Att lära sig att lyckas

Den allra viktigaste uppgift vi ridlärare har är att skapa möjligheter för våra elever att lyckas!

Under hösten har jag haft den stora äran att besöka många olika delar av landet med min ridskolepedagogik. Det har varit lite olika upplägg beroende av önskemål, allt från heldagar till kortare inspirationsföreläsningar, och det har varit alldeles fantastiskt roligt! Mina uppdrag bygger främst på mitt yrke som ridlärare för barn och mitt numera ganska väl kända ridskolekoncept, men jag kopplar det också till pedagogisk och specialpedagogisk forskning. Själv är jag ingen forskare (inte ännu – men kanske snart), så mitt fokus handlar mer om att inspirera till möjliga tankemodeller och förhållningssätt, än att presentera egna resultat. Jag hävdar aldrig några absoluta sanningar, förutom den som är min egen;

Den viktigaste uppgift vi ridlärare har är att skapa möjligheter för våra elever att lyckas!

Det kan vi göra på så oändligt många sätt. Att lyckas, att få känna sig värdefull, viktig och sedd. Runt om i landet har jag nu mött flera hundra ridlärare som har just precis samma inställning, och det gör mig alldeles varm i hjärtat. Framtidensridskola är i goda händer!

Ibland stöter dock budskapet på patrull.

  • Om man alltid bara lyckas, då lär man sig ju inte. Säger någon.
  • Vad tänker du att man ska lära sig? Frågar jag försiktigt.
  • Att ridning är svårt. Om man alltid bara lyckas, då förstår man ju inte hur svårt det är.

Ja svårt är det ju förstås, att rida. Riktigt extremt svårt till och med. Men inte är det väl det som är det allra viktigaste att lära sig på ridskolan? Jag är ganska säker på att det inte alls är det. Jag är tvärtom ganska säker på att den som väljer att fortsätta med ridning efter den där första nervösa tiden som nybörjare i en helt främmande värld inte bara har förstått att det är svårt, utan också iskallt har tagit med det i beräkningarna. Vi behöver inte lära ut det.

Istället bör vi sträva efter att skapa en ridskolemiljö och en modern ridskolemodell vars främsta syfte är att göra det möjligt för våra elever att lära sig att lyckas. Det kanske kräver en del av oss förstås, att sätta upp just en sådan modell. Extra jobb som vi kanske först inte hade tänkt oss. Kanske till och med en massa ny kunskap som vi inte har tänkt att vi behöver skaffa oss. En stor dos egen häst- och ridkunskap till att börja med är förstås bra, men inte ens det räcker hela vägen fram. Vi behöver också en minst lika stor pedagogiskverktygslåda – och vi behöver lära oss hur alla verktyg i den fungerar, eftersom det är där vi finner nycklarna till modellen. Inom de traditionella ridskoleramarna – utan att tumma på vare sig hästvett eller säkerhet – finns nämligen oändliga möjligheter till att skapa just möjligheter. Men kanske måste vi först lära oss att tänka om?

Jag tillbringade en hel del tid på en ridskola där jag ständigt misslyckades. Jag fick också ofta veta att jag aldrig skulle komma att bli en riktigt duktig ryttare, än mindre en ridlärare. Jag var försiktig och ofta rädd, jag var ingen ryttartalang, men jag var noggrann, mjuk och älskade hästar. Orden jag fick höra nästan dagligen jagar mig ändå fortfarande ibland. Det kommer de nog alltid att göra. Men någonstans där föddes tanken på att det kanske inte var jag, utan hela modellen som var bakvänd, och människorna som uttryckte den kan hända bara spelpjäserna.

Där och då bestämde jag mig för att faktiskt inte ändra på mig själv, utan att försöka förändra hela modellen. Det är femton år sedan nu, och jag är oändligt stolt över resan. Det jag gör idag kan tyckas innovativt och spännande – och javisst,för en del kanske lite väl avigt. Det vill säga, den del av det som syns utåt. Den inre resan handlar om något så mycket större än vad någon kan ana. Den handlar om den unga jag, som alltid misslyckades med det mesta i hästväg. Den som egentligen inte ens borde syssla med just det som är hela min värld idag.

