En Pälshögs födelsedag

Jag rundar taxibilen medan bagageluckan öppnar sig sakta. Pälshögen har redan rest sig upp. Iakttar allt. Jag plockar i ordning selet och hakar fast kopplet i halsbandet. Hopp ut! Graciöst landar han på kullerstensgatan och ställer sig lite ofokuserat fot. Jag upprepar kommandot och han accepterar jobbläget och bättrar på sin fotposition. Selar på, tackar taxichauffören och säger, före. Vi ger oss av. Han är pigg. Älskar att jobba. Testar mig lite, svänger svagt vänster, signalerar. Hörru, vägen där jag brukar nosa och rasta kommer här nu snart? Duktig kille, men idag går vi rakt på. Han rätar upp sig och tar oss smidigt in genom Öster port. Den 800 år gamla muren sluter sig runt innerstan och vibrerar av historia. Är sprängfylld med berättelser och visdom. Vi tar av mot min favoritdel av Visby. Klinten. Går lugnt och stilla genom gränder och minitorg. Det lätt knäppande, nästan lite kladdiga ljudet av däck mot gatsten närmar sig sakta bakifrån. Jag kommenderar honom att hålla kanten. Han trippar upp på en enstegstrapp som leder till en ytterdörr. Glider lika mjukt ner för den igen på andra sidan. Vi kan varandra utan och innan. Han vet att jag inte kommer följa honom på trappen. Han ser bara till att inte trycka ut mig i gatan och löser det hela på enklast möjliga sätt. Bilen närmar sig. Jag stannar och ställer mig mellan hunden och gatan. Tack, säger hon och hissar upp sidorutan medan hon passerar. Vi fortsätter. Ned för Rackarbacken, tar av mot muren och närmar oss paveljongsplan. Vi hör havet slå mot stenarna på andra sidan Ringmuren. Inte en turist, inga fulla medeltidsveckobesökare, doften av solskyddsfaktorolja har bytts ut mot en mustig höstlig vintrig fylld av våt gräsmatta, sten och iskallt vinterhav. Vi passerar Kärleksporten och de små vackra husen och gränderna på väg mot Kruttornet. Han vet, spänner sig, ivrig nu. Jag gör en knappt märkbar rörelse i selet, coola dig lite hörru. Håll kanten. Motvilligt piggt gör han som jag säger. Men husse, där borta ska vi ju gå ut! Och om jag inte börjar svänga redan här kanske vi missar porten! Ta´t lugnt gubben. Jag vet var vi ska. Han stannar vid korsningen. Jag hinner knappt börja säga före, innan han drar iväg ut genom porten, svänger höger och stannar utan att jag gett kommando. Jag selar av, hopp och lek! Vi strosar i vinden. Vågorna slår över stenarna och skickar stänk av skum upp på gångbanan. Han nosar, pinkar och mår som en prins. Idag gott folks, fyller den här Pälshögen 9 år. Det finns något mellan honom och mig ingen kommer att förstå. En insikt och vänskap djupare än livet självt. Betydelsefullare än all världens tro och kärlek sammantagen. Han lägger tassen på mitt knä ibland och tittar på mig. Han kämpar för att förmedla, jag kämpar för att ta emot. Vi vill, båda två, kunna tala om livet med varandra. Men vi vet, vi vet ändå, utan orden, med tassen på knät, handen på den mjuka pälsen, vad vi säger. Och flinar i samförstånd. Du och jag kompis. Grattis älskade Pälshög och världens i särklass bästa ledarhund

