Färre val och heja hästen

Inte vidare entusiastisk kryssar jag mig fram (kontorslandskap) till kaffeautomaten på jobbet. Frånvaron av entusiasm handlar om att jag vet att kaffet inte kommer att innebära någon vidare smaksensation utan fungera, mer är det inte (kaffe kan ju som bekant ta en till himlen om det är fason på bönor, process och handlag). Hur som, med jämnmod låter jag fingrarna leta upp ett utav de två valen jag brukar göra och hör och häpna så ser displayen helt annorlunda ut. Mina gamla val är nu ickeval och här gäller i stället kategorier; kaffe, mjölkkaffe, hett vatten och så vidare. Min automatiserade rutin kräver omprogrammering. Något förvirrad letar jag mig fram, hittar cappucinon under Mjölkkaffe och går muttrande därifrån. Jag behöver min energi och kapacitet till annat än att förhålla mig och lära nytt vid kaffemaskinen. Jag funderar på varför jag låter som en bakåtsträvare vilket jag inte vill se mig som, och kommer fram till att det handlar om motivation. Jag behöver inte fler kaffesorter och definitivt inte fler val. Jag känner antipati med val-vågen som slår och slår, också för att jag tänker på dem som har kognitiva och eventuellt kommunikativa utmaningar. Att lära om, att få lämna en inövad kompetens, åter känna sig fel och dålig och allt vad det kan innebära om man får kämpa lite extra, kan förstöra en dag. Eller en självkänsla. Mycket, och i grund om botten handlar det om att jag tror att vi behöver motsatsen; en lugnare tillvaro, med färre val, och att nöja oss (vad det gäller val och variation) och inse vad vi har i stället. Och lägga kraften på att räkna ut vad vi kan göra med sådant som på riktigt behöver bli bättre. Jämlikhet, välfärd, den här planetens fortlevnad och fred på jorden till exempel. Och till att bygga upp starka ryttarföreningar (det ingår i jämlikhetssträvan men ändå) som glädjer, bygger upp och utvecklar.

Ovan fick plats här i en blogg för hästfolk för att jag upplever en motvikt till valmöjligheternas trams och icke-paradis i stallet. Visst ska man välja där också ibland men mycket behöver, och ska gå på rutin. Hästar vill mumsa hö, tugga kraft, bita av varandra täcken i hagen och ok, bli borstade och kliade av oss människor ibland, och de trivs om de känner igen sig. Boxar behöver mockas, vattenkoppar rengöras och nya små ryttarfrön stöttas och vägledas. Det är skönt, tydligt, meningsfullt och den där koppen svarta bryggkaffe smakar så gott (ingen längtar efter en cappucino eller bryter ihop för att det inte finns en macchiato) när det är dags och man hinner sätta sig ner en stund. Inre frid, en känsla av sammanhang och lite skit under naglarna tillfredsställer, gör oss mindre kinkiga och mer vördnadsfulla helt enkelt.

För övrigt har jag som vanligt glatt mig som stolt ponnymamma på läktaren. Ibland får jag hjälpa till att agera levande infångare eller bära hinder. För det mesta kul och uppbyggligt. Ungarna utvecklas i en fart som får håret att växa. Lite oroande ibland att se barn, och föräldrar som har en ganska offensiv hållning till både hästar och sporten. Men gott då att andra bromsar upp, talar om respekt och samspel och visar riktning.

Vi är ett några föräldrar som tar stallet och är stallvärdar på helgerna när verksamheten är igång. Det är en stämning i stallet som gör vem som helst glad och det är alltid lika imponerande att se alla duktiga nybörjarföräldrar som står där och hjälper sina barn trots att de inte är hästvana. Vi stallvärdar backar upp förstås men ändå, viljan finns och modet letar de fram. En viss oro i luften som snart blandas med skratt och sköna suckar när sadel och träns äntligen sitter där de ska. Stolta ungar som kommer tillbaka upp från ridlektion, eller, om det är  kris för att besvikelsen över att inte få sköta om sin älsklingshäst är för stor, då kan det hjälpa att få vara med och ge någon utav de stora hästarna hö. Den lilla goa ungen i rosa ridbyxor som fick den äran i lördags, som med något tvekande steg tog ett fång hö i sin famn och gick in till den stora herr sjuttonåring jag brukar rida, hon var stolt när hon kom ut och krisen var över. Hennes mamma log och tackade och vi förenades i en vilja att låta barn vara barn och gärna lyckliga sådana.

Jag är själv stolt över att finnas och bidra i en verksamhet som har en ridskolechef och medarbetare som menar att alla ska ha råd att rida, att man verkligen ska få chans att lära sig och utvecklas, oavsett vem man är eller om man har talang eller inte, och att alla ska kunna trivas i stallet. I verksamheten värnas hästarna, och betydelsen av ridsporten.  Det ger resultat och köer till ridgrupperna. Snart ska vi få nytt stall och kommunen som huvudman också. Det rör på sig liksom. I verksamheten startas också samarbeten med kommunen kring barn med särskilda behov och här bemödar man sig om att låt människor med funktionshinder behålla sin plats i ridgruppen även om de flyttar. Det är grejer det. Långt ifrån ångesten vid kaffeautomaten som kräver en ingenjörsexamen, pippliga uppgifter vid datorn eller hysterin kring årets julklapp. Att vara i stallet jordar mig, precis som katten här hemma som lekt hela kvällen med den röd-gröna råttan vi släpat hem från Granngården. Till skillnad från den mycket dyrare klätterpinnen som vi trodde att han skulle bli förtjust i. Den står där nu, fylld med barbiedockor på avsatserna, förvägrad av katten, och ska snart få glitter på sig. Den får bli en stand in för granen som jag inte tyckte att vi har plats för.

Julen är här på allvar, det är svårt att tro eftersom vädret mer påminner om sensommar eller tidig höst men den är här. Ta er igenom den på ert sätt, det ska jag försöka göra.

