra fasadens skull.

Den femtonde februari kom det första inlägget på Ponnymammans blogg med rubriken ”Hur kan det få fortsätta, SvRF?”. Sedan har det rullat på dag för dag och fått otroligt stor spridning i sociala medier. Svenska Ridsportförbundet har tvingats att agera.

Ulrika ”Ponnymamman” Fåhraeus har väl underbyggda inlägg i den här frågan och ett kontaktnät som växer explosionsartat. Människor hör av sig på olika sätt. ”Alla som vet” har fått en kanal och ger Ulrika mängder av information om vad som händer och har hänt på ridsportens bakgård. Dessutom har några drabbade sett en möjlighet till kontakt med en trovärdig och högt respekterad person som är beredd att lyssna.

Inom idrottsrörelsen är beroendeförhållandet en viktig del i det som ger makt, snärjer och möjliggör övergreppen. Det ökar också skammen och för de allra flesta blir det omöjligt att berätta. Det blir en tung och livslång börda.

Nu görs en förändring möjlig tack vare starka och modiga människor, både de som står längst fram och tar debatten och de drabbade som förstår att de inte är ensamma och därför vågar ta kontakt. Nu får det vara slut med lock att lägga på detta tabu. Vi har alla möjlighet att stå upp för vettiga värderingar och börja prata om det här. Det första steget är taget. Låt oss alla fortsätta framåt för alla de som drabbats och för att inga fler ska bli offer.

Marianne Wallin