Sommarintovert, vinterextrovert

ledin

Allt är så komprimerat. Under två månader ska vi leva ut alla fantasier vi kokat ihop under resten av året och bli sådär härligt livsbejakande och tillfreds med livet som tydligen bara sommarälskare kan vara. Lite ironiskt kan tyckas, med tanke på att vi bor i Sverige, ett av Kung Bores vintervackra riken och således borde höstfantaster vara i majoritet. Att inte älska mygginfesterade, klibbiga, kokosoljedoftande, evighetslånga sommardagar är som att svära i kyrkan och få en stämpel på sig att vara en pessimistisk traderöv som borde ta sitt pick och pack och flytta till nordligare breddgrader. Sverige kanske 🤔

Skämt åsido så gillar jag sommaren. Grilla, lyssna på Ledins slagdänga om glass och sandaler av plast, ett parti kubb då och då och framförallt att bada. Havet är magiskt under sommarkvällar, när ljuden har dämpats lite, när solen inte fläskar på lika intensivt och när det plötsligt är tillåtet att packa ner beachvolleybollen och istället titta ut över vattnet och filosofera en stund. Framförallt gillar jag tanken på sommaren. Evert Taube på radion, smultron på strå, husvagnssemestrar med kaviarmackor och dagoberthår. Det är ju bara det att sommaren också kan vara lite som en Big Mac XL. Fräscha råvaror i perfekt harmoni, tilltalande upplagt på farmors kantstötta ostindia-tallrik, hemmalagad svartvinbärssaft i glaset och vilda blommor och svartvita kossor som backdrop. Sen åker hamburgaren ut för det är för mycket dressing och salladen är vissen och brödet är degigt och det är en ingrodd fläck på tallriken och en fluga i saften.

På sommaren blir jag introvert. Letar mig ner i gillestugor och in i skuggan, lever på morgnar och kvällar, hänger framför AC:n resten av tiden och drömmer om hösten. Vindpinade stränder och varm choklad, tjocka böcker framför en brasa. Då vill jag spela spel och titta i fotoalbum och laga högrevsgrytor i goda vänners lag. Längtar till vintern. Fluffig snö och tindrande barnögon, ave Maria och Dickensianska barnhemsdraman på tv. Då blir jag extrovert, vill sjunga julsånger arm i arm med Gösta borta i 4b och den där tanten som flyttade in förra året som aldrig plockar upp hundbajset efter hennes lilla pekingnes. Vill anordna glöggträffar och pysselkvällar och dricka konjak som inte smakar smask men hör till en god uppfostran och går så väldigt bra ihop med Mozarts cellokonsert.

Efter ett tag börjar en ju emellertid längta efter våren. Efter krokus och vattenpölar, munsår och blåskatarr. Allt som hör en svensk vår till. Nu blir dagarna längre. Fram med gympaskorna, nu ska hullet rastas och AD-dropparna ställer vi längst bak i skafferiet, nu är det äkta vara som gäller. Snart kommer sommaren, åh, vad vi har längtat! Så varmt det blev plötsligt. Och så många människor som liksom vaknar upp ur sina iden, skakar av sig vinterpälsen, ömsar skinn och plötsligt så sjunger vi alla om de där berömda plastsandalerna igen. Blir lite stressad av alla människor, flygande bollar, foton i motljus och den tunga lukten av fläskkarré som ligger som en dimma över villakvarteret. Fram med kubben och sluta gnäll nu, unge, nu ska det njutas! 34 grader, 42 i sovrummet och fläkten är sönder. Åh, vad skönt det hade varit att gå på en vindpinad strand. Eller åtminstone att få sitta på ett torp, mol allena, med Beda som enda sällskap, nymjölkad och glad, utedass och getingstuckna skinkor. Ett kvarglömt korsord. Lös ordflätan längst ner. ”Slagdänga från 80-talet, 14 bokstäver.”

”Sommaren är kort”

Annonser

Annorlunda light

hiker-1149898_960_720

I en tid då vi alla letar efter vår identitet och intresserar oss för alternativa livsstilar, för att rädda våra relationer, vår hälsa och vår självkänsla har vi också börjat intressera oss för det som är ”annorlunda” och kanske också i många fall, traumatiskt. Det känns konstigt att inte ha något bagage, någon story som gör oss mer intressanta. En lycklig barndom skriver inga böcker, en pubertet utan hormonsvall känns näst intill förlorad, det eviga sökandet måste hitta återvändsgränder. Håret måste ändra färg fler gånger än en kameleont, hjärtat måste krossas åtminstone ett par gånger, vi måste skolka och umgås med fel människor och vara farligt nära gränsen och irra bort oss i tillfälligt mörker och minst en Inter-rail och måste klaras av innan steget in i vuxenvärlden tas med blytunga steg. Sen kan vi säga att vi alltid känt oss annorlunda, kanske att vi förstår världen på ett djupare plan, att vi är empater och intuitiva och medkännande och att vi förstår. Att vi förstår hur det är att vara annorlunda.

Men sanningen är att vi bara vill vara annorlunda light. Vi vill inte vara barnen som går hemifrån på morgonen utan frukost och en kram. Vi vill inte vara mamman som har tre barn att försörja och en förskjuten kota i ryggraden och tre räkningar hos inkasso. Vem vill vara hemlös och uteliggare, vem vill vara papperslös flykting? Vem vill ha tatuerade siffror på armen och minnen så smärtsamma att de inte kan uttryckas i ord. Vem vill vara mobbad för att en inte kan läsa, för att en inte kan sitta still när det känns som eld brinner i lederna och myror kryper inuti skelettet? Vem vill vara så annorlunda att det inte finns ett förflutet som gränsar till nuet, ett ”då” som inte längre finns. Alla vill ha KÄNT sig annorlunda men vill inte VARA annorlunda. det är bara så länge annorlunda är modernt som det också känns charmigt att berätta om sin plågade uppväxt och salta lite extra för effekt.

Det finns så många människor som är annorlunda. Om en räknar funktionsvarianter, diagnoser, sjukdomar och utsatthet som annorlunda. Men de är annorlunda hela tiden, inte annorlunda ”light”…

/Paula Barte