Det finns nu en av SvRF tydligt ställd vision för framtidens ridskola som säger att ridskolan ska sträva efter att möta den moderna människans önskemål utan att kompromissa med våra värderingar. Det är på rätt väg. Det är bra!

Min egen personliga vision säger att den moderna ridskolan ska förmedla traditionell häst- och ridkunskap med moderna pedagogiska metoder, kanhändatill och med specialpedagogiska metoder. Med omtanke, förståelse och lika storkunskap om människor som om hästar. Min egen vision säger också att vi behöver tankemodifieraden traditionella ridskolemodellen, och att i alla lägen alltid sträva efteratt tänka ett varv till. Istället för att sortera våra elever efter tycke ochsmak är vår allra främsta uppgift att fundera över hur vi som ridlärare kangöra för att göra det möjligt för alla elever att lyckas. Om vi inte kan det,behöver vi lära oss det.

En ridskola blir det vi vill att den ska vara och det vi gör den till. Vi behöver bygga ridskolan så att den på riktigt blir till för alla. En ridskola ska vara platsen där drömmar slår in, där människor växer och där våra elevers viktigaste lärdom är att de kan och är värda att lyckas!

Och lyckas och lyckas och lyckas!

/Maria Falck, Ridskolepedagog

Annonser

Hästkunskap som grund till människokännedom?

Det finns inga dumma hästar. Hästars reaktioner är alltid beroende av deras omgivning, och för att hantera hästar på ett bra sätt måste du lära dig att både förstå och förutse deras beteende.

I alla hästyrkesutbildningar ingår en film som heter ”I säkraste laget”. Vi som är utbildade genom Svenska Ridsportförbundet och som arbetar professionellt med hästar har sett filmen fler gånger än vi kan räkna till, och en av våra allra viktigaste uppgifter är att sprida dess kunskap. För hästmänniskor är det ett så naturligt förhållningssätt att vi knappt ens reflekterar över det. För oss är det helt självklart!

Vi scannar av vår omgivning, och vår häst. Vi försöker att tänka som vår häst för att kunna förutse vad den eventuellt kan komma att reagera på, och om vi upptäcker något som vi tror att hästen kommer att reagera negativt på försöker vi att förändra situationen och förhindra att den blir farlig.

Om vi har hand om flera hästar åt gången måste vi göra detta för alla hästar. Alldeles särskilt om det är en ridlektion vi har ansvar för. Vi måste se med hästarnas ögon, och hålla koll på alla människor som är i rörelse runt ridbanan, vi måste ha koll på trafiken utanför, vi måste hålla koll på ordningen i ledet så att ingen häst kommer för nära en annan, vi måste hålla koll på vädret (för att en regndroppe kan betyda att någon i publiken utomhus plötsligt fäller upp ett paraply och skrämmer någon av hästarna). Ja listan kan göras lång. Vid en ridlektion ansvarar ridläraren inte bara för hästens och den egna säkerheten utan också för alla inblandades. Det är en självklarhet och inte det minsta konstigt alls.

Det som gjorde att jag från början lockades till ridläraryrket var hästarna – inget snack om saken. Men efterhand höjde jag blicken och utvecklade ett minst lika stort intresse för människorna som satt uppepå hästarna på mina ridlektioner. Det blev min väg till fortsatt utbildning. Pedagogik är mitt huvudämne men specialpedagogiken liksom en skattkista jag får kika i ibland. Och jag tänker ofta för mig själv, att visst finns det många likheter mellan det vi hästmänniskor behöver lära oss för att kunna utöva en säker hästhantering och hur vi kan lära oss att hantera människor.

Jag tänker att vi som sysslar med hästar får verktyg med oss på ett vis som vi kanske först inte ser vidden av, men som vi sedan har oändlig nytta av i resten av våra liv. Vi lär oss att förstå och att ibland också förutse våra medmänniskors reaktioner – därför att det är så vi gör med hästarna. Vi lär oss perspektivtagning eftersom vi utifrån säker hästhantering vet att det enda sättet att förstå hur en annan individ ser på någonting är att försöka se det hon ser. Vi lär oss empati! När vi samspelar med människor i olika former minns vi tillbaka på hur vi i en grupp hästar behöver se till varje individ på samma vis – därför gör vi det också med de människor vi har omkring oss. Vi minns att vi med hästarna ibland behöver förändra miljön omkring dem för att förhindra negativa – kanske farliga – händelser. Kanske behöver vi ibland även göra det med våra medmänniskor. I vår tur kan vi dessutom också lära fler människor precis det vi själva lärt oss – om både hästar och människor.

