Stanna världen, jag vill till stallet i stället

Idag berättade en kollega för mig om Periskop…eller möjligen Periscope, jag vet inte ens hur det stavas, och jag vill inte lära mig. Det handlar om möjligheten att filma live, det som fångas på film, oavsett om den som filmas vill eller inte, åker direkt ut i cyperrymden, fritt för alla och envar att beskåda, gilla, eller inte gilla och Gud hjälpe mig göra vad de vill med. Vid middagen hemma så berättar min unge att flera i klassen har det, att läraren varnat för att man inte ”kan vara privat” och tja, jag liksom sjönk ihop. Sorgen över vad våra barn utsätts för, frestas av och måste hålla koll på och rädslan över att hon ska råka illa ut liksom förlamade mig. Jag kunde inte behålla den lite käcka tonen, den som vill förmana men ändå förmedla att livet och människan till huvudsak är gott och god. Jag sa det, att de flesta är ok, men det hördes att jag var väldigt obekväm. Jag har levt gott hela dagen på min måndagsmorgon-ridning men då trängde bruset, verkligheten och känslan av hot på igen. Ja ja, jag försöker sucka och gå vidare, med lust och vördnad för att livet är värt det, men jag smyger på tå, spejandes efter farligheter som jag ska undvika och rädda min älskade unge ifrån samtidigt. Så där som vi nog gör lite till mans (”varför säger man mans och inte kvinns mamma” skulle samma unge säga om hon hörde mig prata), för att vi översköljs av information, nyheter och nya saker att ta in och förstå. Och ja ja, det bästa jag kan göra är väl att stå för någon slags hopp, trygghet och tro på altet. Jag försöker säga att hon är världsbäst och kan själv, men jag hör att mina oroliga förmaningar ibland blir till motsatsen – och DET är en utmaning att ständigt bevaka.

Åter till min ridlektion så provade jag ny häst i morse. Jag har suttit på henne ett par gånger tidigare och nu var det dags för en duvning. Ridläraren, min duktiga, sen länge erfarna och så generösa med sin kunskap, kavlade upp ärmarna, bildligt talat för det var minus 5 i ridhuset, och sa åt mig att sluta vilja så mycket. Som den värsta psykolog har hon läst av mig, genomskådat mig och kan som ingen annan trycka på knappen precis där den sitter. ”Den här hästen ska byggas upp, hon är inte där än och hon ska tycka att det är roligt”. Ungefär så gick hon på och jag red så att svetten bröt fram på ryggen innanför lagren av tröjor, snoret rann och ögonen lyste. Vi ska se om vi passar ihop och jag ska lära mig nytt, det är ett som är säkert. Gamla goda fina herr 17-åring ska fortsätta förgylla mina lördagar ibland och jag känner mig så priviligierad som kan, får och vågar.

Den yngre förmågan här hemma hon vill dansa, och inte bara rida. Hon älskar hästarna och ridningen, men inser där hon står med läxor, behov av kompisar och att bara hänga, att hon inte bara vill vara i stallet (jag höjer oförstående på ögonen) liksom att hon inte orkar vara på väg efter skolan precis varenda dag i veckan. Hon fattar saker som det har tagit mig mitt hela liv att fatta. Heja henne och heja mig som inte tjatar och styr runt med henne utifrån vad jag tycker och vill, utan låter henne prova, känna efter och finnas där hon är och vill vara. För varje termin jag lyckas få henne att behålla lite kontakt med stall och våra fyrfota vänner ska jag vara glad. Idag till exempel fick jag ta del av en fin artikel om hästens betydelse för jämlikheten igen. En idog och kunnig människa på FB delar en artikel i lärarnasnyheter.se. En om hur alla (barn i det här fallet) är lika inför hästen, och vetskapen om att hästen suddar ut könsroller, stereotyper och möjliggör för alla att göra nytt, vara sig själva och duga som man är. Allt det där vet vi, liksom hur vi fostras till att ta ansvar, våga fatta beslut och kunna peka med hela handen. Och framförallt, att tid i stallet och på hästryggen gör oss friska och starka. Det gillar jag, tummen upp liksom, och kör så det ryker alla som kämpar och försöker.  

Susanne Larsson, ponnymamma och författare inom funktionshinderområdet

 

Annonser

Små kalla fingrar och stora gärningar

Men herre min je vad tiden går. En gång sa en chef till mig (vi pratar tidigt sommarjobb, ett sådant där man inser i efterhand mest kom till och fortgick för att det fanns jysta vuxna som förstod att man växte, utvecklades och hade rätt fullt upp med att finnas till i stunder) att han inte blev trött av allt han gjorde, utan av allt han inte hann göra. Jag insåg då att det var klokt, mest på ett intuitivt plan, men ändå. Han sa också att man alltid kommer att möta människor som attraherar en, och att frågan om att hålla sig till den man har (valt) är en fråga om att bestämma sig. Den var väl mindre svar vit och inte alltid så lätt att reda i, men visst, han hade sin poäng i det han sa.

Allt sådant existentiellt och påtagligt krångel livet kan bjuda en på är ofta utvisat och satt på bänken i stallet. Där gläds man åt en ny häst som kommit och sina gamla favoriter som samarbetar i kylan (i helgen flyttades hästar runt i boxar för att hålla värmen och förebygga att fler vattenkoppar frös och en del av dem fick agera frisörkunder otaliga gånger åt ungar som inte klarade kylan i ridhuset utan hellre ville fläta manar i stallet). En snusig mule på kinden av stallets absolut kärvaste herre gjorde mig glad för hela helgen. Det är något med det där att vinna ett djurs förtroende som liksom tinar en längst in i hjärteroten. Eller som i måndags morse, under sedvanlig privatlektion, då den frustande, livshungrige herr 17-åriga Franko som inte fattar att han är just 17 liksom förnöjt, förvisso med bra kräm i dojjorna, sög på bettet och gungade fram med spanska ridskolan i knäna. Harmoni rakt igenom, trots arla morgontid, -10 i ridhuset och kompisarna på väg ut i hagen. Lycka som sitter i hela dagen för mig. Ju mer jag kämpar med vetenskapliga texter, administrativa system och allt mer utvecklade (?) telefoner, ju mer vill jag vara i stallet. Kalla det flykt, för mig kvittar det, jag bara vet att jag mår bra där.

