Tacksamhetens tid i en tid som springer ifrån oss

time-watch-hands-of-a-clock-clock-pointers

De går laget runt. Tittar varandra djupt i ögonen och delar med sig av vad som gör just dem tacksamma. Någon gråter. Såna där stora, amerikanska tårar som liksom faller perfekt över en ny-makad kind. De är rörda, av de andra gästernas uppriktighet, av att de får dela just den här stunden med så fina och djupsinniga människor som är ödmjuka nog att förstå att de har mycket att vara tacksamma över. Bordet dignar av läckerheter. Det finns både hemlagad tranbärssås och tranbärssås på burk, för att tillfredsställa alla smaker. Flera kalkoner har fått sätta livet till. Farbror Malcolm påminner de andra om hur lite vitt kött det var på den magra stackaren förra året, när de trodde att EN fågel skulle räcka. Här finns mos på sötpotatis och pumpapaj och allt som behövs för att göra thanksgiving till en högtid att vara tacksamma över. Utifrån hörs ett metalliskt ljud, det är nog locket till soptunnan som har fallit till marken. En uteliggare som letar efter mat eller kanske en tvättbjörn. De långa guldfärgade gardinerna är fördragna. En kväll som denna vill familjen stänga ute allt mörker och elände och bara tindra med ögonen. De är tacksamma över befordringar, utlovade julbonusar, över all materiell välfärd som de gjort sig förtjänta av. Mest av allt är Marsha och Clint tacksamma över att just deras bostadsområde ska göras om till ett ”gated community”. Trots allt ska en väl kunna parkera Mazerattin utanför huset utan att riskera att den ska stjälas..?

Marsha har sås mungipan. Hon märker inte det och det blir en sådan märklig kontrast till den fräscha byxdräkten och den välfriserade pagen och perfekta make-upen. Det är nu vi tv-tittare ska skratta. Åt att idyllen krackelerar. När lille Edward går fram och knuffar Holly hårt i ryggen, helt oprovocerat. När kalkonen liksom pyser ihop när Clint sätter kniven i den. När Fred har druckit för mycket äggtoddy och erkänner för Virginia att han haft en affär med Barry in accounting. När katten hoppar upp på bordet med en död mus i munnen, drar med sig mörker och elände utifrån, upp på Marshas linneduk som hon själv fållat kvällen innan och hemhjälpen Betty strukit i morse. Nu är inte Marsha tacksam längre, hon är förtvivlad. Hon förstår faktiskt inte varför detta måste hända just henne. Marsha tror faktiskt inte att någon kan föreställa sig eller mäta sig med hennes lidande just nu och hon reser sig upp, hon fulgråter och kastar servetten med monogrammet på bordet och stormar iväg. Jag vet inte om jag skrattar, det är nog mer ett skrockande. Ett ”håhåjaja”. Ett ”päron till farsa”-fars med lite samhällskritik på toppen. Så avantgarde.

Själv ligger jag i soffan i pyjamasbyxor. Vi åt också paj innan men det var Frödinges ost och skinkpaj. Ingen av oss orkade laga mat och då var vi tacksamma att det faktiskt finns halvfabrikat. Jag tappade paj på byxorna och det blev en stor fläck på låret men jag satt så skönt att jag inte orkade resa mig. Jag kände mig tacksam att det bara var vi i familjen här, att jag inte behövde ursäkta mig och gå och byta om. Tack vara pajen fanns det tid att spela kort. Dottern slog mig flera gånger i svartepetter men jag vann minsann en gång i casino. En får vara tacksam för det lilla. Det knastrar i elementen, hela huset känns varmt och skönt, trots att det är halv storm ute. Nu ligger dottern och halvsover på min arm. Vi ligger under en ful fuskpäls och jag vågar inte röra mig. Min arm har somnat och känns som tusen nålar. Sambon kommer in med en kopp te, jag tittar på honom med ett tacksamt leende. ”Det är tiden”, säger jag. ”Vad menar du?”, säger han. Vi har inte pratat på en lång stund och jag harklar mig. ”Det är inte pengarna jag är tacksam över. Bilen eller huset eller alla saker vi fyller vårt liv med. Det är för tiden som vi har tillsammans.”

Det är både sant, klyschigt och amerikanskt på en och samma gång. Lite ”sickly sweet”, precis som pecannötpaj. Sambon tar den sista kanelbullen utan att fråga om jag vill ha. Jag blänger på honom. Nu känns det mer som vi, jag är tacksam över att vi är lagom perfekta.

/Paula Barte

 

Annonser

Sommarintovert, vinterextrovert

ledin

Allt är så komprimerat. Under två månader ska vi leva ut alla fantasier vi kokat ihop under resten av året och bli sådär härligt livsbejakande och tillfreds med livet som tydligen bara sommarälskare kan vara. Lite ironiskt kan tyckas, med tanke på att vi bor i Sverige, ett av Kung Bores vintervackra riken och således borde höstfantaster vara i majoritet. Att inte älska mygginfesterade, klibbiga, kokosoljedoftande, evighetslånga sommardagar är som att svära i kyrkan och få en stämpel på sig att vara en pessimistisk traderöv som borde ta sitt pick och pack och flytta till nordligare breddgrader. Sverige kanske 🤔