God Jul och Gott Nytt årjulslade_med_tomte

önskar Susanne Larsson

ponnymamma och författare

inom funktionshinderområdet

 

Annonser

Det goda värdskapet och genier som äger

Den här bloggen går delvis i bokens tecken. Mest i hästens, förstås. Jag tror att böcker och hästar, utöver mina människor och nära relationer förstås, är det som ger mig balans i tillvaron. Vem hade jag varit utan de böcker jag läst? Någon annan så klart, och allt jag läst har förstås inte gjort gott men det har lärt mig, gjort mig mer tolerant, och empatisk. Och, vem hade jag varit utan mina hästar-, och de stall jag varit i. Någon annan, faktiskt, och det är jag helt övertygad om, mindre trygg i mig själv (med mer ryggont också) och med sämre lyhördhet och empati. Med böckerna kom inte bara en hyfsad (ja det beror på vem du jämför med) allmänbildning utan också förmåga att se saker från fler horisonter än min egen. Och med hästarna kom det inre lugn jag kan uppleva att många av oss har. Lugnet av deras malande käkar när höet tuggas, dofterna som går rätt upp i hjärnan och blir till gröna ängar, mörka skogar och ångande jord och rytmen i deras rörelser gör något med oss. Mig jordar det. Vetskapen om att jag kan få ett stort djurs förtroende, och föra det framåt på ett säkert, ibland vackert (!) sätt påverkar inte bara min hållning, utan hela min självbild i positiv bemärkelse. Mitt ledarskap också tror jag. Precis som forskningen säger. Terapi och utbildning på samma gång, det är väl underbart att det växer fram verksamheter, kurser och forskning kring hästens betydelse i både behandling och ledarskapsutveckling.

Jag noterar nöjt att min lilla unge slukar böcker, och vant flyttar en häst när det behövs. Nu för tiden hänger jag inte runt henne precis hela tiden då det ska göras i ordning hästar. Jag vet, och kan signalera att hon kan själv. Kan själv är också temat för den första lilla berättelsen om barn och hästar som håller på att bli till här hemma i radhuset. _DSC0117

Ikväll har jag gottat mig i min face-book-grupp Stallmorsor. Det är dags för stalltjänst i morgon och matlådor, kaklådor och ombyte är iordningställt. Jag ska dessutom rida pigga och fina herr Sjuttonåring och förnya träningsvärken lite grann. Sen blir det hör och häpna lite teater också. Feminism och antirasism står tydligen på programmet när det ska ”slängas pattar i taket” som pjäsen nästan heter. Sen, efter det, ska jag sjunka ner med böcker igen. En om det goda värdskapet som jag fick i min hand i veckan (Gunnarsson och Blohm). Den verkar roligt skriven, och handlar om hur det blir så mycket bättre om vi ser oss som värdar, och månar om de vi jobbar för, tar emot och ska lotsa. Jag vet att med värdskapet kommer, eller finns som grund, en stolthet. Den som är stolt kräver respekt, och beter sig också gott för att den har något att uppehålla. Så är det i vår ridklubb också. Många är stolta, och bidrar till att den goda stämningen, det goda bemötandet (också av hästarna) och den höga kompetensen består. Det är verkligen något att värna. Jag ska också smygkika i mitt nyförvärv, Genier av Moa Gammel som intervjuat folk hon tycker verkar äga sitt liv. Jag ska låta mig inspireras, och se vad jag kan göra för att öka känslan av att jag äger mitt liv, min tid och mina andetag.

Jag vet att jag kommer att svära i morgon bitti när vi ska iväg här, en lördagsmorgon, fast högarna växer, diskmaskinen (som just sagt upp sig) inte tömt sig och katten vill leka. Men jag vet också att jag kommer att dra in stall-lukten djupt i mina lungor, gilla att bli trött av att mocka boxar, skratt gott med de andra och känna mig nöjd när jag sätter foten i stigbygeln.

Det finns en sak till som balanserar mig, och det är de möten jag har med människor som antingen har en funktionsnedsättning och en LSS-insats, eller de som utför den. De förra för att jag känner en sådan respekt för vad de drar runt och för att många av dem inte förställer sig, utan är, säger och gör mer av det som faller dem in. Där har vi att lära tänker jag. Och de senare, som i veckan som gått på utbildningsdagar för Hallstahammars kommun, engagerar sig, värnar funktionsnedsattas rätt att ta del och påverka och vill deras väl. Sådana krafter ger energi.

Susanne Larsson  

Författare, utbildare inom funktionshinderområdet

och stallmamma

 

 

Inflyttade hästar och ungar som växer

Men herre Gud! Nyss satt jag här och skrev att hösten kommer, mörkret faller och allt det där. Hästarna gick ute ovanligt länge och sommaren liksom dröjde sig kvar, trots att vi skrev september och till och med oktober. Nu håller vi på att frysa rumporna av oss på läktaren i ridhuset som har gått från sommarvarmt till kallt på det där fuktiga viset som kryper in under vilka kläder du än tar på dig. Barnen planerar hallowen-fest (ve och fasa) och affärerna julskyltar. Helt plötsligt. Jag kom på mig själv här om morgonen med att ömsom mysa över tanken på att vi snart får tända ljusstakarna och ömsom sucka över tjatigheten i detsamma. Here we go again liksom.