Korsningen

Jag väntar. Hunden är beredd. En fyrvägskorsning, ljudsignalen hörs knappt över alla motorer. Bilar och bussar stirrar mullrande på varandra. Avvaktar. Känsliga fötter på pedalerna. Alla måste iväg. Snabbt. Hinna med det man ska hinna med. Tidtabeller att passa. Min ledarhund är inte tränad att hitta. Han ser till att jag inte krockar med saker, snubblar ut för trappor eller går rakt ut i gatan. Han stannar om det ligger hinder i vägen. Litar på mig när jag säger gå. Fokuserad. Väjer för stolpar. Trippar förbi vattenpölar och gatuarbeten. Sicksackar mellan barnvagnar och cyklar. Men avgör inte när vi kan gå över en fyrvägskorsning. Ser bilarna men litar på att jag stoppar de. Allt hänger på mig, på min känsla för när vi kan gå, på mina öron, på att det inte kommer en ljudlös bil efter de mullrande. Jag är på helspänn nu. Hur tickar det? Kan jag gå? Vilka kör? Mullret ökar till ett vrål. Bussar och lastbilar stryker förbi oss. Plötsligt blir ticksignalen intensivare. Kan jag gå nu? Motormullret är kompakt. Någon snärtar till sin tuta. Åt mig? En signal om att jag kan gå? En röst ropar genom ett öppet passagerarfönster. Det är ok, din tur att gå! Tveksamt ger jag hunden kommandot. ”Före.” Tveksamt går han. Följsam. Tvekar jag, tvekar han. Jag sätter käppen framför vårt sårbara ekipage och hoppas vi syns. Att blindheten är övertydlig. Hoppas också ingen sms-ar, svarar på twitterinlägg eller facebookar medan de kör. Säkrare nu. Ingen återvändo. Mitt i gatan, mitt i korsningen, mitt i trafikens stenhårda miljö. Mitt i ett inferno av ljud, litandes till 100 % på min hund, den som känner mig bäst, han som gör mitt liv möjligt. Litar på någon som medan jag skriver detta ligger på rygg i sin bädd med alla fyra tassarna i vädret, snarkandes som en skogshuggare. Det snabba tickandet slutar lika plötsligt som det börjat. Det är avfasade kanter så rullstolar ska kunna ta sig fram, vilket betyder att jag inte riktigt vet var jag är eftersom jag behöver någon typ av kant för orienteringen. Har jag kommit över än? Är jag kvar mitt i korsningen? Finns det en mellanrefug någonstans jag borde stannat på? Chansar på att alla sett den blinda med sin hund, gående rakt genom slagfältet. Doften av avgaser, varm olja och asfalt blir starkare ju längre vi går. Är det mina sinnen som förstärks eller har fordonen närmat sig, sakta, beredda att trycka till pedalerna i samma sekund vi står på trottoaren? De höga husen reflekterar ljuden från korsningen och stadens brus. Kontor, hotell, gallerior. Alla sköter sitt. Drömmer om fredag, ett glas vin, en räkmacka. Jag drömmer om den andra sidan vägen. Hunden tvekar. Varför? Jag sträcker ut käppen, viftar i ett tomrum. Manar på. ”Gå kompis. Duktig kille. Nu kör vi enda in i kaklet va, du och jag buddy!” Han sträcker på sig, blir lite högre, lite stoltare, ökar på stegen en aning. Jag snubblar till. En svagt avfasad kant uppåt. Är vi framme? Har vi kommit över? Vrålet av motorer bakom min rygg bekräftar vår lyckliga framkomst. Ticksignalen från stolpen sätter pricken över I:et. Jag böjer mig ner och berömmer honom. Han som hjälper mig varje dag. Som gör det möjligt för mig att leva. Få syre. Behålla balansen. Tack för att du finns min vän

