Vi är mer än det man ser

Jag är hård. Rockmusikant. Skämtar brutalt. Har en attityd långt från tveksamhet. Vet vad jag vill ha och ge. Sitter i logen med en öl. Laddar inför gig. Solbrillor på. Hatten doftar läder. Min gitarr är träig och lite kantstött. Har kavlat upp skjortärmarna så tatueringarna syns. Boots och jeans. En god vän sa till mig för ett tag sedan att det i alla fall inte finns en tvekan om att jag är CIS och hyfsat politiskt inkorrekt. Vad CIS nu är? Vi skrattar högljutt backstage. Laddar. Nervös har jag inte varit för att uppträda sedan mycket länge tillbaks. Är så avslappnad att jag ibland skulle behöva en kick för att komma igång innan gig. Narkotika har aldrig varit något alternativ. Jag vill få mina kickar nykter.
Så det har hänt att jag bara för att få en kick, bli lite nervös, har klivit upp på scenen med halvfärdiga låtar. Enda till publiken tyckte det var kul och jag gjorde en grej av det. Då försvann nervositeten även där. Bara att acceptera läget, jag blir aldrig nervös, punkt slut. Alla pratar, kul publik, full rulle ikväll. Jag är en av de, en i gänget. En av alla de akter som ska uppträda. Min tur. 30 minuter som ska fyllas med min akustiska gitarr och röst. Jag hör mitt namn presenteras. Publiken applåderar och visslar. Stämningen är god. Ingen av oss artister är särskilt känd. Konserten är ett välgörenhetsgig. Ett bra ställe att visa upp sig. Jag reser mig, fäller ut käppen och tar min gitarr. Det blir tyst i logen. Ingen har haft en aning om att jag är blind, eftersom jag suttit ner hela tiden. Någon harklar sig. Någon annan reser sig och frågar om jag behöver hjälp till scenen. Dörren är 2 steg bort, följs sedan av en korridor på ytterligare några steg. Som i sin tur leder ut på baksidan av scenen där en massa bråte finns som är rätt bra då jag kan använda mig av det för att hitta till den öppna scenen. Jag har varit på stället sedan långt innan soundcheck och orienterat mig. Har kollat scenkant, stålställningar och draperier bakom scenen och memorerat vägen till micken. Korridor, ett draperi sen höger till jag kommer till en slags stålkonstruktion, då vänster till nästa draperi, runda det åt höger sen syns jag för hela publiken, ungefär 3 steg rakt på till micken. Om ingen flyttat den förstås. Det är ok, säger jag och ler. Den image jag eventuellt skapat under tiden backstage försvinner. Från kul hårding i hatt och solbrillor till blind och funktionsnedsatt på mindre än vad det tar att säga boots. Jag kliver ut på scenen, tar ett snedsteg och publiken tittar intresserat. En konsert med en massa lokala band och en blind musiker. Min personlighet raderas ut i samma sekund det visar sig att jag inte ser. Jag är varken arg, bitter eller ens ledsen. Det jag däremot vet är att för att folk ska se igenom funktionshinderfiltret som automatiskt och helt omedvetet slås igång när man ser en rullstol eller blindkäpp, och upptäcka ens en tiondel av min personlighet, måste jag visa den tio gånger mer än alla andra. Vi är alla mer än det som syns.

