Tiden, den där tiden och allt man vill göra!

fortbildningsdag

Tid är ett fascinerande fenomen. När man väntar går det så oändligt långsamt, och när man är mitt uppe i något roligt går det alldeles för fort! Just nu tycks livet erbjuda en blandad kompott av båda delar. Vissa saker tycks aldrig ta riktigt fart, och otåligheten kryper i kroppen. Att vänta har aldrig varit min favoritgren, och just i det här fallet kan jag inte göra annat än att vänta på att rätt bitar ska falla på plats. Då är det bättre att fokusera på det roliga under tiden, eller hur?

Hej vad det går undan i det roliga just nu. Ponnyridskolan har startat upp för vårterminen. Vi driver enbart utomhusverksamhet och saknar (ännu) ridhus, därför har vi vinteruppehåll i januari-februari och startar i mars. Men i år undrar vi förstås lite var våren är? Vi jobbar på trots allt. Många är ridsugna efter vintern och dyker in med glatt humör och varma kläder – litegrann så där som man ibland minns tillbaka på en ridskola från förr, så har vi det hos oss har vi hört sägas. Det är vi stolta över. En oas i den stora (häst)världen – så är tanken med vår (ponny)plats på jorden!

Studierna blir allt mer intensiva efterhand masterprogrammet avancerar. Men jag älskar det! Oj som jag älskar det. En riktig plugghäst har äntligen funnit sin plats och steget till en forskarutbildning känns inte alls oövervinnerligt längre. Kanhända det är dit jag styr efterhand! Jag skulle ju skriva böcker också – än så länge finns de bara i mina tankar. Bokrecensioner väntar, och så skulle jag blogga lite också förstås! Åh förlåt. Tiden, den där tiden…

Ridskolepedagogik tog ju också liksom fart. Minns ni att jag skrev om min filosofi 2018 – att säga JA? Det är närapå drömlikt hur det sen blev. Jag har haft fortbildningsdagar för ridlärare genom olika ridsportdistrikt och föreläsningar på ridskolor. Den ultimata drömbokningen kom häromdagen – jag ska föreläsa och undervisa i pedagogik på Ridskolan Strömsholms ridlärarutbildningar, det första tillfället redan nu i vår. Och det planeras för informationsfilmer. Hej vad det går undan i det roliga just nu!

Därför är den här tiden hemma i soffhörnet värd liksom ännu mer nu än vanligt. Extrovert blir introvert på kvällarna och tystnaden är ljuvlig.

Det är ju dock inte ofta tyst i ett hem med fyra barn, det måste väl erkännas. Och det är ju också det som är livet just nu! Men någon gång då och då händer det – med en kopp te och en (lite för sen) kvällstimme. En trettiosjuårig födelsedag passerade i ett huj häromdagen och jag tänker att tiden, den där tiden – vad jag är lycklig över att jag får tillbringa den så här!

Så oändligt tacksam att jag får göra det här i livet!

Maria Falck, Ridskolepedagogik.

Annonser

Filosofi 2018 – Att säga JA!

förberedelser

Det jag nu ska till att skriva är som taget ur en saga, men är så sant som det kan bli! Det har i allra högsta grad att göra med min filosofi 2018; Den som innebär att säga JA till allt som tar mig framåt! Oavsett hur stort, hur svårt och hur oöverstigligt. Att börja säga JA är det bästa jag gjort! För det var då jag började få frågorna.

Det blev inget nyårslöfte i år. Det blev en hel filosofi. Jag bestämde mig helt enkelt för att börja säga JA. Till sådant jag förut skulle sagt nej till. Till sådant jag förut inte trott var ämnat för mig. Till sådant som tyckts alldeles galet oåtkomligt.

Jag har varit modig tidigare i mitt liv förstås. Jag har följt mina drömmar, blivit hästföretagare i unga år och levt mitt liv på det vis jag alltid önskat. Den vägen har på ett vis för mig alltid varit utstakad. För mig har det inte funnits någon annan väg. Jag har sagt JA till mycket tidigare förstås. Men detta är något helt annat. Det är en stark känsla av att det ska komma något mer. Som en övertygelse om att några av livets allra bästa dagar ännu inte inträffat.

