En Pälshögs födelsedag

Jag rundar taxibilen medan bagageluckan öppnar sig sakta. Pälshögen har redan rest sig upp. Iakttar allt. Jag plockar i ordning selet och hakar fast kopplet i halsbandet. Hopp ut! Graciöst landar han på kullerstensgatan och ställer sig lite ofokuserat fot. Jag upprepar kommandot och han accepterar jobbläget och bättrar på sin fotposition. Selar på, tackar taxichauffören och säger, före. Vi ger oss av. Han är pigg. Älskar att jobba. Testar mig lite, svänger svagt vänster, signalerar. Hörru, vägen där jag brukar nosa och rasta kommer här nu snart? Duktig kille, men idag går vi rakt på. Han rätar upp sig och tar oss smidigt in genom Öster port. Den 800 år gamla muren sluter sig runt innerstan och vibrerar av historia. Är sprängfylld med berättelser och visdom. Vi tar av mot min favoritdel av Visby. Klinten. Går lugnt och stilla genom gränder och minitorg. Det lätt knäppande, nästan lite kladdiga ljudet av däck mot gatsten närmar sig sakta bakifrån. Jag kommenderar honom att hålla kanten. Han trippar upp på en enstegstrapp som leder till en ytterdörr. Glider lika mjukt ner för den igen på andra sidan. Vi kan varandra utan och innan. Han vet att jag inte kommer följa honom på trappen. Han ser bara till att inte trycka ut mig i gatan och löser det hela på enklast möjliga sätt. Bilen närmar sig. Jag stannar och ställer mig mellan hunden och gatan. Tack, säger hon och hissar upp sidorutan medan hon passerar. Vi fortsätter. Ned för Rackarbacken, tar av mot muren och närmar oss paveljongsplan. Vi hör havet slå mot stenarna på andra sidan Ringmuren. Inte en turist, inga fulla medeltidsveckobesökare, doften av solskyddsfaktorolja har bytts ut mot en mustig höstlig vintrig fylld av våt gräsmatta, sten och iskallt vinterhav. Vi passerar Kärleksporten och de små vackra husen och gränderna på väg mot Kruttornet. Han vet, spänner sig, ivrig nu. Jag gör en knappt märkbar rörelse i selet, coola dig lite hörru. Håll kanten. Motvilligt piggt gör han som jag säger. Men husse, där borta ska vi ju gå ut! Och om jag inte börjar svänga redan här kanske vi missar porten! Ta´t lugnt gubben. Jag vet var vi ska. Han stannar vid korsningen. Jag hinner knappt börja säga före, innan han drar iväg ut genom porten, svänger höger och stannar utan att jag gett kommando. Jag selar av, hopp och lek! Vi strosar i vinden. Vågorna slår över stenarna och skickar stänk av skum upp på gångbanan. Han nosar, pinkar och mår som en prins. Idag gott folks, fyller den här Pälshögen 9 år. Det finns något mellan honom och mig ingen kommer att förstå. En insikt och vänskap djupare än livet självt. Betydelsefullare än all världens tro och kärlek sammantagen. Han lägger tassen på mitt knä ibland och tittar på mig. Han kämpar för att förmedla, jag kämpar för att ta emot. Vi vill, båda två, kunna tala om livet med varandra. Men vi vet, vi vet ändå, utan orden, med tassen på knät, handen på den mjuka pälsen, vad vi säger. Och flinar i samförstånd. Du och jag kompis. Grattis älskade Pälshög och världens i särklass bästa ledarhund

