Sommarintovert, vinterextrovert

ledin

Allt är så komprimerat. Under två månader ska vi leva ut alla fantasier vi kokat ihop under resten av året och bli sådär härligt livsbejakande och tillfreds med livet som tydligen bara sommarälskare kan vara. Lite ironiskt kan tyckas, med tanke på att vi bor i Sverige, ett av Kung Bores vintervackra riken och således borde höstfantaster vara i majoritet. Att inte älska mygginfesterade, klibbiga, kokosoljedoftande, evighetslånga sommardagar är som att svära i kyrkan och få en stämpel på sig att vara en pessimistisk traderöv som borde ta sitt pick och pack och flytta till nordligare breddgrader. Sverige kanske 🤔

Skämt åsido så gillar jag sommaren. Grilla, lyssna på Ledins slagdänga om glass och sandaler av plast, ett parti kubb då och då och framförallt att bada. Havet är magiskt under sommarkvällar, när ljuden har dämpats lite, när solen inte fläskar på lika intensivt och när det plötsligt är tillåtet att packa ner beachvolleybollen och istället titta ut över vattnet och filosofera en stund. Framförallt gillar jag tanken på sommaren. Evert Taube på radion, smultron på strå, husvagnssemestrar med kaviarmackor och dagoberthår. Det är ju bara det att sommaren också kan vara lite som en Big Mac XL. Fräscha råvaror i perfekt harmoni, tilltalande upplagt på farmors kantstötta ostindia-tallrik, hemmalagad svartvinbärssaft i glaset och vilda blommor och svartvita kossor som backdrop. Sen åker hamburgaren ut för det är för mycket dressing och salladen är vissen och brödet är degigt och det är en ingrodd fläck på tallriken och en fluga i saften.

På sommaren blir jag introvert. Letar mig ner i gillestugor och in i skuggan, lever på morgnar och kvällar, hänger framför AC:n resten av tiden och drömmer om hösten. Vindpinade stränder och varm choklad, tjocka böcker framför en brasa. Då vill jag spela spel och titta i fotoalbum och laga högrevsgrytor i goda vänners lag. Längtar till vintern. Fluffig snö och tindrande barnögon, ave Maria och Dickensianska barnhemsdraman på tv. Då blir jag extrovert, vill sjunga julsånger arm i arm med Gösta borta i 4b och den där tanten som flyttade in förra året som aldrig plockar upp hundbajset efter hennes lilla pekingnes. Vill anordna glöggträffar och pysselkvällar och dricka konjak som inte smakar smask men hör till en god uppfostran och går så väldigt bra ihop med Mozarts cellokonsert.

Efter ett tag börjar en ju emellertid längta efter våren. Efter krokus och vattenpölar, munsår och blåskatarr. Allt som hör en svensk vår till. Nu blir dagarna längre. Fram med gympaskorna, nu ska hullet rastas och AD-dropparna ställer vi längst bak i skafferiet, nu är det äkta vara som gäller. Snart kommer sommaren, åh, vad vi har längtat! Så varmt det blev plötsligt. Och så många människor som liksom vaknar upp ur sina iden, skakar av sig vinterpälsen, ömsar skinn och plötsligt så sjunger vi alla om de där berömda plastsandalerna igen. Blir lite stressad av alla människor, flygande bollar, foton i motljus och den tunga lukten av fläskkarré som ligger som en dimma över villakvarteret. Fram med kubben och sluta gnäll nu, unge, nu ska det njutas! 34 grader, 42 i sovrummet och fläkten är sönder. Åh, vad skönt det hade varit att gå på en vindpinad strand. Eller åtminstone att få sitta på ett torp, mol allena, med Beda som enda sällskap, nymjölkad och glad, utedass och getingstuckna skinkor. Ett kvarglömt korsord. Lös ordflätan längst ner. ”Slagdänga från 80-talet, 14 bokstäver.”