I samma veva bestämde jag mig för att göra några omorganisationer på min ridskola. Att leda är att låta andra leda – och växa. Sagt och gjort, jag lyfte in min högra hand i mitt ställe och jag lyfte upp mig själv. Om ridskolan bara är jag kan ridskolan aldrig bli bättre än vad jag kan och orkar vara. Men om ridskolan istället är vi finns inga gränser för hur bra den kan bli! Jag frigjorde på det viset också både en del av mig och en del av min tid. Tid att satsa på mina studier i min slutspurt mot en masterexamen i utbildningsvetenskap – 45 poäng kvar. Tid att säga JA!

Ridskolepedagogik är det koncept jag skapat i och med min ridskola: Utbildningsvetenskap plus ridskolepraktik. Nu är vi på väg ut i den stora ridskolevärlden, konceptet och jag. Utbildning är under utveckling i vårt samhälle. Kunskap är coolt och kunskapsöverföringens nycklar är en högst aktuell diskussion på många av samhällets arenor. Vi på ridskolan – en av landets största fritidsaktiviteter – behöver hålla oss uppdaterade. Framtidens ridskola är vårt ansvar!

Min mailbox innehåller nu plötsligt avsändare jag sett upp till i hela mitt yrkesliv. Jag får förfrågningar och bokningar jag aldrig kunna drömma om. Jag är mycket ödmjuk inför att det också är nyhetens behag, men jag väljer att go with the flow och jag väljer att säga JA till allt som tar mig framåt. För kanske är det vägen till några av livets allra bästa dagar?!

 

Du når mig inte utifrån – men du är välkommen in!

linus

Plötsligt är jag nio år igen – på en skolgård någonstans i Sörmland. Tuffa X nummer ett får syn på mig och ropar; ”Hästen var god, men sadeln var lite seg”. Jag har hört det förut. Faktiskt varje dag. Tuffa X nummer tjugotvå fyller på; ”Alla barnen åt hamburgare utom Conny, för det var hans ponny”. Jag går vidare mot klassrummet, tyst och blyg. För sådan var jag då.

Jag hängde i stallet varje dag – hos min älsklingshäst Linus. Han var en meter hög och min första stora kärlek. I skolan visste alla om det förstås. Att vara hästälskare var att vara urbota töntig. Så sa de då, tuffa X ett till tjugotvå.

Eller så var det kanske precis tvärtom. Kanske var det så att vi små tysta hästälskare utstrålade en inre styrka som omvärlden inte kunde sätta fingret på. Vi hade en egen värld som inte var tillgänglig för dem. Vi hade någonting de aldrig kunde ta ifrån oss. Någonting som fick deras slagord att mista all sin kraft. Kanske var det därför de så ihärdigt försökte.

Utåt var jag tyst och blyg, men de misstog sig stort. Inuti var jag en annan. I stallet blev jag den som var jag. Därför att i stallet fostras starka, drivna och ödmjuka ledare. I stallet formas empatiska, kloka och ansvarstagande människor. Och för varje dag jag tillbringar i stallet blir jag fortfarande ännu lite mer av den jag på riktigt vill vara.

Det händer grejer i hästvärlden nu!

Ridning har blivit godkänt som friskvård och Peder Fredricson har åter igen vunnit Jerringpriset. Nätet svämmar över av hyllningar. Förstås! Det är fantastiskt och stort. Vi som lever i hästvärlden vet precis hur stort det är.

Men plötsligt ringer skolklockan igen och de står där på nytt. ”Hästen var god, men sadeln var lite seg”. Jag har hört det förut. De är äldre nu förstås, de kan svårare ord och de låter annorlunda nu. De har flyttat från skolgården till Facebook. Men allt är sig likt och innebörden är densamma. ”Alla barnen åt hamburgare utom Conny, för det var hans ponny”.

Jag scrollar genom flödet, men kommenterar inte. Jag behöver inte smyga, jag syns inte ens. Kanske skulle man kunna missta mig för tyst och blyg. För utåt var jag sådan då. Men det är jag inte längre. För i stallet formades jag till den jag är, jag vet vem jag är och vem jag vill vara. Hästvärlden lärde mig det. Den lär mig fortfarande det, varje dag.

Och när tuffa X ett till tjugotvå stänger av sin Facebook och återgår till det som är deras liv idag – är de lyckliga då?

