Min katt gillar jazz…

Jag är övertygad om att kattrackarn här hemma gillar jazz. När jag sitter och skriver och lyssnar på radions jazzprogram ligger han som utsmetad på blomhyllan (som inte har några blommor på sig längre eftersom samma kattrackare gillar att sitta där och glo på fåglarna som flyger utanför). Alla med katt vet hur de små rovdjuren gärna ligger eller sitter på fönsterbrädan och drömmer om flygfä-fångster. Min han klapprar med tänderna och gör konstiga ljud när de fjäderklädda dristar sig till att flyga nära. Och tänk när de till och med sätter sig där, på fönsterblecket, lyckligt ovetande om hur nära döden de är. Men som sagt, till mitt tangent-knatter och jazziga toner glömmer katten till och med fåglarna i korta stunder. Det är väl varmt och gott där ovanför elementet också (min fjärrvärme funkar igen förresten!). Ibland tittar han urskuldande på mig, för att jag inte kliver upp och ut på golvet och kastar allsköns ting åt honom. I brist på fåglar alltså.

Det nya året har börjat. Jag har skrattat gott i veckan åt dels trevliga, människovänliga och väldigt engagerade människor på jobbet där jag har förmånen att få ägna den största delen av min tid åt forskning numer, och dels den pigga herr 17-åriga stora valacken Franco som flög genom ridhuset med mig härom morgonen. Att rida är att få fatt i alla sina åldrar, det blir ingen skillnad heller på mig och den tonåriga tjej som kommer in i ridhuset i slutet av mitt ridpass. Jag ser i spegeln att jag ser lika lycklig ut som de yngre som rider lektion med min dotter också och jag motiverar alla utlägg för ridning med att det är värt det, att det förlänger livet och håller mig uppe. Att det gör min dotter stark och ger henne referenser hon inte skulle få annars. En investering alltså.

Jag inser (eller det har jag väl gjort länge men ni vet hur man bli påmind och bekräftad i sina gamla övertygelser ibland) att det är levande människor, som väljer glädje när det går, som inte väjer för det svåra och som vill utveckla liksom de som inte förställer sig, utan är utifrån förutsättningar och förmåga som ger en energi. Och så djur då förstås. Sådana som Franco, som vill jobba, som trots sina 17 år kan hetsa upp sig och ladda rejält blir jag bara lycklig av. När han frustar och liksom pyser av livsglädje blir det till kolsyra i min kropp också. Angående människor så grips jag alltid särskilt av de som drivs av att göra gott för andra (inte bara sig själva, inte bara inreda om för fjärde gången i år, bygga nya större verandor eller putsa på båten i timmar) som vill utveckla och föra saker framåt. Naturen gör gott också, och förstås att få göra gott själv. Herre Gud (apropå jesuskomplex) vad gott det gör med bekräftelse på att man ändå är lite god. Och att få vara en del av någons utveckling eller förbättrade livsvillkor. Det är väl ändå en utav meningarna med livet? Förutom att överleva då. Och hjälp vad det inte alls är lika lätt att gå omkring och vara god, fin och fantastisk i sina nära relationer alla gånger. Surt att inse, förklarligt javisst, men surt.

Inte surt men påminnande också blir det så här när januari tar oss mot ljuset, när det ena odlartipset, bli smal-rådet och håll dig i form-exemplet efter det andra haglar över en (jag erkänner, jag köpte chia-frön idag). Jag har knappt fått ordning på sockerbehovet, och ännu mindre de extrakilon som smög sig på under julen, och nu ska man odla grönkål och vara lycklig och vår-fräsch. Jag flyr till stallet och hoppas lite indirekt att det ska göra sitt på muskler, kurvor och fräschören. Inte för att man är en fröjd att beskåda på plats, men kanske att det gör nytta på lång siktJ. Tanken om att man kanske inte behöver ett gymkort slår en när man vräker upp en tung skottkärra på den överfulla gödselstacken. Till alla er som jobbar varje dag med att hålla ridanläggningar igång för att alla vi som älskar hästar och ridning ska få chans att vara, lära och lära mer, ni behöver inga gymkort. Era insatser kräver och kostar, det ser vi som är där och fjomp-mockar lite grann ibland.

Det nya året har börjat som sagt. Jag ska så grönkål (som ju är något av det godaste som finns om du frågar mig) och ta mig ända fram till den riktiga våren. Jag ska det. Och jag ska få forska om det jag brinner mest för (tillsammans med goa ungar, hästar och tjocka katter som gör som de vill), människors obändiga rätt att själva få påverka sitt liv, oavsett särskilda behov, eller kanske just därför.

 

Ha det fint och halka inte!

Susanne Larsson

Stallmorsa och författare och föreläsare

inom funktionshinderområdet

Annonser