”Det är lugnt mamma, jag är stark, jag vet min roll. Jag är van.”

Maya Roca Ahlgren & Malin Roca Ahlgren

De tysta, som bara har ögon och inga munnar. Inga namn. De som står stilla och stirrar. De som vänder sig om åt ett annat håll. Och de som sjunker in i ett hörn och fäller ner blicken. De som gör sig genomskinliga. Gör dig genomskinlig. De kutar lika mycket på ryggen som du gör. Vågar inte. Kan inte stå upp för sanningen och det rätta.

Och tillsammans fortsätter de leva i en lögn.

En lögn av kisande blickar, dömande blickar. Hot, hårda ord och dagar fyllda med gråa skåp i en korridor. En korridor tömd på vuxna. En korridor full av snus, fimpar, tuggummin och loskor. Och de vuxna som finns där har liksom förlorat sina ögon.

Och den tysta massan smyger omkring och nosar och ser. Men säger inget. De dör i tystnad.

Jag är arg över att skolan och samhället inte kommit längre än när jag var liten.

”Det är lugnt mamma, jag är stark, jag vet min roll. Jag är van”, säger ungen.

Inget barn ska behöva säga så.

Tänka så.

Acceptera att det är hennes lott.

Självförsvaret och träningen blev en väg ut urhelvetet. För oss båda. 

Idag är jag gift, och han älskar mig för den jag är. Det har jag emellanåt svårt att ta in.

***

När man inte är omtyckt av andra, är det svårt att tycka om sig själv, svårt att bygga upp ett självförtroende.

Ju mer vi pratar om mobbing som företeelse, ju mer naturligt blir det för dem som utsätts att våga vända sig till oss vuxna och berätta vad som händer på vägen till eller hem från skolan, på nätet, på skolgården, i omklädningsrummen och i korridorerna.

Det finns alldeles för många barn som går till skolan och mår dåligt på grund av psykisk ohälsa orsakad av att bli retad, bli ignorerad, behandlad som luft, inte accepterad för den de är och med en känsla av att det inte är okej att inte passa in.

Det finns arbetsplatser där vuxna blir mobbade. Så om vi inte börjar med att arbeta mer och djupare med dessa frågor med våra barn, kommer det växa upp fler vuxna som mobbar på arbetsplatser.

Siffran för psykisk ohälsa växer. I alla åldrar. Och ofta beror den på utanförskap och trakasserier. Jag vill bidra till att siffran sjunker genom att låta barnen i skolorna få komma in under skinnet på en mobbad tjej (Livia i boken Genomskinlig) och verkligen förstå hur det kan vara. Då kan man kanske komma åt mobbarna.

Som väldigt många bokbloggare har skrivit när de recenserat denna bok, är min tanke med den att använda den som diskussionsmaterial i skolorna. Att klasserna läser boken och sedan arbetar med den utifrån min lärarhandledning som finns gratis att ladda ner på länken nedan.

Boken tar upp den tysta massan som ser påoch inte vågar säga något, den tar upp de lärartomma skolkorridorerna, den tar upp att mobbare ofta mår dåligt själva och hur man kan koppla detta ämne till Likabehandlingsplanen och Läroplanen.

/Malin Roca Ahlgren

https://www.adlibris.com/se/bok/genomskinlig—en-bok-om-mobbning-och-utanforskap-9789188195586

https://kikkuliforlagcom.files.wordpress.com/2018/09/lararhandledning-malin-roca-ahlgren.pdf

Annonser

Kids med annorlundaheter är fettskitbra för vår fyrkantiga värld.

 

mimi

Det är temat i alla mina kapitelböcker.

Jag skriver för att kidsen ska känna sig stolta över deras olika annorlundaheter, för att de är unika, och fettskitbra och bidrar med massor till den trånga gatan som världen går fram på. Jag skriver för barnen, om barnen, ur deras perspektiv. Med hopp om att göra deras liv lättare. De där kidsen som inte passar in, de som känner sig annorlunda och fel.

Som liten eller ung är det så lätt att tänka att det är något ”fel” på en, när en tänker och fungerar annorlunda än de jämnåriga. Att få veta att ”felet” faktiskt stavas begåvning kan vända livet totalt. Den generella inställningen till kids med en intellektuell begåvning är mer oproblematisk internationellt och man borde här hemma också se dem mer som en självklar tillgång till den nationella utvecklingen.

