Nya upplevelser

På sista tiden har det hänt en del saker som är lite nya för oss föräldrar. Saker som jag tror många föräldrar tar för givet. Det gör dock inte vi. Vi är i lite av ett glädjerus faktiskt.

Det ena är att Linnéa (från och med nu skriver jag namn (inte deras tilltalsnamn), har namn i boken och säger han/hon i podden 😉 ) har börjat cykla till och från skolan själv. Detta är helt nytt för oss. Varken Calle eller Emil har gjort det. Calle hade en period då han var väldigt fotbollsfixerad. Då cyklade han hemifrån själv tidigt på morgonen. Detta höll dock inte i sig. Emil cyklade själv i höstas innan den nya kraschen. Linnéa är 10 år och att hon cyklar själv är fantastiskt. Vilken frihet att slippa stressa och hämta efter jobbet. Det är däremot lite tråkigt att inte längre ha den dagliga kontakten med hennes pedagoger. Det är gångväg nästan hela vägen till skolan och tar ca. 5 minuter att cykla.

En annan sak som Linnéa har gjort den här veckan är att laga middag. Hon sa att hon var sugen på pasta med ost- och skinksås en dag. Maken och jag var så trötta och initiativlösa. Jag sa ”Gör det då!” och hon gjorde det! Med endast lite hjälp lagade hon hela middagen. Det har aldrig killarna gjort fast de är 17 och 14 år.

Killarna har varit utanför huset lite mer den här veckan. De har spelat basket på tomten och cyklat och badat. Till och med Emil följde med Calle och hans kompis och badade. Calle har dessutom varit iväg och fiskat med en kompis ett par gånger. Det är så härligt när de kommer utanför huset och gör saker.

Jag fick dessutom med mig Emil till frisören. Han har behövt klippa sig i flera veckor. Äntligen blev det av!

Det märks att sommaren är vår tid. Hela familjen blommar upp. Värmen, ljuset, grönskan och blommorna är välgörande för kropp och själ.

Midsommar ska vi fira på landet. Sen jobbar jag ett par veckor till innan det är dags för semester. Jag ska försöka minska lite på min skärmtid under sommaren så jag vill passa på att önska er alla en glad midsommar och en riktigt skön sommar! Jag lär inte hålla mig helt borta men jag ska försöka att inte vara på nätet i samma utsträckning som vanligt.

Följ Supermamsen på www.supermamsen.com

Annonser

Agnetas ABC recenserar Älgpappan

Älgpappan_500En ganska filosofisk bok där många känslor är outtalade men går att utläsa mellan raderna. Innehållet ger igenkänning och kan med behållning diskuteras vidare med den unga läsaren.️ Fantastiska illustrationer av Helena Egerlid som ger en fin inramning och förstärker känslorna i berättelsen.En intressant och välskriven bilderbok som passar väl till åldern 6-9 år.

// Agnetas ABC

Läs hela recensionen här –>>

Bok som kan ge lärare mer kunskap

Framsida_MIMIJag har läst Mimmis särskilda begåvning av Malin Roca Ahlgren. Illustratör Cajsa Gustafsson utgiven av Kikkuli förlag. Författaren arbetar med att sprida budskapet om utanförskap i skolan, genom sina böcker, artiklar och föreläsningar. Jag tycker verkligen att det är bra att lyfta fram olika diagnoser och utanförskap. Många barn har behov att bli förstådda och få den undervisning som de behöver. Den här boken riktar främst sig till särskilt begåvade barn, anhöriga och skolpersonal. Det finns ofta barn som är annorlunda och har olika diagnoser och det är bra att någon lyfter fram dessa barn och man får ökad förståelse för deras behov… 

Läs hela recensionen på Boktipsets hemsida: https://www.boktipset.se/bok/mimis-srskilda-begvning

Älgpappan

Älgpappan_500Språket i boken är målande och det är lätt att visualisera de bilder som författaren beskriver i sin text. Skrutten är bokens berättare.
Tonen är vänlig och fri från fördömande av mamma eller pappa. Båda blir lyckligare utan den andre. Det anser också Skrutten. Illustrationerna levandegör innehållet och skapar en inbjudande bild av både skogens skönhet och mystik. En mycket fin berättelse som kanske bör läsas tillsammans med en vuxen med tanke på den symbolik som
gömmer sig här och där.