Hästarna, ungarnas utveckling och kommentarer och en del engagerade föräldrar ger mig mycket. Javisst, katterna, hundarna, hagen som vaknar (under vår höst och sommar, nu känns den mest…kall) när man hämtar eller släpper ut hästar och den fysiska ansträngningen som mock och fodring innebär betyder också något. Men, utöver allt detta, så har jag mer och mer insett vilken mötesplats stallet är och kan vara, mötesplats och forum som slätar ut könsstereotyper (det finns forskning kring allt detta men ni vet hur det är när det uppenbarar sig för en, så där mitt framför ögonen), klasskillnader och andra ojämlikheter som är rätt påtagliga på andra (de flesta då tyvärr) arenor i samhället. När min kära, sedan många år nu faktiskt, ridlärare och tillika stallchef säger att alla ska ha råd att rida, eller att här ska alla kunna vara och lägger ner sin själ i kommunikationen med kommunen, i varje liten unge som kommer och rider och strider för att personer med funktionsnedsättning ska få fortsätta sin ridning som de av olika byråkratiska skäl ibland får avbryta eller lyser som solen när hon pratar om de socialt belastade ungdomarna med invandrarbakgrund som kommer under veckan, då blir jag rörd. Rörd och stolt. Stolt över att vara en del av allt detta. Så klart kämpar övrig personal på i samma anda. Och man ska veta att den som en sol strålande ridskolechefen är en etablerad, långt erfaren och väl anlitad ridlärare och tränare som kan sin sak och mest skulle kunna hålla på med den och resursstarka rätt långt komna elever som siktar mot stjärnorna.

Rörd och stolt blir jag också ibland på helgerna då jag tar del i stalltjänsten, och får extra chans att mysa med alla fyrfota, bidra i flödet då ett stort antal nybörjarfamiljer kommer och fika med kloka, fina och engagerade människor som kan samtala om smått och stort och som lånar ut sina vantar från läktaren när en unge, inte ens den egna, fryser om händerna där nere i spånet. Som kan hejda sig i ett soptag och fundera över något man sagt för länge sedan, som kan garva så mössan kommer på sned eller tyst och vördnadsfullt bara vara. Kanske i väntan på små fingrar som måste få prova själva. Själv tar jag mig ofta uppgiften att bara lägga en hand på en busig eller lite för många gånger flätad ridskoleponny, som håller på att tröttna eller testar gränser för att de som försöker lära sig tränsa inte är kvicka nog. Ponnyn stillar sig, och den ibland frusna (det är svårt att föreställa sig hur mycket man behöver ha på sig i ett stall innan man provat på) kan lära sig i sin takt. Det känns fint, meningsfullt och värdigt. Heja oss, och alla som försöker. Och heja alla fina hästar som kämpar på och fortsätter gilla människor. I alla fall så där tillräckligt mycket så att vi får vara med.

En som inte alltid inordnar sig är den otroligt charmiga och ibland på gränsen till satmariga connemaran som dottern red i veckan. Lika fint och i form som hon kan gå, lika högt kan hon lätta på bakkärran eller knipa ihop ögonen på bästa mulle-manér och bara tvärnita när det är dags att vända över. Vi skrattade gott på läktaren, det gick inte att stå emot, och hejade lika gott på den i kylan rödnästa ungen som pendlade mellan skratt och gråt, och mer än en gång ångrade sitt val av fritidsaktivitet den lektionen. Efteråt, med ryggdunkande mamma i släptåg, var hon dock lite nöjd. Hon insåg att hon ändå tagit sig igenom det, att hon behärskade något och tog nog som inteckning ridlärarens beröm som ändå kom och bar hela vägen hem sen.

Allt gott

Susanne Larsson, stallmamma och

författare inom funktionshinderområdet

 

Färre val och heja hästen

Inte vidare entusiastisk kryssar jag mig fram (kontorslandskap) till kaffeautomaten på jobbet. Frånvaron av entusiasm handlar om att jag vet att kaffet inte kommer att innebära någon vidare smaksensation utan fungera, mer är det inte (kaffe kan ju som bekant ta en till himlen om det är fason på bönor, process och handlag). Hur som, med jämnmod låter jag fingrarna leta upp ett utav de två valen jag brukar göra och hör och häpna så ser displayen helt annorlunda ut. Mina gamla val är nu ickeval och här gäller i stället kategorier; kaffe, mjölkkaffe, hett vatten och så vidare. Min automatiserade rutin kräver omprogrammering. Något förvirrad letar jag mig fram, hittar cappucinon under Mjölkkaffe och går muttrande därifrån. Jag behöver min energi och kapacitet till annat än att förhålla mig och lära nytt vid kaffemaskinen. Jag funderar på varför jag låter som en bakåtsträvare vilket jag inte vill se mig som, och kommer fram till att det handlar om motivation. Jag behöver inte fler kaffesorter och definitivt inte fler val. Jag känner antipati med val-vågen som slår och slår, också för att jag tänker på dem som har kognitiva och eventuellt kommunikativa utmaningar. Att lära om, att få lämna en inövad kompetens, åter känna sig fel och dålig och allt vad det kan innebära om man får kämpa lite extra, kan förstöra en dag. Eller en självkänsla. Mycket, och i grund om botten handlar det om att jag tror att vi behöver motsatsen; en lugnare tillvaro, med färre val, och att nöja oss (vad det gäller val och variation) och inse vad vi har i stället. Och lägga kraften på att räkna ut vad vi kan göra med sådant som på riktigt behöver bli bättre. Jämlikhet, välfärd, den här planetens fortlevnad och fred på jorden till exempel. Och till att bygga upp starka ryttarföreningar (det ingår i jämlikhetssträvan men ändå) som glädjer, bygger upp och utvecklar.

Ovan fick plats här i en blogg för hästfolk för att jag upplever en motvikt till valmöjligheternas trams och icke-paradis i stallet. Visst ska man välja där också ibland men mycket behöver, och ska gå på rutin. Hästar vill mumsa hö, tugga kraft, bita av varandra täcken i hagen och ok, bli borstade och kliade av oss människor ibland, och de trivs om de känner igen sig. Boxar behöver mockas, vattenkoppar rengöras och nya små ryttarfrön stöttas och vägledas. Det är skönt, tydligt, meningsfullt och den där koppen svarta bryggkaffe smakar så gott (ingen längtar efter en cappucino eller bryter ihop för att det inte finns en macchiato) när det är dags och man hinner sätta sig ner en stund. Inre frid, en känsla av sammanhang och lite skit under naglarna tillfredsställer, gör oss mindre kinkiga och mer vördnadsfulla helt enkelt.