För det är jag! Jag har en annan värld. De når mig fortfarande inte utifrån, men de är varmt välkomna in! Varför inte med friskvårdsbidrag?

 

Maria Falck – Ridskolepedagogik.

 

Mot 2018 med nya mål!

 

kikkulimål

Det sägs att 10% av befolkningen tänker målinriktat, 5% skriver ned sina mål och 90% av de nedskrivna målen uppnås (Michel Grinder).

Jag känner inte till den vetenskapliga riktigheten bakom detta påstående, men för den målstyrda person jag är måste jag erkänna att det låter väldigt trevligt. Jag har levt ungefär på det viset så länge jag kan minnas, och för mig fungerar det så. Jag väljer alltså att tro att påståendet är korrekt (troligtvis är det därför det fungerar för mig)!

Mål har alltid sporrat mig. Människor som har egna mål – och som vågar berätta om dem – har alltid fascinerat och tilltalat mig. Mål ska gärna vara på gränsen till för höga, så där så att någon tappar hakan, tycker jag. Sikta mot stjärnorna, sägs det ju att man ska!

För 2018 har jag fem mål: Ett som entreprenör och företagsledare för ridskolan, ett för bifirman Ridskolepedagogik, ett för studierna, ett för skrivandet och ett för min egen ridning. Utöver det har vi som familj också ett gemensamt mål att jobba mot.

För den som inte tänker lika målinriktat kan det säkert upplevas både kravfyllt och stressande när jag pratar om mina mål. För det gör jag gärna (och säkert lite för ofta). ”Slappna av” har jag hört. Måste du hela tiden framåt? Ja, sanningen är väl den att jag ibland önskar att jag var bättre på att slappna av. Det har aldrig varit min bästa gren. Att vara mer i nuet har jag blivit väldigt mycket bättre på sedan jag fyllde trettio.

Men jag vill alltid framåt. Det går liksom inte att stoppa. Och inte vill jag gå på måfå när jag styr. Jag vill följa mina stjärnor, helst de allra högsta. Men når jag bara till trädtopparna är det gott nog för stunden. Jag är helt övertygad om att med genomtänkta strategier, klokt använd magkänsla och rätt riktad arbetsinsats kan alla mål förr eller senare uppnås!

Med förhoppning om att alla dina mål för 2018 kommer att uppfyllas, önskar jag dig ett alldeles underbart Gott Nytt År!

 

Maria Falck, Ridskolepedagogik.

Utmanare redo? Skolan redo? 3, 2, 1 – kör!

Förstå

Förutom ridskolan och pedagogiken är jag också mamma till fyra barn. Jag är också en av alla de föräldrar som varje dag våndas över att ett av mina barn inte riktigt passar in i skolsystemet. Det skriver jag sällan eller aldrig om i mina egna forum. Därför ska jag skriva det här inlägget inte utifrån min yrkesroll som jag brukar, utan som – en stundtals ganska uppgiven – mamma.

Mitt barn har ingen diagnos och det finns inget som på så vis tydligt pekar på orsakerna till att det inte fungerar. Mitt barn är heller inte (enligt mig) ouppfostrad. Mitt barn uttrycker ofta en verklig vilja och önskan om att det ska fungera. Men det fungerar inte.

I min utbildning läste jag en gång en kurs som hette ”Barn och ungdomar som utmanar skolan”, och jag inser att det är precis det mitt barn gör – utmanar skolan.

Det tog mig ganska lång tid att förstå att det är på det viset. Hemma fungerar det för det mesta problemfritt. Ja vi har diskussioner förstås, och vi är inte alltid överens. Barnet tänker snabbt, har humör och är väldigt bestämd på många punkter. Så har det alltid varit, men jag har aldrig sett det som ett problem. Jag har snarare känt att det har utvecklat mig som människa, att möta och bemöta mitt barn på det vis mitt barn behöver bli bemött istället för på det vis jag tidigare lärt mig att det ”ska vara”. Jag inspireras av att leva och tänka utanför boxarna! Mitt barn gör mig bättre på det för varje dag. Jag är evigt tacksam!