Annonser

En annan värld

Vi spelar kort. Knäcktöppning. Sitter i B-huset där vi har våra skåp. Det står Svenska på schemat. Någon lägger spader ess. Vi skjuter potten med 25 öringar och 1 kronor till vinnaren och reser oss. Det ringer in. Signalen får det att krampa i magen. Ännu en lektion där jag måste låtsas att jag hänger med. Ännu en lektion förd av en lärare som inte riktigt vet vad eller hur han ska bete sig runt grabben som inte ser så bra. Någon tar kortleken, pressar ihop den i handen och släpper iväg korten med ett mjukt frasande ljud, ut över oss andra med ett tjut. Kortleksägaren jagar svärande ruter och klöver där de sakta seglar ner på golvet runt oss. Va fan! Lägg av! 16 åriga skratt ekar mellan betongstolpar och tegelvägg. Jag passar på att smita. Reser mig och går mot skåpen. Var ska du, vi har lektion nu? Skit också, en av tjejerna i klassen. På toa. Jag viker av och petar upp dörren med foten. Går in i ett bås och låser. Drar ner jylfen trots att jag egentligen inte är nödig. Läser klottret på väggen ovanför toastolen. ”Se hit!” En pil pekar uppåt mot en annan pil som pekar vidare mot en tredje osv. Strecken fortsätter till taket där de tar av ut över mitt huvud. Den sista pilen pekar på en text. Jag står nu bakåtböjd och försöker urskilja bokstäverna och böjer mig snabbt framåt med en svordom när jag förstår innebörden i orden. ”Nu kissar du på kanten!” Jag tar lite papper och försöker torka rent där jag stänkt. Spolar och går ut. Känner efter vilket som ger minst kramp, gå på Svenskan eller skolka. Stannar vid kaffeautomaten och slösar ett par spänn på en mugg magsår. Tar med den till skåpet, plockar fram ciggpaketet och går ut. Där står vi, jag och några andra själar som av olika anledningar inte heller är på lektion. 16 åriga öar med livserfarenheter få hinner få ihop under en livstid. Ingen ler, allas magar kniper. En del för att man inte vill vara i närheten av sig själv eftersom man alltid drar åt sig skit. Andra för att man just nu valt den enklaste av de tusen återvändsgränder som leder från det öppna allmänna torg som råkar vara ens liv. Några för att man helt enkelt bara struntar i allt när man egentligen inget hellre vill än att bry sig. Vi sneglar på varandra och vet. Vet att vi borde gå fram och presentera oss. Tja, Johan, mitt liv suger, ditt? Japp! Samla ihop oss, starta en grupp. Byta erfarenheter. Hjälpa varandra att komma över… skiten! Vilken skit? Vet inte, skiten bara. Åh vad vi vill! Vi känner det, alla. Ingen vågar. Vi är 16, tuffa, hårda i själen och behöver ingen jävla hjälp av någon! Så låt mig bara vara! Och det gör vi, låter varandra vara. Ett par fnissande tjejer står en bit bort, uppenbarligen inte som oss. De har säkert håltimma. Inget magknip. Vi ser det direkt. Som en polis som känner igen en annan polis, ser vi i deras blick att de är 16 i hela sin kropp. Inte som vi, 16 år, samtidigt odefinierbart vuxna. Jag sveper i mig det sista av kaffet. Det var mer kvar än jag trodde, och hetare. Jag försöker hålla masken medan vätskan bränner tungan och halsen och hjärnan skriker åt varandra. Ögonen tåras och jag fimpar ihärdigt och länge i muggen. När fimpen är helt demolerad vänder jag och går in. En blick över axeln, som en karbinhake låser hon fast våra ögon. Hennes djup är bottenlöst. Insikten i att vi är lika får mig att stanna till och treva med handen i luften efter nästa dörr. Som en hundvalp som viftar med tassen. Röken från hennes cigarett lägger sig mot dörrfönstret mellan oss och gör henne mystisk. Känns som om jag står där i flera minuter. Hon ler och formar munnen till ett o. Jag flinar tillbaks och nickar. Japp, det där kaffet var hett som helvete. Hon vänder sig om, ser ut över parkeringen och husen, drar ett bloss och vi är öar igen. Jag går med gnisslande gymnastikskor in genom den sista dörren. Siktar på en papperskorg och ser intresserat på medan muggen stutsar på kanten, slår i en stolsrygg och rikoschetterar tillbaks ner i korgen. I slutet på korridoren, borta vid godis och kaffeautomaterna står någon väldigt still och iakttar mig. Jag försöker se vem det är och känner plötsligt igen honom på hans rutiga kofta. Svenskaläraren. Vi står där, han tittande, jag kisande, 30 meter från varandra. Han försenad som vanligt till lektionen. Eller så har han kanske bara glömt något. Jag, som låtit något annat än mig, fatta beslut om jag skulle gå på lektionen eller inte. Magknipet bränner samtidigt som ett litet hopp tänds. Tänk om han säger, ”Johan, kom hit får vi snacka lite. Klart att vi löser det här med…” Så med en otolkbar nick tar han ett par snabba kliv mot trappen och försvinner mot sin lektion där han om han nu har tur slipper den där grabben med synproblem han aldrig vet vad fasen han ska göra med. Jag går mot badhusets fik. Måste få bort den där smaken av verklighet som tränger sig på. Spelar bort några kronor på ett rymdspel där jag skjuter märkliga figurer från en ännu märkligare planet. Beställer en chokladboll som hette något annat på den tiden, och en äkta mugg kaffe med mjölk. Sätter mig vid ett bord och tittar ut på höstregnet som rinner nedför de enorma fönstren, och försvinner in i min värld igen.