”Sommaren är kort”

Annonser

Mallorca ”All inclusive”

hjärt

All inclusive första dagen

Det började redan på flyget, 09:00 när dottern fick in maten.
Barnmaten.
Hon är bara 11 år och får inte vuxenmat. Besvikelse nr 1.
Det gick över snabbt eftersom besvikelse nr 2 kom direkt efter. Pasta med köttfärssås, jäklar, vi hade glömt säga till att hon inte tål tomat.
Ok, här får vi tänka snabbt. Dotterns blodsocker sjönk för varje sekund och eftersom vi hade gått upp så tidigt som kl 05:00 hade hon inte ens kunnat få i sig någon frukost.

– Vill du ha min mat? frågade jag och pekade på currykycklingen jag hade framför mig.
– Nej!
Jag tittade snabbt ned på min matbricka.
– Vill du ha en nybakad smörgås med bregott och ost? frågade jag så vänligt jag kunde.
– Nej!
– Vill du ha min fruktsallad? bedjande tittade jag på min dotter. Hjälp mig hjälpa dig tänkte jag inombords.
– Nej!
– Vill du ha min … min … chokladkaka? fick jag ur mig i ren deperation.
– Nej!
– Finns det någonting du kan tänka dig? frågade jag så snällt jag kunde fast jag började bli riktigt irriterad.
– Ostbågar.
– Ostbågar?
– Ja, hjärtformade.
Jag plingade efter flygvärdinnan och beställde två påsar ostbågar. I hjärform. Och dottern blev nöjd. Efter att hon ätit ostbågarna åt hon även upp min mat, som jag sparat för säkerhetsskull. Puckel 1 och 2 avklarade.

Flygresan gick jättebra efter det och dottern tittade på film tillsammans med oss alla. Ja bra och bra, vi missade tyvärr de sista fem minuterna på den spännande filmen vi såg eftersom Ving så gärna ville visa reklam.

– Men det gör ju inget, vi kan se slutet på hemvägen! tröstade jag alla med lite ansträngt hurtigt.

Det gick hem, dvs det gick bra.

Vi letade oss fram till den obligatoriska transporten som skulle ta oss till hotellet, hittade sittplatser nästan nära varandra. Vi var ju bara 10 personer. Mormor och morfar, min lillebror med familj och vår familj. Hälften somnade men det gjorde inte jag, det gör jag aldrig. Jag var redo för nästa besvikelse eller puckel och man vet ju aldrig när de kommer.

Väl framme på hotellet slapp vi incheckningen tillsammans med 100 andra personer, eftersom vi så fiffigt redan hade fått kortnyckel, rumsnummer och all-inclusive-plast-armbanden i ett kuvert på flygplatsen. Vi kunde gå direkt upp på rummen för att lämna av alla väskor. Och gå på toaletten. Hurra! Vi klarade oss fram till Mallis.

Vi packade ur väskorna så fort vi kunde, sprang raskt ned till hotellets ena pool med badkläderna på, solkräm i handen som vi glömde smörja in oss med, handdukar och diverse flytattiraljer. Nu var vi redo för semester.

Eftersom hotellet hade buffé varje dag så visste vi att det inte skulle vara några som helst problem med maten under veckan. Trodde vi ja!

Men det berättar jag mer om i nästa blogginlägg.

/Jessica Stigsdotter Axberg

aka Mrs Hyper

 

 

Om svar anhålles

2

Välkommen på kalas!

Jag som 10-åring:

Först blir jag glad. Överväldigad. Sedan ängslig. Jag vet att jag förväntas ringa själv och tacka ja till kalaset. Eller tacka nej, beroende på vad det står på kortet. Ibland står det nämligen: ”ring XXX om du vill komma” eller så står det: ”ring XXX om du inte kan komma”.

Jag läser alternativet och sedan bestämmer jag mig.

Står det att jag ska ringa om jag inte kan komma, väljer jag att komma på kalaset. Lite nervöst är det förstås, men det är ändå klasskompisar. Dem känner jag. Det blir nästan samma sak som att leka på rasten, fast hemma hos någon av dem.