Mitt barns skoltid har tyvärr varit en – snart fem år – lång tid av mycket varierande upplevelser. Och alltid beroende av vem som för stunden haft ansvaret. Jag är medveten om att jag låter ganska kategorisk i min egen bedömning, men det jag nu kommer att skriva är de högst personliga upplevelser vår familj haft under en lång tid.

Jag har ofta känt att mitt barn varit som en försöksperson för olika metoder och filosofier, eftersom ingen riktigt haft något ”facit”. Det i sig har inverkat väldigt negativt på mitt barns upplevelser och känslor inför både skolan och skolans personal. Man kan lugnt säga att förtroendet är brutet sedan länge, och det kommer att ta tid att bygga upp det igen.

Mitt barn har mött många olika typer i skolan;

Den auktoritära – den som pekat med hela handen och krävt minutiös lydnad. Hävdat att allt annat endast är ett resultat av dålig uppfostran. Mitt barn har blivit tokig förstås, vill inte bli dominerad och styrd. Vem vill bli det?

Den manipulativa – den som låtsats vara på mitt barns sida för att skapa förtroende, för att sedan försöka spela på mitt barns känslor; ”Efter allt jag gjort för dig”.. Mitt barn har blivit besviken förstås, och arg. Vem skulle inte bli det?

Den hetlevrade – den som skriker och härjar i alla lägen. Den som bara ser resultatet av mitt barns beteenden och som inte alls bryr sig om vad som skedde innan och vilka händelser som utlöste det. Mitt barn har härjat tillbaka förstås. Vem skulle inte göra det?

Listan kan göras lång. Allt för lång. Och jag vet att jag inte är ensam. Allt för många barn har det så här i skolan. Allt för många föräldrar känner samma maktlöshet. Mitt barn har utöver detta även en historia av utsatthet och mobbing. Det har gått i varandra och det har stundtals känts som att skicka mitt barn till ett minfält varje morgon. Fruktansvärt.

Mitt barn har också mött vänliga och förstående människor, givetvis. Men tyvärr är det inte dem mitt barn i första hand minns eftersom det motsatta varit betydligt mer frekvent.

Jag har läst och läst. För så fungerar jag. Jag har sökt i olika forum, olika böcker, på olika sidor. Jag själv är ganska klar över hur jag ska göra för att det ska fungera hemma, och på alla andra platser där jag är tillsammans med mitt barn. Det har jag inte läst någonstans. Det har mitt barn lärt mig! Jag har försökt att vara lyhörd, flexibel och trygg.

Det jag har läst har kompletterat och fungerat som en bekräftelse på att jag faktiskt är på rätt spår. Det har också varit en stor hjälp när jag drivit frågan i skolan. Därför är jag så glad över alla de böcker som skrivs och ges ut, om funktionsvarianter och om andra sätt att tänka och att vara än ”det normala”. För vem är egentligen normal?

Mitt barn är en av alla dem som på olika vis utmanar skolan, och det är hög tid att skolan antar utmaningen. Vår egen kamp har nu äntligen börjat ge resultat. Jag törs nästan inte säga det högt, så jag viskar;

Mitt barn har den senaste tiden självmant klivit in i skoltaxin och vinkat glatt, mitt i mörkaste vintertid. Jag ser på mitt barn och jag känner att något är på väg att ske. För oss stavas det lösningsfokus och förtroende. Och skolan har uppmärksammat det. Äntligen! Jag hoppas så innerligt att vi får fortsätta att bygga nu. Utan att det rasar igen.

Älskade, älskade barn. Du är helt fantastisk just precis för att du är den du är. Ingen har lärt mig så mycket som du har lärt mig. Jag är så oändligt stolt över att just jag fick äran att vara din mamma!

Maria Falck, Ridskolepedagogik – men just här och nu bara mamma.

 

 

Mot framtidens ridskola!

huvudbild

Idag ska jag ta er med in i min fantastiska värld, till mitt favorit- och specialområde: Pedagogisk rid- och teoriundervisning på ridskolan!

För att bli ridlärare behöver man först och främst kunna rida själv. Det är en grundförutsättning för att komma in på ridlärarutbildningar. När man har tillägnat sig kunskapen för egen del är nästa steg att kunna föra vidare kunskapen till andra. För att kunna föra vidare kunskapen till andra räcker det inte med att kunna föra kunskapen vidare på den nivå och på det vis man själv lärde sig den.

