Fem tips för en bättre vardag med ditt barn

boy
Kanske är det svårt för andra att förstå hur vardagen ter sig för familjer med barn, och ofta vuxna, med ADHD och vilken belastning det innebär. När det oftare är bråk på morgonen än det är lugnt. När det är ett halvt världskrig vid middagen och barnet ändå inte är kvar på stolen, när favorittröjan är i tvätten och det orsakar ett utbrott deluxe, eller när syskonen halvt slår ihjäl varandra, ja då behövs ett mycket större ledarskap.

Kraven ökar och insatsen är hög. Om inte vi klarar av att ratta vardagen – vem ska göra det åt oss? Om vi sjunker ihop i en hög och gråter av förtvivlan, hopplöshet och brist på energi så kommer ingen och lyfter upp oss och säger att allt ska bli bra. Vi får lyfta upp oss själva, kavla upp ärmarna och hitta lösningarna. För vi måste orka med alla delar av vår vardag. Därmed inte sagt att vi inte får vara ledsna, känna oss dränerade på all energi eller frustrerade. Men vi har inte råd att vara kvar där.

Det är lätt att fastna i självförebråelser. Det är alltid något man borde ha gjort som man inte har gjort, eller något som man har gjort men inte borde. Vi är ofta strängare och mindre förlåtande mot oss själva än vad vi är mot våra vänner. Vi skulle väl aldrig säga så elaka saker till våra vänner som vi gör åt oss själva?

Som föräldrar är vi i en maktposition där vi måste var den större parten. Erkänna våra fel, be om ursäkt när vi gjort tokiga saker och förlåta (både oss själva och vårt barn). Vi måste vara den som tar initiativ och gör det först. Då händer flera bra saker. Vi visar våra barn genom handling hur man löser konflikter, vi stärker relationen till våra barn och vi ökar vår respekt för oss själva. Det är tre långsiktigt viktiga vinster.

Fem tips för ett bättre vardag:

  1. Ta ansvar för ditt beteende som vuxen och undvik att förklara ditt agerande med barnets beteende.
  2. Utgå från att barnen beter sig så väl de förmår. När vi tror att barnen trotsar oss blir vi mycket argare än om vi tänker att de inte kan bättre i just den situationen.
  3. Förbered barnet på vad som kommer. Ge barnet en möjlighet  att ställa in  sig på vad som ska hända, vilka regler som gäller och vilka förväntningar som finns.
  4. Sätt relationen till ditt barn före att vinna en argumentation. Lyssna utan att värdera vad barnet säger. Visa genuin nyfikenhet för hur han eller hon tänker.
  5. Var snäll mot dig själv. Föräldraskap är ett maraton inte en sprint. Har du haft en dålig dag eller gjort saker du ångrar? Det kommer en ny dag imorgon då du kan göra bättre.

/Jill Nyqvist

Annonser

Så tacksam för bemötandet i skolan!


När jag håller föredrag för pedagoger om hur man får vardagen att fungera med barn med ADHD brukar jag börja med att säga att de har en så viktigt roll i så många barns liv. Och jag menar det verkligen. För det är ett lagarbete som har lett fram till den situation vi har idag där min son klarar målen i skolan (har varit en kämpig resa), har vänner (har inte varit självklart) och en fritid som består av några fler saker än att spela dator. Sammantaget är det en mer positiv bild än vad jag hade vågat hoppas på för några år sedan. 

Nu är han elva år och går i femman. Häromdagen hade vi utvecklingssamtal i skolan. Ett vanligt utvecklingssamtal som alla andra hade. Jag blir varm i hjärtat när jag tänker tillbaka på det. Han klarar bedömningen för godkänt i alla ämnen, vilket säger mig att de lyckas matcha hans behov av stöd på ett bra sätt. Men vad som kändes fantastiskt var lärarens bemötande på mötet. Hon lyfter aktivt fram hans styrkor. Hon berättar för honom varför hon tycker att hans egen bedömning är för sträng, vad hon ser att han gör bra. När vi kommer till de delar han har svårt för, t ex att svara på frågor genom att räcka upp handen i klassen, säger hon: 

”Kan det vara så att du ibland vet svaret men att du ändå inte räcker upp handen?”

Sonen säger direkt att ”alltså, jag börjar att lyssna på genomgången men sedan börjar jag tänka på andra saker och när frågan kommer så vet jag inte …” 

”Aha, du tappar fokus?” konstaterar hon. Han nickar. Och då säger hon inte att det är viktigt att lyssna på genomgångarna. Hon säger inte att han behöver koncentrera sig bättre. Hon säger: 

”Vad kan vi göra för att hjälpa dig att komma tillbaka till klassrummet? Kan vi säga ditt namn?” 