Drömmen

Jag har glömt något. Vad minns jag inte. Det är en dröm och det finns ett hot som ligger och lurar någonstans där ute. Jag ser men är medveten om att jag också är blind. Jag kliver av den vingliga bussen och går tillbaks längs vägen för att hämta det bortglömda. Ett svagt muller hörs från den gigantiska staden som ligger alldeles inpå och så långt bort. Det är utomhus men väggar som är kalkvita höjer sig här och där som sjukhuskorridorer. Jag passerar en grupp Spanjorskor som med hårda blickar ser rakt igenom mig, som på en såpbubbla. Ett par stålräcken delar cykelbanan jag tagit av på i två delar. Plötsligt bryter landskapet sig ut ur det instängda och visar upp en fantastisk vy. Visste inte att jag gått uppför, tänker jag och ser med blinda ögon ut över mäktiga berg och stup några kilometer bortom väg och hårt packad lera. Stadens vrål dämpas av det omätbara avståndet och jag är inte säker på om det är en varg som ylar eller tiotusen bilars protesterande bromsar som ekar under den svarta himlen. Headsetet är så litet att jag inte kan känna det med fingertopparna, men ger ifrån sig ett kristallklart ljud. Rösten tillhör någon jag känner, och jag förstår att jag är mitt i ett telefonsamtal. Han hotar, säger hon, han säger att jag inte kommer ha en chans! Bruset talar och jag ropar lågt då jag inte vill störa de jag möter i den öppna taklösa galleria jag med stadiga steg går rakt igenom. Undrar vad jag letar efter, tänker jag och hoppas han som hotar inte vet var jag är då vi båda vet att om vi någonsin igen träffas, kommer han dö. Beskedet från bussen jag steg av för en livstid sedan kommer svävande i luften utan förklaring. Vi måste åka snart, alla ombord. Ansvaret ligger på mig. Om jag inte hinner kommer den inte åka. Så slår det mig med en hammares kraft, så hårt att det som en stövel stampad i slasksnö tränger bort allt som någonsin betytt något. Jag har inte glömt! Det finns inget att hämta någonstans! Känslan är så overkligt verklig att den förvandlas till fantasi och skapar rörelser jag egentligen inte borde känna, ser saker jag inte borde se och längtar efter något jag inte vet vad det är. Sen vaknar jag av att hunden slickar mig på armen med blöt nos och tunga. Nyäten och nöjd. Och verkligheten raderar delar av drömmen men behåller känslan av att jag fick se igen. I alla fall för ett litet tag.

Vindspel som guidar

Vi har vindspel i trädgården. Ett som är gjort av lite större rör i någon slags metall. Trots dess storlek ger den ifrån sig en dov mjuk klang. Den hänger i ladans södra hörn. Ett annat, gjort av betydligt mindre metallrör, har sin plats i regntaket utanför ytterdörren. Ett vackert spel, skirt och krispigt. Vid verandadörren hänger det minsta av 3 vindspel vi har i trä. Den ger ifrån sig ett ljud där det låter som om man skurit bort toppen och botten och bara behållit mellanregistret. Blåsten når inte riktigt dit, så ljudet den ger ifrån sig är försiktigt, nästan lite tvekande. På ena hörnet av huset, det östra, hänger det mellanstora träspelet. Lite mer botten, fortfarande ingen diskant. I äppelträdet mot den lilla oljegrusvägen, inne bland grenarna, har vi det stora trävindspelet. Riktig botten, märkligt nog även lite topp. Det ger ifrån sig ett nästan trolskt ljud när det spelar.
Jädrans vad med vindspel! Borde plinga och klonka i tid och otid. Tricket är att hänga de så vinden bara når ett i taget beroende på vindriktning. Sen spelar de som sagt inte så starkt. Ett svagt klonk här och ett pling där. Nästan så trädkronornas löv överröstar spelen när det blåser. Vindspelen hjälper till att hålla energin kvar i huset eller trädgården och man hänger de utanför dörren eller i fönstren. De skapar en skön harmonisk stämning när de sjunger tillsammans med fåglarna och fyller trädgården med lugn. Det kallas Feng Shui, jag kallar det guidning. För mig är vindspelen inte bara rogivande, de guidar mig också genom trädgården med sina olika toner. Som blind har jag med hjälp av den kontroll på var jag är. Det är ingen park vi har storleksmässigt. Men det räcker att jag vrider mig runt ett par varv, lyfter upp något, flyttar på ett bord, för att jag ska tappa orienteringen. Visst, om det inte blåser något, spelar de inte. Men vi har huset på Gotland, och där är vindfria dagar sällsyntare än fettfria chips. Har ett par vindspel kvar att hänga upp. Ett i snäckskal och ett fjärde i trä. Vi har konsert varenda afton och somnar alltid med drömska toner i sinnet.