Att få möjlighet att tillbringa tid med hästar ger kunskaper för livet – ur så många dimensioner!

/Maria Falck

”Det är så härligt att bara sitta och prata”

hjärta

Så sa ”mina” tonåringar idag när vi avslutade ridlägerdagen med avramlingsfika och allmän samvaro. Och jag tänker att kanske är det just det som är det allra viktigaste av allt. Ridlektioner och teorilektioner i all ära, det är ju givet på ett ridläger förstås. Men de här stunderna då vi sitter ner tillsammans och pratar, det kan nog ändå vara stunderna som på riktigt fastnar i hjärtat.

Vi pratar om hästarna, om ridskoleverksamheten, om framtiden och om flyttplanerna. Vi pratar om drömmar och mål och om samhällets normer och krav. Just det sista blev det en del av idag. Ungdomslivet och de tysta förväntningarna. Om dyslexi och ADHD, om den outtalade normativiteten – och utanförskapet. Om missförstånd och ”problembarnstämpeln”, och om att vara sig själv eller att låtsas vara någon annan.

På det offentliga schemat idag stod en hel del. De har lärt om hästens vilopuls, ridit intervallträning och kollat återhämtningspuls. De har haft häst- och stallvård och mockat och smörjt läder. Ridit dressyr, övat skänkelvikningar och galoppfattningar. Förstås. Men de har gjort så mycket mer än så. Kanske mer än de just nu anar. De har stärkt varandra, sett varandra och lyssnat på varandra. I en värld som är allt annat än lättmanövrerad.

De är på ridläger hos mig denna vecka, mina fantastiska tonåringar. Och de är så kloka. Jag är ödmjukt tacksam över att de vågar öppna sig så. Att de vågar prata med mig som är vuxen, och att de känner en sådan trygghet i sin egen ridlägergrupp. Vi har en liten bubbla här. Stallet och ridskolan är deras fristad. Jag lovar att jag ska göra allt som står i min makt för att det alltid ska få fortsätta att vara just precis så.

 

/Maria Falck

 

 

Ridlägertider, hej hej!

20

Hej på er, mitt i ridlägertider! Ja för här på ponnyridskolan i Södermanland är sommaren alltid lika med ridläger till hundra procent och det är definitivt årets höjdpunkt även för oss som har det som arbete. Hos oss bedriver vi ridläger hela sommaren så när som på en ledig vecka mitt i. Vi turas om lite, jag och min personal ansvarar för olika läger, även om jag ju har det övergripande ansvaret för helheten alltid. Jag är inne på min andra ridlägervecka nu. Förra veckan hade jag ridläger för 7-12-åringar och denna vecka för så små barn som 3-5-åringar. Det sistnämnda är lite av min särskilda specialitet också inom den akademiska världen, så man kan verkligen säga att jag denna vecka befinner mig mitt i mitt eget forskningsfält. Mycket inspirerande! Mot slutet av sommaren tar jag mig an tonåringarna. Alla åldersgrupper är förstås lika roliga att arbeta med, och jag tänker att variationen verkligen gör att jag utvecklas i mitt yrke, varje dag!

Att hitta den perfekta balansen mellan upplevelse och utbildning är nog ridundervisningens utmaning i allmänhet och ridlägrets allra viktigaste uppgift i synnerhet. Ett riktigt bra ridläger innehåller upplevelser som blir minnen för livet och utbildning som ligger rätt placerat i förhållande till varje elevs aktuella utvecklingszon. Dessutom innebär varje ridlägervecka tydliga grupprocesser, från en tyst och blyg första samling genom alla faser till ett ibland ganska tårfyllt farväl. Det gäller att hålla balansen även i det! Det är inte alltid plättlätt och i ärlighetens namn faktiskt ganska svårt ibland. Men övning ger definitivt färdighet och med ett leende på läpparna och ett lösningsfokus i blicken kommer man riktigt långt. För trots allt är det så, att vårt arbete är någon annans drömsemester – tänk vilket förtroende vi får att förvalta!