Står det däremot på inbjudan att jag ska ringa om jag vill komma tänker jag inte dyka upp. Så enkelt är det. Eftersom jag avskyr att prata i telefon väljer jag helt enkelt det alternativ som gör att jag slipper.

Välkommen på fest!

Jag som vuxen:

Först blir jag glad. Överväldigad. Sedan ängslig. Så tillvida det är ett större socialt sammanhang jag är bjuden till och där jag vet med mig att jag inte känner så många. Direkt tänker jag ut möjliga samtalsämnen. Jag till och med stolpar upp repliker i tanken. Allt för att iallafall verka lite intressant och rolig och trevlig. Framförallt intressant så att jag slipper stå ensam. Repliker som ”och bilen går bra?” fungerar kanske men inte för mig. Det är så fasligt ointressant. Kallprat är verkligen inte min grej. Det är socialt, jag vet. Men det är just det. Jag behärskar inte det sociala, inte bland människor jag inte känner eller bara är ytligt bekant med. Jag känner mig livrädd och förminskad, redan i förväg. Men jag tackar ja till festen. Det gör jag. Sedan ägnar jag all min tid åt att tänka ut en trovärdig anledning att lämna återbud. Hunden åt inte upp min läxa, men väl inbjudningskortet.

/Sara Salander

Utgå bara från det som funkar

fidget-spinner-2485556_1920

När min son var fem år fick han diagnos adhd. Utmaningarna hade börjat långt tidigare och när han fick sin diagnos trodde jag att det var adhd jag behövde lära mig allt om. I själva verket visade det sig att det var mig själv jag behövde lära mig om. Hur jag kunde leda mig själv genom de utmaningarna som fanns i vår vardag. Jag kunde inte ändra på mitt barn. Han hade de styrkor och de svårigheter han hade. Jag kunde däremot ändra på var mitt sätt att bemöta honom, mitt sätt att planera och förbereda. Genom det kunde jag påverka hans beteende. Jag har lärt mig hur jag behöver göra för att han ska få tillgång till sina styrkor. Vägen dit gick genom att lära känna mig själv och mina reaktioner. Förstå vad som triggade mig och inse att jag är ansvarig för mitt beteende. Att inte ursäkta mitt dåliga beteende med hur sonen agerade. Jag har lärt mig att alltid sträva efter att vara den större parten. Att mildra konflikten, släppa och gå vidare. Jag lyckas inte alltid men det är min ambition. Mitt barn förlåter mig alltid för mina misstag och jag måste lära mig att förlåta mig själv.

Jag har haft ett krävande jobb samtidigt som jag har balanserat de utmaningar vi haft hemma. Det har stundtals varit tufft och jag har fått träna mycket på att leda mig själv genom det här. En av de viktigaste nycklarna för mig har varit att acceptera min sons svårigheter. Det spelar ingen roll vad jag tycker att han borde klara eller vad jag tycker att han borde lärt sig. Jag har övat på att hela tiden utgå från vad det är som funkar. Det är mallen och måttstocken, inte vad jag tycker eller önskar. Det har besparat mig mycket frustration eftersom med acceptans kommer förståelse och tålamod. Med acceptans kommer insikt om vad som ligger på mig att täcka upp för. Att det är på mitt ansvar att vara hans planeringsfunktion eftersom hans inte funkar så bra. Därför blir jag inte arg när han glömmer saker, tappar bort saker eller missar att göra något. Jag vet att det beror på hans svårigheter och är inte ett sätt att trotsa mig eller på något annat sätt göra livet besvärligt. Jag klarar inte alltid att ligga steget före och jag klarar inte heller att alltid behålla tålamodet. Men det gör inget. Jag har ett nyckeltal, om jag gör mer rätt än fel så räcker det. Våra barn behöver inte perfekta föräldrar. De behöver föräldrar som bryr sig, förstår och försöker att göra sin del.