Tanken

Jag kisar. Undersöker med blicken. Memorerar. Hur ser hon ut? Brunt hår, blå ögon tror jag. Håller upp fotot mot ljuset, granskar. Det där då, plockar upp ett nytt, 2 bäbisar. Jag vänder blad och går sakta igenom fotografierna. Medan jag ser hur de små barnen sida för sida växer upp till unga män, suddas blicken av tårar. Barnen är mina, sist jag såg de var de runt 1 och 2 år gamla. Missförstå mig inte nu för guds skull! Jag har varit deras pappa hela tiden. I början bodde de varannan vecka hos mig och varannan hos sin mamma. Men sedan x antal år bor de heltid hos mig. Men sist jag såg de med mina ögon, innan synen försvann helt, var för ca 18 år sedan.

Jag sitter och funderar över hur det skulle vara ifall jag plötsligt skulle få min syn tillbaka. Hur jag förmodligen skulle vara tvungen att förändra bilden totalt av mina söner, rent utseendemässigt alltså, och även av i princip alla mina vänner och familj.

Hm, jag bläddrar vidare. Det där måste nog vara mitt x, och det där min morfar. Honom känner jag igen, han är sig lik, 20 år äldre bara. Flapp, nästa sida. Jädrar vad fint jag bor! Fast det är inte helt olikt det jag föreställt mig i och för sig. Det där måste vara min mamma, också 20 år äldre.
Jag plockar fram min iPhone, använder fortfarande Voice over, har inte riktigt fått snits på pekfingermetoden än. För att inte tala om hur man använder datormusen! Jösses! Pilen far fram och tillbaka som en durasellkanin! Jag bläddrar fram bilden av min Kärlek. Där, det måste vara hon! Vacker, både i själen och utseendet. Bäst jag pluggar in hur hon ser ut. Skulle kanske inte vara så fiffigt nu när jag ser, att möta henne på stan och inte säga hej. Med tanke på att vi är sambos och allt menar jag.
Hm, så det är så här Facebook ser ut alltså? Lustigt, jag har gjort mig en helt annan bild av det. Jaja, bara att vänja sig.

Jag tar upp fotoalbumet igen. Min mormor, känner igen. Mina kusiner, känner igen Fredda, men de andra… har växt för mycket, blivit vuxna kvinnor. Bläddrar tillbaka till mina söner. Kan inte slita blicken från de 2 unga männen. Tårarna rinner igen. Så mycket jag missat, så stiliga de är. Jag ser ut genom fönstret och kan inte sluta titta. Suger in allt som en torr svamp. Måste lära mig avståndsbedömning igen. Törs jag prova cykla? En fluga landar på bordet och jag följer nyfiket dess promenad över bordsduken. Jag tar på mig jumpadojjorna och går ut. En granne står och grejar med backspegeln på sin bil, han tittar upp och jag fångar hans blick. Jag nickar ett hej. Han nickar tveksamt och en gnutta häpet tillbaks. Jag flinar och promenerar vidare. En annan granne vattnar rabatten. Jag sneglar mot henne, ser hur hon förbereder sig för att hälsa på sin blinda granne. Jag förekommer med ett, härligt väder idag! Hon ler och säger att det minsann är på tiden. Hm, hon var inge kul att luras med. Tar omedvetet kortrundan jag brukar gå med hunden. In genom den lilla skogsdungen, ut på cykelbanan, ner mot fotboll och tennisplanen. En boll kommer rullande. Jag kisar mot solen och ser någon vinka, kollar bollen och laddar på en bredsida med vänstern. Det var länge sedan sist och jag vet i fasen om jag skulle skjutit sämre när jag var blind. Jag tittar upp mot dungen där hunden brukar göra sitt. En lyktstolpe? Det var som tusan, visste inte att… och vad med buskar! I mitt inre har det varit en rätt ren slänt med bara ett par träd. Den här är smockfylld med sly och tät vegetation. Jag svänger runt hörnet, går av cykelbanan och ut på en villagata. Ljuden är de samma. Förvånat märker jag hur många som är ute på sina uppfarter och trädgårdar utan att höras. Varför, funderar jag, har ingen sagt hej tidigare när jag passerat med ledarhunden? Nu, när jag tittar rakt på dem nickas och les det. Jag ser ner i marken, funderar medan jag undviker en hundbaja.