En annan otroligt viktig sak en ridlägersommar innehåller är utveckling av de unga ledarna. Varje vecka hänger i stallet inte bara ridlägerelever utan också ett gäng yngre ledare. Min verksamhet har en tydlig ledstjärna som säger ”att leda är att låta andra leda – och växa”. Jag i min roll som ledare skall inte bara leda utan också handleda och utbilda nya ledare. Först och främst tänker jag att ledarskap innebär att föregå med gott exempel. Så som jag vill att mina yngre ledare ska vara, så ska jag också visa mig själv! Näst efter det kommer förtroende och ansvar. För att skapa sig den rutin och erfarenhet en ledarroll kräver, behöver man börja någonstans. De yngre ledarna behöver veta att jag tror på dem, att de är kompetenta och att de kan lyckas. Det är fantastiskt att se vad ett sådant förhållningssätt kan göra med en ung människa! Rätt förvaltat blir också det ett minne för livet.

Så, med ett leende på läpparna, ett lösningsfokus i blicken och med en tro på de unga ledarna kastar jag mig nu åter igen ut i ridlägersommaren. Mitt arbete som kanske är just din drömsemester. Tack snälla för det förtroendet!

/Maria Falck

 

Tiden, den där tiden och allt man vill göra!

fortbildningsdag

Tid är ett fascinerande fenomen. När man väntar går det så oändligt långsamt, och när man är mitt uppe i något roligt går det alldeles för fort! Just nu tycks livet erbjuda en blandad kompott av båda delar. Vissa saker tycks aldrig ta riktigt fart, och otåligheten kryper i kroppen. Att vänta har aldrig varit min favoritgren, och just i det här fallet kan jag inte göra annat än att vänta på att rätt bitar ska falla på plats. Då är det bättre att fokusera på det roliga under tiden, eller hur?

Hej vad det går undan i det roliga just nu. Ponnyridskolan har startat upp för vårterminen. Vi driver enbart utomhusverksamhet och saknar (ännu) ridhus, därför har vi vinteruppehåll i januari-februari och startar i mars. Men i år undrar vi förstås lite var våren är? Vi jobbar på trots allt. Många är ridsugna efter vintern och dyker in med glatt humör och varma kläder – litegrann så där som man ibland minns tillbaka på en ridskola från förr, så har vi det hos oss har vi hört sägas. Det är vi stolta över. En oas i den stora (häst)världen – så är tanken med vår (ponny)plats på jorden!

Studierna blir allt mer intensiva efterhand masterprogrammet avancerar. Men jag älskar det! Oj som jag älskar det. En riktig plugghäst har äntligen funnit sin plats och steget till en forskarutbildning känns inte alls oövervinnerligt längre. Kanhända det är dit jag styr efterhand! Jag skulle ju skriva böcker också – än så länge finns de bara i mina tankar. Bokrecensioner väntar, och så skulle jag blogga lite också förstås! Åh förlåt. Tiden, den där tiden…

Ridskolepedagogik tog ju också liksom fart. Minns ni att jag skrev om min filosofi 2018 – att säga JA? Det är närapå drömlikt hur det sen blev. Jag har haft fortbildningsdagar för ridlärare genom olika ridsportdistrikt och föreläsningar på ridskolor. Den ultimata drömbokningen kom häromdagen – jag ska föreläsa och undervisa i pedagogik på Ridskolan Strömsholms ridlärarutbildningar, det första tillfället redan nu i vår. Och det planeras för informationsfilmer. Hej vad det går undan i det roliga just nu!

Därför är den här tiden hemma i soffhörnet värd liksom ännu mer nu än vanligt. Extrovert blir introvert på kvällarna och tystnaden är ljuvlig.

Det är ju dock inte ofta tyst i ett hem med fyra barn, det måste väl erkännas. Och det är ju också det som är livet just nu! Men någon gång då och då händer det – med en kopp te och en (lite för sen) kvällstimme. En trettiosjuårig födelsedag passerade i ett huj häromdagen och jag tänker att tiden, den där tiden – vad jag är lycklig över att jag får tillbringa den så här!