För övrigt har jag som vanligt glatt mig som stolt ponnymamma på läktaren. Ibland får jag hjälpa till att agera levande infångare eller bära hinder. För det mesta kul och uppbyggligt. Ungarna utvecklas i en fart som får håret att växa. Lite oroande ibland att se barn, och föräldrar som har en ganska offensiv hållning till både hästar och sporten. Men gott då att andra bromsar upp, talar om respekt och samspel och visar riktning.

Vi är ett några föräldrar som tar stallet och är stallvärdar på helgerna när verksamheten är igång. Det är en stämning i stallet som gör vem som helst glad och det är alltid lika imponerande att se alla duktiga nybörjarföräldrar som står där och hjälper sina barn trots att de inte är hästvana. Vi stallvärdar backar upp förstås men ändå, viljan finns och modet letar de fram. En viss oro i luften som snart blandas med skratt och sköna suckar när sadel och träns äntligen sitter där de ska. Stolta ungar som kommer tillbaka upp från ridlektion, eller, om det är  kris för att besvikelsen över att inte få sköta om sin älsklingshäst är för stor, då kan det hjälpa att få vara med och ge någon utav de stora hästarna hö. Den lilla goa ungen i rosa ridbyxor som fick den äran i lördags, som med något tvekande steg tog ett fång hö i sin famn och gick in till den stora herr sjuttonåring jag brukar rida, hon var stolt när hon kom ut och krisen var över. Hennes mamma log och tackade och vi förenades i en vilja att låta barn vara barn och gärna lyckliga sådana.

Jag är själv stolt över att finnas och bidra i en verksamhet som har en ridskolechef och medarbetare som menar att alla ska ha råd att rida, att man verkligen ska få chans att lära sig och utvecklas, oavsett vem man är eller om man har talang eller inte, och att alla ska kunna trivas i stallet. I verksamheten värnas hästarna, och betydelsen av ridsporten.  Det ger resultat och köer till ridgrupperna. Snart ska vi få nytt stall och kommunen som huvudman också. Det rör på sig liksom. I verksamheten startas också samarbeten med kommunen kring barn med särskilda behov och här bemödar man sig om att låt människor med funktionshinder behålla sin plats i ridgruppen även om de flyttar. Det är grejer det. Långt ifrån ångesten vid kaffeautomaten som kräver en ingenjörsexamen, pippliga uppgifter vid datorn eller hysterin kring årets julklapp. Att vara i stallet jordar mig, precis som katten här hemma som lekt hela kvällen med den röd-gröna råttan vi släpat hem från Granngården. Till skillnad från den mycket dyrare klätterpinnen som vi trodde att han skulle bli förtjust i. Den står där nu, fylld med barbiedockor på avsatserna, förvägrad av katten, och ska snart få glitter på sig. Den får bli en stand in för granen som jag inte tyckte att vi har plats för.

Julen är här på allvar, det är svårt att tro eftersom vädret mer påminner om sensommar eller tidig höst men den är här. Ta er igenom den på ert sätt, det ska jag försöka göra.

God Jul och Gott Nytt årjulslade_med_tomte

önskar Susanne Larsson

ponnymamma och författare

inom funktionshinderområdet

 

Kalla hästar luktar gott

Så var första ljuset tänt (vi kom ihåg halva dikten här hemma, som vanligt), Scandinavian Horse Show avklarat och för min del i arbetet inom stöd och omsorg, LSS-dagarna modererade för den här gången.

I stallet tränas det inför Lucia och i hagarna klafsar leriga hästar. Vädret är mer vintrigt, även om snön lyser med sin frånvaro och långkalsongerna sitter där de ska. Snabba ögonkast på nästa sommars ridläger tar sig inte riktigt, även om det lockar ligger liksom annat i pipen. Jul och julklappar till exempel.

Men, om man tar det från början – advent har sin charm. De många ljusen inte bara lyser utan värmer också våra lite höst- och mörkertrötta själar. Vi kan för en stund glömma terrordåd och flyktingströmmar (inte för att man vill, utan för att man behöver för att orka) och blicka både inåt och utåt för att kanske minnas våra barndoms jular och planera inför de kommande helgerna då vi antingen ska vila och stanna upp (och förstå vad vi egentligen håller på med) eller stressa som galningar för att göra alla nöjda, och fylla bilden av vår tids jul med tindrande stjärnor, glöggiga dofter och glada tillrop.

Hästshowen – jag, dottern med stallkompisar och hästtokiga stallmammor intog bra läktarplatser och lät oss hänföras av vackra dressyrekipage, män och kvinnor som verkar kunna tala med hästar, otroligt charmiga islänningar och (kanske inte hänföras, snarare förskräckas) ungar som rider så rysligt fort på sina ponnyer att det viner i kurvorna. Somligt var fantastiskt, men faktiskt, jag tycker en del av det var mer likt ett spektakel. Till och med en del av ungarna i sällskapet tyckte att det verkade stressigt för hästarna. Jag satt och undrade (när speakern bad oss heja på banbyggarna för att det skulle gå fortare, kommentera ännu ett fyrverkeri eller be oss klappa mer åt olika ekipage) om vi tror att allt måste gå fortare, och låta högre? Man lär barnen i stallet att inte skrika eller springa, och får se hästar dansa runt i detta virrvarr av ljud och intryck. Många tycker nog att jag är tråkig, mossig och helt ute men jag protesterar lite. Både mot hur hästarna får sjåa dessa dagar, och mot det uppskruvade tempot, och ljudet. Så var det sagt. I vår lilla skara var det som vanligt väldigt gott och trevligt för övrigt, och som sagt, vi njöt också av en del.

På jobbet – har jag flängt runt en del den senaste tiden. LSS-dagarna med många goda exempel från både verksamheter, handläggarhåll, myndigheter som Socialstyrelsen och till och med regeringsrepresentant barn, -äldre och jämställdhetsministern som konstaterade att det är många kvinnor inom stöd och omsorg, och att allt fokus på Socialtjänsten nu kanske kan gagna området i slutändan. Det syns liksom vad som görs. En annan myndighet, och en annan dag, var jag med om en hearing angående LSS, Lagen om stöd och service. Myndigheten för delaktighet på uppdrag av regeringen: Hur ska det se ut i framtiden? Det pågår en översyn, är uttalat att det kostar för mycket och behöver bli mer effektivt, och vi som närvarade kom med förslag om hur man räddar kärnvärden och återupprättar rättighetsperspektivet. Svåra frågor men fint med gott engagemang. Jag tänker att LSS måste ses som en tillgång mer än bara en kostnad. Det genererar i arbetstillfällen, och framför allt ger det samhället tillbaka i fråga om tolerans och mångfald. Ett gott stöd och service fungerar som ett kvitto på att vi är ett samhälle där alla får plats, utan stereotypa normer och godtycklig reglering. Det tillsammans med hög ambition kring bildning (som räcker åt alla) tror jag är den bästa medicinen. Tillsammans med god hästnäring förstås, som kommer många till gagn på det friskvårdande, hälsofrämjande och potentiella sätt som man också per forskning vet idag.