Mer om stallet så är det inte bara kallt. Det är väldigt trevligt också. Hösten bjuder på minihoppningar, klubbmästerskap och nytt för i år kurser i att hantera häst från backen. Tömkörning är hett och leendena på dem som kommer upp från paddock och ridhus efter att ha provat vittnar om att det är kul, och blir något bra av det. Grupperna börjar bli grupper efter det att nya stjärnor gjort entré, och de ungas utveckling sjuder och vittnar om större medvetenhet och bättre motorik. Bäst av allt är att det sker utan någon större konkurrens. De frågar varandra hur det gått i slutet på lektionerna och hejar på varandras försök att bli bättre ryttare. Underbart. Fint också med den ambitiösa ridläraren som under ett lektionspass svarade upp mot elevernas önskan om att få rida ”varandras” hästar. Två byten under en lektion och livliga diskussioner om hur man bäst rider olika slags hästar. Jäklar vad de lärde sig. Medvetenhet är ju liksom grejen.

Medvetenhet gör alltid skillnad förstås. I min yrkesvardag inom stöd och omsorg är det påtagligt. Medvetna yrkesutövare som kan reflektera, avstå från att handla i affekt och hejda sina för givet tagna föreställningar (och fördomar) blir till proffsiga och vuxna människor i mötet med brukare som behöver stöd på det ena eller andra sättet. Det blir också ett fokus i arbetsgrupper och verksamheter som chefer jublar över. Hög arbetsinriktning, lite skitsnack och en himla massa gott arbete som utförs. I veckan som gått har jag hunnit med ett par föreläsningar. Detta i Göteborg (lika trevligt som vanligt). En om dokumentation och en om samverkan mellan anhöriga och personal. Den senare med Lasse Nohrstedt. Som alltid stort engagemang och mycket hjärta. Den som säger att folk inom omsorger av olika slag inte gör det de ska träffar inte rätt tänker jag. De som inte borde jobba där finns alltid men de är så försvinnande få jämfört med alla dem som gör gott och gör mycket för dem vi kallar brukare, de som har/använder insatser av olika slag. Jag får mig en daglig dos och via media får man nu ta del av hur många som ger och gör i flyktingfrågan, det finns hopp, så är det och det behövs.

Utöver att vara i stallet, rida själv ibland och följa liten här hemma på lektioner och extrakurser så skriver jag om häst- och stall-livet igen. Noveller om och för tonåringar och häst och ridskola är på gång. Det är svårt och utmanande och därför kittlande. På vänt ligger ett projekt om något som mer kommer att liknas vid en bilderbok. Yngre barn och häst och ridskola blir temat och jag kan inte tänka mig att vi som följer våra eller andras barn till stallet inte vill titta, läsa och fyllas av den magi som uppstår när barnen antingen får fin kontakt med hästen, kanske ett blås i örat, fatt i känslan av att kunna styra själv och modet att våga pröva. Den stolthet som lyser i barnens ögon (och föräldrarnas) när de själva lyckats få i bettet i munnen på hästen, kratsa en hov eller bara hålla kvar handen så att den stora mulen kan mumsa i sig äpplet som ligger där, är magisk på sagovis. Eller på ett sådant där andäktigt vis som påminner om att det finns fler världar, högre värden och något bortom det vanliga. Den känslan tror jag fler än jag mår gott av och behöver. Den ska vi försöka fånga i bilderboken fotografen Göran G Johansson och jag.

Här hemma är höstens städdag avklarad. Solen sken och vi jobbade på. Om en vecka finns fler löv att kratta men vad gör det. Vi gjorde något tillsammans en stund och brydde oss om. Asocial som jag är kan jag gärna stå över de där tillställningarna men jag går ut och krattar pliktskyldigt. Jag ler vid korven och kaffet också och imponeras över hur en del engagerar sig och drar lasset att vara gårdsvärd och göra en insats som kommer fler till gagn. I stallet funkar det för mig, hemma smiter jag gärna men inte helt och fullt. Jag förstår vilka mervärden vi pratar om och drar mitt lilla stå till stacken för att kvarterets ungar ska ha sett de vuxna vara ute tillsammans, för att de själva ska lämna datorer och telefoner och gå ut en stund och andas, gunga, springa eller i alla fall känna den ljumma höstsolen leta sig fram över trädtopparna.

Allt gott

Susanne Larsson,

författare och utbildare inom

funktionshinderområdet och stallmamma

Koppla ner och fyll på

Kolsvarta natten. Och ute är katten. Hösten har tagit ett fastare grepp om djur och natur men våra hästar går fortfarande ute. Och katten ränner. Natten lång och när han blöt av dagg, och inte ens kall slinker in vid halv sex-tiden då äter han länge, putsar sig ännu längre och är för ovanlighetens skull still en stund. Nöjd liksom. Om sommaren var så där, så har september bjudit på desto mer. Vilka kvällar, vilka morgnar och däremellan har i fall jag lidit av att stå inne och jobba.

Nu klafsar vi omkring i leran, hästarna somnar när de får komma in, och jag tror faktiskt att de längtar lite efter sitt krubb- och hö-liv nu. I alla fall lite. Och för att de ju ändå får gå ute i stora härliga hagar på dagarna sen.

Jag har, i strömmen av nyheter om flyktingar som far illa och annat magstarkt, tänkt på hur viktigt det är med det som hjälper oss att koppla av. Nyhetsflödet, ofta är det mindre upplyftande det man hör (man lider med, oroas och hör saker man inte trodde kunde hända), den ständiga uppkopplingen, telefoner som går sönder och tvingar en i armarna på (i och för sig helt otroligt trevliga och kunniga och tålmodiga) telia-22-åringar som fingerfärdigt lotsar en igenom digital-djungeln fram till en ny apparat, ett nytt abonnemang, en ny slags laddare och faktiskt, samma slags hörlurar, informationer från skolan som funkar allt sämre och ja, nära anhöriga som behöver mer hjälp än man riktigt orkar med, allt detta gör återhämtningen viktig. Jag har alltid sagt det. Alltid rekommenderat andra att koppla av och hållit det högt. Nu känner jag det själv också. Viljan att leva effektivt har minskat och längtan efter stillhet, djur och natur och samvaro som ger något har ökat.