Vilken inställning! Här är inte eleven problemet. Hon visar med ord och handling att det är inget fel på honom, utan att det är de vuxna som behöver hjälpa honom att lyckas. 

Jag tror att en väl fungerande vardag i skolan (och hemma) byggs upp av många små beslut vi vuxna fattar. Beslut som antingen tar oss mot en konflikt eller beslut som förebygger konflikter eller mildrar dem. Min son har mött pedagoger som har aktivt letat efter möjligheter för honom att få tillgång till de styrkor han har. De har inte dömt honom efter hans (uppenbara) svagheter. Det har gjort att min son trivs i skolan och vill gå dit varje dag. Vilken fantastisk förmån! 

Jag kommer för alltid vara tacksam för alla de vuxna som hargivit oss stöd under alla de här åren. Utan er hade jag aldrig mött en så gladkille som jag gör idag de allra flesta dagarna. 

/Jill Nyqvist

Att känna sig dömd av andra

woman-2696408_960_720

När min son var i fem-sexårsåldern bestämde jag mig för att sluta skämmas för såväl hans som mitt eget beteende.

Vi som har barn med npf-diagnos vet att de ofta beter sig på ett sätt som sticker ut. De kanske pratar för högt eller springer runt för mycket. De undviker ögonkontakt och verkar inte lyssna på vuxnas instruktioner. Kanske avbryter de med olika infall eller vägrar vara med på vissa aktiviteter. Det här kan väcka reaktioner och vi känner oss ibland dömda av vuxna runt omkring. Men varför känner vi oss kritiserade av andra? Barnens agerande kan kännas som en reflektion av föräldraskapet. Har vi ett barn som är följsamt och lugnt innebär det att vi har lyckats. Har vi ett barn som beter sig annorlunda kan vi därmed känna oss misslyckade när vi ser andras blickar på familjen.

Varför är det egentligen så viktigt för oss att få andra människors gillande? Visst kan vi förstå varför det är angeläget med människor som står oss nära men vi har ofta ett behov av att rättfärdiga det vi gör även inför främlingar. Personer vi möter en gång i livet och aldrig kommer att se igen. Visst är det märkligt?

Förklaringen finns i vår biologi och när vi känner till det kan vi lättare frigöra oss från behovet av att få andra att tycka att det vi gör är rätt. Sedan 40 000 år sedan har vi blivit utrustade med en hjärna som tar sociala relationer på stort allvar. Då när vi levde på savannen var det en livsnödvändighet att vi fick tillhöra flocken. Vår hjärna skannar därför hela tiden efter tecken på att det finns hot mot att få tillhöra gruppen. När sådana tecken hittas larmar hjärnan och stressystemet aktiveras. När vi däremot gör saker som passar in i normen och får andras gillande triggas istället belöningssystemet och vi mår bra. Tänk dig fikarummet där du instämmer i gruppens allmänna mening. Det känns bra, du känner att du är en del av gemenskapen.

Då är det lätt att förstå vad som händer när våra barn inte förmår att hantera (för andra) vardagliga aktiviteter och vi hanterar situationen med den strategin vi vet fungerar men som inte är den omgivningen förväntar sig. Vi bryter mot normen och vi känner oss dömda. Ibland får vi också höra mer eller mindre välmenta kommentarer om vad vi borde göra och hur vårt barn borde göra. Människor som inte känner oss men som tycker att ”det kanske vore en bra idé att uppfostra barnet!” Ord från dem som inte vet vad vi går igenom, vad vi gjort och hur vi valt. För det är lätt att vinna matchen från åskådarbänken. Det är annat att ständigt vara i de här situationerna. Våra barn tar inte hänsyn till om vi har en dålig dag, om vi är slutkörda, arga eller ledsna. Och tyvärr verkar okända människor inte göra det heller.

Vi är inte rustade för att ignorera sådana kommentarer. Utan träning går de rakt in i oss och gör oss stressade, arga eller frustrerade. Vi kan inte få alla att förstå och det är heller inte rimligt att lägga den energin på en okänd person på tåget som fäller elaka kommentarer. Det blir lättare om vi har accepterat våra barns svårigheter och är tillfullo trygga med hur vi måste hantera dem. Och det blir lättare när vi accepterar att andra inte förstår (även om man önskar att de då kunde hålla sina tankar som just tankar!).

