Vi tappar vår identitet och slutar prata om politik och semestrar och boktips och kanelbullerecept och bara pratar om hjärndimma och muffinsmidja …

snake-animal-nature-toxic-46500

Ormar ömsar skinn. Så finurligt av naturen. De kastar vinterpälsen, som ju såklart inte är en päls utan ett fuktigt skinn och välkomnar våren i en helt ny look, som inte enbart ger huden en ny lyster utan kamouflerar dem även från fiender. Jag vill också vara en orm. Så skönt det vore om förändringen liksom skötte sig själv, om kroppen kände av att det var dags för något nytt och kasserade det gamla. Om jag kunde lämna ett finmaskigt nät av döda hudceller i en buske någonstans och ringla iväg, fräsch och fabulous. Jag skulle inte vara vintertrött och albylvit, som en blekfet, strandad val med kaffefläckar på skjortan och pandaögon. Om min blotta närvaro gjorde att människor tystnade, tog ett steg tillbaka och stod stilla. Slutade babbla och föra oväsen, slutade blippa med mobiler och skratta högt och falskt och slänga med håret. Istället skulle jag ha fri lejd genom ett hav av lågmälda människor som respekterade mig, såsom människor respekterar hajinfesterade hav. Jag skulle inte vara sådär halvt om halvt osynlig som långtidssjukskrivna ofta blir. Som de blir av att de tappar balansen, tappar tyngdkraften som gör att de stannar kvar här på jorden. Som gör att de, vi, tappar vår identitet och slutar prata om politik och semestrar och boktips och kanelbullerecept och bara pratar om hjärndimma och muffinsmidja och det orättvisa i att livet inte alls blev som en tänkt sig. Jag skulle vara graciös, slank, strömlinjeformad. Väcka beundran i mitt vackra ormskinn, i ett sällskap av pantertanter som hoppat på den senaste trenden med leopardfodral. Mitt sätt att ringla, ta rummet i besittning, utan så mycket som ben och armar, bara en enda lång svans skulle väcka avund. Avund, inte kärleksfullt överseende som en känner med den tafatta kusinen från landet som får jobb på kontoret efter att ha tagit en hermodskurs i maskinskrivning. Den tafatta kusinen; jag, som liksom går och tvivlar på sig själv 24/7, undrar om jag gör rätt, ser rätt, äter rätt, andas rätt, känner rätt. Ormar har inte tid att ringla runt och tvivla. Om jag vore orm skulle jag slippa glasögon, om jag inte vore glasögonorm förstås och allergierna hade nog avtagit, jag har aldrig sett en kobra med kortisonspray och den existentiella ångesten hade nog också försvunnit, det rapporteras sällan om anakondor med ångest. Det onda i ryggen, orsakat av mina trötta binjurar skulle försvinna, likt en kanin i en trollkarlshatt, trots allt hade jag ju inte haft en ryggrad och hjärndimman skulle nog inte heller vara ett problem. Jag skulle slippa pms och mens och dopaminnivåerna hade nog normaliserats och mina cravings efter mjukglass hade nog runnit ut i sanden. Känslorna hade inte spretat så mycket, jag hade varit sugen på en mus och när jag ätit min mus hade jag varit nöjd. Legat och rapat i vårsolen i flera veckor. Inte undrat vad Pelle Johansson i Sjöbo åt till middag eller vilka glassiga bilder alla influencers lagt ut på insta. Jag hade inte vetat vad influencers är för något eller att det över huvud taget är ett ord. Jag hade inte varit så tam, så mesig, så ”Ibegyourpardonineverpromisedyouarosegarden” utan mer skinnbrallor och en jäkligt giftig tunga.

 

 

/Paula Barte

Annonser

Att adoptera en gubbe

Konstigare och konstigare tankar dyker upp i mitt huvud. Det är som små, små vågor som krusar sig i nederkanten som plötsligt växer sig till enorma skumfyllda vidunder och måste ner på papper med ett ljudligt ”splatt”. Hade jag inte skrivit ner allt som dyker upp i geléklumpen vet jag inte om jag hade trott att en hjärna kan komma på så mycket rappakalja. Ibland går jag och grunnar på en text, suger på den som vore den en hård bröstkaramell, full av sötma och antiklimax när den sista skärvan banar sin väg ner i magsäcken. Ibland måste texten skrivas med detsamma och då duger vilken padda, penna eller bläckfjäder som helst. Att de här texterna kommer att sparas till omvärlden fyller mig med både ödmjukhet och medömkan. När far och mor förr satt och läste Shakespeare och Dickens för sina små glyttar, vid en värmande brasa kommer några stackars satar nu tvingas lyssna på mina anekdoter. Eller tvingas och tvingas förresten, kanske att de till och med VILL läsa vad som rör sig i huvudet på en högkänslig prick. Det hade ju varit extraordinärt hedrande.