Nu är det sommarlov och vi skulle haft ett medicinuppehåll hela sommaren. Det har inte funkat. Efter en och en halv vecka då han bönat och bett om att få tillbaka medicinen lät jag honom ta den igen. Om syftet med uppehållet var att se om han fortfarande behövde medicinen så kan vi konstatera att det gör han. Jag tyckte att det funkade okej med uppehåll men han mådde inte bra och det får vara det viktigaste. Med medicinen får han tillgång till sin förmåga på ett helt annat sätt och jag förstår honom när han inte vill vara utan den. Han fyller elva år i höst och har samma sort och dos sedan han var sju år men den verkar göra jobbet.

Jag kommer att blogga här om föräldraskap, adhd och att leda sig själv genom utmaningar. Våra barn behöver den bästa versionen av oss föräldrar och för att vi ska orka och förmå att ge dem det behöver vi ta hand oss själva också. Det är lätt att tappa bort det i våra barns alla behov.

Hoppas du vill hänga med framöver!

Många hälsningar

JN signatur blogg

Blod, svett och glädjetårar

Blod för att jag lånat ut handskarna till dottern, svett för att jag är otränad, och för att det är värmerekord, och glädjetårar för ja, det finns att vara glad över. När det också finns att vara ledsen över, som det ju ofta gör, då fäller man extra lätt en tår också när något är kul, fint, starkt eller ja ni vet, det bara kommer ibland. På väg in i den där åldern också, så både svettas och tåras det lite väl tycker jag. I det första syftar jag på härligt utmanande kvällsdressyrkurs som nyss gick av stapeln. Från att inte få ihop koordination- och motorik i ridningen, gilla och fatta med huvudet, men inte få kroppen att lyda, när det gäller vår nya linje på ridskolan, till att flyta fram, med stöd i båda tyglarna och i alla fall stundvis känna att det går att länga ut, och samla ihop, utan större krusiduller. På ridskolan jobbar instruktörerna hårt nu utifrån tanken om att man ska ha hästen med sig, arbeta med naturlighet, flow, avspänning och samling om vart annat, rida mer på ytterhjälper för att få en häst som går på båda tyglarna och i balans. De går på kurs, och kommer hem och lär oss, precis som det ska vara. Så kul, så svårt, och så inspirerande. Och hästarna? De älskar det ju förstås.

Dottern och kompisen hjälpte till på ett barnläger här om veckan, så rackarns duktiga, och som belöning fick de en långtur i skogen på ponnyer som, också de, verkade som de aldrig gjort annat. Det blev sista goa hästhelgen innan bete och riktigt sommarlov och det värmer fortfarande i magen. Nu är det så varmt att ridning känns överskattat. Apropå denna värme, kan det inte bara ta och regna lite nu, eller inte lite, mycket? Till och med katten är trött och grinig och det här liknar ju ingen sort. Jag tar det, kalla mig tråkig, men alltså detta är oroväckande, och i alla fall för mig, väldigt varmt.

Desto roligare då att skriva häst-noveller för Min Häst som jag gör när jag inte skriver annat. Roligt för att det för många av oss, så som det var i de yngre åren, är en helt nödvändig tidning. Så var det för mig då, dottern har passerat det stadiet nu, och det skulle vara roligt att höra dagens unga. Jag drömde, lärde mig något, njöt av teckningarna och ja, som sagt, nödvändig. Apropå skriva så har även berättelsen om Ella som tycker att hon redan kan rida kommit blivit till bok nu. Kommer i slutet på augusti på fina Kikkuli förlag. Boken har kommit till med bästa fotografen Göran G Johansson och hans magiska fotografier. Vi fick vara med i lokalblaskan här om dagen, med prat om boken, och sporten förstås. Den fina och braiga, som vi som håller på inte kan vara utan. Läs artikeln om du vill!

https://www.lt.se/artikel/kultur/hastar-och-ridning-i-ny-bilderbok-man-kan-lasa-tillsammans-och-fantisera-mer-bara-genom-bilderna

Nu ska jag härda ut i värmen, jag vill inte klaga för jag tänker på alla som har djur och oroar sig för foderbrist, på alla gamla eller andra som inte så lätt kan ta hand om sig själv som förstås kan få det än jobbigare när termometern klättrar upp över 30-strecket. Låt oss värna miljön, hjälpa varandra, och komma ihåg att ge hästarna vatten i hagarna. Snart vänder det, det måste det, och snart blir det fin och krispig sensommar, början på hösten, och då är det fint att rida igen. Jag längtar.