Tillbaka i vardagsrummet bläddrar jag vidare i albumet och försöker lägga ansikten och platser på minnet.

Ibland drömmer jag om att det skulle kunna bli så här, fast jag vet att det aldrig kommer ske. Min syn är borta och kommer aldrig mer igen. Jag har accepterat det och lärt mig leva i det läget. Mina sorkar frågade mig en gång för några år sedan, när de var runt 9-10 år vad jag skulle göra om jag fick synen tillbaks. Jag minns inte mitt svar men vet att vi satt och pratade om det ett tag när den ena plötsligt sa, Men pappa, om du skulle få synen tillbaks, skulle du ju liksom inte längre vara min pappa.
Jag förstod exakt vad han menade. Den kommentaren har hjälpt mig ur många tunga stunder.

Den blinde boxaren

Vi har värmt upp. Jag lindar händerna. Drar åt så att handleden blir stabil. Tummen måste dras lite svagt bakåt och ligga i linje med resten av handen. Doftmaskinen släpper ifrån sig en dos citrusdoft med jämna mellanrum. Träningsmattan är mjuk under mina nakna fötter.
Jag har lindat klart och tar fumligt på mig boxhandskarna. Drar åt med kardborrebandet. De väger 14oz. Tunga och bra. Jag använder nästippen för att känna så bandet ligger rätt. Man får vara lite trixig när man inte ser något. Coach står och pratar med en MMAkille. Berättar att jag är blind. Jag hör inte svaret, är fokuserad på träningen. Laddar. Jag rullar på axlarna, vänder mig om och sträcker ut min handskklädda hand och känner det tunga motståndet från en av säckarna. Gard upp, lätt böjda knän, dammar till, bam bam! Slår ett par korta slag för att känna så lindorna sitter. Jabbar sen i luften, skuggboxas. Kjelle, coach, kommer runt desken med plattorna. Då kör vi! Japp! Vänster, bam, i plattan! Höger, bam! Vänster höger, bam bam! 6 raka, börja med vänster. Bam bam bam bam bam bam! Situps. Ner på golvet, ligga på sidan, pumpa. Upp igen. Vänster hook, vänster krok och en rak höger. Jag gungar, tänker, slår. Bam bam bam!
Han följer min näve och tar emot slagen. Jag försöker slå så rakt och jämt jag kan. Ibland misslyckas det. Tur han har varit Svensk mästare x antal gånger, och hinner ducka. Jag ser det för mitt inre. Handskarna framför mitt ansikte. Coach som håller plattorna någon meter från mig. Säckarna som hänger längst väggarna. Päronbollen på andra sidan lokalen. MMAburen till höger. Väggplattorna till vänster.
En höger uppercut, vänsterkrok och en rak höger. Bam bam bam! Vrid foten! Glöm inte steget framåt! Följ upp med en Vänster krok och avsluta med en rak höger till! Bam bam bam, bam bam! Bra!

Hasse ropar och frågar om vi ska ha kaffe efter passet. Bam bam bam bam! 4 Hookar. Jag flämtar och sjunker ihop medan Niklas slår. Plankan. Kör kör kör, 10 sekunder kvar!
Vi slår på säck. 2 minuter slag, 1 minut vila, gånger 3. Kör! Bra! Bam bam bam! Dova dunkar från säcken bredvid min när Niklas går igenom serier. Mina axlar värker, jag orkar knappt hålla gard. Hookar säcken och slår allt som går sista 10! Glider ner på golvet, andas visslande.