Så oändligt tacksam att jag får göra det här i livet!

Maria Falck, Ridskolepedagogik.

Filosofi 2018 – Att säga JA!

förberedelser

Det jag nu ska till att skriva är som taget ur en saga, men är så sant som det kan bli! Det har i allra högsta grad att göra med min filosofi 2018; Den som innebär att säga JA till allt som tar mig framåt! Oavsett hur stort, hur svårt och hur oöverstigligt. Att börja säga JA är det bästa jag gjort! För det var då jag började få frågorna.

Det blev inget nyårslöfte i år. Det blev en hel filosofi. Jag bestämde mig helt enkelt för att börja säga JA. Till sådant jag förut skulle sagt nej till. Till sådant jag förut inte trott var ämnat för mig. Till sådant som tyckts alldeles galet oåtkomligt.

Jag har varit modig tidigare i mitt liv förstås. Jag har följt mina drömmar, blivit hästföretagare i unga år och levt mitt liv på det vis jag alltid önskat. Den vägen har på ett vis för mig alltid varit utstakad. För mig har det inte funnits någon annan väg. Jag har sagt JA till mycket tidigare förstås. Men detta är något helt annat. Det är en stark känsla av att det ska komma något mer. Som en övertygelse om att några av livets allra bästa dagar ännu inte inträffat.

I samma veva bestämde jag mig för att göra några omorganisationer på min ridskola. Att leda är att låta andra leda – och växa. Sagt och gjort, jag lyfte in min högra hand i mitt ställe och jag lyfte upp mig själv. Om ridskolan bara är jag kan ridskolan aldrig bli bättre än vad jag kan och orkar vara. Men om ridskolan istället är vi finns inga gränser för hur bra den kan bli! Jag frigjorde på det viset också både en del av mig och en del av min tid. Tid att satsa på mina studier i min slutspurt mot en masterexamen i utbildningsvetenskap – 45 poäng kvar. Tid att säga JA!

Ridskolepedagogik är det koncept jag skapat i och med min ridskola: Utbildningsvetenskap plus ridskolepraktik. Nu är vi på väg ut i den stora ridskolevärlden, konceptet och jag. Utbildning är under utveckling i vårt samhälle. Kunskap är coolt och kunskapsöverföringens nycklar är en högst aktuell diskussion på många av samhällets arenor. Vi på ridskolan – en av landets största fritidsaktiviteter – behöver hålla oss uppdaterade. Framtidens ridskola är vårt ansvar!

Min mailbox innehåller nu plötsligt avsändare jag sett upp till i hela mitt yrkesliv. Jag får förfrågningar och bokningar jag aldrig kunna drömma om. Jag är mycket ödmjuk inför att det också är nyhetens behag, men jag väljer att go with the flow och jag väljer att säga JA till allt som tar mig framåt. För kanske är det vägen till några av livets allra bästa dagar?!

 

Du når mig inte utifrån – men du är välkommen in!

linus

Plötsligt är jag nio år igen – på en skolgård någonstans i Sörmland. Tuffa X nummer ett får syn på mig och ropar; ”Hästen var god, men sadeln var lite seg”. Jag har hört det förut. Faktiskt varje dag. Tuffa X nummer tjugotvå fyller på; ”Alla barnen åt hamburgare utom Conny, för det var hans ponny”. Jag går vidare mot klassrummet, tyst och blyg. För sådan var jag då.

Jag hängde i stallet varje dag – hos min älsklingshäst Linus. Han var en meter hög och min första stora kärlek. I skolan visste alla om det förstås. Att vara hästälskare var att vara urbota töntig. Så sa de då, tuffa X ett till tjugotvå.

Eller så var det kanske precis tvärtom. Kanske var det så att vi små tysta hästälskare utstrålade en inre styrka som omvärlden inte kunde sätta fingret på. Vi hade en egen värld som inte var tillgänglig för dem. Vi hade någonting de aldrig kunde ta ifrån oss. Någonting som fick deras slagord att mista all sin kraft. Kanske var det därför de så ihärdigt försökte.