I stallet är det gråkallt nu. Lite frusna och trötta kliver vi in med leriga skor och tar oss an lika leriga hästar. Väl på plats händer något som vanligt. Det frusna mjukas upp, en go mule, en nick och ett hej till dem vi känner, krispiga morötter som kraschar när hästarna tuggar och rödblommiga ungar som får upp värmen i ridhuset. Vi löser världsfrågor på läktaren eller i stallgången, siktar mot stjärnorna om vi själva sätter oss på hästryggen och tar av oss en jacka när det ska mockas. Den tröttheten som infinner sig i kroppen efter en dag i stallet, eller en stund till häst är för mig helt oslagbar. The best ever terapi jag kan tänka mig.

Lukta på kallvarma hästar, gör lagom fram till jul och kom ihåg att andas. Vintern kan bli fin, och förmodligen kommer det en vår sen igen.  

Susanne Larsson, stallmamma och

författare inom funktionshinderområdet

 

Det goda värdskapet och genier som äger

Den här bloggen går delvis i bokens tecken. Mest i hästens, förstås. Jag tror att böcker och hästar, utöver mina människor och nära relationer förstås, är det som ger mig balans i tillvaron. Vem hade jag varit utan de böcker jag läst? Någon annan så klart, och allt jag läst har förstås inte gjort gott men det har lärt mig, gjort mig mer tolerant, och empatisk. Och, vem hade jag varit utan mina hästar-, och de stall jag varit i. Någon annan, faktiskt, och det är jag helt övertygad om, mindre trygg i mig själv (med mer ryggont också) och med sämre lyhördhet och empati. Med böckerna kom inte bara en hyfsad (ja det beror på vem du jämför med) allmänbildning utan också förmåga att se saker från fler horisonter än min egen. Och med hästarna kom det inre lugn jag kan uppleva att många av oss har. Lugnet av deras malande käkar när höet tuggas, dofterna som går rätt upp i hjärnan och blir till gröna ängar, mörka skogar och ångande jord och rytmen i deras rörelser gör något med oss. Mig jordar det. Vetskapen om att jag kan få ett stort djurs förtroende, och föra det framåt på ett säkert, ibland vackert (!) sätt påverkar inte bara min hållning, utan hela min självbild i positiv bemärkelse. Mitt ledarskap också tror jag. Precis som forskningen säger. Terapi och utbildning på samma gång, det är väl underbart att det växer fram verksamheter, kurser och forskning kring hästens betydelse i både behandling och ledarskapsutveckling.

Jag noterar nöjt att min lilla unge slukar böcker, och vant flyttar en häst när det behövs. Nu för tiden hänger jag inte runt henne precis hela tiden då det ska göras i ordning hästar. Jag vet, och kan signalera att hon kan själv. Kan själv är också temat för den första lilla berättelsen om barn och hästar som håller på att bli till här hemma i radhuset. _DSC0117

Ikväll har jag gottat mig i min face-book-grupp Stallmorsor. Det är dags för stalltjänst i morgon och matlådor, kaklådor och ombyte är iordningställt. Jag ska dessutom rida pigga och fina herr Sjuttonåring och förnya träningsvärken lite grann. Sen blir det hör och häpna lite teater också. Feminism och antirasism står tydligen på programmet när det ska ”slängas pattar i taket” som pjäsen nästan heter. Sen, efter det, ska jag sjunka ner med böcker igen. En om det goda värdskapet som jag fick i min hand i veckan (Gunnarsson och Blohm). Den verkar roligt skriven, och handlar om hur det blir så mycket bättre om vi ser oss som värdar, och månar om de vi jobbar för, tar emot och ska lotsa. Jag vet att med värdskapet kommer, eller finns som grund, en stolthet. Den som är stolt kräver respekt, och beter sig också gott för att den har något att uppehålla. Så är det i vår ridklubb också. Många är stolta, och bidrar till att den goda stämningen, det goda bemötandet (också av hästarna) och den höga kompetensen består. Det är verkligen något att värna. Jag ska också smygkika i mitt nyförvärv, Genier av Moa Gammel som intervjuat folk hon tycker verkar äga sitt liv. Jag ska låta mig inspireras, och se vad jag kan göra för att öka känslan av att jag äger mitt liv, min tid och mina andetag.

Jag vet att jag kommer att svära i morgon bitti när vi ska iväg här, en lördagsmorgon, fast högarna växer, diskmaskinen (som just sagt upp sig) inte tömt sig och katten vill leka. Men jag vet också att jag kommer att dra in stall-lukten djupt i mina lungor, gilla att bli trött av att mocka boxar, skratt gott med de andra och känna mig nöjd när jag sätter foten i stigbygeln.

Det finns en sak till som balanserar mig, och det är de möten jag har med människor som antingen har en funktionsnedsättning och en LSS-insats, eller de som utför den. De förra för att jag känner en sådan respekt för vad de drar runt och för att många av dem inte förställer sig, utan är, säger och gör mer av det som faller dem in. Där har vi att lära tänker jag. Och de senare, som i veckan som gått på utbildningsdagar för Hallstahammars kommun, engagerar sig, värnar funktionsnedsattas rätt att ta del och påverka och vill deras väl. Sådana krafter ger energi.

Susanne Larsson  

Författare, utbildare inom funktionshinderområdet

och stallmamma

 

 

Inflyttade hästar och ungar som växer

Men herre Gud! Nyss satt jag här och skrev att hösten kommer, mörkret faller och allt det där. Hästarna gick ute ovanligt länge och sommaren liksom dröjde sig kvar, trots att vi skrev september och till och med oktober. Nu håller vi på att frysa rumporna av oss på läktaren i ridhuset som har gått från sommarvarmt till kallt på det där fuktiga viset som kryper in under vilka kläder du än tar på dig. Barnen planerar hallowen-fest (ve och fasa) och affärerna julskyltar. Helt plötsligt. Jag kom på mig själv här om morgonen med att ömsom mysa över tanken på att vi snart får tända ljusstakarna och ömsom sucka över tjatigheten i detsamma. Here we go again liksom.

