Kärleksfull och finstämd berättelse

Min pappa och jag_framsida.jpg

”Min pappa och jag” en kärleksfull och finstämd berättelse som inspirerats av Nari Hongs egen barndom. Budskapet är enkelt; du behöver inte vara som alla andra, det är minst lika bra att vara just dig själv.
Kikkuli förlag ger ut böcker på olika teman som rörelsehinder, mobbning, sorg- och depression och rasism. Böcker med så tydliga uppdrag att verka informativa kan lätt bli tråkiga och tillrättalagda. Min pappa och jag är dock en trevlig och estetiskt tilltalande bilderbok som i första hand handlar om en liten flickas goda relation till sin pappa.

Publiceras i BTJ-häftet nr 9, 2019.
Lektör Sarah Utas

Annonser

Låt oss prata om bröst

IMG_20190227_150421_684
Redan som mycket liten lärde jag mig att jag förväntades få utputande bröst en dag – gärna stora sådana! Därför höll jag på att bubbla över av förväntan när jag – elva år gammal – upplevde den där klassiska ”ont-i-brösten=nu-är-det-på-gång”-värken.

Nu säger det nog POPP vilken dag som helst, tänkte jag, och värmdes av tanken på hur ”vacker” jag skulle bli nu.

Men det där POPP:et kom aldrig. All right, två små upphöjningar (motsvarande två körsbärstomater, typ) växte fram med tiden, och om jag använde mig av rätt BH och tillräckligt många ilägg kunde jag till och med – hör och häpna! – åstadkomma en sådan där åtråvärd ”klyfta” mellan brösten.

Många år senare – efter att jag hade burit och ammat två barn – tycktes kroppen dock bestämma sig för att suga in de där små upphöjningarna igen. ”SLURP!” 👈 Ni vet, det där ljudet som uppstår när man suger i sig den sista vätskan ur en läskburk – lite så föreställer jag mig att processen hade kunnat låta. Slurp, så var brösten borta! Körsbärstomaterna byttes ut mot… ingenting. Platt mark.

Och hjälp vad glad jag är att detta hände först nu och inte för ett par år sedan.
För några år sedan hade jag nämligen skämts, tror jag. Skämts därför att jag – någonstans under livets gång – fått lära mig att:
Kvinna = (stora) bröst.
Bröst = attraktivt.
Små/obefintliga bröst = okvinnligt = dåligt.

Frågan är:
Vem/vilka har lärt mig detta?
Vem/vilka har hittat på detta?

I en värld som består av miljarder människor, som alla har olika former (stora som små) – varför i hela fridens namn tycks vi ha hittat på att stora bröst är kvinnligare än små?

Vad betyder ens ”kvinnligt”?
/Angelica Håkansson

Jag och mina barn lever varken i ett språkligt, sociokulturellt eller ekonomiskt utanförskap, men känslan av utanförskap finns ändå.

pexels-photo-265076

Det är inte lätt att vara förälder.

Det är ännu svårare att vara det till kids som har speciella behov.

Som har ett annorlundaskap.

Mina ungar har ADHD och en av de är även särskilt begåvad. Det är inte lätt att ha ADHD även om det medför många positiva saker också. Och det är faktiskt verkligen inte en dans på rosor att vara väldigt begåvad. Tvärtom kan det vara väldigt tufft i skolan. Därför försöker jag vara både påläst, förstående och stöttande.

Men jag vill också säga att både mina egna ungar och elever jag haft genom åren har lärt mig att bli en bättre förälder och en bättre pedagog.

Deras svårigheter har gjort mig till en bättre människa, med mer förståelse för olikheter, mer kunskap om att vi människor fungerar olika och att det måste få vara så. Att vi inte ska, varken som föräldrar eller som lärare, försöka forma om så att alla blir som den så kallade f-rbannade normen anser.

Nu lever inte jag och mina barn varken i ett språkligt, sociokulturellt eller ekonomiskt utanförskap, men känslan av utanförskap finns ändå. Hur omgivningen ser på diagnoser, olikheter, annorlundaskap och begåvning spelar roll oavsett. Dess bemötande försvårar många gånger min roll som förälder ännu mer.

Min särbegåvade unge är en konstnärssjäl som uppfattas lite konstig men om hon inte får vara på sitt sätt och utveckla sina intressen blir hon lätt utslocknad, uttråkad och faktiskt på grund av det också utmattad.