Korsningen

Jag väntar. Hunden är beredd. En fyrvägskorsning, ljudsignalen hörs knappt över alla motorer. Bilar och bussar stirrar mullrande på varandra. Avvaktar. Känsliga fötter på pedalerna. Alla måste iväg. Snabbt. Hinna med det man ska hinna med. Tidtabeller att passa. Min ledarhund är inte tränad att hitta. Han ser till att jag inte krockar med saker, snubblar ut för trappor eller går rakt ut i gatan. Han stannar om det ligger hinder i vägen. Litar på mig när jag säger gå. Fokuserad. Väjer för stolpar. Trippar förbi vattenpölar och gatuarbeten. Sicksackar mellan barnvagnar och cyklar. Men avgör inte när vi kan gå över en fyrvägskorsning. Ser bilarna men litar på att jag stoppar de. Allt hänger på mig, på min känsla för när vi kan gå, på mina öron, på att det inte kommer en ljudlös bil efter de mullrande. Jag är på helspänn nu. Hur tickar det? Kan jag gå? Vilka kör? Mullret ökar till ett vrål. Bussar och lastbilar stryker förbi oss. Plötsligt blir ticksignalen intensivare. Kan jag gå nu? Motormullret är kompakt. Någon snärtar till sin tuta. Åt mig? En signal om att jag kan gå? En röst ropar genom ett öppet passagerarfönster. Det är ok, din tur att gå! Tveksamt ger jag hunden kommandot. ”Före.” Tveksamt går han. Följsam. Tvekar jag, tvekar han. Jag sätter käppen framför vårt sårbara ekipage och hoppas vi syns. Att blindheten är övertydlig. Hoppas också ingen sms-ar, svarar på twitterinlägg eller facebookar medan de kör. Säkrare nu. Ingen återvändo. Mitt i gatan, mitt i korsningen, mitt i trafikens stenhårda miljö. Mitt i ett inferno av ljud, litandes till 100 % på min hund, den som känner mig bäst, han som gör mitt liv möjligt. Litar på någon som medan jag skriver detta ligger på rygg i sin bädd med alla fyra tassarna i vädret, snarkandes som en skogshuggare. Det snabba tickandet slutar lika plötsligt som det börjat. Det är avfasade kanter så rullstolar ska kunna ta sig fram, vilket betyder att jag inte riktigt vet var jag är eftersom jag behöver någon typ av kant för orienteringen. Har jag kommit över än? Är jag kvar mitt i korsningen? Finns det en mellanrefug någonstans jag borde stannat på? Chansar på att alla sett den blinda med sin hund, gående rakt genom slagfältet. Doften av avgaser, varm olja och asfalt blir starkare ju längre vi går. Är det mina sinnen som förstärks eller har fordonen närmat sig, sakta, beredda att trycka till pedalerna i samma sekund vi står på trottoaren? De höga husen reflekterar ljuden från korsningen och stadens brus. Kontor, hotell, gallerior. Alla sköter sitt. Drömmer om fredag, ett glas vin, en räkmacka. Jag drömmer om den andra sidan vägen. Hunden tvekar. Varför? Jag sträcker ut käppen, viftar i ett tomrum. Manar på. ”Gå kompis. Duktig kille. Nu kör vi enda in i kaklet va, du och jag buddy!” Han sträcker på sig, blir lite högre, lite stoltare, ökar på stegen en aning. Jag snubblar till. En svagt avfasad kant uppåt. Är vi framme? Har vi kommit över? Vrålet av motorer bakom min rygg bekräftar vår lyckliga framkomst. Ticksignalen från stolpen sätter pricken över I:et. Jag böjer mig ner och berömmer honom. Han som hjälper mig varje dag. Som gör det möjligt för mig att leva. Få syre. Behålla balansen. Tack för att du finns min vän

Drömmen

Jag har glömt något. Vad minns jag inte. Det är en dröm och det finns ett hot som ligger och lurar någonstans där ute. Jag ser men är medveten om att jag också är blind. Jag kliver av den vingliga bussen och går tillbaks längs vägen för att hämta det bortglömda. Ett svagt muller hörs från den gigantiska staden som ligger alldeles inpå och så långt bort. Det är utomhus men väggar som är kalkvita höjer sig här och där som sjukhuskorridorer. Jag passerar en grupp Spanjorskor som med hårda blickar ser rakt igenom mig, som på en såpbubbla. Ett par stålräcken delar cykelbanan jag tagit av på i två delar. Plötsligt bryter landskapet sig ut ur det instängda och visar upp en fantastisk vy. Visste inte att jag gått uppför, tänker jag och ser med blinda ögon ut över mäktiga berg och stup några kilometer bortom väg och hårt packad lera. Stadens vrål dämpas av det omätbara avståndet och jag är inte säker på om det är en varg som ylar eller tiotusen bilars protesterande bromsar som ekar under den svarta himlen. Headsetet är så litet att jag inte kan känna det med fingertopparna, men ger ifrån sig ett kristallklart ljud. Rösten tillhör någon jag känner, och jag förstår att jag är mitt i ett telefonsamtal. Han hotar, säger hon, han säger att jag inte kommer ha en chans! Bruset talar och jag ropar lågt då jag inte vill störa de jag möter i den öppna taklösa galleria jag med stadiga steg går rakt igenom. Undrar vad jag letar efter, tänker jag och hoppas han som hotar inte vet var jag är då vi båda vet att om vi någonsin igen träffas, kommer han dö. Beskedet från bussen jag steg av för en livstid sedan kommer svävande i luften utan förklaring. Vi måste åka snart, alla ombord. Ansvaret ligger på mig. Om jag inte hinner kommer den inte åka. Så slår det mig med en hammares kraft, så hårt att det som en stövel stampad i slasksnö tränger bort allt som någonsin betytt något. Jag har inte glömt! Det finns inget att hämta någonstans! Känslan är så overkligt verklig att den förvandlas till fantasi och skapar rörelser jag egentligen inte borde känna, ser saker jag inte borde se och längtar efter något jag inte vet vad det är. Sen vaknar jag av att hunden slickar mig på armen med blöt nos och tunga. Nyäten och nöjd. Och verkligheten raderar delar av drömmen men behåller känslan av att jag fick se igen. I alla fall för ett litet tag.