Mer om stallet så är det inte bara kallt. Det är väldigt trevligt också. Hösten bjuder på minihoppningar, klubbmästerskap och nytt för i år kurser i att hantera häst från backen. Tömkörning är hett och leendena på dem som kommer upp från paddock och ridhus efter att ha provat vittnar om att det är kul, och blir något bra av det. Grupperna börjar bli grupper efter det att nya stjärnor gjort entré, och de ungas utveckling sjuder och vittnar om större medvetenhet och bättre motorik. Bäst av allt är att det sker utan någon större konkurrens. De frågar varandra hur det gått i slutet på lektionerna och hejar på varandras försök att bli bättre ryttare. Underbart. Fint också med den ambitiösa ridläraren som under ett lektionspass svarade upp mot elevernas önskan om att få rida ”varandras” hästar. Två byten under en lektion och livliga diskussioner om hur man bäst rider olika slags hästar. Jäklar vad de lärde sig. Medvetenhet är ju liksom grejen.

Medvetenhet gör alltid skillnad förstås. I min yrkesvardag inom stöd och omsorg är det påtagligt. Medvetna yrkesutövare som kan reflektera, avstå från att handla i affekt och hejda sina för givet tagna föreställningar (och fördomar) blir till proffsiga och vuxna människor i mötet med brukare som behöver stöd på det ena eller andra sättet. Det blir också ett fokus i arbetsgrupper och verksamheter som chefer jublar över. Hög arbetsinriktning, lite skitsnack och en himla massa gott arbete som utförs. I veckan som gått har jag hunnit med ett par föreläsningar. Detta i Göteborg (lika trevligt som vanligt). En om dokumentation och en om samverkan mellan anhöriga och personal. Den senare med Lasse Nohrstedt. Som alltid stort engagemang och mycket hjärta. Den som säger att folk inom omsorger av olika slag inte gör det de ska träffar inte rätt tänker jag. De som inte borde jobba där finns alltid men de är så försvinnande få jämfört med alla dem som gör gott och gör mycket för dem vi kallar brukare, de som har/använder insatser av olika slag. Jag får mig en daglig dos och via media får man nu ta del av hur många som ger och gör i flyktingfrågan, det finns hopp, så är det och det behövs.

Utöver att vara i stallet, rida själv ibland och följa liten här hemma på lektioner och extrakurser så skriver jag om häst- och stall-livet igen. Noveller om och för tonåringar och häst och ridskola är på gång. Det är svårt och utmanande och därför kittlande. På vänt ligger ett projekt om något som mer kommer att liknas vid en bilderbok. Yngre barn och häst och ridskola blir temat och jag kan inte tänka mig att vi som följer våra eller andras barn till stallet inte vill titta, läsa och fyllas av den magi som uppstår när barnen antingen får fin kontakt med hästen, kanske ett blås i örat, fatt i känslan av att kunna styra själv och modet att våga pröva. Den stolthet som lyser i barnens ögon (och föräldrarnas) när de själva lyckats få i bettet i munnen på hästen, kratsa en hov eller bara hålla kvar handen så att den stora mulen kan mumsa i sig äpplet som ligger där, är magisk på sagovis. Eller på ett sådant där andäktigt vis som påminner om att det finns fler världar, högre värden och något bortom det vanliga. Den känslan tror jag fler än jag mår gott av och behöver. Den ska vi försöka fånga i bilderboken fotografen Göran G Johansson och jag.

Här hemma är höstens städdag avklarad. Solen sken och vi jobbade på. Om en vecka finns fler löv att kratta men vad gör det. Vi gjorde något tillsammans en stund och brydde oss om. Asocial som jag är kan jag gärna stå över de där tillställningarna men jag går ut och krattar pliktskyldigt. Jag ler vid korven och kaffet också och imponeras över hur en del engagerar sig och drar lasset att vara gårdsvärd och göra en insats som kommer fler till gagn. I stallet funkar det för mig, hemma smiter jag gärna men inte helt och fullt. Jag förstår vilka mervärden vi pratar om och drar mitt lilla stå till stacken för att kvarterets ungar ska ha sett de vuxna vara ute tillsammans, för att de själva ska lämna datorer och telefoner och gå ut en stund och andas, gunga, springa eller i alla fall känna den ljumma höstsolen leta sig fram över trädtopparna.

Allt gott

Susanne Larsson,

författare och utbildare inom

funktionshinderområdet och stallmamma

Koppla ner och fyll på

Kolsvarta natten. Och ute är katten. Hösten har tagit ett fastare grepp om djur och natur men våra hästar går fortfarande ute. Och katten ränner. Natten lång och när han blöt av dagg, och inte ens kall slinker in vid halv sex-tiden då äter han länge, putsar sig ännu längre och är för ovanlighetens skull still en stund. Nöjd liksom. Om sommaren var så där, så har september bjudit på desto mer. Vilka kvällar, vilka morgnar och däremellan har i fall jag lidit av att stå inne och jobba.

Nu klafsar vi omkring i leran, hästarna somnar när de får komma in, och jag tror faktiskt att de längtar lite efter sitt krubb- och hö-liv nu. I alla fall lite. Och för att de ju ändå får gå ute i stora härliga hagar på dagarna sen.

Jag har, i strömmen av nyheter om flyktingar som far illa och annat magstarkt, tänkt på hur viktigt det är med det som hjälper oss att koppla av. Nyhetsflödet, ofta är det mindre upplyftande det man hör (man lider med, oroas och hör saker man inte trodde kunde hända), den ständiga uppkopplingen, telefoner som går sönder och tvingar en i armarna på (i och för sig helt otroligt trevliga och kunniga och tålmodiga) telia-22-åringar som fingerfärdigt lotsar en igenom digital-djungeln fram till en ny apparat, ett nytt abonnemang, en ny slags laddare och faktiskt, samma slags hörlurar, informationer från skolan som funkar allt sämre och ja, nära anhöriga som behöver mer hjälp än man riktigt orkar med, allt detta gör återhämtningen viktig. Jag har alltid sagt det. Alltid rekommenderat andra att koppla av och hållit det högt. Nu känner jag det själv också. Viljan att leva effektivt har minskat och längtan efter stillhet, djur och natur och samvaro som ger något har ökat.