Som pedagog vill jag därför säga att kognitiv begåvning och förmågor är verkligen inte samma sak som färdigheter, så därför behöver de här ungarna ett pedagogiskt ABC och en skolanamnes – en holistisk kunskapskartläggning för särskilt begåvade elever samt ett begåvningstest/NPF-utredning.

Nu har jag släppt en bok om detta. Den heter Mimis särskilda begåvning och är tänkt som stöd för både dessa ungar, deras familjer och pedagogerna.

LITE FAKTA:

ABC

  • A=Acceleration (gå fortare fram)
  • B=Berikning (meningsfullhet och djup)
  • C=Coachning (handledning av särskild mentor)

Begåvningstest

  • WPPSI för förskolebarn
  • WISC för elever i grundskolan
  • WAIS för elever i gymnasiet

Skolanamnes

  • elevens skolhistorik
  • omliggande omständigheter
  • oupptäkta inre behov
  • undersökning av styrkor, intressen och tidiga förmågor

 

HÄR kan man beställa boken!

/Malin Roca Ahlgren

 

 

Tack Kikkuli Förlag för att du väljer att göra skillnad i samhället! 

pexels-photo-301926

När jag jobbade som lärare skrev DN om mitt engagemang om att arbeta läxfritt. Det var 4 år sen.

Än idag ser jag på barn och unga, inte minst på mina egna tonåringar att de mår dåligt  och har psykisk ohälsa, p g a grundskolan och den stress som alla prov och läxor innebär.

Jag har en ständig kamp för att mina barn ska greja skolan utan att drabbas av utmattning.

Jag blir ledsen när jag läser i media att den psykiska ohälsan fortfarande växer bland unga.

Jag ville göra ett bra jobb som pedagog och orkade i några år men valde att ta en annan väg i livet då läraryrket blev för utmanande eftersom vi inte fick de förutsättningar och den arbetsmiljö vi behöver för att finnas för våra unga.

Jag har de senaste åren istället försökt att göra skillnad genom att skapa litteratur där detta blir belyst. Mina böcker för 8-13 år handlar alla om detta på olika sätt.

Tack Kikkuli Förlag för att du väljer att göra skillnad i samhället!

 

/Malin Roca Ahlgren

Att födas i ett land eller ett annat.

pexels-photo-919103

Idag blir det ett inlägg på engelska, för jag älskar det språket. Och bilden är från staden där jag är uppvuxen. Barcelona.

 

I know it has to do with how we’re raised, and I’m aware that the difference in living standards is a big part of it, but if we could stop acting spoiled for long enough to see what’s going on, I don’t think everyone would be smiling.

The lottery of life.

Three, that’s the number of times you get to spin the wheel. One of the countries I got was China. There are many different challenges in China, among them are malnutrition, sexual violence, extreme poverty, and child abuse. However, the ones I chose to write about are illiteracy and high risk for natural disasters. By doing so, I will probably get into matters of poverty and how it can affect people in cases of situations like that of the challenges I chose.

To start off, I would like to mention how fortunate people can be, and how little they appreciate it. They are too engrossed in their own world to even notice their own fortune. I’m no exception. Although I’m not as bad as most, I too, have my moments of ignorance. While I may have problems from time to time, it’s nothing compared to what people on the other side of the world are dealing with. And although I may not have the best fortune, I’m still one of the lucky ones. I’m lucky for being able to live in Sweden, a place where the risk for natural disasters is close to none. I don’t need to spend every second of my life worrying that any time Mother Earth might take action. I can feel safe while wandering the streets,… to some extent. I know I’m safe once I enter my home. I don’t need to go around worrying that the building might collapse if the wind gets too strong. I don’t need to worry about whether or not my parents will get home safe after work. I don’t need to learn how to be paranoid when I’m a child. I don’t have to worry about getting too attached to things I know I might loose at any given moment. Living in comfort, we easily forget how tough people have it. We forget that they suffer for the loss of a family member at the hands of nature. We forget because we believe that we’re the ones suffering, suffering because we didn’t get a perfect score on a test. We forget that they suffer because something they couldn’t control destroyed their home and they no longer have a place to live. We forget because we believe that we’re the ones that suffer, suffer because we dropped our phone and the glass cracked. Living in comfort doesn’t make us selfish, it makes us blind.