Vi är mer än det man ser

Jag är hård. Rockmusikant. Skämtar brutalt. Har en attityd långt från tveksamhet. Vet vad jag vill ha och ge. Sitter i logen med en öl. Laddar inför gig. Solbrillor på. Hatten doftar läder. Min gitarr är träig och lite kantstött. Har kavlat upp skjortärmarna så tatueringarna syns. Boots och jeans. En god vän sa till mig för ett tag sedan att det i alla fall inte finns en tvekan om att jag är CIS och hyfsat politiskt inkorrekt. Vad CIS nu är? Vi skrattar högljutt backstage. Laddar. Nervös har jag inte varit för att uppträda sedan mycket länge tillbaks. Är så avslappnad att jag ibland skulle behöva en kick för att komma igång innan gig. Narkotika har aldrig varit något alternativ. Jag vill få mina kickar nykter.
Så det har hänt att jag bara för att få en kick, bli lite nervös, har klivit upp på scenen med halvfärdiga låtar. Enda till publiken tyckte det var kul och jag gjorde en grej av det. Då försvann nervositeten även där. Bara att acceptera läget, jag blir aldrig nervös, punkt slut. Alla pratar, kul publik, full rulle ikväll. Jag är en av de, en i gänget. En av alla de akter som ska uppträda. Min tur. 30 minuter som ska fyllas med min akustiska gitarr och röst. Jag hör mitt namn presenteras. Publiken applåderar och visslar. Stämningen är god. Ingen av oss artister är särskilt känd. Konserten är ett välgörenhetsgig. Ett bra ställe att visa upp sig. Jag reser mig, fäller ut käppen och tar min gitarr. Det blir tyst i logen. Ingen har haft en aning om att jag är blind, eftersom jag suttit ner hela tiden. Någon harklar sig. Någon annan reser sig och frågar om jag behöver hjälp till scenen. Dörren är 2 steg bort, följs sedan av en korridor på ytterligare några steg. Som i sin tur leder ut på baksidan av scenen där en massa bråte finns som är rätt bra då jag kan använda mig av det för att hitta till den öppna scenen. Jag har varit på stället sedan långt innan soundcheck och orienterat mig. Har kollat scenkant, stålställningar och draperier bakom scenen och memorerat vägen till micken. Korridor, ett draperi sen höger till jag kommer till en slags stålkonstruktion, då vänster till nästa draperi, runda det åt höger sen syns jag för hela publiken, ungefär 3 steg rakt på till micken. Om ingen flyttat den förstås. Det är ok, säger jag och ler. Den image jag eventuellt skapat under tiden backstage försvinner. Från kul hårding i hatt och solbrillor till blind och funktionsnedsatt på mindre än vad det tar att säga boots. Jag kliver ut på scenen, tar ett snedsteg och publiken tittar intresserat. En konsert med en massa lokala band och en blind musiker. Min personlighet raderas ut i samma sekund det visar sig att jag inte ser. Jag är varken arg, bitter eller ens ledsen. Det jag däremot vet är att för att folk ska se igenom funktionshinderfiltret som automatiskt och helt omedvetet slås igång när man ser en rullstol eller blindkäpp, och upptäcka ens en tiondel av min personlighet, måste jag visa den tio gånger mer än alla andra. Vi är alla mer än det som syns.

Finns man utan uppkoppling?

Jag slår igång datorn. plinget som bekräftar uppkopplingen med resten av världen dröjer. Fan! Jag väntar, trummar med fingrarna på bordet, inget händer. Kollar iPhonen, hur många staplar? 2, borde funka. Det plingar. Snabbt otåligt, börjar knappa. Öppnar Google, datorn jobbar, jag trummar, väntar. Har jag kaffe i muggen? När har den tröga datorjäv… sådär! Skriver sökordet. Jag trummar. Märker att jag slår hårdare nu, ihärdigare. Reser mig till slut medan jag säger, slöa satans dator! Jag befinner mig på Gotland, i mitt hus som ligger invid en liten oljegrusväg strax utanför en socken som i sin tur ligger mitt på ön. Ska man prata i telefonen här får man stå på ett ben bredvid brunnen efter att man sprungit runt huset och ropat Hej knäckt och ryckt i den tredje grenen från marken som vetter norrut, i det gamla äppelträdet! På ett ungefär. Så när man ska ut på nätet tar det sin lilla tid. Särskilt när det inte finns något nät indraget och man är tvungen att dela internet med sin iPhone som har lika bra mottagning som en kalksten. Det lustiga är att efter någon vecka släpper det. Inte uppkopplingsproblemet alltså. Det finns kvar, tro mig! Men trummandet och otåligheten. Tar bara några få dagar. Slår igång datorn, kollar iPhonens uppkoppling, allt ska funka. Går till köket och häller upp en mugg nybryggt, tar en lov ut och sippar sol och kaffe. Lyssnar på grannens tupp och lamm. Går in igen och kollar. Inte än, ok. Ställer muggen på bordet och förbereder öppna spisen för kvällen. Rakar bort sotet, rullar in kottar i tidningspapper för att ha som tändning och lutar några klabbar mot varandra. Kollar igen. Japp, nu funkar det. När det gått ytterligare någon vecka kommer jag på mig med att bara sitta och tänka medan dator och iPhone jobbar för att få mig uppkopplad. Jag har slutat trumma, får inte längre puls för något jag inte kan påverka.