/Paula Barte, som debuterar idag på Kikkuli Förlag med ”Att adoptera en gubbe – i huvudet på en högkänslig prick”


—–

Utdrag ur boken:

Vinterskor

Köpa vinterskor. Det är ju så skoj. Gärna i ett överfullt köpcentrum, precis innan jul och dagen efter löning. Det sägs ju att Gud inte ger en människa mer lidande än vad hon kan klara av. Ännu en bekräftelse på varför jag inte är troende.  Det ska gärna börja med lite gitande innan. Lite bråk med familjen, frukostflingorna slut, Jehovas vid dörren. Fortsätta i samma anda med tramp i hundtolle och fel buss. Lifta mitt ute i ingenstans och hoppas på att inte bli upplockad av en yxmördare.

Redan innan jag når portarna till detta shopparnas Shangri-La börjar det suga i tarmen efter att ha påbörjat äventyret med bottenskrapet på leverpastejsburken på halvmöglig dollarfranska och nu ska det göras val, bland brödsorter och pålägg på det amerikanska haket. Står som en sandwich mellan två välluktande män med skräddarsydda kostymer och tofsloafers. När de rör sig så är det som om en får en unik inblick i det förtrollade livet hos taxeringskalenderns toppskick. De rör sig med grace, med självsäker effektivitet, med en je ne sais quoisom är förbehållet de mer burgna stånden. De pratar aktier, lustyachter och juveler, eller åtminstone föreställer jag mig det eftersom jag själv är fullt upptagen med att andas i fyrkant och fantisera om att jag rider på en regnbågsfärgad Pegasus mellan lekfulla moln.

”Spickeskinka eller mamma scans senapsgriljerade”, undrar 12-åringen bakom disken och herr Globetrotter spärrar upp ögonen i misstro och väser

”Bresaola, givetvis. Parma i nödfall.”

Herrarna avlägsnar sig och jag andas ut, efter att ha sugit in magen och röven i tio minuter, i hopp om att det skulle andas lite mindre trött husvagnsmorsa, lite mer dricka-prosecco mitt på dagen because I’m worth it.Lyckas nog sådär. Tror att foppatofflorna förrådde mig.

Lite mättare och helt lomhörd, efter att ha lyssnat på Kewin 4 år, som sitter vid bordet bredvid, som vill ha godis och tänker skrika ut sitt begär till hans tröga morsafattar vinken och galopperar bort till hemmakväll. Jag tänker att jag trots allt är rätt välsignad, jag behöver inte köpa vinterskor till Kewin. Jag behöver inte släpa in en liten kropp, som låst sig i en sjöstjärneposition, in på Gullans skoroch där le i hopp om att någon av affärsbiträdena ska förbarma sig över mig och titta på Kewin med pedagogisk blick, som gör att han lydigt sätter på ski-bootsen mamma valt ut och som kanske också har några vänliga ord till övers och en näsduk till tårblöta kinder. Det behöver inte jag göra.

