Att få vara delaktig 

hand

Det var fredagen före skolavslutningen. Jag skulle hämta min dotter tidigare från fritis. Hon stod vid staketet med elevassistenten som hade armarna i kors. Klasskompisarna hoppade och dansade till musik. Elevassistenten frågade min dotter minst två – tre gånger om vad hon ville göra. Hon svarade snällt som flickor gör. Att hon vill bara sitta. Hon vill ju inte vara till besvär. Hon har en muskelsjukdom som gör att orken tar slut helt plötsligt. Helt tvärt.

Jag lever också med ett funktionshinder. Jag har också varit barn. Jag har också stått på samma skolgård som min dotter gör nu. Fast det var fyrtio år tidigare. Dåtidens elevassistenter var mer uppmanande och tyckte att man skulle i största mån klara sig själv. Man hade ett funktionshinder skulle man övervinna sina hinder. Det var målet då.

Jag tittade på elevassistenten och dottern och tänkte berätta hur han borde göra och hur han borde tänka. Men jag gjorde aldrig det. Inte i den stunden. Men en dag kom dottern hem och sa att elevassistenten tycker att hon ska gå på toaletten själv. Det gör ju de flesta som går i hennes klass, förutom den där spastiske pojken som inte kan styra sina händer och fötter. Då ser man ju att han behöver all praktisk hjälp. Däremot är min dotters muskelsjukdom oförutsägbar. Orken kan när som helst ta lut och hon blir sittande och orörlig.

Som den där sportlovsdagen när fritidsavdelningen var i pulkabacken och elevassistenten glömde ta med hennes rullstol för att det var för mycket snö. Hon tvingandes pulsa i djup snö och framme vid backen tog orken slut för lek. Efter den dagen fick hon stanna hemma och vila upp sig.

Jag kunde inte längre tiga när hon gång på gång berättade hur hon ramlat, hur hon inte fick hjälp med kläderna för att hinna hänga med sina kompisar på rasten. Jag målade upp en bild för mig att hon blev sittandes ensam i ett hörn. Hon tyckte att jag skulle komma till skolan och skälla ut elevassistenten när han inte hjälpte henne. Jag gjorde aldrig det. Istället skrev jag långa mejl och förklarade hur hennes ork kan ta slut. Det slutade med både lärar- och rektorssamtal.

Att leva med en kropp som inte hänger med i andras tempo, innebär att någon annan måste vara den som hjälper fram till andra. Det krävs av en elevassistent att han lägger undan sina fördomar, sin bekvämlighet och gör det möjligt för min dotter att vara delaktig.

/Mika Ihanus, blivande författare på Kikkuli Förlag

”Barn äger!”

Hej! Ny vecka, eller ännu en vecka, och jag har klarat av höstterminens första stallhelg. Vi har det så hos oss på Järna Ridklubb, att den som vill och vågar(!) ställer upp och tar stallet på lördagar, så slipper ridlärarna och de övriga jobba jämt. För det mesta finns det folk, men ibland är det lite tomt på listan där man får skriva upp sig. Jag och några mammor (de pappor som finns dyker upp med hundar och bullar ibland) har teamat ihop oss så vi har blivit beroende. Det är ingen belastning längre, vi andas i stalltakt och vill inte missa våra lördagar. Den här lördagen är det speciellt. Regnet hänger hotfullt i luften, ja det händer ju, men det är första lektionslördagen, hästarna går fortfarande ute och, plankorna till de nya uteboxarna ska målas. Eller ska, snarare: gullig lapp från ridlärare Camilla om att vi ju gärna får måla om vi kan tänka oss. Kompletterande kraft denna lördag är Gunn, äldst av oss men definitivt raskast i benen och snabbast i huvudet. Så klart sätter hon några ungar i jobb och när jag är på väg bort i stallet för att lösa av henne möts jag av följande:

”Barn äger!” Tobias tio år, världens sköning, är i sitt esse. Med fyra damer omkring sig har han hittat rätt. Damerna lyssnar när de orkar, fnissar och har kul tillsammans och bredvid. Tobias är som de övriga vid det här laget rätt så Falu röd-färgad. Med penseln droppandes (falurödfärg kan ju inte vara så svårt att få bort från stallgången?) är han i tagen och ska måla plankor till de nya uteboxarna. Vi får till det, jag är snart också rödfläckig och tänker att vad gör väl det? Så kul som vi har är det värt lite rödfärg. Högen med röda plank blev aldrig lika stor som den med omålade men hej och hå vad vi stånkade på. De som inte målade styrde med hästar som skulle ut och in, hjälpte nybörjarfamiljerna att komma till rätta och det slog mig än en gång vilken underbar plats det är att vara på. Och att ha barn på. Som i senaste Häst 0ch Ryttare; inge uppdelning av pojkar flickor, i olika åldrar drar vi runt där, mer eller mindre vana, vi stallvärdar fikar när vi kommer åt och då löser vi de stora frågorna: Ska barnen få åka på ridläger nästa sommar, vad göra åt människor som har djur men behandlar dem som människor, tips till kvällsmiddagen och vad gör man när ens föräldrar börjar bli så sjuka att de behöver en i en grad man inte själv får ihop? Det är just karaktären på frågor, det faktum att snart ingen unge är ren nog för att få åka i bilen hem, att det kommer små barn som vill berätta om sitt livs ögonblick som de just haft nere på ridbanan och för att inte tala om den glada mamman som vågade gå in till Pontus den här lördagen. Sådant gör att man kopplar av. Att det är värt det, tiden man är hemifrån då man borde handla, städa, förbereda middag eller inte vet jag, vila kanske? Apropå Häst och Ryttare…där lärde jag mig att Ridsportförbundet driver främst två frågor i valet, eller huvudfrågorna, handlar om att ridning ska bli avdragsgillt och att anläggningar ska byggas och skötas om. Himla bra båda två men jag kan tycka att det första, avdragsgillt, skulle komma efter en rejäl dust om storleken på bidragen från kommunerna. Stötta, så som man gör med andra sporter, vinn alla förtjänster som hästvärlden bistår med i form av mindre sjuktal, goda ledare och friskareungar och människor  men framförallt var en jämställd kommun, som inte helt förlegat ger tiofalt mer till fotboll och ishockey. Barn äger, och ridskolan äger!

 

Ha det gott, att mocka är styrketräning och håll tummarna för mycket sensommarsol!

 

Susanne