Vi kom tillbaks till stan, Västerås, igår. Efter ca 6 veckor i huset på Gotland. Slog just igång datorn för att göra ett helt annat inlägg här på Kikkulibloggen, och märkte direkt skillnaden. Skulle Googla en sak för inläggets räkning. Hann knappt släppa enterknappen innan Google var igång. Skrev sökordet och fick 39 000 träffar på 0,13 sekunder. Jag hann inte ens ta en sipp kaffe! På något vis gick det med blixtens fart att åter igen hamna i den otåliges lunk. Bam, öppna e-post, bam, kolla hur många olästa, bam, checka FB, inlägg, Twittra, trycka gilla här och där, svara på mail, skicka bekräftelser! Pulsen är tillbaks, fantasin försvinner tillsammans med lugnet.

Så här är det kanske inte för alla. Men jag känner hur uppkopplingens hastighet tar musten ur mig. Hur den på något vis påverkar mig att vilja ha allting ännu snabbare. När den nu kopplat upp sig så jädrans fort kan jag väl inte bara sitta där och sippa kaffe utan att utnyttja det?! Statsnät, 100 gig! ADSL, 20 gig! Min iPhone har hundratals gånger större kapasitet än datorerna som skickade iväg Armstrong till månen 1969! Och då kan man inte bara sitta och sippa kaffe utan att utnyttja hastigheten! Smidigheten! Har vi utvecklat all den här tekniken för gäves?! Nej just det, så skriv ett sökord nu för bövelen! Vilket skiter vi i, så länge du håller igång systemet!

Längtar tillbaks till ön. Flyttar dit nästa sommar. Kommer skaffa den slöaste uppkopplingen som finns. Vore jag inte blind skulle jag slåss för röksignaler! Jag finns trots att jag inte är uppkopplad

Vindspel som guidar

Vi har vindspel i trädgården. Ett som är gjort av lite större rör i någon slags metall. Trots dess storlek ger den ifrån sig en dov mjuk klang. Den hänger i ladans södra hörn. Ett annat, gjort av betydligt mindre metallrör, har sin plats i regntaket utanför ytterdörren. Ett vackert spel, skirt och krispigt. Vid verandadörren hänger det minsta av 3 vindspel vi har i trä. Den ger ifrån sig ett ljud där det låter som om man skurit bort toppen och botten och bara behållit mellanregistret. Blåsten når inte riktigt dit, så ljudet den ger ifrån sig är försiktigt, nästan lite tvekande. På ena hörnet av huset, det östra, hänger det mellanstora träspelet. Lite mer botten, fortfarande ingen diskant. I äppelträdet mot den lilla oljegrusvägen, inne bland grenarna, har vi det stora trävindspelet. Riktig botten, märkligt nog även lite topp. Det ger ifrån sig ett nästan trolskt ljud när det spelar.
Jädrans vad med vindspel! Borde plinga och klonka i tid och otid. Tricket är att hänga de så vinden bara når ett i taget beroende på vindriktning. Sen spelar de som sagt inte så starkt. Ett svagt klonk här och ett pling där. Nästan så trädkronornas löv överröstar spelen när det blåser. Vindspelen hjälper till att hålla energin kvar i huset eller trädgården och man hänger de utanför dörren eller i fönstren. De skapar en skön harmonisk stämning när de sjunger tillsammans med fåglarna och fyller trädgården med lugn. Det kallas Feng Shui, jag kallar det guidning. För mig är vindspelen inte bara rogivande, de guidar mig också genom trädgården med sina olika toner. Som blind har jag med hjälp av den kontroll på var jag är. Det är ingen park vi har storleksmässigt. Men det räcker att jag vrider mig runt ett par varv, lyfter upp något, flyttar på ett bord, för att jag ska tappa orienteringen. Visst, om det inte blåser något, spelar de inte. Men vi har huset på Gotland, och där är vindfria dagar sällsyntare än fettfria chips. Har ett par vindspel kvar att hänga upp. Ett i snäckskal och ett fjärde i trä. Vi har konsert varenda afton och somnar alltid med drömska toner i sinnet.