Vad kopplar ner mig? Att springa, alltid. Att rida, javisst. Det kräver fullt fokus och fyller mig med endorfiner av olika slag. Jag skrattar åt mig själv varje gång jag blir halvliggande på golvet med en busig eller bara väldigt kelig katt framför mig. Det katten gör som han ska ha pris för, det är att fånga och trollbinda mig trots att jag inte är helt fokuserad (på honom och aktiviteten att böja sig ner), han gör det fast jag egentligen är stressad, springer mellan olika böcker, dokument, datorn, tvättmaskinen, handlingslistan eller saker jag letar efter. Jag kan vara på väg, andas för grunt med spända axlar eller inse att jag tar mig fram, istället för att leva, och då sitter han där. Antingen jamar han uppmanande, eller så knorrar han, inte kurrar, det gör han inte förrän jag halvligger och busar med eller klappar honom. Knorret är av annan art, prat-art, eller, gnäll-art, och det fångar mig som det lilla spädbarnets ljud och gör att jag avbryter vad än viktigt jag höll på med. Hans njutning sen, de vilda pigga ögonen, pälsen som böljer som mjukt tätt gräs eller de klonande tassarna som trampar i luften jordar mig. Jag blir påmind om att livet är till för att levas. Det är vördnadslöst att stressa, fara fram som ett jehu och tro att mer är bättre än lite och fint. Jag får hjälp av katten, och av hästar och människor i stallet förstås.

Idag har jag till exempel hälsat på i ett litet stall där goa vänner har den nyinköpta ponnyn står. Långt ifrån ridskola och faciliteter men gott på sitt vis. Och häftigt att se ungarna klara av saker. Ha kunnandet i kroppen och vara någon som kan något. Och förstås få samspela med djuren. De ser annorlunda ut och kan tänka på annat än det som fyller dem i andra miljöer i det vardagliga. Jag ser det hela mycket ifrån tjejhåll och där dignar det av utseendefixering, stereotypa könsroller och måste-ha-det-senaste-värden. I stallet råder annat. Varandet blir mer… helt. Mamman och bonusmamman fnissar och blir lite som barn, och ändå som två himla nöjda vuxna. Långt ifrån köer på Telia (där de står för att de inte förstår sig på telefonen), från kritiska tonårsblickar som hört att kompisarna i skolan börjat banta. Och långt ifrån dåliga nyheter. Jag såg föresten på Facebook att Ridsportförbundet hade en fin artikel om stallets och hästarnas betydelse för barn- och ungdomar, för tillblivandet och påfarten in i vuxenlivet. Och för de som redan är vuxna, som får hjälp att koppla av med hjälp av hästarna, ridningen och fixet i stallet.

Kontakt med livet fick jag också på den nyss avlöpta konferensen. Jag modererade Chefsdagarna Personlig assistans för Conductive och slogs som alltid av engagemanget, människokärleken och viljan till jämlika villkor. För att inte tala om kunskapen. Ridning är inget för veklingar, och det är inte Personlig assistans heller. Där finns trollkarlar/-kvinnor, prinsar och prinsessor, goda feér och Oppfinnarjockar. Där finns de som gör och vill. Som inom annan omsorg och områden med uppgift att stödja människor.

Det finns en sak till som kan koppla ner mig, om än på ett mindre avkopplat sätt. Det knyter väl snarare fast mig i fantasin ett tag, låter min kreativa hjärna få utlopp och utmaningar och gör att jag önskar mig mer tid – och det är att skriva. Snart är den nya lilla novellsamling klar som jag jobbat med ett tag. Stöd och omsorg i handboks, – eller romanform får vänta lite. Påfarten till forskningen och ansökan till Etikprövningsnämnden tar all tid i anspråk där, men hästnovellerna, för barn och ungdom, de växer på skärmen och är snart färdiga att granskas. Det ska bli väldigt spännande att se vad det blir av det alltihop när det är klart och jag är så tacksam över allt och alla jag möter som inspirerar, ger stoff och påminner om viktiga saker att kommunicera. Katten kanske inte är viktigast, men att vi ska vara rädda om oss, ta hand om våra djur och förstå värdet av det vi gör och det som ger oss något. Det är viktigt.Jiji i soffan

Susanne Larsson, stallmorsa, författare

och verksam inom LSS

Riktig höstkänning

Nyss dammade paddocken så att vi hostade och svor ikapp med hästarna som hostade betängligt. Nu är den fuktig och precis så där lagom mustig som man vill ha den. Passa på och njut tänker jag för mig själv, snart kommer de långa och många regnen att göra den plaskvåt och för blöt. Dammandet ett minne blott och nya bekymmer om reflexer, för små jodpurs (inte mina, utan dotterns) och tillräckligt varma ridhandskar står för dörren. För att inte tala om den vanliga förvirringen när man upptäcker att vinterkläderna inte ligger där man la dem i våras. Eller där man tror att man la dem.

För några veckor sedan drog det igång på allvar. För min del med sedvanliga måndagsmorgonlektioner som jag älskar, galet mycket på jobbfronten och en fritid som inte räcker till. Katten här hemma höll kvar vid sin sommarrutin om att vara ute hela nätterna till här om kvällen. Tidigare kom han in först till frukost. Nöjd, sval och full av äventyr slank han in för en skiva kalkon, en rejäl tvätt av sig själv, lite kel och sen snarkade han nöjt hela förmiddagarna. Nu är vi inne på en mellanperiod så han slinker in när jag ska gå och lägga mig (och är dum nog att öppna dörren och vissla), han accepterar (knappt) att det är natt och att man ska sova fram till ungefär kl. tre då han börjar klösa på min säng och sjunga ljudligt med sina mest tårdrypande jamanden. Då måste han ut tycker han, och jag orkar inte stå emot för då blir det ju lugnt i alla fall tills klockan ringer. Suck. Jag jobbar på att skämma bort honom mindre. Att bli hårdare och liksom inte låta mig styras av hans, eller andras behov lika mycket. Det är vad han har att se fram emot, en långt mindre empatisk (men kanske piggare) matte.