Susanne Larsson

Stallmamma som skriver för funktionshinderområdet,

och om hästar och ungar förstås.

Vad jag tänker på när jag tänker på jobb

 

quote-chalk-think-words

Jag har sagt upp mig, jag har sagt upp mig, jag har sagt upp mig!

 

Jag är galen. Ingen tvingade mig. Nu ligger jag på småtimmarna och snurrar i sängen och försöker tänka ut en lösning. Sparpengarna räcker ett kort tag.

 

För fyra år sedan gav jag ut en bok om ADHD och autism. I efterordet gav jag goda råd. Jag skrev:

”Försök behålla ditt jobb även om det är svårt. Med pengar kommer en möjlighet att styra över sitt liv och kanske kunna köpa hjälp och avlastning.”

 

HAHAHAHA

Det är alltid så mycket lättare att ge goda råd till andra.

 

Jag är en boll som inte längre går att trycka ner i ett fyrkantigt hål. Jag är inte ensam. Många av mina bekanta är utmattade, deltidssjukskrivna, utförsäkrade eller ligger och snurrar på nätterna över att inte någonsin få ihop logistiken.

 

Men det var inte bara logistiken som gjorde att jag inte stod ut. I själva verket var det också något helt annat, nämligen KASAM, känslan av sammanhang och mening.

 

När tillvaron skärps så skärper man själv till sig.

 

Det blir svårt att bry sig om ifall ett företag går med två eller fyra procents vinst. Det känns oöverstigligt att sitta på jobbet åtta timmar en vanlig dag då livet brister där hemma och man skulle kunna damma av uppgifterna minst lika bra på halva tiden och sedan göra större nytta där man behövs bättre. Det blir svårt att försvara det tidsslöseriet trots att man behöver pengarna.

 

Nu tänker jag, och jag vet att det är naivt, att jag bara ska vara där jag gör nytta. Jag hoppas att någon vill köpa min tid när de verkligen behöver den, då de är tidspressade eller arbetsöverhopade och behöver en person till i laget. Där vill jag vara. En tillfällig resurs. Och däremellan ett stöd hemma.

 

Jag vet att det är naivt. Men jag vill prova.

 

P.S. Jag är skiträdd! Jag hade en hög lön så det borde betyda att min tid var värd något för någon, men säker kan man inte vara.

 

/Anja Wikström

Ridlägertider, hej hej!

20

Hej på er, mitt i ridlägertider! Ja för här på ponnyridskolan i Södermanland är sommaren alltid lika med ridläger till hundra procent och det är definitivt årets höjdpunkt även för oss som har det som arbete. Hos oss bedriver vi ridläger hela sommaren så när som på en ledig vecka mitt i. Vi turas om lite, jag och min personal ansvarar för olika läger, även om jag ju har det övergripande ansvaret för helheten alltid. Jag är inne på min andra ridlägervecka nu. Förra veckan hade jag ridläger för 7-12-åringar och denna vecka för så små barn som 3-5-åringar. Det sistnämnda är lite av min särskilda specialitet också inom den akademiska världen, så man kan verkligen säga att jag denna vecka befinner mig mitt i mitt eget forskningsfält. Mycket inspirerande! Mot slutet av sommaren tar jag mig an tonåringarna. Alla åldersgrupper är förstås lika roliga att arbeta med, och jag tänker att variationen verkligen gör att jag utvecklas i mitt yrke, varje dag!