Vad kopplar ner mig? Att springa, alltid. Att rida, javisst. Det kräver fullt fokus och fyller mig med endorfiner av olika slag. Jag skrattar åt mig själv varje gång jag blir halvliggande på golvet med en busig eller bara väldigt kelig katt framför mig. Det katten gör som han ska ha pris för, det är att fånga och trollbinda mig trots att jag inte är helt fokuserad (på honom och aktiviteten att böja sig ner), han gör det fast jag egentligen är stressad, springer mellan olika böcker, dokument, datorn, tvättmaskinen, handlingslistan eller saker jag letar efter. Jag kan vara på väg, andas för grunt med spända axlar eller inse att jag tar mig fram, istället för att leva, och då sitter han där. Antingen jamar han uppmanande, eller så knorrar han, inte kurrar, det gör han inte förrän jag halvligger och busar med eller klappar honom. Knorret är av annan art, prat-art, eller, gnäll-art, och det fångar mig som det lilla spädbarnets ljud och gör att jag avbryter vad än viktigt jag höll på med. Hans njutning sen, de vilda pigga ögonen, pälsen som böljer som mjukt tätt gräs eller de klonande tassarna som trampar i luften jordar mig. Jag blir påmind om att livet är till för att levas. Det är vördnadslöst att stressa, fara fram som ett jehu och tro att mer är bättre än lite och fint. Jag får hjälp av katten, och av hästar och människor i stallet förstås.

Idag har jag till exempel hälsat på i ett litet stall där goa vänner har den nyinköpta ponnyn står. Långt ifrån ridskola och faciliteter men gott på sitt vis. Och häftigt att se ungarna klara av saker. Ha kunnandet i kroppen och vara någon som kan något. Och förstås få samspela med djuren. De ser annorlunda ut och kan tänka på annat än det som fyller dem i andra miljöer i det vardagliga. Jag ser det hela mycket ifrån tjejhåll och där dignar det av utseendefixering, stereotypa könsroller och måste-ha-det-senaste-värden. I stallet råder annat. Varandet blir mer… helt. Mamman och bonusmamman fnissar och blir lite som barn, och ändå som två himla nöjda vuxna. Långt ifrån köer på Telia (där de står för att de inte förstår sig på telefonen), från kritiska tonårsblickar som hört att kompisarna i skolan börjat banta. Och långt ifrån dåliga nyheter. Jag såg föresten på Facebook att Ridsportförbundet hade en fin artikel om stallets och hästarnas betydelse för barn- och ungdomar, för tillblivandet och påfarten in i vuxenlivet. Och för de som redan är vuxna, som får hjälp att koppla av med hjälp av hästarna, ridningen och fixet i stallet.

Kontakt med livet fick jag också på den nyss avlöpta konferensen. Jag modererade Chefsdagarna Personlig assistans för Conductive och slogs som alltid av engagemanget, människokärleken och viljan till jämlika villkor. För att inte tala om kunskapen. Ridning är inget för veklingar, och det är inte Personlig assistans heller. Där finns trollkarlar/-kvinnor, prinsar och prinsessor, goda feér och Oppfinnarjockar. Där finns de som gör och vill. Som inom annan omsorg och områden med uppgift att stödja människor.

Det finns en sak till som kan koppla ner mig, om än på ett mindre avkopplat sätt. Det knyter väl snarare fast mig i fantasin ett tag, låter min kreativa hjärna få utlopp och utmaningar och gör att jag önskar mig mer tid – och det är att skriva. Snart är den nya lilla novellsamling klar som jag jobbat med ett tag. Stöd och omsorg i handboks, – eller romanform får vänta lite. Påfarten till forskningen och ansökan till Etikprövningsnämnden tar all tid i anspråk där, men hästnovellerna, för barn och ungdom, de växer på skärmen och är snart färdiga att granskas. Det ska bli väldigt spännande att se vad det blir av det alltihop när det är klart och jag är så tacksam över allt och alla jag möter som inspirerar, ger stoff och påminner om viktiga saker att kommunicera. Katten kanske inte är viktigast, men att vi ska vara rädda om oss, ta hand om våra djur och förstå värdet av det vi gör och det som ger oss något. Det är viktigt.Jiji i soffan

Susanne Larsson, stallmorsa, författare

och verksam inom LSS

Snart augusti och dags att sätta igång

Nyss när jag satt här på kvällarna så kom liksom inte mörkret. Dagen hängde sig kvar och talade om oändlig sommar. Solljusa hagar och varma hästar, flugsurr och lättja stod på dagordningen. Så smyger det sig på, som varje år, hur gärna vi än vill ha kvar de där ljusa, långa och sköna kvällarna. Vana som vi är, och kanske skapta, tycker vi också om att krypa in lite, i uterum om vi har sådana, i alla fall upp i soffan, och jag här från mitt arbetsrum där jag nu på kvällen bara ser konturen av den stora björken utanför.

Mörkret faller, och påminner om att det så småningom blir höst, vardag och dags att sträva igen. Hästarna börjar längta in, även om de trivs ute och tack vare vädret har haft gott om bete hela sommaren. Värmen har ju inte direkt plågat någon i sommar men det är ändå en skillnad i luften, och jag blir pigg av den där skillnaden. Pigg, ridsugen och tacksam över att få vara med ett varv till. Den här sommaren har mest inneburit häst för dottern. Jag har varit ponnymorsa som skjutsat till läger, lyssnat på lägerberättelser och tvättat kläder. Sett växandet, mognadet och glädjen. Jag har mints förra sommaren då vi åkte tillsammans till islandshästgården (jag ville prova en gång, för att veta vad det innebär) Sjöberga, och hade några fantastiska dagar (prova alla som kan!) bland hästar, katter och tranor(!) som skrämde oss halvt från vettet men också gjorde ridturen till saga. Och jag har mints hur jag själv inte fick åka på läger som liten. Det var för dyrt, inte för sådan som mig, och känt mig otroligt tacksam över att jag hade råd att skicka mitt barn. Jag lyssnade också stolt då samma lilla unge glatt konstaterade att lägret på annan ort var kul och bra på alla vis, men att ”våra ridlärare är bättre mamma”. Hon har krav, anspråk och kunskap nog att bedöma skillnaden.