Måndagsmorgonslektionerna är en lisa för mig. Efter lite pyssel med att få i ordning allt och hjälpa liten, som är stor nu, iväg till skolan så sätter jag mig i bilen och åker, inte mot jobb, utan mot stallet. Väntar gör ridning och någon som granskar, fyller på med idéer, ställer krav och suckar (läs hojtar och sjåar) lite åt det som inte går med en gång. Någon som också säger att det är bra, att det där är fint och nu blev det riktigt bra. Någon som har tålamod, och sätter mig i centrum under en dryg halvtimme. I skrivande stund förstår jag att det sistnämnda (det är ju lite skämmigt att skriva det men ändå) betyder något. Faktiskt. Och i samma skrivande stund står jag för det. Jag behöver det och tycker att det är skönt med hjälp till lite egen växt. Att bli lite sedd. Så, nu var det sagt. Undrar om det är en faktor för andra som rider lektion också? Kanske för somliga. Många går nog som jag själv, utöver behoven av att få stå lite i fokus, mest på det fantastiska i samspelet med hästen, känslan när en rörelse bär sig själv och i alla fall känns fantastisk. Inte som det såg ut på TV under Em-sändningarna, men i alla fall, häftigt nog för mig. Svettig, smutsig och trött åker jag hemåt, så småningom mot jobb och något mer jordad än andra dagar. Så är det varje måndag, och det är gott.

För övrigt är jag tacksam över medmänniskors tolerans och vänlighet. Jag rider som medryttare också, och en sådan gång här nyss så glömde jag vattenhinken kvar efter att ha svampat av den svettiga herr 17-åringen. Samma 17-åring ställde jag ner i fel hage. Och stallvärdarna i stallet de jobbar, skrattar, åtgärdar och skickar hjärtan i sms när jag förskräckt skriver förlåt att jag glömde! På jobbet är det samma visa. Jag bokar fel i den digitala kalendern och arbetskamrater ler och säger ja ja, det kan hända alla. Jag ber om hjälp med saker jag är mindre bra på, och får till svar att det ordnar sig, vi fixar. Jag får sitta på högskolan och lägga upp planer för forskning och får stöd och utmaningar så att jag utvecklas och jag får läsa om makt och bli begeistrad. De finns de som inte är lika toleranta, som inte ger för att det behövs och månar om det som behöver månas om, men många har det där hjärtat av guld som är så fantastiskt att få möta och bli bemött av.

Man kan grunna på en del också. En ”grunning” för mig handlade om hur jag skulle få ner stressen i veckorna. Ett arbetsspår handlade om att stryka eller i alla fall flytta dotterns ena ridlektion. Det är tight att hinna med allt men så kom jag fram till att det är väl själva fasen. I vilken annan sport får barn och ungdomar chansen bara en gång i veckan? Varför ska hennes utvecklingskurva behöva plana ut, så att hon kanske ledsnar och i alla fall inte får fatt i segerns sötma, den man känner när man övervinner, och vinner mot sig själv? Jag vet, det är lyxproblem (och ett större problem i sig) för den som inte har råd att rida en gång i veckan ens men nu kan hon få rida två gånger, och då ska hon få göra det. Jag får fortsätta att jobba kväll så kan hon vara med i den hoppgrupp som hon tycker så mycket om.

Det finns mycket att grunna över. Här har en arg liten tant och hennes sällskap ojat sig över (och ganska hutlöst skällt ut föremålen hon ojar sig över) lekande barn på radhusgatan, i radion hörs den ena förskräckligheten efter den andra och skolan kämpar med resurserna. Eller tvärtom, positiva grunningar, hur vackert är inte vildvinet nu när det börjar skifta färg, hur god var inte blåbärspajen som smakar blåbär och barndom i en och samma tugga (detta utan att sitta på en rakt igenom idyllisk barndom på något vis) och hur skön är inte den krispiga höstluften trots allt. Jag tänker på den goda gamla vännen från ungdomsåren som jag hälsade på i slutet av semestern. Hon grunnar inte så mycket. Hon har liksom ett skratt i fickan, en listig lösning på lur och en förmåga att gå vidare som är obetalbar. Hon skakar av sig och väljer en genväng. Och detta utan att bli vare sig ytlig eller korkad. Tvärtom, hur smart, klok och mycket människo- och djurkännare som helst. Jag ska jobba på att bli lite mer sådan. Och jag vet att lösningen, en utav dem, heter Mindre stress. Och jag undrar om inte vägen dit heter Mera ridning. Eller som den goa ungen jag ledde på nybörjarridningen (det var kort om folk en lördag) sa då han höll på att skumpa ur sadeln under lektionens travpass; det här kan jag, egentligen.

Allt gott hälsar

Susanne Larsson

författare, utbildare,

forskarstuderande inom funktionshinderområdet och

stallmorsa med uppgift att stödja och heja på

Snart augusti och dags att sätta igång

Nyss när jag satt här på kvällarna så kom liksom inte mörkret. Dagen hängde sig kvar och talade om oändlig sommar. Solljusa hagar och varma hästar, flugsurr och lättja stod på dagordningen. Så smyger det sig på, som varje år, hur gärna vi än vill ha kvar de där ljusa, långa och sköna kvällarna. Vana som vi är, och kanske skapta, tycker vi också om att krypa in lite, i uterum om vi har sådana, i alla fall upp i soffan, och jag här från mitt arbetsrum där jag nu på kvällen bara ser konturen av den stora björken utanför.

Mörkret faller, och påminner om att det så småningom blir höst, vardag och dags att sträva igen. Hästarna börjar längta in, även om de trivs ute och tack vare vädret har haft gott om bete hela sommaren. Värmen har ju inte direkt plågat någon i sommar men det är ändå en skillnad i luften, och jag blir pigg av den där skillnaden. Pigg, ridsugen och tacksam över att få vara med ett varv till. Den här sommaren har mest inneburit häst för dottern. Jag har varit ponnymorsa som skjutsat till läger, lyssnat på lägerberättelser och tvättat kläder. Sett växandet, mognadet och glädjen. Jag har mints förra sommaren då vi åkte tillsammans till islandshästgården (jag ville prova en gång, för att veta vad det innebär) Sjöberga, och hade några fantastiska dagar (prova alla som kan!) bland hästar, katter och tranor(!) som skrämde oss halvt från vettet men också gjorde ridturen till saga. Och jag har mints hur jag själv inte fick åka på läger som liten. Det var för dyrt, inte för sådan som mig, och känt mig otroligt tacksam över att jag hade råd att skicka mitt barn. Jag lyssnade också stolt då samma lilla unge glatt konstaterade att lägret på annan ort var kul och bra på alla vis, men att ”våra ridlärare är bättre mamma”. Hon har krav, anspråk och kunskap nog att bedöma skillnaden.