Utåt var jag tyst och blyg, men de misstog sig stort. Inuti var jag en annan. I stallet blev jag den som var jag. Därför att i stallet fostras starka, drivna och ödmjuka ledare. I stallet formas empatiska, kloka och ansvarstagande människor. Och för varje dag jag tillbringar i stallet blir jag fortfarande ännu lite mer av den jag på riktigt vill vara.

Det händer grejer i hästvärlden nu!

Ridning har blivit godkänt som friskvård och Peder Fredricson har åter igen vunnit Jerringpriset. Nätet svämmar över av hyllningar. Förstås! Det är fantastiskt och stort. Vi som lever i hästvärlden vet precis hur stort det är.

Men plötsligt ringer skolklockan igen och de står där på nytt. ”Hästen var god, men sadeln var lite seg”. Jag har hört det förut. De är äldre nu förstås, de kan svårare ord och de låter annorlunda nu. De har flyttat från skolgården till Facebook. Men allt är sig likt och innebörden är densamma. ”Alla barnen åt hamburgare utom Conny, för det var hans ponny”.

Jag scrollar genom flödet, men kommenterar inte. Jag behöver inte smyga, jag syns inte ens. Kanske skulle man kunna missta mig för tyst och blyg. För utåt var jag sådan då. Men det är jag inte längre. För i stallet formades jag till den jag är, jag vet vem jag är och vem jag vill vara. Hästvärlden lärde mig det. Den lär mig fortfarande det, varje dag.

Och när tuffa X ett till tjugotvå stänger av sin Facebook och återgår till det som är deras liv idag – är de lyckliga då?

För det är jag! Jag har en annan värld. De når mig fortfarande inte utifrån, men de är varmt välkomna in! Varför inte med friskvårdsbidrag?

 

Maria Falck – Ridskolepedagogik.

 

Mot 2018 med nya mål!

 

kikkulimål

Det sägs att 10% av befolkningen tänker målinriktat, 5% skriver ned sina mål och 90% av de nedskrivna målen uppnås (Michel Grinder).

Jag känner inte till den vetenskapliga riktigheten bakom detta påstående, men för den målstyrda person jag är måste jag erkänna att det låter väldigt trevligt. Jag har levt ungefär på det viset så länge jag kan minnas, och för mig fungerar det så. Jag väljer alltså att tro att påståendet är korrekt (troligtvis är det därför det fungerar för mig)!

Mål har alltid sporrat mig. Människor som har egna mål – och som vågar berätta om dem – har alltid fascinerat och tilltalat mig. Mål ska gärna vara på gränsen till för höga, så där så att någon tappar hakan, tycker jag. Sikta mot stjärnorna, sägs det ju att man ska!

För 2018 har jag fem mål: Ett som entreprenör och företagsledare för ridskolan, ett för bifirman Ridskolepedagogik, ett för studierna, ett för skrivandet och ett för min egen ridning. Utöver det har vi som familj också ett gemensamt mål att jobba mot.

För den som inte tänker lika målinriktat kan det säkert upplevas både kravfyllt och stressande när jag pratar om mina mål. För det gör jag gärna (och säkert lite för ofta). ”Slappna av” har jag hört. Måste du hela tiden framåt? Ja, sanningen är väl den att jag ibland önskar att jag var bättre på att slappna av. Det har aldrig varit min bästa gren. Att vara mer i nuet har jag blivit väldigt mycket bättre på sedan jag fyllde trettio.

Men jag vill alltid framåt. Det går liksom inte att stoppa. Och inte vill jag gå på måfå när jag styr. Jag vill följa mina stjärnor, helst de allra högsta. Men når jag bara till trädtopparna är det gott nog för stunden. Jag är helt övertygad om att med genomtänkta strategier, klokt använd magkänsla och rätt riktad arbetsinsats kan alla mål förr eller senare uppnås!

Med förhoppning om att alla dina mål för 2018 kommer att uppfyllas, önskar jag dig ett alldeles underbart Gott Nytt År!

 

Maria Falck, Ridskolepedagogik.

Utmanare redo? Skolan redo? 3, 2, 1 – kör!