Lindar av, stretchar, gör övningar jag minns sen Judon. Kommer förundrat ihåg hur jag satt med ena benet bakåt, andra framåt och böjde ner pannan i mattan. Är glad om jag ens kommer ner på golvet idag. Ler och tänker att det var 40 år sedan, så jag är ursäktad.

Lägger handduken över axlarna, handskarna i väskan och sätter mig vid bordet. Kjelle och Hasse pratar boxare som skött sig och inte. En pust av citrusdoft igen. Jag lyssnar på rösterna och njuter av hur utpumpad min kropp känns. Hur urslagen jag är. Ett lugn lägger sig över sinnet. Jag tar en munfull kaffe, sväljer och lutar huvudet bakåt. Jag är blind, men gör ta mig fasen precis det jag vill med mitt liv i alla fall, tänker jag! Jag ville börja boxas igen, och gjorde det.

Oftast, inte alltid, men oftast, slår det mig, är det man själv som sätter stopp för vad man vill göra. Trots det skyller man på andra. Lovar mig själv där och då i boxningslokalen, med huvudet bakåtlutat och ansiktet vänt mot taket, , att om jag kommer på mig själv med att skylla mina tillkortakommanden på andra, omedelbart sluta med det… Om det inte är sant förstås!

Jag är 17 och vet att jag kommer bli blind

Jag är 17 år och vet att jag kommer bli blind. Sitter i skolan och pratar med en handledare som heter Göran från Örebro. Ska jag vara ärlig är det mest han som pratar. Jag lyssnar så gott jag kan, men svävar iväg. Han är rätt dryg, har en lätt överlägsen ton uppbyggd med den där lite lustiga Närkedialekten. Jag ser fortfarande bra, cyklar och boxas utan problem. Men han får det att verka som om jag redan är både blind döv och stum. Jag sneglar ut genom den, förutom oss två, tomma skolsalens stora fönster. Solen skiner, det är mitten av maj, precis som nu, för 32 år sedan. Tänk om det rent av var just dagens datum, just den här tiden på dagen jag satt och undrade över hur länge han skulle mala, surrealistiskt. Gräset utanför fönstret är nyklippt grönt och frodigt. Ett tiotal meter bortom gräsmattan löper cykelbanan som leder in till Carlforska gymnasiet. På andra sidan banan, ytterligare ett tiotal meter bort ligger huset där frisörlinjen finns. Så gott som enbart tjejer. De har rast och sitter på bänkarna längst cykelbanan och röker eller äter glass. Satan, tänker jag, så snygga de är! Det är 1984 och modet är långa t-shirts som är en kombination av mycket kort klänning och just t-shirt. En av tjejerna ser på mig, tar ett djupt halsbloss och flinar. Jag flinar tillbaks. Häpet ser jag hur hon plötsligt höjer handen en aning och ger mig tummen upp. Hon drar ett sista halsbloss, fimpar och reser sig smidigt. Hon rätar till T-shirtsklänningen, tittar tillbaks mot mig över axeln en sista gång innan hon försvinner runt hörnet. Helvete, undrar jag, flirtade hon med mig? Hon var ju så snygg att… Johan? Jag rycker till och vrider alldeles för snabbt på huvudet. Göran stirrar. Skit också! Hm, ja, säger jag och harklar mig. Har du några planer? Stärkt av frisörtjejens flirt säger jag utan att tänka närmare efter, rockstjärna. Han blinkar ett par gånger. Jag känner att svaret kanske inte är fullt genomtänkt och funderar över om jag kan lägga till något. Utan förvarning börjar han prata. Ord om telefonväxeljobb, sjukgymnastutbildning och massörkurser rinner över hans läppar och faller smackande ner på bänken mellan oss.