Själv har jag skaffat Facebook, börjat spela Wordfeud (jag vet, det är otroligt mossigt men nu är jag med!) och tagit tag i mina noveller igen, de om och för hästar och ungdom. Allt är himla skoj men bäst ska det bli att sätta foten i stigbygeln igen. Vad ska jag lära mig den här terminen? Hur ont kommer jag att ha i kroppen efter de första ridpassen? Hur länge ska jag hålla på? Tanken, eftersom jag vare sig har egen häst eller tävlar nu för tiden, slår mig, att jag kanske ska lägga ner min egen ridning (det räcker ju med att springa ibland, och gå, och kanske prova den där afrikanska dansen som jag tänkt så länge)? Men nähe då, det går inte den här terminen heller. Jag vill, och behöver rida. Det gör mig gott, håller mig uppe och stimulerar. Jag kan gosa med katten, och få djurkontakt när jag har stalltjänst eller hjälper dottern och hennes kompisar när de rider men jag vill själv också. Jag vill, trots att åren går, fortfarande bli bättre, starkare och klokare i sadeln. Jag vill bli bättre på att förekomma, visa vägen och känna av vad jag behöver göra. Det är pinsamt men jag tror många ryttare känner igen sig; man har en inre bild (dra en parallell till då du sjunger och hör i huvudet hur det låter och ska låta och får till dig något annat, kanske inte fullt lika vackert när det kommer ut ur din mun) av något ”stort, pampigt och vackert” som en ridlärare sa till mig en gång och den bilden vill man se även i spegeln i ridhuset. Den rider man emot, och till och när känslan, takten och kontakten gör att det känns som om man nästan är där, då när man fått hästens förtroende, lyssnande och vilja att samarbeta, så att den tar ut rörelsen, vilar men ändå bär sig i steget, då är det så obeskrivligt häftigt och ja, man känner sig bra, och det är kul. Jag törs säga det nu när jag fyllt 45. Man känner sig bra. Det är väl ett utav skälen till att man ändå fortsätter, en termin till.

Njut länge av sommaren än och ha det fint alla

Susanne Larsson, ponnymorsa och författare

inom funktionshinderområdet

Orrskär - Kopia

Idyllen och världen som knackar på

Jag tänker att jag fått möjligheten så många gånger, den att beträda världar som skimrar, ångar, kraftfullt talar om att det är fantastiskt att leva, att naturen frodas och är storartad. Jag kan blunda och se ett så skimrande vatten framför mig, i ett ljus som nästan är rosa, och jag kan känna lukter av skog och ängar eller höra människor som skrattar och ger. Ibland knackar det andra på, lite väl påtagligt får man väl säga, så där så att bilder kraschar, lukter försvinner och ljuden tystnar. Kvar blir en klump i magen av oro, en ängslig undran och en insikt om att tillvaron är förgänglig. Kanske till och med hotad och i alla fall väldigt skör. En il av sådan oro for genom magen i morse då jag hörde om de tre terrordåden runt om världen. Vi har hört det förut men det tog mig på en nivå till idag, som för många säkert, och förstås är det för att det kryper närmre de gator vi själva går omkring på, för att de var tre på en gång och för att det verkar finnas så mycket hat bakom dem. För att jag tycker så synd om dem som drabbas. Trots att jag bara vill protestera, skydda mina nära och gömma mig tänker jag också att det måste bli större rättvisa i världen, det måste handla om resurser, tillgångar och frågan om bildning och förutsättningar.

Med dessa inte så lättsamma tankar for jag till stallet i morse igen, men en trött liten stina där bak i bilen. Hoppkurs, hela helgen, och en utav ridskolans sista aktiviteter innan personalens- och hästarnas semester. Jag imponeras av ridlärarens nit och kunskap. Hennes mod och tilltro till ungarna som växer av hennes självklara hållning och tro på att alla kan, och ska få vara där på sina villkor. Det är underbart med yrkesutövare som är trygga i sin roll och person. Som kan hantera och hitta ett pedagogiskt förhållningssätt till allt ifrån de mindre och ganska gröna, till de äldre och ganska garvade. Fantastiskt också som vanligt, alla i olika åldrar som är där och har en stund över om och när det behövs.

De mindre och ganska gröna, där min ingår, flyger fram över hindren under lektion nummer två, de lär sig guida, styra och respektera en häst och de lär sig att de kan. Jag hör hur de frågar varandra hur det går, berömma varandra och ser dem klappa om hästarna efter varje runda. De kan saker som en del aldrig lär sig under ett helt yrkesliv. Eller liv över huvud taget, vi är och lär ju även i det privata menar jag.

Själv fick jag ta mig an en skimmel-dam som behövde luftas, motioneras och motiveras. Gräsmagen var det stora intrycket och till att börja med var suckarna långa. Men, i sällskap med en fröken travare, på riktigt fina grusvägar och med en lagom ljummen vind i manen piggade hon på sig. Suckarna övergick i nöjda frustningar, och till slut gungade hon fint med lösgjorda bogar och klippande öron. Hästen tyckte om att jobba och var inte sur en sekund när vi kom tillbaka. Jag, morgonrapporteringen till trots, var väldigt tacksam och glad i hela magen.

I bilen hem den lilla stinans bubblande prat om allt hon gjort, kom veckan över mig –  ansökan till forskarutbildningen är inne nu och det formella ska förhoppningsvis bli klart snart, omsorgssverige jobbar fast det är sommar och höstens planering är i full gång. Snart, ganska snart, ska det bli semester ändå. Då ska jag försöka att inte jobba, bara skriva på hästnovellerna och sitta och spåna mig rätt in i himlen. Jag lär bli nerplockad på jorden, som i eftermiddags då den lilla goa kattrackarn här hemma hoppade rätt in i en buske och fick en pinne i ögat. Det hela såg så förskräckligt ut först att jag var på väg till närmaste akutintag, men det gav sig. Nu har han jagat humlor igen och verkar ha klarat biffen. Kattliv fullt av chanser, tack och lov. Nerplockad blir man av barn och djur, inte på det där dystra lite oroliga viset som hemska nyheter gör med en, utan på ett jordande vis. Ett sådant som påminner en om att varje andetag är ett under, att en hästmule i nacken är en ynnest och att en kopp kaffe i solen kan rädda en dag. Verkliga semesterupplevelser.

Ha en strandkväll juni1fin sommar alla, vi hörs vad det lider, vi försöker att inte lida så mycket, utan bara ha det gott, knott-fritt och väldigt roligt.

Susanne Larsson, författare inom funktionshinderområdet och hängiven stallmorsa