Själv har jag skaffat Facebook, börjat spela Wordfeud (jag vet, det är otroligt mossigt men nu är jag med!) och tagit tag i mina noveller igen, de om och för hästar och ungdom. Allt är himla skoj men bäst ska det bli att sätta foten i stigbygeln igen. Vad ska jag lära mig den här terminen? Hur ont kommer jag att ha i kroppen efter de första ridpassen? Hur länge ska jag hålla på? Tanken, eftersom jag vare sig har egen häst eller tävlar nu för tiden, slår mig, att jag kanske ska lägga ner min egen ridning (det räcker ju med att springa ibland, och gå, och kanske prova den där afrikanska dansen som jag tänkt så länge)? Men nähe då, det går inte den här terminen heller. Jag vill, och behöver rida. Det gör mig gott, håller mig uppe och stimulerar. Jag kan gosa med katten, och få djurkontakt när jag har stalltjänst eller hjälper dottern och hennes kompisar när de rider men jag vill själv också. Jag vill, trots att åren går, fortfarande bli bättre, starkare och klokare i sadeln. Jag vill bli bättre på att förekomma, visa vägen och känna av vad jag behöver göra. Det är pinsamt men jag tror många ryttare känner igen sig; man har en inre bild (dra en parallell till då du sjunger och hör i huvudet hur det låter och ska låta och får till dig något annat, kanske inte fullt lika vackert när det kommer ut ur din mun) av något ”stort, pampigt och vackert” som en ridlärare sa till mig en gång och den bilden vill man se även i spegeln i ridhuset. Den rider man emot, och till och när känslan, takten och kontakten gör att det känns som om man nästan är där, då när man fått hästens förtroende, lyssnande och vilja att samarbeta, så att den tar ut rörelsen, vilar men ändå bär sig i steget, då är det så obeskrivligt häftigt och ja, man känner sig bra, och det är kul. Jag törs säga det nu när jag fyllt 45. Man känner sig bra. Det är väl ett utav skälen till att man ändå fortsätter, en termin till.

Njut länge av sommaren än och ha det fint alla

Susanne Larsson, ponnymorsa och författare

inom funktionshinderområdet

Orrskär - Kopia

Idyllen och världen som knackar på

Jag tänker att jag fått möjligheten så många gånger, den att beträda världar som skimrar, ångar, kraftfullt talar om att det är fantastiskt att leva, att naturen frodas och är storartad. Jag kan blunda och se ett så skimrande vatten framför mig, i ett ljus som nästan är rosa, och jag kan känna lukter av skog och ängar eller höra människor som skrattar och ger. Ibland knackar det andra på, lite väl påtagligt får man väl säga, så där så att bilder kraschar, lukter försvinner och ljuden tystnar. Kvar blir en klump i magen av oro, en ängslig undran och en insikt om att tillvaron är förgänglig. Kanske till och med hotad och i alla fall väldigt skör. En il av sådan oro for genom magen i morse då jag hörde om de tre terrordåden runt om världen. Vi har hört det förut men det tog mig på en nivå till idag, som för många säkert, och förstås är det för att det kryper närmre de gator vi själva går omkring på, för att de var tre på en gång och för att det verkar finnas så mycket hat bakom dem. För att jag tycker så synd om dem som drabbas. Trots att jag bara vill protestera, skydda mina nära och gömma mig tänker jag också att det måste bli större rättvisa i världen, det måste handla om resurser, tillgångar och frågan om bildning och förutsättningar.

Med dessa inte så lättsamma tankar for jag till stallet i morse igen, men en trött liten stina där bak i bilen. Hoppkurs, hela helgen, och en utav ridskolans sista aktiviteter innan personalens- och hästarnas semester. Jag imponeras av ridlärarens nit och kunskap. Hennes mod och tilltro till ungarna som växer av hennes självklara hållning och tro på att alla kan, och ska få vara där på sina villkor. Det är underbart med yrkesutövare som är trygga i sin roll och person. Som kan hantera och hitta ett pedagogiskt förhållningssätt till allt ifrån de mindre och ganska gröna, till de äldre och ganska garvade. Fantastiskt också som vanligt, alla i olika åldrar som är där och har en stund över om och när det behövs.

De mindre och ganska gröna, där min ingår, flyger fram över hindren under lektion nummer två, de lär sig guida, styra och respektera en häst och de lär sig att de kan. Jag hör hur de frågar varandra hur det går, berömma varandra och ser dem klappa om hästarna efter varje runda. De kan saker som en del aldrig lär sig under ett helt yrkesliv. Eller liv över huvud taget, vi är och lär ju även i det privata menar jag.

Själv fick jag ta mig an en skimmel-dam som behövde luftas, motioneras och motiveras. Gräsmagen var det stora intrycket och till att börja med var suckarna långa. Men, i sällskap med en fröken travare, på riktigt fina grusvägar och med en lagom ljummen vind i manen piggade hon på sig. Suckarna övergick i nöjda frustningar, och till slut gungade hon fint med lösgjorda bogar och klippande öron. Hästen tyckte om att jobba och var inte sur en sekund när vi kom tillbaka. Jag, morgonrapporteringen till trots, var väldigt tacksam och glad i hela magen.

