En sann historia år 2015

Söndag eftermiddag – våren och värmen låter vänta på sig. Men då kan man sitta i lugn o ro och skriva istället. Och det är mycket som behöver skrivas i nuläget.
Först vill jag tacka Anna för att jag får möjligheten att dela med mig av mina erfarenheter här av 10 års kämpande för, med och ibland mot min snart 23-åriga son, som vid början av högstadiet började få väldiga problem med skolgången efter att ha varit en högpresterande, trevlig kille, om än ganska blyg och tillbakadragen. Men inte reagerade vi på det, eftersom jag själv var väldigt blyg som ung. Efter otaliga kontakter med skola, olika vårdinstanser och kommun har han ännu inte fått ordentlig hjälp och jag anser att det beror på stor okunskap hos de flesta som vi har mött. Det finna några undantag, det får jag verkligen säga, men det är inte dem som sitter på besluten när det väl gäller.

För att göra en 10 år lång historia hyfsat kort, har han för 4 år sedan gjort en utredning för Asperger. Allt tydde på det efter att ett antal försök på olika gymnasieskolor och Folkhögskola inte fungerade. Inget fungerade – varken boende, psykolog, kompisar, eget ansvar, kontakt med familj osv. Så därför beslöts det att han skulle avsluta sina studier på Folkhögskolan. Innan han började där blev Socialtjänsten inkopplad pga hans ovilja att leva just då, i samband med akut inläggning på sjukhus. Det blev inte mer än inläggning, enligt min mening. Ingen vård, bara förvaring. Otrevlig psykolog som bemötte oss med nonchalans.

Så när Socialtjänsten märkte att det inte fungerade för honom med skolgången på Folkhögskolan, kom tanken från dem att det kanske fanns en funktionsnedsättning av något slag (wow, det som jag hade misstänkt länge och inte fått gehör för). Under 6 år innan har jag med ljus och lykta försökt att hitta svar på varför ingenting fungerar och frustrationen har varit enorm, både hos honom och mig, eftersom vi har känt oss förminskade och ifrågasatta av allt från vårdcentral till psykologer. Man tycker ändå att de ska ha viss kunskap om beteenden som är lite avvikande. Men han fick åtskilliga gånger höra att ”det är bara att skärpa sig, du förstår väl att du måste gå i skolan?” Bah!

Hur som helst, utredningen visade sig ”bara” vara en depression. Åter till ruta 1. Flera antidepressiva mediciner utprovades utan någon större framgång.
Till slut har det bara blivit värre, vardagen fungerar inte alls och jag hade mina funderingar på om det stog rätt till nånstans. Är det jag som inte har lyckats uppfostra honom överhuvudtaget? Vem ska man fråga?
Två år senare, 2013, fick det vara nog 2.0 (så har det känts många gånger). Jag började läsa om olika funktionshinder och började gråta när jag läste om ADD, för det kändes som att det stämde på pricken. Men att få honom att vilja genomgå en utredning till kändes övermäktigt. Han hade redan för länge sen tappat tilltron till läkare. Så enda lösningen var att hitta en privatklinik som i hans ögon kändes ok och som inte kändes som sjukhus. Så 30 000 kr senare fick vi ett intyg på att det faktiskt var ADD. Va skönt att få veta! Lättnaden var enorm. Men den var kortvarig. För att få hjälp med medicinering, måste man söka sig till ordinarie sjukinrättning, så efter ytterligare 3 månaders väntan fick vi tid för första besöket på sjukhuset. Efter diverse biverkningar med 2 ambulanstransporter och akut inläggning pga detta, fick vi till slut ordning på eländet. Tredje medicinen på rad verkade fungera.

Nu var det fullt på Folkhögskolorna inför hösten, så han kom inte in. Så återigen så händer ingenting, han orkar inte pga enorm konstant trötthet, oförmåga att ta tag i saker. Så det blir tal om behandlingshem istället. Ett behandlingshem med inriktning på just neurologiska funktionsnedsättningar. Vi var på besök där och det kändes riktigt bra. Äntligen skulle han få den hjälp han behövde, psykolog, kontaktperson, utbildning – allt under samma tak. Kommunen ansåg att detta blev för dyrt och det blev ganska jobbiga diskussioner, speciellt inom politiken. Socialnämnden gick till slut med på att han skulle bli inlagd. Sagt o gjort. Han kom dit. Och det var verkligen inte så som det marknadsfördes på hemsidan och berättades för oss vid besöket där. Det var rena förvaringen. Medicineringen missköttes, han fick inte mat om han missade mattiden, ont om personal, ingen utbildning, väldigt lite aktivitet. Polisen var där dagligen pga bråk och annat hos andra ungdomar som var där, eftersom man som kriminell i vissa fall kan välja mellan att få fängelsestraff eller komma till behandlingshem. Självklart väljer de behandlingshem. Detta var inget som vi fick reda på innan han kom dit. Han satt på rummet mer eller mindre hela tiden, och efter 6 veckor fick han nog och vi åkte och hämtade hem honom.

Tillbaka på ruta 1 igen. Vad nu då? Vad ska man göra? Vem kan hjälpa till? Vem skulle jag vända mig till? Nu kommer kommunen in igen och anser att hans ”vård” ska skötas på hemmaplan (kan det bero på kommunens ekonomi?), således får han erbjudande om diverse ungdomsprojekt och annat som han ratar. Han trivs inte bland folk, speciellt inte de han inte känner.

Han fick egen lägenhet, för det kändes ohållbart att han skulle bo kvar hemma. Han får boendestöd (som inte förstår vad funktionsnedsättningar innebär), och vägrar så klart att släppa in dem, eftersom han anser att han inte behöver dem. Men det är kommunens krav att han ska ta emot boendestöd för att han ska få pengar till hyran. Ingen som har förstått att det är rent skrämmande för en person med ADD att främmande människor ska komma in i ens lägenhet, och dessutom ofta nya människor som han inte har träffat innan. Jag skulle nog inte heller har gått med på det, även om jag kanske hade hanterat det på ett annat sätt. Men han kan ju inte det. Varför kan de inte inse det? Och varför lyssnar de inte på mig? Nästa steg är ny ansökan till Försäkringskassan och aktivitetsersättning, men det är en smaskig historia som jag får berätta om nästa gång. Man tror inte det är sant.

Nu kommer snart sonen hem på middag, ska bli sååå gött att få rå om honom en stund. Hoppas ni står ut med min långa historia, men meningen är i första hand att kunna stötta andra som upplever liknande händelser.

Att jag börjar skriva om detta just nu, beror på att allt har kommit till vägs ände, och tigerkvinnan inom mig har vaknat, och det får inte gå till så här i dagens samhälle. Man får inte bli så nonchalerad och misstänkliggjord och bemött med så mycket okunskap och ilska som vi har blivit sista året – på grund av att man inte VET, man har inte tillräckliga kunskaper om hur personer med funktionshinder fungerar. Min son är den smartaste person jag känner, men det är vissa saker som inte fungerar bara. Ska han straffas för det? Nix, inte om jag får bestämma. Ha en fortsatt härlig Mors dag!

 

Annonser