Earthquakes, unavoidable and horrific –at least in this case– events that both kill and destroy. Then there are floods, they’re also among the unavoidable disasters that occur in China. Every year the chance for massive rainfall is 100%. The overflowing amounts of water are too much for most drains to handle and thus, a flood or two every year is pretty much guaranteed.

Illiteracy, the inability to read and write. That inability is not caused by something like dyslexia or lack of concentration. The reason is lack of money, and in turn, lack of education.

Every child has the right to go to school. Despite that, there are millions of children around the world who simply don’t have the privilege to do so. Whether or not a child is allowed to go to school depends on the country they live in. In some countries it’s an obligation. Every child has to go to school. In some countries it’s a right. Every child is allowed to go to school. And in some countries it depends. Every child does not get to go to school. There are countries where a child has to meet a certain criteria. If the criteria is not met, the child is not allowed in school. It’s no longer a right. It’s not even an obligation.

In this case, the ones mostly targeted are girls, children with mental or physical disabilities, and then the ones who don’t have the money. They aren’t even considered a position in school.

Going to school doesn’t just teach us how to read and write, it teaches us how to be responsible members of society. If a child does not get to go to school, there is a big chance that he or she will turn to a life of crime. They can’t get a job because of their lack of education. They can’t buy food as a result of having no job. And since they have to eat, they start stealing.

Knowing all of this, and that it’s not even half of all the problems out there… can you still keep a smile on your face as you turn a blind eye?

/Maya Roca Ahlgren, årskurs 9.

Jag slår mig glad och frisk

box

Jag har i perioder mått dåligt psykiskt. Jag har typ inget socialt liv och min ADHD gör att jag kan ha svårt med fokus och koncentration. Därför vill jag slå ett slag för fysisk aktivitet och i mitt fall kampsport. Den psykiska hälsan hänger ihop med den fysiska. Sedan jag började på Kung Fu har både min fysiska och psykiska hälsa förbättrats. Jag har blivit mycket gladare och mycket mer snabbtänkt sedan jag började med Kung Fu, så det är verkligen ett plus. Vapenträningen som vi gör kräver också mycket fokus och precision. Hittills har vi inte använt oss av riktiga vapen, då det minsta lilla misstaget kan skada en allvarligt, men de vapen vi använder kan fortfarande göra ont. Mina reflexer och min reaktionstid har blivit snabbare, men jag har fortfarande en lång väg att gå innan jag kan lita på att de räddar mitt liv.

Socialt sätt träffar jag andra barn på träningen och det finns tillfällen där jag behöver lära de yngre barnen. Jag tycker väldigt mycket om ’’småbarn’’ så jag blir alltid glad när jag får lära de något.

Idrotten hjälper mig alltså både socialt, fysiskt och psykiskt.

/Maya Roca Ahlgren

 

Vi tappar vår identitet och slutar prata om politik och semestrar och boktips och kanelbullerecept och bara pratar om hjärndimma och muffinsmidja …