Jag kliver ut på trappen efter mötet, lika framtidstom som jag var när jag klev in. Frisörtjejen står vid frisörlinjens byggnad, lutad mot väggen, lapandes sol. Jag funderar på om jag ska ta omvägen till B-huset och passera henne, men kommer fram till att hon förmodligen bara jäklats lite. Retat mina tonårshormoner, enbart för att hon kan. Lika onåbar som mina drömmar om att få jobba med musik eller bli författare.

Jag tänder en cigg, drar ett djupt, nollställer hjärnan, trycker undan sorgen och tar på lustikurremasken, leendet som säger, ”vem bryr sig,” och dansar skämtsamt fram mot kompisarna. Man vill ju inte att folk inte ska känna igen en…

Guidad av en blind

Vi släntrar sakta genom de trånga gränderna. Det är varmt för årstiden, Vi tjatar om det hela tiden. Skrattar åt vår egen upprepning och upprepar det igen med tillgjorda röster. Intimt, internt, bara mellan oss. Solen skapar mönster av toppiga tak och skorstenar på de gulrappade väggarna. Sommargardiner i halvöppna köksfönster. En svag doft av stekt mat, skrammel från porslin och bestick som läggs fram. Är det lunch redan? Var ska vi äta, frågar hon, det är du som kan Visby? Vi kollar om BBQ garden har öppnat för säsongen. Vi ska ner här, jag visar vägen. Berättar om ställen där jag busat när jag var liten. Vi kommer ner på Strandgatan, jag hör fontänen vid Strandporten och pekar till höger om öppningen. Där ligger ett fik som är fantastiskt mysigt, där ska vi fika i sommar. Går man genom porten hamnar man i Almedalen. Jaha, är det där allt politikertumult är alltså? Japp. Vi passerar fontänen till vänster, jag pekar igen, ser BBQ ut att ha öppnat än? Nej, i alla fall inte för luncher. Vi vänder och går mot hamnen. Vad är Donners för något? Gamla posten låg där, och om du tittar uppåt vänster nu så ser du Kränku. Där kan man köpa te och en jädrans massa smågrejor. En mysig liten butik. Fortsätter man sedan uppför backen kommer man till slut till Öster port. Och åt höger har vi högskolan. Går man genom porten hamnar man där och vid baksidan på Almedalen. Jag säger åt hunden att gå före igen. Min kärlek tar tag i min arm och vi knatar sakta vidare. Blunda, säger jag, så kan du få känna på hur det är att fullständigt lita på någon annans omdöme. Hon gör det. Tar ett stadigare tag om min arm, börjar plötsligt gå med väldigt korta steg och trevar sig framåt. Hon har gjort det förut, vet hur det är. Hunden, som är min fantastiska ledarhund, checkar läget, märker att ekipaget breddats och går lite försiktigare. Jag pekar och guidar vidare i staden jag älskar. Ser exakt hur allt ser ut. Kan varenda sten i ringmuren. Vet hur solstrålarna träffar husfasaderna. Känner den mörkgrå färgen på kullerstenarna. Havets skiftning från ljusgrönt till svart där pallkanten skiljer det grunda från bråddjupet. Murgrönan som klänger på järnstaket och balkongpelare. De solblekta flagnande träportarna in till de minimala innergårdarna som doftar av rosor och tjära. Jag har sett det 1 miljon gånger innan min syn försvann, och det sitter där, inbränt och förevigat. Jag behöver inte skapa de, bilderna, de kommer av sig självt. Precis som de serverades för mig när jag såg. Vem sa att en blind inte kan guida?