När min son var i fem-sexårsåldern bestämde jag mig för att sluta skämmas för såväl hans som mitt eget beteende. Jag insåg att jag kunde välja att acceptera att andra inte förstod vår situation. Att de inte hade samma erfarenhet som jag och att deras eventuella fördömanden fick stå för dem. Jag hade lärt mig en läxa av ödmjukhet inför de svårigheter som finns med barn med diagnos. Andra vuxna hade inte det och det fick vara deras resa att göra. Beslutet innebar en lättnad även om det inte gjorde mig helt immun mot stressande situationer. Jag kunde lättare behålla lugnet och inte bli stressad i utmanande situationer. Som så många gånger upptäckte jag att vägen till sinnesro går via acceptans.

 

/Jill Nyqvist

 

Utgå bara från det som funkar

fidget-spinner-2485556_1920

När min son var fem år fick han diagnos adhd. Utmaningarna hade börjat långt tidigare och när han fick sin diagnos trodde jag att det var adhd jag behövde lära mig allt om. I själva verket visade det sig att det var mig själv jag behövde lära mig om. Hur jag kunde leda mig själv genom de utmaningarna som fanns i vår vardag. Jag kunde inte ändra på mitt barn. Han hade de styrkor och de svårigheter han hade. Jag kunde däremot ändra på var mitt sätt att bemöta honom, mitt sätt att planera och förbereda. Genom det kunde jag påverka hans beteende. Jag har lärt mig hur jag behöver göra för att han ska få tillgång till sina styrkor. Vägen dit gick genom att lära känna mig själv och mina reaktioner. Förstå vad som triggade mig och inse att jag är ansvarig för mitt beteende. Att inte ursäkta mitt dåliga beteende med hur sonen agerade. Jag har lärt mig att alltid sträva efter att vara den större parten. Att mildra konflikten, släppa och gå vidare. Jag lyckas inte alltid men det är min ambition. Mitt barn förlåter mig alltid för mina misstag och jag måste lära mig att förlåta mig själv.

Jag har haft ett krävande jobb samtidigt som jag har balanserat de utmaningar vi haft hemma. Det har stundtals varit tufft och jag har fått träna mycket på att leda mig själv genom det här. En av de viktigaste nycklarna för mig har varit att acceptera min sons svårigheter. Det spelar ingen roll vad jag tycker att han borde klara eller vad jag tycker att han borde lärt sig. Jag har övat på att hela tiden utgå från vad det är som funkar. Det är mallen och måttstocken, inte vad jag tycker eller önskar. Det har besparat mig mycket frustration eftersom med acceptans kommer förståelse och tålamod. Med acceptans kommer insikt om vad som ligger på mig att täcka upp för. Att det är på mitt ansvar att vara hans planeringsfunktion eftersom hans inte funkar så bra. Därför blir jag inte arg när han glömmer saker, tappar bort saker eller missar att göra något. Jag vet att det beror på hans svårigheter och är inte ett sätt att trotsa mig eller på något annat sätt göra livet besvärligt. Jag klarar inte alltid att ligga steget före och jag klarar inte heller att alltid behålla tålamodet. Men det gör inget. Jag har ett nyckeltal, om jag gör mer rätt än fel så räcker det. Våra barn behöver inte perfekta föräldrar. De behöver föräldrar som bryr sig, förstår och försöker att göra sin del.

Nu är det sommarlov och vi skulle haft ett medicinuppehåll hela sommaren. Det har inte funkat. Efter en och en halv vecka då han bönat och bett om att få tillbaka medicinen lät jag honom ta den igen. Om syftet med uppehållet var att se om han fortfarande behövde medicinen så kan vi konstatera att det gör han. Jag tyckte att det funkade okej med uppehåll men han mådde inte bra och det får vara det viktigaste. Med medicinen får han tillgång till sin förmåga på ett helt annat sätt och jag förstår honom när han inte vill vara utan den. Han fyller elva år i höst och har samma sort och dos sedan han var sju år men den verkar göra jobbet.

Jag kommer att blogga här om föräldraskap, adhd och att leda sig själv genom utmaningar. Våra barn behöver den bästa versionen av oss föräldrar och för att vi ska orka och förmå att ge dem det behöver vi ta hand oss själva också. Det är lätt att tappa bort det i våra barns alla behov.

Hoppas du vill hänga med framöver!

Många hälsningar

JN signatur blogg