Skämt åsido så gillar jag sommaren. Grilla, lyssna på Ledins slagdänga om glass och sandaler av plast, ett parti kubb då och då och framförallt att bada. Havet är magiskt under sommarkvällar, när ljuden har dämpats lite, när solen inte fläskar på lika intensivt och när det plötsligt är tillåtet att packa ner beachvolleybollen och istället titta ut över vattnet och filosofera en stund. Framförallt gillar jag tanken på sommaren. Evert Taube på radion, smultron på strå, husvagnssemestrar med kaviarmackor och dagoberthår. Det är ju bara det att sommaren också kan vara lite som en Big Mac XL. Fräscha råvaror i perfekt harmoni, tilltalande upplagt på farmors kantstötta ostindia-tallrik, hemmalagad svartvinbärssaft i glaset och vilda blommor och svartvita kossor som backdrop. Sen åker hamburgaren ut för det är för mycket dressing och salladen är vissen och brödet är degigt och det är en ingrodd fläck på tallriken och en fluga i saften.

På sommaren blir jag introvert. Letar mig ner i gillestugor och in i skuggan, lever på morgnar och kvällar, hänger framför AC:n resten av tiden och drömmer om hösten. Vindpinade stränder och varm choklad, tjocka böcker framför en brasa. Då vill jag spela spel och titta i fotoalbum och laga högrevsgrytor i goda vänners lag. Längtar till vintern. Fluffig snö och tindrande barnögon, ave Maria och Dickensianska barnhemsdraman på tv. Då blir jag extrovert, vill sjunga julsånger arm i arm med Gösta borta i 4b och den där tanten som flyttade in förra året som aldrig plockar upp hundbajset efter hennes lilla pekingnes. Vill anordna glöggträffar och pysselkvällar och dricka konjak som inte smakar smask men hör till en god uppfostran och går så väldigt bra ihop med Mozarts cellokonsert.

Efter ett tag börjar en ju emellertid längta efter våren. Efter krokus och vattenpölar, munsår och blåskatarr. Allt som hör en svensk vår till. Nu blir dagarna längre. Fram med gympaskorna, nu ska hullet rastas och AD-dropparna ställer vi längst bak i skafferiet, nu är det äkta vara som gäller. Snart kommer sommaren, åh, vad vi har längtat! Så varmt det blev plötsligt. Och så många människor som liksom vaknar upp ur sina iden, skakar av sig vinterpälsen, ömsar skinn och plötsligt så sjunger vi alla om de där berömda plastsandalerna igen. Blir lite stressad av alla människor, flygande bollar, foton i motljus och den tunga lukten av fläskkarré som ligger som en dimma över villakvarteret. Fram med kubben och sluta gnäll nu, unge, nu ska det njutas! 34 grader, 42 i sovrummet och fläkten är sönder. Åh, vad skönt det hade varit att gå på en vindpinad strand. Eller åtminstone att få sitta på ett torp, mol allena, med Beda som enda sällskap, nymjölkad och glad, utedass och getingstuckna skinkor. Ett kvarglömt korsord. Lös ordflätan längst ner. ”Slagdänga från 80-talet, 14 bokstäver.”

”Sommaren är kort”

Annorlunda light

hiker-1149898_960_720

I en tid då vi alla letar efter vår identitet och intresserar oss för alternativa livsstilar, för att rädda våra relationer, vår hälsa och vår självkänsla har vi också börjat intressera oss för det som är ”annorlunda” och kanske också i många fall, traumatiskt. Det känns konstigt att inte ha något bagage, någon story som gör oss mer intressanta. En lycklig barndom skriver inga böcker, en pubertet utan hormonsvall känns näst intill förlorad, det eviga sökandet måste hitta återvändsgränder. Håret måste ändra färg fler gånger än en kameleont, hjärtat måste krossas åtminstone ett par gånger, vi måste skolka och umgås med fel människor och vara farligt nära gränsen och irra bort oss i tillfälligt mörker och minst en Inter-rail och måste klaras av innan steget in i vuxenvärlden tas med blytunga steg. Sen kan vi säga att vi alltid känt oss annorlunda, kanske att vi förstår världen på ett djupare plan, att vi är empater och intuitiva och medkännande och att vi förstår. Att vi förstår hur det är att vara annorlunda.

Men sanningen är att vi bara vill vara annorlunda light. Vi vill inte vara barnen som går hemifrån på morgonen utan frukost och en kram. Vi vill inte vara mamman som har tre barn att försörja och en förskjuten kota i ryggraden och tre räkningar hos inkasso. Vem vill vara hemlös och uteliggare, vem vill vara papperslös flykting? Vem vill ha tatuerade siffror på armen och minnen så smärtsamma att de inte kan uttryckas i ord. Vem vill vara mobbad för att en inte kan läsa, för att en inte kan sitta still när det känns som eld brinner i lederna och myror kryper inuti skelettet? Vem vill vara så annorlunda att det inte finns ett förflutet som gränsar till nuet, ett ”då” som inte längre finns. Alla vill ha KÄNT sig annorlunda men vill inte VARA annorlunda. det är bara så länge annorlunda är modernt som det också känns charmigt att berätta om sin plågade uppväxt och salta lite extra för effekt.

Det finns så många människor som är annorlunda. Om en räknar funktionsvarianter, diagnoser, sjukdomar och utsatthet som annorlunda. Men de är annorlunda hela tiden, inte annorlunda ”light”…

/Paula Barte