Vi är mer än det man ser

Jag är hård. Rockmusikant. Skämtar brutalt. Har en attityd långt från tveksamhet. Vet vad jag vill ha och ge. Sitter i logen med en öl. Laddar inför gig. Solbrillor på. Hatten doftar läder. Min gitarr är träig och lite kantstött. Har kavlat upp skjortärmarna så tatueringarna syns. Boots och jeans. En god vän sa till mig för ett tag sedan att det i alla fall inte finns en tvekan om att jag är CIS och hyfsat politiskt inkorrekt. Vad CIS nu är? Vi skrattar högljutt backstage. Laddar. Nervös har jag inte varit för att uppträda sedan mycket länge tillbaks. Är så avslappnad att jag ibland skulle behöva en kick för att komma igång innan gig. Narkotika har aldrig varit något alternativ. Jag vill få mina kickar nykter.
Så det har hänt att jag bara för att få en kick, bli lite nervös, har klivit upp på scenen med halvfärdiga låtar. Enda till publiken tyckte det var kul och jag gjorde en grej av det. Då försvann nervositeten även där. Bara att acceptera läget, jag blir aldrig nervös, punkt slut. Alla pratar, kul publik, full rulle ikväll. Jag är en av de, en i gänget. En av alla de akter som ska uppträda. Min tur. 30 minuter som ska fyllas med min akustiska gitarr och röst. Jag hör mitt namn presenteras. Publiken applåderar och visslar. Stämningen är god. Ingen av oss artister är särskilt känd. Konserten är ett välgörenhetsgig. Ett bra ställe att visa upp sig. Jag reser mig, fäller ut käppen och tar min gitarr. Det blir tyst i logen. Ingen har haft en aning om att jag är blind, eftersom jag suttit ner hela tiden. Någon harklar sig. Någon annan reser sig och frågar om jag behöver hjälp till scenen. Dörren är 2 steg bort, följs sedan av en korridor på ytterligare några steg. Som i sin tur leder ut på baksidan av scenen där en massa bråte finns som är rätt bra då jag kan använda mig av det för att hitta till den öppna scenen. Jag har varit på stället sedan långt innan soundcheck och orienterat mig. Har kollat scenkant, stålställningar och draperier bakom scenen och memorerat vägen till micken. Korridor, ett draperi sen höger till jag kommer till en slags stålkonstruktion, då vänster till nästa draperi, runda det åt höger sen syns jag för hela publiken, ungefär 3 steg rakt på till micken. Om ingen flyttat den förstås. Det är ok, säger jag och ler. Den image jag eventuellt skapat under tiden backstage försvinner. Från kul hårding i hatt och solbrillor till blind och funktionsnedsatt på mindre än vad det tar att säga boots. Jag kliver ut på scenen, tar ett snedsteg och publiken tittar intresserat. En konsert med en massa lokala band och en blind musiker. Min personlighet raderas ut i samma sekund det visar sig att jag inte ser. Jag är varken arg, bitter eller ens ledsen. Det jag däremot vet är att för att folk ska se igenom funktionshinderfiltret som automatiskt och helt omedvetet slås igång när man ser en rullstol eller blindkäpp, och upptäcka ens en tiondel av min personlighet, måste jag visa den tio gånger mer än alla andra. Vi är alla mer än det som syns.

Annons