Vem eller vad gör henne till en mobbare?

sara
Jag har läslov och äntligen tid för mina egna manus. Under terminen hinner jag inte så mycket mer än att jobba, läsa, recensera böcker och jobba lite till. Förutom den tid som går åt till familjen och vardagssysslorna såklart. Men det är tydligt ändå, som lärare går det att jobba hur mycket som helst. Det är en hårfin balansgång mellan att göra för mycket eller inte prestera bra. Jag, som person, vill alltid ligga på topp. Hellre är jag lite bättre än bäst på det jag gör än kommer taskigt förberedd. Kanske därför som jag har varit utmattad tre gånger redan, även fast det är en annan historia. Nu vill jag istället fokusera på det som får mig att må bra och som ger mig energi. Läslovet, som jag väljer att även kalla för skrivlovet kom verkligen som en räddande ängel. Nu äntligen har jag tid för reflektion, inspiration och kreativitet och det är underbart.Jag har plockat fram ett gammalt manus som har legat och skrotat på min drive ett tag nu. Sist jag skrev hatade jag min text från djupet av mitt hjärta. Allt var värdelöst, ansåg jag. Vartenda ord. Men nu … det är riktigt bra och sedan jag börjat redigera texten lyfter den ännu mer. Att skriva är verkligen som medicin för självkänslan. Det går upp och det går ner. Ibland går det ännu djupare, nästan bottenlöst, för att sedan gå upp igen. Som värsta, bästa berg-och-dalbanan. Hisnande. Den där skrivprocessen som är som livet själv med sina med- och motgångar. Just nu skriver jag på den fristående uppföljaren till Vingklippt längtan. En ungdomsbok som ges ut via Kikkuli Förlag 2019. Som jag längtar!

Uppföljaren som har arbetstiteln Älska, glömma … handlar om utanförskap, ångest och mobbning, men är också hoppfull och lyfter ämnen som kamratskap, kärlek och positiv förändring. Vingklippt längtan handlar även den om utanförskap och mobbning, men också om självskadebeteende, hundar, vänskap och kärlek. I den får vi följa Luna som är mobbad, bland annat av Katja. I uppföljaren, som jag hoppas blir minst lika bra eftersom jag såklart vill få även den utgiven, får vi istället möta Katja och får reda på varför hon mår så dåligt. Vad eller vem gör henne till en mobbare?

/Sara Salander

Annonser

Stolt och högkänslig

bild

Stolt och högkänslig. Och så kom hösten, obönhörligen. Föräldraledigheten är slut och vardagen kickar igång med en rivstart. Smack bara, som en käftsmäll. Det känns ovant. Och svårt. Inte bara att lämna min bebis som jag i princip suttit fast med i över ett år, utan också att möta vardagen. Den krassa verkligheten. Det här med ekorrhjulet som tycks alltför runt och som snurrar alltför fort. Jag hinner inte med. Jag vill inte. Samtidigt känner jag mig väldigt barnslig. Det här är livet. Det här är att vara vuxen. Att ta ansvar. Bidra till samhället och anpassa sig. Gilla läget. Eller? Jag hinner inte ens jobba två veckor förrän min kropp strejkar och säger stopp, sakta ner, stanna! Men stanna går inte. Jag kämpar lite till. Utmanar mig och är till lags. Hade jag varit någon annan, hade jag rått mig själv att sakta ner redan tidigare i veckan. Men jag är jag och är sällan särskilt klok eller snäll mot mig själv. Tyvärr. Jag jobbar på det. Men det är alltid så mycket lättare att vara andra till lags. Andra, än mig själv. På senare tid har jag dock börjat läsa facklitteratur med ämnen HSP och psykologi. Jag vill förstå mig själv i en överväldigande värld. Det är inte sant att jag inte är vuxen. Jag är inte Peter Pan. Det är inte sant att jag inte vill hugga i och arbeta. Jag måste bara hitta mitt sätt. Det känns skönt att få min personlighet beskriven så svart på vitt i litteraturen. Det skapar trygghet. Jag som alltid förr har känt mig så udda och utanför. Nu börjar jag istället känna stolthet och storhet i att vara mig själv. Jag anstränger mig inte längre för att smälta in i normen, den stora massan. Exempelvis tar jag inte min rast i personalrummet utan skärmar av så mycket som möjligt. Det kan låta kallt och osocialt, men dösnack med människor som inte står mig nära stjäl bara energi från mig. Jag klarar inte heller av en massa surr och kackel. Det tröttar ut. Eftersom jag strävar efter att hitta strategier där jag kan må bra har jag valt att gå min väg, oavsett hur andra kan komma att uppfatta mig. Det går bättre och bättre. Jag har till exempel insett att jag, som högkänslig, reagerar starkare när jag varit utsatt för alltför mycket stimuli. Jag har tagit ett trevande steg framåt. Ett steg mot att förstå mig själv och det känns så skönt. Nästa steg måste handla om att hitta ett sätt för mig att rymmas i den här överväldigande världen. Jag måste finna ett hållbart sätt.

/Sara Salander

Om svar anhålles

2

Välkommen på kalas!

Jag som 10-åring:

Först blir jag glad. Överväldigad. Sedan ängslig. Jag vet att jag förväntas ringa själv och tacka ja till kalaset. Eller tacka nej, beroende på vad det står på kortet. Ibland står det nämligen: ”ring XXX om du vill komma” eller så står det: ”ring XXX om du inte kan komma”.

Jag läser alternativet och sedan bestämmer jag mig.

Står det att jag ska ringa om jag inte kan komma, väljer jag att komma på kalaset. Lite nervöst är det förstås, men det är ändå klasskompisar. Dem känner jag. Det blir nästan samma sak som att leka på rasten, fast hemma hos någon av dem.

Står det däremot på inbjudan att jag ska ringa om jag vill komma tänker jag inte dyka upp. Så enkelt är det. Eftersom jag avskyr att prata i telefon väljer jag helt enkelt det alternativ som gör att jag slipper.

Välkommen på fest!

Jag som vuxen:

Först blir jag glad. Överväldigad. Sedan ängslig. Så tillvida det är ett större socialt sammanhang jag är bjuden till och där jag vet med mig att jag inte känner så många. Direkt tänker jag ut möjliga samtalsämnen. Jag till och med stolpar upp repliker i tanken. Allt för att iallafall verka lite intressant och rolig och trevlig. Framförallt intressant så att jag slipper stå ensam. Repliker som ”och bilen går bra?” fungerar kanske men inte för mig. Det är så fasligt ointressant. Kallprat är verkligen inte min grej. Det är socialt, jag vet. Men det är just det. Jag behärskar inte det sociala, inte bland människor jag inte känner eller bara är ytligt bekant med. Jag känner mig livrädd och förminskad, redan i förväg. Men jag tackar ja till festen. Det gör jag. Sedan ägnar jag all min tid åt att tänka ut en trovärdig anledning att lämna återbud. Hunden åt inte upp min läxa, men väl inbjudningskortet.

/Sara Salander