Lektör Agneta Willans
Publiceras i BTJ-häftet nr 11, 2019

Min föreläsningspremiär gav mig en rejäl energikick


Igår föreläste jag för första gången i mitt liv. Rektorn på skolan hade läst ett inlägg i min blogg och kontaktade mig och undrade om jag föreläste. Först svarade jag nej. Jag fick nästan lite panik faktiskt. Efter att ha tänkt på saken ångrade jag mig och kontaktade rektorn och sa att jag kunde tänka mig att testa.

Jag var sjukt nervös innan föreläsningen. Jag tror nästan att jag aldrig har varit så nervös tidigare i mitt liv. Mitt hjärta bultade så det kändes som bröstkorgen skulle sprängas. Jag gillar att prata, men nu skulle ju pratet ge andra någon behållning också. Det skrämde mig – har jag verkligen något vettigt att säga? Pappa körde mig till föreläsningen som var på andra sidan stan. Ni vet – jag gillar inte att köra bil 😉

Ca. 10 minuter in i föreläsningen började jag känna mig lugnare. En del i det är att de ca. 80 som lyssnade verkade uppriktigt intresserade. De ställde intressanta frågor och verkade ha bra samtal med varandra. Pricken över i är den fina feedback jag har fått nu efter föreläsningen. När jag åkte hem med pappa efter föreläsningen svävade jag på moln. Vilken energikick! Jag pladdrade hela vägen hem. Glad och lättad.

Jag känner att jag kommer att våga göra om det. Igår kanske var nybörjartur och snälla åhörare men det känns som det jag säger är viktigt. Jag fick så fin respons!

Jag föreläser i namnet Supermamsen för att försöka fortsätta skydda mina barns identitet och integritet. Även min bok kommer att ges ut i namnet Supermamsen.

Föreläsningen handlar om min resa som pedagog och NPF-mamma samt hur min roll som mamma till barn med NPF har utvecklat mig som pedagog. Igår skulle jag enligt plan prata i en timme men tack vare intresserade åhörare drog det ut på tiden. När/om jag föreläser igen så får man nog räkna med 90 minuter. Just nu föreläser jag bara i Stockholmsområdet. Vid en bokningsförfrågan mejla till supermamsenblogg@gmail.com

Föreläsningen är i nuläget riktad främst till pedagoger och heter ”Supermamsens dubbla perspektiv – pedagog och NPF-förälder”.

Framöver kommer jag även att göra en föreläsning riktad till anhöriga. Jag återkommer när det blir aktuellt.

Nu blir det bubbel för att fira att jag klarade föreläsningen!

Trevlig helg!

EN DRÖM GÅR I UPPFYLLELSE

Älgappan HelenaI sitt yrke som journalist har Helena Egerlid framgångsrikt målat med ord. Nu prövar hon en nygammal väg att uttrycka sig på och förverkligar samtidigt sin barndomsdröm.

Fyndigt och följsamt har hon bildsatt Lisa Franssons berättelse om pappan som ibland förvandlas till en älg och glömmer sin familj när han är på äventyr i skogen.

– Jag har alltid tyckt om att rita och måla. När jag var liten…

Läs hela reportaget om Helena Egerlid och hennes arbete med Älgpappan i Smålandstidningen.

Om NPF-mammors kamp i Amelia

I nya numret av Amelia finns ett reportage om hur  NPF-mammor kämpar för att stötta sina barn och försöker få livet att gå ihop.

Supermamsen som kommer med sin bok på Kikkuli Förlag är med på ett litet hörn. Vi ger ut boken då kunskapen om Neuropsykiatriska diagnoser behöver öka och fördomarna minska.

Följ gärna Supermamsen på Facebook om du vill läsa hennes och andras tankar om NPF och hemmasittare.

Här hittar du Supermamsens inlägg om reportaget i Amelia. 