Som lärare är det inte självklart att se de här klipska ungarna då de lätt utagerar av tristess, därför anser jag att lärarutbildningen bör uppdateras om hur elevers kognition påverkar deras inlärningsförmåga.

Som förälder anser jag att det är viktigt att vara påläst. De kan sluka enormt mycket energi både vad gäller deras kunskapstörst men även med sitt mående. Att “explodera” hemma, efter en lång dag i skolan är inte ovanligt. Som mamma blir en också ofta ifrågasatt av skola och omgivning, så att få begåvningen utredd precis som vi fått med ADHDn var en lättnad. Jag kom i kontakt med psykologen och särbegåvningsexperten Anita Kullander, och gick därefter med i hennes nätverk Filurum, vilket i sin tur ledde till omfattande självstudier på temat. Även Roland Perssons forskning kan rekommenderas.

Inom kort kommer jag ut med en ny bok på temat, med titeln Mimis särskilda begåvning. Den har granskats av Anita själv, av Mensa samt av en rektor som har en av sveriges bästa skolor för särskilt begåvade. I den ger jag både perspektiv som barn/ung, som förälder och som pedagog.

Håll utkik.

/Malin Roca Ahlgren

Det är sommar och jag rider på vågen med mina teens

surf-863696_1920

När mina tonåringar har sommarlov är de skinande, glittrande, sprudlande och levande varelser. De hänger, badar, läser, spelar och går på kurser i sånt just de gillar. Jag rider på vågen med dem, för jag vet att snart krockar denna våg med en klippa. En klippa som heter hösten och skolstart.

Då kommer ångesten, utbrotten och den psykiska ohälsan inkrypande i hallen och sprider sig successsivt i hela lägenheten.

Att fungera annorlunda neuropsykiatriskt i sig är en stor utmaning i skolan (min lilla tonåring). Att göra det i kombination med att ha en extremt hög begåvning i vissa områden kan medföra en ännu tuffare skolgång faktiskt. (Min stora tonåring). För de som inte har koll är det lätt att tänka att smarta ungar glider genom plugget, men det är nåt helt annat att var särskilt begåvad, än att vara smart. Och det är nåt helt annat att dessutom ha signalsubstanser i hjärnan som inte funkar som NT-elevernas.

I vissa ämnen har den lilla haft F under flera terminer, men nu lyckats få upp dessa till E tack vare mycket slit hemma. Den stora har haft samma situation trots sin särbegåvning. I andra har hon A och B. Men oavsett behov, begåvning eller funktionsvariant, blir jag som förälder extremt frustrerad på att skolan idag generellt inte har större budget, för det är alltid samma svar man får av rektorerna – att det finns ingen möjlighet att ta in mer resurser än de vi har nu. Och vilka blir lidande – om inte våra kids!

2 – 3 barn / klass har NPF och minst en unge i varje klass är särskilt begåvad. Många av dessa är som sagt både och. Som en av mina tonåringar. Eftersom jag är leg lärare vet jag att enligt skollagen har de rätt att få den hjälp de behöver och jag kan alla paragrafer, men det verkar inte hjälpa när jag drämmer näven i bordet i rektorns rum gång på gång.

Enligt skolinspektionens tillsynsrapport följer ej 7 / 10 skolor skollagen när det kommer till särskilt stöd. Kommunerna fördelar resurserna till skolorna, men vissa kommuner fördelar mer resurser till skolor med större behov, och det är ju förstås bra om det skulle fungera så överallt. Utan ett sk. resursfördelningssystem blir det givetvis enskilda barn som hamnar i kläm. Ett nationellt ansvar gällande resurstilldelningen skulle därför bli rättvisare!

Lärarförbundet gjorde också en enkät där det stod att kommunerna ofta inte har tillräckligt med resurser för att täcka de behoven som finns i skolan idag.

Så om skolor inte får tillräckligt med förutsättningar blir det ju i slutändan våra kids som blir lidande. Svart på vitt, Herr Fridolin. Kidsen tänker att det är fel på dem, eftersom de tänker annorlunda än sina jämnåriga vilket många gånger leder till både utbrott, ångest och skolk. Men tills dess rider vi på vågen ett tag till och njuter av sommarens kravlösa lunk.

/Malin Roca Ahlgren