Hur kan det få fortsätta?

Nu har fiktionen blivit påtaglig verklighet och bubblan är på väg att brista.

IMG_0486-1.jpg

För mer än tio år sedan började jag arbeta med det som resulterade i ungdomsromanen Bränd. Berättelsen har ingen verklighetsbakgrund, men jag visste att det här finns på riktigt och att det är ett djupt rotat tabu. Boken kom ut 2014 och visst blev det en del reaktioner då, men det som händer nu är något helt annat.

brand_framsida.jpg

Hela idrottsrörelsen förnekar att det förekommer sexuella övergrepp på unga inom verksamheterna.

”Jo, det finns nog. Eller kanske. Men inte hos oss.”

Även inom ridsporten är det officiella resonemanget likadant. Ändå vet ”alla” att det alltid har förekommit och att det fortfarande förekommer på många ställen. Några förövare är faktiskt fällda i domstol och ytterligare ärenden har nått högsta ledningen inom Svenska Ridsportförbundet. Men inget händer. Det som dyker upp tystas ner och de drabbade offras för den vackra fasadens skull.

Den femtonde februari kom det första inlägget på Ponnymammans blogg med rubriken ”Hur kan det få fortsätta, SvRF?”. Sedan har det rullat på dag för dag och fått otroligt stor spridning i sociala medier. Svenska Ridsportförbundet har tvingats att agera.

Ulrika ”Ponnymamman” Fåhraeus har väl underbyggda inlägg i den här frågan och ett kontaktnät som växer explosionsartat. Människor hör av sig på olika sätt. ”Alla som vet” har fått en kanal och ger Ulrika mängder av information om vad som händer och har hänt på ridsportens bakgård. Dessutom har några drabbade sett en möjlighet till kontakt med en trovärdig och högt respekterad person som är beredd att lyssna.

Inom idrottsrörelsen är beroendeförhållandet en viktig del i det som ger makt, snärjer och möjliggör övergreppen. Det ökar också skammen och för de allra flesta blir det omöjligt att berätta. Det blir en tung och livslång börda.

Nu görs en förändring möjlig tack vare starka och modiga människor, både de som står längst fram och tar debatten och de drabbade som förstår att de inte är ensamma och därför vågar ta kontakt. Nu får det vara slut med lock att lägga på detta tabu. Vi har alla möjlighet att stå upp för vettiga värderingar och börja prata om det här. Det första steget är taget. Låt oss alla fortsätta framåt för alla de som drabbats och för att inga fler ska bli offer.

Marianne Wallin

Annonser