Johan Seige. Se

Bussens AC pumpar ut frysgrader medan solen grillar min arm genom fönstret. Vi gungar lojt fram på mjuka dämpare genom Kaliforniens hetta. King city, Cuesta grade, Los Alamos. Jag känner mig hemma och tillfreds. Santa Barbara, busschauffören lutar sig bakåt. Sir, anyone meeting you here? Jag reser mig, fäller ut blindkäppen och säger att det är det, thanks. Med gitarren på ryggen kramar jag min vän. Vi har inte träffats på några år. Burritos och ett par Corona på en uteservering sköljer bort resdammet och tiden. Filmen som hela tiden spelas upp i mitt inre är så verklig att jag ibland har svårt att inse att jag inte ser. Att det min hjärna projicerar är min fantasi och att jag inte bara kan kliva ut på trottoaren och promenera iväg utan käpp. Men det är ju så verkligt! Så detaljrikt! Och det sker helt omedvetet! Hus, tegelstenar, trasig rapp på murkrön, pappersskräp i rännstenen, bilar som passerar, trädkronor bakom hustak, skuggor av stolpar och markiser, en fladdrande rem på en ryggsäck buren av någon vi möter, vilken jag egentligen inte ens vet om den bär en rygga! Så oerhört tråkigt det skulle varit, tänker jag, om min fantasi varit lika blind som mina ögon.

Vi går mot stället där jag tillsammans med 2 andra musikanter, en från Georgia USA och en lokal akt, ska underhålla. Det fräser från lattemaskiner, skramlar om städvagnar och porslin och ropas mellan köket och servitriser. Stämningen är god och uppsluppen. Jag tror hon flörtar med dig, säger min vän när en servitris för tredje gången kommit och frågat mig om jag behöver någonting. 1, 2, 3! Jag räknar på Svenska i micken. Alla tycker det låter roligt. Jag säger sju sjösjuka sjuksköterskor, och de vrider sig av skratt! Vi får mer mat, tacos och mer Corona. Förstår inte, tänker jag, att jag inte blir påverkad? Måste bero på värmen, man liksom förbränner snabbare eller något. Publiken strömmar in, beställer mat och vin, skrattar och stojar, ett förväntansfullt surr, man har kommit för att bli underhållen. Vi sitter i logen, stämmer gitarrer och sjunger upp. Det var länge sedan jag var nervös inför ett uppträdande, men jag märker att de andra 2 som båda har mer rutin än mig är stissiga. Teknikern knackar. You guys readdy to go? Vi samlar ihop oss, harklar och gurglar en sista gång och går sakta mot scenen.

Sorlet dämpas, byts ut mot applåder och visslingar. 3 barstolar, 3 mickar, 3 sladdar till gitarrerna. Den lokala artisten är mycket känd i staden och sitter på min högra sida. Akten från Georgia är ännu kändare och själva huvudakten i kväll, och sitter till vänster om mig. 2 mycket vackra kvinnor. Vi skojar om varför jag hamnat i mitten. De kallar mig Rocko, till publikens högljudda förtjusning. Jag skrattar utan att ha en susning om vad eller vem Rocko är. Fick senare reda på att han var en gammal känd Amerikansk porrskådis. Ler när jag tänker tillbaks på hur de drev med mig. Kylanläggningen går en dödsmatch mot den Kaliforniska seneftermiddagshettan. Doften av stark mat, öl, lädret från min hatt och träet från gitarren får mig att slappna av. Det är min tur att köra en låt. Jag rätar till solglasögonen, lutar mig fram, låter läpparna snudda mikrofonen, pratar mjukt och börjar plocka lätt på strängarna. En blues. Ett bilhorn på gatan, någon hojtar, publiken skrattar dovt. Vi är en enhet, hör ihop, bargästerna och jag. Lamellerna i fönstren gungar i den svaga brisen skapad av ett korsdrag. Jag ser alla utan att se. Min projektor formar vackra flaskor och glas på borden, ansikten vända mot mig, servitrisen som ilar med beställningar. Jag ser färgen på golvet, mörkt grått ådrigt stengolv. Vita dukar, röda servetter. Scenen är träfärgad. Teknikern har en beige hatt och baren längst bort i lokalen är mörkbrun med en höstgrön skinnkant. Jag frågar aldrig någon hur verkligheten ser ut. Jag tror min fantasi är roligare, vackrare och mer detaljrik. Besök inlägget om du vill veta mer.

Källa: Johan Seige