I bilen hem den lilla stinans bubblande prat om allt hon gjort, kom veckan över mig –  ansökan till forskarutbildningen är inne nu och det formella ska förhoppningsvis bli klart snart, omsorgssverige jobbar fast det är sommar och höstens planering är i full gång. Snart, ganska snart, ska det bli semester ändå. Då ska jag försöka att inte jobba, bara skriva på hästnovellerna och sitta och spåna mig rätt in i himlen. Jag lär bli nerplockad på jorden, som i eftermiddags då den lilla goa kattrackarn här hemma hoppade rätt in i en buske och fick en pinne i ögat. Det hela såg så förskräckligt ut först att jag var på väg till närmaste akutintag, men det gav sig. Nu har han jagat humlor igen och verkar ha klarat biffen. Kattliv fullt av chanser, tack och lov. Nerplockad blir man av barn och djur, inte på det där dystra lite oroliga viset som hemska nyheter gör med en, utan på ett jordande vis. Ett sådant som påminner en om att varje andetag är ett under, att en hästmule i nacken är en ynnest och att en kopp kaffe i solen kan rädda en dag. Verkliga semesterupplevelser.

Ha en strandkväll juni1fin sommar alla, vi hörs vad det lider, vi försöker att inte lida så mycket, utan bara ha det gott, knott-fritt och väldigt roligt.

Susanne Larsson, författare inom funktionshinderområdet och hängiven stallmorsa

Nu och då

Våren har tagit sig in i tillvaron på riktigt. Årets första städdag i området är avklarad, vitsipporna tackar snart för sig och det gröna blir allt kaxigare. Ett par större konferenser där jag modererat har också gått av stapeln  liksom några större utbildningar i kommuner runt om i landet. På hemmaplan formar sig planer för forskning för och inom funktionshinderområdet. Jag möter så mycket klokhet, god vilja och respekt för människor i behöv av stöd att jag blir alldeles lycklig. När jag är ute och jobbar får jag också tala om mina böcker en smula och vara lite så där tacksamt stolt. Och lära mig nya saker. Framtidens LSS-boende  var en av konferenserna och den är unik i fråga om att olika funktioner kring personer med funktionsnedsättning ses och lär av varandra. Även om en del var där för att marknadsföra sina idéer så stod brukaren och dennes livskvalitet i fokus. Underbart.

I veckan som gick satt jag också med två ridskoleveteraner och fick mig en dos historia. Ridklubbens historia. Vi ska få nytt stall byggt och är på väg in i en ny tid. Det skapar ett behov av att inte glömma det gamla. ”Nu och då” är arbetsnamnet i mitt huvud. Nuet har jag hyfsad koll på, jag är en del av nu, men då, det tarvar gamla rävar som dem jag fick låna en stund av. Slående var med vilken självklarhet de ställt upp för klubben i alla år och slående var glädjen och stoltheten. Likaså förtjusningen i hästen som natur och vad den har att ge oss människor. Vinden var kall, och den sena aprilsolen blek, men i samtalet fanns både värme och färg. Det roliga är att det finns mycket av den där goda andan i stallet nu också. Måtte den bevaras och följa med in i det nya. ”Klart den gör” säger jag till mig själv när jag åker därifrån med nyligen avsutten unge i baksätet.

Själv hade jag ett magiskt ridpass här om sistones. Tänk att man kan gå så långt på att få utvecklas själv. Att få nya utmaningar, behöva slita så magmusklerna gnisslar och så belöningen, stor herr Valack som suger tag i bettet, klipper med öronen och trampar, väntar och svarar på minsta hjälp. Och tänk att den kära ridläraren orkar, har inspiration och idéer efter så många år på ridbanan. Man kan göra annat, jag vet det, och få både utlopp och själslig påfyllnad men jag är såld på ridningen. Som många andra. Hästens förtroende, samspelet och takten när det går som det ska. Utöver alla glada ungar som växer och vågar i stallet förstås. Andra största sport i Sverige, lite beroende på hur man räknar. Jag hoppas politiker och kommunala tjänstemän värderar det utifrån vad det faktiskt är värt, vi ser en uppvärdering, och vi hoppas att den fortsätter.

Påfyllning gav också Peter Carlsson och Blå Grodorna en kväll. Musiska människor som bjuder på sig själva, med variation och en tanke som för mig bort från sta´n, jäkt och nutidens allt mer pipplande på apparater. Till Dalarna, Afrika och lite Frankrike. Till vanliga människor, som lever och gör i det lilla, fast ändå stora. Ungefär som de två äldre engagerade människorna jag intervjuade för att fånga klubbens historia. Eller ridskolepersonalen varje dag. De ser och bekräftar alla, satsar på bredden och skapar plats för olikheter men med tydlighet kring respekt och ett gott bemötande. Och de delar med sig av sin otroliga häst, – och ridkunskap. Jag ler åt min längtan, mitt land, – och djur-wannabe-liv som tur nog innehåller en katt och i alla fall en ridskola, annars skulle mina arbetsbyxor och tidningen Land vara mina enda uttryck för liv utanför stadshus, pendeltågsstationer och radhushäckar. Jag ska odla grönkål i år, på något vis ska jag få till det:)!

Allt gott och fånga våren på flaska!

Susanne Larsson, stallmamma, författare och

verksam inom funktionshinderområdet

ystra hästar och längtan ut

Våren har knackat på. Under dagarna letar sig blicken ut, hela jag vill ut och varje chans man får tar man. Den här årstiden är som bäst för att man längtat länge efter solen, den är ljum och fyller på depåerna. Smällhet högsommar kan jag nästan vara utan men det här, som spirar, lovar, värmer upp och ger hopp om ljus och värme, det vill jag inte vara utan. Så kommer kvällarna, än så länge kalla, lite hånfulla för att vi alltid tror att det är mer vår än vad det är, men också de lovande och med löfte om annat. I ridhuset sitter vi och ångrar att vi tagit av oss mössorna och de varma vinterbyxorna, och i stallet kryper fukten in under vad som helst.