Förstå

Förutom ridskolan och pedagogiken är jag också mamma till fyra barn. Jag är också en av alla de föräldrar som varje dag våndas över att ett av mina barn inte riktigt passar in i skolsystemet. Det skriver jag sällan eller aldrig om i mina egna forum. Därför ska jag skriva det här inlägget inte utifrån min yrkesroll som jag brukar, utan som – en stundtals ganska uppgiven – mamma.

Mitt barn har ingen diagnos och det finns inget som på så vis tydligt pekar på orsakerna till att det inte fungerar. Mitt barn är heller inte (enligt mig) ouppfostrad. Mitt barn uttrycker ofta en verklig vilja och önskan om att det ska fungera. Men det fungerar inte.

I min utbildning läste jag en gång en kurs som hette ”Barn och ungdomar som utmanar skolan”, och jag inser att det är precis det mitt barn gör – utmanar skolan.

Det tog mig ganska lång tid att förstå att det är på det viset. Hemma fungerar det för det mesta problemfritt. Ja vi har diskussioner förstås, och vi är inte alltid överens. Barnet tänker snabbt, har humör och är väldigt bestämd på många punkter. Så har det alltid varit, men jag har aldrig sett det som ett problem. Jag har snarare känt att det har utvecklat mig som människa, att möta och bemöta mitt barn på det vis mitt barn behöver bli bemött istället för på det vis jag tidigare lärt mig att det ”ska vara”. Jag inspireras av att leva och tänka utanför boxarna! Mitt barn gör mig bättre på det för varje dag. Jag är evigt tacksam!

Mitt barns skoltid har tyvärr varit en – snart fem år – lång tid av mycket varierande upplevelser. Och alltid beroende av vem som för stunden haft ansvaret. Jag är medveten om att jag låter ganska kategorisk i min egen bedömning, men det jag nu kommer att skriva är de högst personliga upplevelser vår familj haft under en lång tid.

Jag har ofta känt att mitt barn varit som en försöksperson för olika metoder och filosofier, eftersom ingen riktigt haft något ”facit”. Det i sig har inverkat väldigt negativt på mitt barns upplevelser och känslor inför både skolan och skolans personal. Man kan lugnt säga att förtroendet är brutet sedan länge, och det kommer att ta tid att bygga upp det igen.

Mitt barn har mött många olika typer i skolan;

Den auktoritära – den som pekat med hela handen och krävt minutiös lydnad. Hävdat att allt annat endast är ett resultat av dålig uppfostran. Mitt barn har blivit tokig förstås, vill inte bli dominerad och styrd. Vem vill bli det?

Den manipulativa – den som låtsats vara på mitt barns sida för att skapa förtroende, för att sedan försöka spela på mitt barns känslor; ”Efter allt jag gjort för dig”.. Mitt barn har blivit besviken förstås, och arg. Vem skulle inte bli det?

Den hetlevrade – den som skriker och härjar i alla lägen. Den som bara ser resultatet av mitt barns beteenden och som inte alls bryr sig om vad som skedde innan och vilka händelser som utlöste det. Mitt barn har härjat tillbaka förstås. Vem skulle inte göra det?

Listan kan göras lång. Allt för lång. Och jag vet att jag inte är ensam. Allt för många barn har det så här i skolan. Allt för många föräldrar känner samma maktlöshet. Mitt barn har utöver detta även en historia av utsatthet och mobbing. Det har gått i varandra och det har stundtals känts som att skicka mitt barn till ett minfält varje morgon. Fruktansvärt.

Mitt barn har också mött vänliga och förstående människor, givetvis. Men tyvärr är det inte dem mitt barn i första hand minns eftersom det motsatta varit betydligt mer frekvent.

Jag har läst och läst. För så fungerar jag. Jag har sökt i olika forum, olika böcker, på olika sidor. Jag själv är ganska klar över hur jag ska göra för att det ska fungera hemma, och på alla andra platser där jag är tillsammans med mitt barn. Det har jag inte läst någonstans. Det har mitt barn lärt mig! Jag har försökt att vara lyhörd, flexibel och trygg.

Det jag har läst har kompletterat och fungerat som en bekräftelse på att jag faktiskt är på rätt spår. Det har också varit en stor hjälp när jag drivit frågan i skolan. Därför är jag så glad över alla de böcker som skrivs och ges ut, om funktionsvarianter och om andra sätt att tänka och att vara än ”det normala”. För vem är egentligen normal?