Tanken

Jag kisar. Undersöker med blicken. Memorerar. Hur ser hon ut? Brunt hår, blå ögon tror jag. Håller upp fotot mot ljuset, granskar. Det där då, plockar upp ett nytt, 2 bäbisar. Jag vänder blad och går sakta igenom fotografierna. Medan jag ser hur de små barnen sida för sida växer upp till unga män, suddas blicken av tårar. Barnen är mina, sist jag såg de var de runt 1 och 2 år gamla. Missförstå mig inte nu för guds skull! Jag har varit deras pappa hela tiden. I början bodde de varannan vecka hos mig och varannan hos sin mamma. Men sedan x antal år bor de heltid hos mig. Men sist jag såg de med mina ögon, innan synen försvann helt, var för ca 18 år sedan.

Jag sitter och funderar över hur det skulle vara ifall jag plötsligt skulle få min syn tillbaka. Hur jag förmodligen skulle vara tvungen att förändra bilden totalt av mina söner, rent utseendemässigt alltså, och även av i princip alla mina vänner och familj.

Hm, jag bläddrar vidare. Det där måste nog vara mitt x, och det där min morfar. Honom känner jag igen, han är sig lik, 20 år äldre bara. Flapp, nästa sida. Jädrar vad fint jag bor! Fast det är inte helt olikt det jag föreställt mig i och för sig. Det där måste vara min mamma, också 20 år äldre.
Jag plockar fram min iPhone, använder fortfarande Voice over, har inte riktigt fått snits på pekfingermetoden än. För att inte tala om hur man använder datormusen! Jösses! Pilen far fram och tillbaka som en durasellkanin! Jag bläddrar fram bilden av min Kärlek. Där, det måste vara hon! Vacker, både i själen och utseendet. Bäst jag pluggar in hur hon ser ut. Skulle kanske inte vara så fiffigt nu när jag ser, att möta henne på stan och inte säga hej. Med tanke på att vi är sambos och allt menar jag.
Hm, så det är så här Facebook ser ut alltså? Lustigt, jag har gjort mig en helt annan bild av det. Jaja, bara att vänja sig.

Jag tar upp fotoalbumet igen. Min mormor, känner igen. Mina kusiner, känner igen Fredda, men de andra… har växt för mycket, blivit vuxna kvinnor. Bläddrar tillbaka till mina söner. Kan inte slita blicken från de 2 unga männen. Tårarna rinner igen. Så mycket jag missat, så stiliga de är. Jag ser ut genom fönstret och kan inte sluta titta. Suger in allt som en torr svamp. Måste lära mig avståndsbedömning igen. Törs jag prova cykla? En fluga landar på bordet och jag följer nyfiket dess promenad över bordsduken. Jag tar på mig jumpadojjorna och går ut. En granne står och grejar med backspegeln på sin bil, han tittar upp och jag fångar hans blick. Jag nickar ett hej. Han nickar tveksamt och en gnutta häpet tillbaks. Jag flinar och promenerar vidare. En annan granne vattnar rabatten. Jag sneglar mot henne, ser hur hon förbereder sig för att hälsa på sin blinda granne. Jag förekommer med ett, härligt väder idag! Hon ler och säger att det minsann är på tiden. Hm, hon var inge kul att luras med. Tar omedvetet kortrundan jag brukar gå med hunden. In genom den lilla skogsdungen, ut på cykelbanan, ner mot fotboll och tennisplanen. En boll kommer rullande. Jag kisar mot solen och ser någon vinka, kollar bollen och laddar på en bredsida med vänstern. Det var länge sedan sist och jag vet i fasen om jag skulle skjutit sämre när jag var blind. Jag tittar upp mot dungen där hunden brukar göra sitt. En lyktstolpe? Det var som tusan, visste inte att… och vad med buskar! I mitt inre har det varit en rätt ren slänt med bara ett par träd. Den här är smockfylld med sly och tät vegetation. Jag svänger runt hörnet, går av cykelbanan och ut på en villagata. Ljuden är de samma. Förvånat märker jag hur många som är ute på sina uppfarter och trädgårdar utan att höras. Varför, funderar jag, har ingen sagt hej tidigare när jag passerat med ledarhunden? Nu, när jag tittar rakt på dem nickas och les det. Jag ser ner i marken, funderar medan jag undviker en hundbaja.

Tillbaka i vardagsrummet bläddrar jag vidare i albumet och försöker lägga ansikten och platser på minnet.

Ibland drömmer jag om att det skulle kunna bli så här, fast jag vet att det aldrig kommer ske. Min syn är borta och kommer aldrig mer igen. Jag har accepterat det och lärt mig leva i det läget. Mina sorkar frågade mig en gång för några år sedan, när de var runt 9-10 år vad jag skulle göra om jag fick synen tillbaks. Jag minns inte mitt svar men vet att vi satt och pratade om det ett tag när den ena plötsligt sa, Men pappa, om du skulle få synen tillbaks, skulle du ju liksom inte längre vara min pappa.
Jag förstod exakt vad han menade. Den kommentaren har hjälpt mig ur många tunga stunder.