Att hitta den perfekta balansen mellan upplevelse och utbildning är nog ridundervisningens utmaning i allmänhet och ridlägrets allra viktigaste uppgift i synnerhet. Ett riktigt bra ridläger innehåller upplevelser som blir minnen för livet och utbildning som ligger rätt placerat i förhållande till varje elevs aktuella utvecklingszon. Dessutom innebär varje ridlägervecka tydliga grupprocesser, från en tyst och blyg första samling genom alla faser till ett ibland ganska tårfyllt farväl. Det gäller att hålla balansen även i det! Det är inte alltid plättlätt och i ärlighetens namn faktiskt ganska svårt ibland. Men övning ger definitivt färdighet och med ett leende på läpparna och ett lösningsfokus i blicken kommer man riktigt långt. För trots allt är det så, att vårt arbete är någon annans drömsemester – tänk vilket förtroende vi får att förvalta!

En annan otroligt viktig sak en ridlägersommar innehåller är utveckling av de unga ledarna. Varje vecka hänger i stallet inte bara ridlägerelever utan också ett gäng yngre ledare. Min verksamhet har en tydlig ledstjärna som säger ”att leda är att låta andra leda – och växa”. Jag i min roll som ledare skall inte bara leda utan också handleda och utbilda nya ledare. Först och främst tänker jag att ledarskap innebär att föregå med gott exempel. Så som jag vill att mina yngre ledare ska vara, så ska jag också visa mig själv! Näst efter det kommer förtroende och ansvar. För att skapa sig den rutin och erfarenhet en ledarroll kräver, behöver man börja någonstans. De yngre ledarna behöver veta att jag tror på dem, att de är kompetenta och att de kan lyckas. Det är fantastiskt att se vad ett sådant förhållningssätt kan göra med en ung människa! Rätt förvaltat blir också det ett minne för livet.

Så, med ett leende på läpparna, ett lösningsfokus i blicken och med en tro på de unga ledarna kastar jag mig nu åter igen ut i ridlägersommaren. Mitt arbete som kanske är just din drömsemester. Tack snälla för det förtroendet!

/Maria Falck

 

Att få vara delaktig 

hand

Det var fredagen före skolavslutningen. Jag skulle hämta min dotter tidigare från fritis. Hon stod vid staketet med elevassistenten som hade armarna i kors. Klasskompisarna hoppade och dansade till musik. Elevassistenten frågade min dotter minst två – tre gånger om vad hon ville göra. Hon svarade snällt som flickor gör. Att hon vill bara sitta. Hon vill ju inte vara till besvär. Hon har en muskelsjukdom som gör att orken tar slut helt plötsligt. Helt tvärt.

Jag lever också med ett funktionshinder. Jag har också varit barn. Jag har också stått på samma skolgård som min dotter gör nu. Fast det var fyrtio år tidigare. Dåtidens elevassistenter var mer uppmanande och tyckte att man skulle i största mån klara sig själv. Man hade ett funktionshinder skulle man övervinna sina hinder. Det var målet då.

Jag tittade på elevassistenten och dottern och tänkte berätta hur han borde göra och hur han borde tänka. Men jag gjorde aldrig det. Inte i den stunden. Men en dag kom dottern hem och sa att elevassistenten tycker att hon ska gå på toaletten själv. Det gör ju de flesta som går i hennes klass, förutom den där spastiske pojken som inte kan styra sina händer och fötter. Då ser man ju att han behöver all praktisk hjälp. Däremot är min dotters muskelsjukdom oförutsägbar. Orken kan när som helst ta lut och hon blir sittande och orörlig.

Som den där sportlovsdagen när fritidsavdelningen var i pulkabacken och elevassistenten glömde ta med hennes rullstol för att det var för mycket snö. Hon tvingandes pulsa i djup snö och framme vid backen tog orken slut för lek. Efter den dagen fick hon stanna hemma och vila upp sig.