Huvudsyftet med att föra vidare kunskap är inte själva utförandet ”utlärningen”. Huvudsyftet med att föra vidare kunskap handlar om att mottagaren uppfattar budskapet, kan ta det till sig och använda det. Däremellan tror jag att man lätt kan gå vilse, i alla former av utbildningsverksamhet!

Till detta tankesätt finns ett mycket bra och tänkvärt citat av den danske filosofen Sören Kirkegaard:

”Om jag vill lyckas med att föra en människa till ett bestämt mål, måste jag först finna henne där hon är och börja just där. Den som inte kan det, lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra. För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad hon gör, men först och främst förstå det hon förstår. Om jag inte kan det så hjälper det inte att jag kan och vet mera.”

Min tolkning är ungefär följande: Som ridlärare har man en stor kunskapsbank – ingen tvekan om den saken. Utmaningen är inte att äga kunskapen och att servera den korrekt. Det har ingått i alla ridlärarutbildningar i alla tider att lära sig det.

Utmaningen idag ligger istället i att uppfatta var någonstans eleven befinner sig i förhållande till ridlärarens kunskapsbank. Att förstå det eleven förstår och att därifrån ta eleven vidare. Om ridläraren börjar för högt över elevens startnivå kommer det att skapas ett tomrum mellan ridlärarens startnivå för utlärning och elevens startnivå för inlärning. Då får man inte ut så mycket som man skulle kunna få ut av relationen ridlärare – elev. Kunskap går till spillo!

Det låter lätt när man sammanfattar det på detta vis. Det är allt annat än lätt i verkligheten! Men oj så intressant! Och någonting som verkligen är min drivkraft. Att alltid utveckla förmågan – både hos mig själv och hos andra – att göra kunskap tillgänglig på en mängd olika vis. Och med utgångspunkt i en mängd olika startnivåer.

Därför blir jag alltid extra glad varje gång detta uppmärksammas lite extra inom ridsporten. Alldeles nyligen fick jag frågan om jag skulle vilja komma på en av distriktets anordnade ridlärarträffar i vår, och prata om pedagogisk rid- och teoriundervisning för små barn. På den kurs för ridskolechefer jag var i förra veckan fick jag också positiv återkoppling av några kurskamrater i det att jag ofta skriver om ämnet.

Det känns väldigt inspirerande och härligt att pedagogiken börjar ta allt mer plats på ridskolan. Jag tror att det är precis det som är definitionen av ”framtidens ridskola”. Och jag är så tacksam att jag får vara med på det tåget!

 

 

Reflektion

Ett ord som är ofta återkommande i mitt liv just nu är reflektion. Vad är reflektion?

reflektionVår ridskola är en utomhusverksamhet (utan ridhus) som bedrivs säsongsbetonat. Det innebär ungefär tvåhundra procents arbetsinsats från mars till december, men med två månader vinterstängt. Jag älskar vår, sommar och höst för att de är så härligt aktiva och händelserika. De är sprudlande av liv och lust! Det är då jag som entreprenör får möjlighet att verkställa alla mina idéer. Men jag älskar också vintern. Det är då jag varvar ned. Det är då jag läser, skriver och tänker som mest. Vintern är för mig en väldigt välbehövlig tid. Jag tänker att det känns naturligt – att följa årstiderna nästan på det vis människor gjorde förr – och att det känns helt rätt i kropp och själ att ha möjligheten att leva så. För mig är vintern en tid för återhämtning, och ja – reflektion!

Självkännedom är en sorts reflektion. Inom kort ska jag runda av min tio månader långa högsäsong med att gå en tvådagars kurs på Ridskolan Strömsholm som heter ”Arbetsrätt och ledarskap för chefer i hästnäringen”. Vid kursanmälan fick jag en länk till ett personlighetstest med temat beteenden och drivkrafter. Jag gjorde testet och fick sedan ett personligt samtal kring detta av kursledaren i och med att analysen var klar. Det blev definitivt en reflektion kring vem jag är, vilka beteenden jag visar och vad som driver mig. Jag ser mycket fram emot kursen! Och emot tankarna efteråt.