Mössboll

Vi hänger vid affären och kollar in badisar som iklädda färgglada shorts och solglasögon kliver av cyklar eller går ur stekheta bilar för att läska sig med glass innan åkturen med öns enda kvarvarande gamla ånglok. Vad ska vi göra? Frågan hänger i luften, vi är 11 år och uttråkade. Klättra upp på en av tågvagnarnas tak och smygåka fram till gamla eken? Cykelcross i skogen vid soptippen? Varpa? Allt är tråkigt, solen slår hetta över grus och ängen och vi vill bara till havet och bada, men ingen ska dit.
Fler av socknens ungar dyker upp. Sladdar med sina cyklar, säger tja medan de går in i affären för att köpa glass. Jag kastar småsten mot en affisch som sitter på anslagstavlan på andra sidan vägen. Den tunna smällen när en av stenarna träffar mitt i prick får alla ungar som sitter på trappen att samla sten och börja kasta. När vi tröttnat på att peppra bilden på cirkustältet hoppar vi upp på cyklarna och sätter av mot kyrkan. Någon svänger plötsligt av ner mot gamla dansbanan och fotbollsplanen. Alla följer efter. Något på gång? Vi hamnar i en lång rad, kanske 10 ungar, 10 cyklar. Någon slags telepati utväxlas och följa John har inletts. P, som är längst fram i ledet svänger av in mellan träden och börjar cykla slalom mellan buskar och stammar. Leken övergår snabbt till en tävling där det handlar om att lägga sig först för att styra ledet. Vi sladdar, hojtar, skrattar och skäller. Någon cyklar omkull och det omisskännliga ljudet av tunga ut och inandningar mellan hopslagna tänder avslöjar att det gjorde ont. Ännu ett skrammel. Ett dovt dunkande läte följt av ett, uff! En till har fallit. Det går fort nu. Benen pumpar som pistonger, jag lägger ner cykeln, sladdar runt en stam, rätar upp, pressar ner tramporna. I ögonvrån ser jag att U stannat och hänger flämtande över styret. Jag rundar en enorm syrenbuske och ser rakt in i B:s ögon. Skit också, han har rundat busken från andra hållet! Instinktivt svänger jag åt höger. Styrena slår ihop. Bam, hjulet vrider sig blixtsnabbt åt vänster och jag flyger över ramen och landar på bröstet. Gräset är fuktigt och skuggan under träden har gjort marken lite svampig och mjuk, så fallet tar rätt bra. Jag reser mig snabbt och ser hur B trasslar sig ur Syrenbusken. Gick det bra? Jo. D kommer cyklande och skrattar så han nästan trillar av. Ni skodd sett eir sjelve! Du flöig, och du… hahaha! Vi lät de skratta. B visade upp något som av någon anledning fick alla att skratta ännu högre. En stickad mössa med 2 stickade vantar i. Måste ha legat där sen i vintras. Mössboll, säger någon? Va? Få hit. T tar mössan, plockar fram ett snöre, alla ungar med självaktning har alltid ett snöre i lommen, drar ett par varv runt mössan och vantarna och knyter åt. När han är klar visar han upp sitt verk innan han slänger upp den i luften och kickar till den med ordet, mössboll!
Vi delar upp oss i 2 lag. Pekar på 2 träd som får bli ena målet och ett annat par som står lite på sniskan men får duga som det andra. Mitt på planen finns lite buskar, ett och annat rabbishål och ett par kraftiga ekar. Vi räknar om vilket lag som ska börja, slänger upp mössbollen i luften och sätter igång. Regler skapas under spelet.