Jag kunde inte längre tiga när hon gång på gång berättade hur hon ramlat, hur hon inte fick hjälp med kläderna för att hinna hänga med sina kompisar på rasten. Jag målade upp en bild för mig att hon blev sittandes ensam i ett hörn. Hon tyckte att jag skulle komma till skolan och skälla ut elevassistenten när han inte hjälpte henne. Jag gjorde aldrig det. Istället skrev jag långa mejl och förklarade hur hennes ork kan ta slut. Det slutade med både lärar- och rektorssamtal.

Att leva med en kropp som inte hänger med i andras tempo, innebär att någon annan måste vara den som hjälper fram till andra. Det krävs av en elevassistent att han lägger undan sina fördomar, sin bekvämlighet och gör det möjligt för min dotter att vara delaktig.

/Mika Ihanus, blivande författare på Kikkuli Förlag

Annorlunda light

hiker-1149898_960_720

I en tid då vi alla letar efter vår identitet och intresserar oss för alternativa livsstilar, för att rädda våra relationer, vår hälsa och vår självkänsla har vi också börjat intressera oss för det som är ”annorlunda” och kanske också i många fall, traumatiskt. Det känns konstigt att inte ha något bagage, någon story som gör oss mer intressanta. En lycklig barndom skriver inga böcker, en pubertet utan hormonsvall känns näst intill förlorad, det eviga sökandet måste hitta återvändsgränder. Håret måste ändra färg fler gånger än en kameleont, hjärtat måste krossas åtminstone ett par gånger, vi måste skolka och umgås med fel människor och vara farligt nära gränsen och irra bort oss i tillfälligt mörker och minst en Inter-rail och måste klaras av innan steget in i vuxenvärlden tas med blytunga steg. Sen kan vi säga att vi alltid känt oss annorlunda, kanske att vi förstår världen på ett djupare plan, att vi är empater och intuitiva och medkännande och att vi förstår. Att vi förstår hur det är att vara annorlunda.

Men sanningen är att vi bara vill vara annorlunda light. Vi vill inte vara barnen som går hemifrån på morgonen utan frukost och en kram. Vi vill inte vara mamman som har tre barn att försörja och en förskjuten kota i ryggraden och tre räkningar hos inkasso. Vem vill vara hemlös och uteliggare, vem vill vara papperslös flykting? Vem vill ha tatuerade siffror på armen och minnen så smärtsamma att de inte kan uttryckas i ord. Vem vill vara mobbad för att en inte kan läsa, för att en inte kan sitta still när det känns som eld brinner i lederna och myror kryper inuti skelettet? Vem vill vara så annorlunda att det inte finns ett förflutet som gränsar till nuet, ett ”då” som inte längre finns. Alla vill ha KÄNT sig annorlunda men vill inte VARA annorlunda. det är bara så länge annorlunda är modernt som det också känns charmigt att berätta om sin plågade uppväxt och salta lite extra för effekt.

Det finns så många människor som är annorlunda. Om en räknar funktionsvarianter, diagnoser, sjukdomar och utsatthet som annorlunda. Men de är annorlunda hela tiden, inte annorlunda ”light”…

/Paula Barte

 

5 av 5 för novellsamlingen

sus

villivonkansbooks
Tio noveller om ungdomar, hästar och ridning samlat i en liten bok. Hästar, hästar, hästar, för mig finns det inget bättre. Redan som tvååring blev jag besatt av hästar och idag 38 år senare, är det fortfarande likadant. Dessa fina noveller skulle mitt 10-åriga jag ha slukat och läst om och omigen. Känslan för hästen, miljöerna och hela sammanhanget är oerhört bra fångat. Även som vuxen slukade jag dessa noveller och drömde mig bort. Läser sällan noveller, men är de i den här stilen läser jag dem mer än gärna! En perfekt bok att sätta i händerna på de yngre hästälskarna! Ett extra plus i kanten är att den inte känns särskilt tjejig, här är det även killar som gillar hästar och längtar till stallet! Rekommenderas!
Den får full pott 🐴🐴🐴🐴🐴 i betyg (av 5) 👌