snake-animal-nature-toxic-46500

Ormar ömsar skinn. Så finurligt av naturen. De kastar vinterpälsen, som ju såklart inte är en päls utan ett fuktigt skinn och välkomnar våren i en helt ny look, som inte enbart ger huden en ny lyster utan kamouflerar dem även från fiender. Jag vill också vara en orm. Så skönt det vore om förändringen liksom skötte sig själv, om kroppen kände av att det var dags för något nytt och kasserade det gamla. Om jag kunde lämna ett finmaskigt nät av döda hudceller i en buske någonstans och ringla iväg, fräsch och fabulous. Jag skulle inte vara vintertrött och albylvit, som en blekfet, strandad val med kaffefläckar på skjortan och pandaögon. Om min blotta närvaro gjorde att människor tystnade, tog ett steg tillbaka och stod stilla. Slutade babbla och föra oväsen, slutade blippa med mobiler och skratta högt och falskt och slänga med håret. Istället skulle jag ha fri lejd genom ett hav av lågmälda människor som respekterade mig, såsom människor respekterar hajinfesterade hav. Jag skulle inte vara sådär halvt om halvt osynlig som långtidssjukskrivna ofta blir. Som de blir av att de tappar balansen, tappar tyngdkraften som gör att de stannar kvar här på jorden. Som gör att de, vi, tappar vår identitet och slutar prata om politik och semestrar och boktips och kanelbullerecept och bara pratar om hjärndimma och muffinsmidja och det orättvisa i att livet inte alls blev som en tänkt sig. Jag skulle vara graciös, slank, strömlinjeformad. Väcka beundran i mitt vackra ormskinn, i ett sällskap av pantertanter som hoppat på den senaste trenden med leopardfodral. Mitt sätt att ringla, ta rummet i besittning, utan så mycket som ben och armar, bara en enda lång svans skulle väcka avund. Avund, inte kärleksfullt överseende som en känner med den tafatta kusinen från landet som får jobb på kontoret efter att ha tagit en hermodskurs i maskinskrivning. Den tafatta kusinen; jag, som liksom går och tvivlar på sig själv 24/7, undrar om jag gör rätt, ser rätt, äter rätt, andas rätt, känner rätt. Ormar har inte tid att ringla runt och tvivla. Om jag vore orm skulle jag slippa glasögon, om jag inte vore glasögonorm förstås och allergierna hade nog avtagit, jag har aldrig sett en kobra med kortisonspray och den existentiella ångesten hade nog också försvunnit, det rapporteras sällan om anakondor med ångest. Det onda i ryggen, orsakat av mina trötta binjurar skulle försvinna, likt en kanin i en trollkarlshatt, trots allt hade jag ju inte haft en ryggrad och hjärndimman skulle nog inte heller vara ett problem. Jag skulle slippa pms och mens och dopaminnivåerna hade nog normaliserats och mina cravings efter mjukglass hade nog runnit ut i sanden. Känslorna hade inte spretat så mycket, jag hade varit sugen på en mus och när jag ätit min mus hade jag varit nöjd. Legat och rapat i vårsolen i flera veckor. Inte undrat vad Pelle Johansson i Sjöbo åt till middag eller vilka glassiga bilder alla influencers lagt ut på insta. Jag hade inte vetat vad influencers är för något eller att det över huvud taget är ett ord. Jag hade inte varit så tam, så mesig, så ”Ibegyourpardonineverpromisedyouarosegarden” utan mer skinnbrallor och en jäkligt giftig tunga.

 

 

/Paula Barte

Olika perspektiv

20190208_181616204549732.png

Jag skrev i inlägget om att jag ska ge ut en bok Kikkuli Förlag i december att jag har ett annat perspektiv. Ett perspektiv som jag aldrig har nämnt i bloggen eftersom bloggen har varit, och kommer fortsätta att vara, min ventil som förälder.

Mitt andra perspektiv är att jag är fritidspedagog och lärare och arbetar på en F-6-skola. Jag har några gånger fått frågan vilket mitt yrke är och när jag har svarat har de sagt att de har misstänkt att jag är just pedagog. Jag har dock verkligen behövt bloggen som förälder och jag har många gånger känt mig väldigt negativ mot skolor vilket har gjort att jag nästan har känt mig illojal mot, och besviken på, min egen yrkeskategori.

Under min resa de senaste åren har jag märkt vilket stort glapp det ofta är mellan pedagoger och föräldrar. Jag blev faktiskt förvånad över det eftersom jag inte alls hade tänkt på det innan jag själv blev en NPF-förälder. Det är lätt att tro att man kan mer än man kan. Att man förstår mer än man förstår. Autism- och ADHD-kurser är bra men går inte att jämföra med egen erfarenhet. Det är så tydligt nu att vi ser olika saker och hur mycket bättre vi skulle kunna stötta elever med bättre samsyn och mer kunskap. Jag hoppas att mina dubbla perspektiv kan bidra till just samsyn mellan föräldrar och pedagoger/rektorer. Jag har också många gånger blivit chockad över hur vi har blivit bemötta genom åren och att vi har mötts av så mycket misstro som föräldrar. En sådan pedagog vill inte jag vara!

Jag tänker så här – det kan väl inte vara så illa att det måste vara självupplevt alltihop. Att ingen som inte har haft en hemmasittare eller barn med en NPF-diagnos kan förstå. Min förhoppning är att boken ska göra så att pedagoger kan förstå elever och föräldrar bättre utan att själva ha upplevt det. Helt enkelt lita på vår upplevelse. Vi är många med liknande upplevelser som lever liknande liv. Jag vill också att föräldrar ska få en större inblick i pedagogers utmaningar.