Jag måste istället släpa in en alltför tung vuxenkropp som är precis lika full av protester, som för 35 år sedan när det skulle provas ut obekväma kalasskor, när det enda som hägrade var en 20-årig Dumbo utanför, som vid betalning rörde sig ryckigt och okoordinerat och som mamma motvilligt lät en sitta på, utan att stoppa in en krona i myntinkastet. Ett par obekväma lackskor och två minuter på en blixtstilla leksakselefant.  Lamporna är starkare än spotlightsen i polisens förhörsrum. En har väl sett deckare. Musiken påminner om vad som skulle kunna vara ledmotivet till Armageddon. Inte filmen alltså, utan världens faktiska undergång. När affärsbiträdet kommer närmare ser jag att hennes läppar rör sig men hör istället sångaren i Rammstein bröla. Hon ser trött ut. Tröttare än jag, tröttare än Kewins mamma. Bruce Willis syns inte till och jag undrar vem som ska rädda världen?  Jag känner igen henne, biträdet. Tittar på namnbrickan och något flashar förbi i mitt minne. Har du frågor om skor, kom till mig, jag heter Lille-morstår det och jag ser att det är min gamla nemesis. Hon som övertygade mamma om att seglarskor var det sista skriket när det egentligen var tofflor som gällde i 1983-års Sverige. Lite gråare, lite kutigare. Och jäkligt nära pensionen.  Jag formar handen till en tratt och hon ropar undrande om jag behöver hjälp med något. Stackars sate. Här har hon gått i 35 år. Hög på impregneringsspray och resignerad över att livet inte blev som hon en gång drömt om. Personalrabatten på 20% är ju i och för sig en fin förmån. Hon sveper med handen över ett helt landskap av bruna och svarta skor som varken tilltalar själ eller hjärta. Här inne är hjärnan drottning. Det ska hummas och funderas och provas och tänkas till. Vintrarna kan ju vara bistra! Skit samma att de inte väcker glädje eller ens nyfikenhet, ibland måste estetiken stå åt sidan. Önskar att jag tagit med mig någon som kunde välja. En av alla dem som tycker om att vända och vrida, sparka mjukt mot golvet för att känna stunsen. En av alla dem som faktiskt kommer ihåg vad som gömmer sig i garderobens mörka inre när de lämnar huset och nu drar sig det till minnes och funderar på vad som passar till vad. Säger att de bruna passar till dräktjackan och de svarta till ullklänningen. Någon som har förmågan att beskriva min kavaj från Cellbes som ”Dräktjacka” och min polyestertunika för ”ullklänning.” För tittar förväntansfullt på mig medan jag sakta tappar lusten att leva. Någon sådan hjälpsam människa.

Provar ett par. Behöver annan storlek. Tittar mot kön. Påminner mig själv om min totala oförmåga att köa som normala människor, av att behöva stå still i ett inferno av intryck, som en tillbringare med saft som drar till sig flugor och knott en varm dag i juli. Visst finns det väl skor på nätet? Visst kan en väl ha gympadojjor på vintern? Jag behöver ju inte gå ut. Eller så kan jag ta sambons tennisrack och knyta fast dem under skorna. Så som Joakim von Anka gjorde när han vaskade guld i Klondike.  Jag går förbi en annan affär. Känns så konstigt att komma hem tomhänt. Det här var ju trots allt lite av ett äventyr och då ska en väl kunna uppvisa troféer?

Ett rosaglittrigt diadem är väl minst lika viktigt som vinterskor, eller?

adoptera-en-gubbe_250

HÄR kan den beställas!

Tacksamhetens tid i en tid som springer ifrån oss

time-watch-hands-of-a-clock-clock-pointers

De går laget runt. Tittar varandra djupt i ögonen och delar med sig av vad som gör just dem tacksamma. Någon gråter. Såna där stora, amerikanska tårar som liksom faller perfekt över en ny-makad kind. De är rörda, av de andra gästernas uppriktighet, av att de får dela just den här stunden med så fina och djupsinniga människor som är ödmjuka nog att förstå att de har mycket att vara tacksamma över. Bordet dignar av läckerheter. Det finns både hemlagad tranbärssås och tranbärssås på burk, för att tillfredsställa alla smaker. Flera kalkoner har fått sätta livet till. Farbror Malcolm påminner de andra om hur lite vitt kött det var på den magra stackaren förra året, när de trodde att EN fågel skulle räcka. Här finns mos på sötpotatis och pumpapaj och allt som behövs för att göra thanksgiving till en högtid att vara tacksamma över. Utifrån hörs ett metalliskt ljud, det är nog locket till soptunnan som har fallit till marken. En uteliggare som letar efter mat eller kanske en tvättbjörn. De långa guldfärgade gardinerna är fördragna. En kväll som denna vill familjen stänga ute allt mörker och elände och bara tindra med ögonen. De är tacksamma över befordringar, utlovade julbonusar, över all materiell välfärd som de gjort sig förtjänta av. Mest av allt är Marsha och Clint tacksamma över att just deras bostadsområde ska göras om till ett ”gated community”. Trots allt ska en väl kunna parkera Mazerattin utanför huset utan att riskera att den ska stjälas..?