Mitt barn är en av alla dem som på olika vis utmanar skolan, och det är hög tid att skolan antar utmaningen. Vår egen kamp har nu äntligen börjat ge resultat. Jag törs nästan inte säga det högt, så jag viskar;

Mitt barn har den senaste tiden självmant klivit in i skoltaxin och vinkat glatt, mitt i mörkaste vintertid. Jag ser på mitt barn och jag känner att något är på väg att ske. För oss stavas det lösningsfokus och förtroende. Och skolan har uppmärksammat det. Äntligen! Jag hoppas så innerligt att vi får fortsätta att bygga nu. Utan att det rasar igen.

Älskade, älskade barn. Du är helt fantastisk just precis för att du är den du är. Ingen har lärt mig så mycket som du har lärt mig. Jag är så oändligt stolt över att just jag fick äran att vara din mamma!

Maria Falck, Ridskolepedagogik – men just här och nu bara mamma.

 

 

Mot framtidens ridskola!

huvudbild

Idag ska jag ta er med in i min fantastiska värld, till mitt favorit- och specialområde: Pedagogisk rid- och teoriundervisning på ridskolan!

För att bli ridlärare behöver man först och främst kunna rida själv. Det är en grundförutsättning för att komma in på ridlärarutbildningar. När man har tillägnat sig kunskapen för egen del är nästa steg att kunna föra vidare kunskapen till andra. För att kunna föra vidare kunskapen till andra räcker det inte med att kunna föra kunskapen vidare på den nivå och på det vis man själv lärde sig den.

Huvudsyftet med att föra vidare kunskap är inte själva utförandet ”utlärningen”. Huvudsyftet med att föra vidare kunskap handlar om att mottagaren uppfattar budskapet, kan ta det till sig och använda det. Däremellan tror jag att man lätt kan gå vilse, i alla former av utbildningsverksamhet!

Till detta tankesätt finns ett mycket bra och tänkvärt citat av den danske filosofen Sören Kirkegaard:

”Om jag vill lyckas med att föra en människa till ett bestämt mål, måste jag först finna henne där hon är och börja just där. Den som inte kan det, lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra. För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad hon gör, men först och främst förstå det hon förstår. Om jag inte kan det så hjälper det inte att jag kan och vet mera.”

Min tolkning är ungefär följande: Som ridlärare har man en stor kunskapsbank – ingen tvekan om den saken. Utmaningen är inte att äga kunskapen och att servera den korrekt. Det har ingått i alla ridlärarutbildningar i alla tider att lära sig det.

Utmaningen idag ligger istället i att uppfatta var någonstans eleven befinner sig i förhållande till ridlärarens kunskapsbank. Att förstå det eleven förstår och att därifrån ta eleven vidare. Om ridläraren börjar för högt över elevens startnivå kommer det att skapas ett tomrum mellan ridlärarens startnivå för utlärning och elevens startnivå för inlärning. Då får man inte ut så mycket som man skulle kunna få ut av relationen ridlärare – elev. Kunskap går till spillo!

Det låter lätt när man sammanfattar det på detta vis. Det är allt annat än lätt i verkligheten! Men oj så intressant! Och någonting som verkligen är min drivkraft. Att alltid utveckla förmågan – både hos mig själv och hos andra – att göra kunskap tillgänglig på en mängd olika vis. Och med utgångspunkt i en mängd olika startnivåer.

Därför blir jag alltid extra glad varje gång detta uppmärksammas lite extra inom ridsporten. Alldeles nyligen fick jag frågan om jag skulle vilja komma på en av distriktets anordnade ridlärarträffar i vår, och prata om pedagogisk rid- och teoriundervisning för små barn. På den kurs för ridskolechefer jag var i förra veckan fick jag också positiv återkoppling av några kurskamrater i det att jag ofta skriver om ämnet.

Det känns väldigt inspirerande och härligt att pedagogiken börjar ta allt mer plats på ridskolan. Jag tror att det är precis det som är definitionen av ”framtidens ridskola”. Och jag är så tacksam att jag får vara med på det tåget!