Med en grep i handen

 

Nu sitter jag här, lite sur över att behöva vakna till ett kallt hus, värmen strular, morgontrött och dagvill efter alla helgdagar men visst, med en skål müsli och en kopp kaffe och katten runt benen. Det kunde varit värre. Katten är förhoppningsfull för han älskar yoghurt men mest vill han leka.

Nyss var det lite innan, och nu är det lite efter. Julen alltså. Och nyår också, tack och lov. Det gick den här gången också. Eller ja gick och gick, jo det gick. Lite haltande, lite fjärrvärmepaj som sagt och ingen stor och fantastisk familj men ändå, allting är relativt. Får man hålla sig på benen, hänga med och inte oroa sig alltför mycket för hälsan eller vända på varenda krona ska man väl vara glad. Och det blev ju lite vitt också, i alla fall här i mina trakter och under några dagar. Nu är den lilla snön som kom borta men den kom och något gjorde det väl med julstämningen. Den nya konstiga snöleksaken de har hittat på kunde provas i en knappt snötäckt backe också.

Den kallaste dagen mellan jul och nyår bar det av på hoppkurs här. Inte för egen del, jag har slutat med sådana tokigheter men den lilla ungen ville hoppa. Tappert tog hon och andra damer i varierande ålder (de finns de som inte bara vill leka dressyrtanter trots att de börjat med mössa för länge sedan) på sig sina tjockaste ridhandskar och plockade fram hinder i ett ridhus som var så kallt att det knäppte i väggarna. Hästarna var så pigga av kylan att både ungar och tanter fick hålla i sig. Men kul var det. När jag skriver ser jag att killarna, eller herrarna lyste med sin frånvaro. När ska vi få se fler av det manliga könet på ridskolan? De finns några i vår klubb och det är kul. Och jag menar förstås inte att det är roligare med killar/män där än tjejer/kvinnor, eller ens att vi behöver dem. Jag tänker lika mycket på att så få tjejer/kvinnor spelar hockey? På att mönstren, traditionen och stereotypen borde ruckas någon gång…på att vi kanske först då också ser tecken på övrig utveckling i olika frågor.

När lillfian här hemma red tog jag några pass stalltjänst. Jobbet gjorde gott efter all julmat, och som vanligt för hela existensen. Med en grep i handen, ungar som vill ha hjälp och hästar som behöver tas omhand (vattenkoppar som frös) kryper meningslösheten ner i sin lilla håla och tiger still. Där och på plats behöver man inte undra varför man finns till, eller tycka att det blir till leda. Framåt kvällen, eller eftermiddagen då kaffet intas hemma i det förhoppningsvis varma köket känns det också i muskler och ryggslut att man finns till, i fall man nu har börjat undra.

Jag minns, och vet att det var för meningsfullheten jag tyckte om att arbeta med och för människor som behöver stöd också. Jag arbetar fortfarande med och för samma människor men mer via text och personal- och chefsgrupper. Och jag vet att det är viktigheten i det som gör att jag fortsätter. Och värmen och roligheten. I år, eller förra året får man ju skriva nu, är det första året på länge som jag inte skrivit och fått ut någon bok för funktionshinderområdet. Det beror på flera saker men bland annat för att jag skrivit så mycket på tjänsten som verksamhetsutvecklare men jag saknar det. Att vara nästan kär i en text, verkligen vilja dela den med andra och skriva fast man är så trött att man kan gå av på kvällen då den lilla somnat, det är något alldeles särskilt. Det ska jag ta tag i, det känner jag nu. Frågan vad temat ska bli. Här ligger både sagor och projekt om socialrealism på hög. Värda att synas, och kramas ännu en gång och Gud vilken ynnest. Må tiden, orken och skrivarguden stå mig bi.

Nu vill katten leka mer, den lilla ska upp (och iväg på skötarkurs med ungdomssektionen!) och dagen börjar. Hoppas helgerna är och varit sköna, och att vi hörs framöver.

Tack att du läst en stund och Gott Nytt År 

Susanne Larsson, stallmorsa och

författare inom funktionshinderområdet

 

 

Annonser