En kväll var det ändå något varmare. Ridläraren fick väl vårkänslor och dristade sig till att låta de ridhuströtta hästarna ta sig en svängom runt sommarhagarna och de ystra ponnyerna tog förstås chansen. Så mycket bus i en och samma ponnygrupp det har jag aldrig sett. Något förskräckta men ändå väldigt stolta ungar red så småningom om in i ridhuset och tog tag i kvällens lektion. Lätt häpna föräldrar med andan i halsen följde i samlad trupp och var glada över att det gått bra. Och i tryggt förvar så himla stolta. Tänk vad våra ungar kan nu! Samma kväll noterade jag att den lilla rädda och ibland farligt oroliga hästen som vi fått ta lite extra hand om lugnat sig. Bättre placering i stallet, noga utvalda som hanterar henne, närvarande personal och förstås en portion bekantskap har riktat upp det hela. Jag har varit noga med att hela tiden förbereda henne på vad som ska ske, aldrig höjt handen eller rösten utan bara arbetat förebyggande och lugnande och hästen strå med vippande öron på gången och väntar på moroten som kommer när allt är klart. Det är gott att se, att det går och att det lönar sig.

Leran kommer med våren och är liksom ett ständigt inslag, både i skoförråd, på hallgolv och för att inte tala om i bilar. Det gör inte katten ett dugg. Han ruvar och rotar gott i buskar och rabatter, jo, han har fått börja gå ut nu och det är vi lika nöjda med allihop, och har inga som helst planer på att lägga sig någon annanstans än i min säng när han kommer in. Den fungerar numer som grustag och måste liksom saneras varje kväll innan man lägger sig. Jag sa att jag aldrig skulle ha katten i sängen men hur uppfostrar man en katt? Hästar är lätt som en plätt jämfört med en katt.

Här om helgen fick jag chans på en plats på en hoppkurs också. Jag trodde att jag skulle hoppa med dottern och hennes kompisar men det var tvärtom hon som fått en plats i tantgruppen. Jösses så kul det var. Många långa år utan ett endaste litet skutt och en häst (den vanliga fantastiska herr 17-åringen som tror att han är sju) som bara ville och som gentlemannamässigt baxade mig över hinder efter hinder. Suget i magen, känslan av samarbete, respekten för farten och höjden och kill i öronen av lycka när håret (rätt kort nu för tiden men ändå) flyger. Dotterns kommentar när jag frågade om det såg ok ut när mamma red: ja, det såg bara lite…stort ut? Hon undrade hur svaret skulle tas emot men det var förstås helt ok och ledde bara till skratt. De rackarns smidiga och nysäkra ponnyungarna slår vi inte, så är det bara.

Härom veckan korade tidningen Land Årets hästhjälte. Jag nominerade ridskolan vi är på för att de som driver det, och vi som engagerar oss och/eller bara är där är så himla bra. Kombinationen ambitioner, tydliga målbilder och självklarheten i att försöka ge både hästar och människor av alla slag goda förutsättningar är enastående. En annan verksamhet utsågs till vinnare och glädjande nog var det också en verksamhet med socialt patos. Grattis till dem, och heja alla som satsar på sig själva och bryr sig om andra. Den kombon gör livet rättvisa.

Jaha, nu ska jag sopa ur sängen, katten har kommit in, jag ska drömma om morgondagens ridpass, glömma vardag och jobb för en stund och passa på att andas. Precis som man kan när man är i stallet.

Glad Påsk

Susanne Larsson

Stallmorsa och författare

Inom funktionshinderområdet

Ungen lyser och katten myser

Nu skjuter jag undan alla högar med uppsatser och avhandlingar och annat som ligger här på skrivbordet. Nu måste det bli lite djur en stund. Lite hästar, ungar och häftiga människor som gör  något för andra. Jag vet att jag riskerar att låta frälst och lite nördig på en och samma gång men faktiskt, jag vet att djur och kontakten med dem, eller en stund i naturen inte är allas lycka och nummer ett på listan över saker de bara måste ha eller göra, men vi är många och vi finns i varianter. För oss som är där, och inte kan tänka oss att leva utan våra fyrbenta vänner, vi ser när det händer. Det magiska ögonblicket som uppstår när en liten unge, eller en vuxen för den delen liksom mjuknar och lyser upp i kontakten med djuret.  Jag tänker ju ofta på hästen men även katten, eller hunden kan åstadkomma mirakel. Själv skämde jag även ut min dotter när jag gick omkring i köket och talade högt och övertygat med hamstern vi hade här hemma innan katten gjorde entré. (Hamstern gick hädan innan katten kom in i huset, så det var inte hans fel menar jag). Här om dagen såg jag en tonårsflicka som är i stallet ibland. Jag vet att hon inte har djur omkring sig hemmavid, att hon inte är så van. Jag har sett henne växa då hon sakta men säkert har blivit mer självständig i att hantera hästen och jag vet att hon älskar katter. Den stora röda stallkatten kom smygande längs gången och snudd på kramade mig när jag lyfte upp den. Jag såg hur flickan tittade på mig och katten och anade att hon ville hålla den. Naturligtvis gjorde jag mig fri från den muffinslika och kraftigt hårande katten och valhänt tog hon emot honom. När han, som älskar ungar, tryckte sig intill henne, hårade ner hela hennes fleecetröja och spann som ett mindre reaplan sken hon som solen. Jag har aldrig sett henne le så. Jag vet hur jag själv får hjälp att få kontakt med livets förunderlighet när en häst jag brukar prata lite extra med tar sitt stora huvud och lägger det på min axel. Där står han, och jag får njuta av lukten från hans goa mule, känna den lena huden där och ynnesten i att han visar mig förtroende. Eller som i morse när den herr 17-åriga raketkallen frustade sig över långsidan och bara väntade på nästa chans att få dra på lite, ta i och använda hela sin stora muskulösa kropp för att det är så roligt. Hetsporre javisst, men han sätter då fart på mina livsandar. Allra mest tänker jag på de jag mött och möter med funktionsnedsättning, som blir någon mer än att vara begränsad på hästryggen. Kära någon, vilka värden och vilka stunder. I en utav novellerna som jag aldrig hinner ta tag i skriver jag om pensionärer som rider och mår gott av det, dem skulle jag vilja se mer av i stallet. Jag önskar många gamla den hälsa och gemenskap en del av dem lyckas få till i och med ridningen. De kan behöva kraften de samlar på sig i stallet sen om och när de ska klara av några år med hemtjänsten. Inte för att många av de fantastiska människor som arbetar inom den är belastande, men för att villkoren och organisationen verkar gå på knäna.