Marsha har sås mungipan. Hon märker inte det och det blir en sådan märklig kontrast till den fräscha byxdräkten och den välfriserade pagen och perfekta make-upen. Det är nu vi tv-tittare ska skratta. Åt att idyllen krackelerar. När lille Edward går fram och knuffar Holly hårt i ryggen, helt oprovocerat. När kalkonen liksom pyser ihop när Clint sätter kniven i den. När Fred har druckit för mycket äggtoddy och erkänner för Virginia att han haft en affär med Barry in accounting. När katten hoppar upp på bordet med en död mus i munnen, drar med sig mörker och elände utifrån, upp på Marshas linneduk som hon själv fållat kvällen innan och hemhjälpen Betty strukit i morse. Nu är inte Marsha tacksam längre, hon är förtvivlad. Hon förstår faktiskt inte varför detta måste hända just henne. Marsha tror faktiskt inte att någon kan föreställa sig eller mäta sig med hennes lidande just nu och hon reser sig upp, hon fulgråter och kastar servetten med monogrammet på bordet och stormar iväg. Jag vet inte om jag skrattar, det är nog mer ett skrockande. Ett ”håhåjaja”. Ett ”päron till farsa”-fars med lite samhällskritik på toppen. Så avantgarde.

Själv ligger jag i soffan i pyjamasbyxor. Vi åt också paj innan men det var Frödinges ost och skinkpaj. Ingen av oss orkade laga mat och då var vi tacksamma att det faktiskt finns halvfabrikat. Jag tappade paj på byxorna och det blev en stor fläck på låret men jag satt så skönt att jag inte orkade resa mig. Jag kände mig tacksam att det bara var vi i familjen här, att jag inte behövde ursäkta mig och gå och byta om. Tack vara pajen fanns det tid att spela kort. Dottern slog mig flera gånger i svartepetter men jag vann minsann en gång i casino. En får vara tacksam för det lilla. Det knastrar i elementen, hela huset känns varmt och skönt, trots att det är halv storm ute. Nu ligger dottern och halvsover på min arm. Vi ligger under en ful fuskpäls och jag vågar inte röra mig. Min arm har somnat och känns som tusen nålar. Sambon kommer in med en kopp te, jag tittar på honom med ett tacksamt leende. ”Det är tiden”, säger jag. ”Vad menar du?”, säger han. Vi har inte pratat på en lång stund och jag harklar mig. ”Det är inte pengarna jag är tacksam över. Bilen eller huset eller alla saker vi fyller vårt liv med. Det är för tiden som vi har tillsammans.”

Det är både sant, klyschigt och amerikanskt på en och samma gång. Lite ”sickly sweet”, precis som pecannötpaj. Sambon tar den sista kanelbullen utan att fråga om jag vill ha. Jag blänger på honom. Nu känns det mer som vi, jag är tacksam över att vi är lagom perfekta.

/Paula Barte

 

Sommarintovert, vinterextrovert

ledin

Allt är så komprimerat. Under två månader ska vi leva ut alla fantasier vi kokat ihop under resten av året och bli sådär härligt livsbejakande och tillfreds med livet som tydligen bara sommarälskare kan vara. Lite ironiskt kan tyckas, med tanke på att vi bor i Sverige, ett av Kung Bores vintervackra riken och således borde höstfantaster vara i majoritet. Att inte älska mygginfesterade, klibbiga, kokosoljedoftande, evighetslånga sommardagar är som att svära i kyrkan och få en stämpel på sig att vara en pessimistisk traderöv som borde ta sitt pick och pack och flytta till nordligare breddgrader. Sverige kanske 🤔

Skämt åsido så gillar jag sommaren. Grilla, lyssna på Ledins slagdänga om glass och sandaler av plast, ett parti kubb då och då och framförallt att bada. Havet är magiskt under sommarkvällar, när ljuden har dämpats lite, när solen inte fläskar på lika intensivt och när det plötsligt är tillåtet att packa ner beachvolleybollen och istället titta ut över vattnet och filosofera en stund. Framförallt gillar jag tanken på sommaren. Evert Taube på radion, smultron på strå, husvagnssemestrar med kaviarmackor och dagoberthår. Det är ju bara det att sommaren också kan vara lite som en Big Mac XL. Fräscha råvaror i perfekt harmoni, tilltalande upplagt på farmors kantstötta ostindia-tallrik, hemmalagad svartvinbärssaft i glaset och vilda blommor och svartvita kossor som backdrop. Sen åker hamburgaren ut för det är för mycket dressing och salladen är vissen och brödet är degigt och det är en ingrodd fläck på tallriken och en fluga i saften.