Boken kommer att innehålla en hel del ur föräldraperspektivet från bloggen och mycket nytt ur pedagogperspektivet. Jag hoppas att den kan passa alla som känner igen sig, pedagoger som är nyfikna och vill lära sig mer, utredare på Socialtjänsten som vill få en inblick i ett extra utmanande föräldraskap, BUP, handläggare på Försäkringskassan, anhöriga som behöver större förståelse…

Min dröm och vision är att boken ska öppna dörrar och leda till samsyn, samarbete och ömsesidighet mellan alla instanser som arbetar med barn och familjer på något sätt. Det blir inte en fackbok utan en bok fylld med tankar och upplevelser både som förälder och pedagog. Olika scener ur verkligheten. Med barnens bästa i fokus!

Supermamsen + Kikkuli = sant!

20190129_221743

Nu har jag bloggat i nästan fyra år. Jag började skriva av mig när C, min 16-åring, fick sin aspergerdiagnos och hade varit hemma från skolan i nästan hela årskurs 6. Vi har verkligen gjort en tuff resa sedan dess. E, min 13-åring, fick också hemmasittarproblematik och har fått en ADD-diagnos och L, min 9-åring, har fått en ADHD-diagnos. Själv blev jag sjukskriven för utmattning men är till stor del tillbaka på banan igen.

I bloggen har jag delat med mig av vårt liv och gjort bilder och analyser. Jag har skrivit många inlägg om hur tärande och tungt livet ibland kan vara, men jag försöker även ge tips och förmedla hopp. I början skrev jag endast för mig själv för att bearbeta alla mina känslor och tankar. Jag har fått fler och fler läsare och många skriver till mig att de känns som jag sätter ord på deras liv och att de får stöd och igenkänning i bloggen. Flera inlägg har delats flitigt. Min blogg fyller inte bara funktionen att jag får ventilera mina tankar längre. Den når ut och hjälper andra. DET betyder jättemycket för mig. ❤

Jag har under åren fått frågan av läsare om jag inte ska ge ut en bok med mina tankar och bilder. Detta frö planterades och har fått gro ett tag. I år är det dags! I december kommer min bok ut på Kikkuli Förlag. Ni kommer att känna igen en del tankar från bloggen men mycket är nyskrivet ur ett helt annat perspektiv. Jag är väldigt stolt och glad över att Kikkuli vill satsa på att ge ut min bok. Det blir både e-bok och tryckt bok. Det känns så spännande! December känns långt fram men då har jag tid på mig att jobba med manus och bilder.

Att jag skickade in mitt manus till just Kikkuli Förlag beror på att en av deras nischer är teman som funktionshinder, funktionsnedsättningar och samhällsutmaningar såsom mobbning och utanförskap. Jag känner att min bok passar bra in i den nischen.

Mitt andra perspektiv är att jag är fritidspedagog och arbetar på en F-6-skola. Under min resa de senaste åren har jag märkt vilket stort glapp det ofta är mellan pedagoger och föräldrar. Jag hoppas att mina dubbla perspektiv kan bidra till samsyn mellan föräldrar och pedagoger/rektorer. Min förhoppning är att boken ska ge stöd till andra som hamnar i samma situation som vi. Jag hoppas också att min bok bidrar till att kunskapen och förståelsen för NPF.

För att boken ska bli mer personlig så skriver jag också könen på mina barn. Det blir han/hon istället för hen. Jag vet att ni är många som har varit nyfikna på just det och har haft gissningar. I boken får ni veta om ni har gissat rätt 😉

Boken kanske kan passa som julklapp till släkt, vänner och pedagoger.

Håll utkik i december!

/ Supermamsen

 

Hej, du som är på väg till jobbet!

2

Navid Modiri inledde en av sina föreläsningar med att säga: ”Allt är påhittat!”, och den meningen har hängt kvar i mig sedan dess.

För visst är det så som Navid säger – det allra mesta av det vi har runt omkring oss är påhittat (inte minst de där oskrivna reglerna som talar om hur hårt vi ska jobba, hur mycket vi ska hinna med under en dag, hur vi ska se ut medan vi jobbar osv.). Så, till dig som läser vill jag säga följande: Glöm inte att det är människor som hittat på din arbetsplats, och glöm framför allt inte detta:

Det är inte alltid så att de saker vi människor hittar på är bra.

Ibland hittar vi på krav som är orimliga.

Så var rädd om dig (och säg ifrån om dina arbetsuppgifter skapar stress)!

 

/Angelica Håkansson