Annons

Johan Seige. Se

Bussens AC pumpar ut frysgrader medan solen grillar min arm genom fönstret. Vi gungar lojt fram på mjuka dämpare genom Kaliforniens hetta. King city, Cuesta grade, Los Alamos. Jag känner mig hemma och tillfreds. Santa Barbara, busschauffören lutar sig bakåt. Sir, anyone meeting you here? Jag reser mig, fäller ut blindkäppen och säger att det är det, thanks. Med gitarren på ryggen kramar jag min vän. Vi har inte träffats på några år. Burritos och ett par Corona på en uteservering sköljer bort resdammet och tiden. Filmen som hela tiden spelas upp i mitt inre är så verklig att jag ibland har svårt att inse att jag inte ser. Att det min hjärna projicerar är min fantasi och att jag inte bara kan kliva ut på trottoaren och promenera iväg utan käpp. Men det är ju så verkligt! Så detaljrikt! Och det sker helt omedvetet! Hus, tegelstenar, trasig rapp på murkrön, pappersskräp i rännstenen, bilar som passerar, trädkronor bakom hustak, skuggor av stolpar och markiser, en fladdrande rem på en ryggsäck buren av någon vi möter, vilken jag egentligen inte ens vet om den bär en rygga! Så oerhört tråkigt det skulle varit, tänker jag, om min fantasi varit lika blind som mina ögon.

Vi går mot stället där jag tillsammans med 2 andra musikanter, en från Georgia USA och en lokal akt, ska underhålla. Det fräser från lattemaskiner, skramlar om städvagnar och porslin och ropas mellan köket och servitriser. Stämningen är god och uppsluppen. Jag tror hon flörtar med dig, säger min vän när en servitris för tredje gången kommit och frågat mig om jag behöver någonting. 1, 2, 3! Jag räknar på Svenska i micken. Alla tycker det låter roligt. Jag säger sju sjösjuka sjuksköterskor, och de vrider sig av skratt! Vi får mer mat, tacos och mer Corona. Förstår inte, tänker jag, att jag inte blir påverkad? Måste bero på värmen, man liksom förbränner snabbare eller något. Publiken strömmar in, beställer mat och vin, skrattar och stojar, ett förväntansfullt surr, man har kommit för att bli underhållen. Vi sitter i logen, stämmer gitarrer och sjunger upp. Det var länge sedan jag var nervös inför ett uppträdande, men jag märker att de andra 2 som båda har mer rutin än mig är stissiga. Teknikern knackar. You guys readdy to go? Vi samlar ihop oss, harklar och gurglar en sista gång och går sakta mot scenen.

Sorlet dämpas, byts ut mot applåder och visslingar. 3 barstolar, 3 mickar, 3 sladdar till gitarrerna. Den lokala artisten är mycket känd i staden och sitter på min högra sida. Akten från Georgia är ännu kändare och själva huvudakten i kväll, och sitter till vänster om mig. 2 mycket vackra kvinnor. Vi skojar om varför jag hamnat i mitten. De kallar mig Rocko, till publikens högljudda förtjusning. Jag skrattar utan att ha en susning om vad eller vem Rocko är. Fick senare reda på att han var en gammal känd Amerikansk porrskådis. Ler när jag tänker tillbaks på hur de drev med mig. Kylanläggningen går en dödsmatch mot den Kaliforniska seneftermiddagshettan. Doften av stark mat, öl, lädret från min hatt och träet från gitarren får mig att slappna av. Det är min tur att köra en låt. Jag rätar till solglasögonen, lutar mig fram, låter läpparna snudda mikrofonen, pratar mjukt och börjar plocka lätt på strängarna. En blues. Ett bilhorn på gatan, någon hojtar, publiken skrattar dovt. Vi är en enhet, hör ihop, bargästerna och jag. Lamellerna i fönstren gungar i den svaga brisen skapad av ett korsdrag. Jag ser alla utan att se. Min projektor formar vackra flaskor och glas på borden, ansikten vända mot mig, servitrisen som ilar med beställningar. Jag ser färgen på golvet, mörkt grått ådrigt stengolv. Vita dukar, röda servetter. Scenen är träfärgad. Teknikern har en beige hatt och baren längst bort i lokalen är mörkbrun med en höstgrön skinnkant. Jag frågar aldrig någon hur verkligheten ser ut. Jag tror min fantasi är roligare, vackrare och mer detaljrik. Besök inlägget om du vill veta mer.

Källa: Johan Seige