På sommaren blir jag introvert. Letar mig ner i gillestugor och in i skuggan, lever på morgnar och kvällar, hänger framför AC:n resten av tiden och drömmer om hösten. Vindpinade stränder och varm choklad, tjocka böcker framför en brasa. Då vill jag spela spel och titta i fotoalbum och laga högrevsgrytor i goda vänners lag. Längtar till vintern. Fluffig snö och tindrande barnögon, ave Maria och Dickensianska barnhemsdraman på tv. Då blir jag extrovert, vill sjunga julsånger arm i arm med Gösta borta i 4b och den där tanten som flyttade in förra året som aldrig plockar upp hundbajset efter hennes lilla pekingnes. Vill anordna glöggträffar och pysselkvällar och dricka konjak som inte smakar smask men hör till en god uppfostran och går så väldigt bra ihop med Mozarts cellokonsert.

Efter ett tag börjar en ju emellertid längta efter våren. Efter krokus och vattenpölar, munsår och blåskatarr. Allt som hör en svensk vår till. Nu blir dagarna längre. Fram med gympaskorna, nu ska hullet rastas och AD-dropparna ställer vi längst bak i skafferiet, nu är det äkta vara som gäller. Snart kommer sommaren, åh, vad vi har längtat! Så varmt det blev plötsligt. Och så många människor som liksom vaknar upp ur sina iden, skakar av sig vinterpälsen, ömsar skinn och plötsligt så sjunger vi alla om de där berömda plastsandalerna igen. Blir lite stressad av alla människor, flygande bollar, foton i motljus och den tunga lukten av fläskkarré som ligger som en dimma över villakvarteret. Fram med kubben och sluta gnäll nu, unge, nu ska det njutas! 34 grader, 42 i sovrummet och fläkten är sönder. Åh, vad skönt det hade varit att gå på en vindpinad strand. Eller åtminstone att få sitta på ett torp, mol allena, med Beda som enda sällskap, nymjölkad och glad, utedass och getingstuckna skinkor. Ett kvarglömt korsord. Lös ordflätan längst ner. ”Slagdänga från 80-talet, 14 bokstäver.”

”Sommaren är kort”

Annorlunda light

hiker-1149898_960_720

I en tid då vi alla letar efter vår identitet och intresserar oss för alternativa livsstilar, för att rädda våra relationer, vår hälsa och vår självkänsla har vi också börjat intressera oss för det som är ”annorlunda” och kanske också i många fall, traumatiskt. Det känns konstigt att inte ha något bagage, någon story som gör oss mer intressanta. En lycklig barndom skriver inga böcker, en pubertet utan hormonsvall känns näst intill förlorad, det eviga sökandet måste hitta återvändsgränder. Håret måste ändra färg fler gånger än en kameleont, hjärtat måste krossas åtminstone ett par gånger, vi måste skolka och umgås med fel människor och vara farligt nära gränsen och irra bort oss i tillfälligt mörker och minst en Inter-rail och måste klaras av innan steget in i vuxenvärlden tas med blytunga steg. Sen kan vi säga att vi alltid känt oss annorlunda, kanske att vi förstår världen på ett djupare plan, att vi är empater och intuitiva och medkännande och att vi förstår. Att vi förstår hur det är att vara annorlunda.

Men sanningen är att vi bara vill vara annorlunda light. Vi vill inte vara barnen som går hemifrån på morgonen utan frukost och en kram. Vi vill inte vara mamman som har tre barn att försörja och en förskjuten kota i ryggraden och tre räkningar hos inkasso. Vem vill vara hemlös och uteliggare, vem vill vara papperslös flykting? Vem vill ha tatuerade siffror på armen och minnen så smärtsamma att de inte kan uttryckas i ord. Vem vill vara mobbad för att en inte kan läsa, för att en inte kan sitta still när det känns som eld brinner i lederna och myror kryper inuti skelettet? Vem vill vara så annorlunda att det inte finns ett förflutet som gränsar till nuet, ett ”då” som inte längre finns. Alla vill ha KÄNT sig annorlunda men vill inte VARA annorlunda. det är bara så länge annorlunda är modernt som det också känns charmigt att berätta om sin plågade uppväxt och salta lite extra för effekt.

Det finns så många människor som är annorlunda. Om en räknar funktionsvarianter, diagnoser, sjukdomar och utsatthet som annorlunda. Men de är annorlunda hela tiden, inte annorlunda ”light”…

/Paula Barte