Löfte om vår

En fråga som jag tror många av oss ställer sig lite nu och då, ofta i kombination med; men vänta nu; ”hur gick det här till!?” Jag ställer mig den frågan ofta. Eller ställer mig, den drabbar mig snarare. Som när (den nyss lilla) ungen går hemifrån och bara ser nästan vuxen ut, när hon säger till mig att ”jag pratar inte med dig” när jag vill vara med och dela det hon pratar med kompisen om, eller när hon alldeles själv, och snyggt dessutom, rider min stora herr pigga 20-åring som jag knappt vågade släppa när hon ”fick skritta några varv” förut. Det går att fortsätta i det oändliga, som när min hjärna tänker att jag ska ta en förhållning, parera en vobblande bakdel eller ta igenom ställningen, och jag och min kropp inte gör något förrän på nästa långsida. Eller, och framför allt, när min kropp inte gör och orkar som jag tycker att den ska. När den värker och knakar stelt som om jag vore nästan hundra, när jag ska resa på mig och gå. När ridläraren säger att jag ser ut som en trasdocka på hästen eller suckar över försöket till bakdelsvändning. Ja ja, det är som det är liksom.

IMG_0606

För att tiden rusar och bryr sig föga om vad man tycker om det, för att det finns att oroa sig för och för att stressen äter upp en inifrån, så är stunderna i stallet och mötet med hästen med stort H guld värda. Eller hans fina kompisar. När man får deras förtroende och tillåtelse, en smulig mule mot kinden, eller bara en sådan blick som bara djur kan ge en, då stannar tiden lite. Ljuden tonas ner, ljuset blir snällare och blodet rinner saktare i ådrorna. I skogen, till häst, när det luktar vår fastän den bara precis är på väg, när hästen, lika glad som jag över mjuka grusvägar, vänder huvudet bakåt mot mig på ryggen, kastar med det som han gör när han härjar med de andra i hagen, och tycks säga Kom! Vi travar mer!, då lyser något mjukt och skönt i magen på mig. Då påminns jag om att livet är något mer, som inte bara ska handla om att producera, leverera och dokumentera, om att man inte finns till endast för att ta hand om andra (även om det också är en del av livet), utan också ska leva bara för att jag råkar göra det.

Vad gäller hästens betydelse händer det grejer, inom hästvärlden har vi vetat länge, inom forskningen har man bekräftat, sportens företrädare och media jobbar på vilket är tacknämligt, och nu Sanna Lundell med nya serien Flocken. Själv finns jag (också) på en högskola som lyfter det hela inom Etik och Livsåskådning, som förresten ordnar seminarium i höst på temat Hästen och människan. Jag har den äran att få kommentera text där och det är precis hur roligt som helst. Lika roligt som att jag ska få skriva om hästar och barn i kommande Mulle och Jag. Högt och lågt, men som sagt, i mångt med samma tanke om storheten i det lilla.

Tanken, och som sagt numer vetskapen, om hästens betydelse (ok, djurens men visst är det särskilt med hästar:)), och de möjligheter umgänget med den innebär finns där. Det finns olika inriktningar men en som ställs i fokus med jämna mellanrum är den om hästen (och stallet) som medskapare av goda ledare. I detta finns viktiga utmaningar och chanser tänker jag. Tänk er skillnaden att forma blivande ledare som tänker utifrån det gamla, som i större utsträckning grundades på makt, anpassning etc., och det nya med mål om att hästen helst ska vilja följa, vilja göra sitt bästa och tycka om att arbeta för det mål man satt upp. Det senare skapar förstås bättre, snällare och klokare ledare. Sådana som världen behöver nu. Här går det att koppla till tanken om hållbarhet som är på tapeten också i hästvärlden. Tänk vad vi själva och hästarna, utöver det omätbara i att klara miljön bättre, vinner på att hålla i längden. För hästen tror jag som många pekar på, att den inte bara ska tränas och blir bäst i ridhuset utan också behöver umgänget både med oss och andra fyrbenta, att den får tid och allsidighet i skog och mark, där vi själva också kan fylla på och få kontakt med det som liksom är hela förutsättningen till att vi finns till. Heja på våren, här kommer vi.

Susanne Larsson, författare, forskarstuderande och absolut stallmorsa