Det här inlägget går mot sitt slut, det var skönt att tänka på djur och stallet en stund. För övrigt tycker jag tillvaron är något för fylld av teknik och ”digitalitet” och dylikt krångel, stress, vardagsaktiviteter och pyssel som inte är helt spännande men som ändå måste göras och behov som krockar. Här om dagen klev jag in på den högskola jag ska tillhöra i och med min dokotorandtjänst, Ersta Sköndal (som för övrigt har en institution som genomfört och erbjuder spännande forskning om hästen och hundens betydelse!), och det var trots pirriga nojjor om hur jag ska klara detta, väldigt fint. Kanske inte lika avslappnande som att vara i stallet men den stora gamla entrén i sten och människorna jag mötte var väldigt härbärgerande. Det var gott och jag ser fram emot att få vara där. Min forskning ska inte handla om djurens betydelse, det får bli i nästa liv, utan om delaktighet och inflytande för personer med funktionsnedsättning. Det kan engagera det också.

Susanne Larsson

stallmamma och verksam inom

funktionshinderområdet

Trött, svettig och lycklig en stund

Lyckan från ridningen satt i hela dagen igår. Jag gjorde annat efter mitt morgonpass i på den stora herr 17-åriga valacken i det morgonkalla ridhuset, men känslan hängde sig kvar. Jag jobbade, handlade, lagade mat, startade tvätt- och diskmaskiner, följde den lilla ungen på basket och så vidare men den goda känslan av nöjdhet gav sig inte. Rätt var det var pirrade den till, och slog igenom bruset av alla måsten, den bitvisa stressen och allmänna känslan av otillräcklighet. Det är fantastiskt. Andra går igång på annat men för mig är en duvning i sågspånet överlägset till och med att springa. Utöver slitet och den fysiska ansträngningen, så är det väl kontakten med hästen som gör det. Förtroendet, samspelet och samarbetet. Det här har många formulerat före mig. Ingen av oss (vare sig forskare, hästen eller jag själv) tror väl att det är på liv och död eller att någon bryr sig särskilt mycket om hur det går där i ridhuset under mina 45 minuter men det slår an en ton i mig som jag tycker om. Jag tycker om att höra hästen frusta, se hans öron klippa inlyssnande och känna bjudningen in i rörelserna. Nu är just den här herrn en sådan med mycket energi också. En sådan som liksom laddar på även i huvudet och jag konstaterar hur livgivande det är för mig, ungefär som när katten ger allt i ett språng efter en mus gjord av garn, med just viljan och kärleken till rörelsen och känslan.  Jag får erkänna att jag, 45 år gammal, blir lite glad av berömmet jag får av ridläraren också. Det fäster, och jag kan ta emot det för jag vet att hon i nästa stund kan säga att ”det där var fan den sämsta bakdelsvändning jag sett på länge!”. Ärligt, rätt på och med ambition. Det gillar jag.

Jag tänker på alla människor med funktionsnedsättning jag möter. Dels de som ridit eller rider, eller gör något annat som de får samma kick av som jag gick och sög på hela dagen igår. Hur mycket värt måste det inte vara när man inte kan ta allt annat för givet? När livet och existensen kanske trycker på ännu mer än för oss som har och kan det man just tar för givet? Jag tänker på dem som inte får chans att göra något som ger dem en kick, och hur viktigt det är att vi som finns runt omkring försöker bidra till att det går. Som många av de personliga assistenter jag möter gör. De värnar ”sin” brukares rätt och lycka på ett sätt man kan gråta över. Jag tänker också på alla som har någon form av insats när det gäller den genuina, raka och omsorgsfulla kommunikationen. På hur jag upplevt själv att man kommer långt på att vara där, ärlig och känna respekt men också respektera sig själv i mötet.

Det är något med djur, det där varandet och kommunikationen. För många av oss. Katten här hemma, eller den stora gråa i stallet som är så stor (läs fet) men också muskulös för att han är en stallkatt, de vet hur man ska vara och liksom framskrida sina dagar. Den stora stallkatten som ser ut som Kungen av råttfångarna men som inte vet hur väl han ska locka ungarna till sig för att bli lite kliad. Likaså den lilla hundvalp jag nyss mött, som slår knut på sig i iver över lite bus. När den stora 17-åriga och långbenta hetsporren som kör alldeles slut på mig i ridhuset ruskar på huvudet och formligen angriper diagonalen när vi ger oss in på den, är han inte helt olik katten här hemma. De är olika stora men vill samma sak – Lek med mig! Eller – Det är så roligt att jag måste hoppa som en tok just här! För att inte tala om den lilla chokladbruna hundvalpen som gjorde små utfall, nafsades på lek för att lusten bubblade över och som i nästa sekund slickade mig kärleksfullt i ansiktet och bara måste få springa ett varv till. För mig handlar det om att jag får hjälp att komma nära livet tror jag, att jag får fatt i meningen med att finnas till. Den där meningen som står över att producera, ligga rätt i tiden och vara först. Den som bara handlar om glädjen över att just finnas till, att kunna och ha möjligheten. Jag hoppar för att jag kan liksom! För att det kittlar så skönt i magen och hörs så skönt när människorna skrattar.

Susanne Larsson

Stallmorsa och författare

inom funktionshinderområdet