I den delkurs av masterprogrammet jag just nu läser på universitetet diskuterar vi också reflektionens betydelse för utveckling och lärande. Jag har precis läst igenom en magisteruppsats skriven av en tidigare studerande som gjort en undersökning om lärares reflektion, och ska nu diskutera det med min studiegrupp. För egen del överför jag det som vanligt i tanken till ridlärares reflektion.

Jag tänker att reflektion kan vara väldigt många olika saker. Det kan nog vara både planeringen före någonting, eftertanken efter någonting, intresset av att ändra på någonting man tidigare gjort och en sorts tankekoppling kring hur man själv agerat i en situation, ställt i relation till hur utfallet blev. Reflektion kan vara både omedveten och medveten. Vi reflekterar ju egentligen på något vis hela tiden. Att reflektera kring reflektionens betydelse tar det hela till sin spets!

Otroligt intressant, tycker jag!

Vad betyder reflektion för dig, hur reflekterar du, när reflekterar du och vad upplever du att det ger dig? Jag vill gärna ta del av också dina tankar kring reflektion!

Maria Falck, från ridskolepedagogik.com skriver på Kikkuli-bloggen!

maria

Här tittar jag in för att skriva!

Jag är en trettiosexårig fyrbarnsmamma, ridlärare, ridskolechef, egenföretagare och masterprogramstuderande i pedagogik. Jösses, hur hinner hon ens skriva? Tänker ni kanske nu. Ja det kan man undra! Skrivandet har alltid varit en del av mitt liv i olika former, det är som min lilla bubbla där jag ibland stänger in mig och stänger av! Jag har aldrig kommit så långt att jag har gett ut något, men det är ju faktiskt ett litet hemligt mål jag har… Någon gång!

Just nu skriver jag mest i bloggform på min egen blogg, på hemsidan till mitt eget företag och i vetenskaplig form i universitetets uppgifter – alla delar olika men alla lika givande för mig. Hos Kikkuli hamnade jag dels eftersom jag tidigare köpt en del böcker till min ridskola därifrån, och nu på senare tid fått den stora förmånen att vara en bokrecensent!

Mitt liv lever jag gärna lite utanför boxarna – både bokstavligt och bildligt talat – jag följde min dröm och hamnade där jag är idag. Man skulle nästan kunna säga att jag lever som i en hästbok! I alla fall tänker jag ibland både stolt och tacksam att det faktiskt känns så.

När jag var liten var jag en hängiven ponnytjej, utan vare sig egen ponny eller särskilt hästintresserad omgivning. Min stora dröm var att starta en egen ponnyridskola. Det var inte många som trodde att den plan jag gjorde när jag var tio år faktiskt sedan skulle komma att förverkligas när jag var tjugofem – men så blev det! Det ligger förstås mycket arbete bakom, och en stor målmedvetenhet – för sådan är jag. Idag har jag drivit ridskolan i drygt elva år och det är både slit och släp och ett liv som i en hästboksdröm, i en härlig kombination så som hästlivet ofta är.

Oj vad jag älskar mina ponnyer! De är mina vänner, kollegor och lärare. Vad vore livet utan alla mina tjugo (!) fyrbenta kamrater av olika personlighet, form och kulör, det kan man undra men jag vill inte veta!

Jag har ett mycket stort pedagogikintresse som bara tycks växa med åren. Min speciella nisch är att kombinera ridskolans pedagogik och undervisning med universitetets variant av densamma. För mig är det en ständigt pågående lärprocess att vända och vrida på saker och att se saker ur olika perspektiv. På ridskolan jobbar jag alltid för att höja den pedagogiska kvalitén på undervisningen, och jag delar gärna med mig av det jag kommer fram till. På universitetet använder jag mina uppgifter till att lyfta ridskolan som utbildningsfält – fortfarande relativt ensam i min sak, vilket gör det både lite extra inspirerande och viktigt! Jag är helt säker på att ridskolepedagogik, som jag kallar mitt område, är på stark uppgång. Där vill jag vara med!

Jag drivs av en iver att ständigt utvecklas och att lära mig nya saker och jag brinner för kunskap och lärande i alla former, i livet i allmänhet och på ridskolan i synnerhet. Jag tror dessutom att kunskap mår som allra bäst när den generöst får spridas till så många som möjligt.

Här hos Kikkuli har jag hittat så mycket som tilltalar mig!

 

Tack för att jag får vara här!