Jag är Johan Cruyff. Vi hette samma sak, räckte för mig. Alla ropar ut vilka de är medan mössbollen far fram och tillbaka mellan buske och pinn.
Fopp! Ett sus genom publiken, när bollen slår i målstolpen. Vi kastar oss, glider på det fuktiga gräset, ropar och svär, kämpar för laget. Det är på allvar, som det mesta är för små tävlande sorkar. Diskussioner om hur vida man får eller inte får glidtackla. Om bollen var inne eller…! Som riktiga proffs släntrar vi några meter efter att vi lirat mössbollen till en medspelare. Iakttar spelet, gör bedömningar och sätter fart. Hit! Här! Mäh va fa…! Speil! Spring! Målet är fritt! Skjut!
Det slår oss aldrig att bara några få meter åt sidan, kanske 25, ligger en riktig fotbollsplan. Med riktiga mål. Linjer, målgård, hörnstolpar och mittprick. En av oss bor ungefär 100 meter från planen och har en äkta läderputa. Det skulle tagit ungefär 1 minut och 30 sekunder att hämta bollen. Eller så är det helt enkelt kanske roligare att lira mössboll. Inga regler, inget uppstyrt.
Jag får bollen, ser mig omkring och den där pirrande känslan av att det finns en möjlighet att göra mål, drar genom kroppen. S står framför deras trädmål, jag är ensam. D rusar mot mig snett in från höger. Jag sätter fart. 10 meter kvar. Mitt lag hojtar. Skjut! Sätt den! D komma! S ser mig rakt in i ögonen, koncentrerad som bara en 11 åring kan vara. Jag är vänsterfotad vilket är förvirrande för en del. De har väl kanske svårt att avgöra var jag tänker lägga kulan. Jag hör D närma sig skrämmande snabbt och vet att jag måste dra iväg en sula nu om det ska bli något. Jag trycker ner foten under mössbollen, tittar åt vänster och på en nanosekund ändrar jag beslutet att luras genom att se åt vänster och skjuta åt höger, och drar iväg skottet åt samma håll jag tittar. Bedömningen var rätt. S tar ett staplande steg åt höger, märker mitt dubbeltrick och kastar sig tillbaks. Centrifugalkraften gör dock att han fortfarande har fart åt höger och resultatet blir att han hänger liggande still i luften i 1 sekund innan han faller till marken med en duns.
Mössbollen slår hårt i innersidan av trädstammen och studsar in bakom S där han ligger och kippar efter andan. Tjut och skrik! Visslingar och glädjerop! Jag och Cruyff satte den, stenhårt stolpe in, rätt upp i nättaket! Uihooo!

Vi håller på Sverige idag mina vänner. 2-1 till Gulblått mot Italien, är mitt tips. Bör kanske tillägga att jag aldrig vunnit på tipset…

En flugas dagbok

Ut genom dörr, tvärt höger tvärt vänster tvärt höger igen! Upp och ner! Sikta, iväg, blixtsnabbt! Måste ut! Där, utgång, en hel vägg som är ööfmfmfm! Faller förvirrad, bam, ner på fönsterbräda. Ruskar på huvudet, försöker fokusera. Tittar åt 8 håll samtidigt, blir illamående. Vad hände? Jag flög därifrån, vänder mig och kikar bortåt, allt är suddigt. Tittar snett uppåt och ser att världen finns där ute. Testar vingarna försiktigt. Harklar mig och siktar. BAM, tvärstopp igen! Men va i helv… Det ska gå! Jag ser ju att ute finns där… ute! Bam bam bam bam bam bam. Vad flyger jag in i hela tiden!? Det finns ju inget där! Vem fan… bam bam bam bam bam bam! Upp ner, nu jädrar ska jag ut! Höger vänster höger vänster upp ner bam bam bam! Mås…te vi… la! Flämt. En jätte! Aaaaaa! Jag sticker! Där finns ett annat ute! Hoppas jag hinner dit innan jätten kommer ifatt mig och spfpfpfmfmfmf! Faller igen. Vad i… nu ser jag bubblor över allt. Vad hände? Det gick inte att flyga ut genom det där ute heller! Någon stoppar mig hela tiden! Aaa, jätten kommer! Ojajoj, jag vinglar, groggy, kan inte riktigt resa mig efter senaste smällen mot utestopparen! Ser åt 8 håll samtidigt igen, kräks lite. Skäms. Vad gör han? Tar tag i den tomma öppningen till ut och… och… Öppnar det igen! Han öppnar det som redan är öppet! Jag måste… vad gör han nu? Böjer sig ner mot mig! Ett gigantiskt och fult ansikte! Han… Aaa… öppnar munnen och…! En varm vindpust kastar ut mig ivärlden! Jag sprattlar och försöker få ordning på vingarna när blåsten skickar in mig i garageporten. Satan, svalorna är på hugget, måste vara regn i luften, bäst att flyga lågt. Fortfarande lite yr sedan smällarna jag fick tidigare. Ooo jädrar, där gled en svala alldeles för nära! Tar av här, törs inte vara runt de här buskarna för mycket. Svala nr 2, iii, phiew, hann precis ducka. Har de fått ungar eller något, sakrans vad de är på!? Ser åt 8 håll samtidigt igen, måste sluta med det. Där kommer 3 svalor i full fart! Nu jädrar gäller det att få sprätt på vingslagen ifall man vill ha en hel häck i sommar! Höger vänster upp och ner! Gäller att trixa lite! De är inte så lättlurade! Jag har nog aldrig sett fåglar flyga så snabbt förut! Måste gömma mig! Aaa! Panik! Eh eh eh ditåt! Vänster, full fart, in genom en glipa höger vänster, kastar 5-6 snabba blickar bakåt, phiew, de försvann! Sätter mig och vilar. Flämt. Ok, var är jag? Känner kanske svagt igen det där som står på mark… aaaaaa! Jätten! Snabbt iväg! Där har vi ut! Hoppas bara inte att pfpfpfmfmfmf! Segnar sakta ner på fönsterbrädan. Är det en déjà vu eller har jag varit här tidigare… eller är det samma sak? Jätte öppnar än en gång det där som redan är öppet. Den gigantiska munnen, den varma vinden och vips, ute igen i världen och friheten!